# Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län och Åklagarmyndigheten i Stockholm med anledning av långsam
handläggning av ett ungdomsärende

JO 2002-08-29 dnr 1549-2001

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                       Sid
                                                                       2002-08-29          1549-2001               1 (12)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län och
                        Åklagarmyndigheten i Stockholm med anledning av långsam
                        handläggning av ett ungdomsärende

## Anmälan

Till en anmälan från AA som kom in till JO den 20 april 2001 hade fogats
                        en skrivelse där denne och ytterligare tre personer bl.a. riktade kritik mot Polis-
                        myndigheten i Stockholms län, Söderorts polismästardistrikt, och en åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten i Stockholm med anledning av handläggningen av ett ung-
                        domsärende. Av skrivelsen och de till denna fogade handlingarna framgick att de
                        personer som undertecknat skrivelsen är polismän anställda vid Polismyndigheten i
                        Stockholms län. I övrigt upplystes i huvudsak följande. Fredagen den 9 april 1999
                        kallades de fyra polismännen, som ingick i två dubbelpatruller, till en restaurang i
                        Årsta med anledning av ett bråk. När polismännen kom till platsen visade det sig
                        att flera människor hade blivit misshandlade av ett ungdomsgäng. Ungdomsgänget
                        påträffades i närheten, och när polismännen skulle gripa gärningsmännen gick
                        ungdomarna till angrepp mot dem. Polismännen hamnade i underläge och blev
                        misshandlade. Efter det att förstärkning anlänt kunde några av gärningsmännen
                        gripas. Under nio månader fram till och med den 26 januari 2000 hölls sedan 22
                        förhör i ärendet genom Söderortspolisens ungdomsgrupp. Därefter hände ingenting
                        i utredningen under sju månader. Förundersökningsprotokollet blev klart den 29
                        augusti 2000. Efter slutdelgivning i september 2000 hade ärendet sedan legat sex
                        månader hos åklagaren för ställningstagande.

## Utredning

Handlingar infordrades från polis- och åklagarmyndigheterna i ärendet K77797-99.
                        Av dessa framgick bl.a. följande. Anmälan om våldsamt upplopp och våld mot
                        polisman m.m. upprättades den 10 april 1999. Samma dag förhördes flera ung-
                        domar under 18 år och delgavs misstanke om brott. Den 12 april 1999 lottades
                        ärendet på åklagare. Den 19 oktober 2000 kom förundersökningsprotokollet in till
                        åklagaren och åtal väcktes den 29 mars 2001.

                        Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Stockholms län för upplysningar och
                        yttrande om handläggningen av ärendet. Polismyndigheten kom in med ett yttrande
                        till vilket hade fogats ett yttrande från polismästaren i Söderorts polismästardistrikt.


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                         Dnr 1549-2001        Sid 2 (12)



Polismästaren anförde bl.a. följande.

      Rubricerade ärende rör en händelse, rubricerad som våldsamt upplopp, våld mot
      tjänsteman med mera, vilken inträffade natten till lördagen den 10 april 1999 på
      Hjälmarsvägen och Årsta torg i Årsta i södra Stockholm.
      Anmälan upprättades samma natt av polisinspektören AA vid Globens när-
      polisområde, Söderorts polismästardistrikt. Den godkändes samma morgon kl. 06.00
      av polisinspektören BB. Poliskommissarien CC inledde förundersökning i ärendet
      redan tidigare på natten.
      Handläggare vid kriminaljoursroteln vidtog under natten och dagen inledande
      utredningsåtgärder samt ombesörjde även att ärendet ajourfördes till utrednings-
      rotelns ungdomsgrupp för den fortsatta handläggningen.
      Ärendet lottades på åklagare, kammaråklagaren DD, måndagen den 12 april.
      Initialt kom gruppchefen vid ungdomsgruppen, kriminalinspektören EE,
      att noteras som handläggare.
      Då hon återkom i tjänst den 14 april utsåg hon kriminalinspektören FF till hand-
      läggare med kriminalinspektören GG som biträde. Normalt ajourför den utsedda
      handläggaren själv de administrativa uppgifterna i RAR-systemet. Så skedde dock
      inte i detta fall, varför inte FF kom att formellt noteras som handläggare förrän EE
      kontrollerade ärendet den 31 oktober.
      Vad gäller de initiala utredningsåtgärderna skrev de närmast inblandade polis-
      männen, förutom grundanmälan, varsin promemoria om händelserna i samband
      med avrapporteringen natten till den 10 april 1999.
      Annan tillkallad polispersonal höll också förhör med vittnen på platsen redan på
      natten. Vidare hördes fyra av de misstänkta av personal från kriminaljoursroteln på
      natten och förmiddagen den 10 april.
      De mer ingående målsägandeförhören med polisinspektören AA och polis-
      assistenterna HH, JJ samt KK ägde rum mellan den 18 maj och den 16 juni.
      Personal från ungdomsgruppen, i första hand FF och GG, höll förhör med tolv
      vittnen mellan den 10 april och den 15 oktober. Här kan nämnas att några av
      vittnena inte var påtagligt samarbetsvilliga, till exempel kallades en person åtta
      gånger innan han infann sig till förhör.
      En av de misstänkta hördes redan den 19 juni och en den 31 augusti. Två hördes i
      oktober och två i januari 2000.
      Ersättningsyrkanden från polismännen inkom den 8 februari 2000. Efter detta vid-
      togs inte några direkta utredningsåtgärder i ärendet.
      I direkt anslutning till det här aktuella ärendet utreddes även ett par fall av miss-
      handel och skadegörelse vilka redovisades i särskilda förundersökningsprotokoll.

      Kommentarer beträffande handläggningen
      Under vintern och våren 2000 var arbetsbelastningen vid ungdomsgruppen mycket
      hög med bland annat flera omfattande rånutredningar med ett stort antal frihets-
      berövade i vilka FF kom att bli engagerad. GG, som var tillfälligt tillkommenderad
      till ungdomsgruppen, återgick vid årsskiftet till sin ordinarie placering.
      Gruppchefen EE tillfrågade FF flera gånger om hon behövde hjälp med att sätta
      samman förundersökningsprotokollet men fick avböjande svar, varför hon inte
      vidare engagerade sig i ärendet förrän det under sensommaren framkom att det ännu
      inte var färdigställt och att underrättelse jämlikt RB 23:18 inte heller skett.
      FF satte slutligen samman protokollet den 29 augusti varefter EE ombesörjde att de
      misstänkta och deras försvarare fick del av det mellan den 15 september och den 4
      oktober. Under denna tid var FF kommenderad till annan verksamhet inom
      myndigheten.
                                                                        Dnr 1549-2001     Sid 3 (12)



      Förundersökningen överlämnades direkt härefter till kammaråklagaren DD.
      Stämningsansökan är daterad den 29 mars 2001 och Stockholms Tingsrätt av-
      kunnade dom i målet den 11 maj.
      Man kan alltså konstatera att under tiden mellan den 8 februari och den 29 augusti
      2000 vidtogs inga dokumenterade åtgärder i ärendet vid ungdomsgruppen trots
      muntliga påminnelser från gruppchefen. På grund av den höga arbetsbelastningen
      koncentrerade EE också i huvudsak på de polisledda förundersökningarna.
      Den långa tidsutdräkten innan ärendet protokollerades är självfallet inte acceptabel
      och kan till en del förklaras, och kanske ursäktas, med arbetsbelastningen. Man
      måste tyvärr här konstatera att ärendet inte handlagts på ett tillfredsställande sätt.
      –––
Polismyndigheten anförde bl.a. följande.

## Bakgrund

Ärendet K77797-99 rör en utredning om misstanke om våldsamt upplopp och våld
      mot tjänsteman. De aktuella gärningarna inträffade den 10 april 1999 och fem av de
      sex misstänkta personerna var vid utredningens inledande under 18 år.– – –

## Rättslig reglering

I 23 kap. rättegångsbalken (RB) finns grundläggande bestämmelser om förunder-
      sökning. Förundersökningen skall inledas så snart det på grund av angivelse eller
      annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har för-
      övats (1 §). Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan miss-
      tänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot honom, vidare
      skall målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i
      ett sammanhang (2 §). Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständig-
      heterna medger. Finns inte längre anledning till dess fullföljande, skall den ned-
      läggas (4 §).
      Av kommentaren till rättegångsbalken (Gullnäs m.fl. 23:27) framgår att motivet till
      att förundersökningen skall bedrivas skyndsamt är utredningens effektivitet och att
      straffet följer snarast efter brottet.
      I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)
      finns särskilda bestämmelser om handläggning hos polis, åklagare och domstol av
      mål och ärenden om brott där den misstänkte inte fyllt 21 år (1 §). Av lagen framgår
      bl.a. att en förundersökning mot den som inte fyllt 18 år och som gäller brott för
      vilket det är föreskrivet fängelse i mer än 6 månader, skall bedrivas med särskild
      skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så
      snart det kan ske, senast inom sex veckor från delgivning enligt 23 kap. 18 § första
      stycket rättegångsbalken (RB). Tidsfristen får överskridas endast om det är nöd-
      vändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda händelser (4
      §).
      I 2 § förundersökningskungörelsen (1947:948) finns vidare föreskrifter om bl.a.
      samråd mellan åklagare och polis i förundersökningar mot den som inte fyllt 18 år.

## Bedömning

– – – Myndigheten vill tillägga att handläggningstiden i aktuellt ärende självfallet
      varit oacceptabelt lång och att myndigheten långt ifrån levt upp till LUL:s krav på
      särskilt skyndsam handläggning som gällt i förevarande undersökning. Myndigheten
      beklagar detta. Det är givetvis också olyckligt att handläggningen fördröjts ytter-
      ligare sedan ärendet överlämnats för åtalsprövning.
      Med anledning av vad som framkommit i förevarande ärende avser myndigheten att
      än en gång på lämpligt sätt informera berörd personal inom myndigheten om inne-
      börden av nu aktuell bestämmelse i LUL.
                                                                       Dnr 1549-2001     Sid 4 (12)



Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten i Stockholm för upplys-
ningar och yttrande om anledningen till att beslut i åtalsfrågan inte förelåg förrän i
mars månad 2001. Åklagarmyndigheten kom in med ett yttrande till vilket hade
fogats yttranden från chefsåklagaren LL och kammaråklagaren DD.

DD
      Den 12 april 1999 lottades ovanstående mål in på mig som förundersökningsledare.
      Några av de misstänkta hade då varit gripna i anslutningen till det våldsamma upp-
      loppet, lördagen den 10 april 1999, och sedan släppta efter 24:8-förhör. Förutom
      anmälan ang. våldsamt upplopp lottades det den 13 april 1999 in ytterligare två
      anmälningar beträffande bl. a misshandel och som var upprinnelsen till händelsen
      ang. våldsamt upplopp.
      Utredningen kom att handläggas hos ungdomsgruppen vid Söderortspolisen då
      några av de misstänkta var under 18 år. Enligt Åk 5:s rutiner för ungdomsmål
      skickades rutinmässigt till polisen en underrättelse om 4 § LuL beträffande skynd-
      samhetskravet och tidsfrister i ungdomsmål. Så skedde även i detta mål. Som hand-
      läggare utsågs insp. FF och insp. GG.
      Vid händelsen på Årsta Torg blev 41 stycken personer polisierade och fyra personer
      greps. Totalt blev nio personer diarieförda som skäligen misstänkta i målet. Åtal
      väcktes så småningom mot sex personer.
      Det stod från början klart att det skulle bli en omfattande utredning och att många
      personer skulle höras under utredningen, både målsäganden, vittnen och misstänkta.
      Jag hade många kontakter och sammanträffanden med utredningsmännen som från
      början av utredningen var två stycken. Under tiden från händelsen fram till årsskiftet
      1999/2000 hölls åtskilliga förhör och utredningsläget klarnade. I samband med för-
      hören och planering för förhören vet jag att förhörsledarna hade svårt att få personer
      att ställa upp och komma till förhör. För många förhör ändrades också tiderna. Vid
      årsskiftet återgick insp. GG till sin ordinarie tjänst och i detta läge återstod att
      utredningen skulle sammanställas och färdigställas samt delges de misstänkta och
      deras advokater. Likaså inväntades skadeståndsanspråk från de fyra målsägandena,
      som sedan inkom och är daterat 2000-02-08.
      Eftersom jag regelbundet med anledning av andra ärenden hade kontakt och
      sammanträffade med FF och med ungdomsgruppens gruppchef, insp. EE frågade jag
      kontinuerligt vad som hände och när utredningen kunde redovisas. Jag fick då till
      svars att det var på gång och att delgivning skulle ske. Jag vet dock att personalläget
      vid denna tid var mycket ansträngt vid ungdomsgruppen och att fristerna i
      ungdomsmål inte kunde hållas, inte heller i enklare ärenden. Detta hade från
      åklagarhåll påpekats vid flera tillfällen för ledningen för kriminalavdelningen vid
      Söderortspolisen.
      Eftersom ärendet inte redovisats efter sommaren 2000 trots muntliga påminnelser
      samtalade jag med gruppchefen EE. Hon skulle då själv se till att de misstänkta och
      respektive advokat blev delgivna jämlikt 23:18 RB.
      EE ombesörjde sedan delgivningen och redovisade utredningen som inkom den 12
      oktober 2000 till åklagarmyndigheten. Samtidigt meddelade hon mig att en av de
      misstänkta skulle genom sin advokat inkomma med en skrivelse. Den 13 november
      2000 hade jag telefonkontakt med advokaten och han skulle då sammanträffa med
      sin klient och inkomma med en skrivelse till åklagaren. Denna skrivelse, där den
      misstänkte ändrar sina uppgifter, inkom sedan till åklagaren den 5 december 2000.
      Åtal väcktes sedan mot sex av de misstänkta den 29 mars 2001. Utredningen var
      omfattande och det var flera protokoll. För att gå igenom målet och väcka åtal
      behövde jag avsätta flera dagar och med beaktande av arbetssituationen i övrigt var
      det svårt att hitta denna tid. Huvudförhandling hölls sedan den 25 april 2001 och
      dom i målet meddelades den 14 maj 2001.
                                                                         Dnr 1549-2001      Sid 5 (12)



     Jag vill tillägga att under denna utredningstid hörde ingen av målsägandena av sig
     till mig och undrade över utredningen och inte heller väcktes frågan om målsägande-
     biträde.
     Det är inte tillfredställande att utredningen tog så lång tid och inte heller att åtal
     väcktes två år efter händelsen; speciellt med avseende på att målet var ett ungdoms-
     mål. Även om det i förarbeten till LuL framgår att resursbrist och arbetsbelastning
     inte får medföra att tidsfristerna överskrids så är det så i praktiken. Denna om-
     ständighet samt utredningens omfattning och antalet hörda personer samt svårigheter
     att få till stånd förhör är orsakerna till att denna utredning drog ut på tiden.
LL
     Till att börja med vill jag för egen del säga att jag anser att AA har fog för sin kritik
     avseende handläggningstiden. Varken antalet förhör eller omfånget på för-
     undersökningsprotokollet indikerar att förundersökningen hade behövt ta så lång tid.
     Uppenbarligen beror tidsutdräkten till en del på att det har varit svårt att få till stånd
     vissa av förhören. Efter den 8 februari 2000 har det dock till synes inte vidtagits
     några utredningsåtgärder. Trots detta har det dröjt till den 12 oktober 2000 tills för-
     undersökningsprotokollet inkom till åklagarkammaren. I det skedet var ärendet inte
     klart för beslut i åtalsfrågan, utan det hade kunnat ske först den 5 december, som
     framgår av DD:s yttrande. Att det sedan dröjde fram till den 29 mars 2001 innan åtal
     väcktes är givetvis inte heller tillfredsställande.
     Under den aktuella tidsperioden var arbetsläget på 5:e åklagarkammaren synnerligen
     ansträngt. Kammaren hade alldeles för lite personal med hänsyn till arbetsmängden.
     Under år 2000 inkom till kammaren fler brottsanmälningar än till någon annan
     kammare vid åklagarmyndigheten. Kammaren saknade dessutom chef under större
     delen av året. När situationen avseende personalläget förbättrades i början av år
     2001 fanns det stora balanser på åklagartjänsterna.
     Ungdomsmål handläggs numera av fyra åklagare på kammaren. Vi har täta kontak-
     ter med varandra. Frågan om hur vi skall kunna förbättra förutsättningarna för att
     hålla den s.k. sexveckorsfristen diskuteras liksom andra frågor om hur vi skall kunna
     förkorta handläggningstiden och förbättra kvaliteten i ungdomsutredningarna.
     Hos Söderortspolisen tillhör ungdomsbrotten enligt beslut som nyligen fattats en
     av de högst prioriterade ärendekategorierna. Tillsammans med polisen försöker vi
     att hitta former för att uppfylla det skyndsamhetskrav som lagstiftaren har uppställt.
     Vi har nyligen haft ett möte på kammaren med alla ungdomsutredare hos Söderorts-
     polisen. Vid mötet underströks skyndsamhetskravet och att det bör framgå av såväl
     åklagarakten som polisens utredningsakt vad orsaken är, i de fall tidsfristen inte kun-
     nat hållas. Vi diskuterade även förundersökningsledarens roll, behovet av klara och
     tydliga direktiv och täta kontakter mellan förundersökningsledare och utrednings-
     personal.
     Sammanfattningsvis bedömer jag att det finns goda förutsättningar för att ungdoms-
     målen skall kunna skötas på ett bra sätt.
Åklagarmyndigheten
     Polismannen AA har i skrivelser till Polismyndigheten i Stockholms län,
     Riksåklagaren och JO framfört synpunkter på hur åklagare och polis handlagt en
     förundersökning rörande våldsamt upplopp m.m. (C5-12-1456-01/K77797-99).
     Med anledning av AA:s skrivelse meddelade jag i beslut den 12 juni 2001 att
     skrivelsen inte gav anledning att anta att polis eller åklagare gjorts sig skyldiga till
     brott och att förundersökning därför inte skulle inledas (100 2001/0572).
     Jag har tillsynsvis inhämtat yttrande från chefen för 5:e åklagarkammaren över
     handläggningstiden i det aktuella ärendet.
     –––
     Det aktuella ärendet rör lagföring av fem personer för bl. a. våldsamt upplopp som
     förövats när gärningsmännen var 15 - 17 år gamla. Gärningen inträffande den 10
     april 1999 och åtal väcktes i ansökan om stämning den 29 mars 2001.
                                                                        Dnr 1549-2001      Sid 6 (12)



      Enligt 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
      skall en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott för
      vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader bedrivas med särskild skynd-
      samhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det
      kan ske och senast inom sex veckor från delgivning av brottsmisstanke. Tidsfristen
      får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffen-
      het eller andra särskilda omständigheter.
      Mot bakgrund av detta skyndsamhetskrav är handläggningstiden före åtalsbeslutet i
      aktuellt ärende anmärkningsvärt lång. Det är djupt otillfredsställande att mycket
      unga personer som gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet får vänta i mer än två
      år på samhällets straffrättsliga reaktion. Jag beklagar att så blivit fallet.
      Genom yttranden från chefsåklagaren LL, kammaråklagaren DD, liksom yttranden
      till Riksdagens ombudsmän (JO) från Polismyndigheten i Stockholms län, framgår
      att en del av förklaringen till den långa handläggningstiden är det synnerligen
      ansträngda arbetsläge som under aktuell tid rådde vid såväl Söderortspolisen som 5:e
      åklagarkammaren. Det har också i yttrandena pekats på att det varit svårt att
      genomföra vissa utredningsåtgärder. Även om jag har förståelse för de om-
      ständigheter som lyfts fram i yttrandena är handläggningstiden i detta ärende allt
      annat än tillfredsställande.
      Den nytillträdde chefen för 5:e åklagarkammaren, chefsåklagaren LL, har
      tillsammans med Söderortspolisen redan påbörjat en översyn av handläggningen av
      ungdomsmål. Särskild uppmärksamhet riktas där mot handläggningstiden av dessa
      mål. Jag finner mot bakgrund härav inte skäl att vidta några vidare åtgärder i detta
      ärende. Jag kommer emellertid att följa det arbete som sålunda påbörjats på kam-
      maren.
AA yttrade sig över remissvaren.

Därefter inhämtades muntliga upplysningar från kriminalinspektörerna FF och EE,
kriminalkommissarierna MM och NN samt DD. Därvid framkom
sammanfattningsvis följande.

FF: Hon blev tilldelad ärendet som handläggare den 14 april 1999. Eftersom det
var ett stort ärende med över 60 inblandade personer, bedömde hon det som
omöjligt att det skulle kunna bli klart inom sex veckor. Till en början fick hon
hjälp av ytterligare en utredningsman. Hon hade kontinuerligt kontakt avseende
ärendet med EE, som var väl medveten om att arbetssituationen gjorde
det omöjligt att få ärendet klart inom sex veckor. Också DD kände till
ungdomsgruppens arbetsbelastning. Såvitt FF kan erinra sig framförde DD aldrig
några krav på att ärendet skulle prioriteras. Hon har inte heller något minne av att
DD skulle ha stött på om ärendet under handläggningens gång. Arbetsbelastningen
på ungdomsgruppen var mycket tung. Det fanns ungefär 600 ärenden i balans
fördelade på ca åtta handläggare. EE försökte hela tiden att få förstärkning till
ungdomsgruppen. FF kunde inte arbeta på heltid med ärendet, eftersom det fanns
andra prioriterade ärenden som också krävde åtgärder. Under sommaren 1999 hölls
ett antal förhör i ärendet. Det var svårigheter med att få personer att inställa sig till
förhör. Det hände att man fick kalla ett vittne sju - åtta gånger innan förhöret kom
till stånd. Totalt hölls det 22 förhör i ärendet. DD tillställdes kontinuerligt
förhörsprotokollen i ärendet. Under november och december 1999 tvingades
ungdomsgruppen lägga alla andra ärenden åt sidan för att koncentrera sig på ett
större rånärende med 13 häktade personer. Det fanns då inte möjlighet att arbeta
med det här aktuella ärendet. EE stötte vid något tillfälle på FF om att man måste
                                                                    Dnr 1549-2001    Sid 7 (12)



få ärendet klart. Skälet till att inget synes ha hänt i ärendet under tiden 8 februari -
den 29 augusti 2000 var att man hade många nya ärenden under våren med
frihetsberövade personer. FF och EE hjälptes åt att sammanställa ärendet i slutet av
augusti 2000.

EE: Hon är chef för ungdomsgruppen och förundersökningsledare för de polisledda
ungdomsärendena. I de ärenden där åklagaren är förundersökningsledare är det
åklagaren som styr utredningen. EE koncentrerar sig på de polisledda ärendena.
Hon handlägger som regel själv ett 25-tal utredningar. Den 12 april 1999
genomgick Söderortspolisen en stor omorganisation. Tre polismän lämnade då
ungdomsgruppen, eftersom de hade fått andra tjänster. Personalen hade dess-
förinnan uppgått till åtta personer. I april 1999 fanns det drygt 400 ärenden vid
ungdomsgruppen. Ärendebalansen ökade ganska markant över sommaren, och vid
årskiftet var den uppe i över 600 ärenden. Under hösten 1999 hade gruppen ett stort
antal frihetsberövade. Sedan den hade förlorat de tre handläggarna var arbetsläget
ohållbart. Det var svårt att hålla sexveckorsfristen i ärendena. EE tog upp frågan
om arbetsläget med både MM och NN. Fyra tjänster utlystes därefter till
ungdomsgruppen. Under tiden fick gruppen låna två utredningsmän från andra
enheter. FF tilldelades ärendet den 14 april 1999 och fick i månadsskiftet maj ( juni
1999 hjälp av en inkommenderad utredningsman. FF hade möjlighet att arbeta full
tid med ärendet. Hösten 1999 fick ungdomsgruppen in ett stort rånärende med
tidvis upp till 15 anhållna personer, och man blev då tvungen att lägga alla andra
ärenden inklusive ärenden med sexveckorsfrister åt sidan. Hela gruppen och en del
inlånad personal blev engagerad i rånärendet. EE informerade rotelchefen och
chefen för distriktskriminalen om den uppkomna situationen. En bit in på år 2000
påtalade DD att man måste få FF:s ärende klart. EE framförde detta till FF som
lovade att färdigställa ärendet. EE tog därefter vid flera tillfällen kontakt med FF
för att höra efter om hon behövde någon hjälp med att färdigställa ärendet. Det
tillsattes också en ny utredningsman som kunde hjälpa FF med ärendet, eftersom
den andra utredningsmannen hade återgått till sin gamla enhet. Vid ett tillfälle
under sommaren 2000 påtalade DD på nytt att man måste få utredningen färdig. EE
påminde ånyo FF om ärendet. I månadsskiftet augusti - september 2000 fick EE
förundersökningsprotokollet från FF och verkställde sedan själv slutdelgivningen i
ärendet.

MM: Han är chef för utredningsroteln vid Söderortspolisen. Utredningsroteln består
av sex grupper med var sin gruppchef. Omorganisationen den 12 april 1999
innebar att utredningsroteln minskade sin personal med hälften, varvid ungdoms-
gruppen förlorade tre utredningsmän. EE tog då kontakt med honom och påtalade
att gruppen inte kunde klara verksamheten om man inte fick ett tillskott av
personal. Två utredningsmän tillfördes därefter ungdomsgruppen i början på maj
månad 1999. Under hösten 1999 tillfördes ytterligare tre utredningsmän till ung-
domsgruppen. Ungdomsgruppen hade och har alltjämt svårigheter att hinna med
sexveckorsfristen. Det nu aktuella ärendet kände han inte till förrän det blev känt
att en JO-anmälan hade gjorts. Eftersom utredningsroteln har många stora ärenden
blir han inte alltid informerad om alla enskilda ärenden.
                                                                 Dnr 1549-2001   Sid 8 (12)



NN: Distriktskriminalen var under den aktuella tidsperioden organiserad i fyra
rotlar. Ungdomsgruppen ingick i utredningsroteln. Arbetsbelastningen på
ungdomsgruppen var mycket stor år 1999. MM och EE framförde vid något
tillfälle att man hade problem med att hinna med ungdomsärendena och den s.k.
sexveckorsfristen. Det tillfördes därför ett par befattningshavare till ungdoms-
gruppen under våren 1999. I samband med den resultatdialog som hålls två gånger
per år inhämtar man underlag från de olika enheterna för att man skall få en bild av
arbetsläget. Däremot tas det inte fram några listor som specifikt avser sexveckors-
ärendena.

DD: Hon började som åklagare 1982 och har lång erfarenhet av ungdomsärenden.
Under den här aktuella tiden tjänstgjorde hon på 5:e åklagarkammaren i
Stockholm. Åklagarkammaren har Söderorts polismästardistrikt som upp-
tagningsområde och är tungt belastad med många frihetsberövade. Det har varit en
ständig omsättning av åklagare på kammaren. Större delen av år 2000 saknade
kammaren chef. I början av år 1999 bestämdes det att fyra åklagare på kammaren
skulle dela på ungdomsmålen. Hälften av DD:s ärenden var ungdomsärenden.
Hennes arbetsbelastning var mycket betungande. Hon arbetade upp till
50 timmar i veckan och fick ibland ta lördagar och söndagar i anspråk för arbetet.
När ett ungdomsärende kom in till kammaren, skickade kansliet en så kallad
skyndsamhetslapp till polisens utredare där tidsfristerna enligt lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare påtalades. Polisens ungdomsgrupp hade en
stor arbetsbelastning och hann inte med att hålla sexveckorsfristen. Tiderna hölls
någotsånär i ärenden med bara en misstänkt. Oftast avsåg ärendena emellertid flera
misstänkta och flera brott. I dessa ärenden var det sällan man lyckades få utrednin-
gen klar inom sex veckor. Ungdomsåklagarna har vid flera tillfällen tagit upp
arbetssituationen på ungdomsgruppen med kammarchefen. De ville också ha ett
sammanträffande med chefen för distriktskriminalen, men det blev inte av eftersom
ungdomsgruppen fick tillskott av två utredningsmän. DD inträdde som
förundersökningsledare i det aktuella ärendet den 12 april 1999 och tog då omgåen-
de kontakt med FF. Det stod genast klart att ärendets omfattning gjorde att det inte
fanns någon möjlighet att få utredningen klar inom sex veckor. Hon var väl
medveten om det ansträngda arbetsläget vid ungdomsgruppen och gjorde därför
inte några försök att få fram ytterligare utredningsresurser till ärendet. Hon deltog
aktivt i förundersökningen och hade flera möten med utredarna. Hon hade ständiga
kontakter med EE rörande olika ärenden, och de brukade då också beröra det nu
aktuella ärendet. Hon diskuterade också ärendet minst varannan vecka med FF. Vid
årsskiftet 1999/2000 eller därefter fick hon besked om att ärendet var under
slutförande. FF lovade henne sedan att ärendet skulle slutföras före sommaren
2000. Under sommaren hade DD en kontakt angående ärendet med EE, som då var
upprörd över att FF inte hade färdigställt det. Det färdiga
förundersökningsprotokollet kom in till åklagarkammaren den 19 oktober 2000.
DD fick i samband därmed besked om att en av de misstänkta i ärendet genom sin
advokat skulle framföra en erinran i ärendet. Eftersom det inte kom någon sådan,
tog hon kontakt med advokaten i november 2000. En skrivelse från advokaten kom
sedan in i början av december 2000. På grund av arbetssituationen vid kammaren
hade DD inte möjlighet att ta ställning i åtalsfrågan förrän den 29 mars 2001. Hon
                                                                  Dnr 1549-2001    Sid 9 (12)



hade många andra prioriterade ärenden, bl.a. med frihetsberövade personer, som
hon också måste ta ställning till.

Ärendet remitterades därefter till Polismyndigheten i Stockholms län för
upplysningar och yttrande i följande hänseenden.

    a) Hur många av ungdomsgruppens ärenden under åren 1999 - 2001
       omfattades av den i 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
       unga lagöverträdare föreskrivna sexveckorsfristen?

    b) I vilka ärenden kom sexveckorsfristen att överskridas under åren 1999 -
       2000 och hur lång tid uppgick dröjsmålet till i varje enskilt fall?

    c) Vad var orsaken till att tidsfristen överskreds?

Polismyndigheten kom in med ett yttrande till vilket hade fogats ett yttrande av
polisintendenten och en utredning.

Av polisintendentens yttrande och den till detta fogade utredningen framgick bl.a.
följande.

År 1999
Antalet anmälningar uppgick till 1 746. 316 ärenden redovisades med förunder-
sökningsprotokoll till åklagaren. I 169 av dessa ärenden gällde bestämmelserna i
4 § LUL. Sexveckorsfristen överskreds i 36 ärenden.

112 ärenden överlämnades till åklagare för åtalsprövning. I 57 av dessa var regeln
om sexveckorsfristen tillämplig. Fristen överskreds i 12 ärenden.

År 2000
Antalet anmälningar uppgick till 1 650. 394 ärenden redovisades med förunder-
sökningsprotokoll till åklagaren. I 192 av dessa ärenden gällde bestämmelserna i
4 § LUL. Sexveckorsfristen överskreds i 49 ärenden.

166 ärenden överlämnades till åklagare för åtalsprövning. I 75 av dessa var regeln
om sexveckorsfristen tillämplig. Fristen överskreds i 11 ärenden.

År 2001
Antalet anmälningar uppgick till 1 238. 248 ärenden redovisades med förunder-
sökningsprotokoll till åklagaren. 179 ärenden överlämnades till åklagare för åtals-
prövning. I 21 av dessa ärenden överskreds sexveckorsfristen.

En vanlig orsak till att sexveckorsfristen överskridits är enligt polismyndighetens
utredning att misstänkta, målsägande och vittnen har varit svåra att nå eller att
förmås att medverka till förhör. I andra fall har fördröjningen berott på att nya
anmälningar beträffande samma misstänkta har kommit in på ett sent stadium.
Vidare har väntan på protokoll från tekniska undersökning, analysbesked
beträffande narkotika och andra sådana handlingar fördröjt handläggningen i ett
antal ärenden. I några fall har utredningen överlämnats till åklagare för åtals-
prövning inom tidsfristen men beslutet dröjt så att denna överskridits. I fråga om
                                                                       Dnr 1549-2001     Sid 10 (12)



åtskilliga ärenden har myndigheten emellertid inte kunnat lämna någon förklaring
till att fristen inte kunnat hållas.

Polismyndigheten

## Bedömning

–––
      Söderorts polismästardistrikt har bifogat en sammanställning över de ärenden där
      sexveckorsfristen i 4 § LUL har överskridits. Av sammanställningen framgår att det
      i flera fall har varit fråga om sådana undantagssituationer där det har varit absolut
      nödvändigt att överskrida den aktuella fristen. I de fall där sexveckorsfristen har
      överskridits utan att det funnits laga skäl, kan polismyndigheten inte annat än
      beklaga att så har skett.
      Polismyndigheten anser att det är mycket viktigt att gällande bestämmelser efterlevs
      och myndigheten kommer ånyo att informera all personal om innebörden av 4 §
      LUL och om vikten av särskild skyndsamhet i förundersökningar där ungdomar är
      inblandade.
      Myndigheten vill också peka på att åtgärder har vidtagits inom Söderorts polis-
      mästardistrikt för att komma till rätta med problemen. Under år 2001 har förunder-
      sökningsledare och ungdomsutredare tillsatts vid polismästardistriktets tre när-
      polisområden. Dessa personer har under året utrett ca 300 brott, vilket har inneburit
      att den centrala ungdomsgruppen har avlastats. Rutinerna inom gruppen har vidare
      ändrats för att de föreskrivna tidsfristerna skall kunna hållas. Numera redovisas
      ärenden till åklagaren innan ersättningsanspråk från målsäganden har inkommit.
      Samarbetet med åklagarna har i övrigt intensifierats och förbättrats, vilket har
      inneburit att fler utredningar har kunnat läggas ned i ett tidigare skede än förut.
      Sammantaget har polismästardistriktet uppgivit att dessa åtgärder inneburit att de
      tidigare problemen med att upprätthålla de föreskrivna sexveckorsfristerna i det
      närmaste har eliminerats.

Bedömning
En förundersökning mot den som inte har fyllt arton år skall alltid ledas av
åklagaren, om den unge är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer än sex månader (3 § lagen (1964:167( med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL(). En sådan förundersökning skall
bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut
i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för
delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken.
Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredning-
ens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter (4 § LUL).

Bestämmelsen ger således utrymme för att i undantagsfall överskrida den före-
skrivna sexveckorsfristen. Detta får dock ske endast om det är absolut nödvändigt.
Som exempel på sådana situationer anges i förarbetena att det är fråga om en
mycket omfattande brottsutredning såsom vid ligabrottslighet med många miss-
tänkta och ett stort antal brott som är svårutredda. Vidare nämns det fallet att man
under förundersökningens gång upptäcker nya brott som den unge misstänks för
eller att den unge under det att förundersökningen pågår begår nya brott. Ett annat
exempel är att det är nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar
lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder brist på utredningspersonal eller
                                                                     Dnr 1549-2001   Sid 11 (12)



att andra uppgifter anses böra ges företräde innebär däremot inte att fristen får
överskridas. (se prop. 1994/95:12 s. 96 f.).

Det har under utredningen framkommit att ungdomsgruppen har haft stora svårig-
heter med att hålla den i 4 § LUL föreskrivna sexveckorsfristen. Denna har sålunda
överskridits i sammanlagt 119 ärenden under åren 1999 - 2000. I ett antal fall synes
det ha funnits godtagbara skäl till överskridandet. Beträffande flera ärenden har
myndigheten däremot inte kunnat redovisa några sådana skäl. Det har vidare upp-
lysts att ungdomsgruppen under två månader hösten 1999 låtit alla andra ärenden
bli liggande obearbetade, inklusive ärendena med sexveckorsfrister, för att kon-
centrera sina resurser på ett omfattande ärende. Som nyss har nämnts innebär det
förhållandet, att det för tillfället råder brist på utredningspersonal eller att andra
uppgifter anses böra ges företräde, inte att sexveckorsfristen får överskridas.

I det här aktuella ärendet dröjde det nästan två år från misstankedelgivningarna
till beslutet i åtalsfrågan. Det kan således konstateras att sexveckorsfristen kraftigt
överskridits. LL har i sitt yttrande gett uttryck för uppfattningen att man inte i
antalet förhör och förundersökningsprotokollets omfång kan finna någon förklaring
till att förundersökningen tog så lång tid. Med hänsyn bl.a. till att det var fråga om
en relativt omfattande utredning har jag inte grund för att påstå att det saknats
godtagbara skäl att i någon mån överskrida sexveckorsfristen. En handläggningstid
om närmare två år kan emellertid självfallet inte godtas.

Det övergripande ansvaret för verksamheten vid en utredningsavdelning vilar på
avdelningens chef. Det ankommer således på denne att se till att verksamheten
bedrivs lagenligt och effektivt. Till chefens arbetsuppgifter hör bl.a. att se till att
ärendena fördelas mellan utredarna på ett lämpligt sätt samt att ombesörja att det
finns väl fungerande prioriterings- och bevakningsrutiner. Det ankommer vidare
på honom att informera närmast högre chef, om han gör den bedömningen att
verksamheten, t.ex. på grund av underbemanning eller bristande kompetens hos
utredningspersonalen, inte kan bedrivas på ett godtagbart sätt. Ytterst vilar enligt
6 § verksförordningen (1995:1322) och 1 kap. 7 § polisförordningen (1998:1558)
ansvaret för verksamheten vid en polismyndighet på länspolismästaren i dennes
egenskap av myndighetens chef. Enligt 7 § första stycket verksförordningen är en
av de uppgifter som ankommer på myndighetschefen att se till att verksamheten
bedrivs författningsenligt och effektivt.

Jag vill vidare betona det angelägna i att undersökningsledaren utövar ett aktivt
förundersökningsledarskap så att handläggningen av ärendena drivs framåt
med godtagbar snabbhet (jfr. 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen
[1947:948]). I de fall där det gäller en i lag fastlagd tidsfrist för handläggningen
av ett ärende måste man uppenbarligen ställa särskilt stora krav på aktivitet från
undersökningsledarens sida. Enligt min mening har åklagaren i det här aktuella
fallet brustit i detta hänseende. Det kan exempelvis konstateras att utredningen har
legat obearbetad under långa tidsperioder utan att åklagaren synes ha reagerat på
något mera påtagligt sätt. DD har som förklaring till att hon inte försökte få fram
ytterligare utredningsresurser till ärendet angett han hon var medveten
om det ansträngda arbetsläget vid ungdomsgruppen. En åklagare som är förunder-
                                                                   Dnr 1549-2001   Sid 12 (12)



sökningsledare kan emellertid inte slå sig till ro med ett sådant konstaterande. Om
åklagaren inte genom egna kontakter med utredaren och gruppchefen lyckas driva
ärendet framåt i enlighet med lagstiftningens krav bör han eller hon vända sig till
sin kammarchef. Det ankommer sedan på denne att genom kontakter med befatt-
ningshavare vid polismyndigheten på motsvarande nivå försöka utverka att ärendet
förs framåt på ett godtagbart sätt. Om inte heller detta ger något resultat får frågan
föras upp till överåklagaren som sedan får ta upp den på hög nivå inom polismyn-
digheten, ytterst med länspolismästaren. Åklagaren kan således inte, som i det här
aktuella fallet, nöja sig med att hänvisa till att ungdomsåklagarna tidigare allmänt
tagit upp frågan om arbetssituationen vid ungdomsgruppen med kammarchefen.
Det kan vidare noteras att förundersökningsprotokollet kom in till åklagarmyndig-
heten den 12 oktober 2000 och att ärendet i varje fall den 5 december 2000 var
klart för beslut men att DD inte fattade beslut i åtalsfrågan förrän den 29 mars
2001, dvs. först efter nästan fyra månader. Ställt i relation till den i 4 § LUL
föreskrivna sexveckorsfristen framstår detta dröjsmål, oavsett skälen därtill, som
helt oacceptabelt.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att ungdomsgruppen vid Söderorts
polismästardistrikt vid Polismyndigheten i Stockholm i ett ärende där sexveckors-
fristen i 4 § LUL varit tillämplig utan godtagbara skäl tagit omkring ett år och fem
månader på sig för att genomföra en förundersökning samt att gruppen också i ett
inte obetydligt antal andra ärenden under åren 1999 - 2001 överskridit sexveckors-
fristen utan att kunna redovisa några sådana skäl. Det finns därför anledning att
rikta allvarlig kritik mot myndigheten. Inte heller åklagarens handläggning av
ärendet har stått i överensstämmelse med det krav på skyndsamhet som föreskrivs
i LUL.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet motiverar inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
