# Socialnämnden i Lessebo kommun får kritik för bl.a. bristfällig dokumentation av ett beslut om s.k. handräckning enligt 43 § LVU

JO 2021-11-17 dnr 1598-2020

[P]

## BESLUT

Datum                 Dnr                    Sid
                                                                          2021-11-17            1598-2020             1 (7)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        Socialnämnden i Lessebo kommun får kritik för bl.a. bristfällig
                        dokumentation av ett beslut om s.k. handräckning enligt 43 § LVU


                          Beslutet i korthet: Nämnden beslutade att en flicka skulle omhändertas omedelbart
                          med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
                          En socialsekreterare begärde Polismyndighetens hjälp, s.k. handräckning, för att
                          genomföra beslutet. Socialsekreteraren angav som grund för begäran om
                          handräckning att nämnden ”beslutat om omedelbart LVU”.
                          Av 43 § LVU framgår att Polismyndigheten ska lämna hjälp för att på begäran av
                          socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat
                          genomföra beslut om omhändertagande med stöd av LVU. En sådan begäran får
                          göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden
                          inte kan utföras utan att Polismyndighetens särskilda befogenheter behöver tillgripas,
                          eller det annars finns synnerliga skäl. Ett beslut om att begära handräckning ska
                          dokumenteras. De särskilda omständigheter som gjorde det nödvändigt att begära
                          Polismyndighetens hjälp ska framgå av dokumentationen.
                          JO konstaterar att det inte framgår av dokumentationen att det fanns förutsättningar
                          att begära Polismyndighetens hjälp i detta fall. Att det saknas uppgift om vilka
                          särskilda omständigheter som gjorde det nödvändigt att begära handräckning skulle
                          kunna uppfattas som att det inte fanns några sådana omständigheter. Avsaknaden av
                          dokumentation skulle också kunna tala för att socialsekreteraren inte prövade hur det
                          förhöll sig med den saken innan han beslutade om handräckning. JO konstaterar
                          vidare att det inte heller framgår av dokumentationen att nämnden gjort någon
                          prövning av vad som är bäst för barnet.
                          Nämnden kritiseras för den bristfälliga dokumentationen av beslutet om handräckning
                          och även för andra dokumentationsbrister i flickans ärende.
                          I beslutet behandlar JO även frågan om utformningen av beslut om s.k.
                          umgängesbegränsning enligt 14 § LVU.

## Bakgrund

AA hade ensam vårdnad om BB, född 2005. BB var placerad i familjehem med
                        stöd av socialtjänstlagen (2001:453), SoL.

                        Den 4 december 2019 hade BB umgänge med AA. Vid umgängestillfället
                        kontaktade AA socialtjänsten i Lessebo kommun och meddelade att BB inte




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:            08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                         Dnr 1598-2020        Sid 2 (7)




skulle komma tillbaka till familjehemmet. Han uppgav att hennes placering där
hade upphört. Socialnämnden i Lessebo kommun beslutade att BB omedelbart
skulle omhändertas med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, LVU. Socialsekreteraren CC begärde sedan
Polismyndighetens hjälp att verkställa beslutet, s.k. handräckning.

Anmälan
I en anmälan till JO, som kompletterats genom flera skrivelser, klagade AA och
DD på bl.a. socialtjänsten i Lessebo kommun. De uppgav bl.a. att BB hade
hämtats av polis och att AA inte hade fått ha något umgänge med henne.

Utredning
JO tog del av vissa handlingar i BB:s ärende, bl.a. en begäran om handräckning
daterad den 4 december 2019 och ett beslut om umgängesbegränsning.

Därefter begärde JO att Socialnämnden i Lessebo kommun skulle yttra sig över
vilka ställningstaganden nämnden gjort i förhållande till 43 § andra stycket
LVU, som reglerar när en begäran om handräckning får göras, samt över hur
detta dokumenterats. Nämnden skulle även yttra sig över utformningen av
beslutet om umgängesbegränsning och särskilt över om det framgår av beslutet
hur umgänget skulle utövas i detta fall.

Nämnden anförde i ett remissvar bl.a. följande:

      Valet att begära polishandräckning
      Familjehemsvården som pågick sedan 2019-08-16 har pågått med stöd av
      socialtjänstlagen. Vid umgänget 2019-12-04 transporterade vårdnadshavaren
      BB till hemmet och först därefter meddelade socialtjänsten att vården avslutades
      och att det inte finns något samtycke.
      Socialnämnden beslutade om vård med stöd av 6 § LVU vilket grundade sig på
      att kriterierna för vård enligt 2 § LVU bedömdes föreligga, vilket även
      Förvaltningsrätten har fastställt.
      Vård enligt 2 § LVU föreligger om förhållanden i hemmet innebär en allvarlig
      fara för barnet och att vårdnadshavare inte medverkar till den vårdplan som
      socialnämnden presenterar.
      Att i den situation som uppstod i och med att vården med stöd av
      socialtjänstlagen upphörde och beslut om att vård inleds med stöd av 6 § LVU
      bedömdes kunna resultera i att BB inte skulle få följa med socialtjänsten utan
      skulle hindras av sin vårdnadshavare.
      För att kunna genomföra beslutet om omedelbart omhändertagande har
      socialnämnden rätt att begära biträde av Polismyndigheten om vårdnadshavarna
      eller den unge inte vill medverka till att beslutet genomförs, vilket var fallet. Att
      använda sig av handräckning finner socialnämnden stöd för i Socialstyrelsens
      handbok ”LVU handbok för socialtjänsten” (Artikel 2020-03-6642 sidan 155–
      156).
I fråga om umgängesbegränsningen anförde nämnden sammanfattningsvis bl.a.
följande: BB träffar regelbundet psykologen EE, och BB vill att EE ska vara
hennes stöd vid umgänge med AA. Nämnden har därför gett EE i uppdrag att
medverka vid umgänget. Upplägget för umgänge är att EE utifrån samtal med
                                                                   Dnr 1598-2020       Sid 3 (7)




BB, familjehemmet och AA kommer att bedöma när BB kan ha ett umgänge.
När EE bedömer att ett umgänge kan genomföras kommer nämnden att
godkänna upplägget med val av plats, tidpunkt och omfattning.

AA och DD kommenterade nämndens remissvar.

JO tog del av Förvaltningsrätten i Växjös domar den 5 maj 2020 (mål nr 1436-
20) och den 25 november 2020 (mål nr 4676-20) samt Kammarrätten i
Jönköpings beslut den 22 december 2020 (mål nr 3852-20). Dagboksblad i
förvaltningsrättens båda mål hämtades också in. JO tog även del av journal-
anteckningar i BB:s ärende för perioden den 2–28 december 2019.

Bedömning
Begäran om polishandräckning
Rättsliga utgångspunkter
Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska
omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd
av LVU, och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för
den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt
kan försvåras eller vidare åtgärder hindras (6 § LVU).

Polismyndigheten ska lämna hjälp för att på begäran av socialnämnden eller
någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut
om vård eller omhändertagande med stöd av LVU. En sådan begäran får göras
endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden
inte kan utföras utan att de särskilda befogenheter som anges i 10 och 10 a §§
polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller det annars finns synnerliga skäl
(43 § LVU). En begäran om Polismyndighetens hjälp kan t.ex. göras om det
finns någon särskild omständighet som ger anledning att befara att den unge
eller hans eller hennes föräldrar kommer att sätta sig till motvärn eller om han
eller hon uttalat hot i samband med tidigare ingripanden. Synnerliga skäl kan
föreligga om det rör sig om situationer där det finns en överhängande risk för att
den unge skadar sig själv så att man inte kan avvakta med att lösa
verkställigheten på annat sätt (se prop. 2016/17:57 s. 77).

Nämnden får aldrig begära handräckning rutinmässigt. JO har i tidigare beslut
uttalat att anlitande av polis för handräckning bara bör komma i fråga i nödfall
(se t.ex. JO:s beslut den 20 april 2021, dnr O 6-2020, och den 17 januari 2020,
dnr 3760-2018). Nämnden, eller som i detta fall en tjänsteman, bedömer om det
finns förutsättningar för att begära handräckning. Därefter fattas ett beslut om
handräckning.

För varje skriftligt beslut ska det finnas en handling som bl.a. visar dagen för
beslutet och vad beslutet innehåller (31 § förvaltningslagen [2017:900], FL). I
förarbetena till bestämmelsen uttalades bl.a. att handlingsbegreppet bör
uppfattas vidsträckt och omfatta även t.ex. elektroniskt lagrat material. Vidare
uttalades att lagens krav på dokumentation av beslut bör kunna anses uppfyllt
                                                                 Dnr 1598-2020       Sid 4 (7)




genom t.ex. en protokollsanteckning eller en anteckning direkt på en
ansökningshandling som bevaras i en kopia på papper eller i elektronisk form
hos myndigheten eller genom en kopia av ett expedierat särskilt uppsatt beslut
(prop. 2016/17:180 s. 184 f.).

Ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska
innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt
(32 § FL). En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter
som har tillämpats och vilka omständigheter som har varit avgörande för
myndighetens ställningstagande. När det rör sig om ett beslut om att i ett enskilt
fall begära handräckning ska alltså de särskilda omständigheter som gjorde det
nödvändigt att begära Polismyndighetens hjälp framgå av dokumentationen.

Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om
stödinsatser, vård och behandling ska dokumenteras (11 kap. 5 § SoL).
Dokumentationen ska utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt
faktiska omständigheter och händelser av betydelse.

Handläggningen av begäran om handräckning av BB
Av utredningen framgår att AA i samband med ett umgängestillfälle den
4 december 2019 tog med sig BB hem. Han meddelade sedan nämnden att
BB inte skulle komma tillbaka till familjehemmet. Nämnden fattade ett beslut
om att BB omedelbart skulle omhändertas med stöd av 6 § LVU. Social-
sekreteraren CC beslutade därefter att begära handräckning enligt 43 § LVU.

Nämnden har i sitt remissvar som skäl för begäran om handräckning uppgett att
det bedömdes finnas en risk för att BB inte skulle få följa med socialtjänsten
utan hindras av AA. Frågan om det fanns förutsättningar för handräckning är en
sådan bedömningsfråga som JO normalt sett inte uttalar sig om. Jag har inte
funnit anledning att frångå den principen i detta ärende. Jag kommer alltså inte
att uttala mig om huruvida det fanns skäl för nämnden att begära handräckning i
detta fall. Min granskning avser den formella hanteringen när socialsekreteraren
begärde handräckning.

JO begärde att få ta del av beslutet om handräckning. Nämnden lämnade in ett
beslutsmeddelande och en blankett för handräckning. I beslutsmeddelandet
anges att beslutet avser BB. Vidare finns följande information:

      Beslut                  LVU Polishandräckning enl § 43
      Beslutsdatum            2019-12-04
      Beslutsfattare          CC
På handräckningsblanketten har CC markerat rutan att handräckning begärs för
att verkställa ett omedelbart omhändertagande. I en ruta med rubriken Grund för
handräckning har angetts: ”Socialnämnden har 2019-12-04 beslutat om
omedelbart LVU.”
                                                                  Dnr 1598-2020       Sid 5 (7)




I detta fall var det fråga om ett beslut om omedelbart omhändertagande, vilket
också angetts på handräckningsblanketten. För att handräckning skulle få
begäras krävdes därutöver att situationen var sådan att det på grund av särskilda
omständigheter kunde befaras att åtgärden inte kunde utföras utan
Polismyndighetens särskilda befogenheter eller att det annars fanns synnerliga
skäl att begära hjälp från Polismyndigheten. Det framgår emellertid inte av
dokumentationen att det fanns förutsättningar att begära Polismyndighetens
hjälp för att genomföra beslutet om omedelbart omhändertagande av BB.

Nämnden eller den som för nämndens räkning får besluta om handräckning ska
noga pröva om det är nödvändigt att begära handräckning eller om nämnden
själv kan se till att beslutet genomförs. Att det saknas uppgift om vilka särskilda
omständigheter som gjorde det nödvändigt att begära handräckning skulle
kunna uppfattas som att det inte fanns några sådana omständigheter i BB:s fall.
Avsaknaden av dokumentation skulle också kunna tala för att CC inte prövade
hur det förhöll sig med den saken innan han beslutade om handräckning.
Utredningen i ärendet medger inte några säkra slutsatser om den saken, utan jag
får nöja mig med att konstatera att dokumentationen av beslutet om
handräckning är bristfällig. Detta är i sig allvarligt.

Jag vill också framhålla följande. Vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för
den unge vara avgörande (1 § LVU). Det innebär att nämnden när den
överväger att besluta om polishandräckning ska ta ställning till vad som är bäst
för barnet. Nämndens överväganden och ställningstagande i fråga om barnets
bästa ska alltid dokumenteras. Det framgår inte av dokumentationen att någon
sådan prövning gjorts i BB:s fall.

Av en journalanteckning den 5 december 2019 framgår att BB vid ett samtal
med socialtjänsten uppgav att det var konstigt att polisen följde med och
hämtade henne. I övrigt berörs handräckningen inte i de löpande journal-
anteckningarna. Enligt min mening borde det där ha kunnat utläsas att CC
fattade ett beslut om att begära handräckning och att en handräckningsblankett
skickades till Polismyndigheten.

Det borde också ha angetts om nämndens personal medverkade vid
handräckningen av BB. Uppgiften om att ”polisen följde med” skulle kunna tala
för att polisen kom i sällskap med personal från nämnden. Det borde dock
uttryckligen ha framgått av dokumentationen hur det förhöll sig med den saken.
Jag vill i sammanhanget framhålla att nämnden vid en handräckning behåller
ansvaret för barnets vård och förutsätts medverka vid handräckningen när det
finns behov (se prop. 2016/17:57 s. 40 och JO:s beslut den 20 april 2021, dnr
O 6-2020).

Jag har givetvis förståelse för att socialtjänsten kan behöva agera mycket
skyndsamt för att verkställa ett beslut om omedelbart omhändertagande av ett
barn. Nämnden måste oaktat detta noga pröva och dokumentera om det finns
förutsättningar för handräckning i ett visst fall. Om nämnden inte dokumenterar
                                                                   Dnr 1598-2020       Sid 6 (7)




sitt ställningstagande omöjliggörs en framtida granskning av handläggningen.
Det går inte att utifrån dokumentationen i BB:s ärende få en fullständig bild av
handläggningen. Det är naturligtvis inte godtagbart.

Nämnden förtjänar kritik för den bristfälliga dokumentationen av beslutet om
handräckning och för övriga brister i dokumentationen i BB:s ärende.

Jag förutsätter att nämnden vidtar åtgärder för att säkerställa att det vid varje
beslut om handräckning görs en noggrann prövning av om förutsättningarna i
43 § LVU är uppfyllda samt att det tydligt dokumenteras i barnets ärende vilka
bedömningar som gjorts och vilka åtgärder som vidtagits.

Beslutet om umgängesbegränsning
Rättsliga utgångspunkter
När ett barn vårdas med stöd av LVU har socialnämnden ett ansvar för att
barnets behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare tillgodoses så
långt det är möjligt. Ofta kommer nämnden överens med föräldern eller
vårdnadshavaren om hur umgänget ska utövas.

Om det inte är möjligt att nå en överenskommelse kan socialnämnden behöva
fatta beslut om att begränsa umgänget, s.k. umgängesbegränsning. Om det är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården, får nämnden besluta hur den
unges umgänge ska utövas med vårdnadshavare och med föräldrar som har
umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal
(14 § LVU). Ett beslut om umgängesbegränsning får överklagas till
förvaltningsrätten (41 § LVU).

JO har i flera tidigare beslut gjort uttalanden om hur ett beslut om umgänges-
begränsning ska utformas. Beslutet ska vara tydligt och det ska framgå hur
umgänget begränsas. Det ska anges om beslutet gäller tills vidare eller om det är
tidsbegränsat. Vidare ska skälen för beslutet framgå. Ett beslut får inte utformas
så att det inte går att utläsa av beslutet vad nämnden har kommit fram till i fråga
om hur umgänget ska utövas (se JO 2018/19 s. 529). JO har också uttalat att
nämnden inte kan fatta ett beslut med innebörden att den löpande kan ta
ställning till umgängets utformning (se JO:s beslut den 14 februari 2020, dnr
2000-2019).

Utformningen av beslutet om umgängesbegränsning
Den 26 februari 2020 fattade nämnden ett beslut om umgängesbegränsning
mellan BB och AA enligt följande:

      Socialnämnden beslutar:
      Med stöd av 14 § andra stycket första punkten lagen med särskilda bestämmelser
      om vård av unga (LVU) att BB … under perioden 200226-200526, skall
      inskränkas till endast umgänge med sin vårdnadshavare som är inplanerat av
      socialtjänsten.
Det har kommit fram att AA överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Växjö
som den 5 maj 2020 avslog hans överklagande.
                                                                  Dnr 1598-2020      Sid 7 (7)




JO:s tillsyn är extraordinär. Det innebär att JO inte ska ingripa om en fråga kan
hanteras i ordinarie ordning, t.ex. genom en domstolsprövning. I detta fall har
det aktuella beslutet prövats av förvaltningsrätt. Oaktat det finner jag anledning
att beröra frågan om utformningen av beslutet om umgängesbegränsning.

Av utredningen framgår att nämnden den 24 augusti 2020 beslutade att förlänga
beslutet från den 26 februari 2020 om att begränsa umgänget mellan BB och
AA till att endast avse umgängestillfällen inplanerade av socialtjänsten. AA
överklagade även det beslutet till förvaltningsrätten som den 25 november 2020
ändrade det överklagade beslutet på så sätt att BB endast fick ha umgänge med
AA i närvaro av det umgängesstöd som socialnämnden utsåg. AA överklagade
domen till Kammarrätten i Jönköping. Den 22 december 2020 undanröjde
kammarrätten förvaltningsrättens dom och socialnämndens beslut.
Kammarrätten hänvisade i sitt avgörande till JO:s tidigare uttalanden om
utformning av beslut om umgängesbegränsning (JO 2018/19 s. 529 och JO:s
beslut den 29 september 2017, dnr 3725-2016). Domstolen konstaterade bl.a. att
beslutet om umgängesbegränsning i praktiken innebar att tjänstemän vid
nämndens förvaltning ensidigt och formlöst gavs möjlighet att begränsa
umgänget och att en sådan ordning inte var godtagbar. Domstolen konstaterade
också att det inte framgick på vilket sätt umgänget var avsett att begränsas och
att beslutet inte uppfyllde grundläggande krav på tydlighet.

Kammarrätten har således prövat ett beslut om umgängesbegränsning som till
sin utformning i stort överensstämmer med det beslut som är föremål för
granskning i detta ärende. Jag är inte av någon annan uppfattning än
kammarrätten när det gäller de krav som kan ställas på utformningen av ett
beslut om umgängesbegränsning. Med det påpekandet anser jag mig kunna
lämna handläggningen i denna del. Jag utgår från att nämnden ser till att beslut
om umgängesbegränsning fortsättningsvis utformas korrekt.

Övrigt
Det som AA och DD i övrigt har anfört ger inte anledning till något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
