# Kritik mot Polismyndigheten i Västmanlands län för att den inte avbröt ett förföljande av en motorcyklist

JO 2011-02-11 dnr 1614-2010

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                       Sid
                                                                           2011-02-11                1614-2010                1 (7)
Stf justitieombudsmannen
Jan Pennlöv




                        Kritik mot Polismyndigheten i Västmanlands län för att den inte avbröt
                        ett förföljande av en motorcyklist


                          Beslutet i korthet: En ensampatrullerande polisman i en polisbil observerade att en
                          motorcykel fördes utan registreringsskylt och bestämde sig för att genomföra en förar-
                          och fordonskontroll. För att få motorcyklisten att stanna aktiverades polisbilens stopp-
                          anordning vid två tillfällen, vilket ignorerades av motorcyklisten. Denne försökte i
                           stället köra ifrån polisen. Polismannen körde efter motorcyklisten i cirka 14 kilometer.
                          Hastigheten var under stora delar av färden avsevärt högre än den tillåtna och mötande
                          trafik tvingades vid två tillfällen att bromsa och väja till höger för att undvika kollision med
                          motorcyklisten. Ingripandet slutade med att motorcyklisten körde av vägen. Denne fick
                          sedan föras med ambulans till sjukhus. – Enligt min mening kan det inte råda något tvivel
                          om att ingripandet var att bedöma som ett s.k. förföljande som inte var befogat vid
                          tillfället. Förföljandet borde därför ha avbrutits i ett mycket tidigt skede. Jag är kritisk till
                          polisens handlande i ärendet.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot två polismän (polisinspektören BB, f.d.
                        CC, vid Polismyndigheten i Västmanlands län och yttre befälet DD vid
                        Polismyndigheten i Södermanlands län).

                        AA uppgav i huvudsak följande. Vid ett tillfälle i april 2009 var han ute och körde
                        en motorcykel som saknade registreringsskylt. En polisbil signalerade åt honom att
                        stanna men han försökte komma undan och körde därför i väg i hög fart. Polisbilen
                        körde efter honom och det hela slutade med att han till sist körde av vägen, han
                        blev skadad vid tillfället. Han vet i och för sig att han handlade felaktigt – han har
                        också betalat böter för detta – men anser att det var vansinne av föraren av
                        polisbilen (BB) att jaga honom i mycket hög fart och att den polisman (DD) som
                        kom till olycksplatsen borde ha anmält sin kollega.

## Utredningen

Av handlingar som fogades till anmälan, bl.a. en primärrapport i Polismyndigheten
                        i Södermanlands läns ärende T1757-09, framgick följande. Vid en ensam-
                        patrullering i radiobil i april 2009 observerade BB att en motorcykel saknade
                        registreringsskylt. Han bestämde sig därför för att göra en förar- och
                        fordonskontroll, åkte efter motorcykeln och aktiverade vid två tillfällen bilens


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                     Dnr 1614-2010     Sid 2 (7)



stoppanordning. Föraren av motorcykeln, dvs. AA, vände sig om ett par gånger
men stannade inte utan ökade i stället hastigheten. BB kontaktade
länskommunikationscentralen (LKC) och berättade att han hade ett efterföljande av
en motorcykel som saknade registreringsskylt. Efter en stund fick han ett anrop
från LKC. Han meddelade då att hans hastighet pendlade mellan 153 och 159
kilometer i timmen men att den var över 170 kilometer i timmen på raksträckorna.
Vid två tillfällen tvingades mötande trafik bromsa och svänga till höger för att
undvika kollision med motorcykeln. Efter ett tag tappade AA kontrollen över
motorcykeln i en kurva och körde ner i ett dike. Ambulans tillkallades och AA
fördes till sjukhus. Den totala körsträckan var ungefär 14 kilometer.

Det framkom vidare att ingripandet hade inletts i Västmanlands län och därefter
fortsatt över länsgränsen till Södermanlands län. BB tjänstgjorde vid
Polismyndigheten i Västmanlands län och det var LKC vid den myndigheten som
han hade kontaktat. DD, som kom till olycksplatsen, tjänstgjorde däremot vid
Polismyndigheten i Södermanlands län.

Båda polismyndigheterna anmodades därför att komma in med upplysningar och
yttrande över ingripandet. Av yttrandena skulle framgå om myndigheten ansåg att
ingripandet skulle betraktas som ett efterföljande eller som ett förföljande.

Polismyndigheten i Södermanlands län (polismästaren EE) kom
in med ett yttrande. I korthet gjorde polismyndigheten först den bedömningen att
de befattningshavare vid myndigheten som hade varit inblandade i händelsen, bl.a.
den anmälde DD, hade agerat korrekt utifrån de förutsättningar som förelåg och
den information de hade. Därefter fördes ett längre rättsligt resonemang om det
aktuella ingripandet. Av yttrandet i denna del framgår emellertid att myndigheten
ansåg sig sakna vissa centrala uppgifter för att bedöma händelsen helt och hållet,
BB tjänstgjorde ju vid Polismyndigheten i Västmanlands län. Yttrandet har därför
här utelämnats.

Polismyndigheten i Västmanlands län (länspolismästaren FF) kom in med ett
yttrande till vilket hade fogats upplysningar från BB och chefen för
trafikavdelningen, kommissarien GG (här utelämnade). Myndigheten anförde bl.a.
följande.
      Under en ensampatrullering i polisbil den 4 april 2009 observerade polisinspektör
      BB en motorcykel utan registreringsskylt och beslutade sig för att göra
      en kontroll. BB körde ifatt motorcykeln och aktiverade polisbilens stoppfunktion
      med avsikt att göra ett regelrätt stopp enligt 22 § 4 st. polislagen (1984:387).
      Personen på motorcykeln vände sig om ett par gånger samtidigt som han ökade
      farten på motorcykeln varvid stoppförsöket avbröts. Ytterligare ett stoppförsök
      gjordes men utan resultat och polisinspektör BB meddelade LKC via fordonets
      polisradio att den motorcykel han haft för avsikt att stoppa ej stannade. Enligt
      händelserapporten var klockan då 13.13.43 och enligt samma händelserapport blev
      vakthavande befäl, av LKC-personalen, informerad om händelsen kl. 13.15.24. Kl.
      13.16.02 gick färden in i Eskilstuna kommun i Södermanlands län och LKC i
      Eskilstuna kontaktas kl. 13.18.04. Av handlingar i ärendet samt av den nyss nämnda
      händelserapporten så framgår det att hastigheten pendlade mellan 150–160 km/tim
      och att detta inrapporterades kl. 13.18.23. Enligt uppgift från BB uppgick
      hastigheten till över 170 km/tim på raksträckorna men i de kurviga partierna var den
      låg. Av aktuell händelserapport framgår att tidpunkten för då motorcykeln gick av
                                                                  Dnr 1614-2010     Sid 3 (7)



vägen var 13.19.44. Av handlingar i ärendet, primärrapport upprättad av BB (f.d
CC), framgår att den totala körsträckan var 14 km. Av den upprättade
händelserapporten att döma avverkades denna sträcka på ca 6 minuter.
HH, vilken tjänstgjorde som vakthavande befäl vid tillfället för ingripandet har till
föredraganden uppgivit att han såg händelsen som ett efterföljande. Hastigheten var,
som HH uppfattade det, endast kortare sträckor mycket hög och när vägen blev
smalare och krokigare avtog hastigheten. Av de uppgifter som inrapporterades och
av den dialog som fördes fick HH uppfattningen att föraren av motorcykeln inte
körde i avsikt att undkomma utan att denne helt enkelt inte förmådde sig att stanna.
HH uppger vidare att BB är en rutinerad och erfaren kollega som han har stort
förtroende för. HH upplevde aldrig att det var någon större fara under färden. Med
hänsyn till det nyss nämnda samt den låga trafikintensiteten, tidpunkten på dygnet
och den korta tid som efterföljandet pågick, ca 6 minuter, såg HH ingen anledning
att avbryta efterföljandet.
I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får
användas för att stoppa fordon enligt 10 § 5 polislagen (1984:387) m.m. (FAP 104-
1) anges förutsättningarna för dessa slag av ingripanden. I föreskrifterna tas
terminologin för de olika hjälpmedlen upp och där anges även beteckning och
betydelsen av dessa hjälpmedel. För efterföljande anges att det ska vara fråga om
körning utan ljud och ljussignaler på ett större avstånd efter det undflyende fordonet.
Något kvantitativt mått på avstånd anges inte. BB har i sitt yttrande angivit att han
inte minns om larmanordningarna var på slagna eller ej. Vidare har han uppgivit att
avståndet till motorcykeln, i de kurviga partierna var ca 40–60 meter
och att hastigheten då var låg. Då den aktuella vägsträckan är krokig, kuperad och
har många anslutningar till mindre privata vägar och fastigheter kan det vara
motiverat att hålla ett kortare avstånd till den undflyende för att denne ska kunna
hållas under uppsikt. I de kurviga partierna uppvisade motorcyklisten, enligt BB,
oerfarenhet att framföra motorcykeln och hastigheten var som sagt i denna situation
låg. Så var även hastigheten när motorcykeln olyckligtvis gick av vägen. I FAP 104-
1 saknas det några närmare anvisningar och allmänna råd om hjälpmedlet
efterföljande vilket medför att det uppstår svårigheter i gränsdragningen till ett
förföljande. Polismyndigheten har därför även tagit del av tidigare avgöranden från
JO för att kunna bedöma händelsen.
Den aktuella händelsen har av de inblandade befattningshavarna bedömts som ett
efterföljande. På samma sätt har händelsen bedömts av chefen för trafikavdelningen
kommissarie GG som yttrat sig utifrån de handlingar som finns i ärendet. Efter att ha
tagit del av aktuella föreskrifter och tidigare avgöranden från
JO delar inte polismyndigheten helt denna uppfattning. Delar av händelsen är enligt
polismyndighetens uppfattning att se som ett förföljande, då främst med tanke på
det korta avstånd som stundtals varit mellan den undflyende och polisbilen. Polis-
myndigheten finner trots allt när man tittar på ärendet att de inblandade befattnings-
havarna fortlöpande bedömt situationen och då gjort bedömningen att ingripandet
var ett efterföljande. Från det att ärendet inrapporterades till LKC fram till det att
vakthavande befäl underrättades, kl. 13.15.24, tog det ca två minuter. Tre minuter
senare, kl. 13.18.23, inrapporteras hastigheten på 150–160 km/tim och drygt en
minut senare gick motorcykeln, i låg hastighet, av vägen. När det gäller ensam-
patrullering finns det angivet i 3 § 2 st. FAP 104-1 att det är tillåtet att tillfälligt
avvakta med att rapportera insatsen till vakthavande befäl. BB har när motorcykeln
inte stannade på polismans tecken rapporterat detta till LKC som i sin tur underrättat
vakthavande befäl. Tre minuter senare blev hastigheten känd för vakthavande befälet
efter det att LKC anropat BB för att få uppgiften. Polismyndigheten anser att BB
gjort vad som förväntas av honom som ensampatrullerade polis och att den tid som
gick från det att ärendet inrapporterades fram till dess att hastigheten blev känd för
vakthavande befäl är acceptabel.
Polismyndigheten är av den uppfattningen att BB som är rutinerad och
även utryckningsförarutbildare vid myndigheten har agerat på ett korrekt sätt och
uppfyllt de krav som gäller enligt 3 § FAP 104-1. Händelsen inrapporterades till
länskommunikationscentralen (LKC) och vakthavande befäl underrättades kort efter
det att motorcyklisten vägrat stanna på polismans tecken och efterföljandet inleddes.
                                                                       Dnr 1614-2010    Sid 4 (7)



      Även vakthavande befäl HH har enligt polismyndigheten agerat på ett korrekt sätt
      utifrån de uppgifter han fått del av. HH har uppgivit att han uppfattat det som att
      hastigheten endast under kortare sträckor och tillfällen varit hög, 150–160 km/tim
      och att hastigheten så fort vägen blivit krokigare sjunkit betydligt. Från det att
      hastigheten inrapporterades fram till det att motorcykeln gick av vägen är tids-
      skillnaden endast drygt en minut. Det vägavsnitt där motorcykeln gick av vägen är
      krokigt och hastigheten var då, vilket framgår av uppgifter i ärendet, låg. Med
      hänsyn till detta, den tid under vilken efterföljandet pågick samt övriga omständig-
      heter som framkommit har det, trots den olyckliga utgången, enligt polismyndig-
      hetens uppfattning inte funnits någon anledning att avbryta ingripandet.
      Polismyndigheten kommer efter det inträffade att ytterligare gå igenom rutinerna för
      förföljanden och efterföljanden. Polismyndigheten har i olika sammanhang under-
      visat i ämnet och kommer återigen att genomföra utbildningsinsatser avseende
      efterföljanden och förföljanden.
AA yttrade sig och uppgav bl.a. att enligt hans minnesbild hade polisbilen
ljussignalerna påslagna under hela händelseförloppet.

Rättslig reglering
Bestämmelser om polismäns rätt att stoppa fordon och andra transportmedel finns i
22 § polislagen (1984:387). Där föreskrivs bl.a. att en polisman får stoppa ett
fordon eller annat transportmedel om det behövs för att reglera trafiken eller för att
kontrollera fordon eller förare enligt vad som är särskilt föreskrivet (punkt 4). – I 7
kap. förordningen (2001:650) om vägtrafikregister finns bestämmelser om att ett
fordon enligt huvudregeln endast får brukas om det är försett med registrerings-
skyltar.

Enligt 10 § polislagen får en polisman, i den mån andra medel är otillräckliga och
det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra
en tjänsteåtgärd, bl.a. om polismannen med laga stöd ska stoppa ett fordon eller
annat transportmedel (punkt 5).

I 8 § polislagen fastslås vissa allmänna principer för polisingripanden. Av
bestämmelsens första stycke framgår att en polisman som har att verkställa en
tjänsteuppgift ska under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan för-
fattning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och
övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, ska detta ske endast i den form och
den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

Bestämmelsen ovan ger uttryck för två grundläggande principer för polisverksam-
heten, nämligen behovs- och proportionalitetsprinciperna. Behovsprincipen innebär
att ett polisingripande får ske endast då det är nödvändigt för att undanröja eller
avvärja den aktuella faran eller störningen. Proportionalitetsprincipen innebär att de
skador och olägenheter som ingripandet kan medföra inte får stå i missförhållande
till syftet med ingripandet (Nils-Olof Berggren och Johan Munck, Polislagen, En
kommentar, 8:e uppl., s. 57).

I 2 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som
får användas för att stoppa fordon enligt 10 § 5 polislagen m.m. (FAP 104-1)
definieras ett förföljande som ”Körning med ett polisfordon efter ett undflyende
fordon eller annat transportmedel med förhållandevis kort avstånd mellan fordonen
                                                                   Dnr 1614-2010   Sid 5 (7)



i syfte att stoppa den undflyendes fortsatta färd. Den undflyende görs, genom ljud
och/eller ljussignal, på ett tydligt sätt uppmärksam på att han eller hon ska stanna”.

I samma bestämmelse anges ett efterföljande (riktad spaning) som ”Körning utan
ljud- eller ljussignaler med ett polisfordon på större avstånd efter ett undflyende
fordon eller annat transportmedel i syfte att ta reda på vart den undflyende tar
vägen och för att, när sådana förutsättningar föreligger, ingripa enligt 22 § polis-
lagen”.

Av föreskrifterna framgår vidare att ett påbörjat förföljande omedelbart ska
rapporteras till det vakthavande polisbefälet som därefter ska leda polisinsatsen
(3 § första stycket). I de allmänna råden till 4 § anges bl.a. att när det gäller för-
följande är det särskilt viktigt att syftet med åtgärden alltid vägs mot de risker
som den kan komma att medföra och att hänsyn måste tas till såväl förare som
passagerare i fordonet och till personer som kan befinna sig i närheten av insatsen.
Vidare sägs att ett förföljande som innebär risk för olycka i allmänhet inte är
befogat och att under förutsättning att förföljandet inte framkallar någon eller
endast ringa fara för andra personer kan åtgärden vara motiverad, om den flyende
genom visad brottslighet eller av annan anledning är att anse som farlig för andra
människors liv eller hälsa. Om den flyendes farlighet inte är känd eller om den inte
bedöms vara av svårartad beskaffenhet, bör förföljandet avbrytas så snart det
innebär fara för att någon skadas.

Bedömning
Av utredningen har i korthet följande framgått. Polisinspektören BB observerade
vid det aktuella tillfället att en motorcykel saknade registreringsskylt och bestämde
sig för att göra en förar- och fordonskontroll. Han körde därför efter motorcykeln
och aktiverade vid två tillfällen polisbilens stoppanordning, men motorcyklisten,
AA, stannade inte. BB körde efter motorcykeln i sammanlagt 14 kilometer.
Hastigheten pendlade, enligt den uppgift som lämnades av polisen till LKC, mellan
153 och 159 kilometer i timmen. På raksträckorna var dock hastigheten ännu
högre, medan den synes ha sjunkit betydligt i de mer kurviga partierna av den
aktuella vägsträckan. Avståndet mellan fordonen var, i vart fall i de kurviga
partierna, förhållandevis kort. Enligt BB var mötande trafik vid två tillfällen
tvungen att bromsa och svänga till höger för att undvika kollision med
motorcykeln. Ingripandet avslutades med att AA körde av vägen. Han fördes
därefter med ambulans från platsen.

Innan jag i det följande tar ställning till polisens handlande vill jag inledningsvis
framhålla att AA naturligtvis varit skyldig att stanna när BB signalerade till honom.
Jag noterar att AA också insett att han handlade felaktigt.

Jag övergår nu till att bedöma polisens handlande vid tillfället. Den första frågan att
ta ställning till är om ingripandet var att betrakta som ett efterföljande eller ett
förföljande.

JO har tidigare i saken uttalat (se t.ex. JO 1990/91 s. 70 och beslut den 3 november
1999 i dnr 2396-1999 och 2495-1999) bl.a. att det som i första hand skiljer
                                                                    Dnr 1614-2010   Sid 6 (7)



begreppen åt är deras syfte. Ett förföljande är avsett att direkt leda fram till att det
flyende fordonet stoppas och dess förare tas fast, medan ett efterföljande närmast
kan beskrivas som en spaningsåtgärd som syftar till att ta reda på vart den flyende
tar vägen. Vid s.k. biljakter är det således fråga om ett förföljande och inte om ett
efterföljande. Eftersom ett förföljande har som syfte att polisen ska kunna stoppa
och ta fast den flyende låg det enligt JO:s mening i sakens natur att avståndet
mellan fordonen är förhållandevis kort och att man därmed kan utgå från att den
som förföljs är medveten om polisens närvaro och påverkas av denna. I alla de fall
där det av den flyendes körsätt framgår att han eller hon påverkas av polisens
närvaro måste förfarandet betraktas som ett förföljande. Som exempel på sådan
påverkan nämnde JO att den flyende ökar hastigheten avsevärt, att han eller hon
kör mot rött ljus eller nonchalerar andra regler som är av grundläggande betydelse
för trafiksäkerheten. JO uttalade vidare att varje situation där polisen med ljud eller
ljussignal kräver fri väg i princip måste betecknas som ett förföljande om avståndet
mellan fordonen inte är större än att signalerna kan uppfattas av den flyende. Man
fick i sådana fall regelmässigt räkna med att föraren i det flyende fordonet påverkas
av signalerna på ett sätt som ökar hans eller hennes trafikfarlighet. – Jag har inte
någon annan uppfattning än den ovan redovisade.

I det nu aktuella fallet har det framgått av såväl AA:s som BB:s uppgifter att AA
uppmärksammade att polisen signalerade åt honom att han skulle stanna, men att
han i stället ökade farten i syfte att komma undan. Enligt AA:s minnesbild var
polisbilens ljussignal påslagen under hela händelseförloppet. BB har härvid uppgett
att ljussignalen troligtvis var påslagen. Baserat på polismyndighetens uppgift om
körsträcka och körtid har den genomsnittliga hastigheten varit ungefär 140
kilometer i timmen, vilket får anses stämma väl överens med BB:s uppgift till LKC
om att hastigheten pendlat mellan 153 och 159 kilometer i timmen, men att den på
raksträckorna varit ännu högre (t.o.m. över 170 kilometer i timmen) och i de
kurviga partierna väsentligt lägre. Högsta tillåtna hastighet på den aktuella
vägsträckan har varit 70 eller 50 kilometer i timmen. Det har vidare kommit fram
att avståndet mellan fordonen, i vart fall i de kurviga partierna, varit förhållandevis
kort och BB har kunnat göra relativt detaljerade iakttagelser av hur motorcykeln
framfördes. Det får också anses uppenbart att AA:s körsätt påverkades av att
polisen körde efter honom. – Mot denna bakgrund kan det enligt min mening inte
råda något tvivel om att ingripandet rättsligt var att betrakta som ett förföljande.
Jag är något bekymrad över att de inblandade befattningshavarna och även
Polismyndigheten i Västmanlands län till viss del inte ens nu i efterhand insett att
så var fallet. Jag finner också anledning att påtala att kommissarien HH:s (som var
vakthavande befäl vid tillfället) uppgift att han fick uppfattningen att föraren av
motorcykeln inte körde iväg i avsikt att undkomma utan att denne helt enkelt inte
förmådde sig att stanna, är obegriplig.

Frågan är sedan om förföljandet i detta fall var befogat. Ett förföljande kan, som
framgått, givetvis vara motiverat i vissa situationer. Enligt min uppfattning synes
förföljandet av AA ha varit förenat med betydande risker för såväl honom som
andra trafikanter. Detta framgår bl.a. av uppgifterna om att mötande trafik vid två
tillfällen tvingades väja för att undvika kollision, att fordonen ibland framfördes
                                                                  Dnr 1614-2010   Sid 7 (7)



med mycket hög hastighet och att färden slutade med en dikeskörning. Det har inte
framkommit någon omständighet som kan motivera de risker som förföljandet
medförde. Av BB:s upplysningar framgår att han hade misstankar om att
motorcyklisten t.ex. kunde vara alkohol- eller drogpåverkad men detta förefaller ha
varit en ren spekulation från hans sida. Jag noterar här särskilt att i den
primärrapport som BB upprättade efter händelsen nämns inte
något sådant. Utöver det förhållandet att motorcyklisten körde ett fordon utan
registreringsskylt var ingenting känt om denne. JO framhöll i de tidigare nämnda
besluten att det över huvud taget inte bör förekomma att polisen förföljer någon
enbart av det skälet att han eller hon kan misstänkas ha gjort sig skyldig till en
överträdelse av trafikförfattningarna som inte kan föranleda annat än ett bötesstraff.
Jag har inte någon annan uppfattning i frågan och anser således att förföljandet
borde ha avbrutits mer eller mindre omedelbart efter det att det visade sig att AA
inte hade för avsikt att stanna motorcykeln.

Polismyndigheten i Västmanlands län förtjänar kritik för det inträffade.

Vad sedan gäller Polismyndigheten i Södermanlands läns del i ingripandet ger
utredningen vid handen att LKC där kontaktades av LKC i Västmanlands län en
mycket kort stund innan AA körde av vägen och att det vakthavande befälet i
Södermanlands län inte blev inkopplad förrän så redan hade skett. Jag har därför
inte några synpunkter på att någon befattningshavare där inte vidtog några åtgärder
för att avbryta förföljandet. AA har i sin anmälan också framfört klagomål mot DD
handlande men detta föranleder inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
