# Uttalanden om möjligheten att vid huvudförhandling i brottmål meddela beslut om förbud mot ljudupptagningar

JO 2006-10-27 dnr 1622-2005

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                    Sid
                                                                       2006-10-27          1622-2005             1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om möjligheten att vid huvudförhandling i brottmål meddela
                        beslut om förbud mot ljudupptagningar

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde Ekoredaktionen vid Sveriges Radio, genom AA,
                        klagomål mot Södertälje tingsrätt med anledning av ett beslut att inte tillåta
                        ljudupptagning under huvudförhandlingen i ett brottmål.

                        Ekoredaktionen anförde att beslutet saknade lagstöd och stod i strid med ett beslut
                        som JO meddelat i december 1991 efter granskning av bl.a. Svea hovrätts beslut att
                        inte tillåta ljudupptagning under rättegången om mordet på BB.

## Utredning

Av infordrad utredning framgick följande. Den 6 april 2005 inleddes, med
                        rådmannen CC som ordförande, en flera dagar lång huvudförhandling i Södertälje
                        tingsrätts mål B 1259-04. Målet gällde misstanke om grovt vapenbrott m.m. i
                        samband med den s.k. Hallrymningen. Enligt protokollet över förhandlingen
                        meddelade CC, sedan det konstaterats att hinder mot huvudförhandling inte
                        förelåg, följande beslut.

                        ”Vittnen får inte, innan de skall höras, övervara rättegången om inte särskilda skäl
                        talar för en annan bedömning. Sådana skäl saknas i förevarande fall. Annan
                        ljudupptagning under rättegången än den rätten gör, är därför, till dess annat
                        beslutas, inte tillåten från det att åklagaren påbörjar sin sakframställning. Beslutet
                        kan inte överklagas.”

                        Den 4 maj 2005, under den 15:e rättegångsdagen, upphävdes förbudet mot att göra
                        s.k. privata ljudupptagningar.

                        Ärendet remitterades till tingsrätten som anmodades att lämna upplysningar och
                        yttrande över vad som framförts i anmälan till JO.

                        Tingsrätten (lagmannen DD) kom in med yttrande. I till yttrandet fogade
                        upplysningar uppgav rådmannen CC i huvudsak följande.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                        Dnr 1622-2005     Sid 2 (4)




      Förbudet meddelades med stöd av 5 kap. 9 § första stycket 1 RB för att upprätthålla
      radiot med förbudet enligt 36 kap. 9 § RB för vittnen att övervara förhandlingen före
      det att de hörs.
      Vad som upptagits före förbudets meddelande var endast sådant som ändå framgick
      av allmänt tillgängliga handlingar i målet, såsom stämningsansökningar och
      skriftligen avgivna inställningar till åtalen. Förbudet hävdes när samtliga vittnen,
      som hördes under temata som berördes före deras hörande, redan var hörda.
      Det må anmärkas att möjligheten att enligt 5 kap. 9 § första stycket 4 RB i visst fall
      förbjuda ljudupptagning, enligt min mening bör förstås på följande sätt. Även om
      vittnen inte skall höras och det saknas skäl att på den grunden förbjuda
      ljudupptagning, kan sådan förbjudas om den som skall höras kan antas så besväras
      av upptagningen att den leder till men för utredningen. Härtill kan läggas att
      ordförandens rätt att enligt 5 kap. 9 § första stycket 1 RB meddela de föreskrifter
      som behövs inte kan anses begränsade genom exemplifieringarna i paragrafens
      följande meningar.
I ett beslut den 27 oktober 2006 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Under det inledande skedet av huvudförhandlingen i ett brottmål meddelade rättens
ordförande, rådmannen CC, ett beslut i vilket annan ljudupptagning än rättens egen
förbjöds från det att åklagaren påbörjade sin sakframställning. Förbudet kom sedan
att gälla under sakframställningarna och under förhören i målet. Som skäl för
beslutet angavs bl.a. att vittnen inte, om inte särskilda skäl talar för det, får
övervara rättegången innan de skall höras. CC har uppgett att förbudet meddelades
med stöd av 5 kap. 9 § första stycket första meningen rättegångsbalken (RB) ”för
att upprätthålla radiot med förbudet i 36 kap. 9 § RB”.

Enligt 5 kap. 9 § första stycket första meningen RB ankommer det på rättens
ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de
föreskrifter som behövs. Han får vidare utvisa den som stör förhandlingen eller på
annat sätt uppträder otillbörligt. Han får också begränsa antalet åhörare i rättssalen
för att undvika trängsel. Av en år 1980 infogad fjärde mening framgår att rätten får
förbjuda att annan tar upp förhör på fonetisk väg, om det kan antas att
upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen.

Enligt 36 kap. 9 § RB får ett vittne inte vara närvarande vid förhandlingen innan
förhöret med honom äger rum, om inte särskilda skäl föreligger.

Tidigare, före år 1980, kunde privata ljudupptagningar i rättssalen förbjudas endast
om de störde ordningen vid förhandlingen eller innebar ett otillbörligt intrång i den.
Möjligheten att meddela ett sådant förbud ansågs följa av ordförandens rätt enligt 5
kap. 9 § första stycket första meningen RB att meddela föreskrifter för att
upprätthålla ordningen i rättssalen. Vad som avsågs var emellertid sådana
störningar som kunde uppstå genom ljud, flyttning av mikrofoner m.m. Det ansågs
däremot inte möjligt att förbjuda inspelning på grund av att en sådan var till men
för utredningen eller kränkte en parts integritet. Med stöd av den nämnda
bestämmelsen kunde – och kan – ljudupptagning således förbjudas för det fall att
inspelningstekniken som sådan är störande (se prop. 1979/80:87 s. 5 ff.). Det var
                                                                    Dnr 1622-2005    Sid 3 (4)




just denna begränsning i möjligheten att förbjuda privata ljudupptagningar som
utgjorde motivet till bestämmelsen i lagrummets fjärde mening som ger domstolen
viss möjlighet att förbjuda inspelning också med hänsyn till intresset av en fullgod
utredning.

Rättens ordförande kan således med stöd av 5 kap. 9 § första stycket första
meningen förbjuda annan att göra en ljudupptagning endast på den grunden att
ordningen i rättssalen störs. Det principiella förbudet för vittnen att närvara vid
förhandlingen innan de skall höras bärs upp av helt andra skäl än sådana som är att
hänföra till ordningen i rättssalen. CC har således inte haft stöd i lag för sitt beslut
att med stöd av den nämnda bestämmelsen förbjuda annan att ta upp ljud vid
huvudförhandlingen.

Möjligheten att förbjuda ljudupptagning av andra skäl än att ordningen i rättssalen
störs regleras, som framgått, i 5 kap. 9 § första stycket fjärde meningen RB. CC har
visserligen inte angett att det ifrågasatta beslutet fattats med stöd av denna
bestämmelse. Eftersom han och DD i sina yttranden dock uppehållit sig vid
bestämmelsen, finner jag anledning att något kommentera även denna.

Bestämmelsen är avsedd att ge rätten möjlighet att förbjuda ljudupptagningar som
påverkar förhörspersonernas integritet och förmåga att avge en uttömmande och
sanningsenlig utsaga. Det ansågs föreligga ett faktiskt behov av att kunna inskränka
rätten att göra ljudupptagningar om det kan antas att sådana skulle bli till men för
utredningen i målet. Vetskapen om att utsagan t.ex. kan komma att återges i radio
kan inverka menligt på en förhörspersons förmåga och vilja att avge en klar och
spontan berättelse (a. prop. s. 9).

I förarbetena uttalades vidare att regeln inte fick ges större räckvidd än vad som
påkallades av dess syfte. Den borde kunna förhindra att de som är inblandade i
rättegången påverkades av en ljudupptagning i en för utredningen negativ riktning.
När det gällde personer som i tjänsten eller annars yrkesmässigt deltog i
rättegången torde som regel någon begränsning av upptagningsrätten av hänsyn till
dessa personer knappast bli aktuell. Förbudsregeln borde således bara avse
upptagningen av förhör och alltså inte vara tillämplig på t.ex. parternas
slutanföranden. Därutöver anfördes också att det kunde bli aktuellt att tillämpa den
nu föreslagna regeln i ett mål där endast en av flera misstänkta eller tilltalade
lagförs. Av betydelse för prövningen var då endast frågan om inspelningen var till
men för utredningen i målet mot den person som för tillfället lagfördes. Däremot
fick förbud inte meddelas på den grunden att en upptagning i det första målet skulle
kunna försvåra utredningen i ett senare mål (a. prop. s. 10).

Som framhållits i anmälan har frågan om förbud mot ljudupptagning av
vittnesförhör tidigare varit föremål för JO:s prövning. Förre
chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh har i ett ärende angående bl.a.
ljudupptagning under rättegången om mordet på BB uttalat sig i frågan (JO
1992/93 s. 26). I det ärendet framkom att Svea hovrätt, inför huvudförhandlingen,
                                                                  Dnr 1622-2005    Sid 4 (4)




meddelade ett generellt förbud mot ljudupptagningar av förhör och att hovrätten
vid sitt ställningstagande fäste avgörande vikt vid syftet med bestämmelsen i 36
kap. 9 § RB. Claes Eklundh angav i sitt beslut bl.a. att lagtexten i 5 kap. 9 § RB
inte lämnar utrymme för en generell bedömning i förväg, gjord utifrån vad rätten
anser sig kunna anta om förhörspersonernas och parternas uppfattning i frågan om
förbud mot ljudupptagning. Vidare ansåg han att 36 kap. 9 § RB inte kan tolkas
extensivt på det sätt som domstolen hade gjort.

Jag kan, i linje med vad Claes Eklundh uttalat, konstatera att av 5 kap. 9 § första
stycket fjärde meningen RB följer att ljudupptagning får förbjudas endast i det fall
att det kan antas att förhörspersonen så besväras av upptagningen att det blir till
men för utredningen. Bestämmelsen förutsätter således att det inför varje förhör
görs en individuell prövning, dels av om upptagningen besvärar den som skall
höras, dels av om detta i så fall kan bli till men för utredningen. Inte heller denna
bestämmelse hade således kunnat erbjuda rättsligt stöd för det av CC fattade
beslutet.

Med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört avslutas ärendet.
