# Fråga om tillstånd kan ges till hemlig teleavlyssning av teleadress som används av en person vars identitet är okänd

JO 2006-04-28 dnr 1638-2003

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                      Sid
                                                                       2006-04-28           1638-2003               1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Fråga om tillstånd kan ges till hemlig teleavlyssning av teleadress som
                        används av en person vars identitet är okänd

## Initiativet

Under en inspektion vid Stockholms tingsrätt den 2 och den 3 april 2003
                        uppmärksammade förre chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh att det förekom
                        att tingsrätten beslutade om hemlig teleavlyssning utan att innehavaren av
                        teleadressen (telefonnumret) var känd på annat sätt än med sitt tilltalsnamn eller, i
                        vissa fall, inte var identifierad alls. Claes Eklundh beslutade att i ett särskilt ärende
                        utreda frågan.

## Utredning

Vid inspektionen uppgav dåvarande chefsrådmannen för samordningsområde
                        brottmål, AA, i huvudsak följande i den aktuella frågan.

                        Hon var sedan tre år tillbaka huvudansvarig för handläggningen av
                        tvångsmedelsbeslut enligt 27 kap. rättegångsbalken (RB). Hon hade kunnat iaktta
                        att den tekniska utvecklingen medfört speciella problem. Sedan polisen genom
                        spaning hade fått kännedom om att en person som använde en mobiltelefon med
                        s.k. kontantkort var inblandad i viss brottslighet hade det begärts avlyssning av det
                        aktuella telefonnumret utan att innehavaren var känd på annat sätt än med sitt
                        tilltalsnamn eller, i vissa fall, utan att denne var känd över huvud taget. Hon hade
                        ansett sig kunna fatta beslut om användning av tvångsmedel också i sådana fall.

                        Handlingar i vissa ärenden granskades. Av dessa framkom att tingsrätten, i några
                        ärenden där åklagaren angett att den som var skäligen misstänkt för brottet var
                        okänd, hade lämnat tillstånd till avlyssningen av det angivna telefonnumret.

                        Ärendet remitterades till Stockholms tingsrätt för upplysningar om vilka
                        överväganden som låg bakom tingsrättens ställningstagande att bedöma personer,
                        som inte var identifierade, som skäligen misstänkta.

                        Stockholms tingsrätt (lagmannen BB) inkom med ett remissvar till vilket fogades
                        ett yttrande från bl.a. AA. De anförde i huvudsak följande.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                          Dnr 1638-2003      Sid 2 (9)




      AA
      Av bestämmelserna i 27 kap. 20 § RB följer bl.a. att hemlig teleavlyssning och
      hemlig teleövervakning får ske endast om någon är skäligen misstänkt för brottet
      och det är av synnerlig vikt för utredningen. Vidare får åtgärden endast avse en
      teleadress som innehavs eller annars kan antas komma att användas av den
      misstänkte. En grundläggande förutsättning för att använda hemliga tvångsmedel är
      således att brottsmisstanken skall vara knuten till en viss person.
      I det nu aktuella ärendet har tre icke identifierade personer (CC, DD och EE)
      bedömts som skäligen misstänkta för brott.

      Icke identifierade personen CC
      Mot bakgrund av de uppgifter som framkom i ärendet genom telefonavlyssning,
      fysisk spaning, information från uppgiftslämnare och granskning av telefonlistor
      beträffande CC gjorde jag bedömningen att det var en viss person, nämligen den vid
      fysisk spaning iakttagne och vid telefonavlyssning hörde CC, som den av åklagaren
      påstådda brottsmisstanken kunde knytas till samt att CC använde eller i vart fall
      kunde antas komma att använda de teleadresser som angavs i ansökan. Denna
      bedömning vidhöll jag sedan beträffande övriga ansökningar i ärendet beträffande
      CC.

      Icke identifierade personen DD
      Mot bakgrund av de avlyssnade samtalen och iakttagelserna vid den fysiska
      spaningen bedömde jag att det var en viss person, nämligen den vid fysisk spaning
      och vid telefonavlyssning hörde spansktalande DD, som den av åklagaren påstådda
      brottsmisstanken kunde knytas till samt att DD använde eller i vart fall kunde antas
      komma att använda den teleadress (kontantkort) som angavs i ansökan.

      Okända personen EE
      Av vad som tidigare framkommit i ärendet angående planeringen för kurirens
      leverans av narkotikan och av vad polisen uppfattade av samtalet vid stormötet samt
      de upplysningar den skäligen misstänkta EE fick vid det avlyssnade telefonsamtalet
      efter mötet gjorde jag bedömningen att det var en viss bestämd person, nämligen
      den kurir som skulle föra in narkotikan till Sverige som den av åklagaren påstådda
      brottsmisstanken kunde knytas till och att denne kunde antas komma att använda
      den teleadress (kontantkort) som angavs i ansökan.

      BB
      För egen del vill jag tillägga att jag inte kan finna att lagstiftningen lägger hinder i
      vägen för att tillåta telefonavlyssning mot en viss fysisk person trots att dennes
      identitet inte är fullt klarlagd. Andra tvångsmedel – exempelvis häktning – har
      ansetts tillåtna under sådana omständigheter.

Rättslig reglering
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot bl.a. hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat
förtroligt meddelande. Detta skydd får dock begränsas genom lag. Sådan
begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt
med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller sträcka sig så långt
att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar (2 kap. 12 § första och andra styckena RF).
                                                                      Dnr 1638-2003   Sid 3 (9)




I artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (Europakonventionen) föreskrivs att var och en har
rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med
stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till
statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till
förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för
andra personers fri- och rättigheter.

Begränsningar av det grundlags- och konventionsfästa skyddet för förtrolig
kommunikation har skett genom regleringen i 27 kap. RB om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

Av 27 kap. 18 § första stycket RB framgår att hemlig teleavlyssning innebär att
telemeddelanden, som befordras eller har befordrats till eller från ett
telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp
genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. I
bestämmelsens andra stycke föreskrivs att sådan avlyssning får användas vid
förundersökning angående

1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd
   med straff.

Genom en lagändring (SFS 2003:1146) som trädde i kraft den 1 oktober 2004
infördes också en tredje punkt i bestämmelsen enligt vilken avlyssning får
användas även angående

3. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets
   straffvärde överstiger fängelse i två år.

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om
telemeddelanden som befordras eller har befordrats till eller från en viss teleadress
eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram (27 kap. 19 § RB).

Av 27 kap. 20 § RB framgår att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
får ske endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen.

Före den 1 oktober 2004 gällde därutöver enligt bestämmelsen att åtgärden endast
fick avse en teleadress som innehades eller annars kunde antas komma att användas
av den misstänkte.

Den 1 oktober 2004 utökades möjligheterna att förordna om hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning. Numera stadgas således i 27 kap. 20 § RB att åtgärden
får avse
                                                                     Dnr 1638-2003    Sid 4 (9)




1. en teleadress som under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts
   av den misstänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas
   av den misstänkte, eller

2. en teleadress som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte under
   den tid som tillståndet avser har ringt till eller på annat sätt kontaktat eller
   kommer att ringa till eller på annat sätt kontakta.

Det finns i sammanhanget också anledning att redogöra för bestämmelserna i lagen
(1995:1506) om hemlig kameraövervakning. De grundläggande förutsättningarna
för att få använda sådan övervakning överensstämde tidigare helt med dem som
gäller för hemlig teleavlyssning. Således fick – och får alltjämt – sådan
övervakning användas om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är
av synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får då endast avse sådan plats där den
misstänkte kan antas komma att uppehålla sig (2 och 3 §§).

Vad gäller hemlig kameraövervakning infördes genom ändringarna den 1 oktober
2004 en ny 3 a § i lagen. Där anges att om det inte finns någon som är skäligen
misstänkt för brottet får hemlig kameraövervakning användas för att övervaka den
plats där brottet har begåtts eller en nära omgivning till denna plats. Hemlig
kameraövervakning får i sådant fall endast ske om syftet är att fastställa vem som
skäligen kan misstänkas för brottet.

Förutsättningarna för att hemlig teleavlyssning skall få ske har berörts i olika
sammanhang. Frågan behandlades vid den samlade översyn som gjordes av
Utredningen om telefonavlyssning (SOU 1975:95). Utredningen anförde att
förundersökningen skall ha fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas
för brottet för att telefonavlyssning skall få ske. Det måste alltså föreligga en
konkret misstanke om brott som riktar sig mot en bestämd person. Därutöver bör
krävas att upplysning som kan vinnas genom åtgärden är av synnerlig vikt för
brottsutredningen. Departementschefen anslöt sig till utredningens bedömningar
(prop. 1975/76:202 s. 32 f.). Liknande synpunkter återfinns i betänkandet
Tvångsmedel–Anonymitet–Integritet (SOU 1984:54). Kommittén konstaterade
bl.a. att ett första krav för att hemlig teleavlyssning skall få ske är att den riktas mot
den som skäligen kan misstänkas för brottet (s. 36). Vidare uttalades att den skäliga
misstanken skall avse ett visst konkret brott (s. 224). I Buggningsutredningens
betänkande (SOU 1998:46) angavs att en förutsättning enligt gällande rätt för att
hemlig teleavlyssning m.m. skall få användas är att det går att peka ut en viss
person som misstänkt för ett visst konkret brott (s. 391). Ett liknande uttalande görs
också i delbetänkandet Tillgång till elektronisk kommunikation i
brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38) där det sägs att en förutsättning för att
hemlig teleövervakning skall få användas är att det går att peka ut en person som
skäligen misstänkt för ett brott (s. 186).

I doktrinen har frågan om förutsättningarna för att tillåta hemlig teleavlyssning
behandlats i bl.a. Ekelöf m.fl., Rättegång, tredje häftet, sjätte upplagan. I detta
                                                                    Dnr 1638-2003   Sid 5 (9)




arbete konstateras att samma beviskrav som för hemlig teleavlyssning gäller för
bl.a. utredningshäktning, reseförbud i vissa fall och kvarstad. Också enligt 23 kap.
18 § RB gäller att man skall vara skäligen misstänkt för att – vid förhör –
underrättas om misstanken m.m. Det ursprungliga syftet med telefonavlyssning kan
därför uppfattas så, att det skulle vara ett medel att förstärka en redan befintlig
bevisning i skuldfrågan (s. 63 f.). Det påpekas också att avlyssning i praktiken
används på ett tidigare stadium än som förutsätts i lagen, dvs. som ett
spaningsinstrument för att uppdaga förestående brott och avslöja andra inblandade
än den skäligen misstänkte i t.ex. en narkotikahärva (s. 69).

I Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, anförs att, med hänsyn till att
det krävs viss knytning mellan den misstänkte och den teleadress som skall
avlyssnas eller övervakas, detta tvångsmedel aldrig torde kunna riktas mot någon
som inte är identifierad (s. 673).

Av 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation
och 14 kap. 2 § fjärde och femte styckena sekretesslagen (1980:100) följer att en
operatör på begäran skall lämna ut uppgifter som angår ett särskilt elektroniskt
meddelande och som gäller misstanke om brott till polismyndighet och åklagare
som skall ingripa mot brottet om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff
än fängelse i två år. Här ställs således inte något krav på att det skall finnas en
skäligen misstänkt person. I ovan nämnda delbetänkande (SOU 2005:38) föreslås
att bestämmelsen i lagen om elektronisk kommunikation skall upphävas och att
det i stället skall införas regler i 27 kap. RB som ger möjlighet att under vissa
förutsättningar förordna om hemlig teleövervakning utan att det finns någon
skäligen misstänkt person.

Bedömning
Vid inspektionen uppmärksammades att tingsrätten i några ärenden hade beslutat
om hemlig teleavlyssning sedan olika typer av spaning gett vid handen att en viss
person, vars identitet var okänd för polis och åklagare, använde eller skulle komma
att använda ett visst telefonnummer vid delaktighet i specificerad brottslig
verksamhet. De aktuella numren var mobiltelefonnummer som inte var knutna till
något fast abonnemang, dvs. s.k. kontantkortsabonnemang.

Reglerna om hemlig teleavlyssning innebär en begränsning av det grundlags- och
konventionsfästa skyddet för förtrolig kommunikation. De medger ett långtgående
intrång från statsmaktens sida i den enskildes personliga sfär och deras tillämpning
är således av ett betydligt mera integritetskänsligt slag än t.ex. den som reglerna
om hemlig teleövervakning kan ge upphov till. Regeringsformens skydd för de
grundläggande fri- och rättigheterna innebär bl.a. att de regler som begränsar detta
skydd skall tillämpas efter sin ordalydelse och att en extensiv eller analogisk
tolkning skall undvikas. Användningen av de befogenheter som sådana regler ger
de brottsutredande myndigheterna måste ha uttryckligt stöd i bestämmelserna och
får inte ske för andra ändamål än de som framgår av lagen.
                                                                   Dnr 1638-2003   Sid 6 (9)




Kravet på tydligt stöd i lag för åtgärder av nu ifrågavarande slag har också entydigt
lagts fast i Europadomstolens praxis. Domstolen har i flera avgöranden framhållit
att telefonavlyssning utgör ett allvarligt intrång i den enskildes privatliv och
förtroliga korrespondens och därför måste vara grundad på lag av särskilt precis
natur. Reglerna måste vara klara och detaljerade (se t.ex. avgörandena i målen
Kruslin och Huvig ./. Frankrike den 24 april 1990, Kopp ./. Schweiz den 25 mars
1998 och Amann ./. Schweiz den 16 februari 2000. Se också Hans Danelius,
Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl., s. 270 f.).

Frågan är således om föreskriften i 27 kap. 20 § RB att hemlig teleavlyssning får
användas ”endast om någon är skäligen misstänkt för brottet” ger ett tydligt stöd
för avlyssning av en person vars identitet är okänd.

Det står till en början klart att bestämmelserna innebär att det är en viss person –
den skäligen misstänkte – som tvångsmedlet riktar sig emot. Det är meddelanden
till eller från telefoner som denne innehar, kan antas använda eller, numera, kan
antas ringa till, som kan avlyssnas. Det är således inte möjligt att förordna om
avlyssning av en telefon med visst nummer som saknar denna knytning till den
misstänkta personen även om telefonnumret av något skäl skulle förekomma i en
brottsutredning.

Det anges, som framgått, inte uttryckligen i lagen att den misstänkte måste vara
identifierad. Ett sådant krav uttalas inte heller i förarbetena till bestämmelsen –
eller till tidigare bestämmelser med motsvarande innehåll. I stället förefaller det
som om det i senare lagstiftningsärenden i det närmaste har förutsatts att så måste
vara fallet för att avlyssning över huvud taget skall kunna ske.

I avsaknad av en uttrycklig reglering av om den misstänktes identitet kan vara
okänd finns anledning att försöka utröna för vilket eller vilka ändamål de
brottsutredande myndigheterna anförtrotts möjligheten att använda hemlig
teleavlyssning.

Reglerna om hemliga tvångsmedel har en annorlunda konstruktion än flertalet
andra tvångsmedelsbestämmelser genom att det inte anges för vilket specifikt
ändamål tvångsmedlen är avsedda. I stället beskrivs vad de innebär. Eftersom en
grundförutsättning för användande av hemlig teleavlyssning enligt 27 kap. 18 §
RB är att förundersökning pågår bör emellertid en sådan åtgärds avsedda syfte
kunna preciseras med utgångspunkt i de allmänna ändamålen med en
förundersökning (jfr Gunnel Lindberg, a.a. s. 464).

En förundersökning syftar till att utreda brott och därigenom åstadkomma ett
underlag för åklagares beslut i åtalsfrågan. Utredningen genomgår ofta, om än inte
alltid, två stadier. Det första, spaningsstadiet, syftar till att fastställa om brott
förövats och vem som kan misstänkas för brottet. Det andra, utredningsstadiet,
inträder i och med att spanings- och annat efterforskningsarbete gett underlag för
att anse en viss person vara skäligen misstänkt. Det fortsatta arbetet kan då sägas
                                                                   Dnr 1638-2003    Sid 7 (9)




huvudsakligen gå ut på att samla ytterligare information för att klarlägga om den
bevisning som redan finns mot den misstänkte kan förstärkas.

När en person är skäligen misstänkt för brott har förundersökningen, såvitt avser
denne, således lämnat spaningsstadiet. Syftet med hemlig teleavlyssning bör därför
vara att säkra och stärka den bevisning som redan finns mot den misstänkte (jfr
Ekelöf a.a. s. 69).

Enligt min uppfattning står det således klart att syftet med hemlig teleavlyssning är
att ge polisen ett hjälpmedel för att under utredningsskedet av en förundersökning
samla ytterligare bevis mot en för visst brott skäligen misstänkt person. Syftet är
däremot inte att teleavlyssning skall vara ett spaningshjälpmedel som underlättar
för polisen att fastställa vem som kan misstänkas för ett brott. Detta talar starkt för
att hemlig teleavlyssning kan komma till användning först när en förundersökning
fortskridit så långt att det finns en utpekad fysisk person som är skäligen misstänkt
för ett visst konkret brott.

Beträffande hemlig kameraövervakning har, som nämnts, införts en särskild
bestämmelse enligt vilken kameraövervakning kan tillåtas i syfte att klarlägga vem
som är skäligen misstänkt för ett brott. Denna regel innebär att syftet med
användningen av detta hemliga tvångsmedel kommit att utvidgas så att polisen
getts möjlighet att använda kameraövervakning även under spaningsstadiet. Det
kan också nämnas att de nyligen föreslagna reglerna om hemlig teleavlyssning för
att förhindra terroristbrott och annan systemhotande brottslighet (prop.
2005/06:177) inom sitt begränsade tillämpningsområde ger polisen möjlighet att
använda teleavlyssning bl.a. under spaningsstadiet.

Som sagts ovan överensstämde före den 1 oktober 2004 de grundläggande
förutsättningarna för att få använda sig av hemlig kameraövervakning och hemlig
teleavlyssning. Det förhållandet att det ansetts nödvändigt att införa en ny
bestämmelse i lagen om hemlig kameraövervakning för att ge möjlighet att
använda detta tvångsmedel redan under spaningsstadiet talar också starkt för att det
mera begränsade syfte med avlyssning som jag nyss har angett gäller – och tidigare
gällde även beträffande hemlig kameraövervakning. I lagstiftningsärendet
diskuterades inte att införa någon motsvarande möjlighet i fråga om hemlig
teleavlyssning.

Det kan vidare anmärkas att när regleringen av förutsättningarna för hemlig
teleavlyssning fick sin huvudsakliga utformning i nu berörda avseenden kunde
normalt varje telefonnummer knytas till en viss person, eftersom såväl fast som
mobil telefoni förutsatte innehav av ett abonnemang. Så är inte längre fallet.
Eftersom användningen av kontantkortstelefoner i kriminella kretsar varit känd
under flera år kunde, om en generell utvidgning av användningsområdet för hemlig
teleavlyssning eftersträvats, en lagändring i detta avseende ha föreslagits i något av
de lagstiftningsärenden under senare år som berört andra aspekter på användningen
av tvångsmedlet. Så har inte skett.
                                                                    Dnr 1638-2003   Sid 8 (9)




Av visst intresse är också hur frågan om identifiering av den misstänkte ställer sig
vid tillämpningen av andra tvångsmedel m.m. som förutsätter att någon är skäligen
misstänkt för brott. I vissa av de fall där samma krav på misstankens styrka ställs,
bl.a. 23 kap. 18 § RB för att delge någon misstanke om brott och 25 kap. 1 § RB
för att ålägga någon reseförbud, ligger det i sakens natur att en situation där den
misstänkte är okänd inte kan förekomma. En annan sak är att man i undantagsfall
kan delge en person misstanke om brott trots att personen inte är känd till namnet.
Enligt 24 kap. 6 § andra stycket RB är det också möjligt att anhålla en person, trots
att fulla skäl till häktning saknas, om vederbörande är skäligen misstänkt för brottet
och det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.
Vanligast är att en anhållen person är fysiskt tillgänglig och således inte är okänd
annat än möjligen till namnet. Ett anhållande av en ”okänd person” kan endast
förekomma i vederbörandes frånvaro. För att ett sådant beslut skall kunna
verkställas krävs emellertid att denne kan identifieras, vilket jag återkommer till
nedan.

I 23 kap. 3 § RB föreskrivs att en förundersökning som inletts av polismyndighet
och som inte är av enkel beskaffenhet skall övertas av åklagare så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet. Bestämmelsen innebär att det som regel är en
polismyndighet som leder förundersökningen under spaningsstadiet och en
åklagare som är förundersökningsledare under utredningsstadiet. För att
upprätthålla denna fördelning krävs att det är först i samband med att en viss
person kan pekas ut som skäligen misstänkt som förundersökningen skall övertas
av åklagare.

Mot den nu angivna bakgrunden finns det enligt min uppfattning inte utrymme för
att tolka bestämmelsen i 27 kap. 20 § RB om att teleavlyssning endast får ske om
någon är skäligen misstänkt för brott på annat sätt än att den misstänkte också
måste vara identifierad. Ett annat synsätt skulle innebära ett avsteg från kravet på
tydligt lagstöd för hemlig teleavlyssning och medföra att förordnanden om sådan
avlyssning skulle kunna ges för andra syften än dem som lagstiftaren avsett.

I några av de aktuella ärendena kände polisen till den misstänktes smeknamn och i
något fall kan polisen genom fysisk spaning ha haft kännedom om den misstänktes
utseende. Fråga är då om detta varit tillräckligt för att den misstänkte skall kunna
anses ha varit identifierad.

JO har i annat sammanhang (JO 1979/80 s. 33, 2001/02 s. 113) uttalat att om ett
signalement på den eftersökte och övriga omständigheter är sådana att
förväxlingsrisken vid ett eventuellt frihetsberövande framstår som praktiskt taget
utesluten kan det godtas att en misstänkt anhålls i sin frånvaro utan att hans namn
är känt. Ett liknande resonemang skulle enligt min uppfattning kunna föras i de nu
aktuella situationerna. Enbart t.ex. en röst som avhörts i ett samtal är uppenbarligen
helt otillräckligt för att säkerställa att en viss utpekad skäligen misstänkt person och
ingen annan blir föremål för tvångsåtgärden. Däremot behöver det inte alltid vara
nödvändigt att känna till den misstänktes namn. Det bör kunna vara tillräckligt att
                                                                      Dnr 1638-2003    Sid 9 (9)




de uppgifter som finns om personen är i så hög grad särskiljande att förväxlingsrisk
i praktiken saknas.

Min slutsats är således att tingsrätten inte haft rättsligt stöd för att bevilja hemlig
teleavlyssning i de fall där den misstänkte inte i vart fall varit identifierad på så sätt
att förväxlingsrisk varit praktiskt taget utesluten. Rättsläget har emellertid knappast
kunnat betraktas som så klart att jag har anledning att rikta kritik mot någon enskild
befattningshavare vid tingsrätten.

Förutsättningarna för att rätten skall bevilja teleavlyssning har, som nämnts,
ändrats genom den lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 2004. Ändringen
innebär bl.a. att rätten har möjlighet att bevilja teleavlyssning av en teleadress som
det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte under den tid som
tillståndet avser har ringt till eller på annat sätt kontaktat eller kommer att ringa till
eller på annat sätt kontakta (27 kap. 20 § första stycket 2 RB). Lagändringen
föranleddes av att de brottsbekämpande myndigheterna sedan en tid tillbaka
framhållit att det i kampen mot grövre brottslighet finns situationer i vilka det vore
mycket värdefullt att kunna avlyssna en teleadress som den misstänkte ringer till
(prop. 2002/03:74 s. 37).

Den tillämpning av reglerna om hemlig teleavlyssning som jag ovan har vänt mig
mot kan i och med införandet av möjligheten till avlyssning även av
telefonnummer som den misstänkte ringt eller kan antas komma att ringa till
förmodligen minska i betydelse. Jag har emellertid vid bl.a. inspektioner erfarit att
det fortfarande förekommer att det begärs och beviljas avlyssning av teleadresser
trots att den misstänkte varit okänd. Med anledning av att jag under våren 2005
genomförde inspektioner vid Göteborgs tingsrätt och Malmö tingsrätt avseende
handläggningen av de hemliga tvångsmedlen och då bl.a. uppmärksammade detta
översänder jag en kopia av mitt beslut till dessa tingsrätter. Jag finner det också
lämpligt att för kännedom överlämna en kopia av mitt beslut till
Justitiedepartementet.

Med detta avslutar jag ärendet.
