# Kritik mot Socialnämnden i Mora kommun för handläggningen av ärenden som gällde beslut om att tre ensamkommande barn skulle flytta till HVB-hem i Mora från boenden i en annan kommun

JO 2017-03-30 dnr 1639-2016

BESLUT
                                                                            Datum                     Dnr                      Sid
                                                                            2017-03-30                1639-2016               1 (9)
Justitieombudsmannen                                                                                  1700-2016
Stefan Holgersson                                                                                     1703-2016




                        Kritik mot Socialnämnden i Mora kommun för handläggningen av
                        ärenden som gällde beslut om att tre ensamkommande barn skulle
                        flytta till HVB-hem i Mora från boenden i en annan kommun


                          Beslutet i korthet: Migrationsverket anvisade tre ensamkommande barn till Mora
                          kommun. Socialnämnden placerade barnen i stödboenden i Enköpings kommun
                          genom en privat utförare. Nämnden gjorde senare bedömningen att barnens behov
                          inte tillgodosågs i boendena där de vistades. Enligt nämnden var det därför
                          nödvändigt att hitta nya boenden åt barnen. Nämnden beslutade att barnen, som var
                          över 15 år, skulle flytta till HVB-hem i Mora. Inför beslutet fick barnen inte möjlighet att
                          föra fram sina åsikter i saken. Någon diskussion fördes inte heller med barnens gode
                          män.
                          I beslutet uttalar JO att det av flera skäl är viktigt att ett barn får komma till tals och får
                          möjlighet att föra fram sin åsikt i frågor som rör honom eller henne, bl.a. för att barnets
                          egna synpunkter kan påverka socialnämndens bedömning av barnets bästa. Om
                          socialnämnden fattar ett beslut eller vidta åtgärder utan att ha talat med barnet om
                          saken kan det enligt JO ifrågasättas om socialnämnden har ett tillräckligt underlag för
                          att i det enskilda fallet göra en bedömning av barnets bästa. JO påtalar också att det
                          är viktigt att samtala med barnet och den gode mannen eftersom socialnämnden
                          överhuvudtaget inte med stöd av socialtjänstlagen kan vidta åtgärder eller besluta om
                          insatser för ett barn som har fyllt 15 år och det inte finns ett samtycke från barnet och
                          den gode mannen. Socialnämnden får kritik för att ha åsidosatt de grundläggande
                          bestämmelserna i socialtjänstlagen om hur ärenden som rör barn som har fyllt 15 år
                          ska handläggas.

## Anmälningar

Migrationsverket anvisade de ensamkommande barnen AA, BB och CC till
                        Mora kommun. Socialnämnden i Mora placerade inledningsvis barnen i
                        stödboenden i Enköpings kommun genom en privat utförare.

                        I anmälningar till JO klagade barnens gode män DD (dnr 1639-2016), EE (dnr
                        1700-2016), och FF (dnr 1703-2016) på Socialnämnden i Mora kommun. De
                        ifrågasatte bl.a. nämndens beslut att med kort varsel omplacera barnen från
                        boendena i Enköping till HVB-hem i Mora. De uppgav bl.a. följande: Nämnden
                        höll ett gemensamt möte med de berörda gode männen. Vid mötet informerade
                        nämnden om att barnen skulle flytta. Därefter kallades barnen till ett möte vid
                        vilket de informerades om flytten. Varken de gode männen eller barnen blev


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                        www.jo.se
                                                                   Dnr 1639-2016 m.fl.       Sid 2 (9)




tillfrågade innan nämnden fattade beslut om att barnen skulle flytta. De hade
inte lämnat sitt samtycke till en ny placering. De efterfrågade individuella beslut
avseende omplaceringarna men fick till svar att några sådana beslut inte hade
fattats.

Utredning
JO hämtade in och granskade vissa journalhandlingar som gällde barnen. JO
begärde att socialnämnden skulle yttra sig över det som DD, EE och FF hade
anfört i anmälningarna till JO.

I ett yttrande anförde nämnden bl.a. följande:

      Under 2015 rådde extraordinära omständigheter, flyktingsituationen innebar bl.a.
      att det kom fler ensamkommande barn än vad som kunnat förutses.
      Nämnden hade inte tillgång till lika många boendeplatser i den egna kommunen
      som behovet krävde. Med anledning av detta fick nämnden söka andra
      alternativ, vilket innebar att man snabbt placerade ett antal ungdomar på externa
      HVB-hem och i familjehem i andra kommuner. Bland dessa kom en stor andel,
      44 ungdomar, att placeras hos Nova Care i Enköping.
      Under framför allt slutet av 2015 och en bit in i januari 2016 var situationen som
      allra mest akut. När den allra mest akuta situationen övergick till fortfarande akut
      situation men i alla fall något mindre akut, gavs mer tid att följa upp hur det gick
      för de nu aktuella ungdomarna som placerats i Enköping.
      I detta arbete fann nämnden att de nu aktuella boendena i Enköping drevs som
      stödboende. Ungdomarna som placerats där fick egentligen inte placeras i ett
      sådant stödboende enligt 6 kap. l § socialtjänstlagen och därutöver saknade
      boendena tillstånd för den verksamheten. Parallellt med detta började även
      nämnden få in orosanmälningar kring ungdomarnas situation och hur det
      egentligen stod till på de aktuella boendena. I ett sådant läge tvingades nämnden
      vidta åtgärder, ungdomarna kunde ovillkorligen bo kvar på dessa boenden som
      inte kunde tillgodose deras grundläggande behov, omplaceringar var helt
      oundvikliga och nödvändiga.
      Den 18 februari träffade nämndens IFO-chef två representanter för Nova Care på
      ett möte i Mora, vid detta möte informerades Nova Care om att nämnden måste
      omplacera samtliga 44 ungdomar och att det skulle upprättas en ordentlig plan
      för omplaceringarna så att det skedde under ordnade former och med hänsyn
      tagen till barnens bästa. Eftersom det handlade om så många ungdomar kunde
      det inte hinna utredas och beslutas om omplaceringar från en dag till en annan,
      men frågan var icke desto mindre av synnerligen brådskande karaktär.
      Nämndens samlade plan innebar att det skulle fattas individuella
      omplaceringsbeslut för resp. ungdom och genomföra flytt så snart det bara var
      möjligt, vilket i praktiken visade sig bli etappvis flyttar av ungdomarna till dess
      alla flyttat.
      Eftersom det rörde så många ungdomar, och därigenom även många gode män,
      gjordes bedömningen att det för allas inblandade bästa vore lämpligast att först
      hålla ett informationsmöte för de gode männen, på plats i Enköping, där tillfälle
      kunde ges för frågor och funderingar kring vad som skulle komma att ske.
      Förhoppningen var att alla inblandade samarbetsparter (nämndens
      socialsekreterare, de gode männen, personalen på dåvarande boende och
      personalen på kommande boende) tillsammans skulle kunna hjälpa ungdomarna
      till rätta med det som komma skulle.
      Det fanns inget alternativ som innebar att ungdomarna kunde bo kvar där de
      bodde. I sådana situationer behöver nämnden snabbt hitta ett annat sätt att
                                                                Dnr 1639-2016 m.fl.        Sid 3 (9)




verkställa besluten om var respektive ungdom ska få den vård och det boende de
redan hade beslutats ha rätt till. Det kan liknas vid situationer då IVO stänger ett
HVB-hem, nämnden har då att omedelbart hitta andra alternativ för att
verkställa de beslut om HVB-placering som redan fattats (och det kan väl i detta
sammanhang också noteras att det var precis vad som faktiskt sedermera hände,
IVO stängde samtliga boenden från Nova Care).
Nämnden behövde alltså samtidigt snabbt hitta lösningar för 44 ungdomar som
var placerade hos Nova Care, i en sådan extraordinär situation är det naturligt att
första prioritet är att hitta en lösning som säkerställer att ungdomarna säkras ett
verkställande som ger dem skäliga levnadsvillkor. I ett sådant här sammanhang
kan nämnden behöva tvingas prioritera att tillgodose det allra mest
fundamentala, att över huvud taget hitta tillräckligt många fullgoda alternativ
som kan säkerställa att de 44 ungdomarnas grundläggande behov tillgodoses. För
nämnden fanns inget alternativ att lämna ungdomarna utan boende - det måste
nämnden hitta - och det går inte att tvinga fram alternativ som inte finns. I
denna mycket pressade situation lyckades nämnden få fram nya platser och
placeringar för samtliga ungdomar, flertalet av de platserna var i Mora.
I det här arbetet visade det sig att några av ungdomarna (och deras gode män)
ville överklaga själva flytten, att det var ett generellt beslut som till sin natur inte
var tillåtet. Det håller inte nämnden alls med om, att ungdomarna absolut var
tvungna att flytta från boendet var som sagt ett helt oundvikligt faktum som inte
går att överklaga.
Samma gode män, och deras huvudmän, menade vidare att det även saknades
samtycke till en flytt, varför det inte skulle vara möjligt att flytta barnen på
frivillig väg och att omplaceringsbesluten skulle komma att överklagas och
begäras inhibition för.
Nämndens inställning härvid var att det i första hand var fråga om
verkställighetsbeslut, det dessutom i en mycket brådskande situation. Nämnden
menade kort att placering vid HVB-hem får anses utgöra ett verkställighetsbeslut
och att verkställighetsbeslut som regel inte kan överklagas. Nämnden skickade
ändå vidare överklagandena till förvaltningsrätten för avgörande av exempelvis
om det var överklagningsbart, då det förvisso kan finnas vissa undantag från
huvudregeln om att verkställighetsbeslut inte kan överklagas. Ett sådant exempel
är när ett verkställighetsbeslut är utrustat med en självständig effekt. Högsta
förvaltningsdomstolen (HFD) har t.ex. ansett att flytt från ett boende till ett annat
kan vara utrustat med en sådan självständig effekt (eller som HFD uttryckte det i
domen "beslutet hade betydande rättsverkningar för kvinnan", se HFD 2012-09-
29, mål nr 5994-11). HFD begränsade dock prövningen till att bedöma om den
enskilde skulle erhålla goda levnadsvillkor vid det nya boendet, inte vilket
boende som gav de bästa förutsättningarna.
I avvaktan på att överklagandeprocessen utmynnar i en dom som vunnit laga
kraft måste dock ungdomarnas behov tillgodoses. Det går inte att låta
ungdomarna vara kvar i en olämplig miljö. Alternativet till att genomföra
flyttarna med samtycke, på frivillig väg, skulle i teorin kunna vara ett
omhändertagande enligt LVU. Det har nämnden förvisso övervägt, men det kom
aldrig på tal med ungdomarna eller de gode männen. Nämnden gjorde nämligen i
de resp. individuella fallen bedömningen att det inte skulle vara till barnens bästa
att genomföra flyttarna på det sättet. Nämnden menar vidare att det naturligtvis
är så att det vid bedömningen av lämplig insats enligt socialtjänstlagen så ska
hänsyn tas till den enskildes önskemål. Rätten till stöd och hjälp från nämnden
kan emellertid inte avse andra insatser än sådana som bedöms kunna tillgodose
den enskildes behov på ett lämpligt sätt, vilket det hela tiden varit frågan om här.
Och om den insats som socialnämnden erbjuder tillgodoser den enskildes behov
av bistånd, så har den enskilde inte någon ovillkorlig rätt att få en viss bestämd
insats. De alternativ som erbjudits har bedömts kunna ge ungdomarna skälig
levnadsnivå. Nämndens utredande socialsekreterare har fokuserat på att försöka
                                                                   Dnr 1639-2016 m.fl.       Sid 4 (9)




      motivera ungdomarna till att på frivillig väg genomföra den flytt som varit helt
      nödvändig.
      För att göra situationen än mer komplicerad så visade det sig dessutom att
      personalen på de boenden som ungdomarna måste flytta från faktiskt
      motverkade själva flyttarna, vilket ytterligare försvårade det motiverande arbete
      som såväl socialsekreterarna som boendepersonal från de nya HVB-hemmen
      lade ner stor möda på.
      Det har sammantaget varit många turer fram och tillbaks för några av
      ungdomarna, som uppenbarligen inte har velat flytta fast de måste. I denna
      turbulenta situation har nämnden gjort sitt yttersta för att försöka undvika
      missförstånd och få till ett så bra samarbete som möjligt med i första hand
      ungdomarna själva, men även deras gode män och boendepersonalen på Nova
      Care. Icke desto mindre har det bevisligen ändå uppstått sådana situationer då
      missförstånd trots allt inträffat, nämnden kan inte annat än beklaga detta men
      går inte in i detalj på vem som sagt vad vid olika tillfällen. Det har påståtts allt
      från att det inte fattats individuella beslut till att saknats vårdplaner eller att
      socialsekreterarna inte träffat ungdomarna, vilket som framgår ovan inte är
      nämndens uppfattning alls. Det har i alla fall hela tiden varit nämndens ambition
      att få till en så bra lösning för ungdomarna som det går, och nämnden menar
      även att man under hela processen lagt ner mycket arbete på att sprida
      information både i förebyggande syfte och löpande under tiden.
      Det kan naturligtvis riktas kritik mot att ungdomarna över huvud taget placerats
      på ett boende som de med facit i hand absolut inte skulle ha placerats på. Det
      håller nämnden helt med om, det berodde helt enkelt på den extraordinära
      situation som rådde - men nämnden menar alltjämt att man vidtagit åtgärder så
      snart felaktigheterna upptäckts. Nämnden försöker vidare vara självkritisk till
      hur man bäst sprider information i en liknande situation, nämnden hade
      säkerligen kunnat vara tydligare i sin kommunikation med de berörda och i vissa
      fall kan det till och med kommit motstridiga uppgifter från nämndens sida.
      Det kan avslutningsvis enligt nämndens mening också tilläggas att några av de
      gode männens agerande i denna process faktiskt även borde kunna ungdomarnas
      bästa att genomgående medverka till att vägra samtycke till en flytt från ett ställe
      som bevisligen inte kan tillgodose ungdomarnas grundläggande behov i en
      boendeform de inte är tillåtna att vara placerade på, i ett boende som saknar
      tillstånd från IVO. Det skulle exempelvis kunna ställas den relevanta frågan vad
      som skulle hända om det, som det i några fall begärts, beslutats om inhibition i
      förvaltningsrätten. Nu avslog förvaltningsrätten förvisso detta, men vad menar de
      gode männen skulle ha hänt om det i stället blivit beviljat? Vart skulle då
      ungdomarna ta vägen? Det är alldeles som att man blundat för faktumet att det
      inte var ett alternativ över huvud taget för ungdomarna att bo kvar. Nämnden har
      gång på gång genom såväl socialsekreterare som chefer försökt förklara det
      oundvikliga i flytten, utan att nå fram. Samma sak har exempelvis anförts i fråga
      om vad en vårdplan är, och vad man inte vill samtycka till. Vårdplanen är det
      uppdrag som nämnden ger till boendet för att se till att den aktuella ungdomen
      får det hen behöver på boendet. Om det är något som ungdomen tycker saknas i
      vårdplanen eller något som bör tas bort så ändras detta innan vårdplanen delges
      boendet. Om ungdomen inte samtycker till att boendet ska hjälpa honom med det
      som står i vårdplanen så antecknar nämnden det vilket sedan skickas till boendet.
      Vårdplanen handlar inte om var placeringen är utan den handlar om vilka
      behovsområden ungdomen behöver stöttning i av boendet för att tillgodose hens
      grundläggande behov. Det här är olika exempel på frågor där det blir väldigt svårt
      för ungdomarna, hur ska de kunna veta vad som gäller när två representanter för
      myndigheter säger så helt olika saker.
DD kommenterade remissvaret.

EE och FF fick tillfälle att kommentera remissvaret.
                                                              Dnr 1639-2016 m.fl.    Sid 5 (9)




Bedömning
Rättslig reglering
När socialtjänsten handlägger ärenden som rör ensamkommande barn ska
socialtjänstlagen (2001:453), SoL, tillämpas. Placering och omplacering av
ensamkommande barn ska alltså prövas enligt de regler som gäller för andra
barn som vistas i landet och som behöver vård eller boende utanför det egna
hemmet (jämför 3 § lagen [1994:137] om mottagande av asylsökande m.fl. och
prop. 2005/06:46 s. 41).

För ensamkommande barn ska det som regel utses en god man (2 § lagen
[2005:429] om god man för ensamkommande barn). Den gode mannen likställs
med en vårdnadshavare och har fått samma befogenheter som en sådan. Den
gode mannen ska därmed ansvara för barnets personliga förhållanden och sköta
dess angelägenheter. I förarbetena uttalas bl.a. att den gode mannen har rätt och
skyldighet att bestämma i alla frågor som rör barnet, såväl personliga som
ekonomiska och rättsliga. I likhet med vad som gäller för vårdnadshavare bör
den gode mannen ta den hänsyn till barnets synpunkter och önskemål som dess
ålder och utveckling kan ge anledning till (prop. 2004/05:136 s. 29 och 30).
Med de vidsträckta befogenheter som den gode mannen har följer även
möjligheten att utöva ett avgörande inflytande över frågan om barnets boende.
Den gode mannens samtycke till en placering utgör alltså en rättslig grund för
placeringen av barnet. Det gäller även i fråga om omplacering av ett barn från
ett boende till ett annat.

I mål och ärenden som handläggs enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen har
ett barn som har fyllt 15 år rätt att föra sin egen talan (11 kap. 10 § SoL). Både
den gode mannen och barnet får då ställning som part i målet eller ärendet.

En av de grundläggande principerna inom socialtjänstens verksamhet är att den
ska bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet (1 kap.
1 § SoL). Socialnämndens insatser för den enskilde ska vidare utformas och
genomföras tillsammans med honom eller henne (3 kap. 5 § SoL).
Bestämmelsen är av grundläggande betydelse för all verksamhet inom
socialtjänsten. Av bestämmelsen framgår klart och tydligt att socialtjänsten inte
får vidta insatser ”över huvudet” på den enskilde (prop. 1979/80:1 s. 528).

Det är alltså inte möjligt att med stöd av socialtjänstlagen besluta om insatser
mot den enskildes vilja. Om det inte går att hitta en lösning i samförstånd kring
exempelvis valet av boende saknas förutsättningar för en frivillig placering med
stöd av bestämmelserna i socialtjänstlagen. Under vissa förutsättningar kan ett
barn beredas vård utan samtycke. Bestämmelser om sådan vård finns i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Förenklat
uttryckt kan vård enligt LVU grundas på brister i barnets hem (2 §) eller den
unges eget beteende (3 §). Frågan om LVU ligger dock utanför dessa ärenden
och jag går därför inte närmare in på den här.
                                                              Dnr 1639-2016 m.fl.     Sid 6 (9)




När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett barn ska ges
möjlighet att föra fram sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om
barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är
möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas
betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad
(11 kap. 10 § SoL). Det finns inte någon nedre åldersgräns för när barn kan få
komma till tals. I alla beslut som rör barn bör det framgå att barnets åsikter har
hämtats in och hur åsikterna i så fall har hämtats in och beaktats
(prop. 2012/13:10 s. 37).

I alla ärenden som gäller barn ska barnets bästa beaktas och vara avgörande vid
beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barnet
(1 kap. 2 § SoL). Till detta kommer Sveriges åtaganden enligt
barnkonventionen. Av barnkonventionen följer att barn har rätt att uttrycka sina
åsikter och att principen om barnets bästa ska vara styrande. Dokumentationen
ska, förutom barnets åsikter, innehålla de analyser som ligger till grund för
bedömningen av barnets bästa (jämför prop. 2012/13:10 s. 37 och 4 kap. 15, 16
och 18 §§ Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd Dokumentation i
verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS [SOSFS
2014:5]).

Handläggningen vid ändring i boendet för ett ensamkommande barn
Om det hos nämnden uppkommer en fråga om omplacering av ett barn som har
en stadigvarande placering i ett familjehem, HVB-hem eller stödboende ska
nämnden som regel inleda en utredning om barnets förhållanden (jämför 2 kap.
2 § andra stycket Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem eller hem för
vård eller boende [SOSFS 2012:11] och 11 kap. 1 § SoL).

Socialnämnden ansvarar för att barnet får god vård. Om en socialnämnd får
kännedom om uppgifter om ett placerat barn som kan föranleda någon åtgärd av
nämnden ska nämnden göra en bedömning av om barnet är i behov av
omedelbart skydd (11 kap. 1 a § SoL). Inte sällan kan det därför uppstå
situationer där det är nödvändigt att skyndsamt flytta ett barn utan att nämnden
har gjort en fullständig utredning om barnets förhållanden.

Socialnämnden kan dock inte inom ramen för en frivillig placering med stöd av
bestämmelserna i socialtjänstlagen fatta ett beslut om en omplacering utan att
först hämta in samtycke från barnets gode man och, om barnet har fyllt 15 år,
från barnet.

Eftersom insatser enligt socialtjänstlagen är frivilliga kan en enskild tacka nej
till ett erbjudande om insats. Om barnet eller den gode mannen inte samtycker
till socialnämndens förslag om en ny placering saknas alltså förutsättningar för
en placering i det föreslagna boendet med stöd av bestämmelserna i
socialtjänstlagen. Om det inte finns skäl att tillämpa LVU får placeringen därför
upphöra. Det innebär att det ytterst är den gode mannen som ska se till att
                                                                Dnr 1639-2016 m.fl.       Sid 7 (9)




barnet får omvårdnad, trygghet och en god fostran. Socialnämnden har dock ett
fortsatt ansvar för att barnet får det skydd och stöd som han eller hon behöver.
Detta gäller särskilt barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt. I en
sådan situation har socialnämnden ett långtgående ansvar att försöka motivera
och erbjuda frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen.

Allmänt om JO:s granskning av ärenden som rör ensamkommande barn
Under 2015 kom det drygt 35 000 asylsökande ensamkommande barn till
Sverige. Det innebar att landets socialtjänster ställdes inför en besvärlig
situation, som skulle utreda barnens behov och ordna med boenden för barnen.
Under hösten 2016 genomförde jag åtta inspektioner med fokus på
ensamkommande barn. Syftet var att undersöka hur barnens grundläggande
rättigheter hade tillgodosetts inom socialtjänstens område. I min
tillsynsverksamhet har jag även noterat en ökning av antalet anmälningar med
anknytning till ensamkommande barn. Flera av anmälningarna har gällt
klagomål mot socialnämndernas handläggning och beslut om ändring av boende
för barnen. Kommunerna fick under den aktuella perioden ta emot fler
ensamkommande barn än vad man hade räknat med och hade resurser till.
Inledningsvis saknade socialnämnderna därför möjligheter att akut tillgodose de
ensamkommande barnens behov av insatser inom den egna kommunen eller i en
angränsande kommun. Efter årsskiftet 2015/16 kom det färre ensamkommande
barn till Sverige. Många kommuner fick då möjlighet att ordna boenden för de
ensamkommande barnen inom den egna kommunen och ville ”ta hem” de barn
som hade anvisats till kommunen men som nämnden inledningsvis hade
placerat i andra kommuner. I flera fall hade barnen kommit till rätta i de
boenden där de vistades och ville därför inte flytta. Det restes i flera fall
invändningar mot socialnämndernas beslut om flyttning. I andra fall har jag
noterat att socialnämndens första placering av barnen inte skedde med den
omsorg och noggrannhet som normalt ställs på en placering. Detta fick till följd
att många barn behövde flyttas, ibland flera gånger. Resultatet av min
undersökning redovisas i ett beslut i JO:s ärende med dnr 5565-2016. I beslutet
har jag gjort generella uttalanden i frågor om hur en socialnämnd bör gå till
väga när det blir aktuellt att flytta ett barn från ett boende till ett annat. Beslutet
finns tillgängligt på JO:s webbsida, www.jo.se.

I de nu aktuella anmälningarna framförde de gode männen flera klagomål mot
Socialnämnden i Mora kommuns handläggning. Flera av de frågor som
anmälningarna väcker har besvarats generellt i det nämnda beslutet. I detta
beslut riktar jag därför in min granskning på några centrala frågor när det gäller
socialnämndens handläggning inför beslutet om att AA, BB och CC skulle
flytta från boendena i Enköping till HVB-hem i Mora.

Socialnämnden i Mora kommuns handläggning inför besluten om att AA,
BB och CC skulle flytta från boendena i Enköping till HVB-hem i Mora
Det som motiverade beslutet om att AA, BB och CC skulle flytta från boendena
i Enköping till HVB-hem i Mora var enligt nämnden att den utförare som
                                                            Dnr 1639-2016 m.fl.    Sid 8 (9)




socialnämnden hade anlitat inte hade tillstånd att bedriva aktuell verksamhet.
Det hade vidare kommit in orosanmälningar till förvaltningen om hur barnen
hade det i boendena där de vistades. Nämnden gjorde därmed bedömningen att
barnens grundläggande behov inte kunde tillgodoses där. Enligt nämnden kunde
inte barnen vara fortsatt placerade i aktuella boenden och det var därför
nödvändigt att flytta dem. På grund av det som hade kommit fram var nämnden
tvungen att på kort tid hitta nya boenden åt 44 ensamkommande barn som var
placerade genom samma utförare.

Jag har inte anledning att ifrågasätta nämndens uppgifter om att nämnden
snabbt behövde hitta nya boenden för barnen. Min granskning begränsar sig
därför till nämndens formella handläggning av omplaceringarna.

Brister i journalföringen
Uppgiften om att det hade kommit in orosanmälningar till nämnden om barnens
situation saknas i de journalanteckningar som jag har tagit del av.

All handläggning av ärenden som rör enskilda och genomförande av beslut om
stödinsatser, vård och behandling ska dokumenteras. Dokumentationen ska
utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och
händelser av betydelse (11 kap. 5 § SoL). Av journalen ska det bl.a. framgå när
en handling av betydelse för handläggningen av ett ärende eller för
genomförandet eller uppföljningen av en insats har kommit in till eller
upprättats av den som bedriver verksamheten (4 kap. 9 § Socialstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd Dokumentation i verksamhet som bedrivs med
stöd av SoL, LVU, LVM och LSS [SOSFS 2014:5]).

Den information som nämnden hade fått i nämnda avseenden hör normalt till
vad som omfattas av dokumentationsskyldigheten. En tillfredsställande
dokumentation är en förutsättning för att den som ärendet rör ska kunna följa
ärendets handläggning. Dokumentationen tryggar vidare nämndens underlag för
olika beslut och ger möjlighet till granskning av ärendets handläggning i
efterhand. Det är alltså av rättssäkerhetssynpunkt av största vikt att alla för
ärendets bedömning behövliga uppgifter redovisas i dokumentationen.

Det borde därför ha framgått av journalerna att de nämnda uppgifterna hade
kommit in till nämnden. Nämnden kan inte undgå kritik för att
journalanteckningarna innehöll brister i nämnda avseenden.

Socialnämnden borde ha samtalat med barnen och de gode männen innan
nämnden fattade beslut om att AA, BB och CC skulle flytta
AA, BB och CC var placerade i ett stödboende på frivillig grund med stöd av
bestämmelserna i socialtjänstlagen. Annat har inte kommit fram än att
placeringarna var avsedda att vara stadigvarande.

Ett barn som är stadigvarande placerad i ett boende med stöd av
bestämmelserna i socialtjänstlagen får som regel inte flyttas utan att nämnden
                                                              Dnr 1639-2016 m.fl.      Sid 9 (9)




först gör en utredning om barnets förhållanden. Nämnden var ansvarig för
barnens välbefinnande och att förhållandena i boendet var goda. Med hänsyn till
de uppgifter som hade kommit till nämndens kännedom var nämnden skyldig
att ta ställning till nödvändiga åtgärder.

Jag har förståelse för att nämnden ställdes inför en besvärlig situation när den på
kort tid skulle hitta nya boenden åt ett stort antal barn. Det går dock inte att
bortse från att insatser med stöd av socialtjänstlagen är frivilliga och att
socialnämndens insatser för ett ensamkommande barn ska genomföras
tillsammans med barnet, om det har fyllt 15 år, och med barnets gode man.

Det är av flera skäl viktigt att ett barn får komma till tals och möjlighet att föra
fram sin åsikt i frågor som rör honom eller henne, bl.a. för att barnets egna
synpunkter kan påverka socialnämndens bedömning av barnets bästa. Om
socialnämnden fattar ett beslut eller vidtar åtgärder utan att ha talat med barnet
om saken kan det därför ifrågasättas om socialnämnden har ett tillräckligt
underlag för att i det enskilda fallet göra en bedömning av barnets bästa. Det är
också viktigt att samtala med barnet och den gode mannen eftersom
socialnämnden över huvud taget inte har möjlighet att vida åtgärder eller besluta
om insatser för ett barn som har fyllt 15 år om det inte finns ett samtycke från
barnet och den gode mannen.

AA, BB och CC var över 15 år när frågan om att nämnden ville flytta dem till
Mora aktualiserades. Både barnens och de gode männens samtycke var alltså en
nödvändig förutsättning för att barnen skulle kunna flyttas till HVB-hem i
Mora. Ett sådant samtycke ska avse både valet av vård- eller boendeform och
var barnet ska vistas. Barnen hade även rätt att få möjlighet att föra fram sina
åsikter i frågan. Nämnden borde därför ha fört en diskussion med barnen och de
gode männen innan nämnden fattade beslut om att barnen skulle erbjudas
boende i ett HVB-hem i Mora. Det är inte acceptabelt att nämnden åsidosatte de
grundläggande bestämmelserna i socialtjänstlagen om hur ärenden som rör barn
som har fyllt 15 år ska handläggas. För detta förtjänar nämnden kritik.

Det som DD, EE och FF har anfört i övrigt ger inte anledning för mig att vidta
någon åtgärd eller att göra något uttalande.

Ärendena avslutas.
