# En åklagares vägran att låta en offentlig försvarare ta del av en häktningspromemoria före häktningsförhandlingen

JO 2010-11-03 dnr 1642-2009

BESLUT
                                                                         Datum                  Dnr                     Sid
                                                                         2010-11-03             1642-2009              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En åklagares vägran att låta en offentlig försvarare ta del av en
                        häktningspromemoria före häktningsförhandlingen


                          Beslutet i korthet: En åklagare tillät inte en offentlig försvarare att ta del av en
                          häktningspromemoria före en häktningsförhandling med motiveringen att hon hade för
                          avsikt att begära att förhandlingen skulle hållas inom stängda dörrar. Jag konstaterar att
                          det i en häktningspromemoria rimligen bara bör finnas sådana uppgifter som åklagaren
                          har bedömt att den misstänkte och dennes försvarare i och för sig kan få ta del av utan
                          att det är till men för utredningen. Eftersom åklagaren i en sådan situation regelmässigt
                          torde ha ålagt den anhållne restriktioner i kontakterna med omvärlden och då det inte kan
                          anses förenligt med god advokatsed att inte respektera ett sådant beslut och därigenom
                          eller på annat sätt försvåra sakens utredning, anser jag att en häktningspromemoria - när
                          en sådan upprättats - ska lämnas ut till den misstänkte och dennes försvarare även om
                          åklagaren har för avsikt att begära att häktningsförhandlingen ska hållas inom stängda
                          dörrar.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot en åklagare vid Ekobrottsmyndigheten
                        och uppgav i huvudsak följande. Han hade förordnats till offentlig försvarare för en
                        person som anhållits såsom misstänkt för grov förskingring och bokföringsbrott.
                        Samma dag som häktningsframställningen gavs in begärde han att få ett exemplar
                        av häktningspromemorian och fick då beskedet att denna ännu inte var klar.
                        Häktningsförhandlingen sattes ut till kl.

                        13.00 dagen därpå. En ny framställan om att få ut häktningspromemorian gjordes
                        på morgonen. Åklagaren uppgav att han skulle få den före förhandlingen. Fem
                        minuter innan häktningsförhandlingen skulle börja fick han en pärm innehållande
                        ett stort antal handlingar och dokument. Han började titta i pärmen, men efter
                        omkring en minut kom åklagaren in till honom och tog tillbaka pärmen, med
                        hänvisning till att hon hade för avsikt att begära att häktningsförhandlingen skulle
                        hållas inom stängda dörrar. När häktningsförhandlingen ropades på fick han och
                        hans klient var sitt exemplar av det omfattande materialet. Han anförde då hinder
                        mot häktningsförhandlingen, vilket fick till följd att rätten beslutade om att ta en
                        paus i häktningsförhandlingen under drygt en timme i syfte att han och klienten
                        skulle beredas tillfälle att gå igenom materialet.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 1642-2009     Sid 2 (7)




AA uppgav vidare att åklagarna utvecklat en praxis enligt vilken de offentliga
försvararna får nöja sig med att få del av häktningspromemorian några minuter före
häktningsförhandlingen och att det dessutom blivit allt vanligare att det inte lämnas
ut någon häktningspromemoria över huvud taget. Han hemställde att JO skulle
pröva lämpligheten av denna praxis ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Utredningen
Muntliga upplysningar hämtades in från kammaråklagaren BB, som var
förundersökningsledare i det aktuella ärendet. Hon uppgav att skälet till att AA inte
fått del av häktningspromemorian var att hon hade för avsikt att begära att
häktningsförhandlingen skulle ske inom stängda dörrar, p.g.a. risken för att den
misstänkte annars genom att undanröja bevis eller på något annat sätt skulle
försvåra sakens utredning. Hon hade däremot inga planer på att begära att rätten
skulle förordna om s.k. yppandeförbud.

Ärendet remitterades till Ekobrottsmyndigheten för yttrande i frågan om det
förhållandet att en åklagare har för avsikt att begära att en häktningsförhandling ska
hållas inom stängda dörrar påverkar bedömningen av när den misstänkte och hans
eller hennes försvarare ska tillåtas ta del av en s.k. häktningspromemoria eller
andra handlingar i en förundersökning inför en häktningsförhandling.

 Ekobrottsmyndigheten (dåvarande generaldirektören CC) kom in med ett yttrande
och uppgav följande. (Avsnittet Rättslig reglering har här uteslutits).

      Handläggningen i det aktuella ärendet
      Den frågeställning som Justitieombudsmannen vill ha belyst är av principiell
      karaktär. Min redogörelse för handläggningen i det aktuella ärendet kan därför bli
      kortfattad.
      Inför en kommande häktningsförhandling begärde den anhållnes offentlige
      försvarare, advokat AA, att få del av häktningspromemorian. Åklagaren nekade att
      lämna ut promemorian med hänvisning till att hon hade för avsikt att begära att
      häktningsförhandlingen skulle hållas inom stängda dörrar. Vid förhandlingen
      framförde åklagaren yrkandet om stängda dörrar och föreslog att försvararen, efter
      att tingsrätten tagit ställning i frågan om stängda dörrar, skulle beredas möjlighet att
      under en paus gå igenom häktningspromemorian. Försvararen anförde å sin sida att
      det förelåg hinder mot förhandlingen eftersom han inte fått del av materialet i
      häktningspromemorian. Tingsrätten förordnade om stängda dörrar i enlighet med
      åklagarens yrkande och beslutade om en paus i förhandlingen. Under pausen fick
      försvararen möjlighet att gå igenom materialet i häktningspromemorian.
      Förhandlingen avslutades med att tingsrätten biföll åklagarens yrkande om häktning.
      Det kan tilläggas att även tingsrätten fick del av häktningspromemorian vid
      förhandlingen.

      Min bedömning
      Gällande rätt innebär inte att den misstänkte och hans försvarare har en ovillkorlig
      rätt att få del av en häktningspromemoria eller att få skäligt rådrum på ett
      motsvarande sätt som gäller inför åtalsbeslutet. Det föreligger inte heller någon
      skyldighet för åklagaren att upprätta en häktningspromemoria. Mot den bakgrunden
      bedömer jag att åklagaren har handlat i enlighet med gällande rätt när hon nekade att
      lämna över material inför häktningsförhandlingen. Mina synpunkter i det följande är
      av mer principiell karaktär och tar framförallt sikte på komplicerade och omfattande
                                                                   Dnr 1642-2009     Sid 3 (7)




utredningar där utredningsintresset ofta talar mot att uppgifter ur förundersökningen
delges på ett tidigt stadium samtidigt som den misstänktes och försvararens behov
av att kunna förbereda sig inför en häktningsförhandling gör sig särskilt gällande.
Bestämmelsen i 23 kap. 18 § rättegångsbalken är utformad så att den misstänkte och
försvararen fortlöpande ska få del av vad som förekommit vid undersökningen. Det
sker framförallt genom förhören där den misstänkte delges en viss brottsmisstanke
eller vissa brottsmisstankar och hörs mot de uppgifter som finns i utredningen.
Försvararen har rätt att närvara vid förhören och får därmed också del av
uppgifterna. Det innebär att den misstänkte och hans försvarare redan innan
häktningsförhandlingen har kännedom om de brottsmisstankar som ska prövas vid
häktningsförhandlingen och viss insyn i utredningsmaterialet.
Både rättssäkerhetsskäl och processekonomiska skäl talar för att åklagaren som regel
bör upprätta en häktningspromemoria som överlämnas till rätten före
häktningsförhandlingen. Promemorian bör dessutom, om möjligt, översändas i
förväg till försvararen. Jag vill dock framhålla att de snäva tidsfristerna som gäller
vid häktning begränsar åklagarnas möjligheter att upprätta och i förväg översända en
häktningspromemoria till försvararen.
Även med den angivna utgångspunkten finns det situationer där åklagaren av
utredningsskäl har behov av att inte röja viss information inför eller ens vid
häktningsförhandlingen. Ett praktiskt exempel är att den misstänkte inte hörs mot
alla uppgifter på en och samma gång. Det kan t.ex. finnas skäl att höra ett vittne om
vissa uppgifter innan den misstänkte hörs, till undvikande av att den misstänkte
påverkar vittnets berättelse. I utredningar som gäller flera misstänkta kan de
misstänkta ha motstridiga intressen och sakförhållandena vara mycket komplexa.
Där kan den ordning i vilken de misstänkta förhörs få stor betydelse både för
utredningen och för envar av de misstänkta. Såväl utredningsskäl som
rättssäkerhetsskäl gör således att åklagarna noggrant måste avväga vid vilken
tidpunkt utredningsmaterialet ska delges. Bestämmelsen i 23 kap. 18 §
rättegångsbalken lämnar också utrymme för åklagaren att vänta med att delge den
misstänkte och försvararen viss information med den begränsningen att uppgifter
som ska ligga till grund för häktningsfrågan måste redovisas för rätten, den
misstänkte och försvararen senast i samband med rättens prövning av
häktningsfrågan.
En rimlig avvägning i de flesta fall torde bli att åklagarna ska sträva efter att försöka
tillgodose försvararens berättigade krav på att kunna förbereda ett effektivt försvar
för sin klient till häktningsförhandlingen. En möjlighet är att åklagaren upprättar och
i förväg översänder en promemoria som sammanställer dels de uppgifter som den
misstänkte och försvararen redan fått del av under förundersökningen, dels de
uppgifter vars röjande inte bedöms medföra men för utredningen. Endast de
uppgifter som den misstänkte och försvararen inte fått del av under
förundersökningen och som kan vara till men för utredningen om de röjs bör således
överlämnas först vid förhandlingen.
Även uppgifter som den misstänkte och hans försvarare ska få del av enligt 23 kap.
18 § rättegångsbalken kan dock vara av den karaktären att det skulle vara till men
för utredningen om de kom andra till del.
Om uppgifterna har framkommit vid förhör kan undersökningsledaren enligt 23 kap.
10 § rättegångsbalken besluta om yppandeförbud. Förbudet är begränsat till
uppgifter som framkommer vid förhör och gäller enbart dem som har närvarat vid
förhöret och träffar således t.ex. inte en försvarare som inte har närvarat vid beslutet.
Om häktningsförhandling har hållits inom stängda dörrar följer av de tidigare
angivna lagrummen att sekretess råder för uppgifter som framkommit vid
förhandlingen och att sekretessen gäller även den misstänktes försvarare. Rätten kan
också förordna om yppandeförbud.
Regelsystemet torde innebära att en åklagare som avser att yrka att förhandlingen
ska hållas inom stängda dörrar i syfte att åstadkomma att en eller flera av dem som
                                                                       Dnr 1642-2009     Sid 4 (7)




      närvarat vid en häktningsförhandling ska vara skyldiga att iaktta sekretess eller avser
      att yrka yppandeförbud blir förhindrad att före förhandlingen överlämna uppgifterna
      till den misstänkte och hans försvarare. Intresset av sekretess för uppgifter i
      förundersökningen och intresset av att den misstänkte ska ha möjlighet att tillvarata
      sina rättigheter torde kunna uppnås genom att rätten, efter att ha beslutat om stängda
      dörrar, beslutar om en paus i förhandlingen så att försvararen tillsammans med den
      misstänkte bereds möjlighet att ta del av materialet, dvs. på det sätt som rätten
      gjorde i det aktuella ärendet. Om materialet skulle vara alltför omfattande eller
      komplicerat finns en möjlighet enligt 24 kap. 15 § rättegångsbalken att skjuta upp
      häktningsförhandlingen. Det aktuella förfaringssättet kan bli aktuellt även i den
      situationen åklagaren beslutat om yppandeförbud eftersom det förbudet enbart tar
      sikte på vad som förekommit vid förhöret.
I ett beslut den 3 november 2010 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Advokaten AA förordnades till offentlig försvarare för en person som var anhållen
såsom skäligen misstänkt för grov förskingring och bokföringsbrott.
Utredningsmaterialet var omfattande, och AA framställde inför en förestående
häktningsförhandling en begäran till åklagaren om att få ta del av en s.k.
häktningspromemoria. Åklagaren tillmötesgick inte hans begäran och har uppgett
att detta berodde på att hon hade för avsikt att begära att häktningsförhandlingen
skulle hållas inom stängda dörrar. Hon avsåg däremot inte att begära att rätten
skulle förordna om s.k. yppandeförbud.

Ekobrottsmyndigheten har i sitt yttrande uppgett att en åklagare som avser att yrka
att en häktningsförhandling ska hållas inom stängda dörrar i syfte att en eller flera
av dem som närvarat vid häktningsförhandlingen ska vara skyldiga att iaktta
sekretess är förhindrad att före förhandlingen överlämna uppgifterna till den
misstänkte och hans eller hennes försvarare.

Jag vill inledningsvis klargöra att min granskning i ärendet har begränsats till
frågan om åklagaren hade fog för att inte lämna ut den färdigställda promemorian
innan tingsrätten tagit ställning till om förhandlingen skulle äga rum inom stängda
dörrar.

Betydelsen av ett förordnande om stängda dörrar
I 18 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, finns regler om
sekretess till skydd främst för intresset av att förebygga eller beivra brott. Där
anges bl.a. att sekretess gäller för en uppgift som hänför sig till en förundersökning
i ett brottmål om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs (1 § första
stycket).

Av 5 kap. 1 § rättegångsbalken, RB, framgår att en förhandling vid domstol som
huvudregel ska vara offentlig. Uppgifter som lagts fram eller anses vara upptagna
under en sådan förhandling blir då offentliga, oavsett om åhörare varit närvarande
eller inte. Rätten kan dock, i syfte att hindra att uppgifter som förebringas vid
förhandlingen ska bli tillgängliga för allmänheten, under vissa i bestämmelsen
                                                                   Dnr 1642-2009   Sid 5 (7)




närmare angivna förutsättningar besluta att förhandlingen ska hållas inom stängda
dörrar. Såvitt gäller en domstolsförhandling under en förundersökning i ett
brottmål, t.ex. en häktningsförhandling, gäller att förhandlingen får hållas inom
stängda dörrar om det kan antas att det vid denna kommer att förebringas uppgifter
för vilken sekretess enligt bl.a. 18 kap. 1 § OSL gäller.

Förbudet i offentlighets- och sekretesslagen att röja eller utnyttja sekretessbelagda
uppgifter gäller för den myndighet där uppgifterna är sekretessbelagda, se 2 kap.
1 § OSL. I bestämmelsen anges vidare vilka personer som omfattas av
sekretessregleringen, bl.a. de som fått kännedom om uppgiften på grund av
anställning eller uppdrag hos myndigheten. Förbudet gäller emellertid inte för
offentliga försvarare (Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen, s. 2:1:2)
och självfallet inte heller för den misstänkte.

Däremot kan en offentlig försvarare, i och med att en sådan som huvudregel är
advokat (21 kap. 5 § RB), ha en straffsanktionerad tystnadsplikt med stöd av
bestämmelserna i 8 kap. 4 § första stycket RB. Där föreskrivs att en advokat är
skyldig att förtiga vad han får kännedom om i sin yrkesutövning när god
advokatsed kräver detta. Vad som är god advokatsed är inte närmare angivet i
rättegångsbalken. Det har emellertid ansetts att en advokat kan handla i strid med
god advokatsed genom att avslöja vad som har förekommit vid en förhandling
inom stängda dörrar (se Fitger, Rättegångsbalken, s. 8:15 samt t.ex. JK 1989 s. 21
och 1992 s. 20).

Gör det någon skillnad om en häktningspromemoria lämnas till försvaret
före eller efter det att tingsrätten förordnat om stängda dörrar?
Enligt 23 kap. 18 § RB har den misstänkte och hans eller hennes försvarare rätt att
fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har
förekommit vid undersökningen. Under en pågående förundersökning, innan s.k.
slutdelgivning är aktuell, är det således förundersökningsledaren som bedömer i
vilken omfattning försvaret får ta del av utredningen. Eftersom en häktnings-
promemoria innehåller material som ligger till grund för åklagarens
häktningsframställning innehåller den rimligen endast uppgifter som åklagaren
bedömt att den misstänkte och hans eller hennes försvarare i och för sig i
anslutning till häktningsförhandlingen kan få ta del av.

Som tidigare nämnts gäller inte sekretesslagens bestämmelser för den misstänkte.
Det spelar därför ur den synvinkeln ingen roll om den misstänkte får del av
materialet före förhandlingen eller först sedan tingsrätten förordnat om stängda
dörrar. Om åklagaren bedömer att det finns en risk för att den misstänkte genom att
undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning torde denne ha
utnyttjat möjligheten att ålägga den anhållne restriktioner i kontakterna med
omvärlden (16 och 23 §§ lagen [1976:371] om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.).
                                                                    Dnr 1642-2009   Sid 6 (7)




Vad gäller den misstänktes försvarare omfattas som sagt inte heller denne av
förbudet i 2 kap. 1 § OSL att röja eller utnyttja en sekretessbelagd uppgift. Däremot
är en advokat, som ovan angetts, skyldig att förtiga vad han får kännedom om i sin
yrkesutövning när god advokatsed kräver detta. Jag har redan nämnt att en advokat
kan anses handla i strid med god advokatsed genom att avslöja vad som har
förekommit vid en förhandling inom stängda dörrar.

Frågan är då om det har någon betydelse för bedömningen av om ett röjande av
vissa uppgifter är förenligt med god advokatsed att försvararen, som skulle ha varit
fallet i det aktuella ärendet om AA:s framställning hade tillmötesgåtts, fått del av
informationen före en häktningsförhandling i stället för under en sådan förhandling
inom stängda dörrar. I advokatsamfundets Vägledande regler om god advokatsed
anges bl.a. att en advokat inte får främja orätt. I kommentaren till bestämmelsen
sägs bl.a. att det måste krävas av en advokat att denne handlar på ett sätt som
främjar hederlighet och redbarhet inom rättssamhället. Högsta domstolen har i ett
avgörande (NJA 1991 s. 293) angett att bestämmelsen bl.a. ger uttryck för att en
försvarare är förhindrad att medverka i handlande som på något sätt kan befaras
störa en pågående brottsutredning. Mot denna bakgrund saknar det, vid
bedömningen av om ett visst handlande ska anses stå i strid med god advokatsed,
som jag ser det, betydelse om informationen erhållits före eller under en
förhandling inom stängda dörrar.

Om en advokat i AA:s situation hade fått del av häktningspromemorian före
häktningsförhandlingen och därefter genom att lämna uppgifter ur den till någon
som den misstänkte själv var förhindrad att kontakta på grund av ett beslut om
restriktioner och därigenom eller på annat sätt försvårat sakens utredning hade det
således, enligt min uppfattning, stått i strid med god advokatsed.

Jag kan därför inte inse att det förhållandet att en åklagare har för avsikt att begära
att en häktningsförhandling ska hållas inom stängda dörrar, skulle medföra att det
skulle vara till men för utredningen om den misstänkte eller dennes försvarare fick
del av uppgifterna i häktningspromemorian före häktningsförhandlingen.

Avslutande synpunkter
Som Ekobrottsmyndigheten anfört föreligger det i och för sig inte längre någon
skyldighet för åklagaren att överlämna en häktningspromemoria till rätten och till
den anhållne och dennes försvarare. I samband med att denna skyldighet
avskaffades framhölls emellertid att det givetvis underlättade handläggningen om
åklagaren hade möjlighet att före förhandlingen sammanställa material som kan ha
betydelse för häktningsfrågans bedömande och att det i så fall är lämpligt att
materialet lämnas till både domstolen och den misstänkte eller hans eller hennes
försvarare (prop. 1986/87:112 s. 76).

I ett mål som det aktuella – med ett omfattande skriftligt material – är det
naturligtvis av särskilt stor betydelse för den misstänktes möjlighet att förbereda
sig inför häktningsförhandlingen att den misstänkte och dennes försvarare i så god
                                                                 Dnr 1642-2009   Sid 7 (7)




tid som möjligt får ta del av det material som ligger till grund för åklagarens
häktningsframställning. Det är givetvis också viktigt att i möjligaste mån undvika
att behöva skjuta upp en påbörjad häktningsförhandling.

När en häktningspromemoria har upprättats anser jag således att det förhållandet att
åklagaren avser att begära att den kommande häktningsförhandlingen ska hållas
inom stängda dörrar inte utgör något hinder mot att låta den misstänkte eller hans
eller hennes försvarare ta del av häktningspromemorian före häktnings-
förhandlingen. Det är tvärtom från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att försvaret även
i en sådan situation ges tillräckliga möjligheter att i förväg granska de
omständigheter som åklagaren lägger till grund för sin häktningsframställning.

Enligt min uppfattning borde BB alltså ha tillmötesgått AA:s begäran om att få ta
del av den upprättade häktningspromemorian.
