# Uttalanden om vilka överväganden som bör göras innan ett utpekande läggs till grund för ett beslut om t.ex. tvångsmedel

JO 2020-02-26 dnr 1656-2018

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                    Sid
                                                                          2020-02-26               1656-2018             1 (7)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        Uttalanden om vilka överväganden som bör göras innan ett
                        utpekande läggs till grund för ett beslut om t.ex. tvångsmedel


                          Beslutet i korthet: Efter ett personrån namngav målsäganden en av
                          gärningspersonerna. Hon sökte sedan självmant bland den namngivna personens
                          vänner på Facebook och hittade en person som hon uppgav att hon kände igen. När
                          polisen därefter visade den personens passbild för målsäganden pekade hon ut
                          personen som den andra gärningspersonen. Efter en muntlig föredragning av polisen
                          lade en åklagare utpekandet till grund för ett beslut att anhålla den utpekade
                          personen. Det visade sig senare att utpekandet var felaktigt.
                          I beslutet uttalar JO att utpekanden och andra former av identifiering kan vara
                          svårbedömda i bevishänseende. En beslutsfattare som överväger att lägga ett
                          utpekande till grund för ett beslut om t.ex. tvångsmedel måste vara observant på
                          eventuella brister som kan finnas i tillförlitligheten av utpekandet och säkerställa att
                          han eller hon förstår hur utpekandet har gått till. Beslutsfattaren behöver få klart för
                          sig bl.a. vad den som har gjort utpekandet har uppgett i samband med utpekandet
                          och om det finns några andra omständigheter av betydelse för bedömningen av
                          tillförlitligheten av utpekandet. Det behöver även klarläggas hur utpekandet förhåller
                          sig till andra uppgifter i utredningen.
                          JO:s utredning har inte kunnat ge klarhet i vilka uppgifter polisen föredrog för
                          åklagaren eller vad som i övrigt kom fram vid föredragningen. Det finns därför inte ett
                          tillräckligt underlag för JO att göra några uttalanden i frågan om polisen utelämnade
                          betydelsefulla omständigheter vid föredragningen eller för att kritisera åklagaren för
                          anhållningsbeslutet. Åklagaren kritiseras dock för att hon inte dokumenterade de
                          omständigheter hon lade till grund för beslutet. Polismyndigheten kritiseras för brister i
                          dokumentationen av utpekandet.

## Anmälan

I en anmälan till JO uppgav AA att hon hade hämtats av polisen i sin bostad och
                        frihetsberövats i cirka två timmar utan anledning.

## Utredning

JO inledde en utredning och begärde att Polismyndigheten och
                        Åklagarmyndigheten skulle yttra sig. Inför yttrandena hade myndigheterna gett
                        berörda befattningshavare tillfälle att lämna upplysningar. Av handlingarna och
                        yttrandena framgick bl.a. följande.


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                               Dnr 1656-2018      Sid 2 (7)




Den 9 december 2017 vid 22-tiden kontaktade en person polisen och uppgav att
hon hade blivit rånad. Två polispatruller kallades till platsen. Målsäganden
berättade att det var en person som hade rånat henne men hon namngav inte
någon person. Poliserna uppfattade att målsäganden berättade ”lite svävande”.

Den ena polispatrullen skjutsade målsäganden till sjukhus och den andra
förhörde en manlig bekant till målsäganden. Han uppgav bl.a. att två kvinnor
kommit till lägenheten samt att den ena gärningspersonen var ljushyad med
mörkblont långt hår och att den andra gärningspersonen var mörkhyad och
eventuellt kom från ett visst land. En stund senare ringde målsägandens bekant
till den polis som förhört honom och uppgav att det var en person vid namn BB
som hade rånat målsäganden. Polisen vidarebefordrade den uppgiften till
patrullen som befann sig på sjukhuset med målsäganden.

På sjukhuset omnämnde målsäganden för en sjuksköterska gärningspersonerna
som ”dom”, vilket gjorde att poliserna ifrågasatte om målsäganden hade varit
ärlig mot dem när hon berättade om händelsen. Målsäganden ryckte på axlarna
när poliserna frågade om det var BB som hade rånat henne. Efter en stund
lämnade målsäganden en mer utförlig berättelse, bl.a. att det var BB och en för
henne okänd kvinna som hade rånat henne. Hon lämnade ett signalement på den
okända kvinnan, bl.a. att kvinnan hade ”brun hudfärg”, och uppgav att kvinnan
var en bekant till BB som hon skulle känna igen. Dessa uppgifter från
målsäganden, som lämnades på sjukhuset, finns som förhörsanteckningar i
förundersökningsprotokollet. Därefter sökte målsäganden på eget initiativ bland
bilder på BB:s vänner på Facebook. När målsäganden såg en bild på AA
uppgav hon att hon kände igen AA. Poliserna visade en passbild på AA för
målsäganden och hon uppgav då att det var personen på passbilden som hade
rånat henne. Polisassistenten CC har med anledning av JO:s utredning uppgett
att målsäganden sa att hon var säker på att hon hade pekat ut rätt person.

Poliserna kontaktade kammaråklagaren DD, som var jouråklagare. CC har
uppgett att poliserna redogjorde för det som hade kommit fram i det förhör med
målsäganden som hölls på sjukhuset och att utpekandet hade skett efter att hon
hade känt igen AA bland bilder på BB:s vänner på Facebook.
Åklagarmyndigheten har uppgett att DD grundade den bedömning hon gjorde
efter föredragningen på uppgifterna att det hade varit fråga om två
gärningspersoner, varav den ena varit målsägandens väninna och den andra
varit väninnans bekant AA, samt att målsäganden kände till AA och hade pekat
ut AA som gärningsperson för polisen med hjälp av en bild av henne.

DD beslutade kl. 1.49 att anhålla AA i hennes utevaro misstänkt för rån och att
en husrannsakan skulle genomföras i AA:s bostad för att bl.a. söka efter AA.
Senare under arbetspasset förde polisen elektroniskt över utredningshandlingar
till DD, men hon tog inte del av dem. Polisen försökte genomföra husrannsakan
under natten men kom inte in genom porten i det hus där AA bor. Husrannsakan
genomfördes i stället på morgonen, och AA greps i sin bostad kl. 8.38.
                                                                         Dnr 1656-2018       Sid 3 (7)




AA uppgav omgående att hon precis hade kommit hem från sin arbetsplats där
hon hade arbetat natt och att hon därför inte kunde ha begått rånet. På
polisstationen noterade en polis att AA inte stämde överens med det
signalement som målsäganden hade lämnat. Polisen kontrollerade AA:s
uppgifter, bl.a. genom att åka till hennes arbetsplats och förhöra personer där,
och bedömde därefter att AA var oskyldig. Polisen anmälde gripandet till en
annan åklagare kl. 11.18. Han beslutade omgående att häva anhållandet av AA.

I ett förhör några dagar senare uppgav målsäganden att utpekandet av AA blev
fel. Hon uppgav att hon hade sagt till polisen på sjukhuset att den okända
gärningspersonen var väldigt lik AA men inte så ”vit” och att hon inte hade
varit helt säker.

En åklagare vid Särskilda åklagarkammaren har beslutat att inte inleda en
förundersökning om tjänstefel med anledning av det inträffade.

Polismyndighetens bedömning
Polismyndigheten (EE) gjorde följande bedömning.
      Utpekandet av AA
      CC har uppgett att målsäganden var säker på att AA var rätt person.
      Målsäganden har i förhör nämnt att ”hon skulle känna igen henne” och
      utpekandet skedde inte särskilt lång tid efter brottstillfället. Dessa uppgifter ger
      visst stöd för slutsatsen att poliserna inte har haft anledning att tro annat än att
      målsäganden själv var helt övertygad om att AA var den andra rånaren.
      Det finns dock uppgifter i utredningen som talar för att utpekandet av AA kunde
      ifrågasättas utifrån både ett trovärdighets- och tillförlitlighetsperspektiv.
      Exempel på sådana omständigheter är att målsäganden inledningsvis inte ville
      medverka i utredningen och att utpekandet har skett genom målsägandens egna
      eftersökningar på Facebook. Sådana utpekanden lämnar oundvikligen ett visst
      utrymme för misstag.
      Polismyndigheten kan vid en prövning i efterhand konstatera att det självfallet
      hade varit önskvärt om berörda poliser hade vidtagit åtgärder för att verifiera de
      uppgifter som målsäganden lämnade när det gäller utpekandet av AA. De hade
      exempelvis kunnat kontrollera målsägandens uppgift om gärningsmannens längd
      mot uppgifterna om den utpekade personen i passregistret.
      Polismyndigheten har dock förståelse för att det i enskilda fall kan vara mycket
      svårt för en polisman att bedöma tillförlitligheten av identifikationsbevisning,
      särskilt när bedömningen måste ske under tidspress. I sammanhanget bör även
      beaktas att frågan slutligen avgörs av åklagaren. Mot denna bakgrund och vid en
      samlad bedömning av vad som kommit fram i utredningen kan
      Polismyndigheten godta slutsatsen att det förelåg förutsättningar att gå vidare till
      åklagaren och lyfta frågan om ett anhållande av AA utifrån vad som framkommit
      i förhöret med målsäganden.
      Polismyndigheten vill dock påpeka att det är mycket beklagligt att det varken av
      dokumentationen eller de berörda befattningshavarnas berättelser framgår vilken
      närmare information som redovisades för åklagaren inför dennes beslut i
      anhållandefrågan.
      –––
      Dokumentationen av utpekandet av AA
      Polismyndigheten har noterat att det av målsägandeförhöret inte framgår några
      uppgifter om hur AA pekades ut av målsäganden och att det saknas
                                                                          Dnr 1656-2018         Sid 4 (7)




      dokumentation om vilka uppgifter som lämnades till åklagaren, vilket förstås inte
      är acceptabelt.
      Även om utpekandet av AA delvis har dokumenterats i [en] promemoria …,
      hade det varit önskvärt med en mer fullständig dokumentation av
      omständigheterna kring utpekandet, särskilt med beaktande av den försiktighet
      som ska vidtas vid värderingen av nu aktuell identifikationsbevisning.
Åklagarmyndighetens bedömning
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren FF) gjorde följande bedömning.

      Huruvida det i ett visst fall finns skäl att anhålla en person i frånvaro är en
      utpräglad bedömningsfråga där man inte sällan kan ha olika uppfattningar utan
      att någon av dem kan sägas vara direkt felaktig. I ärendet har en förundersökning
      bedrivits gällande ett allvarligt brott för vilket flera personer har varit misstänkta.
      Åklagarens beslut att anhålla AA i hennes frånvaro har fattats efter muntlig
      föredragning av en polisman och åklagaren har inte haft tillgång till
      förhörsutskrifter eller annat skriftligt utredningsmaterial. De omständigheter som
      varit avgörande för åklagarens bedömning är att polisen uppgett att AA varit
      bekant för målsäganden sedan tidigare och att målsäganden bekräftat AA som
      gärningsperson med hjälp av en bild av henne. Ett sådant utpekande har en helt
      annan tyngd än ett utpekande där gärningspersonen är helt okänd för
      målsäganden och där målsäganden själv letar bilder t.ex. på Facebook. Att det i
      själva verket förhållit sig så i detta fall har alltså åklagaren inte informerats om.
      Inte heller har det framkommit något som annars gett åklagaren anledning att
      ifrågasätta uppgiften, och därför ställa kontrollfrågor avseende, att båda
      gärningspersonerna varit bekanta för målsäganden sedan tidigare. En åklagare
      måste kunna utgå från att den som föredrar ett ärende lämnar riktig och
      uttömmande information. Endast om framställningen innehåller otydligheter
      eller tveksamheter åligger det åklagaren att försöka skapa klarhet genom frågor
      eller erinringar. Mot bakgrund härav kan jag inte se att åklagarens bedömning att
      hon haft tillräckliga uppgifter för sin prövning varit oriktig. Detsamma gäller
      hennes bedömning att det funnits skäl att anhålla AA i hennes frånvaro. Därmed
      har det också funnits skäl för beslutet om husrannsakan.
      Senare under DD:s jourpass har det visserligen inkommit skriftliga handlingar i
      ärendet, däribland förhöret med målsäganden där utpekandet nedtecknats på ett
      korrekt sätt. Dokumentationen har dock inte avsett några nya utredningsåtgärder
      utöver de som åklagaren redan fått redovisat för sig vid den muntliga
      föredragningen. Inte heller har polisen kontaktat åklagaren på nytt för att
      revidera tidigare lämnade uppgifter. Till detta kommer att åklagarnas
      jourverksamhet av olika skäl bygger på muntliga föredragningar. Endast i
      undantagsfall finns det särskild anledning för åklagare att även ta del av skriftligt
      utredningsmaterial. Åklagaren har därför enligt min bedömning inte haft någon
      anledning att ta del av dessa handlingar utan haft att fortsatt utgå från att de
      uppgifter som föredragits för henne tidigare på ett korrekt sätt återspeglat det
      rätta förhållandet.
      I efterhand kan jag konstatera att beslutet att anhålla AA i hennes frånvaro varit
      felaktigt. Detta är givetvis olyckligt och jag har förståelse för att detta varit
      påfrestande för henne.
      Sammanfattningsvis konstaterar jag att beslutet att anhålla AA i sin frånvaro
      varit felaktigt. Utifrån omständigheterna i ärendet anser jag emellertid att det inte
      finns skäl att ifrågasätta handläggningen vid Åklagarmyndigheten.

Bedömning
Det står i efterhand klart att utpekandet av AA var felaktigt. Såväl att hon blev
frihetsberövad som att polisen förhörde hennes chef och arbetskamrater måste
givetvis ha inneburit ett stort obehag för henne.
                                                                   Dnr 1656-2018      Sid 5 (7)




Jag har valt att begränsa min bedömning till frågor som rör hur polisen och
åklagaren dokumenterade utpekandet och de omständigheter som lades till
grund för beslutet att anhålla AA och hur frihetsberövandet hade kunnat
undvikas.

Dokumentationen av utpekandet
Av utredningen framgår att AA pekades ut efter att målsäganden sett hennes
bild på Facebook och polisen därefter visat AA:s passbild för målsäganden.
Genom att visa passbilden genomförde polisen vad som kan betecknas som en
fotokonfrontation med målsäganden. Det finns inte några uttryckliga
bestämmelser om konfrontationer i rättegångsbalken. En konfrontation anses
dock vara att betrakta som ett förhör med en målsägande eller ett vittne.
Reglerna om förhör i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen ska
alltså i tillämpliga delar gälla även för konfrontationer. (Se Bring m.fl.,
Förundersökning, version 5, JUNO, s. 313, och Ingelström m.fl.,
Förundersökningskungörelsen, version 1A, JUNO, kommentaren till 6 §.)

Vid en förundersökning ska det föras protokoll över det som har förekommit
som är av betydelse för utredningen (23 kap. 21 § rättegångsbalken). Protokollet
ska ge en trogen bild av vad som har förekommit vid förundersökningen av
betydelse för målet (22 § förundersökningskungörelsen).

Polisen dokumenterade endast mycket kortfattat i en övergripande promemoria
hur det gick till när målsäganden pekade ut AA. Av promemorian framgår t.ex.
inte att det var målsäganden själv som tog initiativet till att söka bland BB:s
vänner på Facebook eller om poliserna ställde några frågor till henne i samband
med att hon tittade på bilderna och vad hon i så fall svarade. Polisen
dokumenterade vidare inte vilka Facebookbilder som målsäganden tittade på
eller den passbild som de visade för henne. Uppgiften att målsäganden uppgav
att hon var säker på att AA var en av gärningspersonerna finns inte heller
antecknad i promemorian. Dokumentationen av utpekandet har därför varit
bristfällig. Polismyndigheten ska kritiseras för det.

Beslutet att anhålla AA
När en åklagare fattar beslut efter en muntlig föredragning från en polis har
åklagaren normalt inte tillgång till förhörsutskrifter eller något annat skriftligt
utredningsmaterial. Som utgångspunkt bör åklagaren kunna förlita sig på att de
uppgifter som en polis lämnar vid en sådan föredragning är korrekta och
fullständiga och kan läggas till grund för åklagarens bedömning. Åklagaren
måste dock vara beredd på att det kan finnas uppgifter som den som föredrar
ärendet felaktigt har bedömt saknar betydelse och därför har utelämnat vid
föredragningen. En åklagare kan inte heller lägga en polis egna slutsatser till
grund för sitt beslut utan måste göra en självständig bedömning.

Utpekanden och andra former av identifiering kan vara svårbedömda i
bevishänseende. Det har i rättslitteraturen uttalats att forskning visar att
sannolikheten för ett felaktigt utpekande är beaktansvärd och att det medför att
                                                                  Dnr 1656-2018      Sid 6 (7)




beviskraften av utpekandet inte är så stor som man kan tro. Det finns också en
risk att beslutsfattaren övervärderar betydelsen av att den som gör utpekandet
har varit säker på sin sak. (Se t.ex. Christian Dahlman, Beviskraft, Version 1,
JUNO, s. 249 f., och Christian Diesen, Bevisprövning i brottmål, Version 2,
JUNO, s. 87 f.)

En beslutsfattare som överväger att lägga ett utpekande till grund för ett beslut
måste vara observant på eventuella brister som kan finnas i tillförlitligheten av
utpekandet och säkerställa att han eller hon förstår hur utpekandet har gått till.
Det gäller i synnerhet inför ett beslut om tvångsmedel. Beslutsfattaren behöver
få klart för sig bl.a. vad den som har gjort utpekandet har uppgett i samband
med utpekandet och om det finns några andra omständigheter av betydelse för
bedömningen av tillförlitligheten av utpekandet. Om utpekandet har gjorts efter
en fotokonfrontation beror tillförlitligheten också på hur konfrontationen har
genomförts. Det har därvid betydelse bl.a. hur många bilder som visats, hur
urvalet av bilder gjorts och vilken information som lämnats inför och under
konfrontationen. (Se bl.a. Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel,
4 uppl., s. 38 f. och Rikspolisstyrelsens rapport Vittneskonfrontation, 2005:2.)
Det behöver även klarläggas hur utpekandet förhåller sig till andra uppgifter i
utredningen.

Som framgått har utredningen hos JO visat att målsäganden självmant sökt
bland BB:s vänner på Facebook och sagt sig känna igen AA och att poliserna
därefter visade AA:s passbild för målsäganden som då pekade ut henne som den
andra gärningspersonen. Utredningen har också visat att målsäganden flera
gånger under ett par timmar hade ändrat sin berättelse, bl.a. i fråga om det var
en eller två gärningspersoner som hade rånat henne och om hon visste vem eller
vilka gärningspersonerna var. Hon hade dessutom lämnat ett signalement som
inte stämde överens med AA. Sett i ljuset av detta var bevisvärdet av
utpekandet enligt min mening lågt. Jag är mycket tveksam till om det som hade
kommit fram i utredningen gav underlag för bedömningen att AA var på
sannolika skäl misstänkt för rån.

Polisen kände till de omständigheter jag nyss nämnt när ärendet föredrogs för
DD. Utredningen här har dock inte kunnat ge klarhet i vilka uppgifter polisen
föredrog för DD eller vad som i övrigt kom fram vid föredragningen. Jag har
därför inte ett tillräckligt underlag för att göra några uttalanden i frågan om
polisen utelämnade betydelsefulla omständigheter vid föredragningen eller för
att kritisera DD för beslutet att anhålla AA.

Dokumentationen av de omständigheter som lades till grund för beslutet
att anhålla AA
Beslut om tvångsmedel ska dokumenteras på ett fullständigt och korrekt sätt.
Den som har anhållits har rätt att ta del av de omständigheter som har lagts till
grund för beslutet om anhållande. (Se 24 kap. 9 a § rättegångsbalken. Se också
Åklagarmyndighetens RättsPM 2014:1, Misstänktas rätt till insyn vid
                                                                 Dnr 1656-2018     Sid 7 (7)




frihetsberövande m.m.) Om dokumentationen är bristfällig försvåras eller
omöjliggörs en kontroll i efterhand av om det fanns förutsättningar för åtgärden
och om den var ändamålsenlig och proportionerlig. En bristfällig
dokumentation försämrar också möjligheterna för den misstänkte att kunna ta
del av de omständigheter som lagts till grund för beslutet.

DD dokumenterade inte de omständigheter som hon lade till grund för beslutet
att anhålla AA. Hon ska kritiseras för den bristfälliga dokumentationen.

Avslutande synpunkter
Mot bakgrund av svårigheterna att bedöma tillförlitligheten i ett utpekande kan
den som ska göra en sådan bedömning behöva ett stödmaterial eller liknande för
vilka omständigheter som bör beaktas, t.ex. i fråga om möjliga felkällor. Som
jag uppfattar saken har varken Åklagarmyndigheten eller Polismyndigheten
något sådant material. Det är lämpligt att ett sådant material tas fram.

Frågan om det är godtagbart att en åklagare inte tar del av allt material som
kommer in i en utredning kan jag komma att återkomma till i min
tillsynsverksamhet. Jag berör den därför inte närmare här.

Ärendet avslutas.
