# Kritik mot en polismyndighet för att ha direktavskrivit polisanmälningar

JO 2003-03-27 dnr 1663-2002

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2003-03-27        1663-2002              1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Kritik mot en polismyndighet för att ha direktavskrivit polisanmälningar

## Initiativet

I en anmälan (dnr 432-2002) till JO framförde kriminalinspektören AA klagomål
                        mot Polismyndigheten i Stockholms län. Han ifrågasatte polismyndighetens beslut
                        att inte inleda förundersökning i ett antal ärenden och begärde att JO skulle granska
                        handläggningen i dessa ärenden.

                        Sedan viss utredning verkställts i ärendet beslutade chefsJO Eklundh den 9 april
                        2002 att med stöd av 18 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
                        ombudsmän överlämna ärendet till Åklagarmyndigheten i Stockholm för
                        handläggning, varvid JO:s ärende dnr 432-2002 avslutades. Samtidigt begärde han
                        att få ta del av åklagarens beslut och eventuella utredning i ärendet.

                        Den 25 april 2002 beslutade vice chefsåklagaren BB att inte inleda
                        förundersökning med motiveringen att det saknades anledning att anta att någon
                        enskild befattningshavare begått brott som hör under allmänt åtal. I enlighet med
                        chefsJO Eklundhs begäran överlämnades beslutet i ärendet.

                        Mot bakgrund av vad som hade kommit fram under handläggningen av ärendet dnr
                        432-2002 beslutade chefsJO Eklundh den 6 maj 2002 att ta upp saken till utredning
                        som ett initiativärende.

## Utredningen

Vid granskningen av de till AA:s JO-anmälan fogade polisanmälningarna framkom
                        bl.a. följande.

                        K8075-02: Anmälan om försök till bedrägeri gjordes den 10 januari 2002. Enligt
                        uppgift i anmälan hade en okänd gärningsman, med hjälp av målsägandens tidigare
                        stulna körkort (hänvisning gjordes till ärende K6102-02), sökt kredit hos
                        Handelsbanken Finans till ett värde av 25 000 kronor. Gärningsmannen hade även
                        sökt kredit hos Tele2 på en okänd summa. Samma dag som anmälan gjordes
                        beslutade polisinspektören CC att inte inleda förundersökning.

                        K15411-02: Anmälan om bedrägeri gjordes den 17 januari 2002. Enligt uppgift i
                        anmälan hade ett bolag beställt en dator för 31 371 kronor exklusive moms från ett



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                Dnr 2003-03-27   Sid 2 (9)




företag i Stockholm. Datorn skulle levereras via posten. En okänd person hade löst
ut paketet på posten. Genom en intern undersökning visade det sig att det
”misstänkta” företaget hade beställt samma datavara från ett företag i Sundsvall.
Anmälaren misstänkte att företaget i Stockholm inte existerade annat än på
papperet. Vissa handlingar bifogades anmälan. Påföljande dag beslutade
polisinspektören DD att inte inleda förundersökning.

K25926-02: Anmälan om försök till bedrägeri och urkundsförfalskning gjordes den
30 januari 2002. Enligt uppgift i anmälan från Handelsbanken Finans hade en
okänd gärningsman ansökt om en kontokredit på 15 000 kronor för inköp av varor
och därvid utgett sig för att vara en viss namngiven person. Gärningsmannen hade
legitimerat sig på okänt sätt. Krediten hade inte beviljats. Samma dag beslutade
polisinspektören EE att inte inleda förundersökning.

K26269-02: Anmälan om urkundsförfalskning gjordes den 30 januari 2002. Enligt
uppgift i anmälan hade anmälaren hittat en låneansökan i sin brevlåda. Den var inte
frankerad och hade returnerats till hennes adress. På låneansökan stod anmälarens
namn, personnummer och adress, och den var ifylld med ett lånebelopp på 20 000
kronor. Ansökan var också undertecknad med anmälarens namn, men
namnteckningen var inte lik hennes egen namnteckning. I anmälan noterades
vidare att anmälaren hade kvar låneansökningsblanketten hemma. Samma dag
beslutade polisinspektören FF att inte inleda förundersökning.

Vid ett förhör med AA, som tjänstgör vid länskriminalen, framkom i huvudsak
följande. Han har arbetat som polis sedan år 1961 och har sedan 1973/1974 i
huvudsak sysslat med bedrägeriärenden. Det har mest varit fråga om bedrägerier
mot post- och bankinrättningar och under de senaste fyra fem åren post- och
bankbedrägerier som genomförts med hjälp av falska legitimationer. Han har även
haft många utredningar som gällt att man ansökt om lån och krediter i någon
annans namn och då ofta med hjälp av falska identitetskort. Han anser därför att
han har ganska stor erfarenhet av bedrägeriärenden. Eftersom det är en liten grupp
på länskriminalen som arbetar med den här typen av brott, är man intresserad av att
få veta om det i länet finns bedrägerianmälningar som har samband med det som
man själv arbetar med. Av den anledningen brukar de som sysslar med dessa
ärenden i stort sett dagligen titta i RAR-systemet. AA ser således ganska många
bedrägerianmälningar – i stort sett alla som görs i länet – och vad som händer med
dem. Det har visat sig att den här typen av ärenden mer och mer tenderar att skrivas
av med olika beslutsmotiveringar. Antingen inleds inte förundersökning eller också
skrivs ärendena av på ett tidigt stadium som ”ej spaningsresultat” eller
”spaningsuppslag saknas”. Anmälningarna kommer ofta inte ens till någon
bedrägerihandläggare utan går direkt från den person som beslutar om
avskrivningen ner till arkivering. – I de här aktuella ärendena har förundersökning
inte inletts med motiveringarna ”spaningsuppslag saknas” och ”brottet går
uppenbart ej att utreda”. AA anser emellertid att det borde ha vidtagits
utredningsåtgärder i ärendena.
                                                                   Dnr 2003-03-27   Sid 3 (9)




Ärendet remitterades till polismyndigheten för utredning och yttrande, efter
hörande av beslutsfattarna, om vilka överväganden som hade föregått besluten att
inte inleda förundersökning i de aktuella ärendena.

Polismyndigheten (länspolismästaren GG) kom in med ett remissvar och en
utredning. Till detta hade fogats yttranden från polismästaren HH, Nacka
polismästardistrikt (här utelämnat), från polismästaren JJ, Roslagens
polismästardistrikt, som i sin tur hänvisade till ett yttrande från chefen för polisens
anmälningscentral, kommissarien KK (här utelämnat), och från tf. polismästaren
LL, Södertörns polismästardistrikt (här utelämnat).

Under utredningen hade förhör hållits med beslutsfattarna i de fyra ärendena,
polisinspektörerna CC, EE, FF och DD, varvid bl.a. följande framkom.

CC: Han började på Polishögskolan 1980 och kom till Nacka polismästardistrikt
1981. Därefter har han i stort sett hela tiden tjänstgjort på utryckningsavdelningen.
Under sommarmånaderna från 1996 arbetade han emellertid från och till som
förundersökningsledare. Den 1 januari 2002 fick han tjänst som stationsbefäl. Han
genomgick 1998 eller 1999 en tvådagarskurs i förundersökningsledning. Han anser
sig inte fullt ut behärska reglerna kring förundersökningsförfarandet, och han har
mycket liten erfarenhet av bedrägeribrott. Han tror att det är vanligt förekommande
att bedrägerianmälningar direktavskrivs. Vad gäller stationsbefälen tror han att
detta beror på brist på utbildning och tid. – Han minns inte ärendet K8075-02 (CC
bereddes här tillfälle att läsa de aktuella handlingarna; JO:s anmärkning). Han tror
att han gick in och tittade på hänvisningen till det andra ärendet (K6102-02). Han
gjorde sedan bedömningen att spaningsuppslag saknades och beslutade därför att
förundersökning inte skulle inledas. Inga utredningsåtgärder vidtogs i ärendet. Han
tror inte att det är han som granskat tilläggsanmälan i K6102-02. Om han hade sett
den skulle den ha föranlett vissa utredningsåtgärder. Att han inte vidtog några
andra åtgärder beror troligen på tidsbrist. Det förhållandet att polisens resurser inte
räcker till för att utreda alla brott påverkade hans bedömning.

DD: Han började vid polisen 1965 och har bl.a. tjänstgjort på ordnings-, trafik- och
spaningsavdelningarna. Han har erfarenhet som förundersökningsledare och har
bl.a. varit chef för olika utredningsrotlar samt handlagt bedrägeriärenden under
flera år. Han har genomgått kommissarieutbildning på polisskolan och anser sig
behärska regelverket rörande förundersökning. Nu arbetar han som granskare i
polisens anmälningscentral. Anmälningarna tas upp på öarna Arholma, Ornö och
Sandhamn. Varje dag tjänstgör två eller tre granskare i anmälningscentralen. I
februari 2002 handlade de 34 procent av alla upptagna anmälningar i Stockholms
län, dvs. 28 300 anmälningar. Detta innebar att granskarna i snitt hade tre minuter
på sig att ta ställning till en anmälan. – I ärendet K15411-02 såg han endast
grundanmälan. Han tog däremot inte del av de bifogade handlingarna. Det måste ha
gjorts en feltryckning i datorn. Ärendet skulle ha skickats till Stockholm så att man
där kunde ta del av handlingarna i ärendet. Anmälan är avskriven med att
”spaningsuppslag saknas”. Det är en ”klyscha” man har när man skriver av
anmälningar. Nu är det sagt att man inte får använda denna motivering, utan att
man skall redogöra varför man skriver av ärendet.
                                                                        Dnr 2003-03-27     Sid 4 (9)




EE: Han började vid polisen 1965 och har sedan 1992 arbetat till och från som
förundersökningsledare i egenskap av vakthavande befäl. Han har däremot inte
varit förundersökningsledare på någon utredningsavdelning. Han har ingen
erfarenhet av bedrägeriutredningar. Han är nu gruppchef i receptionen vid
Södertörns polismästardistrikt. Han har under 1990-talet genomgått två kortare
kurser i förundersökningsledning. Han kan inte säga att det generellt sett är vanligt
förekommande att bedrägerianmälningar direktavskrivs utan detta är något som
avgörs från fall till fall. Det förhållandet att polisens resurser inte räcker till för att
utreda alla brott både påverkar och inte påverkar honom i hans roll som
förundersökningsledare. Fanns det mer personal skulle man naturligtvis försöka
göra någonting, men det finns det inte. Man måste prioritera. – Han minns inte
ärendet K25926-02 (EE bereddes här tillfälle att läsa de aktuella handlingarna; JO:s
anmärkning). EE bedömde det som utsiktslöst att vidta några utredningsåtgärder i
ärendet. Det skrevs av med motiveringen ”brottet går uppenbart ej att utreda,
gärningsmannen okänd”. Ärendet har handlagts på det sätt som sådana ärenden
brukar handläggas.

FF: Han började polisskolan 1967 och fick tjänst i Norrtälje påföljande år. Han
hade i huvudsak yttre tjänst fram till 1995 då han blev stationsbefäl. Den 1
september 2001 blev han förundersökningsledare i länets anmälningscentral. Han
har arbetat som förundersökningsledare sedan 1995. Han har genomgått någon
eller några kortare kurser i förundersökningsledning, och han anser sig behärska
regelverket rörande förundersökning. Han har ingen erfarenhet av
bedrägeriutredningar. Man skriver av en enorm mängd bedrägeriärenden.
Telefonkatalogsbedrägerierna lämnar man som regel öppna till samordningen. I
fråga om kontokortsbedrägerierna finns det däremot inte någonting att ta på, och de
skrivs därför av. Det förhållandet att polisens resurser inte räcker till för att utreda
alla brott skall inte påverka honom i hans roll som förundersökningsledare men
ligger kanske lite i bakgrunden i alla fall. – När det gäller handläggningen av
ärendet K26269-02 kan det vara så att han av ren slentrian tryckte in fel kod och att
förundersökning därför inte inleddes med motiveringen ”spaningsuppslag saknas”.
Han kan inte förklara handläggningen på annat sätt. Han vidtog inte några
utredningsåtgärder i ärendet.

GG

## Rättslig reglering

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) skall förundersökning inledas så snart det
       på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör
       under allmänt åtal har förövats. Förundersökning behöver dock inte inledas, om det
       är uppenbart att brottet inte går att utreda.
       Rikspolisstyrelsen har i samråd med Riksåklagaren meddelat föreskrifter och
       allmänna råd om ledningen av förundersökning i brottmål (FAP 403-5). Som ett
       allmänt uttalande sägs här att det är av stor vikt att förundersökningsledarskapet,
       inom de ramar som gäller enligt RB, fördelas så att de gemensamma resurserna
       används på bästa sätt samtidigt som de givna kraven på rättssäkerhet aldrig efterges.
       Vid avgörande i det enskilda fallet av vem som skall vara förundersökningsledare
       bör sålunda kraven på effektivitet, rationalitet och rättssäkerhet tillgodoses på bästa
       sätt.
                                                                  Dnr 2003-03-27     Sid 5 (9)



En målsättning skall vara att polismyndigheten är förundersökningsledare i ärenden
av s.k. vardagsbrottskaraktär. De aktuella anmälningarna i detta ärende rör
förmögenhetsbrott och har handlagts av polisiära förundersökningsledare.
Polismyndigheten har vissa s.k. granskare av anmälningar. Dessa granskare har
delegation att vara förundersökningsledare och fattar alltså beslut om
förundersökning skall inledas eller inte. Granskaren kan också välja att skicka
anmälningen vidare till handläggande enhet inom myndigheten utan beslut om att
inleda förundersökning eller inte. Ett fattat beslut om att förundersökning inte skall
inledas kan vid ett senare tillfälle upphävas genom ett beslut om "återupptagande"
av ärendet, dvs. genom ett beslut om att inleda förundersökning. Detta förhållande
kan föranledas av att ej tidigare kända omständigheter tillförts det avskrivna ärendet.

Bedömning
Vid en bedömning av ärendet K8075-02, gällande försök till bedrägeri, som
handlagts av Nackapolisen, kan polismyndigheten konstatera att
förundersökningsledaren under utredningen uppgett att han inte kommer ihåg just
detta ärende, men att han om han sett den tilläggsanmälan, K6102-02, som senare
gjordes möjligen skulle ha fattat ett annat beslut. Av förhöret med
förundersökningsledaren framgår även att hans förundersökningsledarutbildning
endast bestått i en kurs om två dagar. Myndigheten kommer att inventera behovet av
att ge förundersökningsledarna ytterligare utbildning så att de känner sig säkra i de
bedömningar som skall göras.
När det gäller ärendet K25926-02, gällande försök till bedrägeri samt
urkundsförfalskning, som handlagts av Södertörnspolisen kan myndigheten
konstatera att förundersökningsledaren uppgett att han gjort bedömningen att det
inte fanns någonting att arbeta vidare på och därför valt att direkt skriva av ärendet.
Myndigheten vill dock påpeka vikten av att vissa förstahandsåtgärder vidtas av
förundersökningsledaren i fall där anmälan kan behöva kompletteras. I detta fall
hade t.ex. ett underlag i form av kontokortsansökan kunnat begäras in, kontakt med
den aktuella firman för beskrivning av gärningsmannen hade kunnat göras.
I ärendet 26269-02, gällande urkundsförfalskning, som handlagts av Roslagspolisen,
har förundersökningsledaren uppgett att han uppenbarligen tryckt på fel knapp när
anmälan kommit upp på dataskärmen. Förundersökningsledaren har, när han tittat på
anmälan igen, uppgett att hans bedömning är att det fanns tillräckliga uppgifter för
att inleda förundersökning. För att direktavskriva ett ärende behöver han inte skriva
detta uttryckligen i systemet, utan trycker endast siffran 1 på sitt tangentbord.
Myndighetens bedömning är att, om det rört sig om en feltryckning det funnits
möjlighet för samordningsfunktionen att återuppta ärendet om man gjort en annan
bedömning än granskaren.
När det slutligen gäller ärendet K15411-02, som handlagts av Roslagspolisen, är
myndighetens bedömning att förundersökningsledaren upplever sig ha stått under
stark press. Antalet anmälningar som varje dag kommer in till myndigheten är
mycket stort. Dessutom framkommer det att ansvarsfördelningen mellan den som
granskar anmälan och samordningsfunktionen inte uppfattas som helt klarlagd.
Polismyndigheten kommer att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan dessa
funktioner.
Som chef för polismyndigheten i Stockholm kan jag konstatera att vi med mer
utbildning och klarare ansvarsfördelning kan nå en bit på väg för att undvika att
hamna i liknande situationer som de som omfattas av detta ärende. Som jag har
beskrivit tidigare är sådana åtgärder redan planerade.
Enligt min mening är den i särklass främsta orsaken till att det blir fel i
handläggningen av anmälningar dock varken brist på utbildning eller avsaknad av en
klar ansvarsfördelning. I stället är det rent krasst en fråga om resurser. Jag
konstaterar i det sammanhanget att det är en grannlaga uppgift att fördela de knappa
resurser som polismyndigheten har tilldelats. I dag understiger exempelvis antalet
poliser den nivå som jag som myndighetschef ansett nödvändig för att nöjaktigt
klara myndighetens uppdrag.
                                                                      Dnr 2003-03-27    Sid 6 (9)



      Det är lätt att fokus hamnar på att enskilda polismän har gjort fel. Enligt min mening
      är det dock av särskild vikt att enskilda medarbetare inte får bära skulden för
      felaktigheter som till stor del har sin grund i resurstilldelningen. En tillräcklig
      resursfördelning skulle sannolikt drastiskt förbättra arbetsförhållandena för
      förundersökningsledare. Med mer tid att ägna åt varje anmälan skulle med säkerhet
      situationer som de som omfattas av detta ärende i framtiden vara ytterst sällsynta.
I ett beslut den 27 mars 2003 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bedömning
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och förundersökningskungörelsen (1947:948). Förundersökning skall enligt
23 kap. 1 § första stycket RB inledas så snart det på grund av angivelse eller av
annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har
förövats. Undantag härifrån görs i fråga om brott som uppenbart inte går att utreda
(23 kap. 1 § andra stycket RB) samt för de situationer som avses med reglerna om
s.k. förundersökningsbegränsning (23 kap. 4 a § andra stycket RB).

För förundersökningar gäller enligt 23 kap. 4 § RB en objektivitetsprincip. Kravet
på objektivitet gäller självfallet också i ställningstagandet om förundersökning
skall inledas eller ej.

Tröskeln för att inleda förundersökning har satts lågt. Det räcker med att det
förekommer anledning till misstanke om brott. En förundersökning kan således
inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott
(JO 1953 s. 107). Misstanken måste visserligen avse en konkret brottslig gärning
men det är inte nödvändigt att man känner till brottets alla detaljer och inte heller
exakt när och var det har förövats (Ekelöf, SvJT 1982 s. 658).

I samtliga här aktuella ärenden har polismyndigheten beslutat att förundersökning
inte skulle inledas. Ärendena har med andra ord avskrivits direkt utan att polisen
vidtagit några utredningsåtgärder. I det följande redovisar jag först min bedömning
av handläggningen av respektive ärende. Jag framför därefter avslutningsvis vissa
allmänna synpunkter på hanteringen av brottsanmälningar som kommer in till
polisen.

K8075-02
Av utredningen framgår att det i anmälan gjordes en hänvisning till ett annat
ärende men att CC troligen inte tog del av både anmälan och tilläggsanmälan i det
ärendet, innan han beslutade att förundersökning inte skulle inledas. CC har anfört
att tilläggsanmälan skulle ha föranlett vissa utredningsåtgärder om han hade sett
den. HH har i sitt yttrande uttalat att CC borde ha uppmärksammat hänvisningen
till det andra ärendet och inlett förundersökning för att därefter överföra anmälan
till polismästardistriktets samordningscentral för ytterligare utredningsåtgärder. Jag
delar denna uppfattning.

K15411-02
Av anmälan om bedrägeri framgick att det till den hade fogats vissa handlingar.
DD beslutade emellertid att inte inleda förundersökning trots att han inte hade tagit
del av dessa handlingar. Han har anfört att han måste ha gjort en feltryckning i
                                                                   Dnr 2003-03-27   Sid 7 (9)




datorn och att ärendet inte skulle ha avslutats utan skickats till Stockholmspolisen.
KK har i sitt yttrande uttalat att anmälan i många avseenden var bristfällig men att
innehållet möjligen var tillräckligt för ett beslut i förundersökningsfrågan under
förutsättning att även innehållet i bilagorna till anmälan ingick som ett underlag i
ställningstagandet samt att beslutet i den frågan lämpligen skulle ha fattats vid den
enhet där anmälan upprättades och underlaget fanns. Eftersom så inte skedde borde
ärendet kanske ha överlämnats till handläggande enhet vid polismyndigheten utan
något beslut. Polismyndigheten har för sin del anfört att DD upplevt sig ha stått
under stark press och att ansvarsfördelningen mellan den som granskar en anmälan
och samordningsfunktionen inte har uppfattats som helt klarlagd.

Det är en självklarhet att ett beslut i förundersökningsfrågan skall grundas på allt
det material som finns i ärendet. Eftersom DD inte hade tillgång till de åberopade
handlingarna borde han följaktligen inte ha tagit ställning i frågan utan antingen
överlämnat ärendet till handläggande enhet eller infordrat de aktuella handlingarna.

K25926-02
EE har uppgett att han beslutade att inte inleda förundersökning med anledning av
anmälan om försök till bedrägeri och urkundsförfalskning, eftersom han ansåg det
vara utsiktslöst att vidta någon utredningsåtgärd. LL har i sitt yttrande uttalat att
man, för att få fram ett bra underlag för utredning av brott av det här aktuella
slaget, snabbt måste vidta vissa åtgärder när anmälan kommer in till polisen. I det
här aktuella ärendet borde därför kontokortsansökan ha begärts in och vissa
ytterligare utredningsåtgärder ha vidtagits, t.ex. en kontakt med firman i syfte att få
en beskrivning av gärningsmannen. Polismyndigheten har för sin del framhållit
vikten av att vissa förstahandsåtgärder vidtas av förundersökningsledaren i de fall
där anmälan kan behöva kompletteras.

Som sagts i det föregående är tröskeln för att inleda förundersökning låg. Enligt
min bedömning var uppgifterna i polisanmälan tillräckliga som grund för ett beslut
att inleda förundersökning. Inom ramen för förundersökningen skulle polisen sedan
ha vidtagit de utredningsåtgärder som omständigheterna kunde föranleda.

K26269-02
FF har som förklaring till att han beslutade att inte inleda förundersökning
beträffande den aktuella anmälan om bedrägeri anfört att han av ren slentrian kan
ha tryckt in fel kod och att förundersökning därför inte inleddes. KK har i sitt
yttrande gett uttryck för uppfattningen att det med anledning av grundanmälans
innehåll inte kan anses uppenbart att ett felaktigt beslut fattats; möjligen skulle
innehållet ha kunnat ge anledning till en förnyad kontakt med målsäganden för
komplettering av dennes uppgifter. Polismyndigheten har anfört att det, om det
rörde sig om en feltryckning, fanns möjlighet för samordningsfunktionen att
återuppta ärendet om man där hade gjort en annan bedömning än granskaren.

Enligt min bedömning var uppgifterna i polisanmälan tillräckliga som underlag för
ett beslut att inleda förundersökning. Ärendet borde därför inte ha avskrivits på det
sätt som skedde.
                                                                    Dnr 2003-03-27   Sid 8 (9)



Allmänna synpunkter
AA har i ärendet gjort gällande att det finns en tendens att bedrägeriärendena i allt
större utsträckning avskrivs direkt eller på ett tidigt stadium i utredningen. Han har
vidare anfört att anmälningarna i dessa ärenden ofta inte kommer till någon
bedrägerihandläggare utan att de går direkt till arkivering från den
befattningshavare som beslutat om avskrivningen.

Som framgår av redogörelsen i det föregående finns det anledning att kritisera
handläggningen av de fyra bedrägeriärenden som granskats. Det är uppenbart att
beslutsfattarna i dessa fall inte ägnat den tid åt respektive ärende som krävts för en
omsorgsfull och noggrann bedömning av förundersökningsfrågan. Ärendena har i
stället avskrivits direkt utan någon föregående analys av de omständigheter som
framförts i polisanmälningarna. I något fall fattades avskrivningsbeslutet trots att
beslutsfattaren inte hade tillgång till hela det föreliggande materialet.

Det kan naturligtvis inte godtas att anmälningar om brott handläggs på det sätt som
nu har beskrivits. Eftersom min granskning avsett endast ett fåtal ärenden är det
emellertid inte möjligt att utifrån dem dra några generella slutsatser om
handläggningen av bedrägeriärenden vid polismyndigheten. De iakttagelser som
jag nu har kunnat göra är emellertid anmärkningsvärda nog.

Det har sålunda upplysts att arbetet vid Stockholmspolisens anmälningscentral är
organiserat på sådant sätt att beslutsfattarna inte kan ägna mer än i genomsnitt tre
fyra minuter åt varje ärende. Det säger sig självt att det i många fall inte är möjligt
att göra en tillräckligt omsorgsfull bedömning av om en brottsanmälan skall
föranleda inledande av förundersökning eller ej, när handläggningen sker under en
sådan tidspress. Brist på tid är vidare den mest sannolika förklaringen till att
anmälningar på det sätt som har upplysts om under utredningen har kommit att bli
avskrivna av misstag. Jag kan här också peka på vad som sägs i polismyndighetens
yttrande om att den i särklass främsta anledningen till att det blir fel i
handläggningen är brist på resurser.

Det finns anledning att se med särskild oro på vad några av de hörda polismännen
har uppgett om att det förhållandet att polisens resurser inte räcker till för att utreda
alla brott kanske i någon mån påverkar deras ställningstaganden i
förundersökningsfrågan. Lagstiftarens utgångspunkt är att förundersökning i
princip skall inledas i alla de fall där det finns anledning att anta att ett brott som
hör under allmänt åtal har förövats, om det inte är uppenbart att brottet inte går att
utreda. Det är således inte förenligt med gällande rätt att en polisman som har till
uppgift att granska anmälningar och att ta ställning i förundersökningsfrågor därvid
tar hänsyn till omfattningen av polisens utredningsresurser och låter ett beslut att
direktavskriva ett ärende påverkas av en bedömning att man ändå inte kommer att
ha tid att utreda ärendet. Om ett sådant förfarande sattes i system skulle detta
uppenbarligen få förödande följder såväl för målsägandenas rättssäkerhet som för
allmänhetens förtroende för polisen.

Som bekant har jag under senare år genomfört inspektioner av den brottsutredande
verksamheten vid ett flertal polismyndigheter avseende den s.k.
                                                                 Dnr 2003-03-27   Sid 9 (9)




vardagsbrottsligheten. Mina iakttagelser vid dessa inspektioner har sammanfattats i
en skrivelse till Justitiedepartementet (JO 2002/03 s. 98). Jag framhöll i denna att
inspektionerna visat på allvarliga brister vad gäller utredningen av
vardagsbrottsligheten och att jag i vissa fall kunnat konstatera att personalstyrkan
hade varit klart underdimensionerad. Jag har också i andra sammanhang påtalat att
det är angeläget att polisens utredningsverksamhet ges tillräckliga resurser.

Jag har vidare såväl i enskilda tillsynsärenden som vid de nyss nämnda
inspektionerna stött på allvarliga kunskapsbrister på det rättsliga området och även
på många håll kunnat iaktta brister vad gäller bevaknings- och prioriteringsrutiner.
Av utredningen i det här aktuella ärendet framgår att den utbildning i
förundersökningsledning som förekommit i vissa fall har varit helt otillräcklig och
bestått endast i någon eller några kortare kurser. Ett par av de hörda polismännen
har vidare upplyst att de helt saknar erfarenhet av utredning av bedrägeribrott.

Det är en självklarhet att en förundersökningsledare skall ha den utbildning och
erfarenhet som krävs för att han skall kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett
korrekt och rättssäkert sätt och att det görs klart för varje befattningshavare vilket
ansvar han har i den brottsutredande verksamheten. Mina iakttagelser i detta ärende
ger mig anledning att återigen understryka vikten av att utredningspersonalen har
den kunskap och erfarenhet som arbetsuppgiften kräver (jfr 3 kap. 6 §
polisförordningen [1998:1558]). Polismyndigheten har i sitt yttrande anfört att den
kommer att inventera behovet av att ge förundersökningsledarna ytterligare
utbildning så att de känner sig säkra i de bedömningar som skall göras.
Myndigheten har vidare förklarat att den har för avsikt att göra ansvarsfördelningen
mellan olika befattningshavare tydligare.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att det finns anledning att rikta allvarlig
kritik mot polismyndigheten med anledning av vad som framkommit i detta ärende.

Jag vill avslutningsvis erinra om att justitieutskottet, med utgångspunkt i ett
uttalande att det är av avgörande betydelse för medborgarnas förtroende för polisen
och rättsväsendet att brottsanmälningar utreds så långt som möjligt, våren 2002
föreslog att Riksdagens revisorer skulle granska frågan i vilken omfattning och på
vilka grunder polis och åklagare avskriver anmälda brott. I en förstudie (2002/03:2)
”Ta fast boven!? – polisens och åklagarnas avskrivningar av anmälda brott”
konstaterade revisorerna bl.a. att låg kvalitet hos brottsutredningar och utdragna
utredningsprocesser har bidragit till att polis och åklagare avskriver en betydande
andel av de brott som anmäls. Den slutliga rapporten beräknas bli klar under våren
2003 (Riksdagens revisorer lade i juni 2003 fram sin rapport 2002/03:19 ”Polisens
avskrivningar av brott”; JO:s anmärkning).
