# Kriminalvårdens, häktet Borås, agerande i samband med att en kvinnlig intagen skiljts från sitt spädbarn genom ett frihetsberövande

JO 2014-09-30 dnr 1697-2014

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                       Sid
                                                                          2014-09-30              1697-2014               1 (12)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabet Fura




                        Kriminalvårdens, häktet Borås, agerande i samband med att en kvinnlig
                        intagen skiljts från sitt spädbarn genom ett frihetsberövande


                          Beslutet i korthet: I samband med att en ung kvinna placerades i häkte skildes hon från
                          sin då sex veckor gamle son som hon ammade. Kvinnan ansökte om permission. Inför
                          häktets prövning av ansökan hade personal från såväl sjukvården som socialtjänsten
                          kontaktat häktet och understrukit vikten av att kvinnan tilläts vistas tillsammans med so-
                          nen. Som skäl för detta angavs behovet av anknytning mellan mamman och barnet. Häk-
                          tet avslog permissionsansökan. I sitt beslut gjorde häktet bl.a. bedömningen att eftersom
                          en permission enligt häkteslagen bara kan beviljas en viss kortare tid så kunde syftet med
                          den s.k. anknytningsteorin inte uppnås. Enligt chefsJO är det olämpligt att ett häkte gör
                          den typen av bedömningar, eftersom det inte ingår i Kriminalvårdens uppdrag att göra
                          sådana överväganden. I stället borde häktets bedömning ha begränsats till frågan om det
                          fanns särskilt ömmande skäl att bifalla ansökan och om det fanns säkerhetsskäl som
                          hindrade en permission. Med utgångspunkt i bl.a. att permissionsansökan avsåg en
                          mammas kontakt med ett spädbarn som fortfarande ammades framstår det enligt
                          chefsJO som uppenbart att kravet på särskilt ömmande skäl var uppfyllt.
                          I sitt beslut gjorde häktet även bedömningen att det inte kunde ”uteslutas” att kvinnan
                          skulle begå brott eller avvika i samband med en permission. Enligt chefsJO är det inte
                          möjligt att ställa så långtgående krav vid prövningen av en permissionsansökan. Det finns
                          alltid en risk för att en intagen missköter en permission, men risken för detta varierar från
                          fall till fall. Vid prövningen av ansökan måste häktet därför göra en bedömning hur stor
                          risken för misskötsamhet är och därefter ställa den mot den intagnes behov av permis-
                          sion. Vid denna avvägning är det därefter upp till häktet att avgöra om det är rimligt att
                          den intagne vistas utanför häktet.

## Bakgrund

Den 21 mars 2012 uppsökte AA och BB sjukhus med sin då sex veckor gamle son.
                        På sjukhuset konstaterades att sonen hade en fraktur på lårbenet och en polisanmä-
                        lan mot föräldrarna om misstanke om brott mot sonen gjordes. Den 25 mars 2012
                        häktades föräldrarna såsom på sannolika skäl misstänkta för grov misshandel av sin
                        son. Enligt häktningsbeslutet fanns det en risk för att de på fri fot skulle undanröja
                        bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning samt fortsätta sin brottsliga verk-
                        samhet (s.k. kollusions- och recidivfara). Åklagaren fick även rättens tillåtelse att
                        meddela föräldrarna restriktioner.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                    Dnr 1697-2014    Sid 2 (12)




Samma dag som beslutet om häktning meddelades placerades föräldrarna i häktet
Borås. Beträffande AA:s restriktioner antecknade häktet den 26 mars 2012 att
åklagaren tillät henne att träffa sin son för att t.ex. amma när det var praktiskt möj-
ligt att genomföra för polis eller kriminalvårdspersonal. Tillåtelsen var villkorad av
att AA inte under några omständigheter fick lämnas ensam med barnet. Den 30
mars 2012 ansökte AA om permission och av ansökan framgick att hon ville träffa
sin son på sjukhuset ”hela dygnet, varje dag i veckan”. Vidare framgick att hon
ville amma sonen så mycket som möjlighet och vara hos honom för att tillgodose
behovet av närhet och anknytning mellan mor och barn. Vidare angavs att ansökan
i första hand avsåg placering på sjukhuset, i andra hand så tät kontakt som möjligt
och i sista hand kontakt vid något enstaka tillfälle.

Anmälan
I en anmälan, som kom in till JO den 20 februari 2014, framförde AA och BB kla-
gomål bl.a. över hur häktet hade hanterat AA:s ansökan om permission. De anförde
i huvudsak följande:

Vid häktningsförhandlingen uppgav åklagaren att det gick bra att AA placerades på
sjukhuset tillsammans med sonen så länge hon var ställd under bevakning. Detta
var säkert en anledning till att åklagarens yrkande om häktning bifölls. Trots detta
förvarades AA på häktet. Hennes advokat, socialtjänsten och läkare på sjukhuset
kontaktade häktet för att försöka göra det möjligt för henne att få träffa sin son.
Socialtjänsten skrev att det var av största vikt att barnet fick vara tillsammans med
AA, annars riskerades barnets hälsa och utveckling.

Häktet uppgav först att de inte hade informerats om att AA kunde förvaras på sjuk-
huset. Därefter uppgav häktet att det saknades resurser. Slutligen upplyste häktet
AA om att hon var tvungen att ansöka om permission. När hon hade gjort det
skickade häktet ansökan om permission till åklagaren i stället för till chefen för
häktet. Efter det att häkteschefen till slut hade fått ansökan, avslog han densamma
med motiveringen att det inte förelåg särskilt ömmande skäl och att häktet inte
kunde garantera att AA inte skulle begå brott eller avvika under permissionen. Det
senare påståendet framstår som märkligt mot bakgrund av att häktet dagligen
transporterar våldsmän. Vid den tidpunkten hade även hovrätten vid prövningen av
tingsrättens häktningsbeslut konstaterat att det inte förelåg någon risk för fortsatt
brottslighet. Chefen för häktet ansåg vidare att anknytningen mellan mor och barn
inte kunde ”uppfyllas” genom permission och underkände alltså både socialtjäns-
tens och läkarnas mycket tydliga bedömning.

I övrigt kan nämnas att häktet inte kontinuerligt transporterade bröstmjölk till sjuk-
huset, trots att vikten av detta hade påtalats för häktet. Efter ett strängt samtal från
en sjuksköterska på sjukhuset fungerade till slut transporterna. Slutligen informe-
rade inte personalen i häktet AA och BB om att de hade rätt att bära privata kläder
under vistelsen i häktet. Häktet informerade dem inte heller om möjligheten att
under häktesvistelsen låna tv-spel, skicka brev och byta kläder.
                                                                        Dnr 1697-2014      Sid 3 (12)




Utredning
Inledningsvis inhämtades och granskades diverse handlingar. Därefter remitterades
anmälan till Kriminalvården för yttrande. I sitt remissvar anförde Kriminalvården,
region Väst, genom tf. regionchefen CC, bl.a. följande:

## Sakförhållanden

Uppgifter om sakförhållandena har inhämtats från dåvarande kriminalvårdsinspek-
      tören på häktet Borås, DD, klienthandläggare EE, häktet Borås samt från Kriminal-
      vårdens klientadministrativa system, KLAS.
      Av utredningen har sammanfattningsvis bl.a. följande framkommit.

      Omständigheter runt häktning, restriktioner och permission m.m.
      AA häktades av Borås tingsrätt den 25 mars 2012 på sannolika skäl misstänkt för
      grov misshandel. Målsägande var AA:s då sex veckor gamle son. Som häktningsan-
      ledning angavs kollusions- och recidivfara. AA belades med åklagarrestriktioner
      bl.a. avseende besök som hon, enligt uppgift från DD och efter kontroll i KLAS, se-
      dan hade under hela häktningstiden.
      Samma dag, 25 mars 2012, ringer behandlande läkare för AA:s son, FF, på sjukhu-
      set upp vakthavande befäl på häktet där FF i samtalet betonade vikten av att AA fick
      vara hos, samt ges möjlighet att amma, sitt barn.
      Den 26 mars 2012 inkom kammaråklagare GG med kompletteringar avseende AA:s
      restriktioner. GG meddelade att AA fick tillåtelse att träffa sitt barn t.ex. för att
      amma när det var praktiskt möjligt att genomföra för polis och/eller kriminalvårds-
      personal och under förutsättning att hundra procent bevakning/övervakning ägde
      rum. AA fick inte under några omständigheter, vid något tillfälle, lämnas ensam med
      barnet.
      Den 27 mars 2012 besökte socialsekreterare HH samt JJ, Marks kommun, AA på
      häktet. Syftet med besöket var att inhämta ett samtycke från AA att socialtjänsten
      skulle få lov att placera ut barnet hos nära anhöriga.
      Samma dag, 27 mars 2012, inkom överläkare KK med ett intyg gällande vikten av
      anknytning mellan moder och barn, speciellt i låg ålder. Den 28 mars 2012 kontak-
      tade DD HH, Marks kommun, för att inhämta deras yttrande angående AA:s kontakt
      med sitt barn. HH bad att få återkomma till DD då hon först ville diskutera frågan
      med sin chef.
      Den 29 mars 2012 avslog Hovrätten för Västra Sverige, målnummer Ö 2089-12,
      överklagandet avseende häktningsbeslutet. I beslutet från hovrätten angavs bl.a. att
      det fanns risk för att AA på fri fot undanröjde bevis eller på annat sätt försvårade ut-
      redningen. Visserligen innebar det men för barnet att AA var häktad men hovrätten
      fann att skälen för häktning uppvägde det intrång eller dessa men som åtgärden in-
      nebar. Vid kontroll med Hovrätten för Västra Sverige ska skrivningen i beslutet tol-
      kas på så sätt att hovrätten ändrade häktningsskälen till att enbart innefatta kollus-
      ionsfara.
      Den 30 mars 2012 inkom AA med en ansökan om permission med det huvudsakliga
      innehållet att AA ville träffa sin son på sjukhuset dygnet runt varje dag i veckan. EE
      tog då kontakt med AA:s advokat för att förklara häkteslagstiftningen. AA inkom ef-
      ter detta med en komplettering till sin ansökan där det framgick att hon i första hand
      ville bli placerad på sjukhuset, i andra hand ha så tät kontakt som möjligt och i tredje
      hand ha kontakt vid något enstaka tillfälle.
      Samma dag, 30 mars 2012, tog DD kontakt med HH, Marks kommun, som då munt-
      ligen tillstyrkte kontakt mellan modern och barnet i den frekvens som den kunde er-
      bjudas. Som skäl uppgav HH att modern skulle kunna komma att försättas på fri fot
      och att det då var viktigt att barnet och modern i så fall hade en anknytning. HH
      uppgav vidare att socialtjänsten inte då kunde göra en långsiktig bedömning av kon-
                                                                  Dnr 1697-2014      Sid 4 (12)




takten mellan AA och barnet vid en eventuellt fällande dom, mer än att barnet i så
fall skulle nätverksplaceras.
Samma dag, 30 mars 2012, fattade DD beslut att avslå AA:s ansökan om permiss-
ion. AA underrättades om möjligheten att begära omprövning av beslutet.
Vad gäller skälen för avslag har DD anfört bl.a. följande. Enligt anknytningsteorin är
det viktigt att barnet under sitt första levnadsår befinner sig i närheten av sin moder
för att knyta an banden. Med hänsyn till att socialtjänsten vid denna tidpunkt inte
kunde uttala sig om hur de avsåg att agera vid en fällande dom samt att kontakten
bara skulle kunna ske sporadiskt utifrån häkteslagstiftningen gjordes bedömningen
att syftet med permissionen utifrån anknytningsteorin inte kunde uppnås. Ett bifall
till permission skulle i detta fall enbart fattas utifrån moderns välbefinnande och inte
utifrån barnets bästa.
Den 1 april 2012 dök GG och två poliser upp på häktet för att kvittera ut AA för att
ta med henne till sjukhuset för att besöka sin son. Vakthavande befäl LL meddelade
GG att häktet avslagit AA:s ansökan och att kriminalvården inte kunde garantera
hundra procents säkerhet. GG och poliserna kvitterade ut klienten och övertog an-
svaret för AA.
Den 2 april 2012 inkom en begäran om omprövning från AA avseende beslutet från
den 30 mars 2014 att avslå ansökan om permission.
Samma dag, den 2 april 2012, tog DD kontakt med GG och där DD förklarade de
lagar och föreskrifter som reglerar permission från häkte. GG ställde sig positiv till
att klienten fick möjlighet till permission för att besöka sonen.
Samma dag, den 2 april 2012, inkom ett yttrande från advokat MM, målsägandebi-
träde för sonen. MM tillstyrkte kontakt mellan sonen och AA.
Den 3 april 2012 kontaktade DD socialsekreterare NN, Marks kommun, som medde-
lade att socialtjänsten skulle verka för att AA och barnet upprätthöll kontakt i det fall
häktningen ledde till en verkställbar dom.
Samma dag, den 3 april 2012, omprövade häktet sitt tidigare beslut att inte bevilja
AA permission. Av beslutet framgår att AA kan beviljas permission att besöka sin
son på sjukhuset för viss kort tid. AA uppmanades i beslutet att löpande, för varje
tillfälle, inkomma med en ansökan om permission.
Samma dag, den 3 april 2012, hade DD ett möte med AA och hennes advokat där
DD gick igenom och förklarade de lagar och föreskrifter som reglerar permission
från häkte.
Den 4 april 2012 inkom en ny ansökan om permission från AA. Denna ansökan bi-
fölls samma dag.
Den 5 april 2012 hävdes häktningen för AA varför permissionsärendet avskrevs.

Transporter av bröstmjölk
Vad gäller transporter av bröstmjölk påbörjades dessa redan under anhållningstiden.
Denna rutin fortsatte sedan kontinuerligt under häktningstiden. Vid ett tillfälle ge-
nomfördes inte transporten p.g.a. bristande kommunikation. När detta väl uppmärk-
sammades från sjukhuset verkställdes transporten omedelbart.

Information
Vid inskrivning på häkte informeras klienter om sina rättigheter och skyldigheter
samt hur de ska agera vid brand. I varje bostadsrum finns dessutom utplacerat häk-
tets lokala ordningsregler och på TV-apparaten i bostadsrummet lämnas information
löpande på en särskild kanal.

Författningsbestämmelser m.m.
Av 2 kap. 13 § första stycket häkteslagen (2010:611) (HäL) framgår att en intagen
får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför förva-
                                                                   Dnr 1697-2014      Sid 5 (12)




ringslokalen för en viss kort tid (permission), om det inte finns hinder mot det av sä-
kerhetsskäl.
Av de allmänna råden till 2 kap. 13 § första stycket HäL, i 2 kap. FARK Häkte
[Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2011:2) om häkte, JO:s an-
märkning], framgår att permission kan beviljas t.ex. för att en intagen ska kunna be-
söka en närstående som är allvarligt sjuk, närvara vid en närståendes begravning el-
ler vid en viktig angelägenhet som rör den intagnes barn. Med hinder som av säker-
hetsskäl talar mot att permission ska beviljas avses t.ex. risk för att den intagne be-
går brott eller avviker.
Av 2 § häktesförordningen (2010:2011), HäF framgår bl.a. att varje intagen i anslut-
ning till att han eller hon tas in i en förvaringslokal ska informeras om verkställig-
hetens innebörd på ett språk som han eller hon förstår. Sådan information ska också
lämnas vid andra tillfällen så snart det finns anledning till det.
Av 1 kap. 10 § FARK Häkte framgår bl.a. att en intagen, i anslutning till att han eller
hon tas in i häkte, ska informeras om lokaler, signalanordningar och brandskydd.
Den intagne ska även, om sådan information inte redan har lämnats vid annat häkte,
informeras om
– de rättigheter och skyldigheter som han eller hon har,
– skyldigheten att medverka vid drogkontroll,
– det regelverk som i övrigt gäller för häktesvistelsen, samt
– Kriminalvårdens registrering av personuppgifter.
En intagen ska, om det inte är obehövligt med hänsyn till frihetsberövandets karaktär
och varaktighet, informeras om häktets
– lokala rutiner,
– användning av allmän kameraövervakning,
– sjukvårdsverksamhet, samt
– verksamhet för andlig vård (NAV).

Kriminalvårdens bedömning

Permission m.m.
Kriminalvården konstaterar inledningsvis att om det finns särskilt ömmande skäl kan
en intagen få lämna förvaringslokalen för viss kort tid. Rekvisitet för viss kort tid
innebär att det endast kan bli fråga om kortare permissioner. Det saknas uttryckligt
lagstöd för att få bli placerad på sjukhuset eller att få vara där under längre perioder.
Med hänsyn till föregående samt övrig information som var känd för häktet finner
inte Kriminalvården anledning att ifrågasätta de bedömningar som gjordes då AA:s
första ansökan om permission avslogs.
AA har vidare anfört att häktet skickade den ifyllda permissionsansökan till åklaga-
ren i stället för till beslutsfattare på häktet. Kriminalvården har inte kunnat fastställa
omständigheterna kring detta påstående. En möjlig förklaring är att AA lagt aktuell
permissionsansökan i ett kuvert adresserat till åklagaren varefter personal vidarebe-
fordrat brevet till åklagaren i enlighet med de postrutiner som gäller för häktade med
restriktioner.
AA har också framfört synpunkter på att häktet först meddelat att de inte fått in-
formation att AA kunde förvaras på sjukhuset och därefter sagt att de saknade resur-
ser. Enligt DD så stämmer det att häktet inledningsvis inte fick information att hon
kunde förvaras på sjukhuset. Denna uppgift fick häktet från AA:s advokat. Oaktat
detta kan inte ett uttalande från t.ex. åklagaren om att AA kunde få bli placerad på
sjukhuset på något sätt betraktas som bindande för häktet, och dessutom inte heller
genomförbart då häkteslagstiftningen endast ger utrymme för permissioner under
kortare tid.
Vad gäller påståendet att häktet anfört att de skulle ha saknat resurser så har DD ing-
en kännedom om att någon sådan information lämnats till AA. Häktet genomför de
                                                                       Dnr 1697-2014      Sid 6 (12)




      transporter som behövs för att fullgöra häktets uppdrag. Resursbrist är normalt sett
      aldrig en anledning att ställa in t.ex. sjukhustransporter, rättegångar eller att avslå
      permissioner utan får vid uppkomna behov lösas med övertid och-/eller anlitande av
      väktarbolag.
      Kriminalvården vitsordar AA:s uppgifter i den del att Hovrätten i sitt beslut från den
      29 mars 2012 ändrade häktningskälen till att enbart innefatta kollusionsfara. AA
      hade likväl åklagarrestriktioner avseende bl.a. besök under hela häktningstiden.

      Transporter av bröstmjölk
      Av utredningen i ärendet har framkommit att transporterna av bröstmjölk påbörjades
      redan under anhållningstiden och därefter fortsatte kontinuerligt under häktningspe-
      rioden. Vid ett enda tillfälle genomfördes inte transporten p.g.a. bristande kommuni-
      kation. Då detta uppmärksammades genomfördes transporten omedelbart. Några
      uppgifter som styrker att dessa transporter, utöver ovan nämnda tillfälle då rutinen
      olyckligtvis inte fungerade, inte genomfördes eller på annat sätt försvårades från
      Kriminalvårdens sida har inte framkommit.

      Information
      Vad gäller bristande information har det i utredningen framkommit att klienter på
      häktet informeras vid inskrivning om sina rättigheter och skyldigheter samt hur de
      ska agera vid brand. I varje bostadsrum finns också utplacerat häktets lokala ord-
      ningsregler och på TV-apparaterna i bostadsrummen lämnas löpande information på
      en särskild kanal. Kriminalvården anser därför inte att häktet kan anses ha brustit i
      sin informationsskyldighet utifrån gällande regelverk.
AA och BB gavs möjlighet att kommentera remissvaret. AA yttrade sig och upp-
gav i huvudsak följande. I fråga om personalbrist på häktet fick sonens juridiska
ombud, advokaten MM, uppgift att AA inte kunde transporteras till sjukhuset på
grund av personalbrist. Samma uppgift antecknades även i socialtjänstens BBIC-
utredning [barnets behov i centrum, JO:s anm.]. Vidare var AA:s försvarare, advo-
katen OO, den 25 och 26 mars 2012 i kontakt med vakthavande befäl i häktet. Vid
dessa tillfällen informerades hon om att saknades resurser för att ordna transporter
till sjukhuset. På kvällen den 25 mars var även personal från sjukhuset i kontakt
med häktet för att fråga om det var möjligt att transportera AA till sjukhuset. Även
då uppgav häktet att det saknades resurser. Det är uppenbart att Kriminalvården i
efterhand inte vill kännas vid detta, då det inte är en giltig anledning för att avslå en
permissionsansökan.

Även åklagaren har i ett yttrande i JO:s ärende dnr 1130-2014 [ärendet avser en
anmälan från AA och BB mot Åklagarkammaren i Borås, JO:s anm.] uppgett att
han har känt sig motarbetad av häkteschefen DD. Bl.a. framgår följande av åklaga-
rens yttrande:

      Jag har till och med personligen tagit strid med häkteschefen som motarbetade mina
      lättnader i [mammans till målsäganden] restriktioner. Häkteschefen ville av någon
      oförklarlig anledning motarbeta mitt besked till häktet och polisen att [mamman till
      målsäganden] skulle tillåtas lämna bröstmjölk till barnet.
Sannolikt kan även åklagaren styrka att häktet hävdade resursbrist. Åtminstone fyra
trovärdiga personer bör alltså kunna intyga att de fick besked att häktet saknade
resurser.
                                                                          Dnr 1697-2014         Sid 7 (12)




Kriminalvården förelades att yttra sig över vad som framkommit i AA:s kommen-
tar över remissvaret. I ett förnyat remissvar anförde Kriminalvården, region Väst,
genom tf. stf. regionchefen PP, följande:

## Sakförhållanden

Uppgifter har inhämtats från VO Borås som kommenterat de markerade styckena.
      Av utredningen har i huvudsak följande framkommit.

      Angående personalbrist
      Enligt arbetsordningen för Kriminalvården kan endast Kriminalvårdsinspektör eller
      Kriminalvårdschef fatta beslut om permission för personer som är intagna i häkte.
      Den 3 april 2012 hade DD kontakt med AA och hennes ombud OO där han förkla-
      rade föregående. Samma dag hade DD kontakt med åklagare och socialtjänst där
      samma sak förklarades. Det kan dock inte uteslutas att vakthavande befäl, då sjuk-
      huset kontaktade honom kvällen den 25 mars 2012, uppgav att det saknades resurser
      för att genomföra transport just vid denna tidpunkt då det, på icke kontorstid, råder
      en lägre bemanning på häktet. Faktum kvarstår dock att det vid detta tillfälle sakna-
      des ett beslut om att genomföra en permission. Under kvällstid är det kriminalvårds-
      chef i beredskap som fattar beslut om permissioner.

      Angående bröstmjölk till barnet
      Häktet tillsåg under hela häktningstiden att AA fick möjlighet att pumpa mjölk och
      häktet transporterade därefter upp mjölken till sjukhuset.

      Bemötande av yttrande från åklagarkammaren
      När en häktad klient med restriktioner ansöker om permission är det upp till åklaga-
      ren att fatta beslut om denna går att genomföra genom lättnader i restriktionerna.
      Prövningen övergår därefter till Kriminalvården som då har att fatta beslut om per-
      mission. En åklagare kan aldrig fatta beslut om permission. DD motarbetade inte
      åklagaren när det gäller frågan om bröstmjölk. Häktet tillsåg att AA fick möjlighet
      att pumpa mjölk och denna mjölk transporterades därefter upp till sjukhuset.

      Bemötande av BBIC utredning enligt 11 kap. 1 § SoL (kommenterade efter datum som anges)
      120327. Åklagaren fattar inte beslut om en klient i häkte ska beviljas permission.
      Anteckningen om personalbrist är baserad på andrahandsuppgifter.
      120328. Åklagare fattar inte beslut om en klient i häkte ska beviljas permission. An-
      teckningen om personalbrist är baserad på andrahandsuppgifter.

## Kriminalvårdens bedömning

Angående personalbrist
      Angående påståendet att häktet saknade resurser att genomföra transport till sjukhu-
      set vill Kriminalvården anföra följande. Det är korrekt som AA anför d.v.s. att det är
      kriminalvårdsinspektör eller KVC som fattar beslut om permission under kontorstid.
      Efter kontorstid är det kriminalvårdschef i beredskap som fattar beslut i en sådan
      fråga. Något sådant beslut förelåg inte den 24 och den 25 mars 2012. Vakthavande
      befäl har inte delegation att fatta beslut om permission. Det kan som det framgår av
      utredningen dock inte uteslutas att vakthavande befäl lämnat besked att det saknades
      resurser på kvällen den 25 mars. Kriminalvården vill dock påpeka att dessa påståen-
      den är baserade på andrahandsuppgifter.
      AA anför också att häktet inte vill kännas vid att man påstått att det saknades resur-
      ser då det inte är en giltig anledning att avslå en permission. Att en intagen kan
      medges permission innebär inte att det är en rättighet klienten har oavsett tidpunkt
      om han/eller hon enligt häkteslagstiftningen skulle kunna medges en sådan. Som
      angavs i Kriminalvårdens yttrande daterat den 12 maj 2014 så framkommer det att
      resursbrist normalt sett aldrig är en anledning att ställa in t.ex. sjukhustransporter el-
                                                                             Dnr 1697-2014      Sid 8 (12)




         ler permissioner och att detta vid uppkomna behov får lösas t.ex. med att kalla in
         personal på övertid. Det händer dock regelmässigt i Kriminalvården att transporter
         eller permissioner får ställas in p.g.a. oförutsedda händelser. Det kan t.ex. röra sig
         om att, personal blivit sjuk, svårigheter att snabbt få in extra personal m.m. Det ska
         också tilläggas att alla utevistelser normalt sett ska planeras i god tid bl.a. för att man
         ska kunna göra adekvata risk- och säkerhetsbedömningar samt för att kunna planera
         för extrapersonal. Att avslå en permission med hänvisning till resursbrist kan därför
         vara en giltig anledning särskilt om den är nära förestående i tid och den är tänkt att
         ske på kvällstid då bemanningen på häktet är lägre.

         Angående yttrande från åklagarkammaren och bemötande av BBIC-utredningen
         En åklagare kan aldrig fatta beslut om permission. De bedömningar Kriminalvården
         gör inför beslut om permission utgår från häkteslagstiftningen. DD har anfört att han
         inte motarbetade åklagaren när det gäller frågan om bröstmjölk. Häktet tillsåg att
         AA fick möjlighet att pumpa mjölk och denna mjölk transporterades därefter upp till
         sjukhuset. Om åklagaren menar att DD motarbetade honom i det avseendet att AA
         inte fick permission för att personligen få åka till sjukhuset och lämna mjölk så är
         det återigen så att det inte är åklagaren som fattar beslut om permission utifrån häk-
         teslagen. Det framstår för Kriminalvården dessutom som högst motsägelsefullt att
         åklagaren å ena sidan meddelat restriktioner bl.a. avseende besök samtidigt som han
         å andra sidan med ville tillse att AA skulle få komma till sjukhuset med poliseskort.
         Det mest rimliga borde ju ha varit att han först tagit bort AA:s restriktioner avseende
         besök. Oaktat vad åklagaren anfört så är det, återigen, Kriminalvården som fattar be-
         slut om permission. Att häktet har att göra bedömningar och fatta beslut utifrån häk-
         teslagstiftningen kan inte betecknas som att man därmed motarbetade åklagaren.
AA och BB gavs möjlighet att kommentera remissvaret.

Bedömning
Häktets samverkan med övriga berörda myndigheter
Inledande synpunkter
Inledningsvis vill jag framhålla att ett frihetsberövande som regel har negativa
följder för den frihetsberövade. Ett av Kriminalvårdens grundläggande uppdrag är
att utforma verkställigheten så att dessa negativa följder motverkas.1 Med ”negativa
följder” avses enligt motiven de psykiska, sociala och ekonomiska konsekvenser
som frihetsberövandet kan ha för den intagne.2 Uppdraget innebär att ett häkte re-
gelmässigt ska bedöma vad frihetsberövandet kan förväntas ha för negativa konse-
kvenser i det enskilda fallet och försöka vidta åtgärder för att motverka dessa.

När AA häktades kom hennes sex veckor gamle son att skiljas från sin mor. Av den
anledningen vill jag även nämna något om FN:s konvention om barnets rättigheter3
som har antagits av Sverige. I en av de inledande bestämmelserna framgår det att
vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala
välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande or-




1
    Se 1 kap. 5 § häkteslagen.
2
    Se 2009/10:135 s. 183.
3
    Barnkonventionen.
                                                                    Dnr 1697-2014     Sid 9 (12)




gan, ska barnets bästa komma i främsta rummet.4 Vidare framgår av konventionen
att konventionsstaterna ska säkerställa att ett barn inte skils från sina föräldrar mot
deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig
överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att
ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara
nödvändigt i ett särskilt fall, t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från
föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angå-
ende barnets vistelseort.5 Om ett barn ändå skiljs från den ena av eller båda sina
föräldrar ska konventionsstaten respektera rätten för barnet att regelbundet upprätt-
hålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom
då detta strider mot barnets bästa.6

Barnkonventionen är inte antagen som svensk lag och därmed inte heller bindande
för myndigheter. Det hindrar emellertid inte, enligt min uppfattning, att myndig-
heter bör söka stöd i konventionen vid prövningen av frågor som rör barn.

Häktets agerande
Det ovan redovisade innebär att det ställs speciella krav på häktet om en intagen –
likt AA – är en ung, tidigare ostraffad mor som genom frihetsberövandet separeras
från sitt spädbarn. Att en intagen skiljs från omvärlden i en sådan situation utgör en
särskild utmaning för häktet i fråga om att informera den intagne om hennes rättig-
heter. I detta ingår bl.a. att redan i samband med ankomsten till häktet upplysa den
intagne om hur hon ansöker om permission. Vidare måste enligt min mening häk-
tets agerande i hög grad präglas av en dialog och samverkan med övriga inblan-
dade myndigheter, med fokus på barnets bästa.

För att kunna motverka de negativa följderna av frihetsberövandet krävs i en sådan
situation att häktet – som normalt saknar specialkunskaper om spädbarns behov –
samverkar och har en dialog med övriga berörda myndigheter. Redan samma dag
som AA placerades i häktet kontaktade en läkare häktet och underströk vikten av
att hon gavs möjlighet att amma sitt barn. Liknande rekommendationer inkom där-
efter vid ett antal tillfällen till häktet. Det borde därför enligt min uppfattning redan
från första stund ha stått klart för häktet att en central uppgift, i arbetet med att
motverka de negativa följderna av AA:s frihetsberövande och verka för barnets
bästa, var att om möjligt låta henne träffa sin son.

Det har framkommit uppgifter i utredningen om att åtminstone åklagaren upplevde
att samarbetet med häktet inte fungerade i den här mycket ovanliga situationen.
Även Kriminalvårdens ifrågasättande av åklagarens agerande – som framkommit i




4
    Artikel 3.1 barnkonventionen.
5
    Artikel 9.1 barnkonventionen.
6
    Artikel 9.3 barnkonventionen.
                                                                   Dnr 1697-2014    Sid 10 (12)




det andra remissvaret – talar enligt min uppfattning för att företrädare för häktet
intagit ett onödigt byråkratiskt förhållningssätt till permissionsfrågan. Det saknas
skäl för mig att kritisera häktet i denna del, men jag vill understryka vikten av att
berörda myndigheter i den här typen av situationer samarbetar på ett prestigelöst
sätt.

Eftersom det har varit fråga om en mycket speciell situation och i vart fall häktets
första beslut i permissionsfråga väcker en del frågor, finner jag skäl att i det föl-
jande beröra häkteslagens bestämmelser om permission och därefter redovisa mina
synpunkter på häktets beslut.

Häktets hantering av permissionsfrågan
Något om häkteslagens bestämmelser om permission m.m.
Kriminalvården har i remissvaret redogjort för häkteslagens bestämmelser om
permission. För att ett häkte ska kunna bevilja en intagen permission krävs att det
finns särskilt ömmande skäl. Vidare får det inte finnas säkerhetsskäl som hindrar
att den intagne beviljas permission. Regleringen uppvisar likheter med fängelsela-
gens (2010:610) bestämmelse om s.k. särskild permission. Enligt 10 kap. 2 § fäng-
elselagen får en sådan permission beviljas om det finns särskilt ömmande skäl och
(1) den intagnes behov av vistelse utanför anstalten inte kan tillgodoses genom
permission enligt 1 § (”vanlig” permission) och (2) vistelsen utanför anstalt kan
beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå
brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

I motiven till de båda bestämmelserna anges att det kan finnas särskilda skäl för
permission i undantagssituationer, t.ex. besök hos en närstående som är allvarligt
sjuk, närvaro vid en närståendes begravning eller en viktig angelägenhet som rör en
intagens barn.7 De säkerhetsskäl som nämns i häkteslagen avser enligt förarbetena
risken för att den intagne begår brott eller avviker i samband med permissionen.8 I
fråga om den riskbedömning som ska ske enligt fängelselagen anges det i motiven
att det i varje enskilt fall måste göras en avvägning mellan skälen för vistelsen ut-
anför anstalt, å enda sidan, och den risk för misskötsamhet som bedöms föreligga, å
andra sidan. Många gånger kan den risk som bedöms föreligga neutraliseras genom
t.ex. villkor eller bevakning enligt 10 kap. 5 § fängelselagen (2010:610).9

Enligt min mening bör prövningen av om det finns några säkerhetsskäl mot att
bevilja en permission enligt häkteslagen innehålla samma överväganden som jag
nyss redogjort för. Således ska häktet i sin prövning göra en avvägning mellan
skälen för permission och den risk som bedöms föreligga för att den intagne i sam-




7
    Se prop. 2009/10:135 s. 161 och 189.
8
    Se prop. 2009/10:135 s. 189.
9
    Se prop. 2009/10:135 s. 161.
                                                                              Dnr 1697-2014      Sid 11 (12)




band med permission exempelvis begår brott eller avviker. För den senare bedöm-
ningen har det betydelse att häkteslagen utgår från att permissioner i normalfallet
ska vara bevakade.10

Slutligen vill jag nämna att det är åklagaren eller förundersökningsledaren som
beslutar om vilka restriktioner som en häktad person ska meddelas.11 Kriminalvår-
den har till uppgift att upprätthålla restriktionerna. För att restriktionernas syfte inte
ska motverkas av ett permissionsbeslut, måste ett häkte få ett medgivande från
undersökningsledaren eller åklagaren innan en permission beviljas.12 Situationen är
densamma som när en intagen som är belagd med restriktioner vill ha s.k. samsitt-
ning med en annan intagen. Om åklagaren medger att en intagen beviljas permis-
sion eller samsittning, har häktet det godkännande som krävs för att en prövning
enligt häkteslagen ska vara möjlig. Kriminalvården kan inte kräva att åklagaren
vidtar ytterligare åtgärder för att myndigheten ska pröva dessa frågor. Av den an-
ledningen är det, enligt min mening, förvånande att Kriminalvården i sitt andra
remissvar ifrågasatt åklagarens beslut att bibehålla AA:s restriktioner, samtidigt
som han verkat för att hon skulle få träffa sin son. Jag vill understryka att det inte
ingår i Kriminalvårdens uppgifter att ha åsikter om behovet av att meddela en häk-
tad restriktioner.

Häktets permissionsbeslut
Redan dagen efter AA kom till häktet lämnade åklagaren sitt medgivande till att
hon beviljades permission för att kunna vistas hos sin son. Enligt AA fördröjdes
behandlingen av hennes permissionsansökan eftersom häktet skickade den till
åklagaren i stället för till behörig tjänsteman i häktet. Det har inte varit möjligt att
utreda de närmare omständigheterna kring detta och jag kan bara konstatera att
utredningen visar att ansökan inkom till häktet den 30 mars 2012. I ett beslut
samma dag avslog häktet AA:s begäran om permission. Häktet angav följande skäl
för sitt beslut:

         AA är häktad misstänkt för brott mot sin son och hon ansöker nu om att få vara hos
         honom på sjukhuset i olika utsträckning. Gällande bestämmelser ger endast möjlig-
         het för en häktad att i vissa fall vistas utanför häktet för viss kort tid, s.k. permission.
         Det innebär att en extern placering på sjukhus eller kontinuerliga permissioner ej
         ryms inom gällande lagrum. Lagen ger endast utrymme för permission för viss kort
         tid. Därmed anser häktet att syftet mer permissionen utifrån anknytningsteorin ej
         uppnås.
         Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i ärendet finner häktet Borås
         att särskilt ömmande skäl för permission inte föreligger.




10
     Se 2 kap. 13 § andra stycket häkteslagen enligt vilket den intagne ska stå under bevak-
ning om det inte är ”uppenbart obehövligt”.
11
     Se 6 kap. 3 § häkteslagen.
12
     Se 2 kap. 13 § tredje stycket häkteslagen.
                                                                       Dnr 1697-2014     Sid 12 (12)




      Häktet Borås bedömer att det ej går att utesluta, trots en bevakad permission, att det
      föreligger risk för att den intagne begår brott eller avviker.
I beslutet antecknades även att såväl en överläkare vid sjukhuset i Borås som soci-
altjänsten hade yttrat sig till häktet och understrukit vikten av att AA:s son gavs
möjlighet att träffa sin mor. Som skäl för detta angavs behovet av anknytning mel-
lan AA och hennes barn. Socialtjänsten framhöll även nyttan av att barnet fick
träffa sin mor vid enstaka tillfällen. Trots att två olika instanser, som kan förväntas
ha särskild sakkunskap inom området, gjorde denna bedömning avfärdades den s.k.
anknytningsteorin av häktet. Av den anledningen vill jag understryka det olämpliga
i att ett häkte gör den typen av bedömningar. Skälet till det är att det inte ingår i
Kriminalvårdens uppdrag att göra sådana överväganden.

Häktets bedömning borde ha begränsats till frågan om det fanns särskilt ömmande
skäl för att bifalla AA:s begäran och om det fanns säkerhetsskäl som hindrade en
permission. Med utgångspunkt i att permissionsansökan avsåg en mors kontakt
med ett spädbarn som fortfarande ammades och de uppgifter som inkommit från
bl.a. sjukhuset, anser jag att det är uppenbart att kravet på särskilt ömmande skäl
var uppfyllt.

I fråga om riskbedömningen noterar jag att häktet gjorde bedömningen att det inte
gick att ”utesluta” en risk för att AA skulle begå brott eller avvika i samband med
en permission. Enligt min uppfattning är det inte möjligt för ett häkte att ställa så
långtgående krav för att kunna bevilja en permission. Det finns alltid en risk för att
en intagen missköter en permission, men risken för detta varierar givetvis från fall
till fall. Vid prövningen av en permissionsansökan ska häktet bedöma hur stor
denna risk är och därefter ställa den mot den intagnes behov av permission. Vid
denna avvägning det därefter upp till häktet att avgöra om det är rimligt att den
intagne vistas utanför häktet.

Övriga frågor
I fråga om de övriga klagomål som AA och BB har framfört kan jag konstatera att
häktet har tillbakavisat påståendet om att man skulle ha brustit i sin informa-
tionsskyldighet till AA och BB i samband med att de kom till häktet. I denna del
står ord mot ord och jag gör bedömningen att ytterligare utredning inte kan förvän-
tas ändra på detta förhållande. Med hänsyn till detta och till vad som i övrigt fram-
kommit i remissvaren saknar jag skäl att kommentera AA:s och BB:s övriga kla-
gomål mot häktet. Jag konstaterar endast att utredningen inte ger anledning till
kritik eller någon annan åtgärd.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan sagda.
