# Fråga om lämpliga metoder vid tillsynsverksamhet

JO 2007-12-21 dnr 1703-2007

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                       Sid
                                                                            2007-12-21              1703-2007                1 (4)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Fråga om lämpliga metoder vid tillsynsverksamhet

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 16 april 2007 klagade AA på Finans-
                        inspektionens sätt att genomföra en tillsynsutredning. Han anförde i huvudsak
                        följande.

                        Av Finansinspektionens rapport 2007:5, Rådgivningen, kunden och lagen – en
                        undersökning av finansiell rådgivning, framgår att tjänstemän från Finans-
                        inspektionen inom ramen för sin tillsynsverksamhet under falska förespeglingar har
                        uppsökt banker och lämnat falska uppgifter till sina tillsynsobjekt.

                        AA ifrågasatte om arbetssättet var förenligt med gällande bestämmelser.

## Utredning

Rapporten hämtades in från Finansinspektionens hemsida. Därefter remitterades
                        anmälan till Finansinspektionen för utredning och yttrande. I remissvaret, daterat
                        den 16 juli 2007, uppgav biträdande generaldirektören och chefsjuristen BB i
                        huvudsak följande.
                                  –––
                                  Hur den faktiska tillsynen får bedrivas är endast kortfattat berört i lagens förarbeten
                                  (se prop. 2002/03:130 s. 369–388). I förarbetena (a.a. s. 370) anges uttryckligen att
                                  avsikten är att föreslå ett regelsystem för tillsynen som överlämnar till
                                  Finansinspektionen att utforma hur det praktiska tillsynsarbetet ska bedrivas.
                                  I propositionen med förslag till ny lagstiftning för bl.a. värdepappersrörelse (prop.
                                  2006/07:115) finns en genomgång av Finansinspektionens kontroll- och
                                  ingripandemöjligheter utifrån de krav som ställs i EG-direktivet om marknader för
                                  finansiella instrument (2004/39/EG). Den nya lagen om värdepappersmarknaden
                                  träder i kraft den 1 november 2007 och ersätter bl.a. lagen om värdepappersrörelse.
                                  Vad som anförs i propositionen överensstämmer i allt väsentligt med vad som ovan
                                  redovisats enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2006/07:115 s.
                                  488–497). Såvitt Finansinspektionen känner till har inte frågan om att agera kund
                                  som tillsynsmetod berörts i några lagförarbeten.
                                  Tillsyn innebär bl.a. att kontrollera hur företagen efterlever de bestämmelser som
                                  reglerar den tillståndspliktiga verksamheten (se t.ex. 15 kap. 1 § lagen om bank- och
                                  finansieringsrörelse). Något förenklat kan man dela in regelkraven i två grupper.
                                  Dels sådana regler som syftar till att säkerställa de finansiella företagens förmåga att
                                  långsiktigt fullgöra sina åtaganden. Detta handlar huvudsakligen om att företaget ska



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                 Dnr 1703-2007     Sid 2 (4)




ha en tillräcklig finansiell styrka i förhållande till de risker som verksamheten är
förknippad med. Men också att företaget har ändamålsenliga rutiner för styrning och
kontroll av verksamheten.
Den andra gruppen består av olika uppföranderegler. Dessa regler har oftast till syfte
att värna konsumentskyddet. De kan också ha som mål att främja effektiviteten på
de finansiella marknaderna. Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter är ett
typexempel på sådana konsumentskyddsregler.
Finansinspektionens uppdrag är formulerat i förordningen (SFS 2006:1022) med
instruktion för Finansinspektionen. Enligt 2 § är de övergripande målen för
Finansinspektionens verksamhet att bidra till det finansiella systemets stabilitet och
till ett gott konsumentskydd på det finansiella området. Vidare kan nämnas att
Finansinspektionen enligt 5 § punkt 2 årligen ska redovisa en samlad bedömning av
konsumentskyddet inom det finansiella området.
Utöver nämnda förordning ger regeringen årligen i regleringsbrev närmare
anvisningar om de särskilda uppdrag myndigheten erhåller för resp. verksamhetsår.

Rådgivningsundersökningen
Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter trädde i kraft den 1 juli 2004.
Motivet till lagstiftningen var huvudsakligen att den långvariga börsnedgången
under de första åren på 2000-talet hade visat på behovet av att stärka
konsumentskyddet vid finansiella placeringar.
Under 2005 genomförde Finansinspektionen en undersökning av hur de finansiella
företagen hade implementerat rådgivningslagens krav. Den nu aktuella
undersökningen syftade till att fördjupa granskningen av rådgivningen med särskilt
fokus på hur kunden bemöts vid rådgivningstillfället. Av särskilt intresse var hur väl
rådgivarna hämtar in information om kundernas ekonomi och övriga förhållanden
samt hur dokumentationen av kunduppgifter och investeringsråd fullgörs. Vidare
avsåg undersökningen att belysa hur tydlig åtskillnad de finansiella företagen gör
mellan försäljning och rådgivning. Syftet med undersökningen var således att få en
allsidig belysning av hur väl rådgivningslagen fungerar i praktiken.
Undersökningen bestod av tre delar. För det första gjordes ett antal
platsundersökningar vid banker och värdepappersbolag. Vid platsbesöken
granskades bl.a. vilken dokumentation som fanns avseende kunder som erhållit
investeringsråd. För det andra genomfördes ett antal intervjuer med konsumenter
som fått finansiell rådgivning. Intervjuerna genomfördes på telefon och kunderna
upplystes om att det var helt frivilligt från deras sida att medverka i undersökningen
och svara på våra frågor. För det tredje genomfördes besök vid 40 olika bankkontor
där medarbetare vid Finansinspektionen agerade kunder.
I undersökningen besökte vi kontor vid de fyra storbankerna och Sparbanken
Enköping. Totalt deltog ca 15 medarbetare vid myndigheten vid besöken. Vid varje
tillfälle kontaktade medarbetaren först berört kontor och bokade tid för en finansiell
rådgivning. Samtliga medarbetare som deltog fick en muntlig genomgång av
förutsättningarna för undersökningen och hur de skulle agera vid
rådgivningsbesöken. Vidare gjordes en genomgång av rådgivningslagens och
föreskrifternas krav på finansiella rådgivare. Samtliga medarbetare fick även
skriftliga instruktioner samt ett frågeformulär som skulle fyllas i efter genomfört
besök. Genomgången genomfördes av enhetschefen CC och undertecknad. Alla
medarbetare som deltog fick samma instruktioner.
Som framgått av redogörelsen ovan under avsnittet lagen om finansiell rådgivning är
det rådgivarens skyldighet att ta reda på alla relevanta omständigheter om kunden.
Medarbetarna instruerades att lämna fullständiga och korrekta uppgifter om deras
egen ekonomi och försörjningsbörda m.m. men även att de var anställda vid
Finansinspektionen. Den enda uppgift som inte var autentisk var att skälet till
rådgivningen var att medarbetaren förväntade sig ett arv på ca 800 000 kr och
önskade placeringsförslag. Vidare instruerades medarbetarna att de på direkt
                                                                       Dnr 1703-2007        Sid 3 (4)




      förfrågan skulle uppge att besöket var en del i en undersökning och inte ett privat
      besök.
      Beslutet att genomföra en del av undersökningen i form av att personal agerade kund
      fattades av avdelningschefen DD efter samråd med undertecknad.
      När undersökningen var avslutad skrev Finansinspektionen brev till alla berörda
      kontor där de upplystes om att de specifika besöken utgjort ett led i en
      undersökning.

      Finansinspektionens bedömning
      Innan rådgivningsundersökningen genomfördes gjorde Finansinspektionen en
      utredning av om det kunde anses strida mot författning eller i övrigt vara olämpligt
      att myndighetens personal som en tillsynsmetod agerade kunder.
      I utredningen beaktades bl.a. vad JO i olika fall anfört om brottsprovokation i
      polisutredningar (bl.a. JO:s remissvar på SOU 2003:74 samt dnr 3240-1998). Vår
      bedömning var att den undersökning vi ämnade göra i allt väsentligt skiljer sig från
      det som kan beskrivas som brottsprovokation. Finansinspektionens syfte var att
      kartlägga hur väl finansiella rådgivare lever upp till de näringsrättsliga krav som
      ställs på hur en finansiell rådgivning ska genomföras.
      En avgörande fråga var också hur Finansinspektionen på något alternativt sätt skulle
      kunna kontrollera efterlevnaden av kraven på kartläggning av kunden,
      dokumentation och hur väl underbyggt ett visst finansiellt råd är. Vid ett normalt
      platsbesök kan myndigheten t.ex. ta del av företagens interna instruktioner till
      rådgivare och göra stickprovskontroller av dokumentation avseende genomförda
      rådgivningstillfällen. Det finns dock ytterst begränsade möjligheter att på ett
      skriftligt underlag bedöma t.ex. om samtliga relevanta uppgifter tagits in från
      kunden. Inte heller kan bedömas hur rådgivaren presenterat de finansiella råden till
      kunden. Det är Finansinspektionens uppfattning att möjligheten att kunna agera
      kund är en nödvändig förutsättning för att myndigheten ska kunna uppfylla sin
      tillsynsuppgift över vissa konsumentskyddsregler. Detta gäller särskilt när
      lagstiftning eller föreskrifter ställer krav på den information som ska lämnas till en
      kund. Hur företagen lever upp till sådana krav kan knappast kontrolleras på annat
      sätt än utifrån kundperspektivet.
      Finansinspektionen har även tidigare använt metoden att agera kund vid vissa
      undersökningar. I ett fall genomförde Finansinspektionen, med anledning av ett
      regeringsuppdrag, en undersökning av efterlevnaden av lagstiftningen om
      gränsöverskridande betalningar. Myndighetens personal genomförde ett antal
      betalningsöverföringar där syfte dels var att kontrollera att företagen inte tog ut
      avgifter i strid med lag, dels att betalaren erhöll den särskilda information som lagen
      anger. I ett annat fall har tjänstemän vid Finansinspektionen som kunder kontaktat
      fondbolag för att kontrollera att fondbolagen lämnat den information – muntlig och
      skriftlig – som lagen föreskriver.
      Såvitt Finansinspektionen känner till är detta också en etablerad tillsynsmetod bland
      vissa andra tillsynsmyndigheter i Europa. Financial Services Authority
      (tillsynsmyndigheten i England) har under relativt lång tid i sin konsumenttillsyn
      använt agera kund som en tillsynsmetod. England har i många sammanhang
      framhållits som ett föregångsland när det gäller arbetet med konsumentskydd på de
      finansiella marknaderna. Det bör också beaktas att det inom ramen för det
      europeiska samarbetet på det finansiella tjänsteområdet f.n. pågår ett arbete med att
      harmonisera tillsyn och tillsynsmetodik inom EU.
AA gavs tillfälle att kommentera remissvaret men hördes inte av.

I ett beslut den 21 december 2007 anförde JO Berggren följande.
                                                                        Dnr 1703-2007     Sid 4 (4)




Bedömning
Enligt 13 kap. 4 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse får
Finansinspektionen när den anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning
hos ett kreditinstitut. Några närmare bestämmelser om hur en sådan undersökning
skall gå till finns inte utan det praktiska tillsynsarbetet utformas av
tillsynsmyndigheten. Av förarbetena till lagen (prop. 2002/03:139 s. 370) framgår
bl.a. följande.

      Det lagstiftaren kan göra är att anvisa mål för tillsynen och de medel, inklusive
      sanktioner, som skall stå till tillsynsmyndighetens förfogande om instituten bryter
      mot reglerna. Därtill kan riksdagen via lagstiftningen och regeringen via beslut i
      bl.a. instruktioner och regleringsbrev precisera de krav som de ställer på tillsynen.
      Avsikten är alltså att föreslå ett regelsystem för tillsynen som överlämnar till
      Finansinspektionen att utforma hur det praktiska tillsynsarbetet skall drivas.
Finansinspektionen har i sitt yttrande anfört att för att myndigheten ska kunna
uppfylla sin tillsynsuppgift över vissa konsumentskyddsregler är det en nödvändig
förutsättning att myndighetens tjänstemän kan agera kunder. Jag betvivlar inte att
Finansinspektionens syfte med sitt sätt att arbeta är annat än vällovligt och jag
noterar också att myndigheten innan den aktuella rådgivningsundersökningen
gjordes övervägde lagligheten och lämpligheten av en sådan undersökning.

Det finns som framkommit inga av lagstiftaren uppställda hinder mot
Finansinspektionens arbetssätt och jag kan därför inte göra gällande att
Finansinspektionen agerat felaktigt eller emot gällande föreskrifter.

I anslutning till vad som kommit fram i detta ärende kan det dock finnas skäl att
nämna att jag tidigare i samband med lagförslag som syftar till att motverka
diskriminering inom arbetslivet uttalat att dessa kunde komma i konflikt med
principen att all offentlig verksamhet skall präglas av öppenhet och offentlighet.
Enligt det ena förslaget skulle vissa myndigheter få använda sig av metoden
”situation testing” för att kontrollera förekomsten av diskriminering hos den egna
myndigheten. Jag påpekade att en myndighets arbete skall präglas av tydlighet och
öppenhet; att vidta åtgärder där motivet är ett annat än det som det synes vara
strider mot god förvaltningstradition. I ett remissvar rörande förslag till
avidentifierade ansökningshandlingar uttalade jag att förslaget i viss mån innebar
en faktisk – om än inte formell – inskränkning av öppenheten i den offentliga
verksamheten. Se JO 2006/07 s. 25.

Jag har inte ändrat uppfattning i sak. I allt fall bör enligt min mening ett förfarande
där myndigheterna arbetar med inte helt öppna metoder regleras. Lagstiftaren bör
ge anvisningar bl.a. om i vilken omfattning och på vilket sätt myndigheterna har
möjlighet att vidta åtgärder där motivet är ett annat än det som det synes vara.

Jag överlämnar en kopia av mitt beslut till Regeringskansliet, Finansdepartementet,
för kännedom.
