# Kritik mot Polismyndigheten i Jönköpings län, som inte tagit anmälningar om hot och misshandel på tillräckligt allvar. Även kritik mot en jouråklagare

JO 2012-05-16 dnr 1703-2011

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                       Sid
                                                                          2012-05-16              1703-2011               1 (10)
Justitieombudsmannen                                                                              6108-2011
Hans-Gunnar Axberger                                                                              6121-2011




                        Kritik mot Polismyndigheten i Jönköpings län, som inte tagit
                        anmälningar om hot och misshandel på tillräckligt allvar. Även kritik mot
                        en jouråklagare


                          Beslutet i korthet: En kvinna vände sig till polisen och berättade att hon och hennes
                          barn hotats till livet. Hotet kom från hennes före detta man. I ett förhör lämnade hon ett
                          flertal uppgifter och uppgav att hon var rädd, särskilt för barnens skull. Polisen gjorde
                          inget ytterligare, förutom att kontakta jouråklagaren, som bedömde att några åtgärder inte
                          behövde vidtas under jourtid. Morgonen därpå mördade mannen kvinnan.
                          Polismyndigheten kritiseras för att inte ha skaffat sig ett bättre underlag för sin bedömning
                          av allvaret i hotet. Myndigheten kritiseras även för att inte ha gjort något för att förvissa
                          sig om att barnen inte for illa. Myndigheten brast slutligen i det ansvar den haft för
                          förundersökningsledningen fram till dess att denna övertogs av åklagare.
                          Jouråklagaren kritiseras för sitt passiva sätt att utöva förundersökningsledningen och för
                          att helt ha åsidosatt sin dokumentationsplikt.

## Bakgrund och utredning

AA mördades på morgonen den 29 november 2010 av sin före detta man. Hon
                        hade föregående kväll polisanmält att han hotat henne och deras gemensamma barn
                        till livet samt misshandlat dottern, men detta hade inte föranlett någon annan åtgärd
                        än ett förhör med AA.

                        AA:s far anmälde åklagare och polis för tjänstefel. De hade enligt hans mening
                        gjort en felbedömning som lett till dotterns död. Överåklagaren BB beslöt att inte
                        inleda förundersökning. Detta överprövades av överåklagaren CC, som inte
                        ändrade beslutet. Händelsen, som har uppmärksammats i massmedia, har sedan
                        anmälts till JO från flera håll.

                        Av den utredning som därefter genomförts framgår följande.

                        AA kontaktade polisen en söndagskväll omkring kl. 20.40. Enligt den anmälan som
                        togs upp berättade hon att hennes före detta man DD hotat döda henne och deras
                        två barn. Hon hade tidigare samma kväll sagt till DD att hon avsåg att vidta
                        åtgärder för att barnen inte längre skulle få vara hos honom. Barnen befann sig när
                        anmälan gjordes hos DD. I samband med detta ringde dottern EE, som vid tillfället
                        var tretton år, till AA och ville bli tagen därifrån. AA uppgav till polisen att hon var



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                   Dnr 1703-2011   Sid 2 (10)
                                                                      6108-2011
                                                                      6121-2011



mycket orolig över att barnen skulle fara illa och bad polisen hämta dem. AA sa
också att DD hade ett handeldvapen hemma och att han saknade vapentillstånd.

En polispatrull beordrades till AA:s bostad, där hon hördes. Därvid togs ytterligare
en anmälan upp. Den gällde misshandel, bestående i att DD under kvällen slagit
EE. Det antecknades att några skador inte kunde preciseras eller kontrolleras
beroende på att dottern befann sig hos DD, där misshandeln skulle ha ägt rum.

I det protokoll som upprättades över förhöret med AA angavs följande. I samband
med att AA skulle lämna barnen hos DD tidigare under kvällen hade det uppstått
en diskussion om var barnen skulle bo, varvid AA förklarat att hon dagen därpå
avsåg att ta kontakt med familjerätten. DD blev upprörd och sa att ”AA och barnen
ska ligga i graven”. Senare ringde AA till dottern EE. Hon hörde DD skrika i
bakgrunden och fick tala med honom. DD sa då att ringer du familjerätten och tar
upp det här, då mördar jag er. Medan detta pågick hade AA sin far uppkopplad på
sin mobiltelefon. På fråga om hon tog hotet på allvar svarade AA att hon fruktade
att DD skulle komma att göra verklighet av hotet eftersom denne var rädd att
förlora barnen. Hon uppgav att han skulle kunna leja någon att göra det; han hade
tidigare hotat med detta. Hon berättade vidare att han hade en pistol. Hon visste
inte var han förvarade den men sa att han tidigare haft den i ett kassaskåp i ett
förråd bredvid sin lägenhet. Under den tid de bodde tillsammans blev hon ofta
slagen. Det pågick under tio år, senast det skedde var för tre och ett halvt år sedan.
– Beträffande misshandeln av dottern uppgav AA att det slag som DD utdelat inte
varit hårt, enligt vad dottern berättat. Barnen var rädda för DD. Det framgick att
DD uttalat hot och att dottern dokumenterat detta med sin mobiltelefon.

Förhöret pågick från klockan 23.05 till 23.45. Cirka klockan 01.15 på natten
kontaktades jouråklagaren, som beslutade att DD inte skulle frihetsberövas. Hon
gav inga utredningsdirektiv utan hänvisade polisen att ta kontakt med lokal
åklagare på morgonen. Vakthavande befäl vidtog inte några ytterligare åtgärder i
ärendet, som överlämnades till den kollega som trädde i tjänst följande dag. Det
hanterades därefter av den s.k. brottssamordningen i, som det heter i
polismyndighetens yttrande, ”det dagliga bruset”. Ärendet lottades på åklagare
efter lunch, cirka två timmar efter det att polisen underrättats om att AA mördats.

Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten i Jönköpings län har yttrat sig, se
bilagor.

Polismyndigheten (länspolismästaren FF) redogjorde för händelseförloppet, i
enlighet med vad som framgått ovan. Myndigheten ansåg att man efter förhöret
med AA borde ha informerat socialnämnden om att hennes barn behövde skydd
och att åklagare borde ha kontaktats den följande morgonen. I övrigt ansåg
myndigheten, som det får förstås, inte att något fel begåtts.

Åklagarmyndigheten redovisade upplysningar som inhämtats från jouråklagaren,
kammaråklagaren GG, och chefsåklagaren vid åklagarkammaren i Kalmar, HH.
                                                                      Dnr 1703-2011     Sid 3 (10)
                                                                          6108-2011
                                                                          6121-2011



GG upplyste att hon hade blivit uppringd av polisen i Jönköping någon gång strax
efter midnatt och fått en föredragning om ärendet. Hon hade inte kvar några
anteckningar från detta. Av hennes redogörelse till Åklagarmyndigheten framgick
dock att hon hade fått i huvudsak den information om ärendet som beskrivits ovan.
Efter föredragningen hade hon att bedöma om något tvångsmedel skulle användas
mot den misstänkte mannen eller om någon annan förundersökningsåtgärd behövde
vidtas under jourtid. Det hot som framställts hade enligt hennes bedömning inte ett
sådant straffvärde att det fanns grund för ett frihetsberövande. Det fanns heller inga
andra brott mot kvinnan i närliggande tid. Om så hade varit fallet kunde det ha
inneburit att den samlade brottsligheten haft ett högre straffvärde samt att man i
bedömningen vägt in ett upprepat hot- och våldsbeteende. Den sammantagna
bilden kunde då ha motiverat att vidta tvångsmedel mot mannen. GG
sammanfattade:

      Jag fann således att varken brottet i sig eller omständigheterna runt gärningen gav
      anledning att omedelbart ingripa mot mannen och uppmanade därför i stället polisen
      att ta kontakt med ordinarie åklagare nästa dag.
      Motsvarande bedömning gjorde jag angående den ringa misshandel som begåtts mot
      barnet.
      Polisen lyfte inte fram något som gav anledning till en annan bedömning än den jag
      redovisat, utan jag fick intrycket av att föredragande polisman delade min
      uppfattning att vidare åtgärder kunde anstå.
      Mitt beslut dokumenterades inte på något sätt utan jag förde endast kortfattade
      minnesanteckningar under telefonsamtalet med polisen. Dessa anteckningar
      kasserades efter jourtjänstgöringens slut.
Åklagarkammarens chef, HH, upplyste bl.a. att hot av det slag som här förekom är
vanliga, varvid det framgick att vissa polisdistrikt kontaktar åklagare rutinmässigt
medan andra bara gör det om omedelbara åtgärder behöver vidtas. Enligt HH borde
GG ha dokumenterat beslutet om att förundersökningen övertogs av åklagare,
beslutet att inte vidta några åtgärder samt eventuella direktiv för den fortsatta
utredningen. Hon ansåg däremot inte att GG, som arbetat med denna typ av
ärenden i flera år och var van att göra bedömningar av detta slag, kunde kritiseras
för det beslut hon fattade efter polisens föredragning och tillade att det som senare
hände tyvärr inte kunde förutses.

Enligt Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren JJ) var det helt klart att utredningen
inte talade för att recidivfaran var sådan att det efter föredragningen fanns
tillräckliga skäl för GG att anhålla DD. Myndigheten motiverade detta med att det
inte fanns några uppgifter om att DD under senare år begått andra brott mot AA, att
han inte förekom i misstanke- eller belastningsregistret och att det inte framkom
några särskilda omständigheter som gav anledning för GG att anta att det förelåg
en akut hotbild mot AA. Även om inget hade hindrat GG från att redan under
natten ge direktiv om ett kompletterande målsägandeförhör hade
Åklagarmyndigheten inget att erinra mot att GG inte gav några andra instruktioner
till polisen än de som kom att ges. Myndigheten instämde avslutningsvis i att GG
borde ha dokumenterat sina åtgärder i ärendet.
                                                                   Dnr 1703-2011    Sid 4 (10)
                                                                       6108-2011
                                                                       6121-2011



Rättslig reglering
Polisverksamhetens ändamål finns angivet i 1 § polislagen. Där anges att som ett
led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet, ska polisens arbete
syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt till att i övrigt
tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp.

Polisen uppgifter finns angivna i samma lags 2 §. Där framgår att polisen bl.a. ska
förebygga brott, bedriva utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal samt
lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd
lämpligen kan ges av polisen.

Polisen har anförtrotts vidsträckta befogenheter för att fullgöra sina uppgifter. Vid
utredningen av brott finns specifika regler i rättegångsbalken, RB.

Polisen ska enligt 3 § polislagen samarbeta med myndigheter och organisationer
vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Det åligger därvid särskilt polisen att
fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast
underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. I samma
bestämmelse erinras om skyldigheten att enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen
anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd. Enligt denna
bestämmelse ska polismyndigheterna och dess anställda genast göra anmälan till
socialnämnden om de i sin verksamhet upptäcker något som kan innebära att
nämnden behöver ingripa till ett barns skydd.

Så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har förövats ska förundersökning inledas, 23 kap.
1 § RB. Beslut att inleda en förundersökning ska fattas av polismyndighet eller
åklagare, 23 kap. 3 § första stycket RB. Ett sådant beslut ska sättas upp särskilt
eller antecknas i akten, varvid det ska framgå vem som har fattat det, 1 a §
förundersökningskungörelsen.

Om förundersökningen inletts av polismyndighet och saken inte är av enkel
beskaffenhet, ska ledningen övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet, 23 kap. 3 § första stycket RB. Där framgår att åklagaren
också ska överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl.

Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten har utfärdat likalydande föreskrifter
om vilka brott som är av enkel beskaffenhet (RPSFS 2012:12, FAP 403-5; ÅFS
2005:9). Dessa brott finns uppräknade i en bilaga till föreskrifterna. Där framgår att
olaga hot och misshandel är brott av enkel beskaffenhet i denna mening, dvs.
förundersökning om sådana brott ska normalt ledas av polismyndighet. Av
föreskrifterna framgår emellertid även att åklagare ska leda förundersökningen när
brottet innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående
person (6 §). Om polismyndigheten i ett sådant fall har inlett förundersökning ska
ledningen snarast överlämnas till åklagare.
                                                                    Dnr 1703-2011   Sid 5 (10)
                                                                        6108-2011
                                                                        6121-2011



När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon vid undersökningens
verkställande anlita biträde av polismyndigheten samt uppdra åt polisman att vidta
en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till
åtgärdens beskaffenhet, 23 kap. 3 § andra stycket RB. Enligt bestämmelsen får en
polisman, innan förundersökning hunnit inledas, hålla förhör och vidta andra
utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen.

Enligt 1 a § förundersökningskungörelsen framgår även att
förundersökningsledaren

- har ansvar för förundersökningen i dess helhet,

- ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara samt

- ska ge dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet.

Under förundersökningen får förhör hållas med den som antas kunna lämna
upplysningar av betydelse för utredningen, 23 kap. 6 § RB. Skyldigheten för var
och en att underkasta sig förhör är förenad med befogenheter att medta, hämta och
kvarhålla den som ska höras, 23 kap. 7–9 §§ RB.

Enligt 23 kap. 21 § RB ska det vid en förundersökning föras protokoll över vad
som förekommit av betydelse för utredningen. Närmare bestämmelser om
förundersökningsprotokollets innehåll finns i 20–23 §§
förundersökningskungörelsen, av vilka det bl.a. framgår att det i protokollet ska
antecknas tid och plats för de åtgärder som vidtas under förundersökningen.

Regler om frihetsberövanden av personer som misstänks för brott finns i 24 kap.
RB. Åklagare kan besluta att den som är misstänkt för brott ska anhållas, under
förutsättning att skäl för häktning bedöms föreligga (6 § första stycket). Därvid
gäller i huvudsak och såvitt här är av intresse följande. Enligt 1 § får den som är på
sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller
däröver häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han avviker
(flyktfara), undanröjer bevis eller försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller
fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). Kan det antas att den misstänkte
endast kommer att dömas till böter får häktning emellertid inte ske.

Bedömning
Händelseförloppet
Det står, med facit i hand, klart att det var en felbedömning att inte ta AA:s
anmälan och rädsla på större allvar. Frågan om polis och åklagare kan klandras för
detta är beroende av vilken information som hade kommit fram. Polisens
dokumentation visar att man bl.a. hade tillgång till följande uppgifter från AA.
                                                                     Dnr 1703-2011    Sid 6 (10)
                                                                         6108-2011
                                                                         6121-2011



- DD hade hotat döda henne och deras två barn sedan hon sagt till DD att hon
skulle vidta åtgärder för att barnen inte längre skulle få vara hos honom.

- Hon var rädd för att DD skulle göra verklighet av hotet. Han hade tidigare hotat
leja någon i detta syfte.

- Hon uppgav att DD hade ett vapen hemma och angav var han brukat förvara
detta.

- DD hade under den tid de var gifta misshandlat henne många gånger.

Såvitt angick anmälan om misshandel mot dottern fanns därutöver bl.a. följande
information.

- Dottern hade enligt uppgift blivit slagen av DD, dock inte hårt.

- Dottern hade enligt uppgift ringt till AA från DD:s bostad och velat bli tagen
därifrån.

- Dottern hade enligt uppgift spelat in hot som hon utsatts för under kvällen.

- AA uppgav att hon var mycket orolig för barnen och bad att de skulle hämtas.

Huruvida en informationsbild av detta slag bör föranleda fler åtgärder än de som
företogs är en bedömningsfråga, som det är svårt att uttala någon bestämd mening
om för den som inte i tid och rum varit närmare delaktig i händelseförloppet. Det
gäller särskilt när det, som i detta fall, finns ett facit som riskerar att förleda till
andra slutsatser än som skulle ha dragits om det som nu inträffade inte hade hänt.

Bedömning av det hot som riktades mot AA och barnen
AA:s ärende när hon vände sig till polisen på söndagskvällen var att hon och
hennes barn blivit hotade, varvid hon fruktade för barnen och ville att dessa skulle
föras i säkerhet. En medborgare i denna situation har berättigade förväntningar på
att polisen ska göra en professionell bedömning av hotet och vilka åtgärder som
eventuellt behöver vidtas.

Det framgår också av anmälningsupptagningen att ärendet inledningsvis togs på
relativt stort allvar. En patrull skickas tämligen omgående, sent på söndag kväll,
vilket visar att ärendet bedömdes så angeläget att utredningsåtgärder inte kunde
anstå till morgondagen. Sedan patrullen avrapporterat och åklagaren kontaktats
avstannar dock aktiviteten, till synes utan att något tillkommit som varit ägnat att
ändra den ursprungliga bedömningen. Tvärtom vidhöll AA alla uppgifter. Inget har
redovisats som tydde på att hon överdrev situationen. Att dottern misshandlats och
utsatts för hot som hon dessutom dokumenterat var tillkommande information som
snarare stärkte än försvagade den bild som lett till de inledande åtgärderna.
Detsamma gäller uppgifterna om mångårig misshandel under den tid paret
sammanlevt.
                                                                 Dnr 1703-2011   Sid 7 (10)
                                                                     6108-2011
                                                                     6121-2011



Att bedöma allvaret i ett framfört hot är svårt, och man bör – i linje med vad som
redan påpekats – vara försiktig med att i efterhand kritisera ett ställningstagande
som visat sig felaktigt. Vad som emellertid måste krävas är att den som gör
bedömningen använder sig av de informationskällor som står till buds för att få
fram ett så bra underlag som möjligt för sitt ställningstagande. I detta fall, som
gällde hot och våld i nära relation, fanns det flera saker som enkelt hade kunnat
bredda och fördjupa beslutsunderlaget. Framför allt borde det ha legat nära till
hands att kontrollera situationen i DD:s bostad. Där hade enligt uppgift en
misshandel begåtts och hot framställts. Hoten skulle finnas dokumenterade i en
mobiltelefon som fanns i bostaden. Informationen talade allmänt för att DD var i
upprörd sinnesstämning. Dessutom fanns uppgiften om att DD förvarade ett
licenspliktigt vapen i bostaden. Dessa omständigheter skulle såväl var för sig som
sammantagna ha kunnat läggas till grund för utredningsåtgärder hos DD. Det har
inte framkommit att polisens arbetsbelastning under kvällen var sådan att det
förelåg hinder mot att genomföra åtgärder av detta slag.

Skydd för barnen
Av handlingarna framgår att AA:s främsta oro gällde barnen. Hon bad upprepade
gånger om att dessa skulle föras bort från DD. Föräldrarna hade gemensam
vårdnad och ett beslut om att hämta dem hade självfallet inte kunnat fattas utan
noggranna överväganden. Det saknas emellertid spår av att det förekom några
överväganden alls. Om det hade gjort det skulle polismyndighetens
författningsenliga skyldighet att göra anmälan till socialnämnden m.m. rimligen
varit bland det första som aktualiserats.

Det är anmärkningsvärt att polisen, trots AA:s enträgna och på anförda sakskäl
grundade begäran, inte vidtog någon åtgärd för att förvissa sig om att barnen inte
for illa, eller för att säkerställa att ansvaret i det hänseendet övertogs av annan
myndighet. Denna underlåtenhet står i strid med polisens grundläggande uppgifter
enligt polislagen.

Ytterligare information som fanns tillgänglig
Det hittills sagda har grundats på den information som polisen fick del av under
kvällen. Något försök att utröna vilken situation barnen befann sig i gjordes inte
och någon dokumentation om detta finns följaktligen inte heller i detta ärende. I
förhör under utredningen av mordet på AA har dottern EE dock lämnat en utförlig
beskrivning av situationen i DD:s bostad den aktuella kvällen.

Hon berättade där följande. DD var mycket upprörd sedan AA bl.a. berättat om att
hon skulle flytta samman med en ny man och att barnen skulle följa med. Sedan
AA gått hade han blivit ”mycket, mycket mer aggressiv”. Senare hade han hotat
EE med kniv och slagit henne flera gånger. När han tillfälligt var ute ringde hon sin
mamma och berättade vad som hänt. Sedan DD kommit tillbaka försökte han åter
misshandla henne, men hennes lillebror lyckades avstyra detta. Om inte brodern
kommit emellan skulle hon ha blivit ihjälslagen. – Av förhöret framgår – vilket AA
ju även upplyste polisen om – att EE på sin mobiltelefon spelat in de hot DD
                                                                   Dnr 1703-2011    Sid 8 (10)
                                                                       6108-2011
                                                                       6121-2011



framförde. Ljudfilerna finns utskrivna i förundersökningsprotokollet. Av dessa
framgår att DD uttalade en rad hot, varvid han framstår som uppjagad och ur
balans.

Dessa uppgifter visar att det är sannolikt att underlaget för såväl hotbilden som
barnens skyddsbehov skulle ha breddats och fördjupats avsevärt om polisen på ett
eller annat sätt hade valt att rikta sin uppmärksamhet åt detta håll, vilket man enligt
min mening alltså borde ha gjort.

Polismyndighetens ansvar
Polisen har ansvar för utförandet av de uppgifter som framgår i polislagen. Till
dessa uppgifter hör att skydda enskilda mot brott och att på sätt som tidigare
beskrivits i samarbete med sociala myndigheter vidta åtgärder när barn är i behov
av skydd. Polismyndigheten i Jönköpings län har i enlighet med den bedömning
som redovisats ovan inte levt upp till dessa åligganden.

Enligt gällande författningar ska som framgått en förundersökning som gäller våld
eller hot mot närstående och tidigare närstående ledas av åklagare. Har en sådan
förundersökning inletts av polisen ska ledningsansvaret snarast övertas av
åklagaren. Den rättsliga regleringen medger att polisen under mellantiden håller
förhör och vidtar andra utredningsåtgärder. Den lämnar med andra ord polisen viss
frihet att avgöra vad som ska göras innan en åklagare kontaktas.

I detta fall inleddes förundersökning av polismyndigheten i samband med AA:s
anmälan. Ungefär en och en halv timme efter det att målsägandeförhöret avslutats
kontaktades jouråklagaren. Det innebar att förundersökningsledningen
överlämnades. Polismyndigheten var alltså ansvarig för brottsutredningen fram till
att ärendet föredrogs för åklagaren.

Förundersökningsledningen övergick i enlighet med detta till åklagaren strax efter
klockan ett på natten. Vid det laget borde ytterligare utredningsåtgärder ha vidtagits
eller åtminstone påbörjats. Polismyndigheten är ansvarig för att så inte skedde.
Myndighetens ansvar i det hänseendet måste även ses tillsammans med de
skyldigheter myndigheten i alla händelser hade när det gäller hotbild och
skyddsbehov.

Åklagarens ansvar
Att åklagare ska leda förundersökningar om hot och våld mot närstående beror bl.a.
på att de förväntas vara bättre skickade än polisen att göra detta. Det finns därför
skäl att ställa relativt höga krav på hur förundersökningsledarskapet fullgörs i
sådana fall. I den mån hot av det slag som här förekom är vanliga kan detta inte tas
till intäkt för att tona ned deras betydelse. Det innebär om något att kravet på
professionell, icke slentrianmässig bedömning ökar.

GG:s ställningstagande att det som vid hennes kontakt med polisen hade kommit
fram inte kunde läggas till grund för ett frihetsberövande av DD har godtagits av
hennes överordnade. Om man utgår från att inga andra uppgifter än de hon uppger
                                                                     Dnr 1703-2011    Sid 9 (10)
                                                                         6108-2011
                                                                         6121-2011



sig ha mottagit fanns att tillgå ter sig detta i och för sig korrekt. Enligt min mening
var informationen dock sådan att det fanns skäl att, som jag redan utvecklat, söka
bredda och fördjupa beslutsunderlaget. Det bör därvid framhållas, att det inte var
recidivfara i meningen risk för återfall i hotbrott som behövde belysas. Vad saken
gällde, och vad som motiverade att ärendet ägnades särskild uppmärksamhet, var
risken för att DD skulle gå från hot till handling.

Frågan är alltså vad GG gjorde för att få ett så fullödigt underlag som möjligt för
att kunna utöva sitt ansvar som förundersökningsledare. Besvarandet av den frågan
försvåras av att hon helt underlät att dokumentera sina överväganden och åtgärder
– som HH noterat antecknade hon inte ens att hon övertagit
förundersökningsledningen. Dokumentationsskyldigheten under en
förundersökning är ett elementärt åliggande som borde sitta i ryggmärgen på en
erfaren åklagare. Det är anmärkningsvärt att GG helt ignorerat den. Det är svårt att
av detta dra någon annan slutsats än att hon inte ansåg att detta ärende krävde
någon större uppmärksamhet från hennes sida.

Jag noterar vidare att GG i sitt yttrande anfört att polisen inte ”lyfte [...] fram något
som gav anledning till en annan bedömning än den jag redovisat, utan jag fick
intrycket av att föredragande polisman delade min uppfattning att vidare åtgärder
kunde anstå”. Det föranleder påpekandet att en förundersökningsledare i ärenden
av detta slag inte kan begränsa sitt ansvar till sådant som den föredragande
polismannen lyfter fram och inte heller luta sig mot de bedömningar hon får
intryck av att föredraganden gör. Att döma av det hon själv uppgett gjorde hon
därvid inte heller något försök att bilda sig en helhetsuppfattning av situationen.

Det finns sammanfattningsvis skäl att erinra om att GG var fullt ut ansvarig för
brottsutredningen från och med att ärendet föredrogs för henne. Såväl det
förhållandet att hon inte gav några utredningsdirektiv som bristen på
dokumentation talar för att hennes förundersökningsledarinsats på natten inte var
tillräckligt aktiv och inte motsvarade de krav som följer av att
förundersökningsledarskapet i ärenden av detta slag ska utövas av åklagare.

Sammanfattning
Polismyndigheten i Jönköpings län kritiseras för att inte ha skaffat sig ett bättre
underlag för sin bedömning av allvaret i det hot som framställts och för att inte ha
vidtagit någon åtgärd för att förvissa sig om att barnen inte for illa, eller för att
säkerställa att ansvaret i det hänseendet övertogs av annan myndighet.
Polismyndigheten har därvid även brustit i det ansvar den haft för
förundersökningsledningen fram till dess att denna övertogs av åklagare.

Kammaråklagare GG kritiseras för sitt passiva sätt att utöva
förundersökningsledningen sedan hon övertagit denna och för att som
förundersökningsledare helt ha åsidosatt sin dokumentationsplikt.
                                                                   Dnr 1703-2011   Sid 10 (10)
                                                                       6108-2011
                                                                       6121-2011



Det stod inte i myndigheternas makt att förutse det som inträffade morgonen efter
det att AA vänt sig till polisen och det är långtifrån möjligt att slå fast att ett mer
aktivt förhållningssätt hos polis och åklagare, i linje med den bedömning som här
gjorts, skulle ha förhindrat händelsen. Den kritik som nu riktats mot myndigheterna
ska därför inte uppfattas så att dessa enligt min mening kan hållas ansvariga för
AA:s död.

Det är likväl angeläget att det allmännas företrädare begrundar vad som kunde ha
gjorts för att förhindra den enskilda tragedi som mordet på AA innebar. Regeringen
har nyligen tillsatt en nationell samordnare mot våld i nära relationer (Dir.
2012:38). Orsaken till denna åtgärd är främst det stora antalet fall av våld, hot och
trakasserier mot kvinnor, begångna av män som de haft en relation med. Den
nationella samordnaren ska bl.a. verka för att öka effektiviteten och kvaliteten i
arbetet mot våld i nära relationer, varvid särskilt fokus ska läggas på rättsväsendet.
En kopia av detta beslut sänds mot den bakgrunden till Regeringskansliet och den
nationella samordnaren, för kännedom.
