# Placering av samtliga intagna på en avdelning i en kriminalvårdsanstalt i avskildhet m.m.

JO 2008-10-24 dnr 173-2007

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                      Sid
                                                                       2008-10-24        173-2007               1 (10)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Placering av samtliga intagna på en avdelning i en kriminalvårdsanstalt i
                        avskildhet m.m.

                        Anmälningar m.m.
                        AA anförde i två anmälningar mot Kriminalvården, vilka kom in till JO den 12
                        respektive den 16 januari 2007, bl.a. följande. Den 4 januari 2007 placerades
                        samtliga 32 intagna på avdelning C i anstalten Norrtälje i avskildhet enligt 50 §
                        lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) med hänvisning
                        till att det fanns misstanke om otillåten telefonutrustning på avdelningen. Under
                        den tid AA var avskildhetsplacerad med stöd av denna bestämmelse hölls inte
                        något förhör med honom. Avskildhetsplaceringen hävdes den 8 januari 2007, och
                        samtliga intagna placerades i avskildhet enligt 20 § kriminalvårdslagen.
                        Kriminalvården hänvisar i det beslutet om avskildhet till ”utredningsåtgärder som
                        styrker misstankar om otillåten tel.utrustning finns inom anstalten”. Under
                        avskildhetsplaceringens första dag visiterades AA:s bostadsrum flera gånger och
                        han kroppsvisiterades, utan att någon otillåten utrustning påträffades. Under den tid
                        han var placerad i avskildhet enligt 50 § kriminalvårdslagen förvägrades han
                        vistelse utomhus. AA bifogade tre beslut rörande avskildheten till sin anmälan.

                        I detta ärende har också handlagts två anmälningar till Justitiekanslern (JK) rörande
                        bl.a. besluten om avskildhet, vilka anmälningar överlämnats hit med hänvisning till
                        det pågående ärendet här. Det gäller anmälningar dels från BB (J.K:s dnr 238-07-
                        21), dels från CC (J.K:s dnr 1788-07-21). I BB:s anmälan till JK togs klagomål upp
                        rörande bl.a. samma förhållanden som AA anmält till JO. Med anledning av att JO
                        hade påbörjat en utredning beträffande AA:s klagomål fann JK inte anledning att
                        vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av BB:s anmälan. I CC:s ärende
                        överlämnade JK tillsammans med anmälan Kriminalvårdens yttrande över CC:s
                        anmälan till JK. Inga särskilda utredningsåtgärder har företagits hos JO i något av
                        ärendena.

## Utredning

Delar av AA:s behandlingsjournal inhämtades och granskades. Anmälningarna
                        remitterades därefter till Kriminalvården för yttrande. I sitt svar anförde
                        myndigheten (huvudkontoret), genom stf generaldirektören DD, bl.a. följande.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                   Dnr 173-2007     Sid 2 (10)




–––

Sakförhållanden m.m.
Kriminalvården har inhämtat utredning från anstalten Norrtälje och Region
Stockholm. Av utredningen har följande framkommit.
Försvarligheten av ett så omfattande ingripande bygger helt på att åtgärden står i
proportion till faran som undanröjs. När det gäller innehav av otillåten
kommunikationsutrustning finns historiskt ett styrkt samband med väpnade
fritagningar, narkotikahandel, beställning av mord och annan planering av grov
brottslighet. Således måste Kriminalvårdens och det allmännas intresse av att
brottslighet hindras, i vart fall under verkställighet av fängelsestraff, väga tyngre än
intagnas intresse av att undergå temporär avskildhetsplacering. Dessutom är en säker
verkställighetsmiljö, fri från narkotika och brottsplanering, till gagn även för den
som verkställer sitt fängelsestraff med en önskan om återanpassning.
Av varandra oberoende uppgifter (bl.a. teknisk spaning) indikerade att
mobiltelefoner fanns inom anstaltsområdet. Tidpunkter och andra iakttagelser gjorde
att den misstänkta kretsen kunde begränsas till avdelning C, en s.k. normalavdelning
bestående av 32 platser som bygger på att hela gruppen skall kunna vistas i
gemensamhet.
Erfarenhetsmässigt vet man att otillåtet mobiltelefoninnehav hanteras så att en större
krets delar på en telefon; i vissa fall förekommer att intagna har eget telefonkort som
sedan används i den gemensamma telefonen. Det fanns i här aktuellt fall inte skäl att
anta att saken skulle förhålla sig på annat sätt än det vanligen förekommande sättet.
Bedömningen initialt blev därför att samtliga intagna på avdelningen behövde
placeras i avskildhet enligt 50 § KvaL för utredning. Sådant beslut fattades den 4
januari. Förhör påbörjades i anslutning till att placeringsbesluten fattades, men sattes
inte ned i skrift förrän i ett senare skede. För en av de intagna hävdes
avskildhetsplaceringen omedelbart sedan det klarlagts att han inte direkt kunde
bindas till otillåtet bruk av mobiltelefon. Under pågående utredning framkom även
fortsättningsvis indikationer på otillåten utrustning, bl.a. förekom mobifinderutslag
som indikerade att illegal telefonutrustning fanns.
Vistelsen enligt 50 § KvaL fortgick till den 8 januari 2007. P.g.a. anstaltens
byggnadstekniska utformning och av logistiska skäl var det inte möjligt att under
den tiden medge utevistelse i enlighet med 13 § KvaL, då detta skulle ha
omöjliggjort den begränsning av kommunikationsmöjligheten mellan de intagna
som var nödvändig.
Den 8 januari hade man ännu inte säkerställt att det inte fanns någon otillåten
telefoniutrustning kvar. Anstalten bedömde därför att det var nödvändigt att även
fortsättningsvis avskilja berörda kvarvarande intagna på avdelning C. Placeringarna
övergick därför till placeringar enligt 20 § 1 st 1 p KvaL.
När placeringarna övergick till placeringar enligt 20 § 1 st 1 p KvaL medgavs
promenader för de berörda i så snabb takt som detta var möjligt. För att kunna
bereda så många intagna som möjligt så stor lättnad som möjligt (21 § KvaL)
bestämdes promenadtiden till 30 minuter.
Den 10 januari 2007, då man var förhållandevis säker på att det inte fanns någon
otillåten telefoniutrustning, hävdes avskildhetsplaceringarna.
I kompletterande skrivelse från kriminalvårdsinspektören EE framgår följande.
Avskildheten inleddes i anslutning till normalöppningstid på morgonen den 4
januari. Efter att sedvanliga morgonrutiner avklarats inleddes arbetet med
visitationer av personer och celler. Med avbrott för lunch och middag pågick
visitationerna och förhören fram till dess att kvällsrutinerna inleddes vid 19-tiden.
Arbetet organiserades med utgångspunkten att visitationsarbetet skulle utföras av
den mest skickade personalen och att övertid inte skulle tas ut. Avsikten var att
säkerställa att otillåten kommunikationsutrustning hittades eller att det kunde
                                                                   Dnr 173-2007     Sid 3 (10)




fastställas att sådan inte längre fanns. Samtidigt bedrevs spaning med mobifinder,
som ger utslag vid telefonikommunikation. Visitationsarbetet och förhör fortsatte
den 5 januari. Samma dag indikerade mobifinderutslag telefoniaktivitet i någon av
cellerna. Under trettonhelgen den 6–7 januari påträffades ett SIM-kort i en av
cellerna. Då utredningen dittills visade att otillåten telefoniutrustning fortfarande
sannolikt fanns kvar inom C-avdelningen förlängdes besluten om placering i
avskildhet, men då enligt 20 § KvaL.

Författningsbestämmelser
Enligt 13 § KvaL skall intagen ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en
timme om inte synnerligt hinder möter däremot.
Enligt 20 § första stycket 1 KvaL får en intagen hållas avskild från andra intagna om
det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den
intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på
anstaltens egendom. Ett beslut om avskiljande skall enligt tredje stycket omprövas
så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag. Den som med stöd av
bestämmelsen hålls avskild från andra intagna skall enligt 21 § få den lättnad i
avskildheten som är möjlig. Innan beslut om avskildhet enligt 20 § meddelas och vid
omprövning av sådant beslut skall enligt 22 § de omständigheter utredas som
inverkar på frågans avgörande. Protokoll skall föras över vad som kommit fram vid
sådan utredning.
I 49 § KvaL finns en erinran om att bestämmelser om att den villkorliga frigivningen
kan skjutas upp finns i 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken. Enligt samma bestämmelse
får en intagen som bryter mot de föreskrifter och villkor som gäller för
verkställigheten tilldelas en varning. Under utredningen av frågor som avses i 49 §
får en intagen enligt 50 § tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den
utsträckning det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall
äventyras. Åtgärden får inte bestå längre än fyra dygn. Kan den intagne inte hållas
avskild på anstalten, får han placeras i allmänt häkte, om detta är lämpligare än att
han förs över till en annan anstalt. Den intagne skall få den lättnad i avskildheten
som är möjlig. Frågor enligt 49 § skall enligt 51 § avgöras skyndsamt. Innan beslut
om varning meddelas skall förhör hållas med den intagne. Över vad som förekommit
vid förhör och annan undersökning skall föras protokoll.
Enligt 4 kap. 24 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i
anstalt (KVFS 2006:26, numera 2008:3, JO:s anm.) skall rapport upprättas vid
misstanke om att den intagne brutit mot vad som gäller för verkställigheten om det
inte anses uppenbart obehövligt. Enligt de allmänna råden härtill skall av rapporten
framgå bland annat tidpunkt och plats för händelsen, en utförlig beskrivning av
händelsen/händelseförloppet, vilken/vilka som varit närvarande, eventuella
iakttagelser/upplevelser av den/de inblandade, bakgrundsfakta som till exempel
tidpunkt för senaste visitation av ett utrymme och vidtagna åtgärder med anledning
av händelsen.
Av 4 kap. 25 § anstaltsföreskrifterna följer att förhör skall hållas med den intagne
vid misstanke om att den intagne brutit mot vad som gäller för verkställigheten. Vid
förhöret skall vittne närvara om inte ärendet är brådskande och något vittne inte
finns att tillgå. Anledningen till att vittne saknas skall dokumenteras. Av de
allmänna råden till bestämmelsen framgår att förhör skall hållas skyndsamt i
samband med att intagen har placerats i avskildhet på grund av misstanke om eller
konstaterad misskötsamhet. Detta gäller oavsett följderna av den eventuella
misskötsamheten. I samband med förhöret skall den intagne om möjligt få ta del av
den rapport som ligger till grund för beslut om avskildhet. Om innehållet inte
bedöms kunna lämnas ut till den intagne bör man i allmänna ordalag redogöra för
orsakerna till avskildheten.
Enligt 8 kap. 2 § anstaltsföreskrifterna skall frågan om meddelande av varning enligt
49 § KvaL prövas i anslutning till misskötsamheten. Enligt de allmänna råden härtill
                                                                      Dnr 173-2007       Sid 4 (10)




bör bland annat innehav av otillåten telefonutrustning föranleda att varning
meddelas.
Enligt 8 kap. 3 § anstaltsföreskrifterna skall anstalten, vid misstanke om
misskötsamhet, skyndsamt utreda det inträffade. Vid det förhör som enligt 51 §
KvaL skall hållas med den intagne skall vittne närvara, om det inte brådskar och
vittne inte finns att tillgå. För det fall vittne inte är närvarande skall orsaken därtill
dokumenteras. Enligt de allmänna råden skall utredningen vara så fullständig som
möjligt. Eventuella oklarheter skall redas ut. Utredningen skall bedrivas noggrant
och objektivt, och omständigheter som talar till den intagnes förmån skall noga
redovisas. Den intagne bör få ta del av utredningsmaterialet senast vid förhöret. Om
materialet inte kan lämnas ut på grund av sekretess bör innehållet redogöras för i
allmänna ordalag.
Efter utredning skall enligt 8 kap. 4 § anstaltsföreskrifterna beslut fattas i saken.
Beslutet får endast grundas på omständigheter som den intagne hörts om.
Enligt 20 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om journal (KVFS
2006:14, numera 2008:11, JO:s anm.) skall anteckningar föras löpande. I journalen
skall införas alla beslut som har fattats, viktiga händelser samt väsentliga uppgifter
om vidtagna eller planerade åtgärder om klienten. Även uppgifter om
omständigheter i övrigt som är av betydelse för vistelsen i häkte eller under
verkställigheten skall antecknas.

Kriminalvårdens bedömning
Innehav av otillåten kommunikationsutrustning utgör ett sådant brott mot de
föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten att det i sig kan aktualisera
bestämmelserna i 49–51 §§ KvaL. En första fråga är då om bestämmelsen går att
tillämpa på det sätt som skett i förevarande fall, dvs. att en intagen som inte kan
uteslutas från delaktighet i misskötsamheten avskiljs, eller om det krävs konkret
misstanke riktad direkt mot en eller flera intagna för att kunna avskilja dessa.
I förarbetena till 50 § KvaL anfördes att bestämmelsen skulle kunna tilllämpas om
sprängmedel eller narkotika påträffats inom anstalten och det för utredningens skull
är nödvändigt att hindra de intagna som kan misstänkas vara inblandade att
kommunicera med varandra (prop. 1975/76:165 sid. 20).
I ett beslut den 21 augusti 1979 (refererat i JO:s ämbetsberättelse 1980/81 sid. 253)
anförde JO att en förutsättning för en tillämpning av 20 och 50 §§ KvaL är att
föreliggande omständigheter pekar i riktning mot en viss eller vissa intagna. JO
ansåg att även om det kunde befaras att ett flertal intagna på avdelningen var
inblandade i de rymningsförberedelser som där var fråga om kunde misstanke om
inblandning knappast avse samtliga intagna på avdelningen, som då var fler än 50. I
beslut den 16 maj 1997 (dnr 1794-1996) delade JO dåvarande
Kriminalvårdsstyrelsens bedömning att 50 § KvaL kunde tillämpas för att avskilja
samtliga intagna på en avdelning med ett tiotal intagna där ingen kunde uteslutas
från misstanke om delaktighet i det i ärendet aktuella sabotaget (utlösande av ett
larm). I beslut den 23 september 2004 (dnr 2751-2003) fann JO att beslut om att
avskilja samtliga intagna på en avdelning efter att ett larm utlösts två gånger samma
dag möjligen skulle kunna beslutas med stöd av 50 § KvaL.
Kriminalvårdskommittén anför i sitt betänkande (SOU 2005:54) att 50 § KvaL är
restriktivt utformad och menar att en förutsättning för att ett avskiljande skall få ske
med stöd av bestämmelsen är att omständigheterna pekar mot en viss eller vissa
intagna. Kommittén anför vidare att det är tveksamt om bestämmelsen kan användas
för att avskilja fler intagna än i 1997 års JO-beslut (sid. 477).
Av det anförda framgår att rättsläget inte är helt entydigt. Det torde vara klart att det
krävs någon form av misstanke mot en intagen för att denne skall kunna avskiljas
med stöd av 50 § KvaL. Hur konkret denna misstanke skall vara är dock oklart och
det måste rimligen bero på bland annat hur många intagna och vilken typ av
misstanke det är fråga om. JO:s beslut från 1979 rörde ett rymningsförsök från en
                                                                           Dnr 173-2007      Sid 5 (10)




      stor avdelning där det skett åverkan på ett galler och där ett bågfilsblad hittats vid
      visitation, medan beslutet från 1997 rörde en liten avdelning där samtliga intagna
      kunde tänkas vara inblandade. I det nu aktuella fallet är det fråga om en avdelning
      som storleksmässigt ligger emellan de båda andra och fråga är om förekomsten av
      en mobiltelefon som enligt Kriminalvårdens erfarenhet normalt används av flera
      intagna. Kriminalvården gör mot denna bakgrund bedömningen att
      omständigheterna pekade på att samtliga inblandade kunde misstänkas för
      inblandning och att anstalten således torde ha haft grund för sin tillämpning av 50 §
      KvaL. I sammanhanget bör noteras att fråga inte är om något kollektivt beslut.
      Individuella beslut har fattats för samtliga intagna. Att dessa är utformade på ett
      likartat sätt beror på att de grundar sig på samma lagrum och samma
      omständigheter. Det bör vidare noteras att för en av de intagna hävdes
      avskildhetsplaceringen i princip omgående då det kunde konstateras att denne inte
      hade någon beröring med det otillåtna innehavet.
      Fråga är härefter om 20 § första stycket 1 kan tillämpas på det sätt den gjordes vid
      beslutet om avskildhet den 8 januari 2007. Först kan noteras att bestämmelsen i och
      för sig kan tillämpas på en grupp intagna under förutsättning att det fattas beslut på
      individuell basis (JO:s beslut den 14 november 2006, dnr 3503-2005). För att
      avskildhet med stöd av denna bestämmelse – och här torde det vara momentet om
      föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa som är
      aktuellt – skall kunna beslutas torde emellertid krävas att det föreligger en konkret
      risk för våld eller hot baserat på tillförlitliga uppgifter (prop. 1975/76:165 sid. 21 jfr
      med prop. 1980/81:1 sid. 17). Det framgår vare sig av anstaltens beslut eller av
      utredningen i övrigt att det har förelegat någon sådan risk. Beslutet att placera AA i
      avskildhet med stöd av 20 § KvaL torde således vara felaktigt. Anstalten kan inte
      undgå kritik härför. I sammanhanget bör dock noteras att regeringen i
      lagrådsremissen Några ändringar i kriminalvårdslagstiftningen den 10 maj 2007
      föreslår att 17 § KvaL skall ändras på så sätt att det blir möjligt att avskilja samtliga
      eller vissa intagna från varandra om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen
      eller säkerheten i anstalten.
      Kriminalvården har ingen anledning att ifrågasätta anstaltens uppgifter om möjlighet
      för de intagna att vistas utomhus.
      Vad slutligen gäller förhöret av AA uppger anstalten att de intagna började förhöras
      i anslutning till att besluten om avskildhet fattades men inte sattes ned i skrift förrän
      i ett senare skede. Kriminalvården kan inte se att detta förfaringssätt i sig strider mot
      bestämmelserna i KvaL, anstaltsföreskrifterna eller journalföreskrifterna. Av AA:s
      behandlingsjournal framgår emellertid inte annat än att han förhördes den 9 januari,
      det vill säga då avskildheten hade pågått i fem dagar. Detta är inte förenligt med det
      skyndsamhetskrav som gäller. Förhöret hölls dessutom efter den tid då
      förutsättningar för avskildhetsplacering av AA enligt vad som anförts torde
      föreligga. Inte heller för detta kan anstalten undgå kritik.
      Upplysningsvis meddelas att bland annat den här aktuella händelsen, efter klagomål
      av en annan intagen på avdelningen, är under granskning av JK i JK:s ärende 1788-
      07-21. Kriminalvården skall yttra sig till JK senast den 15 juni 2007
      (Kriminalvårdens dnr 05-2007-8357).
      –––
AA yttrade sig över remissvaret.

CC, som också var intagen i anstalten Norrtälje, klagade till JK över att anstalten
systematiskt beslutar om kollektiva isoleringar med stöd av 20 och 50 §§
kriminalvårdslagen. Enligt CC ignorerar anstalten Norrtälje bestämmelser om bl.a.
utredning, protokollföring, journalföring och individuell prövning. Trots att han
skött sin anstaltsvistelse hade han gång på gång placerats i avskildhet enbart på den
grunden att han inte kunde uteslutas från misstanke. CC redogjorde för fyra
                                                                         Dnr 173-2007    Sid 6 (10)




tillfällen där hela avdelningen placerats i avskildhet: den 4 februari 2006 då det
fanns misstanke om otillåten telefonutrustning, den 10 september 2006 då en
misshandel ägde rum på promenadgården, den 5 december 2006 då en intagen
misshandlades inne på avdelningen och den 4 januari 2007 då det fanns misstanke
om otillåten telefonutrustning. I samtliga dessa fall borde anstalten, enligt CC,
genom enkla åtgärder ha kunnat utesluta intagna från misstanke i stället för att
placera samtliga intagna i avskildhet.

Kriminalvården (huvudkontoret), genom stf generaldirektören DD, anförde i sitt
yttrande beträffande CC:s klagomål bl.a. följande.
      –––

      Sakförhållanden m.m.
      CC har anfört att anstalten Norrtälje systematiskt och kollektivt isolerat intagna och
      därvid ignorerat gällande bestämmelser om protokollföring, utredning, förhör,
      journalföring, objektivitet, proportionalitet och individuell prövning.
      Huvudkontoret har inhämtat utredning från anstalten Norrtälje och Region
      Stockholm. Av utredningen framgår att beslut om att placera CC i avskildhet har
      fattats vid fem tillfällen under perioden den 4 februari 2006–den 8 januari 2007. Vid
      de fyra första tillfällena grundades besluten på 50 § lagen (1974:203) om
      kriminalvård i anstalt (KvaL) och vid det sista tillfället – som fattades i anslutning
      till att avskildheten enligt beslutet den 4 januari 2007 upphörde – enligt 20 § första
      stycket 1 KvaL. För respektive tillfälle framgår följande.

      Avskiljandet den 4–8 februari 2006
      Beslut om avskiljande fattades efter att det framkommit en tydlig misstanke om
      innehav av otillåten telefonutrustning på den avdelning CC var intagen. Vid
      tidpunkten för beslutet kunde ingen intagen uteslutas från misstanke om innehav.
      Rapport skrevs den 4 februari och förhör hölls den 5 februari 2006. CC uppgav i
      förhöret att han ansåg att det var omotiverat att besluta om avskildhet för samtliga
      intagna.

      Avskiljandet den 10–13 september 2006
      Beslut om avskiljande fattades på grund av att en intagen, som förmåtts gå fram till
      staketet mellan paviljongerna B och C, fick upphettad olja kastad över sig av andra
      intagna och att anstalten bedömde att ett antal intagna var direkt eller indirekt
      inblandade i händelsen. Ingen intagen på de berörda avdelningarna kunde vid
      beslutstillfället uteslutas från misstanke om delaktighet. Rapport skrevs den 10
      september och förhör hölls den 13 september. Vid förhöret avböjde CC att uttala sig
      utan närvaro av advokat.

      Avskiljandet den 5–7 december 2006
      Beslut om avskiljande fattades efter att en intagen på avdelningen blivit
      misshandlad. Ingen av de intagna kunde uteslutas från direkt eller indirekt
      medverkan i händelsen. Rapport skrevs den 5 december och förhör hölls den 7
      december 2006. CC ville inte delta i förhöret. Av rapporten framgår att, som CC
      uppger, det är riktigt att två vårdare såg att en viss intagen slog en annan intagen.
      Vidare framgår att själva slagsmålet hade föregåtts av en händelse på avdelning Cl
      där misshälligheter mellan intagna uttrycktes. Anstalten gjorde mot den bakgrunden
      bedömningen att ingen på avdelningen kunde uteslutas från direkt eller indirekt
      medverkan.
                                                                    Dnr 173-2007     Sid 7 (10)




Avskiljandet den 4–8 januari 2007
Beslut om avskiljande fattades efter att det framkommit misstanke om innehav av
otillåten telefonutrustning på den avdelning CC var intagen. Vid tidpunkten för
beslutet kunde ingen intagen uteslutas från misstanke om hantering eller innehav av
utrustningen. Rapport skrevs den 4 januari och förhör hölls den 10 januari. Vid
förhöret hade CC inget att säga. – Rapporten innehöll bland annat följande
formulering: ”Placeringen kommer att kvarstå så länge som behövs för att
säkerställa att ingen otillåten telefonutrustning finns kvar. Således kan tiden bli såväl
längre som kortare än fyra dagar. Denna metod kommer vi att använda oss av fr.o.m.
nu vid misstanke om otillåtet innehav som inte kan utredas med enklare medel.”

Avskiljandet den 8–10 januari 2007
Beslut om avskiljande fattades samtidigt som beslut om att upphäva föregående
avskiljande fattades. Beslutet grundades på att starka misstankar fanns om att
otillåten telefonutrustning fanns inom den avdelning där CC var placerad och att den
använts av intagna knutna till avdelningen. Vid tidpunkten för beslutet hade endast
en intagen kunnat uteslutas från inblandning i handhavandet av den otillåtna
utrustningen. Rapport och förhör var desamma som vid föregående avskiljande.
Anstalten uppger vidare följande. Påståendet om bristande saklighet och objektivitet
tillbakavisas, liksom påståendet om att det bland de intagna utvecklas ”poliser” som
vaktar och straffar andra intagna. Det är inte något som personalen har
uppmärksammat. Däremot är den avdelning där CC är intagen en tung avdelning där
det – vilket framgår av ärendet – inte sällan förekommer incidenter. Det kan dock
inte uteslutas att det mellan intagna finns personliga relationer där det kan uppstå
olika former av krav. – Rapporten den 4 januari 2007 innehåller en olycklig
formulering som skulle kunna tolkas som ett hot men som dock är formellt
betydelselös. Något behov av åtgärder utöver fortsatt kompetensutveckling för de
som har att författa rapporter eller arbeta med klientadministration behöver inte
vidtas.
Händelsen den 4–den 10 januari 2007 är, efter klagomål av annan intagen på samma
avdelning, under granskning av JO i dennes ärende 173-2007.

Författningsbestämmelse
Se det bilagda yttrandet till JO under samma rubrik.

Kriminalvårdens bedömning
Vad gäller förutsättningarna för tillämpning av 50 och 20 §§ KvaL och händelsen
den 4–10 januari 2007 gör Kriminalvården den bedömning som framgår av bifogat
yttrande till JO. Kriminalvården finner således att anstalten när det gäller de två
tillfällen det var fråga om att utreda förekomsten av otillåten telefoniutrustning haft
fog för sina beslut enligt 50 § KvaL men inte för beslutet enligt 20 § KvaL den 8
januari 2007.
Även våld eller hot mot medintagen utgör sådan misskötsamhet som kan medföra att
varning meddelas (jfr de allmänna råden till 8 kap. 2 § anstaltsföreskrifterna). Under
förutsättning att misstanke kan riktas mot samtliga intagna för delaktighet i en sådan
händelse föreligger således förutsättningar för sådan tillämpning av 50 § KvaL som
har skett.
Bråk och andra incidenter på anstalterna beror många gånger på förhållanden mellan
fler än de direkt inblandade intagna. Händelser kan vara initierade av andra än de
konkreta gärningsmännen och även påverkas av saker som sker utanför anstalterna.
Att analysera orsakerna bakom en incident, och därigenom få beslutsunderlag för
bland annat disciplinpåföljder och omplaceringar, kan kräva mycket arbete. I
synnerhet omplaceringar kan vara en grannlaga uppgift eftersom man måste undvika
att skapa problem på den nya anstalten. En sådan analys kan kräva en omfattande
                                                                           Dnr 173-2007     Sid 8 (10)




      samverkan mellan olika enheter inom Kriminalvården. Allt detta är en följd av de
      allt mer komplicerade nätverksförhållandena bland kriminella.
      Anstalten uppger att det inte vid något av de två aktuella tillfällena gått att utesluta
      någon intagen på avdelningen från direkt eller indirekt inblandning i händelserna.
      Det är svårt att i efterhand, mot den bakgrund som tecknats ovan, ifrågasätta
      anstaltens bedömning av hur många och vilka intagna som behövt avskiljas under
      utredningarna.
      Kriminalvården kan därför inte se att det finns anledning att kritisera anstalten
      Norrtälje för tillämpningen av 50 § KvaL Det kan här noteras att avskildhet enligt
      denna bestämmelse är ett utredningsverktyg och inte en bestraffning; Att vissa
      intagna som varit avskilda slutligen inte meddelas varning, senareläggning eller blir
      föremål för annan åtgärd betyder således i sig inte att beslutet varit omotiverat.
      Om de lagliga förutsättningarna härför är uppfyllda – vilket Kriminalvården anser
      såvitt avser tillämpningen av 50 § Kval – ger lagstiftningen möjlighet att avskilja en
      intagen. Denna möjlighet är oavhängig hur många gånger den intagne tidigare har
      avskilts. Kriminalvården kan inte se att åtgärderna varit oproportionerliga. Vad
      gäller de här aktuella tillfällena har det vidare inte någon gång varit fråga om ett
      kollektivt beslut, utan individuella beslut har fattats för varje berörd intagen. Att
      besluten är utformade på ett likartat sätt beror på att de grundar sig på samma lagrum
      och samma omständigheter (jfr här rapporten den 4 januari 2007 som, med
      bortseende från att avskildhet med stöd av 50 § KvaL inte får vara längre än fyra
      dagar, mot denna bakgrund i och för sig kan anses vara olyckligt formulerad men
      inte lagstridig). Kriminalvården tillbakavisar således CC:s påstående om att
      Kriminalvården kollektivt och systematiskt isolerat intagna.
      Vid samtliga tillfällen har rapport skrivits samma dag som avskiljandena har skett.
      Förhör har, vid sidan av händelsen den 4–10 januari 2007, hållits mellan en och tre
      dagar efter beslut om avskiljande. Det får, med hänsyn taget till att fråga är om en
      avdelning med plats för 32 intagna av vilka flertalet avskilts från varandra, anses
      rymmas inom vad som kan anses vara skyndsam handläggning. CC:s övriga
      synpunkter på att anstalten Norrtälje ignorerar gällande bestämmelser är alltför
      svepande för att kunna bemötas av Kriminalvården.
      I fråga om vad CC i övrigt anfört om ordningen på avdelningen hänvisar
      Kriminalvården till vad anstalten uppgett.
      –––
I beslut den 24 oktober 2008 anförde JO Nordenfelt följande.

Bedömning
Beslut om placering i avskildhet m.m.
En intagen har enligt 17 § kriminalvårdslagen normalt rätt till gemenskap med
andra intagna under den tid då han eller hon är skyldig att ha sysselsättning. En
intagens rätt till gemenskap får dock inskränkas bl.a. med stöd av bestämmelserna i
20 och 50 §§ samma lag.

Av 50 § kriminalvårdslagen framgår att en intagen under utredning av allvarliga
förseelser tillfälligt får hållas avskild från andra intagna i den utsträckning det är
absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras. Åtgärden får
inte bestå längre än fyra dygn.

Jag vill inledningsvis understryka att en placering av en intagen i avskildhet är en
mycket ingripande åtgärd, som enligt min mening bör användas med restriktivitet.
Jag är dock väl medveten om att det för att säkerställa ordning och säkerhet inom
                                                                      Dnr 173-2007    Sid 9 (10)




anstalten kan krävas att en eller flera intagna placeras i avskildhet. Ärenden om
placering i avskildhet måste handläggas med största noggrannhet, och bedömningar
ska göras i varje enskilt fall.

Av utredningen framgår att det den 4 januari 2007 fanns indikationer på att
otillåten telefonutrustning fanns i anstalten och att den misstänkta kretsen kunde
begränsas till de 32 intagna på avdelning C. Anstalten bedömde att samtliga 32
intagna behövdes placeras i avskildhet enligt 50 § kriminalvårdslagen och beslut
fattades härom.

JO:s granskning är av rättslig art och avser främst en kontroll av att myndigheten
har följt de regler som gäller för förfarandet. JO brukar således inte ta ställning till
om ett beslut är riktigt i sak. Mot den bakgrunden finner jag inte anledning att
närmare kommentera besluten om att avskildhetsplacera de intagna. När det gäller
den omständigheten att anstalten beslutade att avskildhetsplacera avdelningens
samtliga intagna kan dock anmärkas att en tillämpning av bestämmelsen i 50 §
kriminalvårdslagen förutsätter att misstanken eller omständigheterna pekar mot en
viss eller vissa intagna. I detta fall har Kriminalvården uppgett att misstanken
pekade mot samtliga intagna och att således ingen kunde direkt uteslutas från
misstankar. Jag finner inte anledning att rikta kritik mot myndigheten.

Av utredningen framgår att besluten om placering av de intagna enligt 50 §
kriminalvårdslagen upphävdes den 8 januari 2007, det vill säga efter de maximalt
tillåtna fyra dygnen, och ersattes med beslut om placering enligt 20 §
kriminalvårdslagen. Kriminalvården har redogjort för när avskildhetsplaceringar
får ske enligt denna bestämmelse. Som Kriminalvården framhållit i sitt yttrande
måste det föreligga en konkret risk för någon av de omständigheter som anges i
paragrafen. Någon sådan konkret risk har inte kommit till uttryck i anstaltens
beslut. Den har inte heller dokumenterats i utredningen på annat sätt, och anstalten
synes därför ha saknat underlag för besluten. Jag är synnerligen kritisk till
anstaltens beslut att placera de intagna, bl.a. AA, i avskildhet enligt 20 §
kriminalvårdslagen.

Som Kriminalvården framhållit får intagna numera, genom en ändring av 17 §
kriminalvårdslagen som trätt i kraft den 1 april 2008 (SFS 2008:35), tillfälligt
hållas avskilda från varandra om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen
eller säkerheten i anstalten.

Förhör
Kriminalvården har redogjort för bestämmelserna om förhör och utredning. Jag
finner därför inte anledning att närmare redogöra för dessa. Av utredningen
framgår beträffande AA att han förhördes först den 9 januari 2007. Jag delar
Kriminalvårdens bedömning att det inte är förenligt med de krav på skyndsamhet
som gäller för förhör. Syftet med en avskildhetsplacering enligt 50 §
kriminalvårdslagen är bl.a. att ge möjligheter att utreda den misstänkta
misskötsamheten. I bl.a. AA:s fall ägde förhöret rum efter det att
                                                                    Dnr 173-2007    Sid 10 (10)




avskildhetsplaceringen enligt denna bestämmelse upphört. Jag är mycket kritisk till
det inträffade. Såvitt avser CC:s klagomål framgår att han förhördes inom fyra
dygn från avskiljandet. Anledning att rikta kritik mot Kriminalvården i den delen
föreligger därför inte.

Utevistelser
Enligt 13 § kriminalvårdslagen ska en intagen ha rätt att dagligen vistas utomhus
minst en timme om inte synnerligt hinder möter däremot. Av utredningen framgår
att det i den uppkomna situationen inte var möjligt att medge utevistelse i enlighet
med denna bestämmelse. Jag finner inte anledning att rikta någon kritik mot
Kriminalvården i denna del. Jag vill dock erinra om att det krävs synnerligt hinder
för att inskränka utevistelserna och att åtgärder bör vidtas för att intagna i största
möjliga mån ska få möjlighet till daglig utevistelse.

Övrigt
CC har hävdat att anstalten slentrianmässigt avskildhetsplacerar de intagna. Som
exempel har han lämnat fyra exempel. Avskildhetsplaceringarna som pågick den
4–10 januari 2007 har jag kommenterat ovan. Jag finner inte anledning att närmare
kommentera de övriga tillfällen han har nämnt.
