# Uttalanden i vissa frågor som rör organisationen av den psykiatriska tvångsvården inom Region Stockholm

JO 2020-11-27 dnr 1732-2019

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2020-11-27                1732-2019              1 (14)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Uttalanden i vissa frågor som rör organisationen av den psykiatriska
                        tvångsvården inom Region Stockholm


                          Beslutet i korthet: Inom Region Stockholm har Stockholms läns sjukvårdsområde
                          (SLSO) uppdrag att bedriva bl.a. psykiatrisk vård. SLSO tillämpar en ordning där
                          beslut om kvarhållning enligt 6 § lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) fattas vid
                          regionens enda vuxenpsykiatriska akutmottagning, trots att det sällan är där frågan
                          om intagning prövas, och anses giltiga även vid andra vårdinrättningar inom regionen.
                          Kvarhållningsbeslutet anses också kunna ligga till grund för viss tvångsanvändning
                          utanför vårdinrättningen och för att begära handräckning hos Kriminalvården.
                          I beslutet uttalar chefsJO att räckvidden av ett kvarhållningsbeslut är begränsad till
                          den vårdinrättning där beslutet fattats. En patient som endast omfattas av ett sådant
                          beslut och således ännu inte är intagen för vård enligt LPT, kan enligt chefsJO inte
                          anses frihetsberövad när patienten lämnar den aktuella vårdinrättningen.
                          Kvarhållningsbeslutet ger därför inte vårdpersonal rätt att utanför vårdinrättningen
                          vidta tvångsåtgärder med stöd av LPT, och bestämmelsen om laga befogenhet är då
                          inte heller tillämplig. ChefsJO uttalar vidare att en förutsättning för att Kriminalvården
                          ska anlitas för att förflytta en patient är att ett beslut om intagning för vård enligt LPT
                          har fattats.
                          ChefsJO konstaterar att den psykiatriska tvångsvården inom Region Stockholm är
                          organiserad på ett sätt som inte är förenligt med de aktuella bestämmelserna i LPT
                          och som medför en risk för otillåtna inskränkningar av patienternas grundläggande fri-
                          och rättigheter. ChefsJO anser att SLSO förtjänar allvarlig kritik för sin hantering av
                          dessa frågor och förutsätter att åtgärder omgående vidtas för att säkerställa att
                          samtliga steg i intagningsprocessen hanteras på ett rättssäkert och korrekt sätt inom
                          regionen.
                          Genom utredningen har chefsJO vidare uppmärksammat att vissa bestämmelser i
                          LPT är utformade på ett otydligt sätt som riskerar att försvåra en enhetlig och
                          rättssäker tillämpning. Ärendet har även visat att det finns behov av att överväga hur
                          den psykiatriska tvångsvården behöver vara organiserad för att säkerställa en
                          rättssäker intagningsprocess samt tillgodose patientens behov av trygghet och
                          säkerhet i vården. Mot bakgrund av de påtalade oklarheterna i de aktuella
                          bestämmelserna i LPT finner chefsJO anledning att, med stöd av 4 § JO-
                          instruktionen, göra en framställning till regeringen om en översyn av lagstiftningen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                      Dnr 1732-2019       Sid 2 (14)

## Anmälan och bakgrund

Initiativet
JO:s Opcat-enhet genomförde på mitt uppdrag den 18 och 19 september 2018
en inspektion av Norra Stockholms psykiatri, psykiatriska akutmottagningen
(länsakuten) och avdelning 1 vid S:t Görans sjukhus, Stockholms läns
sjukvårdsområde (SLSO) inom Region Stockholm.

I protokollet från inspektionen (dnr 5990-2018) gjorde jag vissa uttalanden om
beslut om kvarhållning enligt 6 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
(LPT) och organisationen av den psykiatriska slutenvården inom Region
Stockholm. Därefter uttalade jag att jag inom ramen för ett särskilt
initiativärende avsåg att utreda bl.a. Region Stockholms sätt att organisera den
psykiatriska slutenvården, innebörden av begreppet ”vårdinrättning” i 6 § LPT
och räckvidden av ett beslut om kvarhållning.

## Utredning

Utredning
Inledningsvis begärdes vissa riktlinjer och rutiner in och granskades.

Därefter upprättades en promemoria med bl.a. de iakttagelser som JO hade gjort
under inspektionen. JO begärde att styrelsen för SLSO skulle yttra sig över
denna promemoria med ett antal särskilda frågeställningar (vilka framgår av
SLSO:s remissvar nedan).

I sitt remissvar anförde styrelsen för SLSO bl.a. följande (bilagorna har här
utelämnats; JO:s anm.):

      1.   Hur är den psykiatriska tvångsvården inom Region Stockholm organiserad?
      Inom Region Stockholm är det Stockholms läns sjukvårdsområde, SLSO, som
      har uppdraget att bland annat bedriva psykiatri och primärvård. SLSO:s
      verksamheter är organiserade i fem verksamhetsområden varav ett är psykiatri,
      VO Psykiatri. Detta verksamhetsområde leds av verksamhetsområdeschef
      Psykiatri (VO-chef), som genomdriver vårdgivarens direktiv om tvångsvård samt
      tillsätter och förordnar verksamhetschefer för de olika psykiatriska
      resultatenheterna.
      Dessa verksamhetschefer utser i sin tur chefsöverläkare för respektive
      resultatenhet.
      SLSO Psykiatri är Sveriges största vårdgivare av specialistpsykiatri och omfattar
      barn- och ungdomspsykiatri, vuxenpsykiatri, ätstörningsvård, beroendevård och
      rättspsykiatri. Verksamheten omfattar den psykiatriska heldygnsvården i större
      delen av länet, den länsövergripande psykiatriska akutmottagningen på S:t
      Görans sjukhus och den mobila akutenheten med akutbil för omhändertagande
      av personer med akut psykisk ohälsa.
      Inom SLSO Psykiatri finns fem vuxenpsykiatriska verksamheter som erbjuder
      psykiatrisk heldygnsvård, inklusive psykiatrisk tvångsvård, till personer över
      18 år:
      • Norra Stockholms psykiatri (S:t Görans sjukhus)
      • Psykiatri Nordväst (S:t Görans sjukhus och Danderyds sjukhus)
      • Psykiatri Sydväst (Huddinge sjukhus)
      • Psykiatri Södra Stockholm (Gubbängen, Hagsätra, Haninge, Nacka,
        Södermalm, Farsta)
      • Psykiatricentrum Södertälje (Södertälje sjukhus)
                                                                     Dnr 1732-2019         Sid 3 (14)




Rättspsykiatrisk vård bedrivs vid Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby,
vid Huddinge sjukhus och vid Helix i Huddinge.
BUP Stockholm ger psykiatrisk heldygnsvård för barn och ungdomar, inklusive
psykiatrisk tvångsvård, vid Södersjukhuset och S:t Görans sjukhus.
Stockholms centrum för ätstörningar, SCÄ, ger heldygnsvård inklusive
psykiatrisk tvångsvård på Södermalm. Beroendecentrum ger heldygnsvård
inklusive psykiatrisk tvångsvård vid S:t Görans sjukhus.

2.   Hur tolkar SLSO begreppet "vårdinrättning" i 6 § LPT?
Begreppet vårdinrättning har ingen närmare definition i lagstiftning, förarbeten
eller i Socialstyrelsens termbank. I förarbetena till LPT framförde regeringen att
det måste ställas särskilda krav på vårdens kvalitet när en patient vårdas med
tvång. Regeringen menade att tvångsvård i första hand borde ges på ett sjukhus
där den psykiatriska vården är samlokaliserad med somatisk vård.
I LPT används både termen "vårdinrättning" samt "sjukvårdsinrättning", utan att
det i lag eller förarbeten anges att begreppen har skilda definitioner.
SLSO anser att begreppet "vårdinrättning" i 6 § LPT innefattar de psykiatriska
slutenvårdsverksamheternas fysiska lokaler och området i omedelbar anslutning
till dessa, motsvarande det som räknas som "sjukvårdsinrättningens område"
enligt bestämmelsen om permission i 25 § LPT.
I lagens förarbeten anges att det inte finns något hinder mot att psykiatrisk
tvångsvård ges på en annan sjukvårdsenhet än en psykiatrisk, när en patient har
ett samtidigt behov av såväl somatisk vård som psykiatrisk tvångsvård. Den
läkare som ansvarar för den psykiatriska tvångsvården kan då besluta om att
patienten tillfälligt kan vårdas på en somatisk enhet. I sådana fall anser SLSO att
begreppet "vårdinrättning" i 6 § LPT även motsvarar de fysiska lokaler där
patienten tillfälligt vårdas och området i omedelbar anslutning till dessa.

3.   Vilken räckvidd anser SLSO att ett beslut om kvarhållning enligt 6 § LPT har när en
     patient förs över från S:t Görans sjukhus till annan psykiatrisk verksamhet inom
     SLSO?
6 § LPT första stycket lyder: "En patient får, sedan vårdintyg har utfärdats, efter
beslut av läkare hållas kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning har
avgjorts. Om andra åtgärder inte är tillräckliga, får det tvång användas som är
nödvändigt för att hindra patienten att lämna den del av vårdinrättningen där
patienten skall vistas, för att upprätthålla ordningen på inrättningen eller för att
tillgodose säkerheten i vården."
Bestämmelsens lydelse tar sikte på en situation då patienten, när vårdintyg har
utfärdats, befinner sig i hälso- och sjukvårdens lokaler. Syftet med bestämmelsen
om kvarhållning är att ge den läkare som ska fatta intagningsbeslutet tillräckligt
med tid för att kunna göra en självständig bedömning av patientens psykiska
hälsa och inhämta kompletterande uppgifter från den läkare som utfärdat
vårdintyget.
Enligt 6 b § LPT ska frågan om intagning för tvångsvård avgöras skyndsamt
efter undersökning av patienten, senast 24 timmar efter dennes ankomst till
vårdinrättningen.
I förarbetena anges att kvarhållningsbeslutet gäller "tills intagningsprövning har
skett, dvs. inte längre än 24 timmar".
En patient med vårdintyg som befinner sig på en av SLSO:s psykiatriska
verksamheter kan behöva transporteras till en annan verksamhet för intagning av
flera skäl. Det kan vara fördelaktigt för patienten att vårdas så nära hemmet som
möjligt. Olika avdelningar och enheter har olika inriktning för att bättre kunna
tillgodose patienternas individuella behov av specialistvård, vilket innebär att en
                                                                  Dnr 1732-2019        Sid 4 (14)




patient med viss typ av psykisk ohälsa kan behöva transporteras till en
slutenvårdsenhet med rätt inriktning.
Beläggningsgraden på slutenvårdsplatser i psykiatrin är hög, och patienten
kan behöva transporteras för att kunna få sitt behov av psykiatrisk slutenvård
tillgodosett i rätt tid.
Arbetet med att hitta en lämplig och ledig vårdplats, ordna transport samt göra
rätt bedömning av patientens behov av intagning för psykiatrisk tvångsvård, får
dock inte innebära att en patient med vårdintyg kvarhålls längre än 24 timmar.
Därför anges följande i SLSO:s riktlinje "Tillämpning av lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård (LPT) - VO Psykiatri":
     Kvarhållningsbeslut som fattats på en psykiatrisk verksamhet, varefter
     patienten överförts till annan psykiatrisk verksamhet, är giltigt även på den
     mottagande verksamheten. Man får inte fatta fler kvarhållningsbeslut efter
     varandra. Kontrollera beslutsjournalen från sändande verksamhet.
     Tidpunkten måste vara införd i journalen.
SLSO anser således att ett beslut om kvarhållning enligt 6 § LPT aldrig har
längre räckvidd i tid än 24 timmar, och att det inte är rättsligt möjligt att (genom
att fatta flera beslut i följd) förlänga den tiden. Ovan citerade formulering i
SLSO:s riktlinje har tillkommit för att betona att det inte är möjligt att förlänga
tiden för kvarhållning utöver 24 timmar.
Kvarhållningsbeslutets geografiska räckvidd är begränsat till den psykiatriska
slutenvårdsenheten där patienten befinner sig, i enlighet med vad som angetts
ovan. Ett beslut om kvarhållning enligt 6 § LPT är en frihetsberövande åtgärd
och får inte ges vidare tolkning än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet
med lagregeln. SLSO anser inte att ett sådant beslut ger psykiatripersonalen
befogenhet att kvarhålla patienten utanför sjukvårdsinrättningens område, till
exempel vid en transport från en av SLSO Psykiatris verksamheter till en annan.
I 47 § andra stycket p. 2 LPT anges i stället att man kan begära handräckning
från Polisen för att föra patienten till en vårdinrättning sedan vårdintyg har
utfärdats, om det inte är möjligt att genomföra transporten utan tvång.
När en patient med vårdintyg och fattat kvarhållningsbeslut, efter transport,
ankommer till den verksamhet där frågan om intagning ska avgöras, har
mottagande läkare följt riktlinjen som anger att kvarhållningsbeslutet gäller även
på den sjukvårdsinrättning dit patienten har ankommit.
SLSO kommer att se över riktlinjen för att ta reda på om kvarhållningsbeslutet
ska vara mer knutet till varje separat sjukvårdsinrättning inom SLSO. En
förutsättning för att besluta om behandling enligt LPT 6 a § blir då ett
kvarhållningsbeslut på den aktuella vårdinrättningen. Det kan ju ha gått flera
timmar sedan kvarhållningsbeslutet fattades på den avlämnande enheten och
patientens tillstånd kan ha förändrats, varför det torde vara rimligt med ett
aktuellt beslut om kvarhållning enligt LPT 6 § före beslut om den typ av
tvångsåtgärder som förutsätter nämnda kvarhållningsbeslut.
Möjligheten att fatta ett nytt beslut om kvarhållning när patienten kommit till en
annan vårdinrättning innebär dock inte att den sammanlagda tiden då en patient
med vårdintyg vistas på vårdinrättning eller transporteras mellan vårdinrättningar
får överskrida 24 timmar innan frågan om intagning prövas.

4.   Anser SLSO att handräckning kan begäras från Kriminalvården även för en patient
     som inte är intagen enligt LPT men har ett kvarhållningsbeslut enligt 6 § LPT?
Nya bestämmelser som reglerar Kriminalvårdens ansvar för transporter av
frihetsberövade personer infördes den 1 april 2017. I 47 § andra stycket p. 6 LPT
anges att Kriminalvården ska lämna hjälp på begäran av chefsöverläkaren för att
"förflytta en patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning med stöd av denna
lag". Övriga bestämmelser i 47 § LPT om rätten att begära handräckning berör
handräckning från Polisen.
                                                                   Dnr 1732-2019         Sid 5 (14)




I den aktuella situationen har frågan om intagning ännu ej prövats, och patienten
är inte att anse som intagen enligt LPT. Enligt paragrafens ordalydelse kan då
inte handräckning begäras från Kriminalvården, utan från Polisen.
I den omfattande diskussion som förts med Kriminalvården samt Polisen i
nationella och regionala samverkansgrupper framkommer att dessa myndigheter
inte gör denna tolkning, vilket har lett till oklarheter i tillämpningen av regeln.
Det har funnits olika ståndpunkter i frågan. Med anledning av detta har
instruktioner från SLSO flera gånger behövt ändras med åtföljande informations-
och tillämpningsproblem. Frågan är för närvarande aktualiserad i en myndighets-
gemensam juristgrupp.
Kriminalvården och Polisens rådande tolkning av de nya reglernas innebörd är
att Polisen ska transportera icke frihetsberövade patienter och att Kriminalvården
ska transportera frihetsberövade personer. Inom ramen för en sådan tolkning
anser SLSO att handräckningsbegäran i det fall frågan gäller i nuläget kan göras
till Kriminalvården, även om ordet "intagen" i 47 § andra stycket p. 6 LPT
egentligen utesluter en sådan tolkning.

5.   Vilka tvångsåtgärder anser SLSO att sjukvårdspersonal kan vidta under transport
     utanför sjukhusområdet mot en patient som endast omfattas av ett kvarhållnings-
     beslut enligt 6 § LPT? Grundas tvångsanvändning på 24 kap. 2 § brottsbalken eller
     någon annan bestämmelse?
När en transport utförs utan att hjälp har begärts från Polisen eller Kriminal-
vården innebär det att man från vårdens sida har bedömt att transporten kan
genomföras utan de särskilda befogenheter som nämns i 10 och 10 a §§
polislagen (1984:387) eller 4 kap. 4 § och 10 § första stycket häkteslagen
(2010:611).
Som anförts ovan anser SLSO inte att ett kvarhållningsbeslut ger psykiatri-
personalen befogenhet att kvarhålla patienten utanför sjukvårdsinrättningens
område, till exempel vid en transport från en av SLSO Psykiatris verksamheter
till en annan. Inte heller tvångsanvändning enligt 6 a § LPT är tillåten.
Enligt regeln om nöd i brottsbalkens 24 kap. 4 § får vårdpersonalen ingripa för
att t.ex. rädda patientens liv, även med tvång om det är försvarligt med hänsyn
till omständigheterna.
I brottsbalkens 24 kap. 2 § sägs: "Rymmer den som är intagen i kriminalvårds-
anstalt eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten eller sätter han
eller hon sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han eller hon på
annat sätt motstånd mot någon som han eller hon står under uppsikt av, när
denne ska hålla honom eller henne till ordningen, får det våld användas som med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att rymningen ska hindras eller
ordningen upprätthållas. Detsamma ska gälla om någon annan än de som nu har
nämnts gör motstånd i ett sådant fall."
Frågan gäller en situation där vårdintyg utfärdats, vilket innebär att en läkare
bedömt att det sannolikt finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges
med patientens samtycke. Kvarhållningsbeslut har utfärdats, vilket innebär att
läkare bedömt att patienten inte frivilligt kommer att stanna kvar på
vårdinrättningen tillräckligt länge för att frågan om intagning ska kunna avgöras.
Läkare har enligt 47 § andra stycket p. 2 LPT haft möjlighet att, om det behövs,
begära handräckning från Polisen för den aktuella transporten. Sammantaget
innebär dessa omständigheter enligt SLSO att patienten är att anse som frihets-
berövad, även om patienten ännu inte är intagen i den mening som avses i LPT.
Vårdpersonalen får alltså hindra patienten från att rymma under en sådan
transport, även med tvång om det är försvarligt med hänsyn till
omständigheterna.
                                                                  Dnr 1732-2019      Sid 6 (14)




Rättslig reglering
Regeringsformen
Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som
är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom
riket och att lämna det (2 kap. 8 § regeringsformen). Skyddet mot
frihetsberövande får begränsas i lag för att tillgodose ändamål som är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle, men begränsningen får inte gå utöver
vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den
(2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen).

LPT
Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får inte fattas
utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det framgår att det
finns sannolika skäl för att förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård
av patienten är uppfyllda (4 § första stycket LPT). Vårdintyget ska grundas på
en särskild läkarundersökning.

En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig anledning
till det (4 § andra stycket LPT). Undersökningen utförs av en legitimerad läkare.
Om undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten tas
om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast
av en läkare i allmän tjänst eller av en läkare som enligt avtal med regionen har
till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg.

Den läkare som har utfärdat vårdintyget ska se till att det snarast kommer till
den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångsvård ska prövas
(5 § tredje stycket LPT).

Sedan vårdintyg utfärdats får en patient efter beslut av läkare hållas kvar på
vårdinrättningen tills frågan om intagning har avgjorts (6 § första stycket LPT).
Om andra åtgärder inte är tillräckliga, får det tvång användas som är nödvändigt
för att hindra patienten att lämna den del av vårdinrättningen där patienten ska
vistas, för att upprätthålla ordningen på inrättningen eller för att tillgodose
säkerheten i vården. Om det är nödvändigt får patienten, sedan beslut om att
hålla kvar denne har fattats, kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för
kontroll av att denne inte bär på sig viss otillåten egendom (andra stycket).

Under vissa angivna förutsättningar får en patient som hålls kvar enligt 6 § LPT
efter beslut av läkare kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning,
kortvarigt hållas avskild från de andra patienterna eller ges nödvändig
behandling (se 6 a § LPT).

Frågan om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård ska avgöras skyndsamt
efter undersökning av patienten, senast 24 timmar efter dennes ankomst till
vårdinrättningen (6 b § första stycket LPT). Ett beslut om intagning får inte
grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar. Beslut om intagning fattas
                                                                    Dnr 1732-2019      Sid 7 (14)




av en chefsöverläkare vid en enhet för psykiatrisk vård (andra stycket). Beslutet
får inte fattas av den läkare som har utfärdat vårdintyget.

Polismyndigheten eller, om det gäller en transport av någon i fall som avses i 6,
Kriminalvården ska lämna hjälp på begäran av (1) en läkare som avses i 4 §
andra stycket sista meningen för att han eller hon ska kunna genomföra en
undersökning för vårdintyg, (2) en läkare som avses i 4 § andra stycket sista
meningen eller av chefsöverläkaren för att föra patienten till en
sjukvårdsinrättning sedan vårdintyg har utfärdats, (3) chefsöverläkaren för att
återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd, (4)
chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om denne inte
har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens
område har gått ut eller tillståndet har återkallats, (5) chefsöverläkaren för att
återföra en patient till vårdinrättningen, om denne inte har återvänt dit sedan
beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård har fattats, (6) chefsöverläkaren för att i
annat fall förflytta en patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning med stöd
av denna lag, eller (7) Socialstyrelsen för att sända hem en patient som är
utländsk medborgare och som vårdas enligt denna lag (47 § andra stycket LPT).

En sådan begäran får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter
kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att de särskilda befogenheter som
anges i 10 och 10 a §§ polislagen (1984:387) eller, om det gäller en transport
som utförs av Kriminalvården, 4 kap. 4 § och 10 § första stycket häkteslagen
(2010:611) behöver tillgripas (kroppsvisitation och fängselanvändning; JO:s
anm.), eller det annars finns synnerliga skäl (47 § tredje stycket LPT).

Kriminalvården ska vid en transport enligt 47 § LPT tillämpa följande
bestämmelser i häkteslagen: 4 kap. 4 § om kroppsvisitation, 4 kap. 10 § första
stycket om användning av fängsel, och 8 kap. 2 a § om möjligheten att i vissa
fall begära hjälp av Polismyndigheten (47 a § LPT).

Brottsbalken
En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn
till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i
övrigt är uppenbart oförsvarlig (24 kap. 1 § brottsbalken). Rätt till nödvärn
föreligger mot (1) ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person
eller egendom, (2) den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt
hindrar att egendom återtas på bar gärning, (3) den som olovligen trängt in i
eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller (4) den som vägrar att
lämna en bostad efter tillsägelse.

Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen
eller annars berövad friheten eller sätter han eller hon sig med våld eller hot om
våld till motvärn eller gör han eller hon på annat sätt motstånd mot någon som
han eller hon står under uppsikt av, när denne ska hålla honom eller henne till
ordningen, får det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas
                                                                    Dnr 1732-2019        Sid 8 (14)




(24 kap. 2 § brottsbalken). Detsamma ska gälla om någon annan än de som nu
har nämnts gör motstånd i ett sådant fall.

En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i 24 kap.
brottsbalken, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans
beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är
oförsvarlig (24 kap. 4 §). Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller
något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

## Bedömning

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
LPT innehåller bestämmelser som ger en vårdgivare möjlighet att under
särskilda förutsättningar vidta tvångsåtgärder som inskränker en patients
grundläggande fri- och rättigheter. Sådana tvångsåtgärder är mycket ingripande
för den enskilde. En grundläggande förutsättning är därför givetvis att
åtgärderna har ett klart och tydligt lagstöd samt att tillämpningen uppfyller det
krav på förutsebarhet som ställs på all lagstiftning som avser ingrepp i enskildas
förhållanden. En bestämmelse om tvångsbefogenheter bör därför inte ges ett
alltför vidsträckt tillämpningsområde (jfr bl.a. JO 2015/16 s. 498).

Min granskning inom ramen för det här ärendet har varit inriktad på vissa frågor
som aktualiserats med anledning av organisationen av den psykiatriska
tvångsvården inom Region Stockholm.

SLSO har i uppdrag att bl.a. bedriva psykiatri och primärvård inom Region
Stockholm. Psykiatrisk slutenvård bedrivs på flera sjukhus och kliniker inom
regionen men länsakuten vid S:t Görans sjukhus är den enda vuxenpsykiatriska
akutmottagningen. Genom utredningen har det kommit fram att beslut om
kvarhållning av en patient enligt 6 § LPT fattas på länsakuten, medan
efterföljande beslut om intagning för vård enligt LPT som regel fattas vid en
annan enhet inom SLSO. Kvarhållningsbeslutet anses dock enligt SLSO:s
riktlinjer giltigt även vid den mottagande verksamheten. Ett sådant beslut anses
enligt SLSO även kunna läggas till grund för en begäran om handräckning hos
Kriminalvården enligt 47 § andra stycket LPT.

Mot bakgrund av utformningen av de aktuella bestämmelserna i LPT finns det i
flera avseenden anledning att ifrågasätta om SLSO:s tillämpning är förenlig
med regelverket. Jag kommer här att redogöra för mina synpunkter i dessa
delar.

Innebörden av begreppen ”sjukvårdsinrättning” och ”vårdinrättning”
I LPT används begreppen ”sjukvårdsinrättning” (se bl.a. 3 § första stycket 1, 4 §
första stycket, 5 § tredje stycket, 15 § och 25 § första stycket) och
”vårdinrättning” (se bl.a. 6 § första stycket, 6 b § första stycket, 18 §, 21 § första
stycket 5 och 25 § andra stycket).
                                                                  Dnr 1732-2019       Sid 9 (14)




SLSO anför i sitt remissvar att begreppet ”vårdinrättning” i bestämmelsen om
kvarhållning i 6 § LPT innefattar de psykiatriska slutenvårdsverksamheternas
fysiska lokaler och området i omedelbar anslutning till dessa, motsvarande det
som räknas som ”sjukvårdsinrättningens område” enligt bestämmelsen om
permission i 25 § LPT. Eftersom det inte finns något hinder mot att psykiatrisk
tvångsvård även kan ges på en annan sjukvårdsenhet, om patienten har behov av
både psykiatrisk och somatisk vård, anser SLSO att även eventuella lokaler för
somatisk vård där patienten tillfälligt vårdas och området i omedelbar
anslutning till dessa kan omfattas av begreppet.

Det finns inte någon närmare definition av begreppen ”sjukvårdsinrättning” och
”vårdinrättning” i LPT eller i lagens förarbeten. Det finns dock inte anledning
att tro att lagstiftarens avsikt varit att göra någon åtskillnad mellan dessa
begrepp (jfr t.ex. 25 § LPT där båda begreppen används och 33 § första stycket
3 och 4 LPT). Jag delar därför SLSO:s uppfattning om innebörden av dessa
begrepp.

Möjligheten till tvångsanvändning innan beslut om intagning fattas
Tvångsanvändning i samband med vårdintygsprövningen
Vid intagning för tvångsvård tillämpas ett s.k. tvåläkarsystem där frågan avgörs
efter bedömning av två olika läkare, en som tar ställning till om vårdintyg ska
utfärdas och en som beslutar om själva intagningen för tvångsvård (se 4 § LPT).
Beroende på när och hur frågan aktualiseras kan vårdintyget utfärdas på den
sjukvårdsinrättning där intagningsbeslutet sedan fattas, men intyget kan även
utfärdas på annat håll, exempelvis i den öppna vården.

Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen får den läkare som
ska utfärda vårdintyg under vissa förutsättningar omhänderta patienten för
undersökningen (4 § andra stycket LPT). Ett omhändertagande för
vårdintygsundersökning mot patientens vilja är en frihetsberövande åtgärd.
Beslutet medför dock inte att vårdpersonalen får vidta några tvångsåtgärder eller
utöva våld mot patienten, t.ex. för kvarhållande (se Grönvall m.fl., Psykiatrin,
lagen och tvånget, 7:e uppl., kommentaren till 4 §). Om sådana åtgärder behövs
får läkaren begära biträde av Polismyndigheten (47 § andra stycket 1 LPT).
Läkaren har även möjlighet att begära polishandräckning för att föra patienten
till en sjukvårdsinrättning sedan vårdintyget har utfärdats (47 § andra stycket 2
LPT). Polisen har rätt till viss vålds- och tvångsanvändning (se 10 och 10 a §§
polislagen).

Tvångsanvändning med stöd av ett beslut om kvarhållning enligt 6 § LPT
Det kan krävas en viss tid för att få ett tillfredsställande underlag för bedömning
av förutsättningarna för tvångsvård. En patient får enligt 6 § första stycket LPT
efter beslut av läkare hållas kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning
har avgjorts (kvarhållningsbeslut). Syftet med bestämmelsen är att ge
intagningsläkaren möjlighet att i anslutning till undersökning av patienten göra
en självständig bedömning av patientens psykiska tillstånd och
                                                                      Dnr 1732-2019       Sid 10 (14)




förutsättningarna i övrigt för tvångsvård samt att inhämta kompletterande
uppgifter av den läkare som har utfärdat vårdintyget (se Grönvall m.fl., a.a.,
kommentaren till 6 §). Ett kvarhållningsbeslut gäller tills en intagningsprövning
har gjorts, dvs. längst 24 timmar efter patientens ankomst till vårdinrättningen
(jfr 6 b § LPT).

Ett kvarhållningsbeslut ger vårdpersonalen rätt att ingripa med tvång om andra
åtgärder inte är tillräckliga för att hindra patienten från att lämna den del av
vårdinrättningen där patienten ska vistas, för att upprätthålla ordningen på
inrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården (6 § första stycket LPT).
Patienten får även under vissa förutsättningar kroppsvisiteras eller ytligt
kroppsbesiktigas (6 § andra stycket LPT), kortvarigt spännas fast med bälte
eller liknande anordning, kortvarigt hållas avskild från de andra patienterna och,
om det finns en överhängande fara för patientens liv eller hälsa, ges nödvändig
behandling (6 a § LPT).

Bestämmelsen i 24 kap. 2 § brottsbalken om laga befogenhet är tillämplig i
fråga om den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen
eller annars berövad friheten (min kursivering). Jag har nyligen uttalat att ett
kvarhållningsbeslut enligt 24 § tredje stycket lagen (1988:870) om vård av
missbrukare innebär ett sådant frihetsberövande som bl.a. gör bestämmelsen om
laga befogenhet tillämplig för sjukhuspersonalen (se JO 2020/21 s. 135). Jag har
samma uppfattning när det gäller ett beslut om kvarhållning enligt 6 § LPT.

Kvarhållningsbeslutets geografiska räckvidd
Ett kvarhållningsbeslut innebär enligt bestämmelsen att patienten får hållas kvar
på vårdinrättningen tills frågan om intagning har prövats. SLSO har i sitt
remissvar anfört att kvarhållningsbeslutets geografiska räckvidd mot bakgrund
av innebörden av begreppet ”vårdinrättning” är begränsat till den psykiatriska
slutenvårdsenhet där patienten befinner sig. Jag delar den uppfattningen.

Tvångsanvändning utanför vårdinrättningen mot en patient som omfattas av ett
kvarhållningsbeslut
Räckvidden av ett kvarhållningsbeslut är alltså begränsad till den vårdinrättning
där beslutet fattats. Beslutet ger därför inte vårdpersonal befogenhet att hålla
kvar en patient utanför den aktuella vårdinrättningen, t.ex. under transport till en
annan vårdinrättning. Tvångsanvändning enligt 6 a § LPT är inte heller tillåten
utanför vårdinrättningen.

SLSO har argumenterat för att bestämmelsen om laga befogenhet i 24 kap. 2 §
brottsbalken är tillämplig vid regionens egna transporter av patienter som
omfattas av kvarhållningsbeslut och att vårdpersonalen därmed får hindra
patienten från att rymma, även med tvång om det är försvarligt. Till stöd för den
uppfattningen har SLSO anfört följande:

      Frågan gäller en situation där vårdintyg utfärdats, vilket innebär att en läkare
      bedömt att det sannolikt finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges
      med patientens samtycke. Kvarhållningsbeslut har utfärdats, vilket innebär att
                                                                       Dnr 1732-2019      Sid 11 (14)




      läkare bedömt att patienten inte frivilligt kommer att stanna kvar på vårdinrätt-
      ningen tillräckligt länge för att frågan om intagning ska kunna avgöras. Läkare
      har enligt 47 § andra stycket 2 LPT haft möjlighet att, om det behövs, begära
      handräckning från Polisen för den aktuella transporten. Sammantaget innebär
      dessa omständigheter enligt SLSO att patienten är att anse som frihetsberövad,
      även om patienten ännu inte är intagen i den mening som avses i LPT.
En förutsättning för tillämpning av bestämmelsen om laga befogenhet är dock
att den intagne är frihetsberövad (se bl.a. Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m.
[Version 16, JUNO], kommentaren till 24 kap. 2 §). Ett verkställande av en
handräckningsbegäran innebär att personen anses frihetsberövad (se JO 2019/20
s. 141). Mot bakgrund av kvarhållningsbeslutets geografiska räckvidd är min
uppfattning att en patient som endast omfattas av ett sådant beslut och således
ännu inte är intagen för vård enligt LPT, inte genom kvarhållningsbeslutet kan
anses frihetsberövad när patienten lämnar den vårdinrättning där beslutet
fattades. Om polishandräckning inte har begärts i en sådan situation, utan
patienten transporteras utanför vårdinrättningen av vårdpersonalen, kan därför
bestämmelsen om laga befogenhet enligt min mening inte vara tillämplig.
Vårdpersonalen är i en sådan situation i stället hänvisad enbart till
bestämmelserna om nöd och nödvärn i 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken.

Handräckning med hjälp av Kriminalvården
Som redan framgått har läkare möjlighet att med stöd av 47 § andra stycket LPT
under vissa förutsättningar begära hjälp från Polismyndigheten eller
Kriminalvården för bl.a. transport av patienter. Under en sådan handräcknings-
transport har polisen och kriminalvårdspersonalen vissa särskilda vålds- och
tvångsbefogenheter, t.ex. användning av fängsel (se bl.a. 47 och 47 a §§ LPT
samt 24 kap. 2 § brottsbalken). För att Kriminalvården ska anlitas fordras enligt
bestämmelsen en begäran av chefsläkaren för att förflytta en patient som är
intagen på en sjukvårdsinrättning med stöd av LPT (47 § andra stycket 6 LPT).

En grundläggande förutsättning för handräckning av Kriminalvården är alltså
enligt bestämmelsen att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning med stöd
av LPT. Enligt min mening innebär detta att ett beslut om intagning för vård
enligt LPT måste ha fattats. Av förarbetena till bestämmelsen i 47 § LPT
framgår bl.a. att syftet med regleringen är att Kriminalvården ska hjälpa till vid
transporter i handräckningsärenden om redan frihetsberövade personer som
vistas i den beställande myndighetens eller annan myndighets lokaler, inte
sådana uppdrag som innebär att ett frihetsberövande först måste verkställas
innan transporten sker (se prop. 2016/17:57 s. 41).

I de fall där en läkare bedömer att en transport av en patient som inte är intagen
enligt LPT inte kan genomföras utan tvångsansvändning ska läkaren alltså
begära handräckning av Polismyndigheten.

SLSO:s tillämpning av de aktuella bestämmelserna
Jag har ovan konstaterat att ett kvarhållningsbeslut enbart är giltigt vid den
psykiatriska slutenvårdsenhet där patienten befinner sig. Syftet med beslutet är
                                                                       Dnr 1732-2019       Sid 12 (14)




att ge intagningsläkaren viss tid för bedömning av patienten i förhållande till
förutsättningarna för tvångsvård. Av förarbetena till aktuella bestämmelser i
LPT framgår bl.a. följande (se prop. 1999/2000:44 s. 59):

      Med beaktande av de höga rättssäkerhetskrav som måste tillgodoses vid
      intagning för psykiatrisk tvångsvård anser regeringen att tvångsbehandling och
      andra tvångsåtgärder i undantagsfall ska få vidtas med stöd av LPT och LRV i
      akuta situationer som uppstår innan behörig läkare har fattat beslut om intagning.
      Tvångsåtgärder ska dock få vidtas med stöd av LPT och LRV först sedan
      patienten med laga rätt hålls kvar på en sjukvårdsinrättning för prövning av
      frågan om intagning för tvångsvård.
      Regeringen vill betona att sjukvårdshuvudmännen har ett vittgående ansvar för
      att organisera hälso- och sjukvården på ett sådant sätt och att ha sådana rutiner
      att intagningsbeslut kan fattas snarast efter det att patienten har ankommit till
      sjukvårdsinrättningen.
Det framstår som rimligt att lagstiftarens avsikt varit att kvarhållningsbeslutet
ska fattas på den vårdinrättning där även frågan om intagning ska prövas. En
sådan tolkning är också förenlig med bestämmelsens lydelse. Min bedömning
av gällande lagstiftning är således att ett kvarhållningsbeslut över huvud taget
inte bör fattas vid en vårdinrättning om inte avsikten är att även
intagningsbeslutet ska fattas där.

Utredningen har alltså visat att SLSO tillämpar en ordning där kvarhållnings-
beslut fattas på länsakuten vid S:t Görans sjukhus, trots att det sällan är där
frågan om intagning prövas, och där beslutet anses giltigt även vid en annan
vårdinrättning inom regionen. Som framgått är denna ordning enligt min
bedömning inte förenlig med de aktuella bestämmelserna i LPT. SLSO:s rutiner
medför att patienter tvångsvis kan komma att hållas kvar på en vårdinrättning
och där underkastas tvångsåtgärder utan att det finns erforderligt lagstöd. Det
finns även anledning att ifrågasätta hur rättssäkerheten påverkas när den
mottagande vårdinrättningen tvingas avgöra intagningsfrågan på betydligt
kortare tid än den 24-timmarsfrist som anges i lagstiftningen och när patienter i
behov av tvångsvård måste transporteras mellan olika sjukhus. Jag är mycket
kritisk till de uppmärksammade bristerna i SLSO:s sätt att organisera den
psykiatriska tvångsvården.

Vidare har SLSO gett uttryck för uppfattningen att ett kvarhållande utgör ett
sådant frihetsberövande som kan utgöra en grund för en begäran av
handräckning hos Kriminalvården. Jag har ovan konstaterat att en sådan
tolkning inte är förenlig med den aktuella bestämmelsen i 47 § andra stycket
LPT, utan att chefsöverläkaren i dessa situationer i stället är hänvisad till att
begära polishandräckning. SLSO handlar alltså också i denna fråga på ett sätt
som står i strid med gällande lagstiftning. Det är givetvis viktigt att en
myndighet tillämpar rätt bestämmelser och vänder sig till den aktör som anges i
lagstiftningen. Jag är kritisk till SLSO:s hantering även i detta avseende.
                                                                   Dnr 1732-2019       Sid 13 (14)




Avslutande synpunkter
Min granskning har visat att den psykiatriska tvångsvården inom Region
Stockholm är organiserad på ett sätt som medför risk för otillåtna
inskränkningar av patienternas grundläggande fri- och rättigheter. Vidare har
jag konstaterat att handräckning begärs av Kriminalvården på felaktiga grunder
samt att bestämmelsen om laga befogenhet felaktigt anses tillämplig vid vissa
av regionens egna transporter. Detta är givetvis oacceptabelt och SLSO
förtjänar sammantaget allvarlig kritik för sin hantering av dessa frågor.

Styrelsen för SLSO har i remissvaret uttalat en avsikt att se över sina riktlinjer
”för att ta reda på om kvarhållningsbeslutet ska vara mer knutet till varje separat
sjukvårdsinrättning inom SLSO”. Mot bakgrund av vad som har kommit fram i
ärendet är detta inte tillräckligt. Jag förutsätter att SLSO omgående vidtar
åtgärder för att säkerställa att samtliga steg i intagningsprocessen hanteras på ett
rättssäkert och korrekt sätt inom regionen.

En annan slutsats som jag drar efter min genomgång av dessa frågor är att
bestämmelserna i LPT är utformade utifrån förutsättningen att beslut om
kvarhållning och intagning fattas på samma sjukvårdsinrättning. Om en region –
som i det här fallet – väljer att organisera den psykiatriska tvångsvården på ett
annat sätt kan det uppstå situationer som inte kan hanteras tillfredsställande med
nuvarande lagstiftning. Detta riskerar inte bara att utsätta patienter för otillåtna
tvångsåtgärder utan kan även innebära att patienter inte får den vård som de
faktiskt är i behov av. Frågor om hur rättssäkerheten påverkas av det sätt på
vilket den psykiatriska tvångsvården är organiserad har uppkommit även i
samband med en Opcat-inspektion av Sahlgrenska Universitetssjukhuset (JO:s
ärende dnr O 6-2019).

Det är inte JO:s uppgift att avgöra hur landets regioner ska organisera den
psykiatriska tvångsvården. JO har dock till uppgift att främja rättssäkerheten
och se till att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter respekteras i den
offentliga förvaltningen. Ombudsmännen ska även verka för att brister i
lagstiftningen avhjälps. I det här fallet kan jag konstatera att de aktuella
bestämmelserna i LPT är utformade på ett otydligt sätt som riskerar att försvåra
en enhetlig och rättssäker tillämpning. Ärendet har även visat att det finns
behov av att överväga hur den psykiatriska tvångsvården behöver vara
organiserad för att säkerställa en rättssäker intagningsprocess samt tillgodose
patientens behov av trygghet och säkerhet i vården.

Mot bakgrund av de påtalade oklarheterna i de aktuella bestämmelserna i LPT
väcker jag härmed, enligt 4 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän, frågan om en översyn av den lagstiftning som nu berörts. Jag
överlämnar därför en kopia av detta beslut till regeringen.

Jag finner även anledning att skicka en kopia av detta beslut till Socialstyrelsen,
Inspektionen för vård och omsorg samt Sveriges Kommuner och Regioner för
kännedom.
                    Dnr 1732-2019   Sid 14 (14)




Ärendet avslutas.
