# Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid Åklagarmyndigheten för handläggningen av en förundersökning

JO 2006-05-30 dnr 1733-2005

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2006-05-30        1733-2005              1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten för handläggningen av en förundersökning

## Anmälan

I en anmälan till JO, som kom in den 14 april 2005, framförde AA klagomål mot
                        Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid Åklagarmyndigheten. Av
                        anmälan framgick bl.a. följande. Den 27 april 2003 blev AA överfallen och
                        misshandlad av tre personer vid Gullmarsplans tunnelbanestation i Stockholm.
                        Gärningsmännen greps av vakter på platsen och överlämnades till polisen. Efter
                        förhör släpptes gärningsmännen av åklagaren trots att två av dessa saknade
                        uppehållstillstånd och bostadsadress samt identitetshandlingar.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärende K103141-03 infordrades och granskades.
                        Av dessa framgick bl.a. följande. Den 27 april 2003 upprättades en polisanmälan
                        om grov misshandel. Enligt anmälan hade tre personer tillfogat AA:s kroppsskada
                        genom att skalla, slå och sparka honom. Gärningsmännen greps på platsen kl.00.40
                        och infördes därefter till polisstationen i Västberga. I arrestantbladen antecknades
                        att gärningsman BB hade identifierats med postens identitetskort och att denne
                        hade en bostadsadress i Stockholm, att gärningsman CC:s identitet kontrollerats
                        med ”Ej id, LMA-kort” och att bostadsadress saknades samt att gärningsman DD:s
                        identitet inte hade styrkts och att bostadsadress saknades. Enligt uppgift i
                        arrestantbladen var i vart fall BB och CC medborgare i Ecuador. Gripandena
                        anmäldes till kammaråklagaren EE kl. 02.15. Efter förhör med BB beslutade EE kl.
                        05.50 att denne skulle anhållas. Efter förhör med CC och DD kontaktades
                        kammaråklagaren FF som på morgonen beslutade att de tre misstänkta skulle
                        friges. Ett förnyat förhör med BB hölls den 4 september 2003. Den 20 oktober
                        2004 anhölls CC och DD i sin utevaro av vice chefsåklagaren GG som misstänkta
                        för grov misshandel och de båda efterlystes.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
                        handläggningen av ärendet. Polismyndigheten kom in med ett yttrande jämte
                        upplysningar från chefen för Söderorts polismästardistrikt, polismästaren HH (här
                        utelämnat).



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                         Dnr 1733-2005     Sid 2 (8)



Polismyndigheten

## Bakgrund

Den 27 april 2003 klockan 00.15 utsattes AA för en misshandel (K103141-03) på
     Gullmarsplans tunnelbanestation i Johanneshov. Tre personer greps (kollusionsfara)
     på platsen som misstänkta för grov misshandel och fördes till polisstationen i Väst-
     berga. På platsen hölls förhör med flera vittnen. Klockan 02.15 anmäldes gripandena
     till kammaråklagare EE.
     BB identifierades direkt av avrapporterande polis med postens identitetskort och
     dataslagningar visade att han var mantalsskriven i Sverige. DD och CC (bror till BB)
     identifierades med Migrationsverkets LMA-kort av stationsbefälet JJ. Dessa två
     hade ingen fast bostadsadress i Sverige och var medborgare i Ecuador.
     Efter det att anhållningsförhör hållits med BB togs återigen kontakt med kammar-
     åklagare N. som klockan 05.50 anhöll BB. Klockan 08.10 ett anhållningsförhör med
     CC och klockan 08.32 ett anhållningsförhör med DD. Efter förhören togs förnyad
     åklagarkontakt klockan 09.25 och kammaråklagare FF beslutade då att samtliga
     misstänkta skulle friges.
     Kriminalinspektör KK utsågs den 30 april 2003 som handläggare i aktuellt ärende.
     Ytterligare ett förhör har hållits med BB i september 2003 och han har även slut-
     delgivits utredningen. DD och CC har sedan frigivandet inte kunnat nås av polisen.
     De anhölls i sin utevaro av vice chefsåklagare GG den 20 oktober 2004 som miss-
     tänkta för grov misshandel.
     Migrationsverket uppger att beslut om avvisning av DD fattades den 11 oktober
     2002. Beslutet om verkställighet överlämnades till Polisen först den 10 februari
     2004. Den 4 mars 2003 fattades beslut om avvisning av CC, det beslutet
     överlämnades till Polisen för verkställighet den 17 april. Detta beslut ska enligt
     uppgift från tjänsteman på Söderorts polismästardistrikt inte ha blivit synligt i
     efterlysningssystemet förrän någon dag efter den 27 april 2003.
     Förundersökningsledaren, vice chefsåklagare LL beslutade den 11 mars 2005 att ett
     förundersökningsprotokoll skulle upprättas på befintliga handlingar. Slutdelgivning
     har, som tidigare angetts, skett i ärendet mot BB och ett förundersökningsprotokoll
     kommer att överlämnas till Åklagarmyndigheten.

## Rättslig reglering

I 23 kap. rättegångsbalken (RB) finns de grundläggande bestämmelserna om
     förundersökning. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att en förundersökning
     ska inledas så snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning att
     anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (1 §). Ett beslut att inleda
     förundersökning fattas av polismyndighet eller åklagare. Har förundersökning inletts
     av polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, ska ledningen av för-
     undersökningen avseende brottet övertas av åklagare, så snart någon skäligen kan
     misstänkas för brottet (3 § första stycket).
     Av 24 kap. 8 § andra stycket RB framgår att om någon gripits enligt 7 § så ska han
     så snart som möjligt förhöras av en polis eller åklagare. Har åklagaren inte under-
     rättats om frihetsberövandet, ska det skyndsamt anmälas till denne. Åklagaren ska
     efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas eller om gripandet
     ska hävas.
     Av 1 § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948, FuK) framgår att
     undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet.

## Bedömning

När ett frihetsberövande har anmälts till åklagare så övergår ansvaret för besluts-
     fattandet av om en person ska anhållas eller friges till åklagaren. Såsom Söderorts
     polismästardistrikt anger i sitt yttrande är det viktigt att åklagaren innan beslut fattas
     får del av all tillgänglig information i ärendet. Hur ärendet föredrogs för kammar-
     åklagare EE går idag inte att utröna. Det som är klart är att kammaråklagare EE efter
                                                                          Dnr 1733-2005      Sid 3 (8)



      föredragningen beslutade att de misstänkta skulle friges. Någon möjlighet för
      polisen att kvarhålla de misstänkta fanns därmed inte.
      Söderorts polismästardistrikt noterar att två av de misstänkta frigavs trots att de
      saknade fast hemvist i Sverige samt att de endast var identifierade med Migrations-
      verkets LMA-kort. Polismyndigheten är medveten om att LMA-kort inte är att anse
      som fullgod identitetshandling. Vidare så förnekade samtliga misstänkta brott och av
      deras förhör kan utläsas att de delvis lämnat olika versioner av händelseförloppet.
      Även så skiljer sig de misstänktas versioner klart från förhör med vittnen.
      Av utredningen framgår att förundersökningen från det att gripandet anmälts till
      åklagare klockan 02.15 den 27 april 2003 letts av åklagaren. Den polisiära hand-
      läggaren har fortlöpande försökt att få tag i de två misstänkta som ”försvunnit” och
      han har hållit kontakt med förundersökningsledaren bl.a. för att få direktiv.
      Polismyndigheten delar Söderorts polismästardistrikts åsikt att ansvaret för fri-
      givandet av de misstänkta åvilar åklagaren. I och med att förundersökningen varit
      åklagarledd har åklagaren ansvaret för förundersökningen i dess helhet.
Ett diarieblad infordrades från Söderorts åklagarkammare i Stockholm i ärendet dnr
105-1939-03.

Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande över handläggningen av ärendet. Åklagarmyndigheten kom in med ett
yttrande jämte upplysningar från kammaråklagaren FF och yttrande från
chefsåklagaren MM (här utelämnat).

FF

## Inledning

Redogörelsen avser ett misshandelsärende som jag under en kortare tid handlade vid
      en jour söndagen den 27 april 2003. Ärendet är såsom misshandelsfall att bedöma av
      tämligen vanlig karaktär, i så motto att det ägt rum en sen lördagskväll i anslutning
      till tunnelbanan, att flera misstänkta förekommer och att målsägandens skador inte
      blivit alltför allvarliga. Idag har det förflutit väl över två år sedan händelsen vilket, i
      kombination med att jag haft jourpass vid 37 tillfällen i tiden därefter, torde förklara
      varför mina minnesbilder av händelsen är något begränsade.
      Att bedöma huruvida det föreligger tillräckliga anhållnings- och häktningsskäl är
      något som åklagaren omedelbart skall ta ställning till efter att s.k. 24:8-förhör ägt
      rum. Därmed torde det snarare vara regel än undantag att åklagaren vid den aktuella
      tidpunkten inte har tillgång till ett ”fullständigt” underlag innefattande kompletta
      uppgifter avseende samtliga faktorer vilka i det enskilda fallet kan vara av betydelse
      vid bedömningen huruvida anhållnings-/häktningsskäl föreligger. Åklagaren måste
      således vanligen göra sin bedömning på en föredragning av ett mer eller mindre
      ofullständigt underlag. Därmed torde det ofta i efterhand när det väl är klarlagt både
      vilken gärning som ägt rum och omständigheterna kring gärningsmannen vara lätt
      att ifrågasätta tidigare fattade beslut. Frågan huruvida anhållnings-/häktningsskäl
      föreligger är som framgått en bedömningsfråga och det bör därmed finnas ett
      tämligen vitt utrymme för olika bedömningar utan att åklagaren skall riskera att bli
      kritiserad härför. Däremot bör i de fall presumtionsregeln i 24 kap 1 § andra stycket
      rättegångsbalken skulle vara tillämplig enligt min uppfattning föreligga ett mer
      begränsat utrymme för olikartade bedömningar från åklagarens sida.

      Minnesbilder av den aktuella föredragningen
      Mina minnesbilder är följande. I samband med att jag gick i tjänst kl. 08.00
      söndagen den 27 april 2003, såsom varande dagjouråklagare, gick min företrädare,
      kammaråklagaren EE, och jag tillsammans igenom de ärenden i vilka det fanns
      frihetsberövade. I förevarande ärende fanns tre frihetsberövade, av vilka en blivit
      anhållen under natten av EE medan han beträffande de andra två förordnat om 24:8-
                                                                 Dnr 1733-2005     Sid 4 (8)



förhör utan att detta ännu blivit verkställt. Vid 9-tiden på morgonen kontaktar
polismannen NN mig per telefon och anmäler att polisen hållit 24:8-förhör med CC
och DD. Eftersom jag inte har någon kännedom om ärendet, utöver vad EE kan ha
berättat, ber jag NN att föredra ärendet. Därvid framkommer att de tre gärnings-
männen vid tunnelbanestation Gullmarsplan sammanstött med målsäganden, att det
av oklar anledning uppstått ett bråk eller meningsutbyte, att målsäganden hamnat på
marken och att han där fått motta slag och sparkar av de tre gärningsmännen.
Iakttagelserna hade gjorts av vittnen på platsen, av vilka en var väktare, som inte
hade någon anknytning till målsäganden eller de misstänkta. Det framkom vidare att
målsäganden åsamkats lindriga skador och redan under natten fått lämna sjukhuset.
De misstänkta gärningsmännen skulle ha gripits på platsen kort efter att händelsen
ägt rum och blivit utpekade av vittnen och det framstod därmed som klart att det var
rätt personer som blivit frihetsberövade.

Förelåg oklar identitet?
När det gäller identifieringen av gripna ställer jag regelmässigt frågor till den
föredragande polismannen om hur den gått till. Jag kan därför klart utgå ifrån att så
skett även beträffande CC och DD. Att gripna personer inte alltid förfogar över
någon fullgod identitetshandling är en realitet. Detta gäller i synnerhet personer som
vistas i Sverige i egenskap av asylsökande. Ofta har asylsökande ingen annan
identitetsliknande handling än LMA-kort att uppvisa. Migrationsministern uppgav
så sent som den 4 augusti 2005 i nyhetsprogrammet Aktuellt att 92 procent av de
asyl-sökande saknar passhandlingar. I sammanhanget kan nämnas att det enligt
lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap inte uppställs något absolut krav på att
den sökande skall kunna styrka sin identitet för att kunna förvärva svenskt med-
borgarskap efter ansökan (naturalisation). Av 12 § andra stycket framgår att det
under vissa förutsättningar är tillräckligt att en sökande gör sannolikt att den
uppgivna identiteten är riktig. Frågan om en person kunnat identifieras på ett
tillfredsställande sätt måste bedömas med utgångspunkt i det enskilda fallet. Båda
personerna hade uppgivit fullständigt namn och födelsedatum samt bostadsadress i
Stockholmsområdet. Det sistnämnda har jag noterat på respektive tvångsmedels-
blankett. Beträffande CC hade även brodern BB uppgivit att han var tillsammans
med sin bror CC vid gripandet. Identiteterna och fotografierna skulle dessutom
överensstämma med de LMA-kort som de misstänkta uppvisat. Jag fann vid en
helhetsbedömning att det inte fanns anledning att ifrågasätta de uppgivna
identiteterna och att de misstänkta sålunda var tillfredsställande identifierade.

Förelåg flyktfara?
När det gäller mina överväganden ifråga om huruvida flyktfara förelåg är följande
att beakta. Flyktfara är den särskilda häktningsgrund där sambandet mellan brottets
svårhet och riskbedömningen är tydligast. Vad jag senare kommer att beröra
beträffande kvalificeringen av brottets svårhet har därmed betydelse. En annan
faktor som måste tillmätas betydelse är hur lång tid det kan förväntas ta innan
förundersökningen är slutförd. Att den misstänkte under utrednings- eller rättegångs-
tiden kommer att vara svår att anträffa om han inte häktas är inte i sig något
häktningsskäl (se JO 1983/84, s. 56). CC och DD var som framgått båda
asylsökande. De torde därmed ha haft starka önskemål om att få kvarstanna i
Sverige. Som asylsökande hade de sin försörjning tryggad av staten genom rätt att få
ersättning enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande och de hade båda
ordnat eget boende i Stockholmsområdet. Det framkom ingenting särskilt som
gjorde att det fanns anledning att ifrågasätta de lämnade adressuppgifterna. Att
Migrationsverket redan långt tidigare fattat beslut om avvisning av CC och DD var
ingenting
som polismyndigheten hade någon kännedom om eftersom Migrationsverket inte
överlämnat besluten om verkställighet till polismyndigheten. Jag utgick ifrån att
polismyndigheten hade haft kännedom om avvisningsbesluten om sådana funnits.
Idag kan jag inte erinra mig om jag uttryckligen efterfrågat huruvida sådana
avvisningsbeslut funnits men håller det för mest troligt. Om jag hade fått kännedom
om dessa beslut hade detta varit en faktor som enligt min bedömning förstärkt
                                                                  Dnr 1733-2005    Sid 5 (8)



graden av flyktfara. Beträffande förundersökningen gjorde jag bedömningen att
denna borde kunna slutföras inom några få veckor efter att bl.a. rättsintyg hämtats
in. Sammanfattningsvis ansåg jag inte att det förelåg någon beaktansvärd risk för att
de misstänkta inom de förväntade tidsramarna skulle avvika eller på annat sätt
undandra sig lagföring eller straff.

Förelåg kollusionsfara?
Beträffande kollusionsgrunden gäller att skäl för häktning föreligger om den
misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens
utredning. Härmed menas framför allt att den misstänkte avlägsnar spår efter brottet
eller förstör eller gömmer föremål, som åtkommits genom brottet eller annars har
betydelse för utredningen, eller att han till skada för utredningen påverkar någon
som kan lämna upplysning i saken, t ex en medgärningsman eller ett vittne (se
Fitger, Rättegångsbalken, 24 kap 1 §, Elektroniska versionen, utskrift s. 4). Vad som
i viss mån talade för att kollusionsfara förelåg var att det fanns flera misstänkta och
att dessa förnekade gärningen. Mot detta kom, såsom jag minns ärendet, att två av de
misstänkta på grund av berusning hade begränsat minne av händelsen på perrongen
och att den tredje – BB – vidgick att han utdelat slag mot målsäganden dock under
åberopande av nödvärn eftersom han påstod sig först ha blivit angripen av denne. Av
avgörande betydelse var emellertid att det funnits flera till synes trovärdiga vittnen
till händelseförloppet vilka klart utpekade samtliga tre misstänkta såsom gärnings-
män genom att ha slagit och sparkat på den liggande målsägande. Jag bedömde
därför att vittnesuppgifterna skulle bli avgörande för att kunna styrka ett åtal mot de
misstänkta. Därmed blev detaljeringsgraden på de uppgifter de misstänkta lämnat av
mindre betydelse, särskilt med beaktande av att två av dem varit alkoholpåverkade
och hade vaga minnesbilder av händelsen.
Sammanfattningsvis ansåg jag inte att det förelåg någon särskilt uttalad kollusions-
fara eftersom jag inte bedömde att de misstänkta heller skulle ha möjlighet att
påverka målsäganden eller vittnen.

Betydelsen av bedömningen av misshandelsbrottets svårhetsgrad
Vad gäller frågan om kvalificeringen av brottet är följande att säga.
Lagbestämmelsen om grov misshandel fick sin nuvarande lydelse från och med
den 1 februari 1988. Däri anges att vid bedömningen om ett brott är grovt särskilt
skall beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller
råhet. I den proposition som föregick lagändringen enligt vilken uttrycket ”visat
särskild hänsynslöshet eller råhet” ersatte den tidigare skrivningen ”visat synnerlig
hänsynslöshet eller råhet”, angavs vissa typsituationer i vilka misshandeln framstår
som ett utslag av hänsynslöshet som går vida utöver den hänsynslöshet och aggres-
sivitet som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t.ex. inte sällan
fallet när flera misshandlar en annan person eller när det är fråga om sparkar mot
den som redan ligger, d.v.s. saknar förmåga att värja sig (se prop. 1987/88:14, s. 31
f.). Likväl framgår av praxis att misshandelsfall där flera personer angripit en person
vid en samlad bedömning bedömts vara av normalgraden i de fall skadorna blivit
förhållandevis lindriga (se exempelvis RH 1992:69). Utrymmet för att göra en sådan
bedömning torde dock ha begränsats genom ett avgörande av Högsta domstolen i
juni 2003 (se NJA 2003 s. 229). Sistnämnda avgörande förelåg således inte vid den
tidpunkt som här är aktuell.
Den åklagare som tidigare handlade ärendet, EE, anhöll BB såsom på sannolika skäl
misstänkt för grov misshandel. Det är för mig okänt huruvida han innan han fattade
sitt beslut fick kännedom om omfattningen av målsägandens skador och att denne
redan skrivits ut från sjukhuset. Vid den tidpunkt när jag fattade beslut om att frige
de tre misstänkta var det enligt min bedömning oklart hur brottet slutligen skulle
komma att rubriceras. Jag insåg dock, framförallt med hänsyn till då gällande praxis,
att det förelåg ett inte oväsentligt utrymme för att gärningen skulle komma att be-
dömas såsom misshandel av normalgraden. Denna omständighet vägdes in vid en
helhetsbedömning av de särskilda häktningsskälen. I efterhand kan jag nu konstatera
                                                                        Dnr 1733-2005      Sid 6 (8)



     att vice chefsåklagaren LL den 7 juni 2005 valt att åtala BB för misshandel av
     normalgraden.
Åklagarmyndigheten

     Kort om omständigheterna
     Natten till söndagen den 27 april 2003 greps tre personer på Gullmarsplans tunnel-
     banestation i Stockholm misstänkta för grov misshandel. Gripandet anmäldes till
     jourhavande åklagare varvid denne beordrade att förhör enligt 24 kap 8 § rätte-
     gångsbalken (RB) skulle hållas med de gripna. Förhör hölls med en av de gripna BB
     kl. 04.45. Åklagaren beslutade därefter kl. 05.50 att enligt 24 kap 6 § första stycket
     RB anhålla på sannolika skäl misstänkt för grov misshandel och angav som särskilt
     skäl till beslutet att kollusionsfara förelåg. Vad beträffar de två övriga gripna DD
     och CC kunde inte förhör hållas med dem förrän kl. 08.32 respektive kl. 08.10.
     Samtliga förhör föredrogs därefter för den jouråklagare, kammaråklagaren FF, som
     påbörjat jourtjänstgöringen kl. 08.00. FF beslutade att samtliga tre misstänkta skulle
     friges.
     Av arrestantbladen och tvångsmedelsblanketterna framgår att DD och CC var med-
     borgare i Ecuador, att deras identiteter inte var helt styrkta och att de inte hade fasta
     adresser i Sverige. Det har sedermera kunnat konstateras att Migrationsverket fattat
     beslut om avvisning beträffande DD den 4 mars 2003 och beträffande CC redan den
     11 oktober 2002. Besluten överlämnades dock inte till polisen för verkställighet
     förrän den 17 april 2003 respektive den 10 februari 2004. Enligt uppgift var inte
     beslutet om avvisningen av DD ”synligt i efterlysningsregistret” förrän någon dag
     efter den 27 april 2003.
     FF:s beslut att frige den anhållne och de två gripna har nu ifrågasatts.

## Yttrande

Den rättsliga regleringen av skäl för anhållande och häktning återfinns bl.a. i 24 kap
     1 och 6 § § RB. För anhållande av en misstänkt krävs att det finns skäl för häktning.
     Ett beslut om anhållande föregås av en bedömning av såväl brottets svårhetsgrad
     som de särskilda skäl som krävs för anhållande/häktning.
     I förevarande fall gör jag den bedömningen att det med hänsyn till innehållet i
     anmälan och vittnenas uppgifter fanns sannolika skäl för misstanke om grov miss-
     handel. Med hänsyn till att de misstänktas uppgifter skilde sig från varandra och inte
     heller överensstämde med de uppgifter som de tre vittnena lämnat, förelåg också
     enligt min mening kollusionsfara. Enligt min mening fanns även vissa oklarheter i
     identitetshänseende. Jag anser således att man med fog kunnat göra en annan
     bedömning av de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för åklagarens beslut
     att försätta de misstänkta på fri fot.
     FF gjorde en annan bedömning och han har lämnat en mycket utförlig redogörelse
     för grunderna för sitt beslut. Vid bedömningsfrågor finns det utrymme för olika
     ställningstagande utan att man kan påstå att någon av dem är direkt felaktig. Jag
     finner därför inte skäl att klandra FF:s beslut.
     FF har dock framhållit att om han hade fått kännedom om avvisningsbesluten hade
     det varit en faktor som enligt hans bedömning förstärkt graden av flyktfara.
     Det ter sig anmärkningsvärt att besluten om avvisning inte fanns tillgängliga hos
     polisen den 27 april 2003. Från ett brottsofferperspektiv måste det förefalla be-
     synnerligt att en svensk myndighet beslutat att avvisa personer från landet, medan en
     annan myndighet saknar kännedom om detta och inte anser att det finns skäl för
     fortsatt frihetsberövande efter ett våldsbrott. Beslut om avvisning kan överklagas.
     Det kan därför inte vara på det sättet att häktningsskälen beträffande varje misstänkt
     alltid påverkas av att det finns ett beslut om avvisning och tolkas så att fortsatt
     frihetsberövande alltid skall ske. Emellertid är en uppgift om avvisning en sådan
     viktigt omständighet att det borde finnas rutiner för att polisen alltid är informerad
     om detta och att handläggande åklagare i förekommande fall också alltid delges den
     informationen. I förevarande fall ligger det mycket nära till hands att anta att ett
                                                                        Dnr 1733-2005     Sid 7 (8)



      fortsatt frihetsberövande hade skett om åklagaren hade haft alla relevanta uppgifter
      om de misstänktas personliga förhållanden, däribland omständigheten att två av de
      tre misstänka skulle avvisas från landet.
      Sammantaget synes ett frihetsberövande i det aktuella ärendet ha kunnat tillgodose
      syftet att säkra utredningen och ett rättegångsförfarande. Efter att de gripna släpptes
      har utredningen inte kunnat komma vidare. Avsevärd tid har förflutit medan man
      eftersökt de två frisläppta. Åklagare beslutade sedermera att anhålla dem i deras
      utevaro. Åtal är numera väckt mot BB för misshandel. Att åtal inte väckts tidigare
      synes bero på att man i det längsta avvaktat verkställighet av beslutet om anhållande
      i utevaro.

Bedömning
Det kan inledningsvis konstateras att även om både polismyndigheten och
Åklagarmyndigheten har anmodats att yttra sig över handläggningen av det
aktuella ärendet har myndigheterna i sina remissvar i princip endast behandlat
kammaråklagaren FF:s beslut den 27 april 2003 att frige de tre misstänkta
personerna.

Jag kommer därför först att beröra denna fråga något. Enligt 24 kap. 8 §
rättegångsbalken (RB) skall en person som gripits så snart som möjligt efter
gripandet förhöras av en polisman eller en åklagare och frihetsberövandet skall
skyndsamt anmälas till åklagaren om denne inte redan har underrättats om
åtgärden. Efter förhöret skall åklagaren omedelbart besluta om den misstänkte skall
anhållas eller friges. En sådan fråga är av den arten att den ger visst utrymme för
olika, var för sig godtagbara bedömningar. Även om jag delar Åklagarmyndig-
hetens uppfattning att man med fog hade kunnat göra en annan bedömning av de
omständigheter som förelåg vid tidpunkten för FF:s beslut att försätta de
misstänkta på fri fot, kan jag inte påstå att hans beslut låg utanför ramen för vad
som får betraktas som godtagbart.

Utredningen ger sedan vid handen att efter FF:s beslut att frige de tre misstänkte
personerna dröjde det drygt fyra månader innan BB hördes igen den 4 september
2003, och de två andra försvann utan att polisen lyckades få tag på dem. Först den
20 oktober 2004 anhölls de båda i sin utevaro som misstänkta för grov misshandel,
varefter de efterlystes. Den 7 juni 2005 väcktes åtal mot BB för misshandel, och
den 14 februari 2006 dömdes han av Stockholms tingsrätt för detta brott till två
månaders fängelse. Enligt uppgift har BB överklagat domen till Svea hovrätt, och
de båda andra misstänkta har fortfarande inte påträffats.

Det har i ärendet inte helt klarlagts varför det dröjde ca ett och ett halvt år innan de
försvunna personerna anhölls i sin utevaro och efterlystes samt varför det tog
ytterligare drygt sju månader innan åtal väcktes mot BB. Enligt min mening är det
inte meningsfullt att utreda den frågan ytterligare. Polismyndigheten har dock
anfört att handläggaren ”fortlöpande försökt att få tag i de två misstänkta som
'försvunnit'”. Det har emellertid inte närmare specificerats vilka åtgärder som
vidtogs för att påträffa de försvunna innan anhållningsbeslutet fattades. Av en
utredningsanteckning i polisens akt framgår dock att handläggaren i vart fall i maj
2004 kontaktade Migrationsverket m.fl. för att på så sätt försöka få reda på var de
båda misstänkta uppehöll sig men utan resultat, att handläggaren samma månad
                                                                 Dnr 1733-2005   Sid 8 (8)



skickade en promemoria till åklagaren för vidare direktiv samt att han sedan talade
med åklagaren i slutet av augusti och i slutet av september men att denne då ännu
inte hade hunnit titta igenom ärendet. Åklagarmyndigheten har anfört att det
faktum att åtal inte väcktes tidigare synes bero på att man i det längsta avvaktade
verkställighet av beslutet om anhållande i utevaro.

Enligt min mening borde åklagaren tidigare ha kunnat fatta beslut om anhållande i
de misstänktas utevaro. Åtalet mot BB förefaller också kunna ha väckts tidigare än
vad som nu kom att bli fallet. Jag anser därför att utredningen inte har bedrivits i
överensstämmelse med det skyndsamhetskrav som fastlagts i 23 kap. 4 § andra
stycket rättegångsbalken.

Vad som kommit fram i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
