# Uttalanden om polisens användning av provokativa åtgärder, infiltratörer och informatörer samt den misstänktes rätt till information om att sådana arbetsmetoder använts

JO 2008-06-25 dnr 1772-2007

Sid
                                                                      BESLUT                                      1 (16)
                                                                       Datum              Dnr
                                                                       2008-06-25         1772-2007
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om polisens användning av provokativa åtgärder, infiltratörer
                        och informatörer samt den misstänktes rätt till information om att
                        sådana arbetsmetoder använts


                        I ett beslut den 25 juni 2008 anförde chefsJO Melin följande.

## Bakgrund och initiativet

Den 28 mars 2006 dömde Högsta domstolen i ett uppmärksammat mål den f.d.
                        kriminalkommissarien AA vid Polismyndigheten i Stockholms län för vapenbrott
                        och tjänstefel till villkorlig dom. Den allmänna debatten i samband med bl.a. denna
                        rättegång kom mycket att handla om polisens arbetsmetoder – vilka polisiära
                        åtgärder är godtagbara i ett demokratiskt rättssamhälle för att komma åt grov
                        organiserad brottslighet?

                        Som ett inslag i denna debatt publicerade tidningen Expressen i september 2006 en
                        rad artiklar om en av AA:s mest anlitade infiltratörer, BB. Under hösten 2006 valde
                        BB att framträda i olika medier och berätta om sin tid som polisens ”hemliga
                        agent” i den undre världen. Han berättade om ett antal polisoperationer där polisen
                        påstods systematiskt ha lurat domstolar på så sätt att domare och även åklagare i
                        vissa fall vid det rättsliga efterspelet inte känt till väsentliga omständigheter kring
                        ingripandet, t.ex. att tillslaget kommit till efter en provokation från polisens sida
                        och att informatörer/infiltratörer varit inblandade. En av dessa omtalade
                        polisoperationer var det s.k. Gotlandsärendet år 2000 där en narkotikaförsäljare
                        lockades i en fälla riggad av polisen med hjälp av BB som, enligt uppgift, agerade
                        som köpare på AA:s uppdrag. – I den då pågående debatten diskuterades både
                        lagenligheten och lämpligheten av polisens arbetsmetoder vad exempelvis gäller
                        användandet av informatörer/infiltratörer och det förhållandet att domstolar och
                        tilltalade undanhållits information om de metoder som kommit till användning
                        samt inte minst behovet av en lagreglering på området.

                        Samtidigt, under hösten 2006, pågick omfattande förundersökningar om bl.a. grovt
                        tjänstefel beträffande händelserna i Gotlandsärendet och ett flertal andra
                        polisoperationer. Förundersökningarna, som leddes av vice chefsåklagaren CC




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                 Dnr 1772-2007   Sid 2 (16)




(Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål), handlade bl.a. om huruvida
polisen använt sig av olagliga arbetsmetoder vid operationerna. Den 5 april 2007
beslutade CC att lägga ned förundersökningarna.

Eftersom jag ansåg att det fanns skäl att närmare granska polisens användning av
nu berörda arbetsmetoder beslutade jag den 20 april 2007 att ta upp saken till
utredning i ett särskilt ärende. Det jag fann särskilt angeläget att behandla var de
rättsliga problem som är förknippade med polisens infiltrations- och
informatörsverksamhet, polisens användning av provokativa åtgärder samt behovet
av lagreglering.

Utredningen
Under utredningen av ärendet infordrades och granskades bl.a. ett omfattande
förundersökningsmaterial från Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål, i
ärendena dnr C-820B-3-211-05, C-820B-3-406-05, C-820B-3-622-05, C820-3-
624-05, C-820B-3-634-05 och C820-3-625-05. I huvudsak handlar dessa ärenden
om sex olika polisoperationer i vilka AA och infiltratörer/informatörer som han
använt sig av spelat en central roll.

Som utgångspunkt för mitt resonemang i ärendet kommer jag först i korthet att
redogöra för två av händelserna: det redan nämnda Gotlandsärendet och vad som
betecknats som Operation Räven.

Gotlandsärendet
”Två män greps i Visby med över ett kilo heroin på fickan – största
narkotikabeslaget någonsin.”

Detta var tidningen Gotlands Allehandas huvudnyhet den 8 maj 2000. Enligt
artikeln var den dåvarande länspolismästaren vid Polismyndigheten Gotland, DD,
förtegen med uppgifter om spaningen kring knarkpartiet och hur narkotikan hade
kommit till Gotland. Ingripandet hade dock gjorts efter en viss tids samarbete
mellan länskriminalen i Malmö och Stockholm. Påföljande dag uppgav DD till
tidningen att Gotland kunde bli en omlastningsplats för tung narkotika. – I det
rättsliga efterspelet till händelsen dömde Svea hovrätt en av de inblandade männen,
EE, i augusti 2000 för grovt narkotikabrott till nio års fängelse.

Flera år senare – i samband med rättegången mot AA – framkom uppgifter som
tydde på att EE blivit utsatt för en provokation från polisens sida med hjälp av en
infiltratör (som ju senare visade sig vara BB). Enligt EE var provokationen olaglig
och han begärde därför i mars 2005, som han uppfattades, dels att den tidigare
förundersökningen mot honom skulle återupptas, dels att förundersökning om
tjänstefel skulle inledas. I sin begäran lyfte EE särskilt fram att varken han eller
domstolen informerades om de vidtagna provokativa åtgärderna och framhöll att
om det visade sig att provokationen stod i strid med rättsordningen så hade
hovrätten inte kunnat beakta detta vid straffmätningen. I april 2005 beslutade
                                                                   Dnr 1772-2007    Sid 3 (16)




riksåklagaren att inte återuppta förundersökningen beträffande EE men i december
2006 återupptogs den efter en ny framställan. Syftet var att utreda förutsättningarna
för riksåklagaren att medverka till en ansökan om resning till förmån för EE.
Dennes begäran i mars 2005 resulterade dock i att CC i maj 2005 inledde
förundersökning om tjänstefel beträffande händelserna på Gotland.

Gotlandsärendet handlade om att polisen hade fått tips om att en person innehade
ett större parti heroin som denne ville sälja och att polisen – med AA som drivande
kraft – därefter iscensatte en narkotikaaffär på Gotland med hjälp av sin infiltratör,
BB, som agerade köpare på polisens uppdrag. Polisoperationen resulterade bl.a. i
att EE greps och dömdes för grovt narkotikabrott. Under förundersökningen om
tjänstefel uppgav BB att han ansåg sig ha arbetat för polisen och att han alltså inte
haft något brottsligt uppsåt. Vidare framkom att den åklagare som väckte åtal mot
EE inte känt till att tillslaget kom till efter en provokation från polisens sida eller
att polisen samarbetat med en infiltratör.

Som framgått lade CC ned förundersökningen om grovt tjänstefel i april 2007. Den
8 juni 2007 beslutade sedan riksåklagaren – efter en genomgång av provokationens
rättsenlighet – att ärendet med den återupptagna förundersökningen inte föranledde
någon vidare åtgärd från hans sida. Enligt riksåklagaren hade EE inte berövats
rätten till en rättvis rättegång, och det fanns inte heller synnerliga skäl för att på
nytt pröva frågan om EE:s skuld. I beslutet uttalade riksåklagaren att misstankarna
mot EE kom att bekräftas genom en s.k. bevisprovokation som i praktiken, såvitt
hade gått att utreda, genomfördes på ett godtagbart sätt även om den var
kringgärdad av ett antal formella brister som t.ex. att åtgärderna inte hade beslutats
av åklagare. I sitt beslut angav riksåklagaren också att skälet till att
spaningsmetoderna mot EE endast var kända för polisen inte närmare gått att slå
fast och att han inte kunde se någon rimlig förklaring till polisernas
hemlighetsmakeri gentemot åklagare, domstolar och den misstänkte.

Operation Räven
Operation Räven handlade om att under våren 2001 avslöja en ”läcka” i polishuset
i Falun. I maj 2001 hämtades också en anställd vid Polismyndigheten Dalarna till
förhör misstänkt för att ha gjort slagningar i polisens register och sålt
informationen till kriminellt belastade personer. Den anställda erkände och dömdes
i juni 2001 för dataintrång och brott mot tystnadsplikten.

I samband med en husrannsakan hos AA år 2004 anträffades handlingar som tydde
på att den polisanställda kunde ha blivit utsatt för en otillåten brottsprovokation. En
förundersökning om tjänstefel inleddes därför. Vid husrannsakan påträffades två
underrättelseuppslag upprättade av AA i april 2001 och en promemoria rubricerad
”Operation Räven”. Enligt dessa hade AA fått tips från en informatör om att en
polisanställd i Falun sålde hemlig information till en viss person. I promemorian
angavs att en beställning på registerutdrag skulle göras och att syftet med insatsen
                                                                  Dnr 1772-2007      Sid 4 (16)




bl.a. var att förmå den anställde att göra utdrag som kunde återfinnas vid en s.k.
loggning.

AA kontaktade under våren 2001 polisledningen i Dalarna och upplyste att det
fanns en ”läcka” i polishuset. Med hänsyn till ärendets känsliga karaktär kopplades
Säkerhetspolisen in och ett spaningsarbete påbörjades.

Enligt en polisman vid Säkerhetspolisen ”tangerade” AA vid ett möte i april 2001
möjligheten att låta informatören göra en beställning av ett registerutdrag.
Företrädare för Säkerhetspolisen avfärdade emellertid tanken eftersom de ansåg att
det skulle vara en brottsprovokation. Man kom dock överens om att AA skulle ha
fortsatt kontakt med sin informatör och kontakta Säkerhetspolisen när informatören
fick kännedom om att en ny beställning av hemliga uppgifter hade gjorts inom de
kriminella kretsar där denne vistades. I slutet av maj 2001 slog polisen till mot den
polisanställda. I tjänstefelsutredningen framkom påståenden om att det, trots allt,
var AA:s informatör BB som hade beställt hemliga handlingar strax före polisens
tillslag. AA vägrade att kommentera händelsen. Såvitt kom fram i
tjänstefelsutredningen kände ingen annan befattningshavare till den provokativa
insatsen.

Under utredningen mot den polisanställda erkände denna att hon gjort sökningar i
polisens dataregister och lämnat uppgifterna vidare till en person med kriminell
belastning även vid några tidigare tillfällen under perioden slutet av år 2000 till
slutet av maj 2001. Den polisanställda dömdes också för brott vid dessa tidigare
tillfällen. Som framgått beslutade CC att lägga ned förundersökningen om grovt
tjänstefel i april 2007.

Liksom i Gotlandsärendet kände inblandade åklagare inte till samtliga
omständigheter som låg bakom polisens tillslag och samarbetet med informatören.
Detta framkom inte heller vid rättegången mot den anställda.

Bedömning
Inledande synpunkter
Avsikten med mitt initiativ var att med utgångspunkt i ett antal förundersökningar
närmare granska polisens användning av vissa arbetsmetoder, främst för att försöka
tydliggöra vilka problem som är eller kan vara förbundna med sådana metoder.
Initiativet syftade således inte i första hand till att pröva de straffrättsliga
bedömningar som gjorts i förundersökningarna eller att på annat sätt vidare utreda
de faktiska omständigheterna kring de aktuella polisoperationerna.

En granskning framstod också som angelägen mot bakgrund av att lagstiftaren
hittills av olika skäl valt att inte i lag eller annan författning reglera polisens
användning av nu aktuella arbetsmetoder. I stället har vissa allmänna principer för
det polisiära arbetet på området kommit att utvecklas. Jag anser emellertid att det
av rättssäkerhetsskäl är angeläget att noggrant belysa och analysera de rättsliga
                                                                    Dnr 1772-2007    Sid 5 (16)




problem som kan uppkomma vid användningen av dessa metoder och att så långt
möjligt i lag reglera verksamheten, inte minst mot bakgrund av att mycket talar för
att polisens insatser mot organiserad brottslighet kommer att öka och intensifieras.

Sedan mitt initiativ togs har regeringen tillsatt två utredningar som getts till uppgift
att analysera behovet av, och lämna förslag till, regler inom bl.a. det nu diskuterade
området. Det gäller dels den utredning som regeringen beslutade om den 23 augusti
2007 om insyn och sekretess inom vissa delar av rättsväsendet m.m. (dir.
2007:120), dels Polismetodutredningen, vars direktiv beslutades den 20 december
2007 (dir. 2007:185). Utredningarnas uppdrag behandlas mera i detalj senare i
detta beslut.

Jag vill redan nu framhålla att jag kommit att i hög grad begränsa min egen
utredning i detta ärende för att undvika att JO och statliga utredningar parallellt
undersöker samma förhållanden. Jag kommer således i detta beslut att inskränka
mig till att med utgångspunkt i innehållet i de nedlagda förundersökningar som jag
granskat dels redovisa vissa problem när det gäller polisens användning av
provokativa åtgärder samt informatörer och infiltratörer som jag anser bör
analyseras närmare, dels diskutera behovet av en närmare författningsreglering av
användningen av sådana metoder.

Först vill jag emellertid klargöra att jag vid min granskning av det omfattande
förundersökningsmaterialet inte har funnit skäl att återuppta de nedlagda
förundersökningarna. Min genomgång av materialet rörande de olika
polisoperationerna har bl.a. visat att det är svårt att få en klar och tydlig bild av vad
som inträffat. Det finns flera orsaker till detta. Tjänstefelsutredningarna påbörjades
flera år efter händelserna, vilket t.ex. medfört att hörda personers minnesbilder
varit oklara. Vidare har dokumentationen om polisoperationerna varit bristfällig
och få personer känt till alla fakta i ärendena. De som borde känna till detaljerna –
AA och BB – har av olika skäl inte till fullo velat medverka i utredningarna.
Ytterligare en omständighet är att händelserna ligger så långt tillbaka i tiden att
preskription hunnit inträda för vissa av de brott som det skulle kunna ha varit fråga
om. Av avgörande betydelse är också att de polisiära arbetsmetoder som ifrågasatts
inte är omgärdade av ett tydligt regelverk, varför gränsen mellan det tillåtna och
otillåtna kan vara svår att dra. – I sammanhanget kan t.ex. nämnas att riksåklagaren
ansett att provokationen på Gotland var en tillåten bevisprovokation, och jag har
inte någon annan uppfattning i saken. När det sedan gäller Operation Räven gör jag
bedömningen att denna provokativa insats också kan anses tillåten med tanke på att
det fanns starka misstankar om att den anställda tidigare hade gjort sig skyldig till
liknande brott och att insatsen även ledde till att bevis om dessa gärningar
anskaffades.

Innan jag fortsätter diskussionen om de nu aktuella spanings- och
utredningsmetoderna lämnas i nästa avsnitt en kort redogörelse för de övergripande
                                                                  Dnr 1772-2007    Sid 6 (16)




bestämmelser och principer som har betydelse i sammanhanget. Vidare redovisas
vanligen använda definitioner av de för ärendet centrala begreppen provokation,
infiltratör och informatör.

Något om den rättsliga regleringen och vissa definitioner
Till polisens uppgifter hör att förebygga brott, bedriva spaning och utreda brott
som hör under allmänt åtal (2 § 1 och 3 polislagen, 1984:387). Polisen har således
en skyldighet att ingripa mot brott och får i princip inte, t.ex. av spaningsskäl,
underlåta att vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller mot en för brott misstänkt
person. Detta kallas för polisens ingripandeskyldighet. Till denna är kopplad en
rapporteringsskyldighet. När en polisman får kännedom om ett brott som hör under
allmänt åtal ska han, enligt huvudregeln i 9 § polislagen, lämna rapport om det till
sin förman.

Polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten regleras sedan i princip
fullständigt i 23–28 kap. rättegångsbalken (RB). De grundläggande föreskrifterna
om förundersökning finns i 23 kap. RB och i 1 § läggs den s.k.
förundersökningsplikten fast, dvs. att förundersökning ska inledas så snart det finns
anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. När det gäller
polisens användning av tvångsmedel under en förundersökning gäller i huvudsak
vad som föreskrivs i 24–28 kap. RB. I vissa stycken saknas emellertid lagregler om
vilka spanings- och utredningsmetoder som får användas under en
förundersökning.

I polisens brottsbekämpande verksamhet ska dock beaktas de allmänna principer
som finns fastlagda i 8 § polislagen. En polisman som har att verkställa en
tjänsteuppgift ska under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan
författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och
övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, ska detta ske endast i den form och
den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås (första
stycket). Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och
rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får inte grundas enbart på
bestämmelserna i första stycket (andra stycket). Bestämmelsen i andra stycket
innebär att en polisman måste ha direkt lagstöd för ett ingripande som begränsar
grundläggande fri- och rättigheter. Ingripandet får alltså inte ske enbart på den
grunden att polismannen bedömer det som försvarligt med hänsyn till åtgärdens
syfte och övriga omständigheter. Paragrafen ger i första stycket uttryck för
ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna och i andra stycket även för
legalitetsprincipen.

Användningen av vad som ofta benämns polisens okonventionella
spaningsmetoder – till vilka bl.a. provokation och infiltration brukar hänföras – är
inte reglerat i lag. I förarbetena till den nuvarande polislagen diskuterades dessa
metoder ingående (se t.ex. 1981 års polisberednings betänkande SOU 1982:63 s.
                                                                    Dnr 1772-2007    Sid 7 (16)




125–143). Någon lagreglering föreslogs inte. I stället kom i lagstiftningsärendet att
läggas fast vissa principer på området. Polisen får, för det första, aldrig begå en
kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott. Vidare får
polisen, för det andra, aldrig provocera eller annars förmå någon att inleda en
brottslig aktivitet. Slutligen, polisen får aldrig av spaningsskäl underlåta att vidta
föreskrivna åtgärder mot brott eller mot en för brott misstänkt person (se prop.
1983/84:111 s. 46 f.).

Polisens informatörsverksamhet var vid de inträffade händelserna inte reglerad på
annat sätt än att det fanns lokala tjänsteföreskrifter vid vissa myndigheter
beträffande tipspengar m.m. men Rikspolisstyrelsen hade inte utfärdat några
centrala föreskrifter eller allmänna råd i saken.

Enligt en uppfattning som får anses vedertagen avses med provokation ett
handlande som innebär att polisen lockar eller utmanar en person till en handling
eller ett uttalande som kan vara besvärande eller på annat sätt ha en negativ
innebörd för honom eller någon i hans närhet (prop. 1983/84:111 s. 45). Vidare
brukar man göra skillnad mellan brottsprovokation och bevisprovokation. Med
brottsprovokation avses ett agerande från polisens sida som syftar till att framkalla
brott, medan en bevisprovokation syftar till att få fram bevisning för att styrka ett
begånget brott om vilket det redan föreligger misstanke (Axberger,
Brottsprovokation, 1989 s. 10 f.). Brottsprovokation är inte tillåten, medan det
däremot anses att bevisprovokation under vissa förutsättningar kan få användas.
Denna något förenklade begreppsbildning har kritiserats, bl.a. eftersom en och
samma provokativa åtgärd kan innefatta – eller komma att visa sig innehålla –
såväl bevis- som brottsprovokation (se Axberger a.a. och Brottsprovokation – en
uppdatering, i Festskrift till Nils Jareborg, liksom Asp, Straffansvar vid
brottsprovokation, s. 205 f.). Det får numera anses klart att avgörande vikt vid
bedömningen av om en provokativ åtgärd ska anses vara tillåten eller inte bör
läggas vid om någon har förmåtts att begå ett brott som han annars inte skulle ha
begått (se t.ex. Åklagarmyndighetens RättsPM 2007:4 om provokativa åtgärder,
uppdaterad i mars 2008).

En informatör är en person som lämnar förtrolig information om brott eller
brottslingar till polisen. Informatören är ofta en person som frivilligt befinner sig i
en grupp av kriminella personer och agerar inom den gruppen. Informatören är
medveten om att informationen inhämtas som ett led i polisens arbete men är inte
att betrakta som underställd polisen (se t.ex. SOU 2003:74 s. 185).

En infiltratör är däremot en polisman – eller eventuellt en bulvan för polisen – som
tar tjänst hos någon eller på annat sätt försöker ta sig in i dennes verksamhet i syfte
att erhålla upplysningar för uppdagande av brott (se prop. 1983/84:11 s. 45).
                                                                    Dnr 1772-2007     Sid 8 (16)




Provokativa åtgärder och infiltration
Som sagts är polisens användning av provokativa åtgärder inte reglerad i lag, och
gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna är inte alldeles enkel att bestämma. Ett
försök att reglera arbetsmetoden gjordes av Beredningen för rättsväsendets
utveckling i delbetänkandet Ökad effektivitet och rättssäkerhet i
brottsbekämpningen (SOU 2003:74). Det framlagda lagförslaget ansågs emellertid
inte kunna läggas till grund för lagstiftning. Förslaget avstyrktes av bl.a. förre
chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh och ledde inte heller till någon vidare
beredning i Justitiedepartementet. – Provokation har emellertid diskuterats i den
juridiska litteraturen (se t.ex. de verk som redovisats ovan), och rättsliga frågor
som har samband med provokation har även varit föremål för ställningstagande vid
flera tillfällen av Europadomstolen (se t.ex. dom den 9 juni 1998 i målet Teixeira
de Castro mot Portugal och dom den 21 februari 2008 i målet Pyrgiotakis mot
Grekland), Högsta domstolen (se t.ex. rättsfallen NJA 1985 s. 544, NJA 1989 s.
498 och NJA 2007 s. 1037), Justitiekanslern (se JK 1982 A.28 s. 140) och JO (se
t.ex. JO 1977/78 s. 126, JO 1997/98 s.118 och JO 2000/01 s. 118). I praxis har
därför bl.a. mejslats ut vissa förutsättningar för när det är tillåtet att använda sig av
provokativa åtgärder, vilket ansvar den provocerade har för brottet och vilka
rättsliga följder en provokation har för provokatören.

Åklagarmyndigheten har också nyligen utifrån denna praxis angett vissa riktlinjer
beträffande handläggningen av provokativa åtgärder och gett ut en s.k. RättsPM i
syfte att skapa klara och tydliga rutiner för att främja en enhetlig, förutsebar och
rättssäker tillämpning (se RåR 2007:1 och RättsPM 2007:4). Enligt
Åklagarmyndigheten kan förutsättningarna för användningen av provokativa
åtgärder i korthet sägas vara att behovs- och proportionalitetsprinciperna ska
beaktas, att det aldrig är tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne
aldrig annars skulle ha begått, att det ska föreligga en stark misstanke om brott, att
provokativa åtgärder endast får användas för att avslöja allvarlig brottslighet, att
beslut om provokation ska fattas av åklagare och att provokationsåtgärderna måste
dokumenteras noggrant.

Det är självfallet bra att Åklagarmyndigheten strävar efter att bidra till en så
enhetlig praxis på området som möjligt. Riktlinjer och vägledande uttalanden är
emellertid knappast tillräckliga för att säkerställa att en rimlig ordning råder. Det
kan nämnas att JO redan i ett beslut i juli 1996 uttalade att beslut om provokation
alltid ska fattas av åklagare (JO 1997/98 s. 118). Det som kommit fram beträffande
t.ex. Gotlandsärendet och Operation Räven visar dock att polisen aldrig
informerade åklagaren om de provokativa åtgärderna. Man kan givetvis ställa sig
frågan om detta berodde på att AA saknade kännedom om JO:s uttalande eller på
att han, trots sådan kunskap, medvetet underlät att koppla in åklagaren. Det
inträffade visar enligt min mening att bindande normer fordras för att så långt
möjligt reglera polisens användning av provokativa åtgärder.
                                                                  Dnr 1772-2007    Sid 9 (16)




De gränsdragningsproblem som finns mellan vad som kan anses vara en tillåten
och en otillåten provokation har inte fått sin lösning genom de riktlinjer som finns.
Inte heller ger den juridiska doktrinen eller praxis något entydigt svar på denna och
andra närliggande frågor. Tvärtom leder användningen av provokation som
arbetsmetod inte sällan till diskussion om åtgärdens rättsenlighet, och rättsområdet
kan beskrivas som komplicerat.

Till de problem som kan uppkomma i samband med användning av provokativa
åtgärder hör, förutom gränsdragningsproblematiken mellan vad som kan anses vara
en tillåten respektive en otillåten provokation, frågan om polisen kan göra avsteg
från sin ingripande- och rapporteringsskyldighet i sådana fall. Vidare uppkommer
särskilda rättsliga problem om en privatperson engageras i en provokationsåtgärd.
JO har tidigare uttalat sig i denna fråga, och jag anser – i likhet med mina
företrädare – att ett samarbete med privatpersoner enbart i rena undantagsfall kan
vara befogat samt att det under inga omständigheter kan accepteras att polisen har
ett organiserat samarbete med privatpersoner i syfte att provocera fram brottsliga
handlingar (se JO 1977/78 s. 126 och JO 1997/98 s. 118). Det som kommit fram i
utredningarna om de polisoperationer som initierats av AA tyder dock på att han,
enligt min uppfattning, hade ett sådant samarbete med BB. En av polisen anlitad
privatperson löper också stor risk att begå brott. Om det anses nödvändigt att låta
polisen använda sig av privatpersoner i vissa situationer bör övervägas om man inte
i lag måste införa särskilda regler om frihet från straffansvar för den som begår en
brottslig gärning på uppdrag av polisen. Ett annat problem med anlitande av
privatpersoner uppkommer om den genomförda provokationen visar sig vara
olaglig, eftersom en privatperson inte handlar under tjänstefelsansvar.

En närbesläktad fråga är vilket straffrättsligt ansvar en polisiär infiltratör har vid
delaktighet i provokativa åtgärder och även i övrigt i samband med s.k.
infiltrationsoperationer. En polisman har ju numera, enligt lagen (2006:939) om
kvalificerade skyddsidentiteter, möjlighet att under vissa förutsättningar uppträda
under fiktiv identitet. Vad en polisman som infiltrerat en kriminell verksamhet
under dessa operationer får göra är emellertid inte reglerat. I förarbetena till nyss
nämnda lag uttalas dock att det inte är tillåtet för en polisman som infiltrerat en
kriminell grupp att begå brott (se SOU 2003:74 s. 181, jfr även prop. 2005/06:149
s. 18). Som framgått är nämligen en grundläggande princip i dag att en polisman
aldrig själv får begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller
avslöja brott. Jag har emellertid för egen del mycket svårt att i realiteten tänka mig
att en polisman kan fullborda sitt infiltrationsuppdrag utan att själv någon gång
göra sig skyldig till brott. Frågan är om inte lagstiftaren även här behöver överväga
lagregler om frihet från straffansvar.

Det finns inte heller några regler om när polisen får använda sig av
infiltrationsoperationer, t.ex. om det endast gäller vid bekämpning av allvarlig
brottslighet. Ytterligare ett rättsligt problem som kan uppkomma under en
                                                                   Dnr 1772-2007    Sid 10 (16)




infiltrationsoperation är att polismannen också här kan hamna i konflikt med
bestämmelserna om polisens ingripande- och rapporteringsskyldighet.

Min avsikt var, som redan sagts, att inom ramen för detta initiativärende närmare
analysera dessa frågeställningar bl.a. för att försöka förmå lagstiftaren att på nytt
utreda möjligheterna att reglera användningen av provokativa åtgärder i lag och
även se över de rättsliga problem som kan uppkomma i samband med en
infiltrationsoperation. ”AA-affären” visar med all önskvärdhet på behovet av
tydliga och klara regler på området.

Som också redan framgått har regeringen i december 2007 gett Polismetod-
utredningen i uppdrag att bl.a. överväga i vilken utsträckning tjänstemän vid de
brottsbekämpande myndigheterna bör ha möjlighet att i samband med s.k.
infiltrationsoperationer ta del i planering och annan förberedelse eller utförande av
vissa brott, när detta är nödvändigt för att förhindra eller avslöja allvarlig
brottslighet, i vilken utsträckning polisens rapporterings-, anmälnings- och
ingripandeskyldighet samt åklagarnas åtalsplikt bör gälla i fråga om brott som
kommer till myndigheternas kännedom i samband med infiltrationsoperationer och
i vilken utsträckning de brottsbekämpande myndigheterna bör kunna använda sig
av olika slag av provokativa åtgärder för att förmå en gärningsman att röja sig.
Utredningen har således till uppgift att bl.a. analysera den rättsliga problematiken
kring användandet av provokativa åtgärder och infiltrationsoperationer och utifrån
sina överväganden lägga fram förslag till lagändringar. Uppdraget ska i denna del
redovisas senast den 31 maj 2009.

Polisens informatörsverksamhet
Det förhållandet att polisen hämtar in upplysningar från informatörer har i olika
sammanhang påståtts utgöra en mycket viktig del av polisarbetet och särskilt i
arbetet mot grov organiserad brottslighet. Enligt vissa är metoden också en
nödvändig förutsättning för att nå framgång i bekämpandet av nyss nämnda
brottslighet. Jag har inte något underlag för att ifrågasätta värdet av polisens
användning av informatörer. Det bör dock framhållas att denna verksamhet är av
känslig karaktär – inte minst för att de personer som anlitas som informatörer ofta
själva har nära anknytning till kriminell verksamhet. Deras motiv till att lämna
information till polisen kan därför vara andra än att vilja främja laglydnad och
rättssäkerhet varför lämnade uppgifter måste behandlas med försiktighet. Även om
jag är medveten om att polisen under lång tid använt sig av informatörer kan det
från etiska utgångspunkter i vissa fall ifrågasättas om polisen som ett verktyg bör
använda sig av personer som begår brott för att komma åt andra än mer straffvärda
personer. Som förre chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh påpekade är det
angeläget att den polisman som anlitar informatörer håller ett tillräckligt stort
mentalt avstånd till dessa och är medveten om faran för att t.ex. bli manipulerad på
olika sätt. Det finns alltid en risk att de personliga banden mellan en polisman och
hans informatörer blir alltför starka och att polismannen därmed frestas att skydda
                                                                    Dnr 1772-2007    Sid 11 (16)




informatörerna på ett otillbörligt sätt, t.ex. genom att åsidosätta sina skyldigheter
att rapportera och ingripa mot brott som han får kännedom om (JO:s remissyttrande
den 17 december 2003 över SOU 2003:74). Enligt min uppfattning är ”AA-
affären” ett tydligt exempel på denna problematik.

Mot denna bakgrund är det av allra störst vikt att det inom polisen finns en väl
fungerande organisation och kontrollsystem för hanteringen av informatörer. Det
som kommit fram om AA:s hantering av sina informatörer visar att i vart fall
länskriminalpolisen i Stockholm hade stora brister i sin organisation och att han
gavs alltför fria tyglar, vilket enligt min mening torde vara en förklaring till att han
passerade gränsen för det tillåtna.

Avslöjandena om AA:s verksamhet ledde dock till att Stockholmspolisen i maj
2004 påbörjade en översyn av rutinerna vid länskriminalpolisen, bl.a. om
användandet av informatörer som spaningsmetod. En internrapport blev klar i
februari 2005. I rapporten uttalade översynsgruppen – något förvånande – att det
saknades kopplingar mellan händelserna med koppling till AA och det noterade
behovet av förbättrade rutiner vid länskriminalpolisen samt att uppsåtliga otillåtna
handlingar av en enskild person inte fullt ut kan förhindras genom nya och ändrade
rutiner för beslut och administration. Det sistnämnda är förmodligen en korrekt
slutsats, men risken för att oegentligheter inträffar måste rimligen minska om det
finns ett fungerande kontrollsystem inbyggt i organisationen. – Översynen ledde så
småningom fram till en ny tjänsteföreskrift om handläggning av informatörs-
verksamhet och tipspengar som trädde i kraft den 1 januari 2006 (TJF
2005:19, 400-B).

Även Rikspolisstyrelsen beslutade efter de inträffade händelserna att granska
polisens informatörsverksamhet och lämnade i augusti 2006 rapporten
Användandet av informatörer i Polisens kriminalunderrättelseverksamhet. Enligt
rapporten fanns brister i informatörsverksamheten framför allt vad gäller styrning
och uppföljning, och Rikspolisstyrelsen borde därför utfärda enhetliga föreskrifter
och allmänna råd för hur verksamheten ska vara organiserad och bedrivas.
Föreskrifterna borde grundas bl.a. på Europols rekommendationer i saken (Europol
har gett ut handboken Bästa praxis inom Europol för användning av
uppgiftslämnare). Vidare pekades på bl.a. behovet av utbildning, diarieföring,
personrörlighet, ett nationellt informatörs- och hanterarregister samt angavs att
polismyndigheterna årligen bör granska sin informatörsverksamhet. Ett
författningsarbete påbörjades och den 1 oktober 2007 trädde Rikspolisstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd om användande av informatörer i kraft (FAP 490-1).

En väl fungerande organisation är också en förutsättning för att informatörer ska
känna sig trygga med att fortlöpande lämna känslig information till polisen. Det har
hävdats att ett villkor för att en informatör ska lämna information är att denne inte
riskerar att avslöjas och att informatören och dennes anhöriga inte riskerar att
                                                                    Dnr 1772-2007       Sid 12 (16)




utsättas för våld eller hot. Med beaktande av denna aspekt verkar polisen också för
att stärka skyddet för informatörer. Ett sådant lagförslag lades även fram av
Beredningen för rättsväsendets utveckling i delbetänkandet Ökad effektivitet och
rättssäkerhet i brottsbekämpningen (SOU 2003:74). Enligt förslaget skulle det
vara möjligt att i vissa fall hemlighålla uppgifter som hänför sig till en informatörs
identitet. Beredningens förslag avstyrktes av förre chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh och har inte heller lett till lagstiftning. Under remissförfarandet
uttalade Claes Eklundh att förslaget inte bara kommer att fungera som ett skydd för
informatörerna utan också som en möjlighet att dölja vad som har förevarit i
kontakterna mellan dessa och de polismän som utnyttjar deras tjänster. Det är,
ansåg Claes Eklundh, uppenbart att en sådan ordning är ägnad att allvarligt
undergräva allmänhetens förtroende för polisen. – I sammanhanget kan nämnas att
sedan den 1 juli 2006 gäller förordningen (2006:519) om särskilt personsäkerhets-
arbete m.m. Enligt denna kan olika bevispersoner och även informatörer bli
föremål för särskilt personsäkerhetsarbete inom polisen (se prop. 2005/06:138
s. 14). Denna förordning kom till eftersom det naturligtvis är av grundläggande
betydelse för brottsbekämpningen att personer som har information om t.ex. grov
organiserad brottslighet också vågar lämna denna till polisen utan att riskera att
utsättas för vedergällning i form av hot eller våld.

Jag har förståelse för synpunkten att informatörens identitet i vissa fall måste
skyddas. Det får emellertid inte ske på bekostnad av den misstänktes respektive
tilltalades rätt till en rättvis rättegång. Det kan alltså finnas en intressekonflikt
mellan skyddet för informatören å ena sidan och rätten till insyn under
brottsutredning och rättegång å andra sidan. Jag återkommer till frågan i nästa
avsnitt.

Till sist kan jag i denna del med tillfredsställelse konstatera att polisen på senare år
gjort en omfattande översyn och till viss del omorganisation av
informatörsverksamheten och att det numera både finns lokala och centrala
föreskrifter på området som bl.a. syftar till att verksamheten bedrivs enhetligt och
rättssäkert.

Insynen under en brottsutredning
Bland det mest anmärkningsvärda som kommit fram i min granskning är att polisen
genomgående synes ha hemlighållit väsentlig information i brottsutredningarna för
försvar (misstänkta och tilltalade samt deras försvarare), åklagare och domstolar.
Påståenden om att så skett var också en bidragande orsak till mitt initiativ. De ovan
redovisade polisoperationerna på Gotland och i Falun (Operation Räven) är tydliga
exempel på detta hemlighetsmakeri. Jag vill redan här betona att enligt min mening
är detta helt oacceptabelt.

Bestämmelser om en misstänkts rätt till insyn i en förundersökning finns i
rättegångsbalken. Enligt 23 kap. 18 § har den misstänkte, sedan denne delgetts
                                                                  Dnr 1772-2007    Sid 13 (16)




misstanke om brott, rätt att fortlöpande ta del av vad som förekommit vid
undersökningen, under förutsättning att det kan ske utan men för utredningen. I
samband med slutdelgivningen har dock den misstänkte rätt att ta del av
förundersökningsmaterialet i dess helhet. Denna rätt anses omfatta allt material,
oavsett om det tagits med i förundersökningsprotokollet eller återfinns i det
sidomaterial som brukar benämnas slasken. I 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)
finns emellertid en bestämmelse som ibland åberopas som stöd för att begränsa
denna insyn. I praxis finns dock olika uppfattningar om hur bestämmelsen ska
tolkas. Parts rätt till insyn i ett brottmålsförfarande består av flera komplicerade
juridiska frågor, och det har i olika sammanhang på senare år förordats att frågan
bör utredas särskilt. I samband med granskningen av det s.k. fallet FF framhöll
även jag detta behov (se JO 2007/08 s. 87, särskilt s. 127 f.).

Också i denna del har regeringen efter mitt initiativ i ärendet tillsatt en utredning
med uppdrag att utreda frågor om insyn och sekretess inom vissa delar av
rättsväsendet. Enligt direktiven ska utredningen bl.a. överväga hur långtgående en
misstänkts, en tilltalads respektive en dömd persons rätt till insyn i
förundersökningsmaterialet och annat utredningsmaterial bör vara, och i direktiven
uttalas särskilt att det bör utredas i vilken utsträckning den misstänktes rätt till
insyn vid slutdelgivningen bör vara begränsad i fråga om uppgifter om identiteten
på sådana informatörer och andra källor som åklagaren inte avser att åberopa som
vittnen i en kommande rättegång. Enligt direktiven ska uppdraget redovisas den 1
september 2008.

De frågor som är av principiellt intresse i ärendet faller alltså även i denna del inom
ramen för en statlig utrednings uppdrag och jag anser därför att det inte heller här
finns anledning att nu mer ingående analysera frågeställningarna. Jag berör likväl
här några frågor i korthet.

Utgångspunkten när det gäller en misstänkt eller tilltalads rätt till insyn är den
grundläggande rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna (Europakonventionen). I den praxis som utbildats vid tillämpningen av
denna artikel läggs flera väsentliga principer för brottmålsförfarandet fast. En
sådan är principen om ett kontradiktoriskt förfarande, vilken innebär att båda parter
ska ha kännedom om allt material i en process, få tillfälle att framföra sina
synpunkter på detta material samt ha lika goda möjligheter att åberopa bevisning
och utföra sin talan i processen. Vidare kan nämnas att parterna ska vara likställda i
processen och att förfarandet inte ska gynna åklagaren framför försvaret. – En
grundläggande princip bakom den svenska rättegångsbalkens regelsystem är också
att en part har rätt att få del av alla omständigheter som läggs till grund för
avgörandet av ett mål eller ärende (jfr också 14 kap. 5 § andra stycket
sekretesslagen).
                                                                   Dnr 1772-2007    Sid 14 (16)




Redan med beaktande av det sagda framstår det som uppenbart att polis och
åklagare inte har rättsliga möjligheter att för den misstänkte och domstolen låta bli
att upplysa om att t.ex. ett tillslag har kommit till efter användning av provokativa
åtgärder med hjälp av en infiltratör. Ett ytterligare och avgörande skäl för detta är
givetvis att provokation i vissa fall kan påverka det straffrättsliga ansvaret för den
provocerade (se t.ex. rättsfallen NJA 1985 s. 544 och NJA 2007 s. 1037).

Jag noterar att Åklagarmyndigheten i sin RättsPM om provokativa åtgärder numera
ger uttryck för att den misstänkte vid slutdelgivningen ska underrättas om
åtgärderna även om denne, enligt myndigheten, kan vägras insyn i materialet med
stöd av 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen. Med tillämpning av denna
bestämmelse skulle t.ex. identiteter på inblandade personer kunna
sekretessbeläggas. Vidare har Åklagarmyndigheten i sin nyss nämnda RättsPM
uttalat att material som åberopas som bevisning eller på annat sätt utgör
processmaterial i domstol aldrig kan undanhållas den åtalade. I en annan av
Åklagarmyndigheten nyligen utgiven RättsPM om den misstänktes rätt till insyn
under en brottsutredning (RättsPM 2008:4) sägs emellertid att om en informatörs
uppgifter åberopas som bevisning i rätten har den misstänkte rätt att få del av dessa
och att det då inte heller torde vara möjligt att hemlighålla uppgifter om vem
informatören är. – Jag anser för min del att rätten att ta del av allt material som kan
komma att läggas till grund för en straffdom även innefattar en rätt att få uppgift
om identiteten hos en informatör vars uppgifter åberopas i rättegången. I en
rättegång inför svensk domstol kan inte vittnen eller andra förhörspersoner – utom
en polisman med kvalificerad skyddsidentitet – uppträda anonymt. Om en
informatör behöver skydd mot t.ex. hämndaktioner bör sådant skydd ges genom att
denne blir föremål för polisens särskilda personsäkerhetsarbete, inte genom att
försvaret under en rättegång hålls okunnigt om vem han är.

Det bör likväl nämnas att Europadomstolen i flera avgöranden har behandlat
avvägningen mellan den misstänktes rätt till insyn och behovet av att skydda
förhörspersoner. Domstolen har ansett att den misstänktes rätt till insyn inte är
absolut. Motstående intressen som kan behöva beaktas är bl.a. risk för
hämndaktioner mot vittnen, skydd för andra individers grundläggande rättigheter
och skydd för polisiära utredningsmetoder (domar den 26 mars 1996 i målet
Doorson mot Nederländerna och den 23 april 1997 i målet Van Mechelen m.fl. mot
Nederländerna). I dessa avgöranden slås emellertid fast att de svårigheter som kan
drabba försvaret genom en begränsning av dess rättigheter på ett fullgott sätt måste
motverkas genom andra processuella arrangemang. Det kan i vart fall inte komma i
fråga att åklagaren själv, efter en avvägning mellan förvarets intressen och det
allmänna intresset av att hemlighålla viss information, avgör om försvaret ska
beredas insyn eller ej. En sådan prövning måste i förekommande fall göras av den
domstol som har att pröva brottmålet i sak (dom den 16 februari 2000 i målet Rowe
och Davis mot Storbritannien).
                                                                     Dnr 1772-2007    Sid 15 (16)




Även enligt denna praxis kan det således inte godtas att – som skett i flera av de
granskade polisoperationerna – en polisman själv bestämmer att en informatörs
eller infiltratörs identitet och verksamhet ska undanhållas försvaret, oavsett om det
sker för att bereda denne skydd eller av annat skäl. I den mån det t.ex. i samband
med slutdelgivning anses finnas ett så starkt skyddsbehov att information inte kan
ges om vem som lämnat vissa uppgifter, måste det vara möjligt att få domstols
prövning av om rättssäkerhetsintresset fordrar att informatörens skydd trots allt får
ge vika.

Sammanfattande och avslutande synpunkter
Avsikten med min granskning har inte varit att utkräva ansvar för enskilda
befattningshavare för åtgärder eller brister i samband med händelser som inträffade
för fem till åtta år sedan. Syftet har i stället varit att, med utgångspunkt i dessa
händelser, beskriva de problem som kan uppkomma när polisen använder sig av
informatörer, infiltratörer och provokativa åtgärder och – framför allt – att peka på
det behov av lagstiftning som finns.

Ett sådant problem är det fallet att en infiltratör gör sig skyldig till brott. En princip
som hittills gällt är att polisen aldrig själv får göra sig skyldig till en kriminaliserad
handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott. En infiltratör bör rimligen
inte heller få begå brott på polisens uppdrag. Samtidigt är det svårt att föreställa sig
att en infiltratör – oavsett om det är fråga om en polisman med skyddsidentitet eller
en privatperson – som ska försöka vinna insteg i en kriminell gruppering kan
lyckas med sitt uppdrag utan att själv visa sig vara beredd att begå brott.

Jag anser att om avsteg ska kunna göras från den grundläggande principen om att
polisen inte ska begå brott måste det föregås av mycket ingående överväganden.
Dessa bör bl.a. ta sikte på frågan om under vilka förutsättningar som det
brottsbekämpande intresset är så utomordentligt starkt att det kan vara nödvändigt
att göra undantag från den hittills rådande principen. – Om det anses nödvändigt att
en polisman, eller den som handlar på polisens uppdrag, i vissa situationer själv ska
kunna göra sig skyldig till brott utan straffrättsliga konsekvenser, bör en
lagreglering av den innebörden komma till stånd. Jag anser att det inte kan
accepteras att en infiltratör utan tydligt lagstöd går fri från ansvar för en gärning
som föranleder straff om den begås av någon annan.

Ett angränsande problem är att det bör kunna te sig frestande för polisen att bortse
från viss brottslighet som en informatör eller en infiltratör begår för att inte riskera
att gå miste om framtida värdefull information om allvarlig brottslighet. Om ett
sådant förfarande någon gång ska anses vara försvarbart, måste även det föregås av
noggranna överväganden av nyss nämnt slag och en liknande fråga besvaras: När
kan intresset av att förhindra, utreda och lagföra brott anses vara av sådan vikt att
undantag kan tillåtas från polisens ingripande- och rapporteringsskyldighet?
Motsvarande problem kan för övrigt uppkomma för en infiltrerande polisman som
                                                                 Dnr 1772-2007   Sid 16 (16)




får kännedom om brott begångna av andra i den infiltrerade grupperingen. – Även
här gäller att om det anses nödvändigt att göra undantag från grundläggande
principer bör en lagreglering ske. Det kan enligt min mening inte accepteras att
polisen utan tydligt lagstöd helt avstår från att ingripa mot brott.

När det gäller provokativa åtgärder är ett problem den svåra gränsdragningen
mellan tillåtna respektive otillåtna provokativa åtgärder. – Även i denna fråga
borde åtminstone viss reglering kunna ske i lag, t.ex. genom att lägga fast vissa
principer för vilka provokativa åtgärder som kan vara tillåtna. Likaså borde klara
regler om att beslut om provokativa åtgärder ska fattas av åklagare och om
dokumentation finnas. Det är också tänkbart att i lag ange för vilka slag av
brottslighet som provokation kan få tillgripas.

Slutligen är det, som min granskning visat, helt nödvändigt att genom bindande
normer klargöra att den misstänkte alltid har rätt att få information om att ett
polisingripande mot honom som leder till förundersökning, åtal och dom kommit
till stånd genom provokativa åtgärder eller efter information som erhållits av en
infiltratör eller informatör.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
