# Fråga om vilandeförklaring i förvaltningsrätten - kritik mot polismyndighet för att handläggningen av ett vapenärende uppskjutits i avvaktan på domstolsprövning av ett överklagande av myndighetens beslut i ett annat vapenärende

JO 2008-11-12 dnr 1792-2007

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                   Sid
                                                                      2008-11-12       1792-2007            1 (4)
Ställföreträdande justitieombudsmannen
Hans Ragnemalm




                        Fråga om vilandeförklaring i förvaltningsrätten – kritik mot
                        polismyndighet för att handläggningen av ett vapenärende uppskjutits i
                        avvaktan på domstolsprövning av ett överklagande av myndighetens
                        beslut i ett annat vapenärende

## Anmälan

AA framställde klagomål mot Polismyndigheten i Kalmar län för handläggning av
                        vapenärenden (tillstånd att förvärva och inneha ammunition för samlingsändamål).

## Utredning

Från polismyndigheten infordrades handlingarna i ärendena dnr – – – (nedan kallat
                        ärende A) och – – – (nedan kallat ärende B). Av handlingarna framgick bl.a.
                        följande.

                        I ärende A beslutade polismyndigheten den 1 juni 2006 att avslå en ansökan från
                        AA om tillstånd att för samlingsändamål förvärva ammunition (2 500 patroner).
                        Beslutet överklagades av AA.

                        AA kom den 26 januari 2007 in till polismyndigheten med ytterligare en ansökan
                        om tillstånd att för samlingsändamål förvärva ammunition (100 patroner avsedda
                        för europeiska skjutvapen), ärende B. Polismyndigheten underrättade AA i slutet
                        av januari 2007 om att den skulle avvakta länsrättens avgörande i ärende A innan
                        ansökan i ärende B behandlades. I en skrivelse till polismyndigheten i mitten av
                        februari 2007 ifrågasatte AA detta besked med hänvisning till 7 §
                        förvaltningslagen.

                        Den 23 mars 2007 upphävde Länsrätten i Kalmar län polismyndighetens beslut i
                        ärende A och överlämnade målet till polismyndigheten för utfärdande av tillstånd
                        för AA att för samling inneha högst 2 500 patroner avsedda för nordamerikanska
                        handeldvapen. Polismyndigheten överklagade länsrättens dom och Kammarrätten i
                        Jönköping meddelade den 11 april 2007 prövningstillstånd i målet.

                        Enligt en ärendeanteckning den 28 mars 2007 i ärende B avvaktade polis-
                        myndigheten kammarrättens beslut i ärende A innan beslut meddelas i ärende B.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                           www.jo.se
                                                                       Dnr 1792-2007       Sid 2 (4)




Ärendet remitterades till polismyndigheten som anmodades att lämna upplysningar
om och yttra sig över vilka rättsliga överväganden som föregått myndighetens
beslut att avvakta med att ta ställning till ansökan i ärende B innan ärende A är
avgjort.

Polismyndigheten (länspolismästaren BB) kom in med ett remissvar i vilket
anfördes bl.a. följande.

      Polismyndigheten vill inledningsvis klargöra att man är fullt medveten om
      innebörden av 7 § förvaltningslagen.
      Av 7 § förvaltningslagen framgår bl.a. att varje ärende där någon enskild är part
      skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten
      eftersätts.
      Enligt förarbetena till denna bestämmelse uttalade departementschefen att
      paragrafen närmast bör uppfattas vara av målsättningskaraktär (prop. 1985/86:80 s.
      24). Vidare konstateras att en viktig utgångspunkt i ärendehandläggningen skall vara
      att myndigheten fattar materiellt riktiga beslut. I Bohlin och Warnling-Nereps bok
      Förvaltningsrättens grunder (s. 77) framgår vidare att handläggningstiden från
      anhängiggörandet till avgörandet inte kan anges generellt utan beror bl.a. på ärendets
      beskaffenhet.
      I detta fall har polismyndigheten primärt grundat sitt beslut beträffande ärende B
      utifrån handläggningsmässiga aspekter.
      I FAP 551-3 (RPSSFS 2006:12, s. 31) framgår följande ”Tillståndsgivning för
      innehav av ammunition för samling bör vara frikostig så länge innehavet har en
      begränsad omfattning t.ex. en eller två patroner av samma kaliber inom ett visst
      kaliberintervall. Vid tillståndsgivning till en större samling eller samling av mindre
      ammunitionsförpackningar, högst 50 skottsförpackningar, bör regelmässigt krävas
      att sökanden anger en bestämd inriktning på samlingen och att han eller hon genom
      en tidigare, begränsad samling, visat ett varaktigt intresse för ammunitionssamling.”
      Polismyndigheten anser att båda samlingsärendena har flera beröringspunkter och
      beslutade därför den 29 januari 2007 att låta ärende B vila i avvaktan på länsrättens
      bedömning av ärende A. Huvudskälet till detta var att polismyndigheten ville se
      vilken bedömning domstolen gjorde avseende mängden ammunition för samling.
      Detta beslut ansåg polismyndigheten vara av väsentlig betydelse för ärende B:s
      fortsatta handläggning då det inte var klarlagt vad som i lagens mening varit att anse
      som begränsad omfattning. Polismyndigheten ansåg vid beslutstillfället att de
      kommande domskälen skulle vara av stor betydelse för riktigheten i myndighetens
      materiella prövning.
      Den 23 mars 2007 meddelade länsrätten i Kalmar sin dom varvid domstolen
      upphävde polismyndighetens tidigare beslut. Den 28 mars 2007 överklagade
      polismyndigheten länsrättens dom. Den 11 april 2007 meddelade kammarrätten
      polismyndigheten prövningstillstånd i ärendet.
      Anledning till att polismyndigheten valt att ännu inte påbörja handläggningen av
      ärende B är att om kammarrätten ogillar polismyndighetens yrkande i ärende A är
      det uppenbart onödigt att bereda ärende B. Detta skulle i så fall kunna beviljas
      direkt, med anledning av att sökt ammunitionsmängd i ärende B endast uppgår till
      100 st.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret, varvid han bl.a. anförde
följande. Ärendena är helt skilda både till inriktning och till kvantitet, varför han
har svårt att förstå varför polismyndigheten kopplat samman dem. Det finns inte
något juridiskt hinder för polismyndigheten att, oavsett utgången av det första
ärendet, behandla hans ansökan om samlingslicens för 100 patroner.
                                                                   Dnr 1792-2007   Sid 3 (4)




Därefter infordrades handlingar (bl.a. ärendeanteckningar i ärende – – – och
kammarrättens dom i mål 1194-07) samt inhämtades muntliga upplysningar från
polismyndigheten, varvid sammanfattningsvis följande kom fram. Med bifall till
polismyndighetens överklagande upphävde kammarrätten i dom den 16 oktober
2008 länsrättens dom och fastställde polismyndighetens beslut den 1 juni 2006.
Polismyndigheten hade den 10 november 2008 ännu inte meddelat något beslut i
ärende B. Enligt vapenhandläggaren CC avvaktar man nu Regeringsrättens
avgörande med anledning av att AA har överklagat kammarrättens dom.

I ett beslut den 12 november 2008 anförde stf JO Ragnemalm följande.

Bedömning
Av 2 kap. 1 och 2 §§ vapenlagen (1996:67) framgår att tillstånd krävs för att inneha
skjutvapen eller ammunition och att polismyndigheten prövar frågor om sådant
tillstånd. Enligt 2 kap. 8 § vapenlagen får den som har tillstånd eller rätt att inneha
ett visst vapen för skjutning utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet,
om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till
innehav av vapnet avser. Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas
bl.a. enskilda personer, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer
att missbrukas. Ytterligare bestämmelser finns i vapenförordningen (1996:70).
Vidare har Rikspolisstyrelsen meddelat föreskrifter och allmänna råd om
vapenlagstiftningen (FAP 551-3).

I det nu aktuella ärendet har polismyndigheten valt att avvakta länsrättens
avgörande i ett mål avseende tillstånd att förvärva 2 500 patroner (avsedda för
nordamerikanska handeldvapen) innan den behandlade AA:s senare till
polismyndigheten inkomna ansökan om tillstånd att förvärva 100 patroner (avsedda
för europeiska skjutvapen). Myndigheten har därefter ytterligare låtit prövningen
av AA:s ansökan i det senare ärendet vila i avvaktan på först kammarrättens och nu
Regeringsrättens avgörande.

Även om polismyndigheten inte uttryckligen förordnat om ärendets
vilandeförklaring, kan det de facto sägas röra sig om en sådan. Innan jag kommer
in på frågan om det sakligt motiverade i myndighetens förfarande, vill jag säga
något om möjligheterna att över huvud tillgripa vilandeförklaring inom
förvaltningsrätten.

Enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken får ett mål vid en allmän domstol förklaras
vilande under vissa i lagrummet angivna förutsättningar. Någon motsvarande regel
finns inte vare sig i förvaltningsprocesslagen (1971:291) eller förvaltningslagen
(1986:223). Ingen av dessa lagar – och allra minst den kortfattade
förvaltningslagen – är emellertid avsedd att på ett uttömmande sätt reglera
förfarandet. En rättsutveckling genom praxis är förutsedd. I rättsfallet RÅ 2005 ref.
33 har Regeringsrätten således utan särskilt lagstöd ansett sig kunna
vilandeförklara ett mål i avvaktan på att EG-domstolen meddelat ett av annan
                                                                  Dnr 1792-2007   Sid 4 (4)




domstol (HD) begärt förhandsavgörande. Institutets existens inom
förvaltningsrätten är därmed numera fastslagen.

Därav får man naturligtvis inte dra slutsatsen, att möjligheterna att fördröja
avgörandena i förvaltningsärenden skulle ha vidgats. För
förvaltningsmyndigheternas vidkommande gäller enligt 7 § förvaltningslagen den
grundläggande principen, att ”varje ärende där någon enskild är part skall
handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts”.
Det innebär att dröjsmål kan tolereras endast om det är oundgängligen nödvändigt
för att avgörandet ska vila på ett tillfredsställande underlag. Oavsett grunden för
uppskovet och hur det formuleras – som vilandeförklaring, bordläggning etc. – ska
parten eller parterna givetvis informeras om anledningen till fördröjningen och i
görligaste mån ges en prognos om när ett slutligt ställningstagande är att vänta.

Polismyndigheten har i det nu aktuella fallet anfört bl.a. att
förvaltningsdomstolarnas bedömning i ärende A var av väsentlig betydelse för den
fortsatta handläggningen av ärende B. Jag kan emellertid för min del inte se att ett
slutligt domstolsavgörande skulle vara av sådan vägledande betydelse för – eller
annars ha ett sådant samband med – prövningen av AA:s senare ansökan att det på
grund härav funnits anledning till uppskov. En sådan fördröjning bör som regel för
övrigt endast godtas om det väntade avgörandet i högre instans är mycket nära
förestående. Jag kan här konstatera att det nu dröjt drygt ett år och nio månader
utan att polismyndigheten prövat AA:s ansökan i ärende B. Det är enligt min
mening oacceptabelt att i ett ärende som det här aktuella avvakta ett avgörande från
en högre instans under så lång tid.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet.
