# Krav på att ansökningar om forskningsanslag ska vara skrivna på engelska

JO 2009-10-27 dnr 1811-2008

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                     Sid
                                                                           2009-10-27             1811-2008              1 (9)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Krav på att ansökningar om forskningsanslag ska vara skrivna på
                        engelska


                          Beslutet i korthet: Ett forskningsråd har felaktigt uppställt krav på att ansökningar om
                          forskningsfinansiering måste vara skrivna på engelska. Efter att detta inträffat har
                          språklagen trätt i kraft. Enligt lagen är svenska huvudspråk i Sverige. Svenska ska alltid
                          användas inom kärnområdet för det allmännas verksamhet. Utanför kärnområdet är
                          huvudregeln att svenska ska användas, men undantag kan göras efter en
                          intresseavvägning. Även om utländskt språk tillåts ska det alltid vara möjligt att
                          kommunicera med svenska myndigheter på svenska. En forskningsmyndighet kan därför
                          inte heller efter språklagens införande kräva att en ansökan ska skrivas på annat språk
                          än svenska.

## Bakgrund och utredning

AA anmälde Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande
                        (Formas) till JO. Hon ifrågasatte om Formas har rätt att kräva att ansökningar om
                        forskningsanslag skrivs på engelska. Till stöd för sin anmälan åberopade hon ett
                        beslut av JO (JO 2006/07 s. 409).

                        AA uppgav att hon i maj 2007 hade skickat in två ansökningar om
                        forskningsanslag till Formas. Båda ansökningarna var skrivna på svenska. Den 14
                        november 2007 fick hon besked om att Formas hade avslagit hennes ansökningar.
                        Skälet var att de inte var skrivna på engelska. Hon uppgav vidare att det hade
                        kommit till hennes kännedom att beredningsgruppen fått instruktioner att inte läsa
                        och bedöma de ansökningar som inkommit på svenska. I Formas handbok stod det
                        att ansökningar skulle vara skrivna på engelska, men hon hade vid två tillfällen
                        under 2006 skickat in ansökningar till Formas skrivna på svenska och fått dem
                        bedömda.

                        Formas anmodades att göra en utredning och yttra sig över vad AA anfört. Formas
                        framförde genom generaldirektören BB bl.a. följande.

                                  Formas är ett forskningsråd och hade enligt sin tidigare instruktion (2006:931) och
                                  har enligt sin nuvarande instruktion (2007:1059) till uppgift att fördela medel till
                                  forskning.
                                  –––




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                  Dnr 1811-2008      Sid 2 (9)




Forskningen är internationell och tenderar att bli än mer internationell. Sverige är ett
litet land och för att kunna bedöma ansökningar på en hög kvalitativnivå krävs
numer nästan alltid att man anlitar både svenska och utländska bedömare av
forskningsansökningar. Formas har därför i sin handbok inför ansökningsomgång
2007 skrivit att ansökningarna ska vara författade på engelska förutom den
populärvetenskapliga sammanfattningen som ska vara skriven på svenska.
Bakgrunden till språkkravet är att Formas anser det omöjligt att klara sina, av
regeringen uppsatta, kvalitetsmål om ansökningarna enbart bedöms av forskare som
behärskar det svenska språket. Engelska är i forskningssammanhang det
internationella språket.
Bedömningsgrupperna sätts samman så att hela den vetenskapliga bredden inom
forskningsområdet täcks. Detta innebär att om någon av ledamöterna inte kan delta i
bedömningen saknas den aspekten som just den ledamoten ska bedöma och således
förloras helhetsgreppet.
En forskningsansökan och den där beskrivna forskningen är för en icke insatt
person, om än mycket språkkunnig sådan, mycket svår att korrekt och rättvist
översätta. Det är därför inte möjligt att Formas översätter ansökningar från svenska
till engelska för att de ska kunna få en bedömning. Formas anser vidare att regeln i
förvaltningslagen (1986:223) 8 § om tolk inte är tillämplig i dessa fall.
AA:s ansökningar som hon sänt in i maj 2007 har behandlats och gåtts igenom. De
har dock funnits inte uppfylla kravet på engelska och de har därför inte kunnat
behandlas lika med andra ansökningar av den expertgrupp som var utsedd att yttra
sig över ansökningarna. Det har således inte varit möjligt för de i utvärderings-
gruppen som inte behärskar svenska att lämna ett vetenskapligt grundat yttrande. Av
denna anledning har ansökningarna inte beviljats.
AA framhåller att hon tidigare fått ansökningar behandlade då de varit skrivna på
svenska. Vi har gått igenom behandlingen av dessa och då funnit att vid de tillfällena
bestod utvärderingsgruppen enbart av personer som behärskade svenska språket.
Formas har vid dessa tillfällen funnit att det är onödigt att rida på utfärdade direktiv
för hur en ansökan ska vara utformad och därför prövat dem i sak.
Formas beklagar att behandlingen av de tidigare ansökningarna vilselett AA att tro
att det var möjligt att skriva på svenska.
Formas har tolkat gällande lagstiftning som om det var möjligt att kräva att
ansökningar till Formas ska avfattas på ett för Formas lämpligt språk och därför
skrivit i sin handbok att ansökningarna ska vara på engelska och att den populära
sammanfattningen ska vara både på engelska och svenska.
AA har i sitt yttrande hänvisat till ett tidigare beslut av JO avseende Rådet för högre
utbildning hos Högskoleverket. Verket har där gjort en analys av möjligheterna för
en myndighet att avvisa ansökningar som inte är skrivna på det anvisade språket.
Formuleringen där var att ”ansökan skriven på svenska behandlas ej”.
Högskoleverket har i sin analys kommit fram till att det är omöjligt att utan
författningsstöd ställa upp absoluta krav på att en ansökan ska vara författad på
engelska.
Verket har därför sett till att rådet ändrat sina anvisningar till nästa
ansökningsomgång. Den nya formuleringen är ”Det är önskvärt att ansökan skrivs
på engelska, eftersom de ansökningar som går vidare kommer att bedömas av
experter både i Sverige och utomlands”. Detta önskemål om engelska innebär inte
att Rådet kommer att avvisa en ansökan gjord på svenska. Den kommer att prövas.
År 2007 har Formas haft handboken för ansökning och beredning både på svenska
och på engelska. Formas har inför 2008 ändrat ställningstagandeangående
handbokens språk. Eftersom hela ansöknings- och bedömningsprocessen sker på
engelska bör även handboken enbart ha detta språk. För att inga missförstånd ska
uppstå mellan handläggare, bedömningsgrupp och forskare som ansöker är det bra
                                                                      Dnr 1811-2008      Sid 3 (9)




      att hela processen förs på ett och sammaspråk. Av dessa anledningar har Formas
      beslutat att handboken för 2008 enbart är på engelska.
      –––
      Det är som vi angivit ovan svårt att på ett vetenskapligt godtagbart sätt bedöma
      ansökningar på svenska.
      Formas kommer att informera regeringen om att vi kommer att hantera ansökningar
      avfattade på svenska så gott det går, vilket kommer att innebära att de bedömare som
      inte behärskar svenska inte har möjlighet att yttra sig. Detta kan således medföra att
      en ansökan inte beviljas bidrag. Formas kommer också att uppmana alla som skrivit
      ansökan på svenska att översätta den tillengelska och därmed ge dem möjlighet till
      en annan bedömning.
AA kommenterade yttrandet. Hon uppgav därvid att Formas i sin handbok för 2008
som ett skäl för ett tidigt avslagsbeslut angav att ansökan var skriven på svenska.
Hon uppgav vidare att hon 2008 hade skickat en ansökning till Formas skriven på
svenska. Kort efter att ansökningstiden hade löpt ut fick hon besked om att hon
hade möjlighet att inkomma med en översättning av ansökningen till engelska. När
hon kontaktade Formas och frågade vilken slags bedömning hennes ansökning
skulle få om hon valde att inte komplettera med översättning till engelska, fick hon
i maj 2008 svaret att den i så fall skulle avslås utan att skickas ut till berörd
beredningsgrupp. Hon kompletterade därefter ansökningen med en översättning till
engelska.

Bedömning
Inledningsvis bedöms Formas praxis och handläggning utifrån de regler som gällde
vid tiden för AA:s ansökningar. Eftersom rättsläget förändrats genom införandet av
språklagen och det är av principiell betydelse att belysa hur de frågor som väckts i
detta ärende ska hanteras framöver ägnas merparten av beslutet åt detta.

Bedömning utifrån den rättsliga reglering som gällde då anmälarens ärenden
handlades

Vid tiden för AA:s ansökningar fanns inte någon uttrycklig författnings-
bestämmelse som föreskrev vilket språk förvaltningsmyndigheterna ska använda
vid handläggningen av sina ärenden. Emellertid bygger förvaltningslagen
(1986:223) på den underförstådda förutsättningen att svenska språket ska användas
av myndigheterna (jfr Hellners m.fl., Förvaltningslagen med kommentarer, 2:a
upplagan, 2007, s. 102, och JO 2007/08 s. 253). Vidare har JO i det av anmälaren
åberopade beslutet (JO 2006/07 s. 409) uttalat att det var fel av en statlig
myndighet att utan författningsstöd kräva att en ansökan om forskningsfinansiering
ska vara skriven på engelska. Eftersom det inte heller i detta sammanhang fanns
något författningsstöd saknade Formas rätt att ställa motsvarande krav i samband
med sin anslagsgivning.

Formas har i sitt yttrande till JO redogjort för de åtgärder som senare vidtagits. Mot
bakgrund av vad som därvid uppgetts måste det ifrågasättas om ändringarna har
medfört någon förändring i praktiken. Det synes alltjämt föreligga en
                                                                       Dnr 1811-2008    Sid 4 (9)




överhängande risk för att en ansökan skriven på svenska inte kommer att bli prövad
i sak. Den uppfattningen vinner stöd av vad AA uppgett rörande sin ansökan 2008.

Jag noterar även att Formas, i syfte att hela ansöknings- och bedömningsprocessen
ska ske på samma språk, tillhandahåller sin handbok för ansökningsförfarandet
endast på engelska. En utgångspunkt måste dock självfallet vara att man ska kunna
använda sig av det svenska språket när man kommunicerar med och söker
information hos svenska myndigheter. Efter den av Formas genomförda
förändringen begränsas denna möjlighet. Det synes därefter inte gå, i vart fall inte
utan betydande svårigheter, att få information på svenska om hur man ansöker om
bidrag hos Formas. Detta kan inte anses ha varit i överensstämmelse med den
rättsliga reglering som tidigare gällde. Som framgår av det följande kräver även nu
gällande regler att information av detta slag tillhandahålls på svenska.

Språklagen och dess förarbeten
Den 1 juli 2009 trädde språklagen (2009:600) i kraft. Förarbetena finns framför allt
i prop. 2008/09:153, som i sin tur bygger på Språklagsutredningens betänkande
(SOU 2008:26).

Språklagen innehåller bl.a. bestämmelser om språkanvändning i offentlig
verksamhet. Lagen stadgar att svenska är huvudspråk i Sverige (4 §). Som
huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla i Sverige bosatta
ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden (5 §).
Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas (6 §).
Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör
uppgifter i offentlig verksamhet är svenska (10 §). Myndigheter har ett särskilt
ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig,
används och utvecklas (12 §).

Lagstiftaren kan på särskilda områden besluta om andra principer. Det framgår av
lagens 3 §. Där stadgas att om en annan lag eller en förordning innehåller någon
bestämmelse som avviker från språklagen, gäller den bestämmelsen. Men
språklagens krav utgör alltså huvudregler, som ska tillämpas så länge det inte finns
undantag i lag eller förordning.

Innebörden av att svenska är huvudspråk i Sverige utvecklas i förarbetena (a. prop.
s. 17):

      Som huvudspråk ska svenskan vara det samhällsbärande språket i Sverige. Konkret
      innebär det att all offentlig verksamhet bygger på svenska språket. Lagar stiftas och
      publiceras på svenska, handläggningsspråket vid förvaltningsmyndigheter och
      domstolar är svenska och kommunikation med myndigheterna kan alltid ske på
      svenska. Beslut och andra viktigare handlingar som ska expedieras upprättas som
      huvudregel på svenska och information till allmänheten om offentlig verksamhet
      finns alltid på svenska.
      Svenskans ställning som huvudspråk innebär att det är samhällets gemensamma
      språk som ska följa samhällsutvecklingen i stort, t.ex. i fråga om vokabulär och
      terminologi, och därigenom kunna användas inom alla sektorer av samhället. Som
      samhällets gemensamma språk bör alltså svenskan vara ett komplett språk.
                                                                       Dnr 1811-2008     Sid 5 (9)




      Denna roll som svenska språket har i samhället betyder att det ska vara tillräckligt
      för den som verkar och bor i Sverige att behärska svenska för att kunna delta i
      samhällslivet och ta tillvara sina rättigheter och fullgöra sinaskyldigheter. Den
      enskilde ska alltså kunna utgå från att han eller hon vid kontakter med myndigheter
      alltid har möjlighet att kommunicera – muntligt och skriftligt – på svenska.
Bestämmelsen i 10 § är avsedd att ge uttryck för vad som sedan lång tid tillbaka
gäller i Sverige, nämligen att de offentliga organen arbetar på svenska, skriftligt
såväl som muntligt (a. prop. s. 48). Som övergripande motivering för införandet av
en regel med denna innebörd anfördes i propositionen under rubriken
Offentlighetsprincipen följande (a. prop. s. 29).

      Som en konsekvens av att det i språklagen uttryckligen anges att svenskan har
      ställning som huvudspråk, bör frågor om språkanvändning inom den offentliga
      verksamheten, dvs. inom domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som
      fullgör uppgifter i offentlig verksamhet, regleras i språklagen.
      För att bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i realiteten ska fylla
      sin funktion är det väsentligt att de handlingar som blir allmänna är skrivna på
      svenska, liksom att handlingar skrivna på ett annat språk än svenska och som lämnas
      in till myndigheten översätts i rimlig utsträckning, om de inte bedöms sakna
      betydelse.
      Beslut och domar men även – som huvudregel – andra handlingar som blir allmänna
      ska därför upprättas på svenska. Även då en handling översätts till ett annat språk för
      att en enskild mottagare ska kunna tillgodogöra sig innehållet bör handlingen finnas
      i original på svenska i ärendet.
Av förarbetena framgår vidare att lagstiftaren tänkt sig ett s.k. kärnområde som
omfattar sådana förfaranden och allmänna handlingar som är av särskilt stor
betydelse inom den offentliga verksamheten, såsom den politiska beslutsprocessen,
domstolsförhandlingar, domar, protokoll, beslut, föreskrifter, verksamhets-
berättelser och andra dokument av liknande karaktär. De behov av framställningar
på andra språk som kan finnas här får, heter det, tillgodoses genom översättning
från de svenska originalen. (Se a. prop. s. 29.)

Utanför kärnområdet är det enligt förarbetena naturligt att det kan förekomma
kommunikation på andra språk än svenska. Som exempel anges ”skriftväxling och
andra kontakter mellan svenska myndigheter och utländska myndigheter och
internationella organisationer, muntlig kommunikation mellan företrädare för
myndigheter och medborgare, t.ex. i invandrartäta områden”. Vidare omnämns den
speciella situation som kan råda vid Sveriges utlandsmyndigheter, där det
regelmässigt finns lokalanställda som inte talar svenska. (Se a. prop. s. 29 f.) I
författningskommentaren anges även att bestämmelsen inte är ”avsedd att utgöra en
begränsning av möjligheten att t.ex. inom forskning och utbildning bedriva
verksamhet på andra språk än svenska för att möjliggöra ett deltagande på ett
integrerat och konkurrenskraftigt sätt i det internationella forskningssamfundet” (a.
prop. s. 48).

Närmare om språklagens tillämpning inom utbildning och forskning
Ett flertal remissinstanser lyfte fram de tillämpningssvårigheter som lagförslagen
enligt dessa instanser skulle innebära på utbildnings- och forskningsområdena.
                                                                       Dnr 1811-2008     Sid 6 (9)




Vetenskapsrådet reste således uttryckligen frågan om lagförslaget innebar att
forskningsansökningar måste skrivas på svenska och Högskoleverket ansåg att det
behövdes ett undantag för högskoleområdet. I propositionen kommenterades detta
på följande sätt (a. prop. s. 30):

      Som vi har framhållit är den föreslagna regleringen övergripande. Vad som konkret
      kan förväntas av enskilda myndigheter – t.ex. universitet och högskolor – får
      avgöras dels med utgångspunkt i språklagens regler, dels utifrån respektive
      verksamhetsområdes särskilda förutsättningar. När det gäller utbildnings- och
      forskningsområdet är givetvis de internationaliseringssträvanden som kommit till
      uttryck i bl.a. propositionen Ett lyft för forskning och innovation en central faktor
      som måste vägas in när myndigheterna ska tillämpa språklagens bestämmelser
      utanför kärnområdet. Som vi har understrukit tidigare finns det dock inte någon
      motsättning mellan internationalisering och ett värnande av svenskan som
      huvudspråk.
      Den föreslagna bestämmelsen är alltså en huvudregel där kärnområdet är
      språkanvändningen i sådana förfaranden och allmänna handlingar som är av särskilt
      stor betydelse inom den offentliga verksamheten. Som har framgått ovan under 5.4
      innebär språklagen inte att det ställs undantagslösa krav på viss språkanvändning;
      inom vissa sektorer förutsätter verksamheten att andraspråk kan användas.
I det avsnitt hänvisningen avser behandlas svenskans användning och utveckling
inom högre utbildning och forskning under en särskild rubrik (se a. prop. s. 20).
Där noteras att det på svenska universitet och högskolor förekommer en utbredd
användning av engelska, särskilt inom de naturvetenskapliga områdena. Att
använda andra språk än svenska är i många fall nödvändigt för att stärka
forskningens internationalisering, heter det vidare. Efter att ha pekat på den
medvetenhet, som finns inom universitet och högskolor om hur användningen av
engelska kan påverka de nationella språkens ställning, övergick lagstiftaren till
behovet av att väga skilda intressen mot varandra (a. st.):

      Värdet av att använda svenskan får vägas mot behovet att i vissa fall använda andra
      språk inom särskilda verksamhetsområden, och i konkreta fall kan sådana
      överväganden leda till att det bedöms lämpligt eller nödvändigt att använda andra
      språk.
      I den föreslagna språklagen ställs i och för sig inte några krav på att språket för
      forskning och utbildning ska vara svenska. Vad som ska gälla inom forskning och
      undervisning bestäms av myndigheterna på området efter överväganden kring
      relevanta faktorer inom verksamhetsområdet. För att förtydliga möjligheten att
      använda andra språk än svenska inom forskning och högre undervisning överväger
      regeringen en sådan ändring av högskoleförordningen. Det är självklart så att det
      engelska språket även fortsättningsvis kommer att spela en stor roll i det svenska
      högskoleväsendet. Det allmännas särskilda ansvar för att svenskan används och
      utvecklas innebär dock att man bör överväga hur detta ansvar uppfylls på mest
      ändamålsenliga sätt. Den enskildeforskarens fristående ställning innebär också att
      det är han eller hon som avgör vilket språk som används i olika sammanhang inom
      forskningen.
Allmän bedömning av rättsläget
Av förarbetena framgår således att lagstiftaren varit väl medveten om de
invändningar som från forskningshåll kan resas mot de krav som numera finns i
språklagen. På ett flertal ställen förekommer hänvisningar till de behov som kan
finnas inom särskilda verksamheter och till de avvägningar som där kan behöva
                                                                  Dnr 1811-2008     Sid 7 (9)




göras. Något undantag infördes dock inte i lagen, varken allmänt eller specifikt för
forskningens del. Frågan är då hur rättsläget ska tolkas.

Inför besvarandet av den frågan finns det inledningsvis skäl att notera två tydliga
utgångspunkter i språklagens regler om det svenska språkets ställning. Den första
är att svenskan är vad som kan betecknas som förvaltningsspråk och ska användas i
det allmännas kärnverksamheter, det s.k. kärnområdet. Regleringen är tvingande;
här får andra språk inte användas. Den andra är att svenskan såsom huvudspråk
härutöver ska kunna användas inom alla samhällsområden. Utanför kärnområdet är
regleringen avsedd att vara flexibel. Det innebär dock inte att myndigheter kan
göra fria lämplighetsöverväganden; huvudregeln är att svenska ska användas.

Möjligheten att utanför kärnområdet frångå huvudregeln framkommer i
förarbetena. Den saknar dock helt förankring i lagtexten. I frånvaro av tydligare
vägledning får regleringen fyllas ut med hjälp av allmänna principer. Jag tolkar
därvid rättsläget på följande sätt.

Intresset av att utanför kärnområdet använda ett annat språk måste alltid vägas mot
det allmännas ansvar för det svenska språkets användning och utveckling.
Undantag från språklagens krav ska motiveras av sakliga skäl. De får inte sträcka
sig längre än vad som är nödvändigt i det särskilda fallet. Enbart det förhållandet
att användandet av ett annat språk kan te sig bekvämt eller rationellt från den
enskilda myndighetens synpunkt är inte tillräckligt. Behovet ska granskas och
alternativa lösningar prövas, såsom möjligheten att utnyttja översättningar. Man
måste vidare skilja mellan situationer där frågan är om det ska vara tillåtet för
myndigheter att använda utländska språk och situationer där frågan gäller den
enskildes möjlighet att inför myndigheten bruka svenska. Medan en myndighet i
enlighet med det nyss sagda har en viss frihet att inom sin verksamhet använda
t.ex. engelska måste den säkerställa att svenska kan brukas när enskilda
kommunicerar med och inhämtar information från myndigheten.

Kravet på användning av svenska ställt mot behovet av att bedriva
forskning i en internationell miljö
I propositionen hävdas att det inte finns någon motsättning mellan
internationalisering och ett värnande av svenskan som huvudspråk. Enligt min
mening är forskning och utbildning emellertid tydliga exempel på områden där en
sådan motsättning finns. Flera av de risker för det svenska språkets framtid som
beskrivits i lagstiftningsärendet och som gett upphov till den införda regleringen är
synliga inom denna samhällssfär. Det gäller det som i ärendet kallats risken för
domänförluster, dvs. den utarmning som blir resultatet när ett annat språk ersätter
svenskan inom ett visst samhällsområde, något som redan synes ha inträffat inom
flera centrala forskningsfält. Det gäller även för s.k. kapacitetsförluster, dvs. att
exempelvis universitetslärare hänvisas till att undervisa på ett annat språk än sitt
modersmål, med risk för att lärarens pedagogiska kapacitet begränsas. Ett av
syftena med språklagen är att motverka effekter av detta slag, vilket bl.a. kommer
till uttryck i den bestämmelse som anger att myndigheter ska se till att svensk
                                                                    Dnr 1811-2008   Sid 8 (9)




terminologi inom olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas
(12 §). Det står samtidigt klart att krav på svensk språkanvändning i vetenskapliga
sammanhang kan vara till hinder för det internationella utbyte som forskningen
överlag är helt beroende av. Förarbetena andas som framgått förståelse för
synpunkter av det slaget och det är tydligt att lagstiftaren vill se svensk forskning
som en del i det internationella forskningssamfundet. Det är således fråga om
intressen som löper uppenbar risk att komma i konflikt med varandra och som på
ett så konstruktivt sätt som möjligt får lov att sammanjämkas.

Eftersom det i lagstiftningen saknas särskilda regler för forskningsområdet måste
utgångspunkten därvid vara de rättsregler som uppställts i språklagen, inklusive de
principer som i enlighet med vad som redovisats ovan kan utläsas ur lagstiftningen.

Merparten av verksamheten inom universitets- och forskningsvärlden – såsom
utförandet av undervisning och forskning – hör inte till det s.k. kärnområdet. Av
språklagen följer således inte – för att ta några självklara exempel – att
undervisning alltid ska ske på svenska eller att utländsk kurslitteratur inte skulle få
förekomma. Men den centrala förvaltningen hör till kärnområdet. Av språklagen
och av det som uttalats i dess förarbeten måste anses följa att föreskrifter, beslut,
protokoll, diarier, verksamhetsberättelser och annan dokumentation som
myndigheterna inom utbildnings- och forskningssektorerna förvaltningsrättsligt är
skyldiga att upprätta utförs på svenska. De behov som kan finnas av att sådana
framställningar finns tillgängliga på andra språk får, som framgått ovan, tillgodoses
genom översättning från de svenska originalen. Även den service som en
myndighet enligt förvaltningslagen ska ge måste tillhandahållas på svenska.

En myndighets beslut om fördelning av anslag till enskilda forskare utgör
myndighetsutövning. Svenska måste användas vid handläggningen av och beslut i
sådana ärenden. Inget synes däremot hindra att engelska är arbetsspråk vid den
vetenskapliga granskningen av ansökningar; det måste vara just en sådan situation
där det kan vara sakligt motiverat att inom en myndighets verksamhet tillåta ett
annat språk än svenska. Det gäller dock bara då detta är nödvändigt. Av yttrandet
från Formas framgår att man vid tillfällen då utvärderingsgruppen bestått av
personer som alla behärskar svenska använt detta språk. Av vad jag ovan redovisat
följer att detta är i enlighet med den rättsliga regleringen, eftersom annat språk bara
ska användas då det är sakligt motiverat, vilket det naturligtvis inte är när alla talar
svenska.

Om engelska är språket vid den vetenskapliga utvärderingen av en anslagsansökan
ligger det vidare nära till hands att begära att sökanden i de vetenskapliga delarna
beskriver sitt forskningsprojekt och sina meriter på engelska. Att uppställa krav av
det slaget var emellertid otillåtet redan enligt de regler som tidigare gällde, såvida
det inte fanns författningsstöd. Den numera införda språklagen är inte avsedd att
medföra några lättnader i det hänseendet, snarare tvärtom. En svensk myndighet
med uppgift att fördela forskningsanslag kan således inte lagligen kräva att en
ansökan helt eller delvis är författad på engelska. I det sammanhanget bör även
                                                                 Dnr 1811-2008      Sid 9 (9)




beaktas vad som i förarbetena uttalades om den enskilde forskarens fristående
ställning och rätt att själv avgöra vilket språk som används i olika sammanhang
inom forskningen.

Av det sagda följer självfallet också att den som använt svenska inte på grund
härav får utsättas för diskriminering på sådant sätt att ansökan handläggs så att
sökandens chanser att erhålla anslag försämras. Vid behov åligger det
anslagsmyndigheten att översätta hela eller delar av ansökan. Det Formas anfört
om svårigheten att översätta just forskningsansökningar ter sig inte övertygande.

I propositionen anges att regeringen överväger ändringar i lagstiftningen för att
förtydliga möjligheten att använda andra språk än svenska inom forskning och
högre utbildning (a. prop. s. 16). Enligt vad JO inhämtat föreligger dock för
närvarande inga omedelbara planer på författningsändringar. Lagstiftaren torde vid
språklagens införande ha underskattat vikten av rättslig vägledning för hur
konflikter mellan den nya lagen och forskningens behov ska lösas.
Omständigheterna i detta ärende belyser detta. En kopia av beslutet översänds
därför till Regeringskansliet, utbildnings- och kulturdepartementen.
