# Allvarlig kritik mot en rådman vid Östersunds tingsrätt för bristfällig utformning av domskälen i tre brottmålsdomar samt för hanteringen av enskilda anspråk och beslag i en brottmålsdom

JO 2013-04-10 dnr 1813-2012

BESLUT
                                                                        Datum              Dnr                     Sid
                                                                        2013-04-10         592-2012 och          1 (12)
Justitieombudsmannen                                                                       1813-2012
Lars Lindström




                        Allvarlig kritik mot en rådman vid Östersunds tingsrätt för bristfällig
                        utformning av domskälen i tre brottmålsdomar samt för hanteringen av
                        enskilda anspråk och beslag i en brottmålsdom


                          Beslutet i korthet: En rådman har i flera brottmålsdomar försummat att
                          ordentligt redovisa skälen för domsluten. Försummelserna avser själva kärnan i
                          domargärningen och allvarliga brister av det här slaget riskerar att påverka
                          förtroendet för domstolsarbetet negativt. Dessa brister och ett antal övriga brister
                          i handläggningen innebär att rådmannen åsidosatt sina skyldigheter i
                          anställningen. Rådmannen får allvarlig kritik.

## Initiativen

JO:s dnr 592-2012
                        I en tidningsartikel med rubriken ”Mamma fick sex år – rådman erkänner fel”
                        införd i Dagens Nyheter den 31 januari 2012 angavs i huvudsak följande.
                        Östersunds tingsrätt dömde en kvinna – mot hennes nekande – till sex års fängelse
                        för våldtäkt på sin dotter. Mamman överklagade domen till Hovrätten för Nedre
                        Norrland som gjorde en annan bedömning än tingsrätten och frikände kvinnan från
                        ansvar för brott. Hovrätten riktade i sina domskäl kritik mot utformningen av
                        tingsrättens dom och påpekade bl.a. att tingsrättens dom ”innehåller svepande och
                        generaliserande uttalanden som inte är möjliga att bemöta eller bedöma och där
                        relevansen i vissa domskäl är svårbegripliga”. I tidningsartikeln uttalade sig bl.a.
                        rådmannen AA, som undertecknat den aktuella tingsrättsdomen, och uppgav att
                        kritiken från hovrätten var berättigad samt ”Det var en dålig dom och jag är
                        självkritisk”.
                        Jag beslutade mot denna bakgrund att ta upp frågan om domens utformning till
                        utredning i ett särskilt ärende.

                        JO:s dnr 1813-2012
                        Jag genomförde den 15-17 februari 2012 en inspektion vid Östersunds tingsrätts
                        enhet för allmänna mål och uppmärksammade då tingsrättens domar den 8
                        december 2011 i mål B 2047-11 och den 13 januari 2012 i mål B 3358-11, båda
                        undertecknade av rådmannen AA. Vid granskningen uppkom fråga om domarna
                        hade utformats i överensstämmelse med bestämmelsen i 30 kap. 5 § första stycket

 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                           Dnr 592-2012 och 1813-2012      Sid 2 (12)




5 rättegångsbalken, RB. Vidare uppkom frågor kring hur vissa enskilda anspråk
och beslag hade hanterats i mål B 3358-11.
Jag beslutade att ta upp dessa frågor till utredning i ett särskilt ärende.

Utredningen

JO:s dnr 592-2012
Östersunds tingsrätts dom den 9 november 2011 i mål B 504-10 och Hovrättens för
Nedre Norrland dom den 25 januari 2012 i mål B 1109-11 begärdes in och
granskades. Av dessa framgick bl.a. följande.
Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar gentemot BB för grov våldtäkt mot barn
och grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Brotten, som påstods ha ägt rum vid ett
okänt antal tillfällen under perioden 2002 – hösten 2009, var riktade mot
målsägande CC. BB förnekade gärningarna. Som bevisning åberopades förhör med
målsägande CC och BB samt flera vittnesförhör. Även viss skriftlig bevisning
åberopades i målet. BB dömdes för grov våldtäkt mot barn och påföljden
bestämdes till fängelse i sex år. Domen innehåller följande domskäl i skuldfrågan.
      Bevisningen i målet utgörs främst av CC:s uppgifter. En svårighet vid bedömningen
      av bevisningen är CC:s ålder och att händelserna delvis ligger långt tillbaka i tiden.
      Det finns inte någon bevisning som ger något mer påtagligt stöd för CC:s berättelse.
      Det finns t.ex. inga iakttagelser av några andra personer i anslutning till händelserna
      och CC har inte heller berättat för någon annan förrän i efterhand.
      Till en början kan konstateras att CC allmänt sett gjort ett trovärdigt intryck. Hon har
      berättat på ett naturligt sätt om händelserna som även framstår som självupplevda.
      DD (ett av åklagaren åberopat vittne; JO:s anmärkning) har även uppgett att det
      hon berättat för honom bär det självupplevdas prägel och att ett barn i den åldern
      inte kan hitta på något sådant.
      Det har inte heller framkommit något skäl för att CC skulle anklaga BB för
      gärningarna om det varit så att hon varit oskyldig. Det framstår snarare som att CC
      genom att ha stängt av och inte velat komma ihåg övergreppen försökt att skydda
      BB. Det är också först sedan CC kommit till en annan och trygg miljö som CC vågat
      berätta om vad CC varit utsatt för. DD har även förklarat att ett barn från början
      berättar väldigt litet eftersom det inte vet hur det kommer att tas emot varefter det
      berättar mer och mer om vad som hänt.
      Den omständigheten att CC berättat om sexuella övergrepp av andra som
      motbevisats betyder inte att allt det som CC berättat kan avfärdas som påhitt och
      fantasier utan den fråga man därvid kan ställa sig är huruvida de utförts av dessa
      eller av någon annan person.
      Vad som är svårförklarligt och även talar mot BB är den omständigheten att hon
      förnekat att hon försökt påverka CC att i, olika sammanhang komma med felaktiga
      uppgifter liksom hennes totala förnekande av att hon skulle ha gjort sig skyldig till
      egenmäktighet med barn.
      Sammanfattningsvis gör tingsrätten den bedömningen att många omständigheter
      bidrar till att CC:s utsaga måste betraktas som helt tillförlitlig. Stödbevisningen är
      knapphändig men det finns inga omständigheter som talar emot CC:s utsaga.
      Därigenom är beviskravet att gärningarna skall vara ställda utom rimligt tvivel
      uppfyllda.
      Lika med åklagaren finner tingsrätten att gärningarna på de skäl som åklagaren
      angivit är att bedöma som grova brott.
                                                           Dnr 592-2012 och 1813-2012     Sid 3 (12)




Tingsrättens dom överklagades av BB. Hovrätten noterar inledningsvis följande i
sin dom.
      Tingsrättens dom är mycket kortfattad och innehåller inte någon beskrivning av vad
      som påstås ha inträffat utöver det som anges i gärningspåståendet. Domen innehåller
      inte heller någon egentlig analys av tillförlitligheten eller trovärdigheten av olika
      uppgifter. I stället innehåller domen huvudsakligen svepande och generaliserande
      uttalanden som inte är möjliga att bemöta eller bedöma och där relevansen i vissa
      domskäl är svårbegriplig. Enligt hovrättens uppfattning är det inte tillfredsställande
      att tingsrättens domskäl är så knapphändiga att det inte går att få en närmare
      uppfattning om hur tingsrätten har resonerat. För såväl hovrätten som parterna och
      allmänheten finns det ett berättigat intresse av att kunna ta ställning till de skäl som
      ligger till grund för domstolens slutsatser. Enligt hovrättens uppfattning brister
      tingsrättens domskäl i det avseendet.
Hovrätten ogillade åtalet med hänvisning till att CC:s berättelse, i förening med
den stödbevisning som fanns, inte var sådan att det kunde anses ställt utom rimligt
tvivel att BB hade gjort sig skyldig till påstådda övergrepp.

JO:s dnr 1813-12
Tingsrättens domar i mål B 2047-11 och B 3358-11 tillfördes JO:s akt. Av dessa
framgick bl.a. följande.

B 2047-11
Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar gentemot EE för misshandel och
överträdelse av besöksförbud. Brotten var riktade mot EE:s sambo FF.
Överträdelserna av besöksförbud påstods ha skett genom att EE skickat 13 SMS
och ringt ett samtal. Som bevisning avseende åtalet för misshandel åberopades
förhör med EE och FF samt vittnesförhör med tre personer. Beträffande åtalet för
överträdelse av besöksförbud åberopades förhör med EE och FF samt utskrift och
fotografier från FF:s mobiltelefon.
EE vidgick att han vållat FF näsblod när han råkat träffa henne med handen men
bestred ansvar för misshandel eftersom han inte hade haft uppsåt att skada henne.
Beträffande åtalet för överträdelse av besöksförbud vidgick EE att han av misstag
hade skickat ett SMS till FF men förnekade gärningspåståendet i övrigt.
EE dömdes för misshandel och överträdelse av besöksförbud i enlighet med
gärningspåståendena. Domen innehåller följande domskäl.

      Misshandel
      Av förhören med FF och EE har till en början framkommit att de träffades som
      grannar 2008 och flyttade ihop 2010 i en gemensam lägenhet. På kvällen den
      aktuella dagen skulle de gå ut och roa sig. Hon gick därför för att duscha medan EE
      la sig på en soffa och somnade. EE hade emellertid glömt sin mobiltelefon på
      toalettlocket och när hon då såg att han fått ett SMS från sin f d tjej blev hon arg och
      gick och la telefonen med kraft på hans mage samtidigt som hon sa att han var en
      idiot och anklagade honom för att ljuga som han tidigare gjort.
      FF har vidare berättat att EE då vaknade, steg upp och skrek åt henne att vad håller
      du på med samtidigt som han tilldelade henne ett knytnävsslag i ansiktet som
      medförde att hon började blöda näsblod. När hon då försökte att knuffa undan
      honom fick hon fler slag i ansiktet och han la även den ena armen runt hennes huvud
      samtidigt som han med den fria handen fortsatte att slå henne i ansiktet. Hon
                                                          Dnr 592-2012 och 1813-2012      Sid 4 (12)




      lyckades ta sin tillflykt till sovrummet där han knuffade omkull henne på sängen och
      tilldelade henne ytterligare slag. Sittande bredvid sängen sparkade han henne sedan i
      ansiktet vilket medförde att hon började blöda än mera. Han lämnade därefter
      lägenheten.
      EE har uppgett att han vaknade av ett kraftigt hugg i bröstet och att han rent
      instinktivt skickade upp en näve och sparkade bort angriparen som fick till följd att
      FF började blöda näsblod. När det därefter blev tjafs och ytterligare bråk ringde han
      till sin bror som kom och hämtade honom.
      FF har gjort ett trovärdigt intryck och hennes berättelse vinner stöd av vad hon efter
      händelsen berättat för vittnena i målet och de iakttagelser de gjort av hennes skador.
      Mot bakgrund härav finner tingsrätten att hennes berättelse är tillförlitlig och skall
      läggas till grund för bedömningen av åtalet. Det är därigenom utrett att EE gjort sig
      skyldig till den åtalade gärningen.
      ---

      Överträdelse av besöksförbud
      Med hänsyn till innehållet i SMSn och vad i målet i övrigt framkommit om
      bakgrunden till dem finner tingsrätten att EE inte kan undgå ansvar för överträdelse
      av besöksförbudet och skadeståndsskyldighet.
Åklagaren yrkade även ansvar gentemot EE för misshandel av GG. Som bevisning
åberopades förhör med EE och GG samt ett vittnesförhör. Vidare åberopades viss
skriftlig bevisning.
EE medgav viss misshandel.
EE dömdes för misshandel i enlighet med gärningspåståendet. Domen innehåller i
denna del följande egentliga domskäl.
      Av utredningen framgår att GG och FF, som är arbetskamrater, varit på afterwork
      och att de tillsammans delade en taxi hem till henne och att EE där dök upp och
      anklagade dem för att ha ljugit för honom.
      GG har vidare berättat att han på väg in till henne av EE först fick ett knytnävsslag i
      ansiktet och en spark på benet och att han därefter när han försökte skydda sig fick
      mottaga ytterligare slag mot huvudet.
      EE har därvid invänt att han först inne i trapphuset sedan han där av GG blivit
      upptryckt mot väggen gett tillbaka.
      Vad EE invänt vinner inte stöd av utredningen i övrigt varför tingsrätten genom vad
      GG berättat finner styrkt att EE gjort sig skyldig till den åtalade gärningen.

B 3358-11
Åklagaren yrkade ansvar gentemot HH, JJ, KK, LL, MM, NN och OO för stöld
bestående i att de tillsammans och i samförstånd tillgripit varor och kontanter i en
butik samt diesel från ett fordon som stått parkerat i anslutning till butiken. Som
bevisning åberopade åklagaren bl.a. förhör med de tilltalade och målsägandeförhör
med en företrädare för den aktuella butiken. Även viss skriftlig bevisning
åberopades.
HH, MM, LL och JJ erkände gärningen. NN och OO erkände medhjälp till stöld.
KK förnekade gärningen.
De tilltalade dömdes för stöld i enlighet med gärningspåståendet. Domen innehåller
i denna del följande domskäl.
                                                             Dnr 592-2012 och 1813-2012      Sid 5 (12)




      Det står klart att de tilltalade i de två bilarna hade kontakt med varandra i Junsele
      och att de kom överens om att de under den fortsatta färden norrut måste stanna för
      att tanka. De stannade därför vid butiken och bensinstationen i Balsjö. Det gick dock
      inte vid den tidpunkten att tanka med kontanter där varför de från en hjullastare
      utanför butiken tillgrep diesel och sedan bröt sig in i butiken och tillgrep angivet
      gods. När det gäller vad de olika personerna därvid gjort gör tingsrätten den
      bedömningen att de tilltalades uppgifter visar att de deltagit i tillgreppen på ett
      sådant sätt att samtliga måste bedömas som gärningsmän.
      ---
Åklagaren yrkade även ansvar gentemot LL, KK och NN för grov stöld bestående i
att de tillsammans och i samförstånd, medelst inbrott i ett bostadshus, tillgripit
smycken, matsilver och kopparföremål. Som bevisning åberopade åklagaren förhör
med de tilltalade och målsägandeförhör med PP. Även viss skriftlig bevisning
åberopades.
I anslutning till åtalet framställde åklagaren, för målsägande PP:s räkning, följande
enskilda anspråk.
      Att PP ska förklaras äga bättre rätt än LL till i beslag tagen brosch, - - -, och
      halsband, - - -, samt att godset ska utlämnas till PP.
      Att PP ska förklaras äga bättre rätt än MM till i beslag tagna örhängen (2 st.), - - -,
      samt att godset ska utlämnas till PP.
      Att PP ska förklaras äga bättre rätt än KK till i beslag taget halsband, - - -, samt att
      godset ska utlämnas till PP.
      Att PP ska förklaras äga bättre rätt än LL till i beslag taget halsband, - - -, samt att
      godset ska utlämnas till PP.
LL och KK erkände stöld men förnekade att de tillgripit annat än smycken. NN
erkände medhjälp till stöld.
De tilltalade dömdes för stöld i enlighet med gärningspåståendet. Domen innehåller
i denna del följande domskäl.
      Det står klart att NN först gick fram till huset och runt det varefter han återvände till
      de två andra i bilen och meddelade att det inte fanns någon i huset. LL och KK gick
      då in i huset medan han körde undan bilen. NN hämtade sedan upp de två andra och
      han fick då del av det tillgripna godset. Han har därigenom deltagit i tillgreppet på
      ett sådant sätt att även han är att anse som gärningsman.
      När det gäller vad som tillgripits finner tingsrätten genom vad PP berättat och vad i
      övrigt framkommit i målet att gods i angiven omfattning tillgripits.
      Den omständigheten att de uppfattat huset som obebott tillsammans med värdet av
      vad som tillgreps gör att gärningen kan bedömas som stöld av normalgraden.
      ---
Beträffande de enskilda anspråken anförde tingsrätten följande i domskälen.
      På grund av LL:s medgivande ska det särskilda yrkandet bifallas. Genom av PP
      lämnade uppgifter finner tingsrätten att även det särskilda yrkandet mot MM ska
      bifallas. Vad KK invänt är inte motbevisat varför det särskilda yrkandet i den delen
      ska ogillas.
I domslutet angavs följande beträffande de enskilda anspråken.
      PP förklaras äga bättre rätt än MM till i beslag tagna två stycken örhängen, - - -.
      PP förklaras äga bättre rätt än LL till i beslag taget halsband, - - -.
                                                             Dnr 592-2012 och 1813-2012    Sid 6 (12)




      PP förklaras äga bättre rätt än LL till i beslag taget halsband, - - -.
      PP förklaras inte äga bättre rätt än KK till i beslag taget halsband, - - -.
Slutligen yrkade åklagaren ansvar gentemot HH, MM, OO och JJ för grov stöld
bestående i att de tillsammans och i samförstånd, medelst inbrott i ett bostadshus,
tillgripit bl.a. kontanter. Som bevisning åberopade åklagaren förhör med de
tilltalade och målsägandeförhör med QQ. Även viss skriftlig bevisning åberopades.
I anslutning till åtalet framställde åklagaren, för målsägande QQ:s räkning, följande
enskilda anspråk.
      Att QQ ska förklaras äga bättre rätt än NN till i beslag tagna kontanter (460 SEK), -
      - -, samt att godset ska utlämnas till QQ.
      Att QQ ska förklaras äga bättre rätt än OO till i beslag tagna kontanter (886 USD), -
      - -, samt att godset ska utlämnas till QQ.
      Att QQ ska förklaras äga bättre rätt än KK till i beslag tagna kontanter (275 EUR), -
      - -, samt att godset ska utlämnas till QQ.
HH förnekade att han deltagit i tillgreppet på sådant sätt att han skulle dömas för
stöld men underkastade sig ansvar för medhjälp till stöld. MM, OO och JJ
underkastade sig ansvar för stöld.
HH, MM, OO och JJ dömdes för grov stöld i enlighet med gärningspåståendet.
Beträffande de enskilda anspråken anförde tingsrätten följande i domskälen.
      NN, OO och KK har bestritt de särskilda yrkandena. Genom av QQ lämnade
      uppgifter finner dock tingsrätten att hennes yrkanden mot NN och OO skall bifallas
      medan yrkandet mot KK inte kan vinna bifall.
I domslutet anges följande beträffande de enskilda anspråken.
      QQ förklaras äga bättre rätt än OO till i beslag tagna kontanter om 886 USD, - - -.
      QQ förklaras inte äga bättre rätt än NN till i beslag tagna kontanter om 460 kr, - - -.
      QQ förklaras äga bättre rätt än KK till i beslag tagna kontanter om 275 EUR, - - -.
JO:s ärenden dnr 592-2012 och dnr 1813-2012 remitterades till tingsrätten för
upplysningar och yttrande över frågan om domskälen i mål B 504-10, B 2047-11
och B 3358-11 utformats i överensstämmelse med bestämmelsen i 30 kap. 5 §
första stycket 5 RB, hanteringen och utformningen av besluten avseende
målsägandenas anspråk på i beslag tagna kontanter och smycken i mål B 3358-11
samt – mot bakgrund av bestämmelsen i 27 kap. 8 § femte stycket RB – vilka
överväganden som gjorts avseende beslagens bestånd.
Tingsrätten (lagmannen RR) kom in med ett remissvar till vilket fogades ett
yttrande från AA.
AA uppgav följande.

      Mål B 504-10, B 2047-11 och B 3358-11
      Beträffande utformningen av domskälen i nämnda mål borde rättens redovisning av
      bevisningen och bedömningen av denna ha varit mer utförlig för att därigenom
      skapa en bättre förståelse för tingsrättens bedömning i målen.
      Vad gäller utformningen av domslutet i B 3358-11 vad avser i beslag taget gods
      skulle det ha framgått att beslagen skall bestå till dess domen vinner laga kraft och
      vad som sedan skall ske med dem.
                                                            Dnr 592-2012 och 1813-2012      Sid 7 (12)




RR anförde följande.

      Upplysningar om hantering av mål
      Tingsrätten lämnar följande yttrande över de frågor som JO ställt i nedanstående
      mål.
      Eftersom samma frågeställning berör alla målen vill jag först allmänt sett anföra
      följande. Enligt 30 kap 5 § 1 st 5 rättegångsbalken skall domstolen i domen redovisa
      vad som är bevisat i målet. Detta innebär att domstolen ska redogöra för prövningen
      av bevisningen i målet, hur bevisningen har bedömts och vilka slutsatser det leder
      till. Det är en självklarhet att både åklagarens påståenden och den tilltalades
      invändningar måste prövas och bedömas och detta ska redovisas på ett tydligt och
      förståeligt sätt i domen. Däremot anser jag inte att det är ett krav att det i domen ska
      redovisas vad som framgått av den åberopade bevisningen, t ex genom referat av
      utsagor. I de domar som nu är föremål för granskning instämmer jag i vad ansvarige
      domaren, rådmannen AA, anfört, nämligen att redovisning och bedömning av
      bevisningen i målet borde ha varit mer utförlig för att skapa bättre förståelse för
      tingsrättens bedömning.

      B 2047-11 (domskälens utformning)
      I denna dom är det framförallt brister i redovisningen av bevisvärderingen när det
      gäller gärningen i domsbilaga 2, åtalspunkt 1 (s 5 i domen). Av texten är det ganska
      svårt att sluta sig till vilka skäl som gör att målsägandens uppgifter ska ha företräde
      framför den tilltalades uppgifter. I domen sägs att inga uppgifter ger stöd åt den
      tilltalades invändning, men det sägs inget om vilket stöd målsägandens uppgifter har
      och vad som är skälet till att hans berättelse ska läggas till grund för domen. Det ges
      inte heller några mer konkreta besked om på vilket sätt annan bevisning påverkat
      bedömningen.
      Även den tilltalades invändning under gärningen i domsbilaga 1 kunde ha bedömts
      på ett lite utförligare sätt.
      Sammanfattningsvis kan sägas att bevisvärderingen i målet är bristfälligt redovisad.

      B 3358-11 (domskälens utformning samt frågor om målsägandens yrkanden om
      beslagtagen egendom och beslag)
      Jag kan först konstatera att domslutet innehåller en del brister vad avser beslagtagen
      egendom. Enligt 27 kap 8 § 5 st rättegångsbalken ska domstolen alltid pröva om
      beslaget ska bestå. Det skulle ha gjorts beträffande flera beslag i det här målet, men
      så har inte skett. Vidare har tingsrätten inte heller prövat de yrkanden som funnits
      om att visst gods skulle överlämnas till målsäganden. Tingsrätten har visserligen
      förklarat att vissa målsägande äger bättre rätt till viss egendom och detta torde
      medföra att polisen utlämnar godset till dem. Men eftersom det förelåg yrkanden om
      utlämnande borde dessa ha besvarats. Slutligen kan jag ha den synpunkten att om ett
      yrkande om bättre rätt till viss egendom inte bifalls ska domslutet utformas på det
      sättet och inte på det sätt som skett i domen (s 4 och 12 i domen).
      När det gäller utformningen av domskälen kan jag konstatera att dessa i vissa delar
      är väldigt knapphändigt utformade. Det är svårt för en utomstående och måste även
      vara svårt för parterna att förstå varför tingsrätten kommit fram till en viss slutsats.
      Det gäller t ex varför KK, som förnekat gärningen, fälls till ansvar (s 15), varför
      PP:s och QQ:s yrkanden om visst gods bifalls mot vissa tilltalade men inte mot
      andra (s 17) och varför QQ:s skadeståndsyrkanden endast bifalls till en viss del (s
      18). Det senare torde i och för sig hänga samman med bedömningen som gjorts när
      det gäller godset.
                                                            Dnr 592-2012 och 1813-2012      Sid 8 (12)




      B 504-10 (utformning av domskälen)
      Det här målet gäller ett mycket allvarligt brott och är ur bevissynpunkt ett väldigt
      svårt mål. Dessa omständigheter gör att redovisningen av bevisvärderingen måste
      vara extra utförlig och mycket noggrant redovisad.
      Vid ett mål av det här slaget måste en bedömning göras både av målsägandens
      trovärdighet och uppgifternas tillförlitlighet. Tingsrätten har i domen gjort
      bedömningen att flickan CC är trovärdig på vissa angivna skäl. För att beviskravet
      ska vara uppfyllt är detta dock inte tillräckligt utan även en närmare prövning av
      uppgifternas tillförlitlighet måste ske. Den enda omständighet som nämns i
      domskälen som sammanhänger med tillförlitligheten är att CC saknat motiv för att
      anklaga den tilltalade för något hon inte gjort. Sedan nämns också att många
      omständigheter bidrar till att CC:s utsaga är tillförlitlig, närmare vilka dessa
      omständigheter är anges dock inte. För att bedöma om en utsaga är tillförlitlig ska en
      bedömning av utsagan göras bl CC utifrån om den är rik på detaljer, lång, klar,
      konstant, stämmer med annan bevisning, är fri från motsägelser, svårförklarliga
      moment eller tvekan i avgörande delar. Detta har ju beskrivits i en del nyare rättsfall,
      NJA 2009 s 447 I och II och NJA 2010 s 671, men innebär väl egentligen ingen
      förändring mot vad som fastslagits av HD i många rättsfall från 1990-talet och
      framåt.
      Det hade alltså funnits skäl för tingsrätten att i domskälen närmare redovisa CC:s
      berättelse utifrån de olika kriterier som är viktiga vid en tillförlitlighetsbedömning. I
      målet förebringades också en stor mängd bevisning. Av domen framgår endast hur
      viss del av denna värderats men om bevisningen i övrigt gav stöd åt CC:s berättelse
      och i så fall på vilket sätt framgår inte. Det framgår av domen att den tilltalade har
      förnekat gärningen men inte om hon gjort några invändningar i övrigt mot
      målsägandens uppgifter. I domskälen nämns inte heller hur den bevisning som den
      tilltalade har åberopat har värderats. Sammanfattningsvis finner jag alltså att
      bevisvärderingen är alltför knapphändigt redovisad speciellt med tanke på målets
      karaktär.

Bedömning
Jag vill inledningsvis framhålla att jag genom mina uttalanden nedan inte tar
ställning i de bevis- och rättsfrågor tingsrätten hade att bedöma. Jag uppehåller mig
i stället uteslutande vid frågan om domskälen i de tre brottmålsdomarna är
utformade på ett sätt som står i överensstämmelse med de bestämmelser i bl.a.
rättegångsbalken som domstolen varit skyldig att följa och om tingsrätten hanterat
målsägandenas enskilda anspråk och beslagen på ett formellt riktigt sätt.

Domskälens förenlighet med bestämmelserna i 30 kap. 5 § första stycket 5
RB
I 30 kap. 5 § första stycket RB finns bestämmelser om vad en brottmålsdom ska
innehålla. Enligt bestämmelsens femte punkt ska i domen anges domskälen med
uppgift om vad som är bevisat i målet. Med domskälen avses de skäl som bestämt
utgången i målet såväl i bevisfrågan som i rättsfrågan. Rätten måste alltså redovisa
hur den värderat den av parterna åberopade bevisningen och upplysa parterna om
varför man ansett att en viss omständighet är styrkt eller inte. Hur rätten ska
redovisa bevismaterialet i domen är en omdiskuterad fråga (se t.ex. SOU 2001:103
s. 279 och SOU 2008:106 s.169 ff.). Vad parter och vittnen har uppgett behöver
enligt min mening normalt inte redovisas ordagrant då en alltför utförlig
redogörelse för vad som kommit fram under bevisupptagningen snarast riskerar att
onödigt tynga domen. Inte heller behöver den skriftliga bevisningen normalt
                                                       Dnr 592-2012 och 1813-2012    Sid 9 (12)




redovisas i detalj. Däremot måste domskälen självfallet vara utformade så att det är
möjligt att förstå vad tingsrätten grundar sina slutsatser på. I domskälen bör rätten
under alla förhållanden redovisa hur den bearbetat bevismaterialet. Detta innebär
att det av domskälen ska framgå vilka bevis som enskilt eller tillsammans styrkt en
viss ifrågasatt händelse. Rätten ska alltså förklara om den grundar en viss slutsats
på ett vittnesuttalande eller varför ett vittnes utsaga inte kan ligga till grund för en
viss slutsats. Har domstolen byggt ett ställningstagande på ett uttalande av ett
vittne, bör detta påpekas i domskälen och uttalandet i vissa fall rent av återges
ordagrant. Vid motstridande vittnesmål är det nödvändigt att redovisa skälen för att
rätten tillerkänt ett av vittnesmålen högre bevisvärde än ett annat (se Ekelöf,
Rättegång, Femte häftet, 8 uppl., s. 273 f. med där gjorda hänvisningar).
Att domskälen redovisas noggrant är viktigt ur bl.a. rättssäkerhetssynpunkt och för
förtroendet för rättskipningen. Att domstolarna ska motivera sina avgöranden följer
också av Europakonventionens krav på en rättvis rättegång (se SOU 2001:103, s.
275 ff. med där gjorda hänvisningar till praxis). Det finns en rad avgöranden i vilka
Europadomstolen funnit avsaknad av domskäl eller otillräckliga domskäl ha
medfört att den enskildes rätt till en rättvis rättegång inte respekterats (Danelius,
Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl. 2012, s. 297). Hur utförlig en
domsmotivering bör vara beror naturligtvis på omständigheterna i det enskilda
målet (jfr 30 kap. 6 § RB angående möjligheten att i vissa fall utfärda dom i
förenklad form). Det är särskilt viktigt att rätten utförligt redovisar sin
bevisvärdering i brottmål när åtalet ogillats eller den tilltalade fällts mot sitt
nekande (se JO 1999/2000 s. 55). Det möjliggör exempelvis för parterna och andra
att kontrollera hur domstolen resonerat samt underlättar för domaren att själv
kontrollera riktigheten av sina tankegångar. En utförlig motivering är särskilt
betydelsefull på grund av möjligheten att överklaga domen eftersom en sådan
motivering underlättar för den förlorande parten att bedöma om det lönar sig att
överklaga och för den högre instansen att bedöma domens riktighet. Alltför
knapphändigt redovisade domskäl omöjliggör för den som vill överklaga domen att
fullgöra sin i 51 kap. 4 § första stycket 3 RB föreskrivna skyldighet att i
överklagandeskriften ange grunderna för överklagandet och i vilket avseende
tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga (se Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken, oktober 2012, Zeteo, kommentaren till 30 kap. 5 § med
hänvisning till 17 kap. 7 § för ett utförligare resonemang i denna fråga).

Tingsrättens domskäl i mål B 504-10
Jag instämmer i hovrättens kritik av tingsrättens dom. Det är anmärkningsvärt att
det i domen inte finns någon beskrivning av vad som påstås ha inträffat utöver det
som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning. Domskälen är påfallande
knapphändiga och som hovrätten redovisat delvis svårbegripliga. Enligt min
mening uppfyller domskälen inte kraven i 30 kap. 5 § första stycket 5 RB.

Tingsrättens domskäl i mål B 2047-11
När det gäller åtalet för misshandel av FF skriver tingsrätten att FF har gjort ett
trovärdigt intryck och att hennes berättelser vinner stöd av vad hon efter händelsen
                                                       Dnr 592-2012 och 1813-2012   Sid 10 (12)




berättat för vittnena i målet och de iakttagelser de gjort av hennes skador. Mot
denna bakgrund finner tingsrätten att det är utrett att EE har gjort sig skyldig till
den åtalade gärningen. Enligt min mening borde tingsrätten ha redovisat vad
vittnena uppgett att FF berättat för dem och om sina iakttagelser av skador. Utan en
redovisning av detta går det inte att bedöma om domslutet är riktigt. Domskälen är
därför enligt min mening så bristfälliga att de inte uppfyller kraven i 30 kap. 5 §
första stycket 5 RB.
När det gäller åtalet för överträdelse av besöksförbud har tingsrätten skrivit att EE
med hänsyn till innehållet i SMSn och vad i målet i övrigt framkommit om
bakgrunden till dem inte kan undgå ansvar. Enligt min mening borde tingsrätten ha
redovisat innehållet i meddelandena och vad som kommit fram i övrigt. Dessutom
borde tingsrätten ha redovisat den utredning som förebringats om det samtal som
avsågs med åtalet. Bristerna i redovisningen gör att det inte går att bedöma om
domslutet är riktigt. Domskälen är så bristfälliga att de inte uppfyller kraven i 30
kap. 5 § första stycket 5 RB.
När det gäller åtalet för misshandel av GG har tingsrätten redovisat EE:s och GG:s
versioner av händelseförloppet. Därefter skriver tingsrätten att vad EE invänt inte
vinner stöd av utredningen i övrigt varför tingsrätten genom vad GG berättat finner
styrkt att EE gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Genom att tingsrätten inte
redovisar vad det är för utredning som inte stöder EE:s version är domskälen
bristfälliga och det går inte att bedöma om domslutet är riktigt. Domskälen är
därför utformade på ett sätt som strider mot 30 kap. 5 § första stycket 5 RB.

Tingsrättens domskäl i mål B 3358-11
När det gäller åtalet för stöld i en butik och ur en bil hade fyra tilltalade erkänt
gärningen, två hade erkänt medhjälp till stöld och en hade förnekat. I domskälen
ger tingsrätten först en kort sammanfattning av vad som ”står klart” och avslutar
den med att konstatera att de tilltalades uppgifter visar att de deltagit i tillgreppen
på ett sådant sätt att samtliga måste bedömas som gärningsmän. Ett minimikrav på
domskäl i ett fall av detta slag är att tingsrätten redovisar varför de som bara erkänt
medhjälp ska dömas som gärningsmän och – ännu viktigare – varför den som nekat
ska dömas till ansvar. Domskälen är så bristfälliga att de inte uppfyller kraven i 30
kap. 5 § första stycket 5 RB.
Det ena åtalet för inbrottsstöld avsåg tillgrepp av smycken, matsilver och
kopparföremål. Två av de tilltalade förnekade att de tillgripit annat än smycken.
Tingsrätten skriver i sina domskäl att den genom vad PP berättat och vad som i
övrigt framkommit finner att gods i angiven omfattning tillgripits. För att
domskälen skulle ha varit begripliga borde de ha innehållit en redovisning av vad
PP berättat och av vad som i övrigt framkommit. Domskälen är alltså utformade på
ett sätt som strider mot 30 kap. 5 § första stycket 5 RB.
I anslutning till åtalet för inbrottsstöld prövade tingsrätten även enskilda anspråk.
Tingsrätten skriver i sina domskäl: ”Genom av PP lämnade uppgifter finner
tingsrätten att även det särskilda yrkandet mot MM ska bifallas. Vad KK invänt är
inte motbevisat varför det särskilda yrkandet i den delen ska ogillas.”. Det framgår
                                                       Dnr 592-2012 och 1813-2012   Sid 11 (12)




varken vilka uppgifter PP lämnade eller vad KK invände varför domskälen även i
denna del strider mot 30 kap. 5 § första stycket 5 RB.
Det andra åtalet för inbrottsstöld avsåg bl.a. kontanter. I anslutning till åtalet
prövade tingsrätten enskilda anspråk avseende beslagtagna kontanter som hade
bestritts av NN, OO och KK. I domskälen skriver tingsrätten att genom
målsägandens uppgifter ska hennes yrkanden mot NN och OO bifallas medan
yrkandet mot KK inte kan vinna bifall. Uppenbarligen är domskälen även i denna
del utformade på ett sätt som strider mot 30 kap. 5 § första stycket 5 RB.
I anslutning till samma åtal prövades också ett skadeståndsyrkande om 13 948 kr
som målsäganden riktade mot de fyra tilltalade solidariskt. De tilltalade medgav
enligt vad som antecknades i domen att utge ersättning för självrisk och kostnader
men bestred skadeståndsskyldighet i övrigt. I domskälen skriver tingsrätten att mot
de tilltalades bestridande och med hänsyn till bedömningen ovan av de särskilda
yrkandena har målsäganden inte visat sig berättigad till högre ersättning än vad
som medgivits eller 2 760 kr. Dessa domskäl gör det inte möjligt att ta ställning till
om domslutet är riktigt och är inte i överensstämmelse med reglerna i 30 kap. 5 §
första stycket 5 RB.

Hanteringen av de enskilda anspråken i mål B 3358-11
Av 22 kap. 1 § RB framgår att talan mot den misstänkte eller annan om enskilt
anspråk i anledning av brott får föras i samband med åtal för brottet. I de fall då
målsäganden har ett enskilt anspråk på grund av ett brott har åklagaren, om det kan
ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart obefogat, en
lagstadgad skyldighet enligt 22 kap. 2 § RB att föra målsägandens talan om han
eller hon begär det.
En talan om enskilt anspråk kan föras i form av en fastställelsetalan eller en
fullgörelsetalan. Bestämmelserna härom finns i 13 kap. RB. En fullgörelsetalan
karaktäriseras av att käranden yrkar att domstolen förpliktar svaranden att fullgöra
en prestation (1 §), t.ex. att visst i beslag taget gods ska utlämnas till målsäganden.
En sådan talan har den fördelen att den resulterar i en exekutionstitel, som t.ex. kan
användas om egendom som finns i beslag hos polisen av misstag skulle utges till
den tilltalade. Vid fastställelsetalan (2 §) yrkar målsäganden inte ett verkställbart
avgörande utan att domstolen ska göra vad som skulle kunna betecknas som ett
principuttalande om ett visst rättsförhållande, t.ex. att målsäganden ska förklaras
äga bättre rätt än den tilltalade till viss i beslag tagen egendom. En sådan talan
resulterar alltså inte i en exekutionstitel, utan måste i händelse av bristande
fullgörelse följas av en fullgörelsetalan (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober
2012, Zeteo, kommentaren till 13 kap. 2 §). Det finns därför goda skäl att anta att
en målsägande som i ett brottmål framställer ett yrkande avseende rätten till viss
egendom avser att föra en fullgörelse- och inte en fastställelsetalan.
I det aktuella målet var de enskilda anspråken formulerade på sådant sätt att det
framstod som om målsägandena ville föra såväl fastställelse- som fullgörelsetalan
beträffande det i beslag tagna godset. I domen har dock enbart yrkandena om bättre
                                                         Dnr 592-2012 och 1813-2012    Sid 12 (12)




rätt prövats och inte målsägandenas begäran om att godset även ska utlämnas till
dem, vilket naturligtvis borde ha gjorts.
Jag vill i övrigt tillägga att för det fall ett yrkande om bättre rätt till viss egendom
inte bifalls bör det, enligt min mening, i domen formuleras på så sätt att yrkandet
ogillas och inte på det sätt som skett i den nu aktuella domen.

Fråga om beslagens bestånd i mål B 3358-11
I 27 kap. RB finns bestämmelser om vissa straffprocessuella tvångsmedel,
däribland beslag. Enligt 27 kap. 1 § RB kan ett föremål tas i beslag bl.a. om det
skäligen kan antas vara någon avhänt genom brott. Sådana beslag brukar benämnas
återställandebeslag, eftersom syftet med beslaget är att säkerställa att föremålet kan
återställas till ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen.
Om det inte längre föreligger skäl för ett beslag, ska det enligt 27 kap. 8 § första
stycket RB omedelbart hävas. Av bestämmelsens femte stycke följer att rätten, när
målet avgörs, ska pröva om ett beslag fortfarande ska bestå.
Om domstolen bifaller åtalet och beslutar att den beslagtagna egendomen ska
utlämnas till målsäganden, ska återställandebeslaget bestå, dock längst till dess att
domen får laga kraft. Ogillas målsägandens talan om utfående av egendomen och
är det fråga om ett rent återställandebeslag, ska beslaget hävas oberoende av
utgången i ansvarsdelen (se bl.a. JO 1978/79 s. 28 och JO 2001/02 s. 40).
I den aktuella domen har tingsrätten över huvud taget inte tagit ställning till
beslagens bestånd.

Avslutande synpunkter
Som jag redovisat i det föregående är det centralt i en rättsstat att en domstol är
skyldig att motivera sina domar. AA har i de tre granskade domarna dömt personer
som förnekat brott till ansvar utan att i domskälen ordentligt förklara varför. I en av
domarna har han också tagit ställning till enskilda anspråk utan att på ett begripligt
sätt förklara utgången. Jag ser allvarligt på AA:s försummelser. De avser själva
kärnan i domargärningen och allvarliga brister av det här slaget riskerar att påverka
förtroendet för domstolsarbetet negativt.
De angivna bristerna och de övriga brister som jag redovisat innebär enligt min
mening att AA har åsidosatt sina skyldigheter i anställningen som rådman. Jag har
inhämtat att AA den 1 september 2012 lämnade anställningen med pension. Jag
avslutar ärendet med att rikta allvarlig kritik mot AA för de brister som jag
redovisat i det föregående.
