# Kritik mot en domare vid Östersunds tingsrätt i ett initiativärende angående handläggningen av ett mål om vårdnad m.m.

JO 2013-04-03 dnr 1814-2012

BESLUT
                                                                         Datum                Dnr                     Sid
                                                                         2013-04-03           1814-2012              1 (8)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot en domare vid Östersunds tingsrätt i ett initiativärende
                        angående handläggningen av ett mål om vårdnad m.m.


                          Beslutet i korthet: En rättegång om vårdnad om barn m.m. har pågått i fyra och ett halvt
                          år. Rätten har hållit sju sammanträden för muntlig förberedelse och meddelat ett flertal
                          tillfälliga beslut. I JO:s beslut görs uttalanden om lämpligheten av den metod som
                          tingsrätten valt för handläggningen av målet. Den ansvarige domaren får kritik för
                          långsam handläggning.

## Initiativet

Jag genomförde den 15-17 februari 2012 en inspektion vid Östersunds tingsrätt. I
                        samband därmed granskades bl.a. akter i indispositiva tvistemål. I fråga om
                        handläggningen av mål T 2375-08 noterades följande.

                        Målet avsåg vårdnad om barn m.m. och inleddes vid tingsrätten i september 2008. I
                        målet, som inte var avslutat vid tidpunkten för inspektionen, hade sex
                        sammanträden för muntlig förberedelse hållits, varav det senaste i mars 2011. Ett
                        flertal interimistiska beslut hade meddelats under handläggningen. Tingsrättens
                        föreläggande till en av parterna i juli 2011 om bevisuppgift hade ännu inte
                        efterkommits. Utöver en skriftlig påminnelse avseende föreläggandet syntes inte
                        några handläggningsåtgärder ha vidtagits i målet sedan sommaren 2011.

                        Jag beslutade att ta upp tingsrättens handläggning av målet till utredning i ett
                        särskilt ärende.

## Utredning

Handlingar i tingsrättens mål tillfördes JO:s akt.

                        Därefter anmodades tingsrätten att lämna upplysningar om handläggningen av
                        målet. Av yttrandet skulle särskilt framgå anledningen till att målet ännu inte var
                        avgjort och vilka överväganden som gjorts avseende en av parternas begäran dels i
                        mars 2010, dels i oktober 2010 om att målet skulle sättas ut till huvudförhandling.
                        Domstolen skulle vidare redovisa sin bedömning av det som kommit fram.

                        Tingsrätten, genom lagmannen AA, kom in med följande yttrande.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                  Dnr 1814-2012      Sid 2 (8)




Inledning
Inledningsvis vill jag påpeka att detta yttrande får avse både min egen bedömning
som handläggande domare och tingsrättens bedömning. Efter att det första
interimistiska beslutet meddelats i november 2008 av annan domare är det jag som
har varit ansvarig för målet.

Allmänna synpunkter
Handläggning av mål och ärenden ska ske på ett sådant sätt att de snabbt ska kunna
avgöras. Detta framgår både av artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och av olika regler i
rättegångsbalken. De verksamhetsmål som är uppsatta för domstolarna är ägnade att
påverka domstolarna för att de ska arbeta snabbt och effektivt med målen.
I vanliga brottmål och fordringsmål av olika slag är det naturligt att båda parter, eller
åtminstone någon av dem, är både angelägna om och betjänta av ett snabbt
avgörande. När det gäller vårdnadsmål måste man enligt min mening dock anlägga
ett lite annorlunda synsätt. I den typen av mål (och då inkluderas även mål där
tvistefrågan är boende och/eller umgänge) ska barnens bästa sättas i centrum. Ibland
kan naturligtvis barnens bästa vara att snabbt avgöra målet. I andra mål kan det dock
vara till barnens bästa att avvakta något med ett slutligt avgörande för att först pröva
sig fram med olika tillfälliga lösningar för att förhoppningsvis senare uppnå en
överenskommelse mellan föräldrarna om barnen. I vart fall kan det slutliga
avgörandet avvakta något tills konflikten lugnat sig något och en lösning kan få
bättre acceptans hos föräldrarna. Avgörs målet snabbt medan konflikten mellan
föräldrarna fortfarande är akut riskerar man istället att parterna kommer tillbaka i
nya mål – verkställighetsmål eller nya tvistemål – när nya problem uppstår. Även
om en sådan variant möjligen ligger mer i linje med att uppnå ett bra
verksamhetsmål är det knappast till fördel för barnen.
Det kan nämnas att på de olika utbildningar som anordnas av domstolsakademin
förespråkas ofta metoden att meddela beslut för en kortare tid för att föräldrarna ska
pröva sig fram för att sedan förhoppningsvis komma överens. Flera domare vittnar i
olika sammanhang om den metodens fördel, även jag själv är en stark förespråkare
av att göra på det sättet. Se även Göran Ewerlövs artikel redan 2002 i
Domarförbundets tidskrift, nr 2. Samtidigt vet jag naturligtvis att andra domare kan
ha en annan åsikt i denna fråga. För att ta ett ytterlighetsexempel kan jag nämna att
jag för något år sedan hade ett mål där föräldrarna var oense om boende och
umgänge. De kom vid flera tillfällen överens om olika lösningar, som ibland höll
och ibland misslyckades. Vid några tillfällen fick också tingsrätten fatta beslut i
någon fråga de inte enats. Efter sju muntliga förberedelser och nästan fyra års
handläggning kom de slutligt överens om en lösning som också fungerade i
praktiken. Enligt den information jag fått fungerar det fortfarande bra. För barnen i
den familjen var det naturligtvis - sett på lång sikt - en fördel att handläggningen
drog ut på tiden jämfört med att det redan i inledningen skulle ha fattats något beslut
som kanske inte hade följts eller hade fungerat med risk för nya processer.

Handläggningen av målet
När det gäller målet T 2375-08 vill jag dock säga att även med de synpunkter som
anförts ovan har handläggningen kommit att dra ut för länge i tiden. Det är dock
väldigt speciella omständigheter som har medverkat till att så blivit fallet.
Målet rör en familj där mamman är judinna från Israel men nu bosatt i Östersund
och en svensk pappa också bosatt i Östersund. Att hon är judinna har haft betydelse i
målet eftersom många umgängesfrågor har kretsat kring umgänget under judiska
helger. Barnen i målet är nu 5 och 10 år gamla. Mamman har också en son från ett
tidigare förhållande och denne har sedan lång tid varit omhändertagen enligt LVU
och har tidvis varit placerad hos pappan i detta mål (styvpappan). I det målet har
förekommit uppgifter om att mamman hade slagit honom. Under målets
handläggning har ett brottmål mot pappan prövats i tingsrätten. Detta mål avsåg
                                                                  Dnr 1814-2012     Sid 3 (8)




gärningar riktade mot mamman. Åtalet ogillades i dom från den 13 januari 2010.
Vidare har parterna haft en tvist om bodelningen, vilken handlagts i ett tvistemål vid
tingsrätten. Där träffades en förlikning i maj/juni 2011. Förutom dessa mål har
mamman vid upprepade tillfällen anmält pappan för olika brott riktade mot båda
barnen och förundersökningar har tidvis pågått under målets gång. Ingen av dessa
förundersökningar har dock lett till något åtal. Vidare har mamman anmält olika
tjänstemän på kommunens socialförvaltning för deras hantering av ärendet med den
äldste sonen. Dessa förundersökningar har dock nedlagts. En ytterligare
komplikation under målets början var att det yngsta barnet som då var 1-2 år hade
svåra ätstörningar.
Mot den här bakgrunden är det närmast häpnadsväckande att barnen ända sedan
tingsrätten fattade ett interimistiskt beslut om det den 8 september 2009 bor växelvis
hos föräldrarna. Pappan har dock ända sedan det första interimistiska beslutet den 13
november 2008 ensam vårdnad om barnen. Normalt brukar det ju sägas att växelvis
boende kräver ett ännu bättre samarbete mellan föräldrarna än en gemensam
vårdnad, men detta mål får väl vara undantaget som bekräftar regeln. Det växelvisa
boendet har dock fungerat mycket tack vare den hjälp föräldrarna haft av sina
ombud i en del konflikter och tack vare att tingsrätten vid upprepade tillfällen fått gå
in och fatta beslut i främst olika umgängesfrågor men även i frågor som haft
anknytning till umgänget, såsom passfrågor. Det kan ändå sägas att barnen trots den
starka konflikten mellan föräldrarna har fått tillgång till båda sina föräldrar. Tyvärr
har de nog blivit indragna i konflikten, men det hade de säkert blivit oavsett om det
funnits något mål vid tingsrätten eller inte.
Förutom denna allmänna bakgrund finns det flera andra skäl till varför målet ännu
inte blivit avgjort. Som påpekats i remisskrivelsen gjordes redan i mars 2010 en
begäran om att målet skulle sättas ut till huvudförhandling. Tingsrätten förelade då
pappans ombud, som är kärande, att inkomma med slutlig bevisuppgift. Under slutet
av april 2010 inkom ombudet med bevisuppgift avseende vårdnadsfrågan men hon
uppgav att i umgängesdelen förelåg förutsättningar för en överenskommelse mellan
parterna och hon begärde därför anstånd till slutet av maj med inkommande av sådan
uppgift alternativt besked om uppgörelse. Som svar på den bevisuppgiften inkom
från mammans ombud i maj 2010 en begäran om komplettering av
vårdnadsutredningen. Någon bevisuppgift lämnades inte. Pappans ombud hade
ingen invändning mot den begäran och tingsrätten beslöt den 11 juni 2010 om en
sådan komplettering som skulle vara färdigställd den 30 augusti 2010. Samtidigt
fattade tingsrätten en del beslut i olika frågor rörande umgänge och vårdnad
(mamman ville ha överflyttning av den interimistiska vårdnaden vilket inte bifölls).
Den kompletterande vårdnadsutredningen inkom till tingsrätten den 23 september
2010. I samband med att denna utsändes begärde tingsrätten att parterna skulle
lämna synpunkter på målets fortsatta handläggning. Såväl pappans som mammans
ombud skrev ganska omgående att de önskade diskutera umgängesfrågan vidare för
att försöka enas i den innan slutlig bevisuppgift lämnades. I skrift den 26 oktober
2010 skrev pappans ombud följande:
Mot bakgrund av de pågående diskussionerna synes avgivande av en bevisuppgift
inte gynna möjligheterna att nå någon form av överenskommelse varför jag
hemställer om ytterligare anstånd med avgivande av önskemål om målets fortsatta
handläggning samt slutlig bevisuppgift till den 19 november 2010.
Den 30 november 2010 inkom en ny skrift från pappans ombud med följande text.
Kontakter pågår mellan partsombuden i första hand gällande frågan om barnens
vistelser och umgängen. Möjligheten att nå en överenskommelse gällande barnens
vistelser och umgänge vad avser lov och storhelger synes föreligga men det
hemställes dock att tingsrätten under januari 2011 kallar till ytterligare en muntlig
förberedelse i den delen för en överenskommelse kring den närmare formuleringen.
Tingsrätten kallade till ny muntlig förberedelse den 7 februari 2011. Vid denna
kunde inte pappan närvara eftersom barnen blivit sjuka. Vid denna förberedelse
                                                                   Dnr 1814-2012      Sid 4 (8)




presenterade mamman ett omfattande förslag till umgänge för tiden fram till 2025
(då yngsta dottern fyller 18 år). I detta förslag var hänsyn tagen till samtliga judiska
högtider fram till 2025 och materialet innehöll förslag till hur pappan skulle
kompenseras för hennes umgänge under dessa helger. Naturligt nog kunde inte
pappans ombud ha några synpunkter på det förslaget vid förhandlingen utan parterna
kallades istället till en ny förberedelse i mars 2011.
Vid förhandlingen den 23 mars 2011 togs frågan om gemensam vårdnad upp mot
bakgrund av att föräldrarna hade ett växelvis boende som fungerade sedan snart två
år. Någon överenskommelse nåddes dock inte. Parterna uppgav att de inte var
beredda att ha huvudförhandling före sommaren 2011 eftersom tvisten om bodelning
var utsatt till huvudförhandling i maj 2011 och de ville inte ha två
huvudförhandlingar nästan samtidigt. Förhandlingen avslutades med att tider angavs
för när parterna skulle komma in med slutlig bevisuppgift (17 juni respektive 15
juli).
Pappans ombud kom därefter in med slutlig bevisuppgift i juli 2011. Mammans
ombud förelades att inkomma med bevisuppgift senast den 15 augusti 2011 och fick
sedan anstånd till den 14 september 2011. Någon bevisuppgift inkom dock inte men
ombudet påmindes vid några tillfällen under hösten 2011. Under hösten 2011 hade
det inträffat att pappans ombud var sjukskriven stor del av hösten till följd av en
operation. Det stod alltså klart redan tidigt under hösten att någon huvudförhandling
inte skulle kunna hållas under hösten 2011. Enligt uppgift från mammans ombud
fungerade umgänget ganska väl och han hade ändå en förhoppning om att kunna nå
en samförståndslösning. Av den anledningen drog han sig för att slutföra
bevisuppgiften, vilket enligt hans egna ord skulle vara detsamma som att ”starta
kriget” igen.
Under vintern 2012 skedde förnyade kontakter med ombuden och under mars inkom
olika yrkanden som hade samband med umgänge under påsken samt ett yrkande om
kompletterande vårdnadsutredning. Det senare yrkandet hängde samman med att
familjen under de senaste åren haft många kontakter med sociala myndigheter, bl.a.
med anledning av olika anmälningar främst från mamman mot pappan. Med
anledning av brottsmisstankar mot pappan har nu mamman vägrat att lämna tillbaka
barnen till pappan och tingsrätten står därför i begrepp att fatta beslut med anledning
av yrkanden från pappan om barnens överlämnande till honom. Förundersökning
pågår också med anledning av de senaste anmälningarna.
Tingsrätten har nu beslutat om en kompletterande vårdnadsutredning, upprepat
föreläggandet till mammans ombud att inkomma med bevisuppgift under maj 2012
samt i tidsplanen angett att huvudförhandling ska äga rum i augusti.

Bedömning
Även om det har funnits olika förklaringar till dröjsmålet för olika perioder har
handläggningen av målet sett som helhet gått för långsamt. Mot bakgrund av den
uppfattning jag redogjort för ovan är det naturligt att målet tagit längre tid än ett
normalt mål att avgöra men ser man i backspegeln kan jag konstatera att domstolen
under vissa skeden av målet inte varit tillräckligt pådrivande.
Framförallt borde tingsrätten ha försökt komma till ett avgörande av målet sedan den
kompletterande vårdnadsutredningen inkommit under hösten 2010. Redan då skulle
en närmare tidsplan ha gjorts och tid för huvudförhandling bestämts, kanske till
vintern 2011. Att någon sådan ändå inte gjordes berodde på att det både hos parterna
och mig som domare fanns en stark förhoppning om att parterna skulle enas om
vistelser och umgängen så att endast vårdnadsfrågan kvarstod som tvistig.
Att parterna inte ville ha en huvudförhandling under senvåren/försommaren 2011
med anledning av den andra tvisten tycker jag dock är förståeligt och måste
respekteras av tingsrätten. Vidare hade det inte heller varit möjligt att sätta ut målet
till huvudförhandling under hösten 2011 till följd av ena ombudets långa
sjukskrivning. Däremot skulle tingsrätten ha gjort större ansträngningar att få in
                                                                       Dnr 1814-2012     Sid 5 (8)




      bevisuppgiften från mammans ombud, även om han egentligen påmints fler gånger
      än vad som framgår av Händelser i Vera. Han påmindes i samband med kontakter vi
      haft i andra sammanhang.
      Tingsrätten borde också kunnat agera mer kraftfullt under vintern 2012 för att se till
      att målet avgjordes före sommaren 2012.
      Samtidigt som man kan konstatera att tingsrätten inte handlagt målet med tillräcklig
      snabbhet och kraftfullhet är det viktigt att ha i bakhuvudet att vardagen för barnen
      har fungerat väl under den övervägande delen av den tid målet handlagts. Jag kan
      citera mamman som vid en av förberedelserna (februari 2011) yttrade följande:
      ”Den grundläggande problematiken angående vårdnad kvarstår men umgänget har
      fungerat väl. Umgänget är regelbundet och bra, barnen vet vad som gäller och de
      får tillgång till sitt kulturella arv”.
JO inhämtade den 18 mars 2013 uppgift om att ytterligare ett sammanträde för
muntlig förberedelse hade hållits i juni 2012 och att målet fortfarande inte hade
avgjorts vid tingsrätten.

Rättslig reglering
Sedan den 1 januari 2011 finns i regeringsformen ett uttryckligt krav på att en
rättegång ska genomföras inom skälig tid (2 kap. 11 § andra stycket). Sedan
tidigare gäller att rätten ska driva förberedelsen i ett tvistemål med inriktning på ett
snabbt avgörande (42 kap. 6 § tredje stycket RB). Denna förpliktelse ska rätten
fullgöra genom formell och materiell processledning. Rätten ska alltså dels styra
upp processens yttre ramar, dels verka för att tvistefrågorna blir klarlagda. Det är
viktigt att rätten agerar med fasthet i båda nu nämnda avseenden och hela tiden är
aktiv under förberedelsen. Rätten ska också upprätta en tidsplan för målets
handläggning, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat
särskilt skäl är obehövligt (42 kap. 6 § fjärde stycket RB). En omsorgsfullt
upprättad tidsplan medför en uppstramning och effektivisering av förberedelsen
och ger såväl parterna som rätten en god överblick över processen och vilka
åtgärder som återstår att vidta för att få målet till ett avgörande. Det skapar vidare
förutsättningar för en snabbare handläggning (prop. 2004/05:131 s. 132 f.). Utöver
kravet på ett snabbt avgörande ska rätten, om det inte är olämpligt med hänsyn till
målets beskaffenhet och övriga omständigheter, verka för att parterna förliks eller
på annat sätt uppnår en samförståndslösning (42 kap. 17 § första stycket RB).
Sistnämnda paragraf fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring 2011 som
innebar en skärpning av rättens skyldighet att verka för förlikning (prop.
2010/11:128; SFS 2011:861).

I mål om vårdnad, boende och umgänge är det barnets bästa som ska vara
avgörande för alla beslut. Vid bedömningen av vad som är barnets bästa ska
särskilt beaktas barnets rätt till en nära och god relation till båda sina föräldrar (6
kap. 2 a § föräldrabalken, FB). Lagstiftaren har ansett att en samförståndslösning
mellan föräldrarna i frågor om vårdnad, boende och umgänge normalt är till
barnets bästa. Det beror bl.a. på att det normalt är bra för barnet att den konflikt
som finns mellan föräldrarna får en så hållbar lösning som möjligt. Om en
samförståndslösning nås, är förutsättningarna för att den ska hålla på sikt betydligt
större än i andra fall (prop. 2005/2006:99, s. 62 ff.). År 2006 gjordes därför
                                                                  Dnr 1814-2012    Sid 6 (8)




bestämmelserna i 42 kap. 17 § första stycket RB tillämpliga även beträffande
samförståndslösningar i indispositiva tvistemål (prop. 2005/06:99; SFS 2006:459).
En sådan samförståndslösning måste dock vara till barnets bästa för att den ska
kunna godtas av rätten (prop. 2005/06:99 s. 104).

Bedömning
En tvistemålsrättegång i en domstol leder normalt till att tingsrätten avgör målet
genom en dom. Innan tingsrätten kan döma i målet ska en förberedelse som
huvudregel äga rum. Reglerna om förberedelsen gäller för alla tvistemål, alltså
både tvister om exempelvis penningfordringar och, som i det nu aktuella fallet,
tvister mellan två föräldrar om deras gemensamma barn. Den fråga som
aktualiseras genom tingsrättens yttrande till JO är om det just i tvister av det
sistnämnda slaget kan finnas särskilda skäl att lägga ner tid på att nå en
samförståndslösning även om det sker på bekostnad av önskemålet om att målet
avgörs snabbt. Som tingsrätten varit inne på i sitt yttrande till JO kan det av hänsyn
till barnen vara särskilt angeläget att åstadkomma en samförståndslösning.

I alla typer av tvistemål är rätten skyldig att driva förberedelsen med inriktning på
ett snabbt avgörande av målet. Den skyldigheten är enligt lagen undantagslös.
Dessutom har rätten ålagts att verka för en samförståndslösning. Det åliggandet är
däremot förenat med undantag: rätten ska inte verka för en samförståndslösning om
det är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.
Den grundläggande skyldigheten för rätten är alltså att driva förberedelsen med
inriktning på att målet avgörs snabbt. Det är inom ramen för den skyldigheten som
rätten ska verka för en samförståndslösning.

När man diskuterar hur rätten ska hantera sitt åliggande att verka för en
samförståndslösning måste man beakta att lagstiftaren har anvisat en särskild
metod att uppnå samförståndslösningar mellan tvistande föräldrar. I 6 kap. 18 §
föräldrabalken ges rätten en möjlighet att uppdra åt socialnämnden eller något
annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet
mellan föräldrarna. Med samarbetssamtal avses i allmänhet samtal där föräldrar
under sakkunnig ledning försöker resonera sig fram till en gemensam syn på frågor
om vårdnad, boende och umgänge (Sjösten, Vårdnad, boende och umgänge, 3 uppl.
2009, s. 134). Samtal av detta slag förs i regel av personer som har särskilda
kunskaper om barns behov. Samtalen äger rum i friare former än vad som är
möjligt i en domstol. Den som leder samtalen har möjlighet att också samtala med
barnen.

I enlighet med regleringen i 42 kap. 17 § RB undersöker nog de flesta domare
möjligheten att nå en samförståndslösning innan domstolen lämnar ett uppdrag att
anordna samarbetssamtal. Och även efter det att föräldrarna misslyckats med att nå
en samförståndslösning vid samarbetssamtal gör sannolikt många domare
ytterligare försök att nå enighet. Men därifrån är det ett långt steg till den metod
som kommit till användning i det nu aktuella fallet, där målet hittills pågått i fyra
och ett halvt år och där domstolen hållit sju förberedelsesammanträden samt
                                                                     Dnr 1814-2012   Sid 7 (8)




meddelat ett flertal interimistiska beslut, allt i syfte att nå enighet mellan
föräldrarna.

För att man som domare ska ta på sig ansvaret att dra ut på processen för att söka
nå en samförståndslösning måste man enligt min mening vara säker på att ett
sådant förfarande är till nytta för barnen. Hanteringen får alltså inte främst ha sin
grund i en önskan att dela barnen mellan föräldrarna så rättvist som möjligt i stället
för att främja barnens intressen (se Sjösten, a.a., s. 164). När det gäller det aktuella
målet kan det t.ex. ifrågasättas om föräldrarnas önskan om att få hjälp att komma
överens om en detaljreglering av umgänget med barnen fram till 2025 ur ett
barnperspektiv bör kunna motivera uppskov med handläggningen av målet. Det
finns vidare skäl att beakta att en domare, till skillnad från dem som sköter de
samarbetssamtal som jag varit inne på, i regel inte har särskilda kunskaper om
barns behov. Dessutom ligger det i sakens natur att det inte är bra för någon att
vara inblandad i en rättegång som det är svårt att se något slut på. Framför allt för
ett barn måste den otrygghet som följer av detta vara plågsam.

Trots det sagda vill jag inte utesluta att det kan finnas fall där det kan vara befogat
att pröva exempelvis en umgängeslösning genom att meddela ett interimistiskt
beslut som får tillämpas under en tid även om målet är förberett för avgörande. Om
tingsrätten väljer en sådan lösning, krävs en aktiv processledning från den
handläggande domarens sida. Ett sådant förfarande kan naturligtvis inte heller
tillåtas att pågå under någon längre tid utan att enighet nås. Regeln är att
förberedelsen ska drivas med inriktning på ett snabbt avgörande vilket i de flesta
fall innebär att parterna efter en vårdnadsutredning ger in sina bevisuppgifter och
att tingsrätten kallar till huvudförhandling där målet avgörs.

Som tingsrätten skrivit i sitt yttrande till JO har handläggningen av målet tagit
alltför lång tid och jag är övertygad om att rätten – om den hade agerat med den
fasthet och aktivitet som krävs av en domstol – hade kunnat avsluta målet för länge
sedan. I likhet med tingsrätten anser jag att en tidsplan för målets handläggning
borde ha upprättats långt tidigare än vad som skedde och att ytterligare
ansträngningar borde ha gjorts för att förmå kärandeombudet att efterkomma
rättens föreläggande att komma in med slutlig bevisuppgift. Enligt min mening
borde tingsrätten inte heller ha underlåtit att sätta ut målet till huvudförhandling
under våren 2011. Vid den tidpunkten hade målet redan pågått i två och ett halvt år
och det kan knappast anses vara förenligt med det grundlagsfästa
skyndsamhetskravet, bestämmelserna i 42 kap. 6 § RB eller med barnens bästa att i
det läget underlåta att genomföra rättegången med hänvisning till föräldrarnas
andra process vid tingsrätten. Jag har naturligtvis förståelse för att sjukdomsfall kan
medföra att en process fördröjs i viss mån. Det är dock viktigt att handläggningen,
efter ett sådant hinder, återupptas och att förberedelsen drivs framåt så att en
rättegång kan genomföras och avslutas snarast. I detta fall har processen pågått i
fyra och ett halvt års tid utan att komma till ett avslut, vilket naturligtvis är
oacceptabelt.
                                                               Dnr 1814-2012    Sid 8 (8)




Sammanfattningsvis förtjänar AA, som varit ansvarig för målet, kritik för den
långa handläggningstiden.

Ärendet avslutas.
