# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid Åklagarmyndigheten för handläggningen av en förundersökning

JO 2006-04-26 dnr 183-2005

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                     Sid
                                                                       2006-04-26          183-2005               1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten för handläggningen av en förundersökning

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms
                        län, Västerorts polismästardistrikt, och åklagare vid Åklagarmyndigheten, Väster-
                        orts åklagarkammare i Stockholm, med anledning av handläggningstiden i ett
                        ärende. Av anmälan framgick i huvudsak följande.

                        Den 2 september 2001 utbröt slagsmål på en restaurang i Solna. AA var inte
                        delaktig i slagsmålet men kom under detta att skadas i ansiktet sedan han träffats
                        av en flaska. Polis kom till platsen och en anmälan om misshandel upprättades
                        (K216047-01). Trots att AA hade kontinuerlig kontakt med polisen hände, efter de
                        inledande förhören, ingenting med utredningen. Den 29 november 2004 lade åk-
                        lagare ned förundersökningen med motiveringen ”brottet bedöms som vållande till
                        kroppsskada. Ej åtal på grund av preskription”.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärende K216047-01 fordrades in. Ett dagboksblad
                        fordrades in från Västerorts åklagarkammare i Stockholm i ärende dnr 102-4604-
                        03. Av handlingarna framgick bl.a. följande.

                        Den 2 september 2001 upprättades en polisanmälan om misshandel och samma
                        dag inledde polismyndigheten förundersökning. En person angavs som gärnings-
                        man i samband med anmälningsupptagningen. I september 2001 hölls åtta förhör i
                        ärendet. Därefter hölls ett förhör i oktober 2002 och två förhör under maj och juni
                        2003 samt fem förhör under det första halvåret 2004.

                        Förundersökningen övertogs av åklagare i oktober 2003. Dåvarande assistent-
                        åklagaren BB gav polismyndigheten utredningsdirektiv den 5 november 2003.
                        I direktiven angav hon bl.a. att det inte gick att styrka uppsåt att skada och att den
                        misstänkte därför borde delges misstanke om vållande till kroppsskada, som even-
                        tuellt kunde vara att bedöma som grovt brott. Samtidigt tog hon upp frågan om
                        behovet av angivelse från målsäganden och gav direktiv om ett nytt
                        målsägandeförhör. Hon skrev vidare att hon inte hade tagit ställning till frågan om



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                             Dnr 183-2005      Sid 2 (8)



brottet var grovt. Den 30 juni 2004 hölls ett förhör med den misstänkte gärnings-
mannen och denne delgavs då misstanke om vållande till kroppsskada. Extra åk-
lagaren CC beslutade den 29 november 2004 att åtal inte skulle väckas då brottet
var att bedöma som vållande till kroppsskada och preskription därmed inträtt.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet. Polismyndigheten kom in med ett yttrande jämte upp-
lysningar från chefen för Västerorts polismästardistrikt (här utelämnat).

Polismyndigheten

## Bakgrund

Den 2 september 2001 besökte AA restaurang More på Björnstigen i Solna. I sam-
      band med att restaurangen skulle stänga utbröt ett tumultartat slagsmål med flera
      personer inblandade. AA var inte delaktig i slagsmålet men fick i samband med
      detta en flaska kastad på sig. Flaskan träffade över käken och åsamkade honom
      skador på tänder och munparti. Polis och ambulans kallades till platsen och AA blev
      förd till sjukhus för vård. Polisen tog upp flera anmälningar om misshandel, bl.a.
      den nu aktuella där AA var målsägande. En person angavs som gärningsman i
      samband med anmälningsupptagningen.
      En förundersökning inleddes av polismyndigheten med den angivna gärnings-
      mannen såsom skäligen misstänkt för misshandel. Utredning vidtogs och ärendet
      skickades den 6 oktober 2003 till åklagaren för lottning. Åklagaren omrubricerade
      brottet till vållande till kroppsskada och gav direktiv om att delge den misstänkte
      den nya brottsrubriceringen den 5/11 2003. Den 10 september 2004 slutredovisades
      ärendet och den 29 november 2004 skrevs ärendet av med motiveringen att brottet
      var preskriberat.

      Inhämtade upplysningar
      Polismästare DD lämnat upplysningar över ärendets handläggning. Av skrivelsen
      framgår att stationsbefälet i Västerorts polismästardistrikt inledde aktuell förunder-
      sökning den 2 september 2001 och att ärendet dagen därpå överfördes till distriktets
      kriminalrotel, där inspektören EE blev handläggare. Inspektören FF var förunder-
      sökningsledare i ärendet fram till den 2 april 2002, vid vilken tidpunkt inspektören
      GG övertog förundersökningsledarskapet.
      Den 6 oktober 2003 skickades ärendet till Västerorts åklagarkammare för lottning
      och den 10 september 2004 slutredovisades ärendet. Förundersökningsmaterialet har
      därefter gallrats, med följd att det inte längre går att utläsa när t.ex. kallelser till för-
      hör skickats till olika förhörspersoner.

## Rättslig reglering

Reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och i förunder-
      sökningskungörelsen (1947:948, Fuk). I 23 kap. 3 § RB framgår att beslut om att
      inleda en förundersökning fattas av polismyndighet eller åklagaren. Av bestämmel-
      sen följer också att polismyndigheten i normalfallet är förundersökningsledare när
      brottet är av enkel beskaffenhet. Av Rikspolisstyrelsens författningssamling, FAP
      403-5 (se också Riksåklagarens allmänna råd, Riksåklagarens författningssamling,
      RÅFS, 1997:12) och Polismyndigheten i Stockholms läns tjänstemeddelande TjM
      403-A, framgår att misshandel av normalgraden är ett brott av enkel beskaffenhet.
      Polismyndigheten är således normalt sett förundersökningsledare vid misshandel av
      normalgraden.
      I 23 kap. 4 § andra stycket RB stadgas att förundersökningen skall bedrivas så
      skyndsamt som omständigheterna medger. Av 1 a § andra stycket Fuk framgår att
      undersökningsledaren har ansvaret för förundersökningen i dess helhet. Han skall se
      till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas
      till vara.
                                                                          Dnr 183-2005     Sid 3 (8)



      Bortfallande av påföljd, preskription, regleras i 35 kap. brottsbalken. I 1 § behandlas
      s.k. åtalspreskription vilken inträder en tid efter brottet. Tidslängden innan preskrip-
      tionen inträder är avhängig det svåraste straff som kan följa på brottet. I detta fall
      avsåg misstankarna misshandel, vilket preskriberas efter fem år, samt vållande till
      kroppsskada som preskriberas efter två år.

## Bedömning

Polismyndigheten konstaterar att det tog drygt två år innan ärendet lottades på
      åklagare. Efter att ärendet inlottats på åklagaren övertog denne den 6 oktober 2003
      det fortsatta förundersökningsledarskapet vilket framgår av registerutdraget från
      Åklagarmyndigheten. Under de två första åren hölls inledningsvis under den första
      veckan åtta förhör. Därefter gick det drygt ett år innan nästa förhör och ytterligare ett
      halvår innan två andra förhör hölls. Detta är en otillfredsställande lång tidsutdräkt
      och myndigheten delar chefen för Västerorts polismästardistrikts uppfattning att
      ärendet inte uppfyller kravet på skyndsam handläggning.
      Såsom framgår av rättsutredningen ovan är det förundersökningsledaren som har
      ansvaret för utredningen i dess helhet. Han skall dra upp riktlinjer för arbetet och
      genom direktiv och andra styrmedel se till att förundersökningen bedrivs effektivt.
      Den handläggare som utses har givetvis samtidigt det omedelbara ansvaret för att
      tilldelade ärenden utreds. Det är polismyndighetens uppfattning att förevarande
      förundersökning inte har bedrivits med vederbörlig effektivitet och sådan skyndsam-
      het som påfordras i 23 kap. 4 § RB. Skyndsamheten gör sig än mer gällande i detta
      fall då det enligt åklagarens direktiv från den 5 november 2003 synes ha funnits en
      farhåga hos utredningsmannen att något uppsåtligt brott inte skulle gå att styrka. När
      denna farhåga uppstod hos utredningsmannen borde denne enligt polismyndighetens
      uppfattning ha påskyndat utredningsarbetet ytterligare för att säkerställa att inte det
      kvarvarande oaktsamhetsbrottet hann preskriberas.
      Polismyndigheten vill dock framhålla att Västerorts polismästardistrikt implemen-
      terat konkreta åtgärder för att effektivisera kriminalrotlarnas arbete och att ytter-
      ligare åtgärder skall realiseras inom kort. Åtgärderna är ett resultat av den genom-
      lysning av utredningsverksamheten som polismyndigheten startade i februari 2004
      och som förhoppningsvis kommer att leda till en ökad effektivitet och bättre sam-
      ordning av utredningsverksamheten inom myndigheten. Det bakomliggande syftet
      med genomlysningen är att öka allmänhetens förtroende för polisen genom att
      anmälda brott utreds på ett rättssäkert och kompetent sätt inom författningsenlig tid.
      Polismyndigheten beklagar att ärendet handlagts på sätt som skett. Myndigheten
      finner det i övrigt anmärkningsvärt att en åklagare går in och ger direktiv om att
      delge en person misstanke om ett brott som är preskriberat.
Muntliga upplysningar inhämtades därefter från utredningsmannen, kriminal-
inspektören EE, Västerorts polismästardistrikt. Han uppgav att han inte kom ihåg
om han fick några utredningsdirektiv om delgivning från åklagaren innan han del-
gav den misstänkte misstanke om vållande till kroppsskada vid förhöret den 30 juni
2004 samt att han inte själv reflekterade över om brottet var preskriberat eller inte.

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet från den 6 oktober 2003 varvid särskilt skulle anges
vilka utredningsdirektiv som åklagaren lämnade till utredningsmannen inför
förhöret den 30 juni 2004.

Åklagarmyndigheten kom in med ett yttrande jämte upplysningar från chefs-
åklagaren HH (här utelämnade) och kammaråklagaren BB.

BB
      Jag tillträdde min tjänst på Västerorts åklagarkammare i oktober 2003. Eftersom jag
      tog över en rotel med många pågående ärenden skickade jag skriftliga direktiv till
                                                                            Dnr 183-2005      Sid 4 (8)



      handläggaren på Västerortspolisen först den 5 november 2003. Härefter hade vi tre
      telefonkontakter, den 9 januari 2004, den 28 april 2004 samt den 5 maj 2004. Vid
      dessa telefonsamtal har jag endast gjort en kort handskriven tjänsteanteckning. Jag
      försökte vid dessa tillfällen påskynda handläggningen av ärendet men fick svaret att
      arbetsbelastningen var alltför stor, vilket jag givetvis hade förståelse för. I det skrift-
      liga direktivet har jag angivit att brottsmisstanken skulle justeras till vållande till
      kroppsskada som möjligen kunde bedömas som grovt brott. Av min anteckning den
      9 januari 2004 framgår att jag muntligen gav direktiv om att slutdelgivningen dock
      även skulle avse misshandel. Misstanken om misshandel kvarstod således, i vart fall
      tills vidare.
      Sammanfattningsvis framgår av mina skriftliga direktiv och anteckningar från
      telefonsamtal således att jag gett direktiv om att delge misstanke för misshandel
      alternativt vållande till kroppsskada som möjligen skulle komma att bedömas som
      grovt brott. Jag kan idag inte minnas att jag muntligen, utan att göra en tjänste-
      anteckning, skulle ha ändrat dessa direktiv på något sätt. Omedelbart inför förhöret
      den 30 juni 2004 hade jag inte någon kontakt med polisens handläggare. När för-
      höret slutligen hölls hade jag semester och var sedan tjänstledig (föräldraledig).
      Det är viktigt att understryka att avskrivningsbeslutet fattades av en annan åklagare.
      Jag hade inte gjort samma bedömning. Min avsikt var att åtala för vållande till
      kroppsskada, grovt brott, eftersom jag ansåg att den misstänkte hade gjort sig
      skyldig till ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Denna brottsmisstanke var
      inte preskriberad.
      Jag har givetvis stor förståelse för målsägandens frustration och besvikelse över
      ärendets handläggning. Att drygt tre år efter gärningstillfället få ett meddelande om
      att förundersökningen lagts ned på grund av preskription måste naturligtvis uppfattas
      som mycket provocerande. Missförståndet om vilka brottsmisstankar som skulle
      delges uppkom då jag var förundersökningsledare. Med facit i hand borde jag ha
      uttryckt mig tydligare vid mina kontakter med polisen.
BB kompletterade sina upplysningar enligt följande.
      Jag kan idag inte minnas om jag noterade att brottet vållande till kroppsskada av
      normalgraden var preskriberat vid tiden för direktiven till polisen. Med beaktande av
      hur jag uttryckte mig i direktiven kan jag nu i efterhand dra den slutsatsen att jag
      med största sannolikhet inte noterade detta eftersom jag då borde ha uttryckt mig på
      annat sätt.
Åklagarmyndigheten
      Den av polisen inledda och påbörjade förundersökningen beträffande misstanke
      om misshandel överlämnades till åklagare den 9 oktober 2003. Ärendet lottades på
      kammaråklagaren BB, som den 5 november 2003 lämnade direktiv till polisen.
      Av direktiven framgår att delgivning skulle ske av en alternativ misstanke om brottet
      vållande till kroppsskada (eventuellt grovt brott) och att vissa ytterligare åtgärder
      skulle vidtas. Därefter har muntlig kontakt förevarit mellan BB och polisen vid tre
      tillfällen nämligen den 9 januari, 28 april och den 6 maj 2004.
      Några ytterligare direktiv t.ex. inför förhöret den 30 juni 2004 finns inte registrerade
      och enligt BB kan hon inte heller påminna sig att hon lämnat några sådana.
      Slutredovisningen av ärendet skedde den 13 september 2004. BB var då sedan en tid
      tjänstledig. Extra åklagaren CC beslutade den 29 november 2004 att åtal inte skulle
      väckas då brottet var att bedöma som vållande till kroppsskada och ansvar för
      gärningen var därmed preskriberad.

## Yttrande

Anmälan om misshandel gjordes i september 2001. Polisen höll i utredningen fram
      till den 9 oktober 2003 då ansvaret övergick till åklagare. Det står helt klart att
      förundersökningen inte har bedrivits med det krav på skyndsamhet som anges i 23
      kap 4 § andra stycket rättegångsbalken. Åklagarens ansvar härvidlag inträdde dock
      först den 9 oktober 2003.
                                                                          Dnr 183-2005     Sid 5 (8)



      BB har gett en godtagbar förklaring till att direktiv till polisen inte lämnades förrän
      den 5 november 2003. I direktiven anger BB bl.a. att då det inte går att styrka uppsåt
      att skada skall delgivning ske av misstanke om vållande till kroppsskada, som
      eventuellt kan vara att bedöma som grovt brott. Samtidigt anmärker hon, då hon tar
      upp frågan om behovet av angivelse från målsäganden, att hon inte har tagit
      ställning till frågan om grovt brott ”ännu”. I vad mån BB, då hon gav direktiven,
      noterade att ansvaret för vållande till kroppsskada av normalgraden var preskriberat
      framgår inte. I de upplysningar som nu inhämtats från BB drar hon slutsatsen att hon
      med största sannolikhet inte observerat att angivna brott av normalgraden var
      preskriberat då hon gav direktiven.
      Efter att direktiv har lämnats i ärendet har tre kompletterande förhör redovisats till
      åklagaren och hon har också telefonkontakt med polisen vid tre tillfällen, varvid hon
      uttryckligen påminde om skyndsam handläggning.
      Vid förhöret den 30 juni 2004 delger utredningsmannen den misstänkte alternativ
      misstanke om vållande till kroppsskada. Att brottet skulle kunna vara att bedöma
      som grovt nämns inte. Någon kontakt med BB inför eller efter förhöret har inte
      förevarit.
      Den sammantagna tiden för handläggningen av ärendet är helt oacceptabel. BB
      ansvar sträcker sig från den 9 oktober 2003 till dess hon går på semester/föräldra-
      ledighet i juni 2004. Även om den tid under vilken åklagaren hade ansvaret inte
      heller är acceptabel, med hänsyn till att ärendet var så gammalt, synes inte åklagaren
      ha kunnat påskynda handläggningen nämnvärt. Polisen arbetade faktiskt med
      ärendet men på grund av arbetsbelastning dock inte med erforderlig skyndsamhet.
      Emellertid finns det en annan aspekt som kan ha inverkat på handläggningen.
      Av direktiven framgår att BB inte tagit klar ställning till om vållande av kroppsskada
      var att bedöma som grovt brott eller inte. Vållande till kroppsskada, grovt brott,
      förutsätter att det finns försvårande omständigheter och straffskalan är betydligt
      högre. Enligt min mening skall den misstänkte delges den svårhetsgrad som görs
      gällande.
      Om BB hade noterat att vållande till kroppsskada av normalgraden var preskriberat
      vid tidpunkten för direktiven och det hade återspeglats i direktiven hade man kunnat
      undvika att ett redan preskriberat brott delgavs den misstänkte vid förhöret den 30
      juni 2004. BB säger vidare att hennes avsikt var att väcka åtal för vållande till
      kroppsskada, grovt brott. Detta borde enligt min mening klart ha framgått av
      direktiven.
      Ur ett brottsofferperspektiv är handläggningen mycket beklaglig. Målsäganden som
      drabbats av allvarliga skador i september 2001 har under avsevärd tid varit i ovisshet
      om åtal skulle komma att ske. När han så får ett beslut i november 2004 om att åtal
      inte väcks sker det med hänvisning till att ansvar för gärningen är preskriberad, en
      preskription som inträtt redan i september 2003. Målsägandens berättigade krav på
      snabb handläggning har inte uppfyllts.
      Direktiven till polisen och beslutet att inte väcka åtal har fattats av olika åklagare.
      Åklagarna har inte gjort samma bedömning av gärningen, vilket är otillfreds-
      ställande. Samtidigt finns det ett visst utrymme för olika bedömningar utan att man
      för den skull kan säga att en av dem är direkt felaktig.
      Sammantaget visar ärendet på vikten av att åklagaren är tydlig och att rättsläget
      klargörs i direktiven till polisen.
AA bereddes tillfälle att kommentera remissvaren men hördes inte av.

Bedömning
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
                                                                    Dnr 183-2005   Sid 6 (8)



Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se
till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen
tas tillvara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom de
direktiv som behövs för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen,
1947:948). När en förundersökning leds av en åklagare får denne enligt 23 kap. 3 §
andra stycket RB anlita biträde av polismyndighet för att verkställa förundersök-
ningen. Han får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till
förundersökningen om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Av utredningen framgår följande. En polisanmälan om misshandel upprättades den
2 september 2001 och förundersökning inleddes samma dag. Under september
2001 hölls flera förhör i ärendet. Vid ett av förhören delgavs den misstänkte
gärningsmannen misstanke om misshandel. Vidare hölls ett förhör i oktober 2002
och två förhör under maj och juni 2003 samt fem förhör under det första halvåret
2004, bl.a. ett förhör den 30 juni 2004 med den misstänkte gärningsmannen. Vid
detta förhör delgavs denne misstanke om vållande till kroppsskada trots att det
brottet, för det fall det inte var att bedöma som grovt, redan var preskriberat.
Polisen redovisade ärendet till åklagaren i september 2004 i form av ett förunder-
sökningsprotokoll. Den 29 november 2004 beslutade CC att inte väcka åtal då
brottet var att bedöma som vållande till kroppsskada och preskription därmed in-
trätt.

Polisen ledde förundersökningen fram till oktober 2003 då denna övertogs av
dåvarande assistentåklagaren BB. BB lämnade skriftliga direktiv till polisen den 5
november 2003 och försökte därefter vid muntlig kontakt den 9 januari 2004, den
28 april 2004 och den 5 maj 2004 att påskynda handläggningen hos polisen.

BB skrev i sina utredningsdirektiv till polisen den 5 november 2003 bl.a. att hon
ansåg att det inte gick att styrka att gärningsmannen hade haft uppsåt att skada
målsäganden. Det framgår av direktivet att detta var en uppfattning som även
utredningsmannen EE hade. BB skrev vidare att den misstänkte borde delges
misstanke om vållande till kroppsskada, eventuellt grovt brott, och att hon ännu
inte hade tagit ställning till om brottet skulle bedömas som grovt. Enligt direktivet
skulle målsäganden höras före förhöret med den misstänkte.

BB har upplyst att hon den 9 januari 2004, såvitt framgår av en anteckning, gav
muntliga direktiv om att den misstänkte skulle delges misstanke om misshandel
alternativt vållande till kroppsskada. Utredningen tyder inte på att hon inför för-
höret med den misstänkte givit några närmare direktiv i fråga om den sistnämnda
misstanken skulle avse brott av normalgraden eller grovt brott.

Av de upplysningar som BB har lämnat framgår vidare att hennes avsikt var att
väcka åtal för vållande till kroppsskada, grovt brott, och att hon med största
sannolikhet inte hade observerat att brottet, för det fall det inte bedömdes som
grovt, var preskriberat då hon gav direktiv om att den misstänkte skulle höras och
delges brottsmisstanken.
                                                                       Dnr 183-2005    Sid 7 (8)



JJ har i remissvaret anfört att det är viktigt att åklagaren är tydlig och att rättsläget
klargörs i direktiv till polisen. Hon har vidare förklarat att enligt hennes
uppfattning skall den misstänkte delges den svårhetsgrad av brottet som görs
gällande. Jag delar hennes uppfattning i dessa frågor.

Eftersom den aktuella gärningen förövades i september 2001 var det med hänsyn
till gällande preskriptionstider naturligtvis nödvändigt att ta ställning till hur
gärningen skulle bedömas och inte lämna den frågan öppen på det sätt som BB
gjorde i sitt skriftliga direktiv. Bedömningen var ju av avgörande betydelse för om
den misstänkte skulle delges brottet vållande till kroppsskada eller inte. Den miss-
tänkte kom att delges misstanke om ett preskriberat brott, vilket hade kunnat und-
vikas om rättsläget hade klargjorts i direktivet. Ansvaret för direktivet vilar givetvis
på BB. Polisen borde emellertid med anledning av de oklara direktiv som lämnats
ha vänt sig till åklagaren för ett klargörande inför det förhör vid vilket brottsmiss-
tanke skulle delges.

Beträffande handläggningstiden har såväl polismyndigheten som åklagarmyndig-
heten i sina yttranden konstaterat att handläggningen av ärendet inte uppfyller det
krav på skyndsamhet som finns i rättegångsbalken. Även med beaktande av den
ansträngda arbetssituationen inom polis- och åklagarväsendena är självfallet den
handläggning, eller snarare brist på handläggning, som förevarit helt oacceptabel.
Förundersökningen leddes av polismyndigheten under drygt två år och under den
tiden kom brottet vållande till kroppsskada (normalgraden) att preskriberas. Polisen
synes under upprepade långa perioder inte ha vidtagit några utredningsåtgärder i
ärendet, vilket naturligtvis inte är acceptabelt. För att undvika att brottet preskrib-
erades innan utredningen var slutförd borde vidare, som också anförts i polis-
myndighetens remissvar, utredningsarbetet ha påskyndats så snart det uppkom
fråga huruvida uppsåtligt brott skulle gå att styrka.

När det gäller CC:s beslut att inte väcka åtal i ärendet på grund av att hon bedömde
brottet som vållande till kroppsskada av normalgraden finner jag inte anledning att
uttala mig då frågan om hur gärningen skulle bedömas är av den arten att den ger
ett visst utrymme för olika, var för sig godtagbara, bedömningar.

Att anmälda brott utreds på ett kompetent sätt inom rimlig tid är en förutsättning
för att målsägandens intressen skall kunna tillvaratas. Som framgått ovan drabbad-
es målsäganden AA av förhållandevis allvarliga skador i september 2001 och fick
först drygt tre år senare besked om att åtal inte skulle väckas på grund av preskrip-
tion.

Jag noterar uppgiften i polismyndighetens remissvar att man inom Västerorts
polismästardistrikt har vidtagit åtgärder för att effektivisera kriminalrotlarnas
arbete. Jag förutsätter att detta bidrar till att ärendena nu kan handläggas i enlighet
med de krav på skyndsamhet som gäller.

Sammanfattningsvis anser jag att ansvaret för den långa handläggningstiden i första
hand vilar på polismyndigheten som ledde förundersökningen under drygt två år
och under upprepade långa perioder inte vidtog några utredningsåtgärder i ärendet.
                                                                  Dnr 183-2005   Sid 8 (8)



Polismyndigheten förtjänar allvarlig kritik för sin handläggning. Jag anser vidare
att BB inte kan undgå kritik för de brister i hennes handläggning av ärendet som
jag redovisat ovan.

Ärendet avslutas.
