# En kvinna hade beviljats bistånd enligt socialtjänstlagen i form av ett särskilt boende. Fråga om socialnämnden varit skyldig att fatta ett beslut som kvinnan kunnat överklaga när nämnden bestämde att kvinnan skulle flytta till ett annat särskilt boende

JO 2004-12-30 dnr 1838-2002

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                       Sid
                                                                           2004-12-30            1838-2002               1 (24)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En kvinna, född 1919, hade beviljats bistånd enligt socialtjänstlagen i
                        form av ett särskilt boende. Fråga om socialnämnden varit skyldig att
                        fatta ett beslut som kvinnan har kunnat överklaga när nämnden
                        bestämde att kvinnan skulle flytta till ett annat särskilt boende


                        Den 29 maj 2000 beviljade Omvårdnadsnämnden i Gävle kommun en ansökan om
                        bistånd enligt 6 f § i den då gällande socialtjänstlagen (1980:620) i form av särskilt
                        boende för AA, född 1919. I beslutet anfördes följande.

                                  AA är sedan 00.05.29 beviljad bistånd enligt § 6 f SOCIALTJÄNSTLAGEN i form
                                  av särskild boendeform.
                                  Omprövning av beslutet kommer att ske vid ändrade förhållanden. Beträffande Din
                                  avgift kommer Du att få ett särskilt meddelande om detta.
                        AA erbjöds boende på Katrinebergsgården i Jättendal, Nordanstigs kommun, i
                        avvaktan på att ett lämpligt boende kunde ordnas i hemkommunen Gävle. AA
                        accepterade erbjudandet.

                        Under våren 2002 beslutade omvårdnadsnämnden att avsluta avtalet med
                        Katrinebergsgården. AA erbjöds då av omvårdnadsnämnden att bo på
                        Selggrensgården i Gävle kommun.

                        BB, som var god man för AA, motsatte sig att AA skulle flyttas från
                        Katrinebergsgården och ansökte därför hos omvårdnadsnämnden om att AA skulle
                        få bo kvar i sin invanda miljö.

                        I en skrivelse till BB den 10 april 2002 meddelade förvaltningschefen CC att
                        beslutet att inte fortsätta köpa plats på Katrinebergsgården kvarstod. Enligt
                        nämndens bedömning fanns fullgoda förutsättningar att ge AA den vård hon
                        behövde i Gävle kommun varför det inte fanns någon anledning att köpa plats av
                        en annan vårdgivare.

                        BB inkom till nämnden med en skrivelse, daterad den 24 april 2002, i vilken hon
                        överklagade nämndens beslut att vägra AA fortsatt vård på Katrinebergsgården. I
                        en svarsskrivelse den 2 maj 2002, anförde förvaltningschefen följande.

                                  Du har i brev velat överklaga Omvårdnadsnämndens beslut att inte fortsätta att köpa
                                  plats på Katrinebergsgården för AA:s räkning. Vi vill på detta sätt informera Dig om



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 1838-2002    Sid 2 (24)




      att det inte i formell och juridisk mening är ett beslut som går att överklaga med så
      kallat förvaltningsbesvär till Länsrätten. Vi noterar dock Ditt missnöje i enlighet
      med de klagomålsrutiner som tillämpas.
      AA har ett beslut där hon beviljats särskilt boende och kommunens uppgift är då att
      verkställa det beslutet. Ingen kommun har skyldighet att upphandla plats av någon
      annan kommun eller enskilt driven verksamhet om man själv har möjlighet att
      tillgodose behovet inom ramen för kommunens verksamheter.
      Vi måste tyvärr meddela att beslutet att inte längre använda platsen på
      Katrinebergsgården står fast och vi ber att omgående få besked om ifall ni tackar ja
      till den erbjudna platsen på Selggrensgården eller inte.
      Avtalet med Katrinebergsgården kommer att avslutas den 31 maj 2002.
      Återigen hänvisar vi till eventuell annan kommun om Du inte anser att AA skall bo i
      Gävle.
BB framförde i en anmälan till JO klagomål mot Omvårdnadsnämnden i Gävle
kommun angående handläggningen av AA:s biståndsärende rörande plats i särskilt
boende. Hon menade att AA genom nämndens agerande var ”rättslös” och att det
måste finnas ett sätt för AA att få sina individuella behov prövade enligt
rättighetsbestämmelserna i socialtjänstlagen.

Anmälan remitterades för utredning och yttrande till Omvårdnadsnämnden i Gävle
kommun. Nämnden överlämnade som sitt remissvar ett yttrande upprättat av
förvaltningschefen CC.

Med anledning av vad som framkom anmodades Socialstyrelsen att – som ett led i
JO:s granskning – inkomma med ett yttrande angående nämndens handläggning av
biståndsärendet. I remissen angavs att JO ansåg det vara av värde om
Socialstyrelsen även rent allmänt kunde redovisa sin syn vad avser sådana beslut
enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och
socialtjänstlagen (2001:453), SoL, som innebär att den enskilde mot sin vilja
behöver flytta från ett särskilt boende till ett annat sådant boende.

JO begärde därefter av omvårdnadsnämnden att få ta del av AA:s personakt från år
2000 och framåt i tiden.

JO beredde Svenska Kommunförbundet tillfälle att inkomma med synpunkter på de
frågor som hade föranletts av BB:s anmälan till JO.

Omvårdnadsnämnden i Gävle kommun gavs tillfälle att inkomma med synpunkter
på de yttranden som inkom från Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet i
ärendet.

Slutligen bereddes BB tillfälle att kommentera de yttranden som hade inkommit till
JO i ärendet.

Omvårdnadsnämndens remissvar

## Bakgrund

BB har som god man ansökt om särskilt boende för AA f. 19. Ansökan om särskilt
      boende beviljades 2000-05-29. Vid den tidpunkten fanns många personer med behov
                                                                         Dnr 1838-2002     Sid 3 (24)




     av särskilt boende, vilket gjorde att Omvårdnad Gävle valde att tillfälligt köpa
     korttidsplats i ett privat sjukhem i annan kommun. AA har vistats på sjukhemmet
     från 2000-06-26. 2001-05-09 erbjöds AA boende på en avdelning för dementa vid
     Björkegrenska gården. Hennes företrädare tackade nej till detta erbjudande.
     2002-05-18 (rätteligen 2001, JO:s anm.) gjordes en omprövning av beslutet om
     särskilt boende med tillägg att AA var i behov av specialboende för dementa. Detta
     finns i Gävle kommun, men har givetvis ett begränsat antal platser. Vid denna
     tidpunkt fanns inte någon ledig plats.
     Med tiden har AA:s behov förändrats, varför bedömningen är att ett ”vanligt”
     boende för dementa väl skulle uppfylla behoven. Det behöver alltså inte vara ett
     specialboende för dementa.
     2002-02-13 erbjöds AA en lägenhet i ett nyöppnat boende i en avdelning för
     personer med demens.
     2002-09-19 tackade AA:s företrädare nej till detta erbjudande. Därefter har
     skriftväxling förekommit i enlighet med det gode mannen hänvisar till.

## Slutsats

Gävle kommun har fullgjort sina skyldigheter att erbjuda skäligt boende för AA. I
     det skede då inget bra erbjudande fanns, valde kommunen att köpa plats på annat
     håll. Det erbjudande som gavs 2002-02-13 är ett skäligt boende, ett nytt boende, i en
     lugn miljö och med hög kompetens.
     Enligt Omvårdnadsnämndens policy innebär ett nej tack till erbjudande att personen
     ej är kvar i ”kön” och insatserna måste lösas på annat sätt, t.ex. stora insatser av
     hemtjänst och primärvården. I detta fall är detta inte möjligt, då AA inte har någon
     bostad kvar i ordinärt boende.
     Gävle kommun har valt att inte verkställa beslutet för att ge AA:s företrädare
     tillräcklig tid i sina försök att få Gävle kommun att ändra sitt beslut att inte längre
     köpa plats av den privata vårdgivaren.
     Enligt telefonsamtal med socialkonsulent DD har Länsstyrelsen i Gävleborg beslutat
     att ej inleda tillsyn med anledning av BB:s klagomål.

Socialstyrelsens yttrande
     Socialstyrelsen bedömer det vara ändamålsenligast att disponera sitt yttrande så att
     Socialstyrelsen inleder med de allmänna synpunkterna som JO efterlyser och i ett
     därpå följande avsnitt lämnar sitt yttrande.

     1. Allmänna synpunkter

     Socialtjänstlagen, SoL
     SoL är en s.k. rättighetslag innefattande en rätt för den som är i behov av hjälp och
     stöd att få behovet tillgodosett genom lämpliga insatser, som närmare anges i lagen.
     En av de grundläggande principer som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket SoL är att
     socialtjänsten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och
     integritet. Socialtjänsten skall således ha sin utgångspunkt i rätten för den enskilde
     att själv bestämma över sin situation.
     Av 3 kap. 5 § SoL (tidigare 9 §) framgår att socialnämndens insatser för den
     enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne. Av
     lagens förarbeten framgår att bestämmelsen i denna paragraf i första hand riktar sig
     till socialarbetarna och att bestämmelsen klart och tydligt anger att socialtjänsten
                                                                              Dnr 1838-2002    Sid 4 (24)




          inte får vidta insatser ”över huvudet” på klienten. 1 Frivillighet och
          självbestämmande skall vara vägledande vid handläggningen av enskilda ärenden
          inom socialtjänsten.

          Betydelsen av den biståndssökandes önskemål
          Då flera alternativ finns är valet av åtgärder beroende av förhållandena i det enskilda
          fallet men rätten till stöd och hjälp från socialnämndens sida kan inte avse andra
          insatser än sådana som bedöms kunna tillgodose den enskildes behov på ett lämpligt
          sätt. Även om insatserna skall utformas i samförstånd med den enskilde, har denne
          inte någon ovillkorlig rätt att erhålla en viss bestämd insats. Vid valet av åtgärd
          måste därför hänsyn tas till vilka alternativa resurser som finns att tillgå inom
          kommunen.2 Föreligger flera alternativ till insatser konstateras dock i förarbetena att
          det är ”självklart” att ”det slutligen måste vara klienten som också gör valet”. 3
          I förarbetena till den nya socialtjänstlagen konstateras följande:4 ”Vid bedömningen
          av vilken insats som kan komma i fråga måste en sammanvägning göras av olika
          omständigheter såsom den önskade insatsens lämplighet som sådan, kostnaderna för
          den önskade insatsen i jämförelse med andra insatser samt den enskildes önskemål.
          Det kan enligt regeringens mening inte finnas en obegränsad frihet för den enskilde
          att välja sociala tjänster oberoende av kostnad.” Vidare sägs att ”Konflikter kan
          uppstå i all samverkan oavsett hur professionell en tjänsteman är och hur
          välformulerade riktlinjerna än är och även om de ekonomiska förutsättningarna är
          goda. Dessa konflikter måste hanteras. Rättighetsbestämmelsen är i detta hänseende
          en nödvändighet. Risken är annars stor att den enskildes förtroende för socialtjänsten
          försvagas vilket sannolikt leder till sämre förutsättningar för att bedriva
          verksamheten.”

          Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
          LSS är också en rättighetslag men för personer med omfattande och varaktiga
          funktionshinder. Verksamhet enligt lagen skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och
          full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas av lagen. Den skall
          präglas av kontinuitet och respekt för den enskildes självbestämmande. Målet med
          verksamheten skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Enligt 7 §
          LSS skall den enskilde genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.
          Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. Insatserna skall anpassas till
          mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de
          personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

          Socialstyrelsens uppfattning
          Det är en självklarhet att lagstiftningens intentioner enligt dess förarbeten och enligt
          vad som också klart uttrycks i t.ex. de ovan refererade paragraferna, skall prägla
          socialtjänstens arbete i dessa frågor. Således spelar det en utomordentlig roll att
          socialtjänsten är så lyhörd som möjligt gentemot den enskildes önskemål och att
          socialtjänsten så långt det över huvud taget är möjligt strävar efter att tillmötesgå
          dessa önskemål. Lagstiftaren har emellertid förutsatt att situationer kan uppkomma




1
    Prop. 1979/80:1 s. 528.

2
    Prop. 1979/80:1 s. 185.

3
    Prop. 1979/80:1 s. 209, RÅ 1991 ref. 97, Bramstång FT 4–5/94 s. 255 ff.

4
    Prop. 2000/01:80 s. 91.
                                                                             Dnr 1838-2002     Sid 5 (24)




          då socialtjänsten inte kan tillmötesgå önskemål som kan bedömas alltför
          långtgående eller olämpliga och således bedöms kunna leda till insatser som inte är
          adekvata eller lämpliga i förhållande till socialtjänstens ansvar att tillförsäkra en
          skälig levnadsnivå (SoL) eller goda levnadsvillkor och möjligheter att leva som
          andra (LSS).
          Det är således förutsatt att det kan inträffa att den enskildes egen uppfattning om vad
          som bäst tillgodoser det egna behovet inte är möjligt att förena med socialtjänstens
          ansvar att tillgodose behoven på det sätt som förestavas av SoL och LSS.
          Socialstyrelsen anser att det är viktigt att betona att det således finns – och måste
          finnas – en möjlighet och ibland skyldighet för socialtjänsten att bistå den enskilde
          på ett sätt som kan avvika från vad denne själv önskar, men givetvis endast under
          den förutsättningen att avvikelsen kan motiveras med objektiva omständligheter som
          grundas på socialtjänstens professionella erfarenhet och specialkunskap inom sitt
          område.
          Det nu sagda utgör således helt kort Socialstyrelsens grundläggande uppfattning om
          insatser enligt SoL och LSS i allmänhet avseende förhållandet mellan den enskilde
          och socialtjänsten.

          Ändring av beslut
          Den i ärendet aktuella situationen avser emellertid en delvis annan situation än ett
          nybeviljande av en insats, nämligen en ändring av en redan beviljad insats. Innan
          Socialstyrelsen i sitt yttrande (avsnitt 2 nedan) går in på det specifika ärendet
          redovisar Socialstyrelsen därför i detta sammanhang också sin allmänna syn på ett
          sådant ändringsbeslut.
          Ett beviljat särskilt boende är ett gynnande beslut, oavsett om det grundas på SoL
          eller LSS. Möjligheten att ändra ett sådant gynnande förvaltningsbeslut är
          kringgärdad av några förutsättningar, vilka alla kan sägas ha till syfte att tillförsäkra
          den enskilde att beslut inte ändras utan att starka skäl motiverar en ändring. För en
          restriktivitet i fråga om ändringar talar inte minst den enskildes behov av att kunna
          känna trygghet, kontinuitet och också därmed få en möjlighet att själv planera sin
          situation. Denna allmänna orubblighetsprincip kan sägas ha en särskild tyngd i fråga
          om biståndsbeslut och får naturligtvis en allt större betydelse ju mer genomgripande
          beslutet är. Till ett av de mera genomgripande besluten hör just bistånd i form av ett
          särskilt boende och andra till boende anknutna bistånd som berör själva fundamentet
          för skäliga eller goda levnadsvillkor och möjligheten att kunna leva som andra.
          Denna aspekt är således viktigare i dessa beslut än i beslut om placering i viss
          rehabilitering med sikte på annan placering sedermera där det alltså står klart redan
          från början att en viss placering är tänkt att ersättas av någon annan. Socialstyrelsen
          anser att det ligger i god omvårdnad att ge planeringsförutsättningar med
          utgångspunkt i den enskildes självbestämmanderätt.
          Det nu sagda återspeglas också i den förvaltningsrättsliga uppfattningen om
          möjligheten att ändra ett gynnande beslut, dit ju ett beslut om särskilt boende
          tveklöst hör. Ett gynnande beslut kan som regel inte ändras eller återkallas. 5 Av
          hänsyn till den enskildes trygghet har en återkallelse eller ändring av gynnande
          förvaltningsbeslut bara ansetts vara möjlig i följande fall:




5
    Strömberg. H. (2001) s. 71–74
                                                                                         Dnr 1838-2002      Sid 6 (24)




          •    om det är påkallat av tvingande säkerhetsskäl (t.ex. brandfara eller hälsofara)
          •    om ett beslut har fattats med ledning av vilseledande uppgifter som den enskilde
               har lämnat, eller
          •    om beslutet försetts med återkallelseförbehåll.
          Regeringsrätten har i ett relativt nytt rättsfall (RÅ 2000 ref. 16) ytterligare preciserat
          de förvaltningsrättsliga förutsättningarna för sådana ändringar. Rättsfallet avsåg
          visserligen den betydligt mindre ingripande insatsen städning i hemmet men
          resonemangen är allmängiltiga och gör sig gällande med allt större tyngd, ju
          viktigare beslutet är för den enskilde, såsom t.ex. i fråga om geriatrisk vård eller
          vård i livets slutskede.
          Av rättsfallet framgår bl.a. följande. Hänsynen till den enskildes trygghet talar med
          styrka emot att beslut om sådant bistånd får omprövas till den enskildes nackdel
          annat än under generella förutsättningar som anses gälla för omprövning av
          gynnande beslut. Detta gäller främst beslut om bistånd som avser ett bestämt tillfälle
          eller en bestämd period. När ett beslut avser ett fortlöpande bistånd utan någon
          angiven tidsbegränsning kan däremot skälen för omprövning vara så starka –
          exempelvis om biståndsbehovet väsentligen förändras – att ett absolut förbud mot
          omprövning på grund av ändrade förhållanden inte bör uppställas. Det kan dock inte
          komma i fråga att låta ändringar av andra förhållanden än sådana som kunnat
          beaktas vid det ursprung liga ställningstagandet få föranleda en omprövning. Lika
          lite får det komma i fråga att en ändring förestavas av kommunens ekonomi.
          Två regeringsråd var skiljaktiga. Av deras skiljaktiga mening kan emellertid utläsas
          att också dissidenterna instämde i uppfattningen att restriktivitet i bedömningen är
          påkallad vid ändring av vissa genomgripande beslut, där den enskilde kan sägas ha
          en berättigad förväntning om kontinuitet.
          Socialstyrelsen noterar också att JO vid flera tillfällen har uttalat sig i ärenden där
          gynnande beslut om ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen har återkallats. 6 JO
          har i ärendena framhållit att beslut om bidrag utgör gynnande beslut som bara kan
          ändras om de generella förutsättningarna för ändring föreligger. Dessa ärenden
          avsåg emellertid beslut om bidrag för ett visst särskilt ändamål eller för en
          begränsad tid.
          En myndighet har möjlighet att förse ett gynnande beslut med ett
          återkallelseförbehåll. En sådan möjlighet är givetvis nödvändig för rationell
          förvaltning. Emellertid följer av det ovan sagda att sådana förbehåll bör utformas
          med eftertanke och helst ange under vilka förutsättningar som t.ex. en omprövning
          eller ändring kan göras. Inte minst den ovan nämnda trygghetsaspekten talar för att
          förbehållen bör utformas så att de kan förstås av beslutets adressat. Därmed ges
          denne bättre planeringsförutsättningar än om det är fråga om ett allmänt och
          opreciserat förbehåll.
          Socialstyrelsen anser att den möjlighet som finns att ändra ett gynnande
          förvaltningsbeslut allmänt sett skall utnyttjas återhållsamt i fall av insatser som är
          genomgripande, såsom boende, och att särskild restriktivitet bör iakttas när det är
          fråga om särskilt utsatta personer som på grund av ålder eller funktionshinder är
          särskilt beroende av trygga förhållanden.

          Riktlinjer eller bistånd
          En ”social tjänst” kan erhållas antingen som bistånd med individuell prövning eller
          som en social tjänst enligt kommunala riktlinjer. I prop. 1979/80:1 Om




6
    Se t.ex. JO 1994/95 s. 367 och JO 1997/98 s. 348. Jfr även JO 1990/91 s. 161 och JO 1999/2000 s. 231.
                                                                            Dnr 1838-2002        Sid 7 (24)




          socialtjänsten kallas tjänster enligt kommunala riktlinjer för ”Allmänt inriktade
          insatser” och generellt utformade sociala insatser inom äldreomsorgen nämns som
          exempel. Med hänsyn till att sådana beslut är vanligt förekommande och att den
          formen av beslutsfattande är ett nödvändigt inslag för vissa ofta förekommande
          typer av bistånd vill Socialstyrelsen kortfattat beröra också dem.
          Riktlinjer i den kommunala verksamheten är ett sätt att förenkla handläggningen av
          ärenden som förekommer i en stor mängd eller som utgör en generell åtgärd riktad
          mot en viss grupp människor. Exempel på kommunala regler om ”sociala tjänster”
          är hur ofta fönsterputsning eller städning kan erhållas men även möjligheten att
          erhålla en ”särskild boendeform för service och omvårdnad”. Av förarbetena till SoL
          framgår dock att ansökan om bostad i en särskild boendeform för service och
          omvårdnad i allmänhet kommer att prövas som bistånd enligt 6 § SoL (nuvarande 4
          kap. 1 §).7
          Det är inte nödvändigt att göra en biståndsprövning i alla ärenden som avser en
          begäran om en social tjänst. Om någon får sitt behov tillgodosett och är nöjd är det
          fullt tillräckligt att pröva ärendet enligt kommunala regler eller riktlinjer. Av SoL
          följer emellertid att en individuell prövning alltid måste göras när någon t.ex. har
          önskemål om att få tillgång till tjänsten oftare än vad de kommunala riktlinjerna
          medger.

          Information om rätten till biståndsprövning
          Det måste göras klart för den enskilde att den hjälp man kan få inte inskränker sig
          till vad som framgår av kommunens regler/riktlinjer. I samband med varje ansökan
          måste handläggaren påpeka för den enskilde att man alltid har rätt att få en ansökan
          prövad som bistånd. Den som handlägger ansökan skall också försäkra sig om att
          den sökande förstår detta. Avslag (helt eller delvis) vid en prövning enligt
          kommunala riktlinjer skall alltid följas av ett erbjudande om biståndsprövning.
          Biståndsprövning skall alltid erbjudas om den enskilde beviljas något annat än det
          han ansöker om eller inte får hjälp i den omfattning som han önskar.
          Biståndsprövningen bör i sådana fall göras så snart en enskild förklarat sig missnöjd
          med den hjälp som erbjuds.
          Hur en ansökan om hjälp handläggs har stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt i
          och med att beslut om bistånd kan överklagas med förvaltningsbesvär medan beslut
          enligt kommunala riktlinjer kan bli föremål för s.k. kommunal laglighetsprövning.

          Avslutning
          Avslutningsvis kan framhållas att det är angeläget att insatser av den sort som nu är
          aktuell utformas med iakttagande av den enskildes önskemål inom socialtjänstens
          ansvar och att restriktivitet iakttas vid ändring av ett beviljat bistånd, där det är
          angeläget att särskild restriktivitet iakttas vid ändring av mera genomgripande
          biståndsbeslut, såsom särskilt boende.
          I de fall besluten förses med återkallelseförbehåll bör dessa utformas på ett
          preciserat sätt i syfte att öka den enskildes planeringsmöjligheter och tillförsäkra
          denne en förutsebarhet.




7
    Prop. 1990/91:14 s. 146.
                                                                               Dnr 1838-2002     Sid 8 (24)




           2. Yttrande

## Bakgrund

Såvitt framgår av de handlingar Socialstyrelsen tagit del av ställdes socialnämnden
           inför en svår uppgift i det att den uppenbarligen funnit att AA hade ett sådant behov
           som inte kunde tillgodoses på annat sätt än genom ett särskilt boende. Emellertid
           synes det inte ha funnits ett sådant boende tillgängligt inom kommunen vid tiden för
           det första biståndsbeslutet. Socialnämnden iakttog då sin skyldighet att tillgodose
           behoven genom att erbjuda ett lämpligt boende utanför kommunen, nämligen på
           Katrinebergsgården i Mellanfjärden, där AA numera bott i ca ett och ett halvt år. Det
           framkommer inte vilka kontakter nämnden haft med AA dessförinnan, men det har å
           andra sidan inte heller påståtts att den erbjudna platsen accepterades motvilligt.
           Socialstyrelsen ser inte att handläggningen brustit i denna del.

           Återkallelseförbehåll eller ej?
           Vad därefter gäller frågan om återkallelseförbehåll eller ej uppställs inte några
           särskilda krav i lagstiftningen på hur ett sådant skall eller måste se ut för att kunna
           karakteriseras som ett sådant förbehåll.8 I ärendet har beslutet i fråga villkorats av att
           det skall gälla om inte förändringar sker. I denna del kan det visserligen sägas att
           villkoret är mycket allmänt hållet och saknar den precision som Socialstyrelsen
           ansett önskvärd och lämplig (se avsnitt 1). Emellertid ligger det i sakens natur att de
           förändringar som uppenbarligen avses måste vara relevanta i förhållande till
           behovet.
           För att utveckla i någon mån Socialstyrelsens synsätt vill styrelsen anföra att den
           annars önskvärda precisionen i ett förbehåll kan vara utomordentligt svår att
           åstadkomma i vissa fall. I sådana fall torde det vara tillräckligt med ett allmänt hållet
           förbehåll av nu aktuellt slag. Man bör nämligen kunna se behov och insats som
           direkt beroende av varandra så att när behoven förändras, måste också insatsen
           förändras för att kunna möta förändringen. Denna ändring av insatsen kan gå i såväl
           ökande som minskande riktning. Om nämligen den enskilde får större behov har
           socialnämnden skyldighet att öka insatsens tyngd så att också detta ökade behov kan
           mötas. Detsamma gäller i motsatt riktning: om behovet minskar har socialnämnden
           frihet att också minska insatsens omfattning eller utformning. Det nu sagda är
           särskilt påtagligt när det gäller t.ex. äldrevård, där såväl oförutsebara omständigheter
           som akuta händelser kan göra att insatsen måste ändras, ibland med kort varsel. Ett
           så allmänt förbehåll som det aktuella kan därför godtas.

           Ändrade förhållanden?
           Emellertid har myndighetsutövningen i detta fall ytterligare en dimension, nämligen
           den som kan hänföras till det psykiska tillståndet eller psykiska välbefinnandet. Av
           handlingarna framkommer att kommunen redan i ett tidigt skede efter placeringen på
           Katrinebergsgården gjorde ”en omprövning av beslutet om särskilt boende med
           tillägg att AA var i behov av specialboende för dementa”. Detta tyder på att
           kommunen således tidigare ansett att en försämring inträffat. Någon ytterligare
           utredning i den delen saknas, varför Socialstyrelsen inte kan dra några ytterligare
           slutsatser av de överväganden som tydligen då gjordes. Inte heller i det aktuella
           ärendet finns någon fylligare utredning, utan en endast tunn utredning om vad som
           inträffat sedan AA inledde boendet på Katrinebergsgården. Såvitt framgår har endast
           ett intyg avseende förändringar presenterats, nämligen intyget från dr EE, specialist i
           geriatrik. Av detta intyg framgår att förändringar inträffat av två slag, dels synes
           AA:s fysiska status ha ändrats till det sämre, dels har även hennes psykiska status




8
    Jfr Håkan Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 19 u, s. 70, 73.
                                                                 Dnr 1838-2002       Sid 9 (24)




genomgått en försämring. Dessa två omständigheter talar således med tillräcklig
styrka för ett antagande att AA:s redan från början sköra situation blivit alltmer skör
och att den uppenbart begränsade tid hon av dr EE anses ha kvar i livet skulle riskera
en ytterligare förkortning om något inträffar som ur hennes synvinkel är
omtumlande. Det har å andra sidan inte framkommit att det boende hon i dag
beviljats inte skulle kunna klara av denna försämring. Inte heller har det framkommit
att den placering i hemkommunen som ärendet gäller på ett bättre sätt skulle kunna
tillgodose hennes behov av omvårdnad. Därför och då någon annan utredning inte
finns om vilken ändring som kan ha inträffat som kan motivera en ändring av
insatsen (jfr vad Socialstyrelsen anfört i avsnitt 1 beträffande RÅ 2000 ref. 16) kan
Socialstyrelsen inte se att nämnden visat fog för sin åtgärd.
Av vad Socialstyrelsen anfört i avsnitt 1 följer att det rimligen bör finnas utrymme
för den enskilde att få en ändrad insats till stånd också av det enda skälet att den
enskilde så begär och ändringen befinns lämplig. Det har emellertid inte
framkommit att AA uttryckt någon egen uppfattning i frågan, varför inte heller den
enskildes eget önskemål kunnat motivera en flyttning.
Det nu sagda innebär sammanfattningsvis inte endast att AA:s förhållanden ändrats
till det sämre utan också att denna försämring medfört en medicinskt eller psykiskt
betingad extra känslighet för stora förändringar av tillvaron, enligt vad som framgår
av det enda läkarintyg som finns i handlingarna. Det nu anförda ökar enligt
Socialstyrelsens mening angelägenheten av att socialnämnden visar särskilda hänsyn
i valet av sina åtgärder och särskilt beaktar risken av att effekten av den avsedda
åtgärden visar sig vara enbart negativ ur den vårdbehövandes synvinkel. Det intyg
som föreligger och som inte emotsagts borde ha föranlett nämnden att hantera
situationen på ett lyhört sätt och mera noggrant än som synes vara fallet ha vägt
fördelar och nackdelar mot varandra, då givetvis med hänsynen till den enskilde som
ledstjärna. Andra hänsyn, av t.ex. den karaktär som enligt RÅ 2000 ref. 16 inte får
komma i fråga, får givetvis inte tillåtas spela roll i den avvägningen. Socialstyrelsen
hänvisar också till vad styrelsen anfört i avsnitt 1 om samråd och respekten för den
enskilde och dennes självbestämmanderätt.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning har socialnämnden inte handlagt den av nämnden
initierade ändringen av insatsen med tillbörligt hänsynstagande till de
omständigheter Socialstyrelsen nu angett.

Överklagbart beslut?
Slutligen har det framkommit att socialnämnden ansett att dess beslut inte är
överklagbart. En förklaring kan vara att nämnden ansett att det är endast beslutet att
inte längre köpa plats på Katrinebergsgården som AA genom sin gode man vänt sig
mot. Den förklaringen förefaller dock långsökt.
Den rimligaste och närmast liggande tolkningen av AA:s viljeyttring hade emellertid
varit att se den som en begäran om fortsatt oförändrat bistånd, dvs. som en ansökan
som skolat hanteras som ett biståndsärende. Detta skulle därför ha avslutats med ett
beslut, som försetts med överklagandeanvisning. För det fall att utredningen
härvidlag är fullständig anser Socialstyrelsen således att nämnden inte handlagt
ärendet korrekt i denna del, den enskilde till förfång.

Sammanfattning
Socialstyrelsen anser att utredningen visar att socialnämnden inte kan anses ha haft
tillräckligt fog för att avsluta placeringen på Katrinebergsgården.
Socialstyrelsen anser vidare att socialnämnden inte handlagt den av nämnden
initierade ändringen av insatsen med tillbörligt hänsynstagande till det särskilda
behov som kan hänföras till AA:s hälsotillstånd, såsom det framkommit i
utredningen.
Socialstyrelsen anser slutligen att den formella handläggningen av ärendet inte varit
korrekt.
                                                                              Dnr 1838-2002     Sid 10 (24)




Svenska Kommunförbundets synpunkter
          Svenska Kommunförbundet har beretts tillfälle att lämna synpunkter när det gäller
          beslut enligt LSS och SoL som innebär att den enskilde mot sin vilja behöver flytta
          från ett särskilt boende till ett annat. Den information som överlämnats är inte
          tillräckligt omfattande för att det skall vara möjligt att kommentera det anmälda
          ärendet och förbundet ger därför bara en generell bild av hur man ser på dessa
          frågor.

          Hyresrättsliga aspekter
          Ett boende enligt LSS och SoL innebär vissa rättsliga skillnader gentemot ett vanligt
          hyresförhållande.9 En grundläggande skillnad gäller möjligheten att få tillgång till en
          bostad enligt LSS och SoL respektive till ett ordinärt boende.
          Av socialtjänstlagen (5 kap. 7 §) framgår att socialnämnden skall verka för att
          människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i
          sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och attleva som andra.
          Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får bo på ett sätt som är anpassat
          efter hans eller hennes behov av särskilt stöd och skall inrätta bostäder med särskild
          service för dem som behöver ett sådant boende.
          Insatsen ”bostad med särskild service” är enligt socialtjänstlagen en rättighet för en
          enskild person som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem
          tillgodosedda på annat sätt. Insatsen skall tillförsäkra den enskilde en skälig
          levnadsnivå, och den erhålls efter en individuell behovsbedömning. En
          helhetsbedömning av den enskildes totala situation måste alltid göras.
          Enligt socialtjänstlagen har den enskilde emellertid inte en ovillkorlig rätt till en viss
          typ av insats, exempelvis en bostad med särskild service. Det är fullt möjligt för
          kommunen att föreslå en alternativ insats om den erbjudna insatsen tillgodoser
          biståndsbehovet och en skälig levnadsnivå är möjlig att uppnå på annat sätt.
          I LSS anges konkret vilka insatser de personer som omfattas av lagen har rätt till om
          man behöver sådan hjälp i sin livsföring och om behovet inte tillgodoses på annat
          sätt. En av de insatser som regleras i lagen är vuxnas rätt till bostad med särskild
          service eller annan särskilt anpassad bostad (9 § 9 LSS).
          Vid bedömningen av om en enskild har behov av insatsen i sin livsföring måste
          jämförelser göras med den livsföring som kan anses normal för personer i samma
          ålder. Genom insatsen skall den enskilde tillförsäkras goda levnadsvillkor.
          För att en begäran om insatsen ”bostad med särskild service” skall kunna nekas den
          funktionshindrade med hänvisning till att behovet tillgodoses på annat sätt, skall
          behovet också faktiskt tillgodoses på annat sätt.10 Det räcker alltså inte att behovet
          kan tillgodoses på annat sätt, vilket är en väsentlig skillnad gentemot
          socialtjänstlagen. Enligt LSS har den enskilde en ovillkorlig rätt till en specifik
          insats, och lagen ger inte utrymme för kommunen att neka den enskilde en bostad
          med särskild service med motiveringen att alternativa insatser kan tillgodose
          behovet av hjälp.
          En bedömning av om någon har rätt till bostad enligt SoL eller LSS görs med andra
          ord på helt andra grunder än vid ett vanligt hyresförhållande.




9
    Prop. 1992/93:159 s. 187, JO 1993/94 s. 329, RBD 1994:8.

10
     Prop. 1992/93:159 s. 172.
                                                                                         Dnr 1838-2002        Sid 11 (24)




          Ytterligare skillnader mellan boende enligt SoL och LSS jämfört med ett vanligt hyresförhållande
          Även på många andra punkter skiljer sig ett boende enligt SoL och LSS jämfört med
          ett vanligt hyresförhållande. Som exempel kan nämnas att bytesrätt saknas, 11 att
          nämnden vid behov har rätt att få tillträde för besiktning av en lägenhet 12 och att det
          finns bestämmelser om avgifter (i de fall hyra inte är aktuell).

          Delvis samma regler som vid ett vanligt hyresförhållande
          Enligt ett avgörande från Bostadsdomstolen är hyreslagen (12 kap. jordabalken [JB])
          tillämplig på upplåtelser av särskilda boendeformer enligt socialtjänstlagen, under
          förutsättning att hyresgästen tillhandahålls ett utrymme som han disponerar ensam
          och att upplåtelsen sker mot ersättning. 13 Eftersom en bostad med särskild service
          för vuxna skall jämställas med motsvarande boende enligt socialtjänstlagen14 torde
          avgörandet vara av intresse även då det gäller boende enligt LSS.

          Hyrans storlek och besittningsskydd
          Hyreslagen reglerar förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst och är tvingande
          till hyresgästens förmån. I hyreslagstiftningen förutsätts att bestämmelserna är
          tillämpliga i olika grad beroende på uthyrningsobjektet och upplåtelsens art.
          Bostadsdomstolen konstaterar att flera av bestämmelserna i hyreslagen saknar
          tillämpning när det gäller särskilda boendeformer, men menar också att det inte finns
          anledning att utesluta andra. Som exempel på regler som bör tillämpas även i dessa
          sammanhang nämns följande:
          •    de s.k. bruksvärdesreglerna som förhindrar oskäliga hyror, samt
          •    regler om besittningsskydd, dvs. de regler som hindrar en hyresvärd från att säga
               upp en hyresgäst utan att det finns någon grund för uppsägning.
          Grund för uppsägning kan enligt hyreslagen exempelvis vara att en hyresgäst stör
          övriga hyresgäster, att hyresgästen inte betalar hyran eller att huset skall rivas och
          det inte är oskäligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör. För att en
          uppsägning skall få verkan räcker det inte att en hyresvärd anger ett skäl enligt
          hyreslagen. Därutöver krävs att hyresvärdens intresse av att säga upp hyresgästen på
          den anförda grunden väger tyngre än hyresgästens intresse av att bo kvar. Finns
          grund för uppsägning enligt hyreslagen kan alltså en hyresgäst sägas upp även när
          bostaden är ”en bostad med särskild service”. Att kommunen har det yttersta
          ansvaret för hyresgästerna som ”vårdtagare” kan, enligt Bostadsdomstolen, inte
          hindra att hyresavtalen kan bringas att upphöra.
          Om en person går miste om sitt besittningsskydd är det viktigt att uppmärksamma
          att kommunens skyldighet att ansvara för och bereda ett boende som motsvarar
          personens behov kvarstår.
          En hyresgäst som hyr en bostadslägenhet i andra hand av en hyresgäst som har hyrt
          lägenheten genom ett s.k. blockhyresavtal har samma besittningsskydd som en




11
     SOU 1999:33 s. 70.

12
     JO 1993/94 s. 329.

13
     Se RBD 1994:8 samt prop. 1992/93:159 s. 182 där det framgår att bostad med särskild service för vuxna skall
jämställas med motsvarande boende enligt socialtjänstlagen.

14
     Prop. 1992/93:159 s. 182.
                                                                                          Dnr 1838-2002         Sid 12 (24)




          hyresgäst som hyr direkt av en fastighetsägare.15 Med blockhyresavtal menas ett
          avtal genom vilket en hyresgäst – t.ex. en kommun – hyr flera lägenheter (minst tre)
          av en hyresvärd i syfte att hyra ut dem i andra hand. Blockuthyrning förekommer
          främst i samband med upplåtelser som riktas till särskilda kategorier hyresgäster,
          t.ex. studenter, äldre, personer med funktionshinder, psykiskt sjuka eller
          missbrukare.16
          När en person hyr i andra hand och det inte är fråga om s.k. blockhyresavtal gäller
          andra regler om besittningsskydd. Reglerna om besittningsskydd träder då ikraft
          först när hyresavtalet har varat i två år. Dessförinnan kan förstahandshyresgästen
          säga upp en boende som har andrahandskontrakt utan att ange de särskilda skäl som
          finns i hyreslagen.

          Förvaltningsrättsliga aspekter
          Ett beslut som en myndighet har fattat kan vid en senare granskning visa sig vara
          oriktigt på grund av t.ex. en oriktig lagtillämpning eller någon omständighet som
          inte var känd hos eller uppmärksammad av myndigheten när beslutet meddelades. I
          många fall kan beslut korrigeras genom den s.k. självrättelsemöjligheten (se 27 §
          FL) men vissa beslut har till sin karaktär ansetts vara sådana att de inte skall kunna
          ändras av myndigheten. Hit hör de gynnande besluten, t.ex. ett beslut om att bifalla
          en begäran om bistånd enligt SoL eller insats enligt LSS.

          Gynnande beslut
          Ett gynnande beslut kan som regel inte ändras eller återkallas. 17 Av hänsyn till den
          enskildes trygghet har en återkallelse eller ändring av gynnande förvaltningsbeslut
          bara ansetts vara möjlig
          •    om det är påkallat av tvingande säkerhetsskäl (t.ex. brandfara eller hälsofara)
          •    om ett beslut har fattats med ledning av vilseledande uppgifter som den enskilde
               har lämnat, eller
          •    om beslutet försetts med återkallelseförbehåll.
          Verksamhet enligt LSS skall enligt lagens förarbeten bl.a. präglas av kontinuitet. Det
          innebär att den enskilde och hans eller hennes familj skall känna trygghet i att stödet
          varar så länge behovet finns. I en snävare bemärkelse är innebörden att en insats inte
          skall upphöra eller förändras om inte den enskilde själv deltagit i ett sådant beslut.
          För LSS-beslut finns dock inte några andra regler om återkallelse eller ändring av
          gynnande beslut än de som redovisas ovan.
          Justitieombudsmannen har vid flera tillfällen uttalat sig i ärenden där gynnande
          beslut om ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen har återkallats. 18 JO har i
          ärendena framhållit att beslut om bidrag utgör gynnande beslut som bara kan ändras
          om de generella förutsättningarna för ändring föreligger. Dessa ärenden avsåg
          emellertid beslut om bidrag för ett visst särskilt ändamål eller för en begränsad tid.




15
     45 § andra stycket JB (SFS 2002:29) och prop. 2001/20:41 s. 25–36.

16
   Av Svea hovrätts beslut 2001-12-14 nr SÖH 456 målnr ÖH 4542-01 framgår att det är möjligt för en kommun,
enligt de hyresrättsliga reglerna, att säga upp ett förstahandskontrakt även då andrahandshyresgästens bostad är ett
särskilt boende enligt SoL. Upphör hyresförhållandet i det första ledet så upphör även andrahandskontraktet om
parterna inte kommer överens om något annat.

17
     Strömberg, H. (2001) s. 71–74.

18
     Se t.ex. JO 1994/95 s. 367 och JO 1997/98 s. 348. Jfr även JO 1990/91 s. 161 och JO 1999/2000 s. 231.
                                                                         Dnr 1838-2002      Sid 13 (24)




      Rättsfallet RÅ 2000 ref. 16 behandlade frågan om möjligheten att ändra ett löpande
      beslut utan någon angiven tidsgräns (beslutet gällde hemtjänst). Enligt
      Regeringsrätten kan skälen för omprövning vara så starka – exempelvis om behovet
      väsentligt förändrats – att ett absolut förbud mot omprövning på grund av ändrade
      förhållanden inte bör uppställas. ”Det kan dock inte komma ifråga att låta ändringar
      av andra förhållanden än sådana som kunnat beaktas vid det ursprungliga
      ställningstagandet få föranleda en omprövning.”
      När en enskild individs behov av bistånd enligt SoL eller insatser enligt LSS
      väsentligt förändrats i någon riktning torde det vara möjligt att upphäva ett
      gynnande beslut även då beslutet rör ett särskilt boende. En väsentlig ändring kan
      medföra att behovet inte längre finns eller att behovet inte är möjligt att tillgodose i
      det boende den enskilde erhållit. Bor den enskilde kvar då behovet blivit väsentligt
      mer omfattande än tidigare eller väsentligt ändrat karaktär, kan resultatet bli att
      boendet inte tillförsäkrar den enskilde en skälig levnadsnivå alternativt goda
      levnadsvillkor.

Omvårdnadsnämndens kommentar
      Omvårdnadsnämnden vill på detta sätt ge lite ytterligare bakgrundsfakta och
      information i ärendet.
      AA:s placering i det enskilt drivna boendet Katrinebergsgården var tänkt som en
      korttidsvistelse i avvaktan på erbjudande om lämpligt boende här i Gävle. Detta
      skedde i överenskommelse med AA och hennes företrädare. Emellertid tog det länge
      tid än beräknat att finna lämplig plats och en ny bedömning av AA:s behov visade
      att hon hade behov av ett boende för personer med demenssjukdom vilket ytterligare
      fördröjde handläggningen.
      När sedan plats kunde erbjudas motsatte sig företrädaren en flytt med motivering att
      AA var alltför dålig för att flyttas. Det läkarintyg som presenterats innebär också att
      AA skulle ha en uppenbart begränsad tid kvar i livet. Omvårdnadsnämnden tar sig
      dock friheten att ifrågasätta om det är att rätt använda begreppet vård i livets slut när
      en person har flera år kvar att leva.
      Handläggningen har också fördröjts av den skriftväxling som det senaste året pågått
      mellan förvaltningen och AA:s företrädare och som slutligen resulterade i en
      anmälan till Länsstyrelsen och till JO. Under denna tid har AA bott kvar på
      Katrinebergsgården då nämnden velat avvakta resultatet av anmälningarna och tiden
      har gått.
      Omvårdnadsnämnden inser dock i detta läge att det är orimligt att kräva att AA skall
      flytta från Katrinebergsgården och nämnden kommer att fortsätta köpa plats där för
      hennes räkning.
I ett beslut den 30 december 2004 anförde JO André följande.

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
I förevarande ärende behandlas händelser och omständigheter som till en del ägde
rum under den tid socialtjänstlagen (1980:620) var gällande. Jag har valt att här
hänvisa till nu gällande socialtjänstlag (2001:453) som – i de avseenden som
behandlas i det följande – inte har inneburit någon ändring i sakligt hänseende.

Enligt den s.k. portalparagrafen i 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (SoL) skall
verksamheten inom socialtjänsten bygga på respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet. Vad särskilt gäller omsorgen om de äldre har i
                                                                   Dnr 1838-2002   Sid 14 (24)




förarbetena till förutvarande socialtjänstlag (1980:620) betonats tre grundläggande
principer, nämligen integritet, trygghet och valfrihet (se prop. 1987/88:176 s. 23 f.).

Den första principen gäller människors rätt att själva bestämma och att få behålla
sin integritet och identitet. En människa som har uppnått hög ålder skall självfallet
ses som en individ med ett unikt liv bakom sig, med sin egen uppfattning om och
en självklar rätt att besluta om hur hon vill leva sitt fortsatta liv.
Integritetsprincipen måste respekteras och skall vara vägledande både vid planering
av resurser och i det dagliga service- och vårdarbetet.

Den andra principen är att människor måste ges förutsättningar att få känna sig
trygga. Det är den enskilde som själv kan avgöra under vilka förhållanden hon
känner sig trygg. För många är därvid närheten till anhöriga och grannar eller till
personal dygnet runt av avgörande betydelse. Vidare är kontinuiteten i kontakterna
mellan personalen och den vårdade mycket viktig.

Den tredje principen om valfrihet innebär att människor när de blir gamla inte skall
behöva vidkännas begränsningar i möjligheterna att utforma sitt eget liv, att välja
bostad och att kunna delta aktivt i samhällslivet. Människor måste också kunna
påverka innehållet i och utformningen av samhällets service och vård.

Särskilt boende
Enligt 5 kap. 5 § SoL skall socialnämnden verka för att äldre människor får goda
bostäder och skall ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan
lättåtkomlig service. När de insatser som kan ges i hemmet är otillräckliga skall de
äldre kunna erbjudas ett boende som kan tillgodose kraven på en högre grad av
omsorg. Av 5 kap. 5 § andra stycket SoL följer att kommunen skall inrätta
särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor som
behöver särskilt stöd. Service och vård i de särskilda boendeformerna bör utformas
efter den enskildes behov och på ett sådant sätt att självbestämmandet och
tryggheten förstärks.

Uttrycket särskilda boendeformer för äldre används som ett gemensamt begrepp för
skilda former av boende, t.ex. olika typer av servicehus, gruppboenden för äldre
samt sjukhem och andra vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård.

Den sociala och medicinska kompetensen har integrerats inom de särskilda
boendeformerna. Kommunerna har ett samlat ansvar för de i det löpande arbetet
förekommande arbetsuppgifterna. Av 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
HSL, följer att varje kommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som
bor i en sådan boendeform. Kommunens ansvar omfattar dock inte sådan hälso-
och sjukvård som meddelas av läkare.

Från den enskildes synpunkt är det viktigt att kunna välja mellan olika boende- och
vårdformer. Den enskilde har dock inte någon ovillkorlig rätt till bistånd i viss
form. Detta hindrar inte att utgångspunkten för den givna servicen och vården skall
vara den enskildes egna förutsättningar, behov och önskemål. Insatserna måste
                                                                         Dnr 1838-2002     Sid 15 (24)




utformas så att de är flexibla och snabbt kan anpassas till människors skiftande
behov. Målet bör vara att den enskilde skall kunna bo kvar i sitt boende till livets
slut. Det är också viktigt att kontinuiteten i personalkontakterna kan upprätthållas
(se prop. 1987/88:176 s. 65 f. samt prop. 1990/91:14 s. 51).

Inom ramen för sin skyldighet att ge omsorg åt äldre människor har kommunen en
betydande handlingsfrihet och bestämmanderätt när det gäller att prioritera mellan
olika uppgifter och anpassa verksamheten efter de lokala förutsättningarna.

Det ankommer på kommunen att bedöma behovet av antal äldreboenden, ordna
olika kategorier av sådana boenden och att närmare bestämma var dessa skall vara
belägna, hur stora de skall vara och liknande mer organisatoriska frågor.

Det måste även stå kommunen fritt att lägga ned ett äldreboende, t.ex. därför att
lokalerna är uttjänta eller för att effektivisera verksamheten. Eftersom omsorgen
om de äldre är en obligatorisk uppgift för kommunen är en annan sak att
kommunen är skyldig att se till att ekonomiska och andra resurser ställs till
verksamhetens förfogande så att åliggandena enligt SoL blir fullgjorda i den
omfattning som lagen kräver.

Rätten till bistånd i form av särskilt boende
Ansökan om bostad i en särskild boendeform för service och omvårdnad prövas i
allmänhet som bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL. Enligt bestämmelsen har den som inte
själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till
bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin
livsföring i övrigt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig
levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes
möjligheter att leva ett självständigt liv.

I förarbetena till nu gällande socialtjänstlag anförde regeringen följande angående
begreppet skälig levnadsnivå (prop. 2000/01:80 s. 90 f.).

      När det gäller att bestämma nivån för biståndet har det som tidigare kopplats till
      begreppet skälig levnadsnivå. Skälig levnadsnivå innebär inte bara en
      nivåbestämning utan ger också uttryck för vilken form av insats, vård och
      behandling, andra stödformer eller ekonomiskt bistånd, som kan komma ifråga. Att
      tydligt särskilja nivå från innehåll är omöjligt utan att den skäliga levnadsnivån blir
      ett uttryck för kvaliteten i insatsen och vilken ambitionsnivå som kan vara rimlig i
      ett enskilt fall mot bakgrund av rättighetsbestämmelsens syfte.
      /…/
      Mot bakgrund av detta anser regeringen att det är viktigt att markera
      socialtjänstlagens grundläggande syfte att garantera att medborgarna får sina behov
      av bistånd tillgodosedda. Nivåerna på insatserna måste därför vara sådana att detta
      uppfylls. I detta hänseende blir begreppet skälig levnadsnivå ett uttryck för vissa
      minimikrav på insatsen vad gäller kvaliteten. Många gånger har begreppet emellertid
      vållat problem eftersom det har givit upphov till tvister om olika alternativ och
      kostnaderna för dessa. Vid bedömningen av vilken insats som kan komma ifråga
      måste en sammanvägning göras av olika omständigheter såsom den önskade
      insatsens lämplighet som sådan, kostnaderna för den önskade insatsen i jämförelse
      med andra insatser samt den enskildes önskemål. Det kan enligt regeringens mening
                                                                        Dnr 1838-2002     Sid 16 (24)




      inte finnas en obegränsad frihet för den enskilde att välja sociala tjänster oberoende
      av kostnad.
      I både kommunens och den enskildes intresse ligger att biståndet skall utformas så
      att det svarar mot det mål man vill uppnå. Oftast innebär det att det råder
      samstämmighet mellan den enskilde och tjänstemannen om lämplig insats. I de fall
      det inte är möjligt måste tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå ske mot
      bakgrund av rättighetsbestämmelsens grundläggande syfte dvs. en yttersta garanti
      för medborgarnas livsföring i olika avseenden. Detta utesluter emellertid inte att
      kommunen när likvärdiga insatser finns att tillgå, ges möjlighet att välja det
      billigaste alternativet.
Detta innebär att socialnämnden som huvudregel inte är skyldig att utge bistånd
avseende en preciserad insats i form av placering i ett visst angivet servicehus eller
motsvarande. Bedömningen torde vanligen avse om bistånd skall utges i form av
särskilt boende av en viss kategori såsom servicehus, gruppbostad eller sjukhem.
En sammanvägning skall dock göras mellan olika omständigheter såsom vårdens
lämplighet, kostnaden för vården i jämförelse med andra alternativ samt den
enskildes önskemål om vårdform. Vid prövningen bör beaktas hur kommunen
arbetar med den aktuella typen av frågor och vilka åtgärder kommunen normalt
erbjuder för att tillgodose sådana behov som är i fråga. Om den av kommunen
erbjudna insatsen tillgodoser biståndsbehovet, har den enskilde ingen rätt att få
insatsen utformad på ett visst annat sätt (prop. 1996/97:124 s. 174).

Socialnämndens bedömning av rätten till bistånd skall komma till uttryck i ett
beslut. Om beslutet går den enskilde emot får det enligt 16 kap. 3 § SoL överklagas
hos länsrätten. Att beslutet kan överklagas i den för s.k. förvaltningsbesvär
gällande ordningen innebär att domstolen kan pröva ärendet i dess helhet och i
förekommande fall sätta ett nytt beslut i det överprövades ställe.

Ändring av en redan beviljad insats – omprövning av ett tidigare fattat
biståndsbeslut
Någon generell regel om under vilka förutsättningar en myndighet kan ändra ett
beslut av annan anledning än rena förbiseendefel finns inte. Utgångspunkten är
dock att ett gynnande beslut inte kan ändras till nackdel för den enskilde. Undantag
kan göras dels om beslutet har försetts med ett s.k. återkallelseförbehåll dels om
tvingande säkerhetsskäl påfordrar en omedelbar återkallelse dels om beslutet blivit
oriktigt på grund av att den enskilde vilselett myndigheten.

Fråga är om det finns ytterligare fall då ett beslut om bistånd kan ändras till
nackdel för en enskild. Regeringsrätten har behandlat den frågeställningen i ett
avgörande som refererats i RÅ 2000 ref. 16. Avgörandet gällde om en socialnämnd
kunde ompröva och till biståndstagarens nackdel ändra ett beslut om bistånd i form
av hemtjänst som gällde tills vidare. Regeringsrätten anförde därvid bl.a. följande.

      Rätten till bistånd enligt 6 § SoL (numera 4 kap. 1 §, min komm.) och de paragrafer
      vartill där hänvisas är en förmån som enligt lagen skall bestämmas inom viss
      angiven ram av den enskildes behov för försörjningen och livsföringen i övrigt.
      Hänsynen till den enskildes trygghet talar med styrka emot att beslut om sådant
      bistånd får omprövas till den enskildes nackdel annat än under de generella
      förutsättningar som anses gälla för omprövning av gynnande beslut. Detta gäller
                                                                       Dnr 1838-2002    Sid 17 (24)




      främst beslut om bistånd som avser ett bestämt tillfälle eller en bestämd period. När
      ett beslut avser ett fortlöpande bistånd utan någon angiven tidsbegränsning kan
      däremot skälen för omprövning vara så starka – exempelvis om biståndsbehovet
      väsentligt förändras – att ett absolut förbud mot omprövning på grund av ändrade
      förhållanden inte bör uppställas. Det kan dock inte komma i fråga att låta ändringar
      av andra förhållanden än sådana som kunnat beaktas vid det ursprungliga
      ställningstagandet få föranleda en omprövning.
När det gäller beslut avseende fortlöpande bistånd utan någon angiven
tidsbegränsning kan konstateras att Regeringsrättens avgörande inte utesluter att
det kan finnas situationer där omprövning på grund av ändrade förhållanden kan
vara motiverade. Som framgått ovan kan det dock inte komma i fråga att låta
ändringar av andra förhållanden än sådana som kunnat beaktas vid det ursprungliga
ställningstagandet få föranleda en omprövning. Det finns således ett visst utrymme
för att hävda att det på grund av ändrade omständigheter kan vara möjligt att ändra
ett beslut avseende fortlöpande bistånd utan någon angiven tidsbegränsning, även
om någon av de generella förutsättningarna för ändring av gynnande beslut inte
varit för handen.

Verkställighet av biståndsbeslutet
Allmänt
Socialnämnden har inte någon skyldighet att i ett beslut om bistånd avseende
särskilt boende närmare ange hur biståndet skall utformas. I de allra flesta fall
anges i beslutet endast att sökanden beviljas bistånd i form av särskilt boende.

Det är först när beslutet därefter verkställs som det bedöms var biståndstagaren
skall ges en plats, en bostad. Den enskilde kan självfallet uttrycka önskemål om
vilket boende han eller hon föredrar och detta skall givetvis så långt möjligt
respekteras. Den enskilde har dock inte någon oinskränkt rätt att få som han eller
hon vill. Det erbjudna boendet måste dock tillförsäkra biståndstagaren en skälig
levnadsnivå.

Möjligheten att överklaga ett verkställighetsbeslut
Normalt fattas inga särskilda fristående beslut rörande verkställigheten av ett
förvaltningsbeslut. Förvaltningens praktiskt inriktade ställningstaganden till
detaljerna för hur ett visst beslut skall verkställas brukar närmast ses som ett slags
naturlig fortsättning på huvudbeslutet. Har t.ex. beslut fattats om bistånd i form av
matleveranser, fattas inga särskilda beslut om hur leveransen till den enskilde i
praktiken skall utföras. Huvudregeln är sålunda att ett verkställighetsbeslut inte går
att överklaga. Ett annat betraktelsesätt kan dock vara påkallat om
verkställighetsbeslutet innefattar ett mera självständigt avgörande, om det
förutsätter en självständig prövning av moment som inte tidigare prövats, eller om
tidigare beslut under förfarandet får omprövas. Är verkställighetsbeslut utrustade
med en självständig effekt kan det således inte uteslutas att de bör kunna
överklagas (se Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet s. 582 f.).
                                                                     Dnr 1838-2002     Sid 18 (24)




Förändringar av verkställigheten – flyttning från ett särskilt boende till ett annat
sådant boende
Det kan finnas flera orsaker till att det uppkommer fråga om att flytta den som bor i
ett särskilt boende till ett annat sådant boende. Först och främst skall här nämnas
det fall att den enskilde själv önskar flytta. En annan situation är när de faktiska
förutsättningarna för att bo kvar inte längre föreligger därför att det särskilda
boendet har skadats i en brand eller därför att verksamheten upphör till följd av att
en enskild som svarar för den har gått i konkurs. Det finns dock situationer som
inte sällan för de boende framstår som mer kontroversiella. Hit hör att kommunen
har beslutat att avveckla ett särskilt boende därför att en omorganisation har ägt
rum eller därför att kommunens ekonomi gör att man strävar efter att lösa de äldres
vård- och omsorgsbehov på ett mindre kostnadskrävande sätt. Kommunen kan
önska flytta den enskilde från ett boende som drivs i enskild regi till ett av
kommunens egna särskilda boenden därför att kommunens kostnad därigenom
skulle minska. En kommun kan besluta att inte på nytt upphandla en entreprenad
som avser drift av ett särskilt boende när entreprenadavtalet har upphört. Orsaken
till detta behöver inte vara kostnaden, utan en ny inriktning av verksamheten eller
att entreprenören inte har uppfyllt sitt åtagande. Vidare kan kommunen vilja att en
enskild flyttar därför att denne enligt kommunens mening kan erbjudas bättre
omvårdnad på ett annat särskilt boende osv.

När en kommun vill att den enskilde skall flytta från ett särskilt boende till ett
annat särskilt boende är det som regel inte fråga om en omprövning av ett tidigare
beslut om bistånd. En sådan flyttning utgör närmast en fråga om en ändring av
verkställigheten av ett beslut om bistånd. De allmänna principerna om
förutsättningarna för att ändra ett gynnande förvaltningsbeslut blir därför inte
tillämpliga.

I stället aktualiseras frågor om en kommun ensidigt och formlöst kan bestämma att
den enskilde skall flytta eller om kommunen i en sådan situation har att formalisera
”flyttbeslutet” och därmed ge den enskilde möjlighet att få saken prövad av
domstol.

Omvårdnadsnämndens beslut
AA beviljades bistånd i form av särskilt boende den 29 maj 2000. Hon erhöll en
plats på Katrinebergsgården som var ett särskilt boende med demensinriktning i
Nordanstigs kommun.

Enligt en anteckning i ett ärendeblad den 18 maj 2001 bedömde handläggaren att
AA:s sjukdom hade utvecklats så att hennes behov inte kunde tillgodoses på det
boende hon hade. Nämnden har i sitt remissvar till JO anfört att AA:s behov hade
förändrats och att ett ”vanligt” boende för dementa – och inte ett specialboende –
väl skulle uppfylla AA:s behov av vård och omsorg.

AA underrättades av socialförvaltningen den 13 februari 2002 om att hon skulle
flytta till en lägenhet i Gävle i ett nyöppnat boende för personer med demens.
                                                                   Dnr 1838-2002   Sid 19 (24)




AA var, vid tidpunkten för kommunens beslut att flytta henne, drygt 81 år gammal.
Hon hade bott på Katrinebergsgården i cirka ett och ett halvt år.

AA:s gode man BB motsatte sig en flyttning av AA på den grunden att AA var
svårt sjuk och inte hade lång tid kvar att leva. Enligt BB var AA trygg på
Katrinebergsgården och fick bästa tänkbara vård där. BB ansökte därför hos
omvårdnadsnämnden om att AA skulle få bo kvar i sin invanda miljö. Hon fick till
svar av förvaltningen att beslutet att inte köpa plats på Katrinebergsgården
kvarstod. Då BB ansåg att det nya erbjudna boendet skulle innebära en försämring
för AA överklagade hon nämndens beslut att ”vägra AA fortsatt vård på
Katrinebergsgården”. Förvaltningen upplyste henne om att ”det inte i formell och
juridisk mening är ett beslut som går att överklaga med så kallat förvaltningsbesvär
till länsrätten”. Omvårdnadsförvaltningen synes således ha ansett att placeringen av
AA på Katrinebergsgården liksom flyttningen till ett annat särskilt boende utgjorde
en ren verkställighet av det beslut om bistånd som hade fattats den 29 maj 2000
och att sådana verkställighetsbeslut inte kan överklagas.

Frågan om det ändrade boendet föranleddes av att AA:s hälsotillstånd hade
förändrats till det sämre. Som framgått tidigare av redovisade förarbetsuttalanden
har, vad gäller omsorgerna om de äldre, en stor vikt lagts vid trygghetsaspekten
(avsnitt 4.1–4.2). Den enskilde skall inte behöva flytta från ett särskilt boende till
ett annat sådant boende på grund av att vårdbehovet ändras. Tanken är att
insatserna skall utformas så att de är flexibla och snabbt kan anpassas till
människors skiftande behov. Det uttalade målet är att den enskilde skall kunna bo
kvar i sitt boende till livets slut. Socialstyrelsen har vad gäller flyttningen av AA
ansett att omsorgsnämnden inte har handlagt den av nämnden initierade ändringen
av insatsen med tillbörligt hänsynstagande till det särskilda behov som kan
hänföras till AA:s hälsotillstånd så som det framkommit i utredningen. Då frågan
belysts i Socialstyrelsens yttrande finner jag för egen del inte skäl att närmare
uppehålla mig vid den utan går över till nämndens formella handläggning av AA:s
ärende. Den fråga jag främst kommer att behandla är den som rör den enskildes
möjlighet att få en prövning i domstol av socialförvaltningens besked om att han
eller hon skall flytta.

Som framgår av det tidigare anförda är det inte något krav att nämnden i ett beslut
om bistånd i form av särskilt boende anger var den enskilde skall erbjudas boende.
Valet av bostad ingår som ett led i verkställigheten av beslutet. Om det i ett sådant
fall sedermera uppkommer en fråga om att flytta den enskilde till ett annat boende
men den enskilde motsätter sig det, bör nämnden, enligt vad Socialstyrelsen har
anfört i sitt remissyttrande uppfatta den enskildes ståndpunkt som en begäran – en
ansökan – om fortsatt oförändrat bistånd. Den ordningen har den svagheten att det
kan ifrågasättas om det är helt korrekt att tala om ”oförändrat bistånd” när det i det
ursprungliga beslutet rörande rätt till särskilt boende inte har angetts var den
enskilde skall bo. Det föreslagna tillvägagångssättet torde dock kunna sägas
motsvara den situationen att en enskild till nämnden gör en ansökan om att få bo i
ett visst särskilt boende. Om nämnden i sitt biståndsbeslut – eller en domstol i en
                                                                    Dnr 1838-2002   Sid 20 (24)




dom – har angett att bistånd beviljas i ett visst boende leder detta till särskilda
frågor för det fall att det vid ett senare tillfälle uppkommer ett behov av att flytta
den enskilde till ett annat boende (se avsnitt 4.4 om ändring av gynnande beslut).
De här synpunkterna ger mig anledning att behandla den grundläggande frågan i
vilken utsträckning det kan vara möjligt för den enskilde att få domstols prövning
av själva verkställigheten av ett biståndsbeslut.

När någon har ansökt om bistånd i form av ett särskilt boende skall nämnden pröva
ansökan utifrån vad som stadgas i 4 kap. 1 § SoL. Om ansökan bifalles brukar
nämnden i beslutet ange att den enskilde har rätt till särskilt boende. Eventuellt
anger nämnden därvid även vilken inriktning boendet skall ha, t.ex. om det skall
vara ett boende för dementa. Däremot är det inte vanligt att nämnden i
biståndsbeslutet anger var den enskilde skall bo; detta brukar betraktas som en
verkställighetsfråga (se avsnitt 4.5.2).

Utgångspunkten är att socialförvaltningens åtgärder som syftar till att verkställa ett
biståndsbeslut inte kan överklagas. Det finns dock vissa åtgärder som rör
verkställigheten och som har sådana rättsverkningar för den enskilde att han eller
hon torde ha ett berättigat intresse av att få åtgärden prövad av domstol. Ett
förordnande som rör verkställigheten av nämndens beslut om bistånd i form av
särskilt boende kan inrymma moment som kan påverka den enskildes situation i
flera hänseenden. Så kan vara fallet om han eller hon erbjuds en plats i ett boende
som ligger långt från hemorten. Ett annat sådant fall är om en placering sker i ett
boende som inte har särskild kompetens att ta hand om personer med vissa
sjukdomar eller ett boende som rent allmänt sett har en begränsad servicenivå. I
sådana fall kan det ifrågasättas om verkställigheten av biståndsbeslutet i det
enskilda fallet tillgodoser den enskildes rätt till en skälig levnadsnivå.

Frågan om möjligheten att kunna överklaga utformningen av en insats har något
berörts i förarbetena till socialtjänstlagen och LSS.

Som har framgått av tidigare redovisade uttalanden i förarbetena till
socialtjänstlagen är socialnämndens val av biståndsinsats beroende av
förhållandena i det enskilda fallet (se avsnitt 4.2–4.3). Nämnden har att göra en
sammanvägning av olika omständigheter och den enskilde har inte någon
ovillkorlig rätt att erhålla en viss bestämd insats. Dessa uttalanden tar dock inte
sikte på verkställigheten av biståndsbeslutet utan på själva beslutet om rätten till
bistånd. Angående möjligheten att överklaga ett beslut om bistånd anfördes vid
införandet av socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1 s. 576) att om nämnden har
avslagit den enskildes begäran om bistånd, kommer länsrättens prövning att i första
hand avse frågan om rätten till bistånd. Vid bifall till överklagandet skulle
prövningen också omfatta frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att tillgodose
den enskildes behov. Vid ett bifall kan det ibland vara påkallat att återförvisa
ärendet till socialnämnden för att nämnden skall kunna besluta om insatsernas
närmare utformning.
                                                                       Dnr 1838-2002     Sid 21 (24)




Frågan om omfattningen av förvaltningsdomstolarnas prövning diskuterades också
i förarbetena till lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen). Omsorgslagen har numera ersatts av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Enligt 4 § omsorgslagen hade den som omfattades av lagens s.k. personkrets rätt
till särskild omsorg i form av bl.a. gruppbostad. Ett beslut om att avslå en ansökan
om särskild omsorg kunde enligt 20 § överklagas till länsrätten. I
specialmotiveringen till sistnämnda bestämmelse (prop. 1984/85:176 s. 78)
framhölls att om den enskilde vänder sig till nämnden för att få hjälp med särskilda
omsorger har nämnden i första hand att pröva om rätt till särskild omsorg
föreligger i enlighet med lagens bestämmelser. Länsrättens prövning av ett
överklagande skulle i dessa fall enbart avse frågan om rätten till den särskilda
omsorgen och inte utformningen av insatsen. Lagrådet gjorde dock vissa uttalanden
i detta sammanhang (propositionen s. 123) som i viss mån går emot vad som
anfördes i specialmotiveringen. Lagrådet anförde i denna del bl.a. följande.
      Specialmotiveringen innehåller vissa uttalanden om innebörden och omfattningen av
      den prövning som domstolen har att göra i ett besvärsärende. Sålunda anför
      departementschefen bl.a. att om domstolen finner att den enskilde har rätt till
      särskilda omsorger skall domstolen ”enbart pröva om rätt finns till den eller de
      omsorger som den enskilde begärt”. Härtill fogas att ”domstolens prövning skall i
      dessa fall enbart avse frågan om rätten till den särskilda omsorgen, inte
      utformningen”.
      Härtill vill lagrådet anföra. Om den enskilde har förvägrats viss i 4 § angiven
      omsorg och besvärsprövningen därför gäller klagandens påstående att han är
      berättigad till omsorgen ifråga, torde det inte finnas anledning för domstolen att vid
      bifall till besvären gå närmare in på utformningen av den avsedda omsorgen.
      Givetvis bör det i en sådan situation ankomma i första hand på omsorgsnämnden att,
      med beaktande bl.a. av de resurser som står till förfogande, bestämma det närmare
      innehållet i omsorgen.
      Det kan emellertid tänkas fall då den enskilde visserligen kommer i åtnjutande av
      viss omsorg enligt 4 § men gör gällande att innehållet i den lämnade omsorgen inte
      uppfyller lagens krav på hur en sådan omsorg bör vara beskaffad. Om exempelvis en
      person är missnöjd med viss stödinsats som erbjuds honom och önskar tillgång även
      till annan eller mer kvalificerad hjälp, måste han rimligen ha rätt att av domstolen få
      prövat om vad som erhålls uppfyller lagens krav eller om denna förutsätter en högre
      nivå på omsorgen. I sådana fall kommer alltså domstolsprövningen att avse just
      utformningen av den särskilda omsorgen, i vart fall på det sättet att domstolen uttalar
      sig om huruvida den lämnade omsorgen är tillräcklig med beaktande av innehållet i
      3 och 5 §§ av lagen.
Handikapputredningen anförde i sitt förslag rörande LSS, när det gällde
möjligheten att överklaga vissa beslut, att om en person är missnöjd med en viss
stödinsats som erbjudits honom och önskar tillgång till annan eller mer kvalificerad
hjälp, måsta han rimligen ha rätt att av domstolen få prövat om vad som erhålls
uppfyller lagens krav eller om denna förutsätter en högre nivå på omsorgen (SOU
1991:46 s. 548 f.). I propositionen anslöt sig det föredragande statsrådet till de
uttalanden som Lagrådet hade gjort i sitt yttrande över förslaget angående
omsorgslagen. Han anförde därvid bl.a. att ett beslut om viss utformning av en
                                                                   Dnr 1838-2002   Sid 22 (24)




insats eller om en ändring av en tidigare lämnad insats i regel måste anses utgöra
ett för den enskilde överklagbart beslut (prop. 1992/93:159 s. 190).

Till skillnad från socialtjänstlagen ger LSS rätt till vissa bestämda insatser och
detta förhållande kan medföra en viss distinktion när det gäller domstolarnas
prövning av ett överklagande. Däremot torde man av de uttalanden som har gjorts i
förarbetena till lagstiftningen på det sociala området kunna dra den slutsatsen att en
domstols prövning inte behöver vara begränsad till enbart frågan om rätten till
bistånd. I samband med en ändring av en insats kan det mycket väl komma under
domstols prövning att ta ställning till om den nya insatsen står i överensstämmelse
med det bistånd som den enskilde tidigare har beviljats av nämnden i ett
biståndsbeslut eller av domstol i en dom.

Om ett beslut om en ändring av verkställigheten innebär en placering i ett boende
som har lägre servicenivå eller som på annat sätt innebär en ändring av vården och
omsorgen talar starka skäl för att det nya verkställighetsbeslutet kan överklagas
genom s.k. förvaltningsbesvär. Domstolens prövning torde då inriktas på om den
enskilde efter förändringen av insatsen tillförsäkras den hjälp som han eller hon
tidigare har beviljats av nämnden eller av domstol. För att den enskilde skall ha
möjlighet att överklaga placeringen är det angeläget att nämnden fattar ett formellt
beslut rörande ändringen av utformningen av insatsen.

En annan fråga än den nu berörda är hur man skall se på ett beslut som innefattar
en flyttning av den enskilde från ett särskilt boende till ett annat sådant boende utan
att servicenivån ändras. Den hjälp han eller hon kommer att erhålla i det nya
boendet är kanske till och med mer kvalificerad än den som erhölls tidigare.

Det finns utrymme för olika uppfattningar om hur man skall bedöma möjligheten
för den enskilde att klaga på nämndens verkställighetsbeslut i ett sådant fall.

Om flyttningen innebär att den enskilde kommer att flyttas långt från hemorten,
eller om han eller hon har bott lång tid i det nuvarande boendet, framstår det som
rimligt att anse att den enskilde bör kunna få verkställigheten prövad i domstol.

Förvaltningens förordnande om att AA skulle flytta innefattade en ny och
självständig prövning som rörde utformningen av den insats som AA hade.
Bedömningen att hon skulle flytta synes ha grundats på att hon inte längre hade
behov av det specialboende för dementa som Katrinebergsgården utgjorde.
Nämndens ensidiga ställningstagande får därmed anses ha inneburit ett avgörande
angående kvaliteten/nivån på det bistånd som AA rent faktiskt hade erhållit en
längre tid. Det nya ”placeringsbeslutet” hade en sådan självständig rättsverkan att
det enligt min mening kan ifrågasättas om inte ”verkställighetsbeslutet” hade
kunnat bli föremål för prövning av domstol. Oavsett hur man ser på den frågan
hade förordnandet om flyttning sådan betydelse för AA att det inte borde ha
hanterats så informellt som varit fallet. Förordnandet om ändringen av
verkställigheten borde enligt min mening ha kommit till uttryck i ett formellt
beslut. Om förvaltningen hade fattat ett formellt beslut rörande
                                                                  Dnr 1838-2002   Sid 23 (24)




verkställigheten/flyttningen hade AA kunnat överklaga beslutet till länsrätten, och
det skulle då ha ankommit på domstolen att ta ställning till om den hade kunnat ta
upp saken till prövning. Genom att förvaltningen inte gjorde detta har AA inte getts
den möjligheten.

När det gäller nämndens handläggning av ärendet angående AA vill jag
avslutningsvis anföra följande. I det nu förevarande fallet gjorde AA:s gode man en
framställning till nämnden om att AA skulle beviljas bistånd till fortsatt boende på
Katrinebergsgården. Det har med anledning av AA:s begäran ankommit på
nämnden att ta ställning till framställningen genom ett formellt beslut. Om
nämnden hade ansett att det var fråga om en renodlad verkställighetsfråga låg det
nära till hands för nämnden att avvisa framställningen. Om däremot nämnden efter
en prövning i sak kommit fram till att ansökan inte skulle bifallas skulle den ha
avslagits. I båda fallen hade AA haft möjlighet att överklaga beslutet till länsrätten
genom s.k. förvaltningsbesvär. För underlåtenheten att fatta ett formellt beslut kan
nämnden inte undgå kritik.

Nämndens bedömning vad gällde flyttningen av AA från Katrinebergsgården till
ett annat särskilt boende grundades på att AA:s tillstånd hade försämrats och att
hon inte längre hade behov av ett specialboende med demensinriktning. Någon
egentlig utredning som belyste AA:s situation och vårdbehov synes emellertid inte
ha utförts. Detta borde givetvis ha skett i samband med att frågan om flyttning
aktualiserades.

Avslutande synpunkter
Ifrågavarande ärende är ett exempel på att det finns en oklarhet rörande
möjligheten att överklaga en socialnämnds beslut att mot den enskildes vilja flytta
denne från ett särskilt boende till ett annat sådant boende. Frågan om flyttning av
äldre och funktionshindrade aktualiserar även andra frågor än den som rör
möjligheten att överklaga ett verkställighetsbeslut. Jag kan härvid hänvisa till två
andra beslut som jag har meddelat i dag (dnr 2657-2001 och 2362-2003). Jag
kommer inom kort att fatta beslut i ytterligare ärenden som också rör flyttning av
äldre och funktionshindrade.

Frågan är inte ny utan har även väckts i tidigare anmälningar. Jag vill här särskilt
peka på ett fall som rörde en kommun som hade ”köpt” platser för två kvinnor i ett
enskilt vårdhem som låg i en annan kommun. Sedan kvinnorna hade bott en lång
tid på hemmet beslutade kommunen att de skulle flytta till ett särskilt boende i
hemkommunen. Frågan om kvinnornas rätt att bo kvar kom att avgöras enligt
hyresrättsliga regler och inte enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Min
granskning avsåg socialnämndens strikt formella handläggning av ärendena. Fallet
påvisade dock de svårigheter som kan uppstå när det gäller ändrad verkställighet av
beslut rörande bistånd i form av särskilt boende (se JO:s beslut den 28 juni 2002,
dnr 3882-2000).
                                                               Dnr 1838-2002   Sid 24 (24)




Enligt min mening finns det inte någon given lösning på hur ärenden rörande
flyttning skall handläggas. Saken kompliceras dessutom ytterligare när, som i det
nyss nämnda fallet, hyresrättsliga aspekter skall beaktas. Utredningen om
verkställighet av vissa gynnande kommunala beslut (S 2003:07) har nyligen lagt
fram ett betänkande. De problemställningar som jag har behandlat i besluten har
visst samband med de som utredningen har haft att överväga. Det skulle enligt min
mening vara av värde för den praktiska rättstillämpningen om de frågor som jag
har berört kunde behandlas i samband med arbetet med utredningens betänkande
eller i något annat lämpligt sammanhang. Jag finner därför skäl att tillställa
Socialdepartementet en kopia av detta beslut jämte de ovan nämnda besluten.
