# Utrymmet för myndigheter att ge instruktioner för mediekontakter

JO 2009-09-16 dnr 1843-2009

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2009-09-16         1843-2009              1 (4)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Utrymmet för myndigheter att ge instruktioner för mediekontakter


                        I en anmälan till JO ifrågasattes ett kort som Stockholms stad delat ut till sina
                        anställda. Kortet innehöll råd om mediekontakter. På kortets respektive sidor fanns
                        följande texter:

                        Alltid vid mediekontakter

                        – Ta god tid på dig
                        – Tänk efter innan du svarar
                        – Håll dig inom ditt eget ansvarsområde
                        – Säg om du inte vet, kan eller får svara på frågan
                        – Håll dig till fakta
                        – Utgå från att alla samtal är intervjuer
                        – Var bestämd, rättvis och ärlig

                        Aldrig vid mediekontakter

                        – Ljuga, gissa eller ha egna teorier
                        – Bli upprörd eller arg
                        – Låta situationen eller reportern stressa dig
                        – Diskutera sekretessbelagd information
                        – Använda uttrycket ”inga kommentarer”

                        Kortet gav enligt anmälan intrycket att staden som arbetsgivare motsätter sig att
                        dess anställda vid kontakter med massmedier uttrycker sin uppfattning om t.ex. hur
                        deras arbetssituation påverkas av politiska beslut. En tjänsteman som gör så måste
                        ju anses ”ha egna teorier” och kanske inte ”håller sig till fakta”. En anställd som
                        uttalar sig om stadens verksamhet i allmänhet, eller om sina överordnades sätt att
                        styra den egna förvaltningen, kan inte sägas ”hålla sig inom sitt ansvarsområde”.

                        I anmälan påpekades att alla de nämnda sätten att agera naturligtvis omfattas av
                        meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen,
                        som även ger rätt att ”diskutera sekretessbelagd information” med journalister. Det
                        är olämpligt att staden till sina anställda distribuerar information som ger intrycket




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                     Dnr 1843-2009     Sid 2 (4)




att meddelarfriheten inte till fullo gäller för dem. Användningen av kortet riskerar
att bidra till minskad medvetenhet om meddelarfriheten inom stadens organisation.

## Bedömning

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Myndigheternas skyldighet att respektera sina anställdas yttrandefrihet är belyst i
många JO-beslut. En allmän utgångspunkt finns i JO 1975/76 s. 317:

      Det rättsskydd som tryckfrihetsförordningen byggt upp kring pressens
      informationskällor skall självfallet respekteras av det allmännas organ. De får i
      enlighet härmed exempelvis inte göra förfrågningar eller efterforskningar för att
      skaffa sig kännedom om vem som lämnat information till pressen, om denne ej
      framträtt öppet, och får heller inte ingripa mot den som informerat pressen genom
      vare sig disciplinära åtgärder eller tillrättavisningar o.d. En annan sak är att en
      myndighet eller en funktionärs förman får anses oförhindrad att ge en funktionär råd
      om vad som kan vara värt att beakta vid eventuella egna kontakter med massmedia.
      Något utrymme för anvisningar eller direktiv finns däremot inte utan funktionären
      bestämmer själv över om och hur han skall uttala sig när han gör det för egen
      räkning och inte som ett led i enmyndighets pressinformationsverksamhet.
I flera av de tidigare JO-besluten har myndighetsåtgärder med sikte på medie-
kontakter kritiserats. Ett krav på att anställda måste rapportera mediekontakter till
myndigheten har ansetts utgöra en otillåten inskränkning av yttrandefriheten (dnr
968-2002). I ett ärende från 2004 förekom bl.a. instruktionen ”Förtroliga samtal
med journalister av typ ’off the record’ […] skall du inte ha” (JO 2004/05 s. 398).
Även det bedömdes vara en otillåten inskränkning. Instruktionen ”Interna frågor
hanteras internt, inte i media eller i andra forum utanför våra väggar” är också ett
exempel på en kränkning av de anställdas grundlagsfästa rättigheter (JO 2003/04
s. 396). I JO 2006/07 s. 473 kritiserades ordföranden i en kommunal nämnd sedan
han till en tjänsteman uttalat ”Du ska inte springa till tidningarna och lägga dig i
politiken. Politiska uttalande görs av oss politiker och inte av de anställda! Man
måste veta sina roller, här är det jag som är vår presstalesman!”.

Som framhålls i det inledningsvis citerade beslutet från 1970-talet står det i och för
sig en myndighet och dess befattningshavare fritt att ge personalen råd i
mediefrågor. Mediernas betydelse i samhällslivet har sedan dess blivit än större. De
utgör den dominerande kommunikationskanalen mellan myndigheter och
medborgare. Myndigheter har därvid en skyldighet att på ett professionellt sätt föra
ut korrekt och relevant information. För detta kan det behövas såväl interna
instruktioner som utbildning. Det bör understrykas att uppgiften att svara på frågor
från journalister inte sällan upplevs som svår och avskräckande för den enskilde
tjänstemannen. Stöd i form av instruktioner och utbildning kan då underlätta
sådana kontakter och därmed främja samma slags intressen som grundlagens skydd
för yttrandefriheten tillkommit för att värna.

När råd om mediekontakter ges bör det klart framgå att det inte handlar om något
försök att påverka de anställdas rätt att ge uttryck åt sina åsikter (jfr JO 1993/94 s.
499 och 1995/96 s. 454). JO Eklundh har i det sammanhanget understrukit det
angelägna i att en myndighet hanterar frågor om de anställdas yttrandefrihet på
                                                                     Dnr 1843-2009    Sid 3 (4)




sådant sätt att man inte ger näring åt misstankar att myndighetens ledning inte
accepterar att de anställda i kraft av sin yttrandefrihet offentligen framför kritik mot
myndigheten (JO 2004/05 s. 73).

För egen del vill jag rekommendera att myndigheter i samband med information,
instruktion och utbildning i mediefrågor regelmässigt omnämner offentlighets-
principens och meddelarfrihetens roll i sammanhanget. Erfarenheten visar att även
vällovliga initiativ annars lätt uppfattas som försök att begränsa insyn och

## Utredning

yttrandefrihet.

Det distribuerade kortet
Den instruktion som här ska bedömas ser till formen ut som ett visitkort och är till
innehållet en lathund. Ambitionen är uppenbarligen att behändigt tillhandahålla
mycket kortfattade råd för de anställda vid deras mediekontakter. Kortet måste
bedömas utifrån den förutsättningen, inte som om det vore fråga om auktoritativt
föreskrivna förhållningssätt.

Med den utgångspunkten har jag för min del svårt att uppfatta det sammantagna
budskapet annat än som råd och tips av det slag som regelmässigt framförs på
medieutbildningar, ofta från journalisthåll för övrigt. Jag har dock förståelse för de
synpunkter anmälaren uttryckt – inte minst i ljuset av att offentliganställdas
yttrandefrihet inte alltid respekteras på vederbörligt sätt – och anser att några av
kortets fraser är diskutabla.

Det gäller rådet att ”aldrig […] ha egna teorier”. Det sägs dock i en uppmaning
som samtidigt avråder från lögner och gissningar. Även om det kan tolkas som att
den anställde inte ska föra fram egna uppfattningar ter det sig i sitt sammanhang
snarare som en varning för att spekulera alltför fritt, vilket kan vara ett klokt råd till
ett oerfaret intervjuobjekt. Motsvarande reflektioner kan göras beträffande andra
uttryck som kan missförstås, nämligen ”Håll dig inom ditt eget ansvarsområde”,
”Säg om du inte vet, kan eller får svara på frågan” och ”Håll dig till fakta”.

Den punkt som anger att man aldrig ska diskutera sekretessbelagd information är
felaktigt utformad. Visserligen kan det från allmän synpunkt tyckas naturligt att
sekretessregler ska respekteras. Men i många fall föreligger en rätt för den som har
tystnadsplikt att vid mediekontakter just diskutera även sådant som är
sekretessbelagt. Det är en central och av lagstiftaren noga övervägd del av
meddelarfriheten. Som JO Eklundh påpekade i sitt beslut från 1995 är det
angeläget att en myndighet hanterar frågor av det här slaget på sådant sätt att man
inte ger näring åt misstankar om att myndighetens ledning inte accepterar de
anställdas yttrandefrihet. Rådet att aldrig diskutera sekretessbelagd information vid
mediekontakter kan uppfattas som att myndigheten avråder sina tjänstemän från att
utnyttja meddelarfriheten. Det är, även med beaktande av önskemålet om att
formulera råden kort och uttrycksfullt, alldeles för kategoriskt avfattat.

Hur kortets innehåll tolkas är sammanfattningsvis beroende av vilket perspektiv
som anläggs. Lösryckta delar kan uppfattas som uppmanande till återhållsamhet
                                                                   Dnr 1843-2009      Sid 4 (4)




vid kontakter med medier. Helheten kan enligt min mening emellertid inte
uppfattas så. Även om särskilt rådet att aldrig diskutera sekretessbelagd
information är olämpligt anser jag därför inte att det från rättslig synpunkt finns
tillräcklig grund för kritik mot Stockholms stad enbart i anledning av kortets
innehåll.
