# Kritik mot Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Falun, och Polismyndigheten Dalarna för långsam handläggning av en
förundersökning rörande misshandel av barn

JO 2009-01-19 dnr 1848-2008

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                      Sid
                                                                           2009-01-19             1848-2008               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Falun, och
                        Polismyndigheten Dalarna för långsam handläggning av en
                        förundersökning rörande misshandel av barn

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot kammaråklagaren BB vid
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Falun. Hon var missnöjd med
                        handläggningstiden i en förundersökning och uppgav bl.a. att hon i april 2006
                        polisanmäldes för misshandel av sina barn. Hon fick inte träffa barnen och åtal
                        väcktes först drygt elva månader senare. Hon frikändes sedan av tingsrätten.

## Utredning

Handlingar i åklagarkammarens ärende 505A-1270-06, Falu tingsrätts dom i mål B
                        1558-06 och ärendehistorik i Polismyndigheten Dalarnas ärende K8440-06
                        infordrades och granskades. Av utredningen framkom sammanfattningsvis
                        följande.

                        En polisanmälan om misshandel av två barn födda år 1995 och 1999 gjordes den
                        20 april 2006 och samma dag inleddes förundersökning och AA antecknades som
                        skäligen misstänkt. Därefter hölls fram till sommaren ett antal förhör. I november
                        hölls ytterligare förhör och några dagar senare lämnades förundersöknings-
                        protokollet till bl.a. AA:s offentlige försvarare för slutdelgivning. Den 23 mars
                        2007 meddelade denne att han inte påkallade någon ytterligare utredning. Åtal
                        väcktes den 29 mars.

                        Åklagarmyndigheten anmodades att lämna upplysningar och yttrande över
                        handläggningstiden i ärendet. Myndigheten (vice riksåklagaren CC) kom in med ett
                        yttrande till vilket var fogat upplysningar från vice chefsåklagaren DD (här
                        utelämnade) och BB.

                        BB uppgav bl.a. följande.

                                  Någon gång efter det att jag återkom från min semester erhöll jag samtal från
                                  barnens mormor som begärde att få höras som vittne samt att förhör jämväl skulle
                                  hållas med den kontaktperson som familjerätten utsett för barnen. Jag kontaktade
                                  omgående som jag minns det per telefon utredaren och begärde att dessa personer
                                  skulle höras. Dessvärre vilket jag beklagar har inte något av dessa samtal kommit att



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                   Dnr 1848-2008     Sid 2 (6)



dokumenteras i diariet av mig. Jag har dock i direktiv till polisen den 22 oktober
2006 efterhört om mormodern hörts ännu och på grund av min tidigare bristande
dokumentation härom ställt frågan om kontaktpersonen skulle höras. I samma
direktiv begärde jag att utredaren skulle ombesörja att advokaterna erhöll allt
material i utredningen samt förhören med barnen på DVD.
Eftersom modern erhållit en ny offentlig försvarare efter det att samtliga förhör med
barnen var hållna krävde jag att försvararna skulle tillfrågas om de påkallade
kompletterande förhör med målsägandena. Detta för att uppfylla de krav som
uppställs i 6 artikeln i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. I artikeln sägs bl. a. att envar när det
gäller anklagelse mot honom för brott skall vara berättigad till en rättvis (”fair”) och
offentlig rättegång och att den anklagade härvid skall ha rätt att förhöra eller låta
förhöra vittnen mot honom. Med hänsyn till att Europadomstolen i flera fall, där
uppgifter av vittne eller målsägande varit den avgörande bevisningen mot den
tilltalade, funnit det stridande mot artikel 6 att lägga dem till grund för fällande dom
när den som lämnat uppgiften inte hörts i rättegången och den tilltalade eller
företrädare för honom inte heller i annat sammanhang fått tillfälle att utfråga
uppgiftslämnaren, ansåg jag att denna nya förfrågan till framförallt moderns nya
offentliga försvarare var nödvändig (jfr NJA 1992 s 532 och NJA 1993 s 68).
Den 13 november 2006 kontaktades jag av barnens mor med förfrågan angående
ärendets fortskridande och med önskemål från hennes sida om att ärendet skulle
kunna påskyndas. Jag kontaktade omgående per telefon utredaren och påminde om
ärendet och hörde mig för om barnens mormor samt kontaktpersonen hörts ännu
vilket de inte hade.
Den 15 respektive den 16 november 2006 hölls de aktuella förhören med mor-
modern och kontaktpersonen. Förhören inkom till kammaren den 20 november
2006. I och med att dessa förhör hållits ansåg jag att vi slutfört den utredning som
jag ansåg var nödvändig. Det återstod således endast slutdelgivning enligt 23 kap 18
§ rättegångsbalken innebärande bland annat att försvararna hade möjlighet att
påkalla kompletterande förhör med målsägandena för att uppfylla Europa-
konventionens krav på rättvis rättegång.
Förundersökningsprotokoll skickades ut för slutdelgivning den 21 november 2006
till försvararna.
Av pm av den 30 november 2006 upprättat av utredaren framgår att mammans
sambos offentliga försvarare glömt att hämta protokoll samt DVD i ärendet.
Den 13 december 2006 inkom till Åklagarkammaren en skrivelse från moderns
rättshjälpsbiträde med begäran om att jag skulle ta beslut i åtalsfrågan med största
möjliga skyndsamhet. Jag minns att jag kontaktade rättshjälpsbiträdet och förklarade
att utredningen inte var slutdelgiven men jag har tyvärr brustit då det gäller att
dokumentera detta samtal.
Den 1 mars 2007 inkom förfrågan från tingsrätten angående utredningsläget i
aktuellt ärende vilken förfrågan besvarades den 13 mars 2007.
Den 12 mars 2007 påminde jag utredaren per telefon angående aktuellt ärende. Hon
lät meddela att hon begärt besked från moderns offentliga försvarare vid ett tiotal
tillfällen utan att få något besked huruvida de påkallade någon ytterligare utredning i
enlighet med 23 kap 18 § RB. Jag erinrade henne om att 2 a § förundersöknings-
kungörelsen var tillämplig och att den sedan länge passerats varför advokaten måste
avkrävas ett besked.
Av pm av den 26 mars 2007 upprättat av utredaren framgår:
        att moderns offentliga försvarare den 19 december 2006 begärde förlängd
         delgivningstid till den 12 januari 2007,
        att utredaren den 17 januari 2007 lämnade meddelande till moderns
         offentliga försvarares sekreterare att försvararen skulle kontakta utredaren,
        att utredaren den 22 januari 2007 talade med moderns offentliga försvarare
         angående delgivningen. Han meddelade att han skulle träffa modern den 24
                                                                  Dnr 1848-2008     Sid 3 (6)



         januari 2007 och att han ville avvakta tills han pratat med henne då de
         troligen skulle begära kompletteringar i ärendet. Försvararen lovade
         återkomma snarast efter de träffats,
        att utredaren den 2 februari 2007 kontaktade moderns offentliga försvarare
         som då hade besök av sin klient. Försvararen skulle höra av sig till
         utredaren så snart de bestämt vilka som skulle höras,
        att utredaren påminde moderns försvarare den 21 februari 2007 när de
         träffades i ett annat ärende,
        att utredaren den 5 mars 2007 lämnade ett meddelande till moderns
         offentliga försvarares sekreterare med begäran att han skulle höra av sig till
         utredaren,
        att utredaren ånyo sökte moderns offentliga försvarare den 14 mars 2007,
        att utredaren den 23 mars 2007 kontaktades av moderns offentliga
         försvarare som meddelade att de inte hade någon erinran mot utredningen.
Den 27 mars 2007 inkom förundersökningsprotokoll till åklagarkammaren.
Den 28 mars 2007 väckte jag åtal mot modern och hennes sambo vid Falu tingsrätt.
Huvudförhandling utsattes till den 25 och 28 maj 2007 men den blev inställd.
Huvudförhandling ägde sedan rum den 24 och 28 augusti 2007.
–––
Vad gäller ärendets fortskridande från det att jag återkom från min semester den 21
augusti 2006 till dess att förundersökningsprotokollet skickades ut den 21 november
2006 konstaterar jag att det under denna tid endast hölls två förhör vilka påkallats av
moderns mor. Dessa tre månader borde jag självfallet ha varit mer aktiv som
förundersökningsledare än vad som var fallet. Jag är medveten om att det
förhållandet att jag var tvungen att prioritera andra ärenden framför detta inte
medförde att tidsfristen i 2 § förundersökningskungörelsen fick överskridas. Jag kan
emellertid inte bortse från att den höga arbetsbelastningen ändå är förklaringen till
att jag inte varit mer aktiv som förundersökningsledare under denna period.
Jag konstaterar vidare mot bakgrund av vad som ovan antecknats att det tog drygt 4
månader att få ärendet slutdelgivet. Även om jag självfallet är den som har ansvaret
för förundersökningen i dess helhet, i egenskap av förundersökningsledare, anser jag
inte att jag kan ta på mig allt ansvar för den tidsutdräkt som uppstått under denna
tidsperiod. Det är i den enskildes – i detta fall moderns – rättssäkerhetsintresse som
vi avvaktade beskedet, nämligen om hon och hennes nya offentliga försvarare
påkallade ytterligare utredning. Otaliga försök gjordes från utredarens sida att förmå
försvararen att ge ifrån sig ett besked. De preliminära besked som gavs var att
ytterligare kompletteringar skulle begäras utan att de gick närmare in på vilken typ
av komplettering som kunde komma att begäras än att det avsåg förhör. I detta
sammanhang bör omnämnas att åtal, enligt 23 kap 18 § RB inte får beslutas innan
skäligt rådrum beretts den misstänkte och dennes försvarare. Endast i undantagsfall
finns skäl att besluta åtal utan hinder av föreskrifterna i första stycket nämnda
paragraf nämligen om det föreligger risk för omedelbar preskription. Någon sådan
risk förelåg självfallet inte i aktuellt ärende. Eftersom någon uttrycklig begäran om
komplettering inte inkom saknades – så som det får förstås – möjlighet för mig att
enligt andra stycket i nämnda paragraf bedöma om de ev. kompletteringar som
kunde komma att begäras hade betydelse för utredningen. Därmed torde det ha
saknats möjlighet för mig att avslå den ännu inte gjorda framställan enligt nämnda
paragraf. Om begäran hade avsett kompletterande förhör med barnen skulle detta
självklart ha betydelse för utredningen. Även beträffande denna period var
arbetsbelastningen på mig hög. Den 11 december 2006 fick jag överta
förundersökningsledningen i ett ärende från en kollega vilket ärende återupptagits av
Utvecklingscentrum efter en begäran om överprövning av ett beslut att lägga ned
förundersökningen. Det aktuella ärendet skulle bedrivas med mycket stor
skyndsamhet eftersom de ev. brotten riskerade att preskriberas den 3 januari 2007.
Detta komplicerade bedrägeri/trolöshets ärende upptog mycket stor del av min
                                                                         Dnr 1848-2008     Sid 4 (6)



      arbetstid eftersom jag var tvungen att på orimligt kort tid slutföra den aktuella
      förundersökningen och ta beslut i åtalsfrågan. Under vecka 51 år 2006 och vecka 1
      år 2007 nödgades jag och vice chefsåklagaren dessutom från en kollega överta
      handläggningen av ett häktat mål med tre tilltalade för bland annat grov våldtäkt
      samt avsätta tid för en komplicerad huvudförhandling som pågick i minst 6 dagar.
      Som jag minns det hade jag inte någon hel eller partiell befrielse från annan lottning
      under den aktuella tiden. Under veckorna 7-22 genomgick jag dessutom Ekobrotts-
      myndighetens redovisningskurs motsvarande 4 veckors heltidsstudier. Allt detta är
      självklart ingen ursäkt men likafullt min förklaring till att jag under den aktuella
      perioden inte hade möjlighet att säkerställa att ärendet handlades på ett sätt som
      överensstämde med gällande rätt och att jag inte agerade mer kraftfullt som
      förundersökningsledare.
CC hänvisade beträffande handläggningen till BB upplysningar och anförde, efter
en redogörelse för den rättsliga regleringen, bl.a. följande under rubriken
bedömning.

      Inledningsvis kan jag konstatera att åklagaren och polisen har handlagt utredningen
      föredömligt snabbt under de första månaderna. Utredningen, som har gällt allvarlig
      brottslighet, har varit omfattande och rört två målsäganden och två misstänkta
      personer. Enligt min mening har utredningen i sig varit av sådan beskaffenhet att
      fristen enligt 2 a § förundersökningskungörelsen har fått överskridas.
      –––
      Med hänsyn till att tidsfristen hade löpt ut när åklagaren gav direktiv om att
      utredningen skulle slutdelges hade det varit lämpligt att denne tidigare än vad som
      kom att ske hade påmint polisen om ärendet. Om så hade skett borde det faktum att
      försvararen under lång tid inte efterkommit polisens förfrågningar huruvida
      ytterligare utredning påkallades ha uppdagats snabbare än vad som kom att ske.
      Därmed hade åklagaren tidigare kunnat agera för att försöka slutföra utredningen
      mer skyndsamt. Det bör noteras att när förundersökningen väl var färdigställd har
      åklagaren omgående fattat beslut i åtalsfrågan.
      Det bör särskilt framhållas att åklagaren, trots det ansträngda arbetsläget vid
      åklagarkammaren i Falun, på ett snabbt och omsorgsfullt sätt har drivit ärendet
      framåt genom att ge nya direktiv efter att polisen redovisat vidtagna utrednings-
      åtgärder. Åklagaren har även följt anvisningarna i Åklagarmyndighetens föreskrifter
      och allmänna råd ÅFS 2007:5 om att inte dröja längre tid än tre månader med att
      vidta åtgärder för att föra utredningen framåt. Att ärendet dragit ut på tiden efter att
      utredningen slutfördes synes främst bero på att det varit svårigheter med att
      slutdelge moderns offentliga försvarare. Sammanfattningsvis hade det varit önskvärt
      att åklagaren i viss mån hade varit något mer aktiv, i vart fall när det gäller tiden
      efter att utredningen slutfördes, med att verka för att beslut i åtalsfrågan inte drog ut
      på tiden onödigt länge.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Muntliga upplysningar inhämtades från polismyndigheten. Kriminalinspektören EE
uppgav bl.a. följande angående handläggningen efter juli 2006. BB kontaktade
henne per telefon någon gång under sensommaren eller hösten 2006 och begärde
att kompletterande förhör skulle hållas. Den 24 oktober fick hon skriftligt direktiv
från BB angående detta. Hon hade då semester. Den 13 november påminde BB
henne per telefon och samma dag sökte hon förhörspersonerna. Därefter
färdigställdes utredningen och lämnades till de offentliga försvararna för
slutdelgivning. AA:s offentlige försvarare lämnade besked att ytterligare utredning
inte påkallades först i mars 2007. Hon hade då påmint försvararen ett antal gånger
om ärendet och fått löfte om att han skulle återkomma med besked om ytterligare
förhör påkallades. Hon påminde honom när de träffades i andra ärenden och ringde
                                                                    Dnr 1848-2008   Sid 5 (6)



även till honom och hans sekreterare. Försvararen skulle träffa sin klient den 24
januari och därefter skulle han återkomma. Så skedde emellertid inte och hon
påminde igen den 2 februari. Den 12 mars fick försvararen en vecka på sig av
åklagaren. Under den aktuella tiden träffade hon åklagaren i andra ärenden och
nämnde säkert problemet med slutdelgivningen för honom och hon tror att hon
frågade vad hon skulle göra. Arbetssituationen var under den här perioden mycket
ansträngd. Tidigare chefen för familjevåldsenheten, FF, bekräftade EE:s uppgift att
arbetssituationen var mycket ansträngd under den aktuella perioden.

Det kan tilläggas, som också Åklagarmyndigheten noterat, att det av ett åtgärdsblad
i ärendet som upprättats vid polismyndigheten framgår att EE kontaktade BB med
anledning av att AA:s offentlige försvarare den 19 december 2006 begärde
förlängd tid att yttra sig till den 12 januari 2007.

Bedömning
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken framgår att en förundersökning ska
bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. När det, som i det nu
aktuella fallet, rör sig om en förundersökning i vilken målsäganden är under 18 år
ställs det i 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) upp ett särskilt krav på
skyndsamhet. Enligt bestämmelsen ska en förundersökning där målsäganden vid
tiden för anmälan inte fyllt 18 år bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktas mot
målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i
mer än sex månader. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i
åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det
finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast
om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda
omständigheter.

Det är undersökningsledaren som har ansvar för förundersökningen i dess helhet.
Han ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rätts-
säkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som
biträder honom behövliga direktiv för arbetet (1 a § förundersökningskungörelsen).

Av utredningen framgår att förundersökning rörande misstanke om misshandel av
två barn inleddes den 20 april 2006 och att AA samma dag noterades som skäligen
misstänkt. Beslut i åtalsfrågan skulle då, om det inte fanns skäl att överskrida
fristen, ha fattats senast den 20 juli. Det kom emellertid att dröja ytterligare drygt
åtta månader innan ett sådant beslut fattades.

I likhet med Åklagarmyndigheten anser jag att utredningen har handlagts
föredömligt snabbt de första månaderna. Efter det sista förhöret med AA i juli 2006
kom det emellertid att dröja drygt fyra månader innan de två avslutande förhören
hölls i november. Dokumentationen i denna del är bristfällig. Ett direktiv om
ytterligare förhör skrevs av BB först den 22 oktober, av vilket det dock framgår att
tidigare kontakter i frågan hade förekommit. Varken BB eller EE minns när de
hade den kontakten annat än att det var efter det att BB återkom från sin semester i
mitten av augusti. Jag konstaterar att eftersom beslut i åtalsfrågan skulle ha fattats i
                                                                 Dnr 1848-2008    Sid 6 (6)



mitten av juli borde, när de kompletterande förhören begärdes, polis och åklagare
ha verkat för att de skyndsamt kom till stånd.

Därefter dröjde det ytterligare drygt fyra månader från det att förundersöknings-
protokollet lämnades till de offentliga försvararna i november 2006 till dess att
AA:s försvarare i mars 2007 upplyste att några ytterligare utredningsåtgärder inte
påkallades. I ett ärende som det aktuella är det givetvis, när fristen redan
överskridits med flera månader, oacceptabelt att det dröjer så lång tid innan ett
besked föreligger med anledning av att slutdelgivning sker.

I en sådan situation ställs det särskilda krav på aktivitet från polis och åklagares
sida. Av utredningen framgår också att EE vid ett stort antal tillfällen under de
aktuella månaderna haft kontakt med försvararen eller dennes sekreterare. I mitten
av december kontaktade hon också BB med anledning av att försvararen då ville ha
förlängd tid att yttra sig till den 12 januari 2007. Därefter har, såvitt framkommit,
BB först den 12 mars påmint EE om ärendet och då påtalat att försvararen måste
avkrävas ett svar inom en vecka. Mot bakgrund av BB övergripande ansvar för
utredningen borde han, i vart fall när han i december 2006 måste ha fått klart för
sig att det var problem med slutdelgivningen, ha följt upp det då givna anståndet.
Han borde, när något besked inte erhölls sedan anståndstiden löpt ut, ha agerat
mera kraftfullt för att se till att försvararen tog ställning till om ytterligare
utredning begärdes.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns anledning att rikta kritik mot
såväl polismyndigheten som åklagaren för bristerna i handläggningen.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
