# Kritik mot en kriminalvårdare inom Kriminalvården, anstalten Johannesberg, för hennes agerande i anstaltens brottsofferslussverksamhet m.m.

JO 2019-09-20 dnr 1852-2018

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2019-09-20              1852-2018              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Kritik mot en kriminalvårdare inom Kriminalvården, anstalten
                        Johannesberg, för hennes agerande i anstaltens brottsoffersluss-
                        verksamhet m.m.


                          Beslutet i korthet: Kriminalvårdens brottsofferslussar har vid flera tillfällen varit
                          aktuella i ärenden hos JO och föranlett uttalanden från JO:s sida. Beslutet rör ett antal
                          brister i brottsofferslussverksamheten i anstalten Johannesberg.
                          En intagen har inom ramen för brottsofferslussen hänvisats till att skriva under ett
                          samtycke till utlämnande av uppgifter, trots att chefsJO tidigare uttalat att den blankett
                          som användes av anstalten för att inhämta samtycke var utformad på ett alltför
                          generellt och vidsträckt sätt. ChefsJO är även kritisk till att anstalten har tillämpat en
                          ordning som inneburit att ansökningar om telefontillstånd till en kvinna per automatik
                          har hanterats i brottsofferslussen, oavsett vilken relation den intagne har till kvinnan i
                          fråga. ChefsJO uttalar dessutom kritik mot en kriminalvårdare för vissa åtgärder som
                          denne har vidtagit i brottsofferslussen. Kriminalvårdaren har bl.a. fört samtal med en
                          anhörig till en intagen, vilka närmast verkar ha haft en kurativ funktion.
                          ChefsJO uttalar att ärendet på ett tydligt sätt visar vikten av att medarbetare inom
                          Kriminalvårdens brottsofferslussar är medvetna om skillnaden mellan Kriminalvårdens
                          och andra myndigheters eller organisationers uppdrag. ChefsJO bedömer också att
                          Kriminalvården bör se över och förtydliga myndighetens handbok om
                          brottsofferslussarnas verksamhet.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 13 mars 2018 framförde AA klagomål mot
                        Kriminalvården, anstalten Johannesberg, och kriminalvårdaren BB där. AA
                        anförde bl.a. följande:

                        BB, som arbetar i anstaltens brottsofferslussverksamhet, har lämnat ut
                        information om honom och därmed brutit mot sekretessen. BB har i januari
                        2018 ringt upp hans svärmor, CC, och övertalat henne att ta tillbaka sitt
                        samtycke till telefontillstånd. BB har vidare i mars 2018 ringt till hans flickvän,
                        DD, och sagt till henne att han är manipulativ.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                       Dnr 1852-2018        Sid 2 (11)




Utredning
Handlingar i ärendet inhämtades och granskades. Anmälan remitterades därefter
till Kriminalvården för yttrande. I sitt remissvar anförde Kriminalvården,
Region Väst, genom stf. regionchefen, bl.a. följande (endast bilaga 1 till
yttrandet återges nedan):

## Utredning

Uppgifter om sakförhållandena har inhämtats från anstaltschef EE vid anstalten
      Johannesberg (se bilaga 1).

      Utredning avseende telefoniansökan till DD
      Av Kriminalvårdens klientadministrativa system, KVR, framgår att skriftligt
      samtycke från AA:s flickvän DD avseende telefonkontakt med AA inkom den
      8 december 2017 och att AA den 11 december 2017 ansökte om telefontillstånd
      till henne inom INTIK-systemet (okontrollerade samtal). Han ansökte därefter
      den 12 december 2017 om telefontillstånd till henne utom INTIK-systemet
      (kontrollerade samtal).
      Av tjänsteanteckning upprättad av kriminalvårdare BB den 10 januari 2018
      framgår följande. ”DD ringde upp anstalten och ville få möjlighet att per telefon
      informera AA om att hon ville avsluta relationen. Hon berättade att hon fått
      kännedom om otrohet och att hon ville konfrontera AA med dessa uppgifter samt
      meddela att hon ville avsluta relationen. Kvinspen [kriminalvårdsinspektören,
      JO:s anm.] tillfrågades och denne beviljade ett samtal. Samtalet var kontrollerat
      och varade i knappt 1 timme. Parterna var delvis upprörda men inga hot eller
      trakasserier förekom. DD fick fram det hon ville och utredaren hörde sig för i
      efterhand om hon önskade ta tillbaka sitt samtycke vilket hon inte ville. DD sa
      att viss kontakt kommer vara nödvändig för att rädda AA:s lägenhet och för att
      framföra information om den gemensamma sonens utveckling.”
      Anstalten Johannesberg avslog den 18 januari 2018 AA:s ansökan om telefoni-
      tillstånd utom INTIK-systemet till DD och den 19 januari 2018 AA:s ansökan
      om telefonitillstånd inom INTIK-systemet. Besluten avslogs med följande
      motivering. I bedömningen av tillstånd som möjliggör kontakt till ny partner
      skall klientens riskfaktorer stå i fokus. AA:s RBM-B utredning visar på hög risk
      för återfall i partnervåld vilket bedöms utgöra en risk för skada för DD och mot-
      verka AA:s återanpassning i samhället. Anstalten bedömer att regelbunden
      kontrollerad/okontrollerad kontakt inte främjar AA:s behandling och åter-
      anpassning i samhället samt bedöms vara till skada för DD.
      Av besluten framgår att DD inte är brottsoffer till AA samt att hon är att betrakta
      som närstående till honom. Det framgår vidare att de har ett gemensamt barn.

      Utredning avseende telefoniansökan till CC
      Av KVR framgår vidare att AA den 5 december beviljades ett s.k. ankomst-
      samtal till sin flickvän DD:s mamma CC. Av beslutet framgår att CC ej är
      brottsoffer och att hon betraktas som närstående till AA. Samtalet genomfördes
      samma dag utan anmärkning.
      Den 8 december 2017 inkom skriftligt samtycke från CC avseende telefon-
      kontakt med AA och den 11 december 2017 ansökte AA om telefontillstånd till
      henne. Av daganteckning upprättad den 27 december 2017 framgår att AA pratat
      med CC i telefon under 10 minuter och att samtalet gått bra. Av tjänste-
      anteckning upprättad av kriminalvårdare BB den 17 januari 2018 framgår ”Det
      har sedan CC skickat in sitt samtycke i december framkommit nya uppgifter
      kring AA vilket föranledde en kontakt med CC för att säkerställa att samtycket
      kvarstår. CC återtog sitt samtycke”. Anstalten Johannesberg avslog den
      17 januari 2018 AA:s ansökan om telefontillstånd till CC med motiveringen att
      CC återtagit sitt samtycke till telefonkontakt.
                                                                    Dnr 1852-2018      Sid 3 (11)




Rättslig reglering avseende besöks- och telefonitillstånd
Av 7 kap. 4 § fängelselagen (2010:610), FäL framgår att en intagen får stå i
förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation i den
utsträckning det lämpligen kan ske. Sådan kommunikation får dock vägras om
den
1. kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning
enligt 5 §,
2. kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller
3. på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.
Av 7 kap. 10 § FäL framgår att om det behövs för att kunna bedöma om besök
eller elektronisk kommunikation kan tillåtas enligt 1 eller 4 § eller ska kontrolle-
ras enligt 2 eller 5 §, ska det i förväg undersökas om den som kontakten ska äga
rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksam-
het. I den utsträckning det behövs får upplysningar också inhämtas om hans eller
hennes personliga förhållanden i övrigt.
Av 7 kap. 25 § kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd, FARK Fängelse
[KVFS 2011:1, JO:s anm.] framgår att vid prövningen av om besök eller
elektronisk kommunikation kan medföra skada för annan ska särskilt beaktas om
den som kontakten ska äga rum med är brottsoffer till den intagne eller annars
har en sådan relation till den intagne att en kontakt skulle medföra skada för den
personen eller för ett brottsoffer.
Av 1 kap. 5 § FARK Fängelse framgår att med brottsoffer avses
– en person som har utsatts för brott av en intagen, om brottet har riktats mot
offrets liv, hälsa, frihet eller frid och den intagne avtjänar straff för brottet,
– ett barn som är närstående till en intagen och som har bevittnat när den intagne
utövat våld eller begått andra övergrepp, och
– ett barn som har bevittnat när en intagen har utövat våld eller begått andra
övergrepp mot en person som är närstående till barnet.
Av 7 kap. 26 § FARK Fängelse framgår att den som en intagen vill ta emot
besök av eller kommunicera elektroniskt med ska tillfrågas om han eller hon
samtycker till att kontakten ska äga rum. I samband med det ska den som
kontakten ska äga rum med informeras om
– att han eller hon, om samtycke till kontakt lämnas, kan komma att registreras i
Kriminalvårdens datasystem,
– att Kriminalvården, om samtycke till kontakt lämnas, kan komma att under-
söka om han eller hon är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva
brottslig verksamhet och inhämta upplysningar om hans eller hennes personliga
förhållanden i övrigt, samt
– att han eller hon kan komma att bli föremål för kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning vid ett besök.
Den intagne ansvarar för att samtycke inhämtas på en blankett som fastställs av
Kriminalvården. Det gäller dock inte om den som kontakten ska äga rum med är
brottsoffer till den intagne och Kriminalvården inhämtar samtycke, eller om det
finns särskilda skäl.
Av 7 kap. 27 § FARK Fängelse framgår att om den som kontakten ska äga rum
med inte samtycker till kontakt med den intagne, får den intagne inte beviljas
tillstånd till kontakten.

Rättslig reglering avseende sekretess
Av 35 kap. 15 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL framgår att
sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om en enskilds personliga
förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men
                                                                   Dnr 1852-2018       Sid 4 (11)




eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat allvarligt
men om uppgiften röjs
Av 12 kap. 2 § OSL framgår att en enskild helt eller delvis kan häva sekretess
som gäller till skydd för honom eller henne.

Kriminalvårdens yttrande
På anstalter som har behandlingsuppdrag för relationsbrottsdömda ska enligt
beslut från kriminalvårdens generaldirektör finnas brottsofferslussar, BoS. Av
detta beslut framgår att denna verksamhet ska utföras i enlighet med Kriminal-
vårdens handbok om verksamheten brottsoffersluss. Av denna handbok framgår
att uppdraget för verksamheten brottsoffersluss är att säkerställa att hänsynen till
brottsoffer och andra sårbara personer beaktas vid utredning inför, bland annat,
telefonitillstånd utifrån bedömningen om ett tillstånd kan innebära skada för
någon annan enligt 7 kap. 4 § p 3 FäL. Med brottsoffersluss avses själva
processen och arbetet med klienten, kontakter med brottsoffer och andra sårbara
personer samt övriga samverkansparter under klientens tid på anstalt. Av hand-
boken framgår att vid utredning kring förutsättningarna för kontakt när klienten
har ingått en relation med en ny partner som inte är målsägande eller brottsoffer
är det klientens riskfaktorer som ska vara i fokus (Kriminalvårdens handbok om
brottsoffersluss - se bilaga 2).

Kriminalvårdens yttrande avseende vad AA anfört kring samtycke
Av Kriminalvårdens föreskrifter framgår att den som en intagen vill kommu-
nicera med elektroniskt ska tillfrågas om han eller hon samtycker till att
kontakten ska äga rum.
Det framgår vidare av föreskrifterna att det som huvudregel är den intagne själv
som ansvarar för att samtycke inhämtas på blankett fastställd av Kriminalvården
(se bilaga 3). Av Kriminalvårdens handbok avseende besök och elektronisk
kommunikation framgår att en intagen som enligt huvudregeln själv inhämtat
samtycke ska göra ansökan om tillstånd när samtyckesblanketten kommit
tillbaka underskriven (se bilaga 4). Därefter påbörjas utredningen av ärendet.
Av kriminalvårdens föreskrifter framgår att avsteg från huvudregeln om att den
intagne själv ska inhämta samtycke ska göras när den som kontakten ska äga rum
med är brottsoffer till den intagne och Kriminalvården därför inhämtar samtycke.
Enligt inhämtade uppgifter från anstalten Johannesberg, som är en anstalt för
klienter dömda för våld i nära relation, framgår att anstalten, när en ansökan
avser telefonitillstånd till en kvinna, hanteras av brottsofferslussen, BoS.
Anstalten hänvisar då den intagne att ansöka på en speciellt framtagen blankett
(se bilaga 5). Genom att ansöka på denna blankett häver, enligt anstalten, den
intagne den sekretess som råder kring hans person gentemot de som har
betydelse för ärendets utredning. Av den särskilt framtagna blanketten framgår
bland annat följande. ”Genom din namnteckning lämnar du ditt samtycke till att
anstalten vid behov röjer sekretessen kring din placering på A Johannesberg för
att kunna utreda ärendet. Exempelvis genom att kontakta vårdnadshavare,
socialtjänst eller andra som har betydelse för ärendets utredning.” Av anstaltens
yttrande framgår vidare att efter att en sådan ansökan gjorts görs en utredning
kring personen med särskilt fokus på om det är ett brottsoffer eller en annan
sårbar person. Av yttrandet framgår vidare att det vid denna typ av ansökan är
anstalten som tar kontakt med den som ansökan avser och frågar muntligt om
samtycke föreligger.
Av utredningen framgår att AA själv har inhämtat skriftligt samtycke avseende
telefonikontakt från DD och CC Mot bakgrund av att DD och CC inte är att
betrakta som brottsoffer enligt 1 kap. 5 § FARK Fängelse synes detta ha skett i
enlighet med 7 kap. 26 § FARK Fängelse. Ansökan har därefter gjorts på den
speciellt framtagna blankett som anstalten tillhandahåller för kontakt med
                                                                       Dnr 1852-2018       Sid 5 (11)




      brottsoffer och varav framgår att den intagne genom ansökan efterger kriminal-
      vårdssekretessen avseende sig själv.
      Av utredningen framgår vidare att kriminalvårdare BB därefter, efter genomfört
      telefonsamtal mellan DD och AA den 10 januari 2018, frågat DD om hon ville ta
      tillbaka sitt tidigare lämnade skriftliga samtycke, vilket hon inte ville. Av
      utredningen framgår vidare att BB därefter på eget initiativ kontaktat CC och
      efterfrågat om tidigare lämnat skriftligt samtycke till telefonkontakt med AA
      kvarstod. CC tog då tillbaka sitt samtycke.
      Enligt Kriminalvårdens handbok om brottsoffersluss ska Kriminalvården hålla
      ett orienterande samtal med brottsoffer för att utreda frivilligheten i eventuella
      framtida kontakter mellan den intagne och brottsoffret. Enligt handboken ska
      samtycke inhämtas muntligen och samtyckesblanketter ska inte skickas ut.
      Kriminalvårdare BB synes ha hållit sådana orienterande samtal med DD och CC
      och utrett frågan om samtycke trots att DD och CC inte är brottsoffer enligt
      definitionen i 1 kap. 5 § FARK Fängelse och trots att de redan inkommit med
      skriftliga samtycken.

      Kriminalvårdens yttrande avseende vad AA anfört kring sekretess
      Av 12 kap. 2 § OSL framgår att en enskild helt eller delvis kan häva sekretess
      som gäller till skydd för honom eller henne. En särskild ansökningsblankett
      avseende telefoni där den intagne efterger sekretessen avseende sig själv har
      framtagits av Kriminalvården (se bilaga 5). AA har den 11 december 2018
      ansökt om telefonitillstånd till DD och CC på denna blankett.
      Det kan konstateras att kriminalvårdare BB vid samtalet med CC den 17 januari
      2018 delgett CC information som framkommit under samtalet mellan DD och
      AA den 10 januari 2018 och som normalt får förutsättas omfattas av sekretess.
      Av anstaltens yttrande framgår vidare att kriminalvårdare BB vid ett flertal
      tillfällen varit i kontakt med DD under vintern/våren 2018. Ibland har DD ringt
      och vid några tillfällen har BB ringt till DD. Även om det inte är klarlagt exakt
      vad som sagts vid dessa tillfällen kan det inte uteslutas att kriminalvårdare BB
      även vid dessa tillfällen kan ha delgett DD information avseende AA som
      normalt omfattas av sekretess.
      Handboken avseende brottsoffersluss ska tillämpas för att säkerställa att hän-
      synen till brottsoffer och andra sårbara personer beaktas vid utredning inför,
      bland annat, telefonitillstånd.
      Som tidigare konstaterats är DD och CC inte att betrakta som brottsoffer.
      Anstalten Johannesberg har, vid hanteringen av de aktuella telefoniärendena,
      betraktat DD och CC som andra sårbara personer och har, med stöd av
      handboken avseende brottsoffersluss, genom egen utredning kontrollerat om
      samtycke till telefonikontakt förelegat. Anstalten synes därefter, med stöd av
      eftergivandet av kriminalvårdssekretessen i AA:s ansökan, ha delgett DD och
      CC uppgifter om AA som normalt får anses omfattas av sekretess.
      Kriminalvården överlåter åt JO att avgöra om anstalten förfarit korrekt i
      hanteringen och utredningen av de aktuella telefoniärendena samt vid de
      kontakter som förevarit mellan kriminalvårdare BB och DD samt BB och CC.
Till Kriminalvårdens remissvar bifogades ett underyttrande från anstalten
Johannesberg. Anstalten, genom kriminalvårdschefen EE, anförde bl.a.
följande:

      När intagna på A Johannesberg, som är en anstalt för klienter dömda för våld i
      nära relation, söker kontakt via telefon eller besök till en kvinna hanteras denna
      ansökan av BoS (brottsoffersluss). BoS finns endast på anstalter där klienter är
      dömda för våld i nära relation eller sexualbrott, och handhar ärenden kring
      telefon- och besökstillstånd där det är särskilt angeläget att ta hänsyn till
      brottsoffer och förbygga återfall i nya brott. Ansökan för telefon- eller besöks-
                                                                        Dnr 1852-2018        Sid 6 (11)




      tillstånd till en kvinna görs på därför särskilt avsedd blankett, genom att söka på
      denna blankett häver den intagne även den sekretess som råder kring hans person
      gentemot de som har betydelse för ärendets utredning. Det görs en utredning
      kring personen med särskilt fokus på om det är brottsoffer eller annan särskilt
      sårbar person. Ansökan innebär även att det är kriminalvården som kontaktar
      aktuell person, om denna är brottsoffer eller i förekommande fall underårigs
      vårdnadshavare eller annan sårbar person, för att erhålla eventuellt samtycke till
      kontakt. I utredningen tar man hänsyn till klientens risk för återfall och den sökta
      personens utsatthet.
      I det aktuella fallet hade AA bifallits ett bevakat samtal med DD, hans dåvarande
      flickvän, som hon efterfrågade. Samtalet hölls den 10/1 och vid detta samtal
      närvarade BB som är handläggare i brottsofferslussen. Under samtalet fram-
      kommer att DD ej längre vill vara tillsammans med AA och avslutar deras
      förhållande. Under det ca. 45 minuter långa samtalet konfronteras AA med div.
      fakta som kommit till DD:s kännedom. När AA ställs till svars är det uppenbart att
      han åtminstone vid ett tillfälle ljuger och försöker bortförklara och förminska det
      han konfronteras med. BB uppfattar att han försöker manipulera och dupera till sin
      egen fördel genom samtalet […].
      Efter detta samtal fortsätter BoS utredning gällande telefontillstånd för AA till
      DD. BB har kontakt med DD vid ett flertal tillfällen under vintern/våren 2018,
      ibland ringde DD till BB och några gånger tvärtom. Av samtalen framkommer att
      DD vid den här tiden inte mår bra pga. av det som hänt. Under ett samtal (ev.
      februari) får DD en fråga om hon klarar av att stå emot AA detta med hänvisning
      till det bevakade samtal där BB deltog (se ovan) och hennes mående. BB kommer
      inte exakt ihåg vad som sades men kan ha uttryckt sig i form av att AA upp-
      visade ett manipulerande och duperande beteende.
      När det gäller kontakt med AA:s svärmor, CC, togs denna av BB efter det
      bevakade samtalet där DD avslutade relationen med AA. Syftet med kontakten var
      att utreda om samtycket från CC kvarstod med hänvisning till den nya situationen
      i ärendet. Det förekom inga påtryckningar utan det ställdes bara en fråga kring
      detta.
AA fick tillfälle att kommentera remissyttrandet.

Bedömning
JO:s tidigare uttalanden om Kriminalvårdens brottsofferslussverksamhet
Kriminalvården har i sitt remissvar redogjort för de bestämmelser som har
betydelse i ärendet.

Kriminalvårdens brottsofferslussar har vid flera tillfällen varit aktuella i ärenden
hos JO. Vissa av de frågor som då har behandlats är aktuella även i detta ärende.
Jag finner därför skäl att återge vissa av JO:s tidigare uttalanden om
brottsofferslussarnas verksamhet.

I JO 2012/13 s. 208 anförde JO följande i fråga om de kontakter som sker inom
ramen för brottsofferslussarna:

      Att kriminalvårdstjänstemän tar kontakt med de personer som de intagna önskar
      besöks- eller telefontillstånd till upplevs av många intagna som ett stort intrång i
      den personliga integriteten. Av denna anledning är det av stor vikt att kriminal-
      vårdspersonalen vid dessa kontakter visar hänsyn och noga överväger hur de
      uttrycker sig. Det får naturligtvis aldrig förekomma att kriminalvårdspersonal
      utan den intagnes medgivande röjer sekretessbelagda uppgifter om honom. Det
      är inte heller lämpligt att kriminalvårdspersonal diskuterar innehållet i det
                                                                        Dnr 1852-2018         Sid 7 (11)




      material som anstalten använder som beslutsunderlag, t.ex. domar och risk-
      bedömningar, med den tilltänkta besökaren.
Kriminalvårdens uppdrag är av betydelse för vilka kontakter som myndigheten
bör eller kan ta inom ramen för en brottsoffersluss. JO uttalade i JO 2012/13
s. 194 följande:

      Kriminalvårdens personal måste vara uppmärksam på gränsen mellan Kriminal-
      vårdens och socialtjänstens uppdrag. I Kriminalvårdens uppdrag ligger inte att se
      till att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Detta
      hör till socialnämndens uppgifter (5 kap. 11 § socialtjänstlagen). Kriminal-
      vårdens kontakt med den intagnes närstående måste inriktas på att inhämta
      uppgifter som behövs som underlag vid bedömningen av om det finns risk för
      skada för den närstående genom beslut som Kriminalvården fattar.
JO konstaterade vidare i JO 2014/15 s. 268 att det är viktigt att Kriminalvården
har en klar uppfattning om vilket syfte som brottsofferslussverksamheten eller
tillståndsprövningen har. JO uttalade i beslutet bl.a. följande:

      Det är viktigt att Kriminalvården har en klar uppfattning om vilket syfte som
      brottsofferslussverksamheten eller tillståndsprövningen har och därmed om vilka
      åtgärder som kan vidtas. I det här sammanhanget vill jag påminna om att det
      ingår i Kriminalvårdens verksamhet att se till att de telefonkontakter som en
      intagen vill ha eller har med en annan person inte äventyrar säkerheten,
      motverkar den intagnes anpassning i samhället eller på annat sätt kan vara till
      skada för den intagne eller någon annan. Kriminalvården har rätt att avlyssna
      samtal mellan en intagen och en annan person av säkerhetsskäl.
      Det faller sig därmed naturligt att en anstalt inför prövningen av en ansökan om
      exempelvis telefontillstånd kontaktar en anhörig och begär in de uppgifter som
      behövs för att kunna göra en korrekt riskbedömning. När sådana uppgifter har
      begärts in är det upp till anstalten att pröva om ansökan om telefontillstånd till en
      närstående kan bifallas.
I JO 2016/17 s. 145 uppmärksammade JO behovet av en gemensam struktur och
central styrning för brottsofferslussarna. JO uttalade bl.a. följande:
      Eftersom brottsofferslussarnas verksamhet även berör personer utanför
      kriminalvårdsanstalterna och dessutom i vissa fall tangerar gränsen för
      Kriminalvårdens uppdrag är jag av uppfattningen att det måste ställas höga krav
      på att handläggningen är rättssäker.
      –––
      Personalen har i och för sig förvaltningslagen och annan lagstiftning till sin hjälp
      vid handläggningen av ärenden inom brottsofferslussarna. Myndigheten har
      emellertid ett ansvar att se till att det inte uppstår lokala skillnader i
      handläggningen på grund av att olika verksamhetsställen har valt att organisera
      verksamheten på olika sätt. Myndigheten måste se till att organisationen är
      utformad på ett sådant sätt att likartade fall hanteras på ett likartat sätt och
      därmed att verksamheten är rättssäker.
      –––
      Bristen på central styrning, som jag menar att brottsofferslussarna i dag lider av,
      har även lyfts fram som ett problem av personal ute på verksamhetsställena. I
      samtal med mig och mina medarbetare har personal uppgett att de känner sig
      övergivna och inte vet hur de ska arbeta med vissa av brottsofferslussarnas
      frågor. Detta är en känsla jag har förståelse för, och under mitt arbete med det
      här ärendet har även jag haft svårt att få grepp om brottsofferslussarnas
      verksamhet.
                                                                     Dnr 1852-2018       Sid 8 (11)




Det kan tilläggas att Kriminalvården efter tillkomsten av dessa beslut har
upprättat en särskild handbok om brottsofferslussarnas arbete (Handbok om
verksamheten brottsoffersluss [2017:1]).

Utformningen av ett samtycke till utlämnande av uppgifter
AA:s klagomål gäller bl.a. Kriminalvårdens hantering av uppgifter som rör
honom. Myndigheten har i sitt remissvar hänvisat till att AA inom ramen för
anstalten Johannesbergs brottsofferslussverksamhet har undertecknat ett
skriftligt samtycke till utlämnande av uppgifter. Jag väljer därför att först uttala
mig om detta samtycke.

Som Kriminalvården har anfört regleras sekretessen avseende myndighetens
verksamhet i 35 kap. 15 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL.
Av 12 kap. 2 § OSL följer att den enskilde som utgångspunkt kan samtycka till
att uppgifter rörande honom eller henne som omfattas av sekretess får lämnas
till någon annan. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att ett sådant
samtycke kan ges i förväg med tanke på en kommande situation. Ett samtycke
får dock inte ges ett så generellt innehåll att den enskilde allmänt förklarar sig
avstå från sekretessen hos en viss myndighet eller tjänsteman. Avtvingas en
enskild ett mer eller mindre generellt samtycke kan omständigheterna vara
sådana att samtycket inte bör tillerkännas rättslig giltighet (se prop. 1979/80:2
Del A s. 330 f.). Därutöver bör samtycket inte medföra att den enskilde lämnar
ett medgivande som går längre än vad som behövs för myndighetens verksam-
het. Den person som tar emot samtycket bör försäkra sig om att detta inte får
större räckvidd än vad den enskilde har insett eller velat (jfr t.ex. JO 2017/18
s. 99 och 2017/18 s. 286). I sammanhanget kan nämnas att det i Kriminal-
vårdens handbok om sekretess anges att ett samtycke bör utformas på så sätt att
det endast avser undantag för sekretess vid ett särskilt tillfälle eller i förhållande
till en viss person (Handbok i sekretessfrågor inom Kriminalvården [2011:1]).

Kriminalvården har till sitt remissvar bifogat en blankett som används för
ansökan om kontakt med brottsoffer och minderåriga och som ska signeras av
den intagne. Blanketten ska även ha använts vid AA:s ansökningar om
telefontillstånd till flickvännen DD och dennes mor CC. En formulering i
blanketten lyder enligt följande:

      Genom din namnteckning lämnar du ditt samtycke till att anstalten vid behov
      röjer sekretessen kring din placering på A Johannesberg för att kunna utreda
      ärendet. Exempelvis genom att kontakta vårdnadshavare, socialtjänst eller andra
      som har betydelse för ärendets utredning.
Denna formulering har tidigare uppmärksammats i samband med JO:s
inspektion av anstalten Johannesberg den 28–29 november 2016, dnr 6945-
2016. I inspektionsprotokollet uttalade jag att detta samtycke enligt min
uppfattning är formulerat på ett alltför generellt och vidsträckt sätt och att
formuleringen bör ses över. Det är därför förvånande att anstalten fortfarande
verkar använda sig av blanketten. Jag vill även anmärka att ett samtycke av så
generellt innehåll gör att den som lämnar samtycket svårligen kan överblicka
                                                                    Dnr 1852-2018      Sid 9 (11)




omfattningen eller konsekvenserna av medgivandet (jfr mitt beslut den
5 november 2018, dnr 8749-2017). En sådan ordning framstår inte som
rättssäker. Som framgått i ärendet verkar AA uppenbarligen inte haft tillräcklig
insikt om utsträckningen av det medgivande som lämnats av honom.
Utredningen tyder även på att kriminalvårdaren BB, med stöd av samtycket, har
delgett DD och CC uppgifter om AA som omfattats av sekretess. Anstalten
förtjänar allvarlig kritik för det inträffade. Om Kriminalvården inte redan har
reviderat den aktuella blanketten bör det enligt min mening ske omgående.

Handläggningen av AA:s ansökningar om telefontillstånd
AA ansökte om telefontillstånd för DD och CC i december 2017. Kriminal-
vården har anfört att vid anstalten Johannesberg, som är en anstalt för personer
som är dömda för våld i nära relation, handläggs ansökningar om telefon-
tillstånd till kvinnor vid anstaltens brottsoffersluss. Den intagne hänvisas då till
att ansöka om telefontillstånd genom att använda den nyssnämnda blanketten
som innehåller samtycke till utlämnande av uppgifter. Såvitt framgått har detta
även skett i AA:s fall.

Som jag uppfattar saken beror anstaltens hantering i denna del på att Kriminal-
vården vill säkerställa att hänsyn tas till brottsoffer och andra sårbara personer
vid utredning inför bl.a. telefontillstånd utifrån regleringen i 7 kap. 4 § 3
fängelselagen (2010:610). Jag har i och för sig förståelse för detta. Det framstår
däremot som märkligt att en ansökan om telefontillstånd per automatik
handläggs inom ramen för anstaltens brottsofferslussverksamhet endast på den
grunden att ansökan avser kontakt med en kvinna och oavsett vilken relation
som den intagne har till personen i fråga. I många fall borde det framstå som
uppenbart att den person som ansökan avser inte är ett brottsoffer eller kan
anses vara ”en annan sårbar person”. Trots detta verkar alltså intagna hänvisas
till att underteckna vidsträckta samtycken om utlämnande av uppgifter utan att
anstalten dessförinnan bedömer om ett sådant samtycke är nödvändigt. Detta är
naturligtvis inte acceptabelt. Enligt min mening vore det lämpligare om den
intagne i samband med sin ansökan ges möjlighet att ange vilken relation som
denne har till den person som ansökan avser. Om sådana uppgifter inte lämnas
eller framstår som bristfälliga i något avseende kan Kriminalvården genom
kompletterande frågor utreda saken. Beroende på vilka uppgifter som fram-
kommer kan Kriminalvården därefter bestämma om ansökan bör behandlas
inom ramen för brottsofferslussens verksamhet eller genom anstaltens vanliga
hantering av tillståndsfrågor. Jag ser kritiskt på hur ansökningar om telefon-
tillstånd i nämnda avseenden har hanterats vid anstalten Johannesberg och jag
förutsätter att anstalten ser över sina rutiner på området.

Kriminalvården har anfört att AA själv har inkommit med skriftliga samtycken
som avser DD och CC, trots att Kriminalvårdens handbok om verksamheten
brottsoffersluss anger att sådana samtycken i regel ska inhämtas muntligen.
Detta verkar enligt Kriminalvården ha berott på att DD och CC inte var att se
som brottsoffer enligt definitionen i 1 kap. 5 § Kriminalvårdens föreskrifter och
                                                                   Dnr 1852-2018       Sid 10 (11)




allmänna råd om fängelse (KVFS 2011:1). Inhämtande av samtycken har i
stället skett i enlighet med 7 kap. 26 § i föreskrifterna. Kriminalvårdaren BB
verkar även vid handläggningen ha fört s.k. orienterande samtal med DD och
CC, vilket enligt nämnda handbok ska ske vid utredning av telefontillstånd med
brottsoffer. Jag återkommer nedan till min bedömning av dessa samtal. Jag kan
dock konstatera att handläggningen av de aktuella telefontillstånden i vissa
delar alltså inte har skett i enlighet med Kriminalvårdens egna rutiner på
området. Detta kan enligt min mening bero på utformningen av den aktuella
handboken. I denna anges begreppen ”brottsoffer” och ”andra sårbara personer”
på ett sätt som i vissa avseenden får anses tvetydigt och svårförståeligt. Det
framstår exempelvis som oklart hur Kriminalvården anser att ärenden inom
brottsofferslussen ska handläggas och vilka åtgärder som ska vidtas i fall där
den person som den intagne vill ha kontakt med inte är ett brottsoffer utan är att
betrakta som en ”annan sårbar person”. Det är inte minst från rättssäkerhets-
synpunkt viktigt att Kriminalvårdens handläggning av denna typ av ärenden
sker på ett konsekvent och enhetligt sätt. Jag bedömer därför att det finns starka
skäl för Kriminalvården att se över handbokens utformning för att underlätta
handläggarnas hantering av sådana ärenden.

BB:s kontakter med DD och CC
Innan anstalten fattade beslut om AA:s ansökningar om telefontillstånd har DD
på begäran fått tala med AA under ett övervakat telefonsamtal och därvid
avslutat relationen med honom. Kriminalvårdaren BB har därefter frågat DD
om hon ville återkalla sitt samtycke, vilket hon inte ville. Kriminalvården har
anfört att BB:s agerande i denna del verkar ha skett inom ramen för ett s.k.
orienterande samtal för att utreda frivilligheten i eventuella framtida kontakter
mellan AA och DD, vilket alltså är en del av anstaltens utredning inför beslut
om telefontillstånd.

Enligt Kriminalvårdens handbok på området ska sådana orienterande samtal
hållas med brottsoffer, vilket DD alltså inte var. Handboken är dock, som
nämnts ovan, otydlig i frågan hur den är avsedd att tillämpas när det gäller
”andra sårbara personer”. För egen del bedömer jag att det i en liknande
situation visserligen kan finnas utrymme för kriminalvårdspersonal att upplysa
om att ett lämnat samtycke till telefontillstånd kan återtas och vilka följder ett
sådant återtagande i så fall kan få. Det är dock viktigt att personalen då ut-
trycker sig på ett neutralt och opartiskt sätt. Ett annat alternativ för anstalten i
denna situation kunde ha varit att dokumentera samtalet och därefter fatta beslut
i telefontillståndsfrågan. Enligt uppgift från Kriminalvården avslogs även AA:s
ansökan om telefontillstånd till DD den 18 och 19 januari 2018. Med hänsyn till
vad som har kommit fram i denna del finner jag inte tillräcklig anledning att
uttala någon kritik avseende BB:s agerande.

Utredningen visar dock att BB, efter det att DD avslutade relationen med AA,
även ringde upp CC för att efterhöra om hennes samtycke till telefonkontakt
kvarstod. CC återkallade då sitt samtycke. CC var inte direkt berörd av det som
                                                                Dnr 1852-2018     Sid 11 (11)




hade inträffat och det saknades enligt min mening skäl för BB att vidta denna
åtgärd. Jag ser kritiskt på hennes agerande.

Det har vidare framkommit att BB och DD har haft flera kontakter med
varandra under en längre tid. Enligt Kriminalvården ska detta ha skett ”under
vintern och våren 2018”, och såvitt framkommit även i tiden efter det att
anstalten avslagit AA:s ansökan om telefontillstånd till DD. Av anstalten
Johannesbergs yttrande framstår det närmast som att dessa samtal har haft en
kurativ funktion, vilket enligt min mening är anmärkningsvärt. BB har därtill
bekräftat AA:s uppgifter att hon vid ett samtal kan ha sagt att AA har ett
”manipulativt och duperande beteende”. BB har alltså gett uttryck för sina egna
personliga värderingar om AA, vilket är mycket olämpligt. BB förtjänar kritik
för sitt agerande i dessa delar.

Sammanfattning
Ärendet visar enligt min mening på ett tydligt sätt vikten av att medarbetare
inom Kriminalvårdens verksamhet med brottsofferslussar är medvetna om
skillnaden mellan Kriminalvårdens och andra myndigheters eller organisa-
tioners uppdrag. Jag förutsätter att Kriminalvården vidtar nödvändiga åtgärder,
såsom utbildningsinsatser, för att säkerställa att personalen har tillräcklig
kunskap om omfattningen av sitt uppdrag. För att underlätta för Kriminal-
vårdens handläggare bör myndigheten även se över och förtydliga Kriminal-
vårdens handbok om brottsofferslussarnas verksamhet.

Övrigt
Vad AA anfört i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från
min sida.

Ärendet avslutas.
