# Polisens handläggning av en begäran om handräckning enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt uttalanden om polisens möjligheter att överlämna uppdrag till Kriminalvårdens Transporttjänst

JO 2000-01-24 dnr 1872-1998

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2000-01-24        1872-1998              1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Polisens handläggning av en begäran om handräckning enligt lagen
                        (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt uttalanden om polisens
                        möjligheter att överlämna uppdrag till Kriminalvårdens Transporttjänst

## Bakgrund

I en anmälan till JO (dnr 1338-1998) riktade AA kritik mot olika instanser
                        beträffande vården av hans son BB, född 1981, som har en psykisk utvecklings-
                        störning och flera neuropsykiatriska diagnoser. AA kritiserade bl.a. en läkare vid
                        Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Lund för att denne begärt polishand-
                        räckning för att transportera BB från Länssjukhuset i Kalmar, där BB hade tagits in
                        för vård, till kliniken i Lund. Med anledning av innehållet i de handlingar som
                        inhämtades i ärende dnr 1338-1998 beslutade chefsJO Eklundh att i ett initiativ-
                        ärende ta upp Polismyndighetens i Kalmar län agerande till utredning. AA:s
                        anmälan utreddes av JO Kerstin André som meddelade beslut i ärendet den 20
                        september 1999.

## Utredning

Från Polismyndigheten i Kalmar län infordrades och granskades begäran om
                        handräckning, transportbeställning och protokoll den 7 september 1997 i ärende
                        – – –.

                        Polismyndigheten anmodades att inkomma med upplysningar och yttrande om dels
                        de överväganden som gjordes i samband med att begäran om handräckning (tran-
                        sport av BB från sjukhuset i Kalmar till sjukhuset i Lund) bifölls, dels grunden
                        för att uppdraget att transportera BB till Lund överlämnades till Kriminalvårdens
                        Transporttjänst. Polismyndigheten (länspolismästaren CC) kom in
                        med ett yttrande till vilket hade fogats redogörelser från polisinspektörerna DD och
                        EE samt från polissekreteraren FF.

                        I ett beslut den 24 januari 2000 anförde chefsJO Eklundh följande.

## Bedömning

Beslutet att bifalla begäran om handräckning
                        I 47 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) finns bestämmelser om
                        skyldighet för polismyndigheten att lämna biträde i olika situationer. Enligt andra


 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                    Dnr 1872-1998   Sid 2 (5)



stycket 4 skall polismyndigheten lämna biträde på begäran av chefsöverläkaren för
att återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd eller för att
återföra en patient till vårdinrättningen om denne inte har återvänt dit sedan tiden
för tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått ut eller tillståndet har
återkallats.

Genom utredningen i ärendet har bl.a. följande framkommit. Begäran om hand-
räckning jämlikt 47 § andra stycket 4 LPT kom in till Polismyndigheten i Kalmar
län lördagen den 6 september 1997 kl. 13.13. Handräckningen avsåg återförande av
BB från hans hem till Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Lund. Som grund
för framställningen angavs att patienten inte hade återvänt till vårdinrättningen
sedan tiden för tillstånd att vistas utanför inrättningens område hade gått ut eller
tillstånd återkallats. Vakthavande befälet DD kontaktade med anledning av begäran
beredskapshavande polischefen FF som beslutade att transporten skulle ske genom
Kriminalvårdens Transporttjänst. Vakthavande befälet EE, som påbörjade sin
tjänstgöring kl. 15.00, beslutade sedan att bifalla handräckningsbegäran. EE har
uppgett att det i samband med att han undersökte hur transporten skulle ordnas
kom fram att

BB:s far skulle köra BB till avd. 60 på Länssjukhuset i Kalmar, vuxenpsykiatriska
kliniken, och att BB skulle vara där i avvaktan på vidare transport. När transporten
beställdes hos Kriminalvårdens Transporttjänst upplystes om att någon
transportresurs inte fanns tillgänglig förrän på morgonen den 7 september 1997.

Jag har inte någon anledning att ifrågasätta polismyndighetens beslut att bifalla den
begäran om handräckning som avsåg återförande av BB från hans hem till kliniken
i Lund. I förarbetena har visserligen i fråga om tillämpningen av handräcknings-
institutet anförts att det är önskvärt att man så långt som möjligt använder sig av
personal inom den psykiatriska vården eller socialtjänsten för att övertyga patienten
om att han frivilligt skall följa med till vårdinrättningen (prop. 1990/91:58 s. 287).
Om den sökande myndigheten har befogenhet att begära hjälp av polisen och polis-
en också har befogenhet att utföra den begärda åtgärden är polismyndigheten
emellertid i princip skyldig att lämna handräckning. Det bör inte ankomma på en
polismyndighet att pröva om en annan myndighet har behov av polishandräckning
eller inte (se prop. 1996/97:175 s. 75). Polismyndigheten skall således inte pröva
lämpligheten av en framställan om handräckning utan har endast att kontrollera att
framställningen avser ett sådant förfarande som den är skyldig att biträda med samt
att den som har begärt handräckningen är behörig att göra det.

Polismyndigheten har däremot inte någon skyldighet att ombesörja transporter
mellan olika sjukvårdsinrättningar av patienter som är intagna för tvångsvård (se
SOU 1998:32 s. 214). Enligt 6 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) svarar
landstinget för att det inom landstinget finns en fungerande organisation för att till
och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att
transporten utförs med transportmedel som är särskilt inrättade för ändamålet.
Denna skyldighet omfattar även transporter av patienter som är intagna med stöd
av LPT.
                                                                     Dnr 1872-1998    Sid 3 (5)



Av utredningen framgår att BB bereddes vård på vuxenpsykiatriska kliniken i
Kalmar från den 6 september till morgonen den 7 september 1997 då transporten
till kliniken i Lund ägde rum. Vid den tidpunkt då handräckningen kom till stånd
var BB således redan intagen för sjukhusvård, låt vara vid en annan sjukvårds-
inrättning än den till vilken transporten skulle ske.

JO Kerstin André har i sitt beslut i ärendet behandlat frågan vilket stöd som be-
stämmelsen i 47 § LPT ger för att tillämpa handräckningsinstitutet när det, som i
förevarande fall, är fråga om transport av en patient från en vårdinrättning till en
annan. I beslutet sägs i denna del att vad som talar för att en tillämpning av hand-
räckningsinstitutet inte är uteslutet i en situation som den aktuella är att patienten
ännu inte var återförd till den institution där vården avsetts bedrivas, dvs. kliniken i
Lund, och att intagningen vid kliniken i Kalmar därför får ses som en tillfällig
åtgärd. Det uttalas avslutningsvis att rättsläget i frågan synes något oklart men att
det mesta talar för att det i detta fall inte förelegat några formella hinder mot att låta
handräckningsbegäran kvarstå.

Det framgår inte klart av utredningen i vilket skede polismyndigheten fick känne-
dom om att BB skulle beredas vård på kliniken i Kalmar. EE har uppgett att han
fick veta detta efter det att han bifallit begäran om handräckning. Det hade enligt
min mening varit naturligt att polismyndigheten i detta läge hade tagit kontakt med
den begärande läkaren för att få veta om denne avsåg att återkalla sin begäran. Med
hänsyn till vad som nyss sagts om rättsläget i frågan samt till att det inte ankommer
på polismyndigheten att pröva det lämpliga i en begäran om handräckning anser
jag mig emellertid inte ha grund för att kritisera myndigheten med anledning av att
någon sådan kontakt inte togs.

Överlämnandet av uppdraget till Kriminalvårdens Transporttjänst
Kriminalvårdens Transporttjänst skall under Kriminalvårdsstyrelsen planera och
utföra utrikestransporter och längre inrikestransporter (9 d § förordningen
[1990:1018] med instruktion för Kriminalvårdsverket). Närmare bestämmelser om
Transporttjänstens verksamhet finns i Kriminalvårdsverkets föreskrifter och all-
männa råd om transportverksamhet m.m. (KVVFS 1995:1; ändrade genom
KVVFS 1998:2). I avsnitt 2.1.1 (2 §) om Kriminalvårdens Transporttjänst före-
skrivs bl.a. att Transporttjänsten skall på uppdrag planera och utföra inrikes tran-
sporter som ankommer på kriminalvården när en polismyndighet har beslutat om
handräckning. I avsnitt 2.1.3 (13 §) föreskrivs att uppehåll med transporterade som
omhändertagits bl.a. enligt LPT endast får göras i häkten och polisarrester.

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot frihetsberövande. Av 2 kap. 12 § RF framgår att en begränsning av
detta skydd får göras endast genom lag. Ett beslut att någon skall bli föremål för
psykiatrisk tvångsvård innebär att denne med stöd av lag blir föremål för ett sådant
frihetsberövande som åsyftas i 2 kap. 8 § RF. Det ligger i sakens natur att den
personal som är ansvarig för vården måste ha rätt att utöva tvång och i vissa fall
våld för att hindra den intagne från att avvika. Stödet för att utöva sådant tvång
                                                                    Dnr 1872-1998    Sid 4 (5)



finns i LPT, och stödet för att i vissa fall tillgripa våld finns i regeln om s.k. laga
befogenhet i 24 kap. 2 § brottsbalken (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken, s. 24:23).

Bestämmelsen i 47 § andra stycket LPT reglerar polismyndighetens skyldighet att i
vissa fall lämna biträde. Genom denna bestämmelse ges polisen samma möjligheter
som vårdpersonalen att utöva tvång mot den intagne. Också i dessa fall grundas
befogenhet att utöva våld på bestämmelsen i 24 kap. 2 § brottsbalken. I fråga om
polismäns rätt att använda våld finns vidare regler i 10 § polislagen (1984:387).

Av vad som har sagts i det föregående om innebörden av regleringen i 2 kap. 8 och
12 §§ RF följer att en förutsättning för att en befattningshavare inom kriminal-
vården skall ha samma befogenheter som en polisman att använda tvång och våld
mot någon som är föremål för polishandräckning enligt LPT är att också hans
befogenheter i detta hänseende följer av lag. Bestämmelsen i 47 § andra stycket
LPT öppnar emellertid enligt sin ordalydelse inte möjlighet för någon annan
myndighet än polismyndigheten att lämna det biträde som anges där. Det finns inte
heller någon annanstans lagregler som uttryckligen ger kriminalvården sådana
befogenheter som åsyftas i denna bestämmelse.

Befogenheter av nu angivet slag för befattningshavare vid Kriminalvårdens
Transporttjänst synes emellertid hittills ha betraktats som underförstådda i de olika
reglerna om polishandräckning. Det är uppenbarligen ett sådant synsätt som ligger
till grund för de nyss nämnda av Kriminalvårdsstyrelsen beslutade föreskrifterna.
Jag kan i detta hänseende vidare hänvisa till JO 1988/89 s. 194, där JO inte ifråga-
satte den rättsliga grunden för polisens åtgärd att överlämna ett handräcknings-
uppdrag enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall till Transporttjänsten. JO ifrågasatte däremot om transport av sjuka människor
över huvud taget hörde hemma inom den rådande ordningen med transporter
genom kriminalvårdens transportorganisation.

Synsättet, att rätt att överlämna ett handräckningsuppdrag till Kriminalvårdens
Transporttjänst underförstått kan följa av en bestämmelse om rätt för en myndighet
utanför Kriminalvårdsverket att använda tvång mot en enskild, avspeglas också i
förarbetena till bestämmelserna i 6 kap. 17 § utlänningslagen (1989:529) om
Invandrarverkets rätt att begära biträde av polismyndigheten bl.a. med att tran-
sportera en utlänning som hålls i förvar. Det uttalas där (prop. 1996/97:147 s. 40)
bl.a. följande: ”I första hand bör Invandrarverket anlita kriminalvårdens transport-
tjänst eller använda egen personal för att transportera en utlänning som hålls i
förvar. Det kan dock i vissa fall vara befogat att polismyndigheten lämnar biträde
vid en transport.” Det finns mot denna bakgrund inte någon anledning att rikta
kritik mot Polismyndigheten i Kalmar län med anledning av att den överlämnade
verkställigheten av handräckningsbeslutet till Kriminalvårdens Transporttjänst.

Det kan däremot ifrågasättas om det här redovisade synsättet står i god överens-
stämmelse med legalitetsprincipen. Denna innebär bl.a. att befogenhet för en viss
myndighet att ingripa i en enskilds personliga förhållanden klart skall framgå av
lag eller annan författning enligt vad som närmare föreskrivs i 8 kap. RF (se bl.a.
3 §). När ett sådant ingrepp, som i detta fall, innebär en begränsning av någon av
                                                                   Dnr 1872-1998   Sid 5 (5)



de i 2 kap. RF fastlagda fri- och rättigheterna, måste det som tidigare nämnts göras
genom lag. Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om Högsta domstolens ut-
talande i NJA 1996 s. 577, att den omständigheten att en lagregel innebär ett
undantag från en grundlagsskyddad rättighet ger en särskild anledning till restrik-
tivitet vid tolkningen av bestämmelsen. Ett ingrepp i en sådan rättighet kan således
aldrig grundas på en analogisk eller extensiv tolkning av en lagregel.

Det kan enligt min mening inte uteslutas att en domstol skulle komma att finna att
befogenhet för kriminalvårdspersonal att utöva tvång och våld i en handräcknings-
situation av det slag som avses i 47 § andra stycket LPT saknar det stöd i lag som
krävs enligt reglerna i 2 kap. 12 § RF.

Jag anser av nu anförda skäl att, i klarläggande syfte, frågan om rätt för en polis-
myndighet att till Kriminalvårdens Transporttjänst överlämna verkställigheten av
ett handräckningsbeslut avseende transport av en frihetsberövad person bör bli
föremål för särskild reglering i lag.

En sådan lagreglering kan utformas på olika sätt. Den i lagtekniskt hänseende
enklaste lösningen är att man i polislagen tar in en bestämmelse som upplyser om
att det i annan lag finns särskilda regler om skyldighet för polisen att biträda med
handräckning och som i anslutning därtill föreskriver att polismyndigheten, när det
är fråga om transport av en frihetsberövad person, får överlämna verkställigheten
av ett handräckningsbeslut till kriminalvården.

En annan lagteknisk metod är att man i varje särskild handräckningsbestämmelse
tar in en föreskrift om rätt för polismyndigheten att överlämna verkställigheten till
kriminalvården. Denna metod har den förtjänsten att riksdagen får möjlighet att på
varje särskilt område ta ställning till om en sådan överlämnandemöjlighet skall
finnas eller ej. Som nyss har nämnts var JO i beslutet 1988/99 s. 194 mycket kritisk
mot en ordning som innebär att sjuka personer över huvud taget transporteras av
kriminalvården, och JO Jan Pennlöv har intagit samma ståndpunkt i sitt remiss-
yttrande den 21 april 1992 över Riksrevisionsverkets rapport (Fu 1991:10)
Kriminalvårdens transportverksamhet.

Om man väljer en lösning av det senast nämnda slaget faller det sig naturligt att i
fråga om varje särskilt regelkomplex också ta ställning till om det skall vara
möjligt att under ett uppehåll i transporten ta den person som är föremål för hand-
räckningen i förvar i polisarrest eller hos en kriminalvårdsmyndighet (jfr prop.
1996/97:175 s. 34 f.).

Jag avser av nu anförda skäl att hos regeringen med stöd av 4 § lagen (1986:765)
med instruktion för Riksdagens ombudsmän väcka frågan om en lagändring av här
angiven innebörd. Jag överlämnar vidare en kopia av detta beslut till justitie-
utskottet.

Jag har i ärendet samrått med JO Jan Pennlöv, som har tillsyn över kriminalvården.
