# Uttalanden om en kriminalvårdsmyndighets rutiner för granskning av inkommande och utgående post

JO 2002-05-06 dnr 1894-2001

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                       Sid
                                                                            2002-05-06              1894-2001                1 (5)
Justitieombudsmannen
Jan Pennlöv




                        Uttalanden om en kriminalvårdsmyndighets rutiner för granskning av
                        inkommande och utgående post


                        I ett beslut den 6 maj 2002 anförde JO Pennlöv följande.

## Anmälan

AA har kritiserat anstalten Kalmars granskning av de intagnas inkommande och
                        utgående post. Han har anfört bl.a. följande.

                        Istället för att utföra granskning stickprovsvis har anstalten satt i system att granska
                        nästan all post. Vid flera tillfällen har personalen öppnat utgående post utan att
                        meddela den intagne att så skett. Det har också vid ett antal tillfällen hänt att såväl
                        utgående som inkommande post har ”försvunnit” och dykt upp flera dagar senare
                        utan att någon förklaring till fördröjningen har lämnats. Vid ett tillfälle tog
                        anstalten ett brev till honom i beslag utan att han fick något beslagsprotokoll eller
                        liknande. Brevet innehöll över tjugo lotter (TRISS). Först sedan han hotat med att
                        kontakta advokat fick han lotterna vid inlåsningen, tio timmar efter att de andra
                        intagna fått dagens post.

## Utredningen

Ärendet har remitterats till Kriminalvårdsmyndigheten Kalmar. Av
                        kriminalvårdschefen BB:S remissvar framgår, i de delar som är intressanta att
                        referera för min bedömning, bl.a. följande.
                                  –––
                                  Brev eller andra försändelser till eller från den som är intagen i sluten anstalt får,
                                  enligt 26 § första stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt – KvaL,
                                  granskas för undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål. Beträffande
                                  den som är intagen på specialavdelning skall en sådan granskning alltid göras. Finns
                                  det anledning att anta att en försändelse innehåller ett sådant föremål eller sker det
                                  stickprovsvis, får granskning i detta syfte göras även av en försändelse till eller från
                                  den som är intagen i en öppen anstalt.
                                  Av 26 § andra stycket KvaL framgår att beträffande den som är intagen på en
                                  specialavdelning skall granskningen av brev eller andra försändelser även syfta till
                                  att undersöka om de innehåller något meddelande om planläggning av brottslig
                                  verksamhet, avvikande eller något annat liknande förfarande.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                  Dnr 1894-2001     Sid 2 (5)



Granskning i detta syfte får också göras beträffande andra intagna, när det finns
anledning att anta att en försändelse innehåller ett sådant meddelande. Beträffande
den som är intagen i en sluten anstalt får sådan granskning även göras stickprovsvis
samt om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden.
Granskning av brev eller andra försändelser får, enligt 27 § första stycket KvaL, ej
vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte.
Av 27 § andra stycket och tredje stycket KvaL framgår att vid öppning av brev eller
andra försändelser bör den intagne vara närvarande, om det lämpligen kan ske samt
att brev eller andra försändelser som granskats får kvarhållas, om det är påkallat av
säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast underrättas därom. Är det fråga om
ankommande försändelser, skall den intagne i den utsträckning det lämpligen kan
ske få kännedom om innehållet. En kvarhållen försändelse skall utlämnas till den
intagne så snart det kan ske och senast när anstaltsvården upphör, om ej särskilda
skäl talar däremot.
Ovanstående bestämmelser innehåller begränsningar avseende skyddet mot
undersökning av brev m.m. i 2 kap 6 § regeringsformen. Detta skydd kan således
under vissa förutsättningar begränsas genom lag.
Kriminalvårdsstyrelsen har genom anstaltsföreskrifterna (KVVFS 1998:8) meddelat
kompletterande bestämmelser om granskning av försändelser. Av 73 § nämnda
föreskrifter framgår att granskning får ske medelst genomlysning av försändelsen i
oöppnat skick, öppnande utan genomläsning och öppnande och genomläsning av
innehållet. Har försändelsen öppnats enbart för att söka efter otillåtet föremål, får
innehållet inte läsas. Efter granskningen skall försändelsen förseglas och den intagne
underrättas om åtgärden.
Av 75 § anstaltsföreskrifterna framgår att om innehållet i en försändelse bedöms
vara straffbart eller lämna upplysningar om brott skall polis snarast underrättas.
Vidare framgår av 76 och 77 §§ anstaltsföreskrifterna att brev som kvarhålls skall
läggas i den intagnes akt eller förvaras så att det inte kan läsas av obehöriga och att
sådant brev skall återlämnas så snart det är möjligt eller senast då den intagne friges
såvida det inte föreligger särskilda skäl.
–––
Som nämnts tidigare ankom periodvis en mängd brev till AA. Det är upplyst av CC
att ett flertal av dessa brev visade sig vid granskning innehålla trisslotter,
penninglotter, frimärken och/eller kontanter. Det som sändes till honom uppgick till
betydande värde. Breven saknade huvudsakligen skriftligt meddelande och
avsändaren var okänd. Omständigheterna medförde att man i samband med
granskningen av den nu aktuella försändelsen försökte kontrollera (via lotternas
nummerserier) med polismyndigheten om lotterna avhänts annan genom brott.
Något besked som tydde på att så var fallet lämnades inte, varpå lotterna
överlämnades till AA. Han hade dessförinnan upplysts muntligen att lotterna tagits
om hand. Vad han anfört om när lotterna överlämnades till honom kan äga sin
riktighet.
Såsom AA:s klagomål får förstås i denna del riktar han inte anmärkning mot beslutet
att granska den aktuella försändelsen, utan mot åtgärderna som företogs vid
granskningen och omedelbart därefter.
Allmänt kan nämnas att det inte åligger kriminalvården att uppdaga och beivra brott.
Detta är istället en uppgift som är av polisiär karaktär. Emellertid får det anses
ankomma på kriminalvården att försöka förhindra att en intagen börjar eller
fortsätter en brottslig verksamhet under tiden i anstalt. Det är mot bakgrund av bl a
detta som bestämmelserna om granskning av meddelande syftande till att upptäcka
planläggning av brottslig verksamhet får ses.
Vid granskningen har misstankar riktats mot att lotterna kan ha åtkommits genom
brott. Av bestämmelserna 75 § anstaltsföreskrifterna framgår att polis snarast skall
underrättas om innehållet i en försändelse bedöms lämna upplysningar om brott. Hur
man skall förfara med en sådan försändelse i avvaktan på besked om innehållet är
inte närmare angivet.
                                                                         Dnr 1894-2001     Sid 3 (5)



      Som nämnts tidigare utgör bestämmelserna i KvaL om granskning och kvarhållande
      av försändelser inskränkningar i enskilda personers grundlagsskyddade fri- och
      rättigheter. Utgångspunkten bör därvid vara att myndigheten är skyldig att
      vidarebefordra post till intagen och att bestämmelserna om kvarhållande utgör
      undantag på när myndigheten kan underlåta detta.
      Med stöd av bestämmelserna i 27 § KvaL får kriminalvårdsmyndigheten kvarhålla
      brev till intagna om det är påkallat av säkerhetsskäl. För det fall ett brev kvarhålls
      skall den intagne omedelbart underrättas om detta. Med säkerhetsskäl synes snarast
      avses förhållanden som medför problem att upprätthålla ordning och säkerhet i
      anstalten. Att lotterna, utöver misstankarna om sättet på vilket dessa åtkommits,
      även skulle kunna ha den inverkan förefaller inte sannolikt, vilket också visas genom
      att lotterna sedermera överlämnats till AA. Möjlighet förefaller saknas att, enligt
      sistnämnda lagrum, kvarhålla försändelser som innehåller sådant som frånhänts
      annan genom brott utan att också negativt påverka säkerheten i anstalten.
      Anträffas i vissa fall egendom som kan antas bli tagen i beslag, får den lokala
      kriminalvårdsmyndigheten omhänderta egendomen i avvaktan på beslut i frågan.
      Detta framgår av 64 § KvaL. Bestämmelsen synes ha tillkommit bl a för att
      förhindra att knivar och inbrottsverktyg behöver överlämnas till den intagne då
      denne friges (prop 1994/95:124). Bestämmelsen har dock till sin lydelse även
      kommit att omfatta föremål som kan antas ha avhänts någon genom brott. Med
      anträffas synes dock närmast avses att föremålet påträffas då det redan finns i
      anstalten, t ex vid en visitation av den intagnes bostadsrum. Att bestämmelsen även
      skulle kunna tillämpas avseende innehåll i försändelser, vilka således under
      postbefordran inkommer till anstalten, förefaller tveksamt – särskilt med beaktande
      av att det rör inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter och att
      myndigheten med anledning därav bör ha klart författningsstöd för de åtgärder som
      den vidtar.
      Av ovanstående framgår att det måste anses tveksamt om myndigheten haft lagliga
      möjligheter att underlåta att omedelbart vidarebefordra en försändelse endast på den
      grunden att innehållet kunde antas frånhänt annan genom brott. Om
      Justitieombudsmannen finner att myndighetens uppfattning är befogad, så får
      tidigare nämnda förhållande snarast ses som en brist, vilket bör föranleda en
      diskussion om behovet av förändrade bestämmelser.
      När myndigheten väl beslutat att inte omedelbart vidarebefordra den aktuella
      försändelsen efter själva granskningen, så skulle ett formligt beslut att omhänderta
      alternativt kvarhålla försändelsen ha meddelats. Detta har utgjort en brist i sig.
AA har yttrat sig över remissvaret.

Med anledning av vad kriminalvårdsmyndigheten anfört i remissvaret om
lagligheten i att kvarhålla lotterna för att utreda eventuell bakomliggande
brottslighet har ärendet remitterats till Kriminalvårdsstyrelsen. Nämnda myndighet
har genom överdirektören DD anfört följande.

      Det finns inga uttryckliga regler om när brev till en intagen skall vidarebefordras till
      honom av anstalten. En annan sak är att det givetvis skall ske så snart som möjligt.
      Vad som kan påverka tiden för utdelandet av intagnas post är bl.a. omfattningen av
      de granskningsåtgärder som enligt 25–28 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i
      anstalt (KvaL) skall vidtas med försändelser till de intagna. Sådana
      granskningsåtgärder brukar karaktäriseras som faktiskt handlande och inte
      handläggning av ärenden.
      Hanteringen av det nu aktuella brevet är enligt Kriminalvårdsstyrelsens mening ett
      typexempel på faktiskt handlade. Det var inte fråga om beslut om beslag enligt 64 §
      KvaL eller kvarhållande enligt 27 § samma lag. Det var istället en sådan
      granskningsåtgärd som avser att utröna om det senare skall meddelas ett formellt
      beslut i något avseende beträffande brevet. Sådant faktiskt handlade är inte
      underkastat de formkrav som gäller vid handläggningen av ärenden med
                                                                        Dnr 1894-2001     Sid 4 (5)



      dokumentation i form av formella beslut etc. Givetvis bör den intagne underrättas
      om att granskning har skett eller kommer att ske vilket också har skett i detta fall.
      Kriminalvårdsstyrelsen kan inte se att det av innehållet i de remitterade handlingarna
      framgår något som i det nu aktuella hänseendet kan utgöra skäl för kritik mot
      anstalten Kalmar för hanteringen av brevet med trisslotter. Kriminalvårdsstyrelsen
      delar därför inte de bedömningar som Kriminalvårdsstyrelsen Kalmar gjort därom.
      –––
AA har beretts tillfälle att yttra sig även över Kriminalvårdsstyrelsens remisssvar
men inte hörts av.

Bedömning
Kriminalvårdsmyndigheten Kalmar har till stora delar tillbakavisat AA:s kritik och
i vissa delar anfört att den är så allmänt hållen att det inte har varit möjligt att
utreda påståendena. I dessa delar har utredningen inte givit något stöd för AA:s
kritik. Jag saknar därför anledning att kritisera Kriminalvårdsmyndigheten Kalmar
för att granskningen av AA:s post skulle ha skett i sådan omfattning att den inte
kan anses ha varit stickprovsmässig, att inkommande och utgående post försvunnit
samt att han i vissa fall inte har meddelats då granskning skett.

När det gäller anstalten Kalmars förfarande med de aktuella lotterna vill jag anföra
följande.

Kriminalvårdsmyndigheten har anfört att de lotter som anträffats vid granskningen
av AA:s post inte omedelbart lämnades ut till denne, därför att myndigheten ville
utreda om de var stulna. Jag delar Kriminalvårdsstyrelsens mening att sistnämnda
förfarande med lotterna är att betrakta som faktiskt handlande och att det på det
stadiet inte har förelegat någon skyldighet för myndigheten att meddela ett formellt
beslut om kvarhållande eller omhändertagande.

Att faktiskt handlande med en försändelse inte är underkastat formkrav i den
bemärkelse som Kriminalvårdsstyrelsen har anfört innebär dock inte att det inte
styrs av några som helst lagregler. Självfallet måste beaktas bl.a. att sådana
åtgärder – eftersom de medför att försändelsen inte utan dröjsmål vidarebefordras
till den intagne – bara får utföras inom ramen för en handläggning som i sig är
laglig. Det faktiska handlandet måste med andra ord alltid företas i ett lagligt syfte.
Detta gäller oavsett om det rör sig om brevgranskning eller någon annan typ av
faktiskt handlande. Man måste alltså ställa sig frågan om
kriminalvårdsmyndigheten har haft rätt att vidta åtgärder som inneburit att
utlämnandet av lotterna fördröjts just i syfte att utröna om de var stulna.
Kriminalvårdsmyndigheten har också ställt den frågan i sitt remissvar.

Beträffande brevgranskning gäller att sådan endast – bortsett från en situation som
inte är aktuell här – får företas i syfte att undersöka om en försändelse innehåller
något otillåtet föremål (26 § första stycket KvaL). Jag saknar skäl att här närmare
gå in på vad som kan utgöra ett otillåtet föremål. Det kan däremot konstateras att
det på grund av nämnda bestämmelse torde vara uteslutet att utföra brevgranskning
enbart för att utreda om en försändelse innehåller stöldgods, om inte det man
eftersöker samtidigt skulle utgöra ett otillåtet föremål.
                                                                   Dnr 1894-2001    Sid 5 (5)




Enligt min mening måste själva brevgranskningen i det här aktuella fallet
emellertid anses ha varit avslutad i och med att försändelsen hade öppnats och
granskats, varvid lotterna hade anträffats. De åtgärder som därefter vidtogs med
lotterna, dvs. utredningen rörande misstanken om att de utgjorde stöldgods, har
enligt min mening alltså inte utgjort ett led i själva brevgranskningen. De
åtgärderna är istället att betrakta som ett faktiskt handlande som syftade till att ta
reda på om lotterna var stulna och huruvida det förhållandet i sin tur borde
föranleda några åtgärder från kriminalvårdsmyndighetens sida. Huruvida det
förfarandet är lagligt beror på om kriminalvårdsmyndigheten hade kunnat vidta
några åtgärder som innebar att lotterna inte lämnades ut till AA för det fall de hade
visat sig utgöra stöldgods.

I förevarande fall har kriminalvårdsmyndigheten vid brevgranskning anträffat
egendom som myndigheten misstänkte kunde utgöra stöldgods. Om detta hade
visat sig vara riktigt, hade kriminalvårdsmyndigheten enligt min mening haft att
bedöma huruvida lotterna i enlighet med 64 § KvaL skulle omhändertas därför att
de kunde antas bli tagna i beslag. Beslut om beslag fattas normalt av polis eller
åklagare. Vidare torde kriminalvårdsmyndigheten i enlighet med 75 §
anstaltsföreskrifterna ha varit skyldig att underrätta polis om fyndet.

Med det synsätt jag har anlagt har kriminalvårdsmyndigheten haft rätt att vidta de
åtgärder den gjorde med lotterna efter avslutad brevgranskning. Även om
myndighetens kontroll av lotterna, såvitt framgår av utredningen, möjligen kan
förefalla ha tagit förhållandevis lång tid, tyder ingenting på att den har pågått under
längre tid än nödvändigt.

Mot bakgrund av det anförda finner jag inte skäl att kritisera
kriminalvårdsmyndigheten för dess hantering av försändelsen med lotterna heller.
