# Om Kriminalvårdens hantering av paket till intagna

JO 2026-04-23 dnr 1899-2025

[P]

## BESLUT

Datum                   Dnr                       Sid
                                                                  2026-04-23              1899-2025               1 (10)



Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                   Om Kriminalvårdens hantering av paket till intagna


                    Beslutet i korthet: Under 2024 tog JO emot en rad klagomål på Kriminalvårdens
                    hantering av paket till intagna. Saken har granskats i det här ärendet. I beslutet gör
                    JO uttalanden om bl.a. under vilka förutsättningar innehållet i försändelser kan
                    kvarhållas respektive omhändertas, hur paket som levereras till utlämningsställen bör
                    hanteras och hur hon ser på att intagna avkrävs uppgifter om vad ett paket innehåller
                    för att få ta emot det.
                    JO konstaterar att regleringen av intagnas försändelser i flera avseenden är otydlig,
                    och skickar därför en kopia av beslutet till regeringen och till en utredning som
                    bl.a. gör en översyn av häkteslagen och fängelselagen.

## Bakgrund och initiativ

Intagnas möjligheter att ta emot försändelser är en återkommande fråga hos JO i
                   såväl klagomålshanteringen som vid inspektioner. JO har vid flera tillfällen
                   framhållit att Kriminalvården måste ses som den sista länken i den post-
                   befordran som postbefordringsföretagen står för såvitt avser personer som inte
                   är berövade friheten, och att detta bl.a. innebär att myndigheten har en skyldig-
                   het att hjälpa intagna med att hämta ut brev och paket från utlämningsställen om
                   uthämtningen inte kan lösas på annat sätt (se t.ex. mina beslut den 20 december
                   2024, dnr 284-2024, och den 3 mars 2021, dnr 7464-2019). I det sistnämnda
                   beslutet uttalade jag också att det inte kan krävas att intagna alltid på förhand
                   vet vad ett paket innehåller för att få ta emot det.

                   Under 2024 inkom flera klagomål på hanteringen av paket till intagna inom
                   Kriminalvården och jag förklarade avslutningsvis i mitt beslut i december det
                   året att jag avsåg att återkomma och närmare undersöka saken. I ärenden
                   gällande anstalterna Skänninge (dnr 6054-2024 m.fl.), Kumla (dnr 6288-2024)
                   och Hall (dnr 7511-2024) hämtades muntliga upplysningar in från verksamhets-
                   ställena. Det framkom bl.a. att intagna i anstalterna Kumla och Skänninge i
                   förväg behövde hemställa om att få ta emot paket och ange dess innehåll, i båda
                   fallen med hänvisning till platsbrist i förråden. Liknande rutiner verkade finnas i
                   anstalten Kristianstad utifrån de skriftliga rutiner som en anmälare gav in i ett
                   ärende (dnr 10279-2024). Vidare framkom att personalen i anstalten Skänninge
                   i regel inte längre hjälpte intagna med att hämta ut paket på utlämningsställen,


    Riksdagens ombudsmän     Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm    Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                   E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                       Dnr 1899-2025       Sid 2 (10)




att anstalten Kumla inte hjälpte till med att hämta ut paket vars innehåll är okänt
och att intagna i anstalten Hall inte fick ta emot paket från privatpersoner.
Gemensamt för de tre anstalterna var att man som utgångspunkt lade inkomna
paket direkt i förrådet i stället för att befordra dessa till de intagna.

Även genom anmälningar mot anstalten Rosersberg (dnr 11655-2024 och
11658-2024) framgick att det där fanns skriftliga rutiner om att det p.g.a.
platsbrist i förrådet måste finnas en godkänd hemställan för att intagna ska få ta
emot tillhörigheter och att tillhörigheter som kommer in utan sådan hemställan
inte kommer att lämnas ut.

Mot denna bakgrund beslutade jag i februari 2025 att inom ramen för ett särskilt
ärende granska Kriminalvårdens hantering av paket till intagna. Initiativet har
handlagts i det här ärendet. I samband med att jag tog initiativet skrevs
klagomålsärendena mot anstalterna Rosersberg, Skänninge, Kumla och Hall av
från vidare handläggning. Kopior av vissa av anmälningarna och besluten
skickades till anstalterna och myndighetens huvudkontor för kännedom.

Utredning
Kriminalvården anmodades att yttra sig över de frågor som framgår av
redogörelsen för remissvaret i det följande. Genom den tillförordnade
rättschefen upplystes att uppgifter hade hämtats in från myndighetens sex
regioner om den praktiska hanteringen hos verksamhetsställena och därefter
anfördes:

## Rättslig reglering

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 2 regeringsformen är var och en gentemot det
      allmänna tillförsäkrad frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i
      övrigt ta del av andras yttranden.
      Av 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen framgår att var och en gentemot det
      allmänna är skyddad mot bl.a. undersökning av brev eller annan förtrolig
      försändelse.
      Av 2 kap. 20 § regeringsformen framgår bl.a. att informationsfriheten och rätten
      till förtrolig kommunikation får begränsas genom lag.
      Av 1 kap. 6 § fängelselagen (2010:610), FäL, framgår att verkställigheten inte
      får innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än vad som följer av lagen
      eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätt-
      hållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig
      proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig
      ska den användas. En motsvarande reglering finns i 1 kap. 6 § häkteslagen
      (2010:611), HäL.
      Enligt 5 kap. 1 § FäL får en intagen ta emot och inneha böcker, tidskrifter och
      tidningar, dock inte sådana som kan äventyra ordningen eller säkerheten eller
      antas motverka den behandling han eller hon genomgår. I övrigt får en intagen ta
      emot de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att verk-
      ställigheten ska kunna utföras på ett ändamålsenligt sätt.
      Av 5 kap. 2 § FäL framgår bl.a. att tillhörigheter som en intagen inte får ta emot
      och inneha får omhändertas och förvaras för den intagnes räkning.
                                                                   Dnr 1899-2025       Sid 3 (10)




Enligt 5 kap. 3 § FäL får tillhörigheter som omhändertagits på den intagnes
bekostnad sändas till den adress där han eller hon är folkbokförd eller till annan
adress som han eller hon anger.
Enligt 2 kap. 11 § HäL får en intagen ta emot och inneha böcker, tidskrifter,
tidningar och andra personliga tillhörigheter som inte kan äventyra ordningen
och säkerheten.
Av 2 kap. 12 § HäL framgår att tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och
inneha enligt 11 § får omhändertas och förvaras för den intagnes räkning. Till-
hörigheter som omhändertagits ska lämnas ut till den intagne senast i samband
med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.
Av 7 kap. 7 § FäL framgår att i andra fall än som avses i 6 § får en försändelse
till eller från en intagen i anstalt granskas, om det är nödvändigt med hänsyn till
ordningen eller säkerheten. Syftet med granskningen ska vara att undersöka om
försändelsen innehåller något otillåtet föremål eller är ett led i en pågående eller
planerad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något liknande
förfarande.
Enligt 7 kap. 8 § FäL ska en försändelse som har granskats, om inte särskilda
skäl talar emot det, lämnas ut till den intagne så snart som möjligt och senast när
han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.
Enligt 3 kap. 7 § andra stycket HäL får en intagen, i andra fall än som avses i
första stycket eller i 6 §, vägras att sända eller ta emot en försändelse, om det är
nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Av tredje stycket framgår
att en sådan försändelse får hållas kvar.
Av 3 kap. 8 § första stycket HäL framgår att en försändelse som hålls kvar får
granskas endast om den intagne har medgett det, eller det i fall som avses i 7 §
andra stycket är absolut nödvändigt av säkerhetsskäl.
I 7 kap. 19–24 §§ Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (2011:1) om
fängelse, FARK Fängelse, och 3 kap. 15–20 §§ Kriminalvårdens föreskrifter och
allmänna råd (2011:2) om häkte, FARK Häkte, finns ytterligare bestämmelser
om befordran och granskning av försändelser och underrättelse om granskning
av försändelser.
Kriminalvårdens bedömning
Vad anser Kriminalvården vara en korrekt hantering av inkommande paket till
intagna i anstalter och häkten?
Ett paket utgör en försändelse som ska befordras till den intagne genom
Kriminalvårdens försorg (se prop. 2009/2010:135 s. 110). När ett paket
ankommer till ett verksamhetsställe har Kriminalvården att ta ställning till om
försändelsen behöver granskas. En försändelse som inte ska granskas ska
befordras eller hållas tillgänglig för den intagne samma dag som försändelsen
kommer till anstalten eller häktet, om det är möjligt (se 7 kap. 19 § FARK
Fängelse och 3 kap. 15 § FARK Häkte). Efter granskning ska försändelsen som
utgångspunkt befordras till den intagne i nära anslutning till att granskningen
slutförts (se prop. 2009/10:135 s. 148 samt 7 kap. 23 § FARK Fängelse och
3 kap. 19 § FARK Häkte).
JO har gett uttryck för att en försändelse enbart kan hållas kvar eller befordras
och att ett omhändertagande kan bli aktuellt först efter att försändelsen har
befordrats (se JO 2014/15 s. 182). Kriminalvården har dock en annan uppfattning
än JO i det avseendet och anser att uttrycket ta emot i 5 kap. 2 § FäL och 2 kap.
12 § HäL ger myndigheten möjlighet att under vissa förutsättningar omhänderta
tillhörigheter i försändelser i stället för att befordra dem.
Ställningstagandet beskrivs närmare i avsnitt 8.3 i Kriminalvårdens handbok om
intagnas försändelser (2015:2).
                                                                    Dnr 1899-2025       Sid 4 (10)




Kriminalvården anser att inkommande försändelser i form av paket till intagna i
anstalter och häkten ska hanteras på det sätt som följer av nämnda handbok och
avsnitt 5.1.2 i Kriminalvårdens handbok om personliga tillhörigheter - Fängelse
(2013:1) respektive Häkte (2013:2). Skriftliga meddelanden, böcker, tidskrifter
eller tidningar får dock inte omhändertas i stället för att befordras eller kvar-
hållas. För inkommande paket som innehåller både ett skriftligt meddelande och
en tillhörighet bedömer myndigheten därmed att olika förfaringssätt kan komma
i fråga.
Hur anser myndigheten att paket till intagna som levereras till ett
utlämningsställe ska hanteras?
Paket till intagna förefaller, utifrån uppgifter från regionerna, inte levereras till
utlämningsställen i någon större utsträckning men omfattningen varierar mellan
verksamhetsställena. Uthämtning av paket vid utlämningsställen är dock resurs-
krävande och behäftat med praktiska problem. Det ligger därför i myndighetens
intresse att begränsa sådan uthämtning. JO har dock tidigare uttalat att det i
normalfallet måste anses ligga på Kriminalvården att hjälpa intagna med att
hämta ut postförsändelser, om detta inte kan ordnas på annat sätt (se JO:s beslut
den 27 februari 2008, dnr 1230-2007).
Även om Kriminalvården inte generellt kan neka intagna hjälp med uthämtning
av försändelser, bedömer myndigheten att det inte finns något hinder mot att
verksamhetsställen i första hand uppmanar intagna att ombesörja uthämtning
genom närstående eller ombud eller i samband med permission. Detta särskilt
med beaktande av att myndigheten i regel inte kan hämta ut en intagens paket på
ett utlämningsställe, om den intagne saknar giltig legitimationshandling. Vidare
bör Kriminalvården kunna avstå från att hämta ut paket som levereras till ett
utlämningsställe, om det finns tillförlitliga uppgifter om innehållet i ett paket och
en intagen i beslut har nekats att ta emot och inneha tillhörigheterna i det. Likaså
bör myndigheten av ordnings- och säkerhetsskäl kunna neka en intagen hjälp att
hämta ut paket som levereras till ett utlämningsställe, om det inte är möjligt att få
fram information om vad paketet innehåller. Denna uppfattning framgår även av
myndighetens interna styrning i frågan (se ovannämnda avsnitt 5.1.2 i Kriminal-
vårdens handbok om personliga tillhörigheter - Fängelse respektive Häkte).
Hur ser Kriminalvården på att verksamhetsställen kräver att intagna på förhand
ska kunna ange vad ett paket innehåller för att få ta emot det? Om myndigheten
anser att ett sådant krav ska kunna ställas, gäller det för alla paket eller bara i
vissa situationer?
Kriminalvården anser inte att intagna på förhand ska vara tvungna att ange vad
ett paket innehåller för att de ska få ta emot det. En sådan ordning skulle kunna
utgöra ett otillåtet intrång i intagnas informationsfrihet och rätten till förtrolig
kommunikation.
Kriminalvårdens ansträngda beläggningsläge påverkar även kapaciteten i
myndighetens förrådsutrymmen, och den stora mängden tillhörigheter som
intagna inte får inneha belastar Kriminalvården i flera avseenden. För Kriminal-
vården är det därmed nödvändigt att vidta de åtgärder som är praktiskt och
rättsligt möjliga för att minska inflödet och hanteringen av tillhörigheter som
intagna inte får inneha. Att intagna på förhand hemställer om att få inneha
tillhörigheter eller uppmanas beskriva vad ett inkommande paket innehåller när
så är möjligt underlättar för myndigheten i detta avseende. När Kriminalvården
på förhand kan ta ställning till innehavsfrågan kan också kostnaden för ett
eventuellt återsändande av en otillåten tillhörighet undvikas, vilket gynnar de
intagna i anstalt som annars får stå kostnaden.
Mot bakgrund av den belastning som hanteringen av intagnas personliga till-
hörigheter innebär för Kriminalvården, kommer myndigheten att väcka frågan
om ändring av bestämmelserna därom inom ramen för den översyn av häktes-
lagen och fängelselagen som regeringen har aviserat (se prop. 2024/25:1,
utgiftsområde 4, s. 59).
                                                                        Dnr 1899-2025       Sid 5 (10)




      Hur ser Kriminalvården på en ordning som innebär att intagna inte tillåts att ta
      emot paket från privatpersoner?
      Kriminalvården ser inte att det finns rättsligt stöd för att vägra att ta emot för-
      sändelser i form av paket från privatpersoner och konstaterar, mot bakgrund av
      uppgifter från regionerna, att verksamhetsställena normalt inte heller tillämpar en
      sådan ordning. Kriminalvården anser dock att förutsättningarna är annorlunda i
      fråga om paket som en besökare har med sig, eftersom paketet i den situationen
      inte utgör en försändelse.
      Vad anser Kriminalvården om en ordning som innebär att paket till intagna
      direkt läggs i förrådet, varpå det krävs en hemställan för att få ta del av dessa?
      Kriminalvården anser, utifrån myndighetens tolkning av uttrycket ta emot, att det
      finns rättsliga förutsättningar för att före befordran omhänderta tillhörigheter i
      paket som kommer in till intagna och att de intagna, efter att de fått information
      om vilka tillhörigheter som omhändertagits, har att hemställa om att få inneha
      dessa, om så önskas. Däremot anser Kriminalvården inte att ett paket till en
      intagen i sin helhet kan läggas i förrådet med mindre än att det vid granskning
      kan säkerställas att paketet inte innehåller något skriftligt meddelande som ska
      befordras eller kvarhållas.

Bedömning
Kriminalvården har i huvudsak redogjort för relevant rättslig reglering. Jag
återkommer till delar av regleringen och vissa ytterligare bestämmelser.
Avsnitten följer samma disposition som remissvaret, och utgår från de frågor
som JO har ställt till myndigheten.

Kvarhållande respektive omhändertagande av innehållet i försändelser
Som Kriminalvården har redogjort för utgör ett paket en försändelse, som ska
befordras till den intagne genom myndighetens försorg (se prop. 2009/10:135
s. 147). I det här avsnittet aktualiseras frågan om på vilka grunder
Kriminalvården kan låta bli att befordra innehållet i försändelser till intagna.

Genom 7 kap. 8 § fängelselagen (2010:610), FäL, respektive 3 kap. 7 §
häkteslagen (2010:611), HäL, har Kriminalvården getts befogenhet att hålla
kvar försändelser i stället för att befordra dem. I 5 kap. 2 § FäL respektive
2 kap. 12 § HäL finns bestämmelser om omhändertagande av intagnas
personliga tillhörigheter. JO har tidigare uttalat att försändelser till intagna
endast kan hållas kvar eller befordras, och att ett omhändertagande alltså kan bli
aktuellt först efter att befordran skett (se JO 2014/15 s. 182, dnr 5877-2011).
Kriminalvården är av en annan uppfattning, och menar att tillhörigheter i
försändelser kan omhändertas innan befordran.

Såväl kvarhållande som omhändertagande innebär att den intagne inte får
inneha viss egendom. Den praktiska skillnaden mellan dessa ska således inte
överdrivas. Åtgärderna skiljer sig emellertid åt såtillvida att en intagen vid ett
omhändertagande inte förlorar sin dispositionsrätt över egendomen, utöver just
det att han eller hon inte får inneha denna. Den intagne är därmed oförhindrad
att t.ex. skicka tillhörigheterna till en person på utsidan (se prop. 2009/10:135
s. 134 och 189). Till skillnad från vad som gäller vid kvarhållande ska en
intagen alltid underrättas om ett omhändertagande, och tillhörigheten ska alltid
                                                                   Dnr 1899-2025      Sid 6 (10)




lämnas ut till den intagne senast då han eller hon inte längre ska vara berövad
friheten. Vid ett kvarhållande kan ett häkte eller en anstalt avstå från sådana
åtgärder om det finns särskilda skäl. (Se utöver nyss nämnda bestämmelser
3 kap. 9 § HäL, 14 och 21 §§ fängelseförordningen [2010:2010] samt 7 och
11 §§ häktesförordningen [2010:2011].) Ett kvarhållande ska alltid
dokumenteras i ett formellt beslut, medan det vid ett omhändertagande behöver
fattas ett sådant beslut först om den intagne begär att få inneha tillhörigheten
(se JO 2014/15 s. 182 och mitt beslut den 29 juni 2020, dnr 5318-2019).

Kriminalvårdens hantering av försändelser regleras i 7 kap. FäL respektive
3 kap. HäL. Det enda stödet för att avstå från befordran av en försändelse till en
intagen som återfinns i dessa kapitel är bestämmelserna om kvarhållande.
Omhändertagande, som alltså avser intagnas personliga tillhörigheter, regleras i
andra kapitel. Detta talar för den ståndpunkt som JO tidigare förespråkat,
dvs. att försändelser endast kan hållas kvar eller befordras, och först därefter
omhändertas. Det kan dock noteras att det ärendet gällde hanteringen av
försändelser i form av brev. Vidare kan konstateras att det i förarbetena till
fängelse- och häkteslagen uttalas att omhändertagande av personliga
tillhörigheter kan ske t.ex. vid granskning av försändelser, och att det i
författningskommentaren till bestämmelsen om kvarhållande i fängelselagen
anges att en försändelse under vissa förutsättningar kan omhändertas enligt
5 kap. 2 § (se prop. 2009/10:135 s. 134 och 189 respektive s. 148). Att döma av
uttalandena verkar lagstiftaren ha förutsatt att i vart fall vissa försändelser,
alternativt tillhörigheter i försändelser, kan komma att omhändertas redan innan
befordran. I samma riktning talar utformningen av bestämmelsen om
granskning av försändelser i 7 kap. 7 § FäL, där det framgår att ett av de tillåtna
syftena med granskningen är att undersöka om försändelsen innehåller något
otillåtet föremål. Det framstår även som rimligt att anta att det inte har varit
avsikten att tillhörigheter som den intagne över huvud taget inte får inneha ska
behöva befordras innan ett omhändertagande får ske. Jag bedömer mot den här
bakgrunden att regleringen bör förstås på följande sätt.

En åtgärd som innebär att en försändelse till en intagen inte befordras kan inne-
bära ett ingrepp i den grundlagsskyddade informationsfriheten i 2 kap. 1 § första
stycket 2 regeringsformen, RF (se prop. 1975/76:209 s. 123 och Jermsten,
Regeringsformen 2 kap. 6 §, Lexino 2025-01-01 [JUNO]). Informationsfrihet
innebär frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av
andras yttranden, och utgör en spegelbild av yttrandefriheten. Den får endast
begränsas genom lag (2 kap. 20 § RF). Det krävs således uttryckligt lagstöd för
att Kriminalvården ska kunna avstå från att befordra försändelser som omfattas
av grundlagsskyddet, såsom brev, tidskrifter, böcker och andra skriftliga
meddelanden. Sådant stöd får anses finnas i bestämmelserna om kvarhållande i
fängelse- och häkteslagen, även om i vart fall regleringen i fängelselagen är
otydlig på flera punkter (se JO 2014/15 s. 182). Att därutöver göra
inskränkningar av det slaget med stöd av bestämmelser som återfinns i helt
andra kapitel i de nämnda lagarna och som inte omedelbart tar sikte på
                                                                     Dnr 1899-2025      Sid 7 (10)




försändelser utan personliga tillhörigheter är inte godtagbart. En försändelse
som omfattas av grundlagsskyddet kan sålunda endast hållas kvar eller
befordras, och först därefter omhändertas.

Det kan emellertid vara så att en försändelse till en intagen innehåller sådant
som inte omfattas av den grundlagsskyddade informationsfriheten, som alltså
tar sikte på upplysningar och yttranden. I den mån ett paket innehåller föremål
som faller utanför grundlagsskyddet – t.ex. kläder, elektronikprodukter eller
hygienartiklar – finns inte något krav på uttryckligt lagstöd för att begränsningar
ska få göras. I de fallen bör därför ett omhändertagande av tillhörigheten kunna
ske även innan befordran har skett, givetvis förutsatt att kraven för åtgärden är
uppfyllda.

Sammanfattningsvis är min slutsats, i likhet med Kriminalvårdens, att
tillhörigheter i försändelser som inte har samband med informationsfriheten bör
kunna omhändertas redan innan befordran. Brev och andra meddelanden som
omfattas av grundlagsskyddet kan däremot endast hållas kvar eller befordras,
och först därefter omhändertas. Som myndigheten nu framhållit i sitt yttrande
till JO innebär detta att olika förfaringssätt kan aktualiseras om en försändelse
innehåller både ett skriftlig meddelande och en tillhörighet av det förstnämnda
slaget.

Hanteringen av paket som levereras till utlämningsställen
Som framgått inledningsvis har JO tagit emot anmälningar om att anstalter har
slutat att hjälpa intagna med att hämta ut paket på utlämningsställen, eller inte
gör det om innehållet i paketet är okänt.

Jag och tidigare justitieombudsmän har flera gånger uttalat att Kriminalvården
måste ses som den sista länken i den postbefordran som postbefordrings-
företagen står för såvitt avser personer som inte är berövade friheten, och att
detta bl.a. innebär att myndigheten har en skyldighet att hjälpa intagna med att
hämta ut brev och paket från utlämningsställen om uthämtningen inte kan lösas
på annat sätt. Utan Kriminalvårdens hjälp med att hämta ut sådana försändelser
vore det ofrånkomligt att många intagna i praktiken skulle sakna möjlighet att ta
emot aviserade brev och paket. (Se mina beslut den 20 december 2024,
dnr 284-2024, den 17 april 2023, dnr 9100-2021, och den 3 mars 2021,
dnr 7464-2019, samt JO 2014/15 s. 182.)

Det redovisade synsättet gäller alltjämt. I enlighet med mina uttalanden i de
nämnda besluten har jag visserligen inte några invändningar mot att intagna
uppmanas att ombesörja uthämtning på annat sätt, t.ex. med hjälp av en anhörig
i de fall detta är möjligt, eller att verksamhetsställen avstår från att hämta ut ett
paket om det finns tillförlitliga uppgifter om vad paketet innehåller och den
intagne i ett beslut har nekats att ta emot och inneha tillhörigheten. Att intagna
helt nekas hjälp med att hämta ut paket på utlämningsställen får däremot inte
förekomma. Detta uppfattar jag också är Kriminalvårdens inställning. För det
fall sådana rutiner ändå förekommer förutsätter jag att de omgående revideras.
                                                                      Dnr 1899-2025      Sid 8 (10)




Det kan nämnas att JO även efter remissen i det här ärendet har tagit emot
klagomål om att t.ex. anstalten Ljustadalen har slutat att vara behjälplig med att
hämta ut paket (dnr 2580-2025).

Det bör i anslutning till det nyss anförda uppmärksammas att paket som hämtas
ut av en anhörig på ett utlämningsställe eller för den delen av den intagne själv
under en permission inte längre utgör en försändelse. Som jag ser på saken bör
intagna i förekommande fall upplysas om att ett sådant paket kommer att
hanteras på annat sätt, i synnerhet som det finns uppgifter som tyder på att en
del verksamhetsställen är mycket restriktiva med att tillåta anhöriga att lämna in
paket i samband med sina besök.

När det gäller paket med okänt innehåll uttalade jag i beslutet i mars 2021 att
det inte rimligen kan krävas av en intagen att han eller hon alltid måste känna
till innehållet i ett paket för att ha praktisk möjlighet att ta emot det, och att det
därför inte bör förekomma att Kriminalvården avstår från att hämta ut ett
aviserat paket av det skälet att det före uthämtning är okänt vad det innehåller.
Kriminalvården har gett uttryck för en annorlunda inställning, och menar att
uthämtning bör kunna nekas av ordnings- och säkerhetsskäl om det inte går att
få fram information om vad paketet innehåller. Denna uppfattning framgår
också i myndighetens handböcker om personliga tillhörigheter.

Jag har förståelse för att verksamhetsställen av praktiska och resursmässiga skäl
i möjligaste mån vill undvika att behöva hämta ut intagnas försändelser på
utlämningsställen. Enligt remissvaret förekommer det emellertid inte i någon
större utsträckning att paket levereras på det sättet, även om det varierar. Jag
utgår från att det endast är i ett fåtal av dessa fall som paketets innehåll är okänt.
Som jag konstaterade i det nyss nämnda beslutet ligger det vidare i sakens natur
att det, oavsett vilken information som finns tillgänglig om ett pakets innehåll,
är först sedan paketet har hämtats ut som det med full säkerhet kan klarläggas
vad som finns i det. Om ett paket till en intagen i anstalt – vilket lär vara där
situationen oftast blir aktuell – skulle innehålla tillhörigheter som den intagne
inte får inneha och som därför omhändertas, kan de dessutom med stöd av
5 kap. 3 § FäL skickas ut från anstalten. Mot den här bakgrunden framstår det
som tveksamt om den av Kriminalvården förespråkade ordningen verkligen är
motiverad av praktiska skäl eller med hänsyn till ordning och säkerhet. Enligt
min mening finns det anledning för myndigheten att se över de anvisningar som
ges i handböckerna i aktuellt avseende.

I några av de ärenden som skrevs av mot det här initiativet framkom att
exempelvis anstalten Skänninge hade slutat att hämta ut paket till intagna,
förutom om paketet är adresserat på så sätt att Kriminalvården angetts före den
intagnes namn (dnr 6054-2024 m.fl.). I mitt beslut i december 2024 kritiserade
jag myndigheten för att på sin webbplats anvisa detta sätt för adressering av
försändelser till intagna eftersom det bl.a. försvårar bedömningen av vem en
försändelse är avsedd för. Anvisningarna har nu ändrats beträffande brev och
                                                                    Dnr 1899-2025       Sid 9 (10)




det är positivt, men inte när det gäller paket. Jag har förstått det som att detta är
av praktiska skäl – för att paket ska omfattas av utkörningsavtalet med Postnord
måste Kriminalvårdens namn stå före den intagnes. Ordningen är inte
oproblematisk, och som jag var inne på i nyss nämnda beslut borde det kunna
förväntas att myndigheten diskuterar saken med Postnord för att försöka komma
till en bättre lösning. Huruvida några sådana försök har gjorts känner jag inte
till. Oavsett är det inte acceptabelt om ett verksamhetsställe vägrar att hjälpa
intagna med uthämtning av paket, endast med hänvisning till hur det adresse-
rats. I den mån sådana rutiner förekommer utgår jag från att de ändras.

Det kan inte krävas att intagna på förhand anger vad ett paket innehåller
för att få ta emot det
Jag menar således att det inte kan krävas att intagna på förhand ska uppge vad
ett paket innehåller för att ett verksamhetsställe ska hjälpa till att hämta ut det
på ett utlämningsställe. Inte heller beträffande paket som levereras direkt till
verksamhetsstället kan det ställas något sådant krav, vilket också verkar vara
Kriminalvårdens uppfattning. Jag har i och för sig inte några invändningar mot
att intagna, i enlighet med det myndigheten beskriver, uppmanas att på förhand
beskriva vad ett inkommande paket innehåller för att på det sättet underlätta den
lokala hanteringen. Men det får alltså inte vara något krav – ibland vet ju helt
enkelt inte den intagne detta. Utifrån uppgifterna i tidigare avskrivna klago-
målsärenden verkar dock en del anstalter, såsom Skänninge, Kumla och
Kristianstad, ha tillämpat sådana rutiner (dnr 6054-2024 m.fl., 6288-2024 och
10279-2024). Även efter att granskningen i det här ärendet hade inletts har
JO mottagit anmälningar om detta mot anstalterna Borås och Rosersberg
(dnr 1796-2025 och 9668-2025). Dessa rutiner behöver i förekommande fall ses
över.

Intagna kan inte vägras att ta emot paket från privatpersoner
Som Kriminalvården har konstaterat finns det inte något rättsligt stöd för att
vägra intagna att ta emot paket som privatpersoner har skickat in. Enligt
myndigheten tillämpas inte heller ”normalt” en sådan ordning. I
klagomålsärenden mot anstalten Hall framkom emellertid att det var fallet där
(dnr 7511-2024). Jag utgår från att inte något verksamhetsställe gör det i
fortsättningen.

Innehållet i paket kan under vissa förutsättningar läggas direkt i förrådet
I några av de anmälningar som föregick det här initiativet framkom att anstalter
tillämpar rutiner som innebär att paket till intagna läggs direkt i förrådet, varpå
den intagne behöver hemställa om att få del av dem (dnr 7511-2024 och
6288-2024). Jag uppfattar remissvaret som att Kriminalvården menar att en
sådan hantering kan vara korrekt såvitt avser tillhörigheter i paket men däremot
inte i den utsträckning paketet dessutom innehåller skriftliga meddelanden.
Detta då de sistnämnda inte kan omhändertas innan befordran. Jag har tidigare
kritiserat en anstalt för att försändelser med tidskrifter omhändertogs och
                                                                     Dnr 1899-2025    Sid 10 (10)




placerades i förrådet i stället för att befordras (se beslut den 4 juli 2023,
dnr 7303-2022).

Som framgått av den tidigare redogörelsen instämmer jag i Kriminalvårdens
bedömning att tillhörigheter i paket som inte omfattas av den grundlags-
skyddade informationsfriheten kan omhändertas innan befordran. Jag delar
alltså myndighetens uppfattning också i den här delen. Det bör dock
understrykas att förutsättningarna för omhändertagande måste vara uppfyllda i
varje enskilt fall. Att tillhörigheter rutinmässigt omhändertas får inte
förekomma. Som Kriminalvården är inne på måste det också säkerställas att
eventuella skriftliga meddelanden i paket aldrig omhändertas innan befordran
har skett.

Övrigt
Det står enligt min mening klart att regleringen om befordran, kvarhållande och
omhändertagande av intagnas försändelser är otydlig i flera avseenden. För
närvarande pågår en översyn av kriminalvårdslagstiftningen (Utredningen om
en översyn av häkteslagen och fängelselagen i syfte att underlätta Kriminal-
vårdens expansion, Ju 2025:17). Enligt remissvaret avser Kriminalvården att där
väcka frågan om ändring av bestämmelserna om intagnas personliga
tillhörigheter. Jag finner anledning att skicka en kopia av detta beslut till såväl
regeringen som den aktuella utredningen för kännedom.

Ärendet avslutas.


Beslutet har fattats av JO Katarina Påhlsson. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Emma Söderberg Majanen har föredragit ärendet och
byråchefen Catrine Björkman har deltagit i beredningen.
