# Kritik mot polisen för ett ingripande mot en utländsk kvinna och uttalanden om ett frihetsberövande var förenligt med den s.k.
proportionalitetsprincipen m.m.

JO 2007-12-04 dnr 1907-2006

BESLUT
                                                                      Datum              Dnr                      Sid
                                                                      2007-12-04         1907-2006              1 (10)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot polisen för ett ingripande mot en utländsk kvinna och
                        uttalanden om ett frihetsberövande var förenligt med den s.k.
                        proportionalitetsprincipen m.m.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot bl.a. Polismyndigheten i Skåne,
                        polisområde Mellersta Skåne (Lund). Hon anförde i huvudsak följande.

                        En 58-årig malaysisk kvinna (BB), som varit anställd som hushållerska i AA:s
                        familj till och från under flera år, greps den 29 mars 2006 av polisen. BB hade varit
                        på COOP för att handla. Till affären hade hon haft med sig några tomflaskor. Efter
                        att ha pantat dessa och fått kvitto från automaten, anmodade personalen BB att
                        följa med in på kontoret. Hon anklagades där för att ha pantat två icke giltiga
                        returflaskor med förfalskade streckkoder. BB kände inte igen flaskorna. – Enligt
                        uppgift hade personalen även sett en annan kvinna som eventuellt kunde ha varit
                        den som pantat flaskorna, men eftersom denna kvinna försvunnit hade de inte
                        kunnat kontrollera henne. – Personalen kontaktade därefter polisen som kom och
                        grep BB som skäligen misstänkt för bedrägeri. Personalen misstänkte också att BB
                        ingick i en liga som använde förfalskade streckkoder för att tvinga affären att
                        betala ut felaktiga pantersättningar. BB fördes till polisstationen och trots att hon
                        talar engelska rekvirerades tamilsk tolkhjälp. BB fick inte kontakta AA:s familj och
                        ingen i familjen visste därför något om det inträffade. AA kontaktade så
                        småningom både polis och sjukhus för att höra efter om det hade inträffat någon
                        olycka. Hon fick då inte någon information. Senare blev hon dock uppringd av
                        polisen i Lund som meddelade att BB fanns där. När AA hämtade BB var klockan
                        ungefär 22.00. Då hade BB suttit nästan sju timmar i ett låst rum på polisstationen
                        utan sina tillhörigheter och utan möjlighet att ringa till någon. Slutligen ansåg AA
                        att hela historien var både orimlig och löjeväckande.

## Utredning

Polismyndighetens handlingar i ärende K37955-06 granskades. Av dessa framgick
                        bl.a. följande.

                        Den 29 mars 2006 kallades polis till affären COOP i Lund. En man ur personalen
                        informerade polisen om att affären under en längre tid haft problem med att folk



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                  Dnr 1907-2006    Sid 2 (10)




klistrade på kopierade s.k. EON-koder på flaskor som det egentligen inte är pant
för. Vid det aktuella tillfället hade den anställde sett att det kom två ”falska”
flaskor på bandet bakom en pantautomat. Han gick därför ut till framsidan av
automaterna och såg där två kvinnor. En av dessa, BB, var på väg från
automaterna. Han förde kvinnan till kontoret, och hon hade två pantkvitton. Den
anställde hade inte sett att det var BB som stoppade flaskorna i automaten men
ansåg att det inte kunde vara någon annan. Tidpunkterna och summorna på
kvittona ansågs också stämma. Polismännen grep därefter, kl. 15.10, BB misstänkt
för bedrägeri bestående i att hon skulle ha försökt få ersättning för s.k. PET-flaskor
genom att förse dem med en kopierad EON- kodning. I samband med gripandet
togs flaskorna och de två pantkvittona i beslag (kvittonas belopp var 6 kr 50 öre
resp. 28 kr). Pantvärdet på flaskorna uppgick till sammanlagt åtta kronor. BB, som
inte hade någon legitimation med sig, fördes till polisstationen i Lund och sattes i
arresten kl. 15.40. En anmälan om bedrägeri upprättades kl. 15.47, och i denna
noterades bl.a. att BB talade dålig engelska, att hon uppgett att hon bodde hos
bekanta i närheten av COOP och att hon hade ett COOP-kort på sig tillhörande AA
– Vidare antecknades att den ansvarige för returflaskorna vid COOP informerat
polisen om att affären under cirka ett och halvt års tid haft problem med PET-
flaskor med påklistrade EON-koder och på grund av detta haft utlägg med
femsiffriga belopp. Tidigare under den aktuella dagen hade affären fått in sex
flaskor med samma kod påklistrad som de två beslagtagna flaskorna hade; denna
kod hade även förekommit tidigare. Vidare hade COOP samma dag fått in
motsvarande två kassar med flaskor med en annan kod påklistrad. I anmälan
noterades att BB inte kunde kopplas samman med dessa flaskor. – Kl. 16.50
gjordes vissa registerslagningar. Det framkom då att AA bodde i närheten av
COOP. Mellan kl. 18.50 och kl. 20.00 hördes BB, varvid hon delgavs misstanke
om bedrägeri. Hon förnekade brott och uppgav bl.a. att det hade varit två andra
kvinnor i lokalen vid tillfället. Två förhör med den butiksanställde hölls också
under dagen. Åklagare kontaktades kl. 20.15, och kl. 21.25 hävde åklagaren
gripandebeslutet. AA kom till polisstationen med BB:s pass och efter identifiering,
lämnande av adressuppgifter m.m. släpptes BB. Den 6 april 2006 hävde åklagaren
beslagen, och det beslutades att pantkvittona skulle lämnas ut till kvinnan. Den 10
april 2006 noterades dock i beslagsliggaren att man saknade adress till BB och att
kvittona saknade värde varför de kastades.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande i
nedanstående hänseenden.

1.   Vilka rättsliga överväganden föregick beslutet att gripa kvinnan misstänkt för
     bedrägeri?

2.   Gjordes det några överväganden jämlikt 24 kap. 22 § första stycket andra
     meningen RB innan kvinnan sattes i arrest?

3.   Vidtogs det några åtgärder som syftade till att säkerställa kvinnans identitet?
     Detta med tanke på att kvinnan tidigt uppgav att hon bodde i närheten av
                                                                           Dnr 1907-2006       Sid 3 (10)




     COOP och att man påträffade AA:s COOP-kort på kvinnan och gjorde
     registerslagningar på AA, som visade att hon bodde i närheten av COOP, samt
     att AA hade kontaktat polisen för att efterhöra om någon olycka hade skett
     m.m.

4.   Orsaken till att förhör med kvinnan hölls först efter flera timmar och till att
     gripandet anmäldes till åklagaren först kl. 20.15.

5.   Anledningen till att pantkvittona kastades trots att kvinnans adress hade
     lämnats till polismyndigheten endast några dagar tidigare.

Polismyndigheten (dåvarande länspolismästaren CC) anförde följande.

      1. Vilka rättsliga överväganden föregick beslutet att gripa kvinnan misstänkt för bedrägeri?

## Upplysningar

Polismännen DD och EE kallades vid 15-tiden onsdagen den 29 mars 2006 till
      affären COOP vid Mårtenstorget i Lund. Anledningen var att personal i butiken
      anmält att de ertappat en kvinna från Malaysia som lämnat två PET-flaskor i retur
      med falsk s.k. EON-märkning. Hon hade erhållit pantkvitton för flaskorna, vilka
      kvitton kunde användas till att erhålla kontant betalning från COOP.
      Enligt personal på avdelningen för returflaskor var det ett vanligt problem att tomma
      PET-flaskor med påklistrade kopierade EON-märkningar lämnades in till affären
      och COOP hade till kunder på oriktiga grunder betalat totalt ett femsiffrigt belopp
      under omkring ett och ett halvt år. Tidigare samma dag hade sex flaskor med
      motsvarande påklistrade, kopierade koder som de två nu inlämnade flaskorna tagits
      emot i en automat.
      Vittnet hade omedelbart efter att de två aktuella flaskorna kommit in på bandet i
      automatutrymmet kunnat gripa en av två kvinnor som han sett stå vid
      inlämningsautomaten. Belopp och tidpunkt på de pantkvitton den gripna kvinnan
      företedde stämde med de aktuella inlämnade tomflaskorna.
      Med stöd av anmälan, vittnesuppgifter och det förhållandet att kvinnan saknade pass
      eller annan identitetshandling beslutade polismännen att gripa kvinnan med stöd av
      24 kap. 7 § och 24 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) på sannolika skäl misstänkt för
      bedrägeri.
      De två PET-flaskorna och två pantkvitton togs i beslag.

## Bedömning

Som grund för gripandet har angetts att BB var på sannolika skäl misstänkt för
      bedrägeri. Rubriceringen synes ha sin grund i en misstanke om att BB varit delaktig
      i en mer omfattande brottslighet med felmärkta flaskor än de två flaskor som nu var
      aktuella. Den gärning som föranledde ingripandet mot henne borde annars, betraktad
      som en isolerad händelse, vara att bedöma som ett bedrägligt beteende.
      Oavsett rubriceringen av gärningen får gripandet anses ha stöd i 24 kap. 7 § och 24
      kap. 2 § RB då kvinnan var okänd och saknade identitetshandlingar. Det kunde
      därtill bedömas finnas risk för att hon genom att bege sig från riket skulle undandra
      sig lagföring eller straff (jfr JO:s ämbetsberättelse 1997/98 s. 147 ff).
      Polismyndigheten menar vidare att i efterhand framstår ett medtagande till förhör
      med stöd av 23 kap. 8 § RB som en tillräckligt ingripande åtgärd i syfte att snabbt få
      utrett främst kvinnans identitet, bostadsadress och hennes inställning till aktuell
      brottsmisstanke.
                                                                         Dnr 1907-2006         Sid 4 (10)




2. Gjordes det några överväganden jämlikt 24 kap. 22 § första stycket andra meningen
rättegångsbalken innan kvinnan sattes i arrest?

Upplysningar
Kvinnan togs i förvar efter beslut av inre befäl, kommissarien FF. Han har uppgett
att skälet för åtgärden var att det var nödvändigt för att utreda hennes identitet,
hennes bostadsadress och hennes inställning till det brott som hon var misstänkt för.
Det var därtill nödvändigt att använda tolk då kvinnan inte kunde göra sig förstådd
på svenska, engelska, tyska eller franska.

Bedömning
Det är polismyndighetens uppfattning att ärendet borde ha kunnat hanteras
tillfredsställande även utan att BB placerades i arresten.

3. Vidtogs det några åtgärder som syftade till att säkerställa kvinnans identitet?

Upplysningar
Inre befäl, kommissarien GG, som övertog ansvaret för ärendet efter FF, bedömde
att förhör skulle hållas med kvinnan innan man tog kontakt med anhörig eller annan
person för identifiering. GG har uppgett att skälet för den bedömningen var
omfattningen av bedrägerierna mot COOP och misstankar om att det skulle vara fler
personer inblandade.
Efter avslutat förhör med kvinnan tog man kontakt med Åklagarmyndigheten.
Åklagaren beslutade att kvinnans identitet skulle styrkas och att hon därefter skulle
friges.
Efter kontakten med åklagaren kontaktades AA, som medan utredningen med bl.a.
kompletterande vittnesförhör och anlitande av tamilsk tolk pågick efterhört om
polisen hade kännedom om den saknade BB.
BB frigavs kl. 21.25 efter att AA uppvisat hennes pass.

Bedömning
Mot bakgrund av att BB enligt anmälan uppgav att hon bodde hos bekanta i närheten
av Mårtenstorget och att det vid avvisiteringen i arresten påträffades ett COOP-kort
som tillhörde AA, boende vid Mårtenstorget, borde identifieringen ha kunnat
genomföras på tämligen kort tid.

4. Orsaken till att förhör med kvinnan hölls först efter flera timmar och till att gripandet
anmäldes till åklagaren först kl. 20.15

Upplysningar
BB greps kl. 15.10. Förhör enligt 24 kap. 8 § RB påbörjades först kl. 18.50 och
avslutades kl. 20.00. Åklagare underrättades kl. 20.15.
Från polisområdets sida har uppgetts att ett antal åtgärder vidtogs innan anmälan
gjordes till åklagare, t.ex. kompletterande vittnesförhör och förhör med den
misstänkte med hjälp av tamilsk tolk.

Bedömning
Av 24 kap. 8 § andra stycket RB framgår att den gripne så snart som möjligt skall
förhöras av polisman eller åklagare. Gripandet skall därtill skyndsamt anmälas till
åklagaren om denne inte redan tidigare har underrättats. Innebörden av begreppet
”skyndsamt” har ansetts vara ”snarast möjligt” efter gripandet (Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, 2005, s. 208).
Att åklagare underrättas om ett gripande först efter ett förhör enligt 24 kap. 8 § RB
är som framgått ovan i enlighet med bestämmelserna i rättegångsbalken. Det ligger
dock i sådana fall polismyndigheten att se till att ett sådant förhör genomförs så snart
att kravet på en skyndsam underrättelse till åklagaren kan uppfyllas. En anmälan till
                                                                            Dnr 1907-2006         Sid 5 (10)




      åklagare om ett gripande får inte fördröjas av skäl som hänför sig till polisens sätt att
      organisera arbetet (Lindberg, a.a.s. 209).
      Förhöret enligt 24 kap. 8 § RB påbörjades tre och en halv timmar efter gripandet.
      Även om man inför förhöret tvingades anlita tolk framstår den tiden som väl lång i
      förhållande till kraven i rättegångsbalken.
      Åklagaren underrättades om frihetsberövandet först efter drygt fem timmar. Kravet
      på skyndsam underrättelse kan därmed inte anses uppfyllt.

      5. Anledningen till att pantkvittona kastades trots att kvinnans adress hade lämnats till
      polismyndigheten endast några dagar tidigare

## Upplysningar

Från polisområdets sida har uppgetts att när beslagsenheten skulle verkställa
      åklagarens beslut om att återlämna pantkvittona till kvinnan kunde hennes adress
      inte återfinnas. Man tog från enhetens sida kontakt med kommissarien HH, som
      kontrollerade om kvinnans adress fanns i polisens register (RAR och DUR). HH
      kunde inte finna någon adressuppgift och beslutade då att kvittona skulle kastas då
      de saknade värde, eller i vart fall hade ett ringa värde, och det inte fanns någon
      adress till vilken de kunde sändas.
      Det har senare framkommit att kvinnans adress finns noterad i en promemoria i
      ärendet. Innehållet i promemorian var inte vid tillfället sökbart i datormiljö.

## Bedömning

Det är polismyndighetens uppfattning att kvinnans adress då den kommit till
      polisens kännedom borde ha registrerats i RAR eller DUR. Det är inte förenligt med
      gällande rutiner att enbart nedteckna adressen i en promemoria.
      AA bereddes tillfälle att kommentera remissvaret.
I ett beslut den 4 december 2007 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

Rättslig reglering
Regler om häktning och andra straffprocessuella frihetsberövanden finns i 24 kap.
RB.

En grundläggande förutsättning för att häktning skall kunna ske är att den
misstänkte på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är stadgat fängelse
ett år eller därutöver. För att häktning skall få ske krävs vidare att det med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan
omständighet finns risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig
lagföring eller straff (flyktfara), genom att undanröja bevis eller på något annat sätt
försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet
(recidivfara), se 1 § första stycket. Kan det antas att den misstänkte kommer att
dömas endast till böter får emellertid inte häktning ske (1 § fjärde stycket).
Undantag från dessa regler görs i 2 § som har följande lydelse.

      Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets
      beskaffenhet,
      1.   om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift
           om detta kan antas vara osann, eller
      2.   han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom attbege sig
           från riket undandrar sig lagföring eller straff.
                                                                 Dnr 1907-2006    Sid 6 (10)




Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får under vissa förutsättningar
häktas, s.k. utredningshäktning (3 §).

Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning
av häktningsfrågan. Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte
skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas om det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av
åklagaren (6 §).

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom
även utan anhållningsbeslut. Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan
följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får
också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman (7 §).

Om någon har gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av
polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om
frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter
förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den
misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas (8 § andra stycket). Innan
åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av
polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt
frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma
förutsättningar hävas även av en polisman som har fattat beslutet (8 § tredje
stycket).

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som är gripen
behöver emellertid inte tas i förvar om det inte är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med gripandet, ordning eller säkerhet (22 § första stycket).

För häktning liksom för användningen av andra straffprocessuella tvångsmedel
gäller den s.k. proportionalitetsprincipen. Denna innebär att ett sådant tvångsmedel
får användas endast om skälet för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt
som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse
(1 § tredje stycket). Även i fall där en formell möjlighet till frihetsberövande
öppnas genom reglerna i 2 § bör man således i enlighet med proportionalitets-
principen vara alltmer restriktiv med frihetsberövanden ju lindrigare brottet är
(prop. 1986/87:112 s. 31 f.). Om de tvångsmedel som kan komma i fråga inte står i
rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärderna bör man avstå från dem
(jfr prop. 1988/89:124 s. 27). – En annan princip som styr användningen av
tvångsmedel är den s.k. ändamålsprincipen. Denna innebär att ett tvångsmedel bara
får användas för de i lagstiftningen angivna syftena. Det innebär i sin tur t.ex. att
vid utredning av ett visst brott får tvångsmedel inte tillgripas på grund av ett
allmänt antagande att den misstänkte möjligen också kan ha gjort sig skyldig till
annan brottslighet (JO 1990/91 s. 63).
                                                                   Dnr 1907-2006     Sid 7 (10)




Straffskalan för bedrägeri är fängelse i högst två år och för bedrägligt beteende
böter eller fängelse i högst sex månader (9 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken).

Bedömning
Den aktuella dagen kallades polis till affären COOP i Lund eftersom personalen
där påstod sig ha tagit en kvinna, BB, på mer eller mindre bar gärning i anslutning
till att hon pantat tomflaskor med påklistrade koder. I juridisk mening synes BB ha
blivit föremål för ett s.k. envarsgripande. Polismännen informerades, förutom om
den specifika händelsen, även om det faktum att affären under en längre tid haft
problem med ”falska” pantflaskor och att det sammantaget handlade om tämligen
stora summor.

Polismännen grep kvinnan – rätteligen övertog envarsgripandet – och förde henne
sedan till polisstationen. Men fanns det verkligen skäl för gripandet?

Som framgått förutsätter ett beslut att gripa någon – eller överta ett envarsgripande
– att anhållningsskäl föreligger och för ett anhållningsbeslut krävs i sin tur i princip
att det föreligger skäl för häktning. Eftersom häktning kan ske med stöd av
bestämmelserna i 24 kap. 3 § RB blir utgångspunkten för bedömningen i det
följande att det krävdes att BB i vart fall var skäligen misstänkt för brott. För att en
person skall anses vara skäligen misstänkt för ett brott krävs i sin tur att det
föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i
fråga har begått den gärning som misstanken avser. Polismyndigheten har i
remissvaret anfört att grunden för gripandet var att BB var på sannolika skäl
misstänkt för bedrägeri, vilket innebär en högre grad av misstanke.

Utredningen ger vid handen att ingen hade iakttagit att BB pantade de ”falska”
flaskorna. Det kunde således inte uteslutas att det var någon annan, t.ex. den andra
kvinnan som personalen såg. Enligt BB fanns det två andra kvinnor på platsen. Det
är emellertid klarlagt att BB befann sig i lokalen när personalen kom dit och att hon
hade pantat flaskor, vilket i och för sig var omständigheter som talade för att det
skulle ha kunnat vara hon som pantade de ”falska” flaskorna. Det butiksanställda
vittnet uppgav för polisen att pantbeloppet för flaskorna, åtta kronor, stämde
överens med BB:s pantkvitton. Kvittona upptog dock beloppen 6 kr 50 öre resp. 28
kr varför uppgiften synes ha varit något missvisande. – Mot denna bakgrund kan
det givetvis diskuteras om BB var skäligen misstänkt för brott. En sådan fråga är
emellertid av den arten att den ger ett visst utrymme för olika, var för sig
godtagbara bedömningar. Jag kan därför inte resa någon invändning mot
bedömningen att BB kunde betraktas som skäligen misstänkt för brott. Jag har
däremot svårt att inse att den högre misstankegraden sannolika skäl skulle ha
kunnat föreligga. Polismyndigheten har också underlåtit att belysa den saken
närmare i sitt remissvar.

Nästa fråga som uppkommer är vilket brott BB kunde misstänkas för.
                                                                  Dnr 1907-2006    Sid 8 (10)




Jag vill först här nämna att den isolerade händelsen med de två ”falska” flaskorna à
fyra kronor stycket var, som polismyndigheten också anfört, att bedöma som
bedrägligt beteende (9 kap. 2 § brottsbalken). Som framgått synes emellertid de
inblandade polismännen ha ansett att BB var misstänkt för bedrägeri. Denna
uppfattning förefaller ha sin grund i att misstankar uppkom om att BB var delaktig
i en mer omfattande brottslighet, men vilka närmare omständigheter som låg till
grund för denna bedömning har inte redovisats i ärendet. Den enda omständighet
som jag kan tänka mig låg till grund för polisens resonemang i denna del var det
förhållandet att den aktuella streckkoden, enligt uppgift i polisanmälan, hade
använts vid tidigare tillfällen. Butikspersonal uppgav att koden bl.a. använts på sex
flaskor tidigare samma dag, varvid pant utbetalats med sammanlagt 24 kronor. I
vilken utsträckning koden använts dessförinnan angavs emellertid inte. Dessutom
kan noteras att det i polisanmälan antecknades att BB inte kunde ”kopplas
samman” med tidigare fall av liknande händelser. Polisen förefaller alltså ha lagt
personalens upplysningar om affärens problem med kopierade koder, och
spekulationer om möjliga samband, till grund för sina kommande beslut under
dagen rörande BB utan att själva närmare reflektera över saken.

Jag anser mig således endast kunna godta att BB kunde betraktas som skäligen
misstänkt för bedrägligt beteende. Nästa fråga blir då om det fanns förutsättningar
att gripa och föra henne till polisstationen för detta brott.

Polismyndigheten har upplyst att BB var okänd och att hon inte heller hade någon
identitetshandling på sig. Myndigheten har därför hänvisat till bestämmelserna i 24
kap. 2 § första punkten RB vilka syftar till att framtvinga identitetsuppgifter.
Vidare har myndigheten tillagt att det fanns risk för att BB genom att bege sig från
riket skulle kunna undandra sig lagföring eller straff (24 kap. 2 § andra punkten
RB). Jag vill först framhålla att det inte finns någon allmän skyldighet att medföra
en identitetshandling. Polisen kan inte heller med stöd av nämnda regler kräva att
en för brott misstänkt person uppvisar en identitetshandling i andra fall än när hans
uppgifter om namn och hemvist kan antas vara osanna (JO 1997/98 s. 147). Det är
oklart om BB uppgav namn och adress redan till polismännen på platsen, och det
saknas – om så var fallet – även underlag för att bedöma om BB:s uppgifter om sin
identitet kunde antas vara osanna. Det kan således inte uteslutas att det var formellt
möjligt att gripa och föra BB till polisstationen.

När det sedan gäller handlandet på polisstationen är det klarlagt att BB senast i
samband med upprättandet av polisanmälan kl. 15.47 uppgav namn och
adress, dvs. att hon bodde hos bekanta i närheten av affären. Vidare hade BB ett
COOP-kort tillhörigt AA, som vid kontroll visade sig just bo i närheten av affären.
AA kom även senare på kvällen till polishuset med BB:s pass. Det hade alltså,
vilket polismyndigheten också framhållit, redan i ett tidigt skede av utredningen
varit möjligt att vidta åtgärder för att fastställa BB:s identitet. Om så skett, hade
beslutet om gripande kunnat hävas betydligt tidigare.
                                                                     Dnr 1907-2006     Sid 9 (10)




Som framgår av polismyndighetens remissvar gjorde emellertid kommissarien GG
den bedömningen att förhör skulle hållas med BB innan kontakter togs för
identifiering. Skälet till detta har uppgetts vara omfattningen av bedrägerierna mot
COOP och misstankarna om att fler personer skulle vara inblandade. Som sagts
byggde detta resonemang, enligt min uppfattning, i stor utsträckning på
spekulationer. Det finns anledning att framhålla att JO, som jag tidigare har
redovisat, uttalat att man vid misstanke om ett visst brott inte får tillgripa
tvångsmedel på grund av ett allmänt antagande om att den misstänkte möjligen
också kan ha gjort sig skyldig till annan brottslighet (JO 1990/91 s. 63). – Jag kan
möjligen ha förståelse för att polismännen på plats i affären inte gjorde någon
närmare analys av händelsen. Däremot anser jag att de polismän som tog ansvar för
ärendet i polishuset självfallet mera ingående än vad som uppenbarligen skedde
borde ha analyserat det inträffade och bl.a. frågat sig: vilka omständigheter är de
facto besvärande för BB? Finns det andra tänkbara gärningsmän och förklaringar
till händelsen? På vilket sätt kan BB kopplas till affärens tidigare problem? Hur
skall det misstänkta brottet rubriceras? Samt, inte minst, står det i rimlig proportion
till den misstänkta brottsligheten att frihetsberöva BB under flera timmar?

Enligt min uppfattning borde polisen i omedelbar anslutning till att BB fördes in
till polishuset ha vidtagit åtgärder för att fastställa BB:s identitet och därefter frigett
henne. Jag kan nämligen inte förstå annat än att hon endast kunde betraktas som
skäligen misstänkt för bedrägligt beteende rörande ett mycket ringa belopp. Det var
därför med hänsyn till proportionalitetsprincipen inte rimligt att låta
frihetsberövandet, om det alls var erforderligt, bestå längre än som fordrades för
identifiering. Ju mindre allvarligt brott en misstanke gäller, desto större
restriktivitet fordras när det gäller användning av frihetsberövanden. Det
förhållandet att polismyndigheten även hänvisat till flyktfara (24 kap. 2 § andra
punkten RB) föranleder inte någon annan bedömning. Jag är således mycket kritisk
till polisens hantering av ärendet i denna del.

Som framgår av utredningen sattes BB i arresten kl. 15.40. Enligt kommissarien
FF, som beslutade att BB skulle tas i förvar, var skälet för åtgärden att det var
nödvändigt för att utreda hennes identitet, bostadsadress och inställning till de
misstänkta brotten. Denna förklaring är inte godtagbar. Som har nämnts i det
föregående gäller att den som är gripen inte behöver tas i förvar om det inte är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet, ordning eller säkerhet. Några
sådana omständigheter synes inte ha förelegat. Jag ställer mig mot denna bakgrund
kritisk också till beslutet att sätta in BB i arresten och noterar även att
polismyndigheten anfört att ärendet borde ha kunnat hanteras utan att BB
placerades där.

Det har vidare kommit fram att gripandet anmäldes till åklagaren först kl. 20.15,
dvs. efter drygt fem timmar. Som förklaring till dröjsmålet har hänvisats till bl.a.
det förhållandet att BB först skulle höras med hjälp av tolk.
                                                                   Dnr 1907-2006    Sid 10 (10)




Om polisen håller ett s.k. anhållningsförhör kan, enligt ett uttalande i förarbetena
till bestämmelserna i 24 kap. 8 § RB, anmälan till åklagaren om frihetsberövandet i
de flesta fall anstå till efter förhöret. Är saken tveksam eller svår kan det emellertid
vara nödvändigt att en anmälan om frihetsberövande görs redan före förhöret för att
åklagaren skall kunna antingen själv höra den misstänkte eller lämna instruktioner
om vad den misstänkte skall höras om. Om förhöret inte kan genomföras
omedelbart, t.ex. på grund av att en tolk måste engageras, bör detta inte fördröja en
anmälan till åklagaren (prop. 1986/87:112 s. 74). – Jag kan mot denna bakgrund
ansluta mig till polismyndighetens konstaterande att kravet på skyndsam
underrättelse till åklagaren inte kan anses uppfyllt. Dröjsmålet är givetvis särskilt
klandervärt med hänsyn till ärendets karaktär.

Jag noterar slutligen att BB:s adress rätteligen borde ha registrerats på det sätt
polismyndigheten anfört så att de beslagtagna pantkvittona på ett enkelt sätt hade
kunnat återsändas.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att de åtgärder polismyndigheten vidtog i
ärendet, enligt min mening, inte stod i rimlig proportion till det brott som BB
möjligen kunde misstänkas för, dvs. bedrägligt beteende avseende ett mycket ringa
belopp. Den bild som framträder vid en granskning av händelsen är att polisen – i
sin iver att vilja gå till botten med COOP:s tämligen omfattande problem med
falska streckkoder – underlät att göra en noggrann och erforderlig analys av de få
konkreta omständigheter som var för handen i det specifika fallet. Som framgått
anser jag alltså att polismyndigheten har brustit i sin handläggning på en rad
punkter, och myndigheten förtjänar därför allvarlig kritik.

Jag vill avslutningsvis betona att det är av stor vikt att polisen vid användande av
straffprocessuella tvångsmedel noga vinnlägger sig om, förutom att de lagliga
förutsättningarna för ett sådant användande är uppfyllda, att handlandet inte
hamnar i konflikt med de allmänna principer som gäller för användning av
tvångsmedel (se vidare om dessa principer i t.ex. Gunnel Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, s. 18 f.)
