# Anmälan mot socialtjänsten i Mullsjö kommun angående handläggningen av ett ärende enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, LVU; fråga bl.a. om dröjsmål med att fatta beslut om att inleda en s.k. barnavårdsutredning

JO 2011-10-03 dnr 1909-2010

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                     Sid
                                                                                                  1909-2010              1 (8)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Anmälan mot socialtjänsten i Mullsjö kommun angående
                        handläggningen av ett ärende enligt lagen (1990:52) med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga, LVU; fråga bl.a. om dröjsmål med att
                        fatta beslut om att inleda en s.k. barnavårdsutredning


                          Beslutet i korthet: En skolsköterska gjorde en anmälan till socialtjänsten i Mullsjö
                          kommun angående en 14-årig flicka som hade uppgett sig bli slagen av sina föräldrar.
                          Socialnämnden kritiseras för att det dröjde nästan två månader innan nämnden formellt
                          beslutade att inleda en s.k. barnavårdsutredning med anledning av anmälan. Orsaken till
                          dröjsmålet – att man inte ville att flickans föräldrar skulle få vetskap om hennes kontakt
                          med socialtjänsten – är inte godtagbar. Nämnden kritiseras även för att man i sitt beslut
                          om placering av flickan på ett s.k. skyddat boende inte angav var hon skulle vistas och
                          också avstod från att ta reda på var hon faktiskt vistades.
                          I beslutet görs vidare vissa uttalanden rörande möjligheten för socialtjänsten att kräva att
                          vårdnadshavarna talar svenska vid umgänge med ett omhändertaget barn samt rörande
                          användningen av tolk under barnavårdsutredningen.

## Bakgrund

Den 16 november 2009 kom det in en skriftlig anmälan till socialtjänsten i Mullsjö
                        kommun från en skolsköterska angående en 14-årig flicka, AA. Enligt anmälan
                        hade AA uppgett till skolsköterskan att hon blev slagen av sina föräldrar. Efter att
                        anmälan kommit in till socialtjänsten hade socialtjänsten tre samtal med AA mellan
                        den 18 november 2009 och den 8 januari 2010 och ett samtal med skolsköterskan
                        den 14 december 2009. Vidare tog man upp ärendet (anonymt) i den s.k.
                        ”Länsgruppen, övergrepp mot barn” den 26 november 2009.

                        Den 8 januari 2010 fattades beslut om att inleda en s.k. barnavårdsutredning
                        angående AA och den 14 januari 2010 fattades beslut om omedelbart
                        omhändertagande av henne enligt 6 § LVU. Samma dag placerades hon på ett s.k.
                        skyddat boende.

                        Efter att AA:s vårdnadshavare, BB och CC, någon vecka senare samtyckte till
                        placeringen av dottern upphävdes omhändertagandet. AA var därefter placerad
                        utanför hemmet på frivillig grund med stöd av bestämmelserna i socialtjänstlagen
                        (2001:453), SoL, fram till den 15 mars 2010 då BB och CC återtog samtycket. Ett
                        nytt beslut om omedelbart omhändertagande fattades den 15 mars 2010.


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 1909-2010      Sid 2 (8)




Förvaltningsrätten i Jönköping biföll den 27 april 2010 socialtjänstens ansökan om
vård av AA med stöd av 1 och 2 §§ LVU. Någon polisanmälan angående
misstankarna om misshandel gjordes aldrig av socialtjänsten.

Anmälan
BB och CC framförde i anmälningar, som kom in till JO under mars och april
2010, klagomål mot socialtjänsten angående handläggningen av ärendet om
omhändertagande av dottern AA.

Utredning
Handlingar togs in från socialtjänsten och från Förvaltningsrätten i Jönköping.
Vidare inhämtades upplysningar vid telefonsamtal med en handläggare inom
socialtjänsten.

Kommunstyrelsen, som vid den aktuella tiden ansvarade för socialtjänsten i
kommunen, anmodades därefter att inkomma med utredning och yttrande över
handläggningstiden och handläggningen i övrigt i ärendet. I remissen ställdes vissa
frågor, vilka framgår av remissvaret som återges nedan. Kommunstyrelsens
omvårdnadsutskott överlämnade ett remissvar i vilket anfördes följande.

      Kommunstyrelsen finner att den genom att svara på ställda frågor samt hänvisa till
      utredningar/journalanteckningar som tidigare skickats till JO, fullgjort begäran om
      utredning.
      I det följande anges kommunstyrelsens svar i direkt anslutning till de av JO ställda
      frågorna.

      Fråga
      Har socialtjänsten vid ett möte med föräldrarna använt en tolk som är bekant till
      familjen?

      Svar
      Vid bokningen av tolk frågade Tolkförmedlingen i Jönköping efter klientens
      efternamn. Detta är rutin hos förmedlingen för att undvika att tolk som känner
      klienten bokas. Handläggaren uppgav då klientens efternamn. Förmedlingen
      återkom därefter till handläggaren och meddelade att en tolk bokats som inte känner
      familjen. Dessa åtgärder bedömdes som tillräckliga i syfte att uppfylla de krav som
      åligger socialtjänsten vid bokning av tolk.

      Fråga
      Har socialtjänsten ställt krav på att föräldrarna och dottern inte ska använda sitt
      modersmål utan prata svenska med varandra vid eventuella möten?

      Svar
      Ja, det ingår i vårdplanen att samtalen skall ske på svenska eller att tolk skall
      användas, så att handläggare/behandlingspersonal hör vad som sägs mellan dotter
      och föräldrarna. Det är av vikt att så sker, eftersom dottern uppgett att det
      förekommit hot och kränkande tillmälen.
                                                                   Dnr 1909-2010      Sid 3 (8)




Fråga
En anmälan angående dottern kom in från en skolsköterska till socialtjänsten den 16
november 2009. Flickans situation bedömdes vara allvarlig. Varför fattades beslut
om att inleda utredning först den 8 januari 2010?

Svar
Socialtjänsten bedömde vid tillfället anmälan om AA:s hemsituation som allvarlig.
Man gjorde också bedömningen att det utöver fysisk bestraffning också kunde finnas
inslag av hedersrelaterad problematik i hemmet. Socialtjänsten ansåg därför att man
behövde vidta en del åtgärder, innan föräldrarna underrättades.
”Länsgruppen för övergrepp i Jönköpings län” konsulterades. Denna grupp har
erfarenhet av handläggning av ärenden gällande fysiska och psykiska övergrepp.
Gruppens medlemmar bedömde AA:s situation som allvarlig. Länsgruppen kom
fram till att man inte heller kunde utesluta att AA kunde vara föremål för
hedersrelaterat våld.
Ytterligare experter inom området ”Hedersrelaterat våld” konsulterades, bl.a. en
handläggare på Socialstyrelsen region sydväst.
Med utgångspunkt från dessa konsultationer genomförde handläggarna sedan flera
förtydligande samtal med AA. De genomfördes med syftet att skapa underlag för
bedömningen om hur allvarlig hennes hemsituation var samt om hon behövde skydd
och i så fall vilket skydd hon behövde. Ett inplanerat samtal fick ställas in därför att
AA blev sjuk. Detta fördröjde processen något.
Efter samtalen med AA bedömde socialtjänsten att man inte kunde utesluta att AA
kunde befinna sig i en familj där det kan förekomma hedersrelaterat våld.
Hemsituationen bedömdes som allvarlig.
Man gjorde också bedömningen att det var av stor vikt att AA inte träffade sina
föräldrar efter det att de underrättats om vad hon berättat för socialtjänsten. Det
ansågs kunna föreligga än större risk för fysisk och psykisk bestraffning från
föräldrarna efter den underrättelsen.
Det fanns ett inplanerat datum då socialtjänsten hade tänkt underrätta föräldrarna,
men detta ställdes in eftersom det kommit fram att AA denna dag skulle läggas in på
sjukhus för operation av halsmandlarna.
Det bedömdes inte som lämpligt att underrätta föräldrarna så länge AA befann sig i
hemmet. Socialtjänsten väntade därför tills skolan började igen efter jullovet, så att
hon kunde garanteras skydd vid underrättandet.

Fråga
Efter att dottern omhändertagits enligt 6 § LVU, fattades beslut enligt 11 § LVU om
att placera henne ”på skyddsboendet Gryning Vård AB”. Borde det av beslutet ha
framgått var hon skulle vistas?

Svar
Svaret är nej. Flickan placerades just på ett skyddsboende, eftersom det fanns
misstanke om att våldet hon beskrev, kunde vara hedersrelaterat. Under
utredningstiden har boendet haft som uppdrag att göra en skyddsbedömning utifrån
flickans situation.

Fråga
Känner socialtjänsten till var flickan placerades?
                                                                      Dnr 1909-2010    Sid 4 (8)




      Svar
      Svaret är nej. Det förekommer ingen rutinmässig information till socialtjänsten om
      var skyddsboendet har för adress. Men på förfrågan från socialtjänsten lämnas alltid
      adressen. Socialtjänsten gjorde här valet att inte fråga om adressen, eftersom det
      förhållningssättet är förankrat hos Länsstyrelsen i Västra Götaland, som också är den
      myndighet som regelbundet besökte verksamheten.
      [–––]
Vissa ytterligare handlingar och upplysningar inhämtades från socialtjänsten.

BB och CC kommenterade remissvaret och gav in kompletterande klagomål och
handlingar.

Bedömning
Jag vill inledningsvis framhålla att JO:s granskning främst avser en kontroll av att
myndigheterna har följt de regler som gäller för förfarandet, dvs. att myndigheterna
har agerat korrekt i formellt hänseende. JO kan inte ändra eller upphäva
myndigheters beslut och brukar inte ta ställning till om beslut är riktiga i sak eller
uttala sig om de bedömningar en myndighet har gjort i ett enskilt fall. Huruvida det
fanns skäl att omhänderta AA enligt LVU är således en fråga som jag inte uttalar
mig om.

Beträffande vad som framkommit om den formella handläggningen begränsar jag
mina uttalanden till följande.

Dröjsmål med att fatta beslut om att inleda en utredning
Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda en utredning av vad som genom ansökan
eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda
någon åtgärd av nämnden (11 kap. 1 § första stycket SoL). När det gäller
utredningar av om nämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd
kompletteras bestämmelsen av 11 kap. 2 § SoL. Den som berörs av en sådan s.k.
barnavårdsutredning ska enligt paragrafens tredje stycke underrättas om att en
utredning inleds.

Med en utredning enligt 11 kap. 1 § SoL avses all den verksamhet som syftar till
att göra det möjligt för nämnden att fatta beslut i ett ärende. Om nämnden anser att
en anmälan inte bör föranleda ett ärende bör inte heller några utredningsåtgärder
vidtas (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 312).

Huruvida det i det enskilda fallet finns anledning att inleda en utredning får
avgöras efter en bedömning från fall till fall. Denna s.k. förhandsbedömning måste
i första hand grundas på innehållet i anmälan och förvaltningens tidigare kännedom
om de personer som berörs av anmälan. Någon absolut tidsgräns för hur länge en
förhandsbedömning får pågå kan inte uppställas. Det ligger i sakens natur att
bedömningen av om en utredning ska inledas eller inte kan och bör ske skyndsamt.

Socialtjänsten fick i det aktuella fallet kännedom om AA:s situation den 16
november 2009. Trots att hon uppgav sig ha varit utsatt för misshandel av båda
                                                                     Dnr 1909-2010   Sid 5 (8)




sina föräldrar dröjde det nästan två månader innan en utredning formellt inleddes.
Under tiden hade socialtjänsten flera samtal med flickan.

Såvitt jag har förstått var samtalen med AA inte begränsade till att inhämta mer
allmänna uppgifter från flickan inom ramen för förhandsbedömningen eller
informera henne om socialtjänstens verksamhet. Samtalen synes ha varit ett led i en
faktisk utredning av om socialtjänsten skulle vidta stöd- och hjälpåtgärder.
Socialtjänsten borde därför långt tidigare än vad som blev fallet ha beslutat om att
inleda en utredning. I detta sammanhang kan nämnas att socialtjänsten även
inhämtade kompletterande uppgifter från skolsköterskan. Även den kontakten
synes ha varit sådan att den borde ha vidtagits först efter att nämnden hade beslutat
om att inleda utredning.

När en utredning har inletts ska bl.a. berörda vårdnadshavare underrättas om att så
har skett. Bestämmelsen om nämndens upplysningsskyldighet har kommit till för
att det inte ska råda något tvivel om att en utredning pågår. Familjen ska därför
alltid informeras om nämndens beslut och avsikter i fråga om utredningens
bedrivande (prop. 1996/97:124 s. 110). Det har ansetts otillfredsställande att
utredningsarbete skulle kunna bedrivas ”bakom ryggen” på de berörda (a. prop. s.
109). Det har inte i lagen föreskrivits inom vilken tid en sådan underrättelse måste
ske. Underrättelsen ska i normalfallet ske utan onödigt dröjsmål. Det kan
visserligen finnas fall då nämnden kan avvakta något med att informera en
vårdnadshavare om att en utredning har påbörjats. Det får emellertid aldrig bli
fråga om någon längre tid som vårdnadshavaren hålls ovetande om en pågående
utredning och det måste finnas goda skäl till varför så sker (se bl.a. JO:s
ämbetsberättelse 1999/00 s. 243).

Orsaken till att socialtjänsten i detta fall underlät att inleda en utredning var att
socialtjänsten inte ville att AA:s föräldrar skulle få vetskap om hennes kontakt med
socialtjänsten. Att socialtjänsten således underlät att fatta ett beslut om att inleda en
utredning för att kringgå bestämmelsen i 11 kap. 2 § tredje stycket SoL om
skyldighet att informera vårdnadshavarna om utredningen är givetvis inte
godtagbart.

Placeringen i ett för socialnämnden okänt boende
Av 11 § första stycket LVU framgår att socialnämnden bestämmer hur vården av
den unge ska ordnas och var han eller hon ska vistas under vårdtiden.

Det följer således direkt av lagrummets ordalydelse att det av ett beslut om var den
unge ska placeras måste framgå var han eller hon ska vistas under vårdtiden, vilket
i praktiken innebär att det ifrågavarande jourhemmet eller familjehemmet ska
anges i beslutet (se även JO:s ämbetsberättelse 2004/05 s. 261).

Beslutet att placera AA ”på skyddsboendet Gryning Vård AB” innebar i praktiken
att nämnden överlämnade åt bolaget att fatta beslut om var AA skulle vistas. Som
framgår av vad jag ovan anfört är det inte korrekt.
                                                                    Dnr 1909-2010      Sid 6 (8)




Jag ser också allvarligt på att nämnden i detta fall har avstått från att ta reda på var
flickan faktiskt vistades. Jag har svårt att se att socialnämnden under de
omständigheterna har möjlighet att fullgöra sina skyldigheter att följa vården av det
placerade barnet (jfr 11 § fjärde och femte styckena LVU). Att placeringen som i
detta fall periodvis skedde frivilligt och att vårdnadshavarna då gick med på att den
faktiska vistelseadressen var okänd förändrar inte den saken.

Krav på att tala svenska vid umgänge
Såvitt framkommit har det i detta fall under den för granskningen aktuella tiden
inte fattats några beslut enligt 14 § LVU om umgängesbegränsning. Av bl.a.
socialtjänstens journalanteckningar framgår emellertid att frågan om hur umgänge
skulle ske var uppe till diskussion. Vidare har det upprättats åtminstone två
vårdplaner där frågan om umgänge mellan AA och föräldrarna tagits upp. I en
vårdplan som BB och CC undertecknade den 14 mars 2010 – och alltså inte
samtyckte till – anförs om umgänge bl.a. följande.

      Till en början bör umgänget […] ske på institutionen tillsammans med personal,
      samtalet skall ske på svenska och umgänget skall också begränsas i tid.
I en vårdplan som socialtjänstens handläggare undertecknat den 12 maj 2010 anges
i stället att samtalet ska ske på svenska ”om föräldrarna inte önskar att tolk bokas”.

Om socialtjänsten finner skäl att övervaka umgänge som sker mellan ett barn som
är omhändertaget enligt LVU och dess föräldrar bör personalen ha möjlighet att
förstå vad som sägs. Om det inte klart framgår att det är naturligt för barnet och
dess anhöriga att tala svenska med varandra, och det inte heller finns någon
kontaktperson eller annan personal som förstår familjens språk som kan medverka
vid umgänget, är det enligt min mening mest naturligt att en tolk anlitas för att
tolka det som sägs åt den som övervakar umgänget.

För det fall socialtjänsten ensidigt förordnar att vårdnadshavarna till ett barn som
vårdas med stöd av LVU ska tala svenska vid umgänget med barnet utgör
förordnandet en sådan reglering av umgänget som ska komma till uttryck i ett
överklagbart beslut enligt 14 § LVU.

Det har inte framkommit i vilken utsträckning umgänge mellan AA och föräldrarna
skedde under de villkor som nämnts ovan eller om någon av parterna vid något
tillfälle avstod från umgänge därför att de uppställda villkoren inte godtogs. Jag
anser inte att utredningen ger mig underlag för att bedöma om det under den
aktuella tiden skulle ha funnits skäl att fatta beslut enligt 14 § LVU i frågan om att
tala svenska vid umgänget. Det framgår emellertid att socialtjänsten senare gav
föräldrarna den valmöjligheten att tolk i stället kunde förordnas. Mot den
bakgrunden anser jag mig kunna lämna saken.

Användande av en tolk som var bekant till familjen
BB och CC har i sin anmälan till JO anfört att socialtjänsten vid det första mötet
med dem, den 14 januari 2010, hade anlitat en tolk som var bekant med dem och
”tvingat” denne att tolka. Förutom vad som framgår av remissvaret har bl.a.
                                                                        Dnr 1909-2010    Sid 7 (8)




följande framkommit om händelsen. I ett brevsvar till BB och CC har förvaltningen
anfört bl.a. följande.

      Påståendet att [socialförvaltningen] skulle ha tvingat tolken att tolka är fel. [Två
      tjänstemän vid förvaltningen] uppfattade att både tolken och BB, efter en del
      diskussioner, gav sitt muntliga medgivande till att tolkningen kunde ske trots att de
      kände varandra. Något tvång var det inte frågan om. [Socialförvaltningen] vädjade
      dock till båda parter om att tolkningen skulle kunna ske eftersom det var nödvändigt
      att föräldrarna skulle bli underrättade. Det som avgjorde att det blev en tolkning var
      att tolken intygade att hon hade tystnadsplikt.
Enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223), FL, bör en myndighet, när den har att göra
med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller
talskadad, vid behov anlita tolk. Några för tolkar direkt tillämpliga
jävsbestämmelser eller dylikt finns inte i förvaltningslagen. Som jämförelse kan
nämnas att det i förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, finns en bestämmelse
om att ”den vars tillförlitlighet kan anses förringad på grund av hans ställning till
någon som för talan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig
omständighet” inte får anlitas som tolk (50 § tredje stycket, FPL).

Tolkar står inte under JO:s tillsyn. Jag känner inte heller till om den aktuella tolken
var auktoriserad. Jag vill emellertid i sammanhanget nämna att det finns
bestämmelser om bl.a. jävssituationer som auktoriserade tolkar har att förhålla sig
till. I förordningen (1985:613) om auktorisation av tolkar och översättare föreskrivs
således att auktoriserade tolkar ska avböja att utföra ett uppdrag om det finns
särskilda omständigheter som kan rubba förtroendet för deras opartiskhet eller
självständighet (9 § andra stycket). Kammarkollegiet har med stöd av förordningen
utfärdat tolkföreskrifter (KAMFS 2004:1) vari anges bl.a. att en auktoriserad tolk,
innan han åtar sig eller fullföljer ett uppdrag, noggrant ska överväga om han är
lämplig att utföra uppdraget (13 §). Kammarkollegiet har vidare i en vägledning för
auktoriserade tolkar, God tolksed (reviderad i december 2010), lämnat vissa
rekommendationer. Under rubriken Jävsgrunder anförs bl.a. följande.

      För att tolken ska ha parternas förtroende är det viktigt att hon är och uppfattas som
      opartisk. Det finns många situationer då en tolks opartiskhet kan ifrågasättas.
      Exempel på sådana situationer är om:
      •   Ärendet angår tolken eller en nära släkting.
      •   Tolken genom skuldsättning eller av annan anledning är ekonomiskt beroende av
          någon av parterna.
      •   Det i övrigt finns någon särskild omständighet som kan rubba förtroendet för
          tolkens opartiskhet.
      Om jäv föreligger ska tolken avstå från uppdraget. Om hon är osäker om jäv
      föreligger bör hon meddela parterna detta och komma överens med dem om hur
      situationen ska bedömas. Detta gäller även när tolkningen redan påbörjats.
I den situation jag nu har att bedöma förefaller det inte i första hand ha varit fråga
om att tolkens tillförlitlighet, dvs. förmåga att utföra sin uppgift, kunde ifrågasättas.
Det som skulle kunna tala för att det i detta fall var olämpligt att den aktuella
tolken anlitades var snarast att det kunde ifrågasättas om BB och CC kunde
förväntas tala fritt om sin familjesituation inför en person som de kände.
                                                                    Dnr 1909-2010    Sid 8 (8)




Vad gäller bokningen av tolken instämmer jag i den uppfattning som kommer till
uttryck i remissvaret, nämligen att förvaltningen inte kan göra mycket mer än att
uppge partens namn till tolken (alternativt tolkförmedlingen) och förlita sig på att
tolken med ledning av detta upptäcker om det är olämpligt att åta sig uppdraget.

Det är självfallet principiellt sett inte lämpligt att i ett LVU-ärende använda sig av
en tolk som på något sätt är bekant med familjen. När en situation som den i det nu
aktuella fallet uppstår, dvs. att det först vid själva tolkningssituationen visar sig att
bekantskap föreligger, måste myndigheten utifrån omständigheterna i det enskilda
fallet bedöma vad som är lämpligast att göra. Det får i detta fall vägas in att det var
fråga om att socialtjänsten skulle informera om att man hade beslutat om ett
omedelbart omhändertagande, ett beslut som till sin natur är akut och alltså inte kan
skjutas upp.

Vad som har framkommit i ärendet i denna del ger mig inte underlag för att rikta
någon kritik mot socialförvaltningen för att den aktuella tolken användes.

________________

Med den kritik som uttalats ovan avslutas ärendet.
