# En socialnämnd beslutade att en famljehemsplacering av barn skulle upphöra; fråga bl.a. om nämnden med erforderlig omsorg hade utrett förutsättningarna och om nämndens förberedelser inför barnets hemflyttning var tillräckliga

JO 2002-10-11 dnr 1923-2000

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                      Sid
                                                                       2002-10-11          1923-2000              1 (12)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En socialnämnd beslutade att en famljehemsplacering av barn skulle
                        upphöra; fråga bl.a. om nämnden med erforderlig omsorg hade utrett
                        förutsättningarna för familjehemsvårdens upphörande och om
                        nämndens förberedelser inför barnets hemflyttning var tillräckliga


                        Socialnämnden i Skellefteå kommun beslutade den 24 november 1992 att
                        omedelbart omhänderta AA med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga (LVU). Efter en ansökan av socialnämnden
                        beslutade Länsrätten i Västerbottens län i dom den 22 december 1992 att AA skulle
                        beredas vård enligt 1 och 2 §§ LVU. Vården enligt LVU föranleddes av att modern
                        BB till följd av missbruk av droger samt brist i erforderlig omsorg utsatte AA:s
                        hälsa och utveckling för allvarlig fara. Den 1 februari 1993 familjehemsplacerades
                        AA hos makarna CC och DD.

                        Efter omhändertagandet av AA har modern haft umgänge med dottern. Detta
                        umgänge har dock inte varit regelbundet. Under åren 1993–1996 missbrukade BB
                        periodvis narkotika och erhöll vård vid flera tillfällen. Efter avslutad vård i mars
                        1996 flyttade hon och hennes man EE till Askersund och i december 1996 föddes
                        deras son FF. Familjen flyttade under våren 1998 till Orsa.

                        Socialnämnden i Skellefteå kommun beslutade den 7 december 1998 att vården av
                        AA enligt LVU skulle upphöra och övergå till vård enligt socialtjänstlagen
                        (1980:620), SoL. Samtidigt fattades beslut om att vården enligt SoL skulle upphöra
                        den 26 december 1998. AA flyttade då till modern i Orsa. Skellefteå kommun
                        avslutade ärendet rörande AA den 4 januari 1999.

                        Sedan familjen flyttat till Ånge kommun inledde socialnämnden där den 19 augusti
                        1999 en utredning rörande AA:s förhållanden med anledning av uppgifter som
                        lämnades av en kurator vid vårdcentralen i Ånge. Därefter inkom ytterligare
                        anmälningar till socialförvaltningen, bl.a. från AA:s tidigare skola, efter det att hon
                        hade varit på besök där.

                        Den 28 december 1999 beslutade nämnden om bistånd i form av en tillfällig
                        placering av AA hos makarna CC och DD där hon tidigare varit placerad. Därefter,
                        den 22 februari 2000, beviljade nämnden bistånd i form av vård i familjehemmet
                        fr.o.m. den 1 mars 2000.


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                       Dnr 1923-2000      Sid 2 (12)




Socialnämnden i Ånge kommun begärde, genom socialnämndens ordförande GG
och 1:e socialsekreteraren HH, i en anmälan till JO att JO skulle granska Skellefteå
kommuns och Orsa kommuns handläggning av familjehemsärendet rörande AA i
syfte att klargöra uppkomna frågor beträffande beslutet om upphörande av vård
enligt LVU och SoL, beslutsunderlaget, barnperspektivet, planeringen inför
hemplaceringen och uppföljningen efter hemplaceringen.

Inledningsvis infordrades från socialförvaltningarna i Ånge kommun, Skellefteå
kommun och Orsa kommun personakterna rörande AA för granskning.

## Anmälan och bakgrund

Anmälan remitterades därefter till Socialnämnden i Skellefteå kommun och till
Socialnämnden i Orsa kommun för utredning och yttrande.

Socialnämnden i Skellefteå kommun anförde följande.
      Av utredning som biläggs denna paragraf framgår att BB flyttade till Skellefteå
      kommun 1986. Hon hade då enligt egen utsago missbrukat alkohol och narkotika
      fram till augusti 1985. Hon var fast besluten att börja ett nytt liv utan droger.
      BB hade sedan tidigare ett barn placerat i familjehem. AA föddes 1990-09-16, fem
      veckor för tidigt.
      I november 1992 anhölls BB tillsammans med EE i Örnsköldsvik och AA blev
      omhändertagen enligt 2 § LVU till följd av missbruk och kaotisk livssituation och
      brister i omsorgen hos föräldrarna. Hon placerades i familjehem 1993-02-01. Det
      blev en svår tid för BB. Hon medgav att hon drogat sedan omhändertagandet, men
      hennes målsättning var dock klar; hon skulle ha tillbaka AA.
      Under perioden 1993–1996 missbrukade BB narkotika periodvis och erhöll även
      vård vid flera tillfällen. I mars 1996 gick hon in för vård på Åsbrohemmet och EE
      och BB flyttade sedan till Åsbro för att få fortsatt stöd av LP-stiftelsen och
      Pingstförsamlingen.
      I december 1996 föddes BB:s och EE:s gemensamma barn FF. BB ville att
      placeringen av AA skulle upphöra men i september 1997 beslutade hon att AA
      skulle få bo kvar i sitt familjehem. I augusti 1998 konstaterades att BB hade fått
      diabetes då hon kom in akut på sjukhus i Mora. Familjen hade under våren flyttat till
      Orsa kommun för att få stöd av det s k Växthuset. Förslag till arbetsplan och
      umgängesplan upprättades.
      Skellefteå kommuns socialnämnd beslutade l998-12-07 att vården enligt LVU skulle
      upphöra och övergå till vård enligt SoL, eftersom nämnden gjort den bedömningen
      att BB hade resurser att ta hand om sitt barn. Det fanns inget dokumenterat missbruk
      av narkotika sedan 1996 och familjen hade ordnade hemförhållanden. Den
      umgängesplan som gjordes upp under hösten hade fungerat tillfredsställande.
      BB begärde omgående efter att LVU upphörde att flickan skulle flytta hem. 1998-l2-
      26 flyttade AA tillbaka till BB i Orsa.
      Under hösten 1998 togs flera telefonkontakter med socialsekreterare i Orsa och den
      gemensamma bedömningen med Orsa kommun var att familjen be- hövde stöd i
      form av hemterapeut och kontaktfamilj. Socialkontoret i Orsa lovade tillgodose
      detta. Orsa kommun åtog sig därmed ansvaret för fortsatt stöd och uppföljning.
I den utredning, undertecknad av områdeschefen JJ och socialsekreteraren KK,
som fogats till remissvaret anfördes bl.a. följande

      AA i familjehemmet
      Under AA:s placering i familjehemmet har BB haft umgänge med sitt barn, tätare
      ibland och med längre avbrott ibland. I de flesta fall har någon från socialtjänsten
      varit med. BB har starka moderskänslor för sin dotter. Varje gång var
                                                                 Dnr 1923-2000     Sid 3 (12)



energikrävande för henne men det var bra för båda att få träffas. AA har en stark
anknytning till sin mamma. Det var inte lätt för BB när AA grät när hon skulle åka
iväg.
Den 29 december 1996 föddes BB:s och EE:s gemensamma barn, FF. Under våren
diskuterade vi med BB om att hon skulle satsa på AA och låta AA bo kvar i
familjehemmet i Varuträsk. Hon var motståndare till detta. I september 1997 hade
BB bestämt sig att AA skulle få bo kvar i sitt familjehem. BB tyckte nu att
umgänget fungerade bra eftersom AA fick komma till Boliden och ha sitt umgänge
där sedan AA föddes. BB kände sig aldrig välkommen när hon hälsade på AA i
familjehemmet.
1997-10-l0 inkom en anmälan från skolan. AA hade blivit slagen i familjehemmet.
Socialtjänsten hade flera samtal med familjehemsföräldrarna som erbjöds
hemterapeut och familjerådgivning. Familjehemmet tackade ja till att upprätta en
stödkontakt med familjerådgivningen, ett erbjudande som fortfarande kvarstår.
Däremot tackade de nej till hemterapeut. Familjehemsmamman hade ringt till BB
och berättat att hon gett AA en ”dask i ändan”. Detta tyckte BB inte var så allvarligt.
Under umgänget vid jul berättade AA för BB att familjehemsmamman hade dragit
ner byxorna på henne och slagit henne så det gjorde ont. Det var ingen dask för BB.
Hon var mycket upprörd över detta. Själv kan hon inte tänka sig att slå barn.
Vid en planerad träff kom inte familjehemmet och därigenom fick de inte veta hur
EE och BB kände det. BB ville att AA skulle få ett nytt familjehem. Hon klarade
inte av att gå omkring och vara orolig för AA. Familjehemmet å andra sidan
uttryckte sig om att det som hänt bara var ”en storm i ett vattenglas”. Det var
attityden i familjehemmet som var oroväckande. Socialnämndens övervägande vid
denna tidpunkt var huruvida AA skulle omplaceras i ett annat familjehem alternativt
att återgå till sin mor.

Barnperspektiv
AA har under hela placeringen stått i centrum. Vi har stått för ett fungerande
umgänge och följt hennes längtan att få flytta till mamma. När det blev aktuellt att
hon skulle flytta hem tog mamma upp med flickan skillnader i levnadsstandarden.
Detta oroade inte AA. KK pratade med AA kring hemflyttningen när hon var hos
mamma i Boliden. AA ringde till KK och bad om att få flytta hem till mamma. När
hon varit hos mamma har det inte varit någon tvekan hos flickan. Ibland har AA
frågat farmor, som bor en trappa ner, om hon kunde få flytta till dem.
Under hösten 1998 hade AA samtal med socialsekreterare Inger Olofsson. Det
skedde i familjehemmet. AA var ambivalent och kom i rejäl lojalitetskonflikt. Det
blev viktigt att AA inte behövde göra något ställningstagande. Enligt
barnkonventionen ska barnen i första hand bo med sina biologiska föräldrar.
Anknytningen till modern har varit stark hos AA.

Planering inför hemplacering
BB tryckte på och ville ha tillbaka AA. Under sommaren blev BB sjuk och behövde
sköta om sig själv. LVU:n kvarstod i samråd med BB. Hon förstod att vi kunde
misstänka att hon drogade eftersom hon hade blivit så mager. Hennes diabetes
bekräftades när hon torsdagen den 20 augusti kom in akut på ett sjukhus i Mora.
Hon hade kommit i koma. EE och BB hade under våren flyttat till Orsa. De uppger
att det berodde på att Askersunds kommun inte kunde ge de stödmöjligheter som de
ansåg att de behövde. Övervakaren hade tipsat om att Orsa kommun hade ett bra
stöd i det som kallades Växthuset.
Förslag till arbetsplan och umgängesplan upprättades 1998-09-15, se bilaga (här
utelämnad, JO:s anmärkning).
Socialsekreterare KK tog kontakt med Orsa kommun, socialsekreterare LL. Han
informerades om den planerade hemkomsten för AA. BB hade redan informerat
honom om detta.
                                                                        Dnr 1923-2000      Sid 4 (12)



      Den 8 oktober 1998 meddelade LL per telefon att han höll på med en utredning.
      Familjen hade begärt kontaktfamilj för FF. Familjen hade kontakt med
      Pingstkyrkan. Det fungerade bra. EE var på öppenvården i Växthuset varje dag och
      BB gick i skolan. Makarna lämnade prover för att visa att de var drogfria.
      /– – – /

      Uppföljning
      Under hösten 1998 togs flera telefonkontakter med handläggare LL,
      socialsekreterare i Orsa. BB hade själv pratat med socialkontoret och begärt stöd.
      Vår gemensamma bedömning med Orsa kommun var att familjen behövde stöd i
      form av hemterapeut och kontaktfamilj. Socialkontoret i Orsa lovade tillgodose
      detta. Orsa kommun åtog sig därmed ansvaret för fortsatt stöd och uppföljning.
      Angående AA:s fortsatta kontakt med familjehemmet träffades överenskommelse att
      BB och EE skulle höra av sig varje gång de kom på besök till EE:s föräldrar i
      Boliden. Då skulle AA få träffa familjehemmet.
Socialnämnden i Orsa kommun anförde följande.

      I samband med att ärendet aktualiserades i mars månad 1999 lades efter samråd med
      avd. chef upp en strategi att så långt som möjligt undvika en ny placering av AA,
      utan att istället försöka att lösa den aktuella situationen med hjälp av andra insatser.
      Efter att ha gjort ett hembesök fattades beslutet att de behov som fanns skulle kunna
      tillgodoses med hjälp av tillsättande av en kontaktfamilj som avlastning när det
      gällde barnen samt hjälp i hemmet med vardagliga sysslor så som städning. Detta
      mot bakgrund av att barnens mor lider av flera fysiska åkommor som gör att hennes
      ork och fysiska förmåga begränsas. Då hon också saknar körkort fick extra hjälp i
      hemmet bedömas som en nödvändighet för att göra matinköp då familjen var bosatt i
      ett bostadsområde utanför centrala Orsa.
      Bedömningen gjordes att avlastning för barnen samt extra hjälp i hemmet ej är
      nödvändigt när fadern i familjen finns i hemmet då han, vilket framgått av tidigare
      utredning, är den som sköter större delen av dessa sysslor. Beslut fattades därför för
      den period som han skulle vara frånvarande från hemmet då dessa behov sedan
      skulle tillgodoses på annat sätt.
      I en utredning som gjordes under hösten 1998 framkom att familjen i övrigt
      fungerade på ett tillfredsställande sätt och det hade inte framkommit något sedan
      dess som kunde tyda på att familjens funktion förändrats till det sämre.
Socialnämnden i Orsa kommun anförde i sitt beslut om yttrande till JO att det fanns
brister i handläggningen avseende bl.a. dokumentation och beskrivning av barnets
situation. Nämnden uppgav att den ämnade vidta åtgärder för att förbättra rutiner
och utveckla verksamheten.

Socialnämnden i Ånge kommun kommenterade remissvaren.

I ett beslut den 11 oktober 2002 anförde JO André följande.

Inledning
Den 1 januari 2002 trädde en ny socialtjänstlag (2001:453) i kraft. I förevarande
ärende behandlas händelser och omständigheter som ägde rum under den tid
socialtjänstlagen (1980:620) var gällande och i remissvaren har hänvisats till den
lagen. Jag har emellertid valt att här hänvisa till den nya socialtjänstlagen, som – i
de avseenden som nu behandlas – inte har inneburit någon förändring i sakligt
hänseende.
                                                                   Dnr 1923-2000   Sid 5 (12)



Socialnämndens i Skellefteå kommun handläggning av det aktuella
ärendet
Nämndens skyldighet att inleda utredning
Socialnämnden skall noga följa den vård som ges barn och ungdomar med stöd av
LVU. Har den unge beretts vård enligt 2 § LVU, skall socialnämnden enligt 13 §
andra stycket LVU minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt LVU
fortfarande behövs. Det ankommer därvid på den tjänsteman vid förvaltningen som
har den närmare uppsikten över vården att anmäla till nämnden hur vården har
bedrivits och hur barnets och vårdnadshavarnas förhållanden utvecklat sig.
Avsikten är inte att denna anmälan skall leda fram till ett formellt beslut. Det är
först om nämnden finner anledning att ifrågasätta behovet av fortsatt vård som en
prövning i nämnd skall ske. Nämnden skall därvid ta initiativ till att behövliga
kompletteringar av utredningen görs.

Närmare bestämmelser om nämndens skyldighet att inleda en utredning finns i 11
kap. SoL. Där stadgas bl.a. att nämnden utan dröjsmål skall inleda utredning av vad
som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och
som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Skyldighet att inleda utredning
föreligger inte endast om nämnden självmant finner anledning att väcka fråga om
upphörande av vård enligt LVU. En utredning skall även inledas om t.ex.
vårdnadshavaren begär att vården skall upphöra.

Av socialförvaltningens akt framgår att det bl.a. i juli 1997 fördes diskussioner
mellan BB och socialförvaltningen om att AA skulle flytta hem. I september
samma år uppgav BB att hon inte kunde ta hem dottern eftersom ”det skulle bli för
mycket för henne”. Frågan om AA:s hemflyttning väcktes på nytt i början av 1998.
Den utlösande faktorn till att BB inte ville att AA skulle bo kvar i familjehemmet
torde ha varit att dottern under hösten året innan skulle ha utsatts för en fysisk
bestraffning. I mars månad 1998 synes BB ha gett ett klart uttryck för att hon
önskade att AA skulle flytta hem eller åtminstone placeras i ett annat familjehem. I
vart fall vid denna tidpunkt förelåg en sådan framställning från vårdnadshavarens
sida som nämnden har haft att besvara genom ett beslut. Nämnden borde därför ha
inlett en utredning enligt 11 kap. 1 § SoL som skulle ligga till grund för ett beslut
angående frågorna om fortsatt vård enligt LVU eller omplacering av AA.

Något beslut om att inleda en utredning har såvitt framkommit inte fattats.
Nämnden hade dock flera kontakter med BB, familjehemmet och AA under våren
1998 fram till december samma år rörande AA:s eventuella hemflyttning.
Handläggarens slutsatser med anledning av dessa kontakter utmynnade i ett förslag
som togs in i det övervägande som nämnden hade att göra enligt bestämmelsen i 13
§ andra stycket LVU. Det arbete som bedrevs under denna tid och innehållet i
själva övervägandet kan i och för sig sägas motsvara den utredning som nämnden
skulle ha inlett. Ett beslut om en formell utredning skulle dock sannolikt ha lett till
en fastare struktur rörande utredningsarbetet. Om nämnden inlett en utredning
skulle även reglerna om bl.a. dokumentation, kommunikation och företräde inför
nämnden ha varit direkt tillämpliga. Det är av stor vikt att dessa från
rättssäkerhetssynpunkt viktiga regler inte indirekt åsidosätts genom en ”formlös”
                                                                 Dnr 1923-2000    Sid 6 (12)




handläggning. Jag finner i sammanhanget också skäl att påpeka att den tid under
vilken frågan om vårdens upphörande ”utreddes”, från våren 1998 fram till
december samma år, framstår som alltför lång.

Nämndens beslut att familjehemsvården skulle upphöra
Vård enligt LVU kan bli aktuell bl.a. om det på grund av misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en
påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas (2 § LVU). Det måste
finnas konkreta omständigheter som talar för en risk för skada. Med skada avses
bl.a. det psykiska lidande ett barn utsätts för genom t.ex. ständigt återkommande
uppträden i hemmet till följd av missbruk av alkohol eller narkotika. Vård kan
också bli aktuell vid brister i omsorgen om barnet. En sådan situation kan föreligga
om barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätts på
grund av missbruk eller psykiska störningar hos föräldrarna. Det kan även vara
fråga om att barnet allvarligt missköts i fråga om hygien, kläder eller mat.

När vård enligt LVU inte längre behövs skall socialnämnden enligt 21 § LVU
besluta att vården skall upphöra. Som framgår av vad som tidigare har anförts skall
nämnden fortlöpande, minst en gång var sjätte månad, överväga om vård enligt
LVU fortfarande behövs. Nämnden har därvid bl.a. att ta ställning till om vården
kan bedrivas med samtycke av de berörda enligt reglerna i socialtjänstlagen.

## Utredning

Utredningen här ger vid handen att vårdnadshavaren inte synes ha motsatt sig att
AA var placerad i familjehemmet under 1997 och 1998. Av dokumentationen
framgår bl.a. att BB:s inställning i september 1997 var att AA skulle vara kvar i
familjehemmet och hon uppgav då att hon visste att AA hade det bra där. Vidare
uppges i remissvaret att vården enligt LVU kvarstod i samråd med BB under
sommaren 1998. Skälet till att vården, trots BB:s positiva inställning, bedrevs med
stöd av reglerna i LVU fram till några veckor innan AA flyttade hem har inte
kommit till klart uttryck i utredningen. Jag vill rent allmänt erinra nämnden om att
den alltid måste överväga om vård som ges enligt LVU skall övergå till vård i
frivillig form.

Nämnden beslutade den 7 december 1998 att vården av AA enligt LVU skulle
upphöra och övergå till vård enligt socialtjänstlagen (1980:620), SoL. Samtidigt
fattades beslut om att vården enligt SoL skulle upphöra den 26 december 1998 då
AA skulle flytta tillbaka till modern. När det gäller nämndens beslut om att vården
skulle upphöra innefattar det sådana bedömningar som JO regelmässigt inte uttalar
sig om. Även om det i förevarande fall kan ifrågasättas på vilken grund nämnden
fann skäl att tidsbegränsa beslutet om vård av AA med stöd av SoL har jag inte
funnit anledning att uppehålla mig vid frågan. Jag finner dock skäl att uttala
följande när det gäller den utredning som låg till grund för beslutet om
familjehemsvårdens upphörande.

Det framgår att BB under åren 1993–1996 vid flera tillfällen var föremål för olika
insatser från socialtjänstens sida. Efter att hon tillsammans med EE fick sonen FF
år 1996 synes socialförvaltningen inte ha erhållit några uppgifter som gav vid
handen att BB missbrukade. Även om förvaltningen inte hade anledning att
                                                                       Dnr 1923-2000     Sid 7 (12)




misstänka att något missbruk förekom, synes det ha funnits vissa frågetecken
rörande BB:s förmåga att ta hand om dottern. Härvid bör t.ex. framhållas att sonen
FF:s förhållanden i hemmet hade utretts vid två tillfällen under 1997 respektive
1998 av Socialnämnden i Askersunds kommun. Vidare hade Socialnämnden i Orsa
kommun en pågående utredning angående FF:s hemförhållanden vid den tidpunkt
då AA flyttade dit.

Den utredning som Socialnämnden i Askersunds kommun inledde i mars 1998 var
föranledd av uppgifter som lämnats av polisen. Av dessa framgick att BB hade
påträffats sovande i en bil tillsammans med FF som skrek och var förtvivlad. Under
utredningstiden inkom uppgifter om att BB i juni 1998 hade försökt att inhandla
narkotikaklassade preparat med ett förfalskat recept samt att hon och maken var
misstänkta för ett inbrott i maj månad. EE uppgavs ha huvudansvaret för FF:s
skötsel och uppfostran och BB ansågs ha behov av ett fortsatt regelbundet stöd från
den psykiatriska öppenvården. Det hade dock inte framkommit några uppgifter om
att FF for illa och utredningen avslutades därför den 29 juli 1998 med förslag på
stödinsatser i form av barnomsorg och kontaktfamilj för FF. När denna utredning
avslutades hade familjen flyttat från Askersund till Orsa.

Socialtjänsten i Orsa kommun inledde sin utredning avseende FF i augusti 1998.
Denna utredning föranleddes av att BB hade kommit in akut med ambulans till
lasarettet och hon uttryckte vid detta tillfälle oro för sin son. Det inkom därefter en
anmälan från socialförvaltningen i Hallsbergs kommun. Förvaltningen hade
kontaktats av en advokat som hade observerat en kvinna – BB – i ett tingshus.
Kvinnan hade haft med sig ett barn på cirka tre år som kallade henne för mamma.
Advokaten bedömde att kvinnan varit kraftigt påverkad av något och inte kapabel
att ta hand om barnet. I socialnämndens utredning anfördes dock bl.a. att makarna
levde drogfria vilket de styrkte genom deltagande i ett projekt för före detta
missbrukare. De bedömdes emellertid vara i behov av stöd för att bibehålla sin
drogfrihet. FF ansågs ha behov av plats inom barnomsorgen och familjens
begränsade nätverk gjorde att det även ansågs föreligga ett behov av kontaktfamilj
för sonen som en avlastning för föräldrarna. Det framkom inga uppgifter som gav
anledning till oro för FF:s omvårdnad och utredningen avslutades den 3 februari
1999 med de föreslagna stödåtgärderna.

De redovisade förhållandena berördes i den utredning som låg till grund för
Socialnämndens i Skellefteå kommun beslut att vården av AA enligt LVU skulle
upphöra. I utredningen anfördes bl.a. följande.
      Efter FF:s födelse har socialtjänsten i Askersund gjort två utredningar. Det har inte
      framkommit några misstankar om missbruk. Det finns heller ingen oro för hur FF
      mår och vårdas i hemmet. Familjen har däremot behov av kontaktfamilj eftersom de
      har ett begränsat nätverk. Under maj månad flyttade BB och EE till Orsa. De tyckte
      att socialtjänsten i Askersund inte kunde ge dem vad de behövde. De fick avslag på
      ekonomisk ansökan vilket gjorde att deras ekonomi blev kaotisk. De fick veta att
      Orsa hade ett bra uppbyggt nätverk kring missbruk så de flyttade dit. Orsa kommun
      har kontakt med familjen och det pågår en utredning eftersom BB kom in till
      lasarettet i sockerkoma och var nästan döende. Vid telefonsamtal den 2 december
      1998 uppger socialsekreteraren LL, Orsa kommun, att han uppfattar BB mer stabil
      nu. Det går lätt att prata med henne och hon tar initiativ i samtalen. Eftersom hon har
                                                                      Dnr 1923-2000     Sid 8 (12)



      brännskador, giftstruma, socker och en psykisk bit att bearbeta föreslår de sjukbidrag
      för henne. När BB låg på lasarettet togs prov på EE och han visade då på opiater.
      Sedan dess har han varit drogfri.
Det ligger i sakens natur att ett beslut i ett ärende angående vård enligt LVU måste
bygga på en fullständig utredning. Enligt min mening finns det flera frågetecken
rörande den utredning som låg till grund för nämndens beslut om vårdens
upphörande. Jag vill då särskilt framhålla att det i utredningen fanns få uppgifter
som beskrev familjens aktuella situation rörande t.ex. boendeförhållanden och
sysselsättning. Mot bakgrund av att umgänget mellan AA och modern under
vårdtiden hade varit relativt begränsat borde det vidare närmare ha belysts hur
umgänget hade fungerat, framför allt under hösten 1998, och hur förhållandet
mellan mor och dotter hade utvecklats. I utredningen finns inte heller någon
uppgift rörande förhållandet mellan BB:s man EE och AA. Rent allmänt kan sägas
att det på grundval av enbart själva utredningen måste ha varit svårt för nämnden
att bilda sig en uppfattning rörande de omständigheter som familjen levde under
och familjens förmåga att ge AA en uppväxt under goda och trygga förhållanden.

Nämndens förberedelser inför hemflyttningen
Vård i familjehem med stöd av LVU eller SoL bygger på att den unge skall flytta
tillbaka till föräldrarna när förhållandena är sådana att behov av vård utanför
hemmet inte längre föreligger. Under vårdtiden är det därför viktigt att det finns en
nära och god kontakt mellan föräldrarna och barnet för att barnet skall kunna
utvecklas väl i familjehemmet och på sikt kunna återförenas med sina föräldrar.

Att skilja ett barn från dess föräldrar innebär som regel påfrestningar för barnet
även om förhållandena i hemmet har varit sådana att vård enligt LVU har blivit
aktuell. Vid hemflyttning utsätts barnet för en ny separation. Om barnet har bott en
lång tid i familjehemmet kan den bli svår. Enligt 21 § LVU skall socialnämnden
därför noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har
vårdnaden om honom. Nämnden skall därvid hjälpa barnet och
familjehemsföräldrarna samt barnets föräldrar inför hemkomsten.

En återförening behöver förberedas på ett aktivt och insiktsfullt sätt. Arten och
omfattningen av förberedelserna samt den tid som erfordras blir beroende av
omständigheterna i det enskilda fallet. Hur återföreningen skall förberedas kommer
ofta till uttryck i en vårdplan. Det är socialnämnden som har ansvaret för
planeringen och den bör göras i samråd med alla inblandade.

Med den utgångspunkten att det i förevarande fall inte längre behövdes vård enligt
LVU kan man diskutera om AA:s hemflyttning var i överensstämmelse med
hennes bästa. Eftersom nämnden ansåg att vården enligt LVU skulle upphöra hade
nämnden dock små möjligheter att förhindra en återflyttning. De frågor som kan
uppkomma i en sådan situation har nyligen behandlats av LVU-utredningen i dess
betänkande Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och ungdomar
(SOU 2000:77). Jag kan rent allmänt hänvisa till betänkandet och då särskilt s. 146
f.
                                                                      Dnr 1923-2000    Sid 9 (12)




När det gäller AA hade kontakten mellan henne och modern varit mycket
begränsad under åren 1993 till 1996. Kontakterna hade inskränkt sig till att de
träffats vid några enstaka tillfällen. Under 1997 togs dock initiativ till en tätare
kontakt. Försöken att få till stånd en god relation mellan dem blev än mer tydliga
under 1998 då en konkret diskussion rörande AA:s hemflyttning började föras.

Den 15 september 1998 upprättade socialförvaltningen en arbets- och
umgängesplan rörande AA. Av denna framgår att målet var att AA skulle känna
trygghet i att få behålla båda sina familjer. Hon skulle inte behöva välja eller välja
bort någon. När det gäller umgänget föreslogs umgänge vid tre tillfällen under
hösten samt att familjehemmet och BB:s familj i samråd skulle besluta om hur
umgänget över julen skulle se ut. Enligt denna planering skulle en umgängesplan
för våren göras upp på samma sätt och varje umgängestillfälle skulle utvärderas.
Av en journalanteckning från december 1998 framgår att planeringen var att utöka
umgänget och under förutsättning att det fungerade skulle AA kunna flytta hem
sommaren 1999.

Dokumentationen när det gäller umgänget under 1998 är knapphändig och det är
svårt att få någon uppfattning om hur umgängestillfällena avlöpte. Det uppges i
remissvaret att umgängesplanen som gjordes upp under hösten hade fungerat
tillfredsställande. Det ges ingen närmare förklaring till vad som avses med detta. Så
sent som i oktober 1998 hade AA, enligt vad som framgår av journalanteckningar,
förklarat mycket bestämt att hon inte ville flytta till modern. Vidare är det oklart
huruvida det planerade umgängestillfället i november månad genomfördes.
Umgänget synes för övrigt till övervägande del ha skett i Boliden och inte i Orsa
där BB var bosatt. Enligt remissvaret har i de flesta fall även någon från
socialtjänsten varit med vid umgängestillfällena. I den utredning som låg till grund
för nämndens beslut den 7 december 1998 anfördes bl.a. följande angående
umgänget och AA:s situation.

      AA har under hela placeringstiden haft umgänge med sin mor. Umgängesplanen för
      1998 kunde inte göras eftersom familjehemmet uteblev. Under sommaren var AA en
      vecka i Boliden hos BB. Under hösten har det varit umgänge varje månad och AA
      har varit och hälsat på en vecka i Orsa. Det har gått bra. Både BB och
      familjehemmet säger att det har gått bra. AA är nu inne i en svår lojalitetskonflikt.
      Hon har börjat ljuga mycket för att vara alla till lags.
Av visst intresse i detta sammanhang är de uppgifter som BB lämnade i samband
med den utredning som Socialnämnden i Ånge kommun utförde under perioden
den 19 augusti 1999–den 21 februari 2000. I den utredningen uppgavs bl.a.
följande.

      Redan vid det första mötet med BB och EE framför de sin besvikelse gällande
      inskolningen av AA vid hemplaceringen. BB berättar att AA:s hemflytt föregicks av
      att skolan anmälde att AA blivit slagen i familjehemmet. Efter den händelsen skulle
      AA omplaceras eller återplaceras till BB och EE. Det var inte BB som begärde att få
      hem AA. Enligt BB har hon och AA träffats ca 30 gånger under de sex år AA varit
      placerad hos familjen B. De visste om återplaceringen i två månader, men fick ingen
      inskolning. BB och EE begärde att ”få komma någonstans där de kunde bli en
      fungerande familj. De kände ju inte varandra”, säger EE (Enligt telefonsamtal den 9
      november 1999, med socialsekreterare KK i Skellefteå, skedde ingen prövotid vid
      överlämnandet av AA till den biologiska mamman). BB och EE fick inga uppgifter
                                                                   Dnr 1923-2000   Sid 10 (12)



      om vilka barnsjukdomar AA hade haft, hennes skonummer, vilken storlek på kläder
      o.d.
Det kan vara svårt att i efterhand dra alltför säkra slutsatser av de uppgifter som BB
lämnade. Klart är dock att umgänget varit begränsat och man kan på goda grunder
anta att BB och AA inte hade hunnit utveckla någon mer omfattande och
djupgående relation. I detta sammanhang vill jag erinra om de brister jag har
påtalat i den utredning som låg till grund för nämndens beslut om att vården enligt
LVU och SoL skulle upphöra samt att AA skulle flytta hem. En naturlig del i
planeringen av en återförening av barn och förälder är ett eller flera på lämpligt sätt
arrangerade och framgångsrikt genomförda besök av barnet i föräldrahemmet. I
förevarande fall synes socialnämnden inte ha gjort något hembesök hos BB efter
det att arbets- och umgängesplanen upprättades i september 1998. Härutöver kan
tilläggas att socialnämnden, såvitt utredningen ger vid handen, inte heller hade haft
kontakt med AA:s nya skola. Som regel måste även en sådan kontakt anses utgöra
en naturlig del när en återförening är nära förestående. Det finns även skäl att
ifrågasätta av vilken anledning den ursprungliga planeringen enligt den upprättade
arbets- och umgängesplanen frångicks.

Nämnden har i sitt yttrande delvis lagt ansvaret på BB för att hemflyttningen
skedde förhållandevis plötsligt. Den ursprungliga planeringen synes ha varit att AA
skulle flytta hem till sommaren 1999. Nämnden har dock gjort gällande att BB i
december krävde att AA skulle flytta hem redan till julen 1998. Jag vill med
anledning härav påpeka att det är socialnämnden som har ansvaret för planeringen
inför flyttningen. Om omständigheterna är sådana att den unge skulle ta skada av
att flytta hem innan tillräckliga förberedelser hunnit vidtas vill jag erinra om den
möjlighet som nämnden har att enligt 24 § LVU besluta om flyttningsförbud.
Därigenom skapas utrymme för att i lugn och ro förbereda alla berörda på en
hemflyttning, och man undviker därigenom att skada barnet genom att det alltför
hastigt tvingas flytta till en förälder med vilken kontakten av olika skäl varit
begränsad under en längre tid.

Sammantaget ger utredningen vid handen att nämnden allvarligt åsidosatt sina
åligganden att förbereda återföreningen mellan AA och BB.

Stöd och uppföljning efter hemflyttningen
Jag har i det föregående pekat på brister när det gäller den utredning som låg till
grund för nämndens beslut om LVU-vårdens och familjehemsplaceringens
upphörande samt de förberedelser som vidtogs inför att AA skulle flytta hem. Detta
får även betydelse för nämndens ställningstagande till behovet av insatser för att ge
framför allt AA, men även föräldrarna och familjehemmet, stöd i samband med
hemflyttningen.

Socialnämnden har i sitt remissvar uppgett att handläggarna hade kontakt med
socialförvaltningen i Orsa kommun och att förvaltningarnas gemensamma

## Bedömning

bedömning var att familjen behövde stöd i form av hemterapeut och kontaktfamilj.
Nämnden uppger även att Orsa kommun skall ha lovat att tillgodose detta behov.
                                                                 Dnr 1923-2000   Sid 11 (12)




Enligt 2 kap. 1 § SoL svarar varje kommun för socialtjänsten inom sitt område.
Kommunen har enligt 2 kap. 2 § SoL det yttersta ansvaret för att enskilda som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Av 16 kap. 1 § SoL följer att ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd
beträffande en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna
nämnd samtycker till det.

Bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ SoL innebär att socialnämnden i den kommun
där den enskilde befinner sig när ett hjälpbehov uppkommer är behörig och skyldig
att vidta erforderliga åtgärder. Denna behörighet får anses bestå så länge
hjälpbehovet föreligger, oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen
eller inte (se bl.a. RÅ 1980 ref. 50 och RÅ 1991 ref. 89).

Den utredning som Socialnämnden i Orsa kommun bedrev avsåg vilket stöd
familjen som helhet var i behov av, främst med hänsyn till FF:s situation. Ansvaret
för att AA efter hemflyttningen fick det stöd som hon för sin del kunde behöva har
inledningsvis åvilat Socialnämnden i Skellefteå kommun. Journalanteckningarna
eller dokumentationen i övrigt ger inte något stöd för att Socialnämnden i Orsa
kommun hade åtagit sig att svara för att bistå AA med de särskilda insatser som
kunde vara motiverade i anledning av hemflyttningen, t.ex. vad gäller kontakterna
med familjehemmet. Socialnämnden i Skellefteå kommun borde ha utrett vilket
behov av stöd AA därvid kunde ha och sett till att hon fick den hjälp som hon
behövde. Ärendet borde inte ha avslutats innan detta var klarlagt.

Socialnämndens i Orsa kommun handläggning av det aktuella ärendet
Socialnämnden i Orsa kommun inledde en utredning den 21 augusti 1998 med
anledning av att BB kom in akut med ambulans till lasarettet och vid detta tillfälle
uttryckte hon oro för sin son. Socialnämndens arbetsutskott beslutade den 16
december 1998 att förlänga utredningstiden. Skälet till förlängningen var att
utredarna hade fått kännedom om att AA, som varit familjehemsplacerad sedan sex
år tillbaka, skulle flytta hem till modern och hennes familj.

Såvitt har framkommit överlämnade Socialnämnden i Skellefteå kommun inte
något ärende angående AA till Socialnämnden i Orsa kommun. Socialnämnden i
Orsa kommun inledde inte heller för egen del någon utredning som avsåg AA:s
förhållanden och eventuella behov av stöd med anledning av uppgiften om att hon
skulle återförenas med BB. Det har dock förekommit kontakter med
socialförvaltningen i Skellefteå kommun och den information som därvid erhållits
angående AA har haft betydelse för nämndens bedömning av behovet av stöd till
familjen som sådan. Självfallet borde den diskussion som förts med Socialnämnden
i Skellefteå kommun ha dokumenterats i det sammanhanget.

Ansvaret för att tillgodose AA:s särskilda behov av stöd i samband med
hemflyttningen har i första hand åvilat Socialnämnden i Skellefteå kommun.
Socialnämnden i Orsa kommun har dock haft det yttersta ansvaret för att AA fick
det stöd och den hjälp hon behövde från socialtjänsten. Med den utgångspunkten
och med nämndens kännedom om familjens situation borde nämnden ha klargjort
                                                                  Dnr 1923-2000   Sid 12 (12)




på vilket sätt Skellefteå kommun avsåg att bistå AA vid hemflyttningen samt hur
hennes behov av stöd och hjälp skulle följas upp. Om nämnden hade gjort detta,
skulle det ha framkommit att Skellefteå kommun för sin del inte planerade att vidta
några åtgärder och eventuella missförstånd i frågan om vilka insatser för AA som
respektive kommun skulle svara för, hade kunnat undvikas.

Att det, såvitt kan utläsas av utredningen, inte har förekommit någon närmare
diskussion mellan de berörda socialnämnderna angående just dessa frågor har
sannolikt bidragit till att AA inte fick det stöd och den hjälp som hon uppenbart var
i behov av i samband med hemflyttningen. Även om det främst är Socialnämnden i
Skellefteå kommun som bär ansvaret för detta, kan nämnden i Orsa kommun inte
undgå viss kritik i detta hänseende.

Under våren 1999 placerades AA tillfälligt i ett familjehem eftersom EE då
avtjänade ett fängelsestraff och BB på grund av sjukdom inte hade förmåga att
ensam ta hand om barnen. Det kan ifrågasättas om Socialnämnden i Orsa kommun
därefter inte borde ha aktualiserat en djupare utredning för att klarlägga AA:s
förhållanden i hemmet. Inte minst vad som framkom efter familjens flyttning till
Ånge kommun under hösten 1999 ger vid handen att detta hade varit motiverat. Jag
har emellertid inte underlag för att hävda att det förelåg en skyldighet för nämnden
i Orsa kommun att inleda en utredning. Jag riktar därför inte någon egentlig kritik
mot nämnden på denna punkt.
