# I ärenden om påstådda brott av polismän har åklagare föranstaltat om förhör med bl.a. utpekad gärningsman innan beslut i frågan om inledande av förundersökning fattats

JO 2000-02-24 dnr 1929-1999

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                    Sid
                                                                      2000-02-24        1929-1999             1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen                                                               1930-1999
Claes Eklundh




                        I ärenden om påstådda brott av polismän har åklagare föranstaltat om
                        förhör med bl.a. utpekad gärningsman innan beslut i frågan om in-
                        ledande av förundersökning fattats

## Bakgrund

Under en inspektion vid Polismyndigheten i Västmanlands län, enheten för
                        internutredningar, den 17 mars 1999 granskades bl.a. hur ärenden som från
                        polismyndigheten hade överlämnats till åklagare för ställningstagande till om
                        förundersökning skulle inledas hade handlagts.

                        Avsnitt 1
                        I elva ärenden från åren 1997 och 1998 konstaterades att chefsåklagaren AA vid
                        Åklagarkammaren i Västerås hade beslutat om vissa utredningsåtgärder, vilka i
                        många fall innefattade förhör med en av anmälaren utpekad gärningsman, innan
                        han tog ställning till om förundersökning skulle inledas.

                        Ärendena gällde i korthet följande.

                        Ärende 1: Anmälaren gjorde gällande att polismän hade gjort sig skyldiga till
                        tjänstefel i samband med ett omhändertagande enligt 13 § polislagen.

                        Ärende 2: Anmälaren påstod att polismän hade slarvat bort hans legitimation i
                        samband med ett ingripande. Händelsen rubricerades som ifrågasatt tjänstefel.

                        Ärende 3: Enligt anmälan hade en person åsamkats en fraktur på ena armen i
                        samband med ett omhändertagande enligt lagen om omhändertagande av berusade
                        personer m.m. (LOB). I anmälan är gärningen rubricerad som vållande till
                        kroppsskada.

                        Ärende 4: Anmälan är rubricerad som tjänstefel vilket bl.a. skulle ha bestått i att
                        polismän som kom till en plats där bl.a. skadegörelse hade förövats hade uppgett
                        att det inte var någon mening att göra en polisanmälan eftersom bevisen inte skulle
                        hålla. Polismännen uppgavs därefter ha lämnat platsen utan åtgärd.

                        Ärende 5: Enligt anmälan hade polismän tagit ifrån en person hans cykel och även i
                        övrigt trakasserat honom. Gärningen rubricerades i anmälan som tjänstefel.



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                  Dnr 1929-1999     Sid 2 (6)
                                                                     1930-1999



Ärende 6: I anmälan, som är rubricerad som tjänstefel, uppgav anmälaren bl.a. att
han misstänkte att någon inom polisen hade ”läckt” uppgifter från polisregistret.

Ärende 7: Ärendet gällde påstått tjänstefel. Enligt anmälan hade en man önskat
göra en polisanmälan per telefon. Mannen uppsöktes i bostaden av två polismän.
Mannen berättade för polismännen om den händelse som han ville anmäla.
Polismännen lovade att återkomma påföljande dag. Så skedde emellertid inte.

Ärende 8: Anmälaren gjorde gällande att polismän hade stulit två cyklar. Ärende 9:
Enligt anmälan hade en polisman tagit tag i en hund och därefter kastat hunden i
marken. Polismannen hade också uttalat att hunden kunde komma att tas ifrån
ägaren. I anmälan rubricerades gärningarna som ifrågasatta tjänstefel.

Ärende 10: I anmälan, som är rubricerad som tjänstefel, påstods bl.a. att en viss
polisman hade förföljt anmälarna.

Ärende 11: Enligt anmälaren hade 3 000 kr tillgripits från honom på polisstationen
under den tid som anmälaren var omhändertagen enligt LOB.

Gemensamt för dessa ärenden är att AA gett direktiv om olika utredningsåtgärder
innan han tog ställning till om förundersökning skulle inledas eller ej. Enligt
direktiven till polismyndigheten skulle förhör hållas med andra personer
än målsäganden/anmälaren och i vissa fall anmodades polismyndigheten att
förhöra den person som i anmälan utpekats som gärningsman. Sedan begärda
kompletteringsåtgärder utförts beslutade AA att förundersökning inte skulle
inledas.

Avsnitt 2
I sju ärenden från åren 1997 och 1998 uppställde sig frågan varför AA inte
omedelbart hade inlett förundersökning utan i stället gett direktiv om förutredning.

De aktuella ärendena gällde i korthet följande.

Ärende 12: Enligt ett i samband med anmälningsupptagningen hållet målsägande-
förhör uppgav en kvinna att två namngivna polismän tagit fram brottsregister-
uppgifter om henne så att de sett vad hon gjort samt att polismännen hade berättat
detta för henne. Polismännen påstods också bl.a. ha besökt kvinnans läkare och där
efterhört vad kvinnan gjorde hos läkarna. Polismännen påstods även ha tagit reda
på hur mycket pengar som kvinnan hade på banken och sedan lämnat ut uppgifter-
na till kriminella. I en skrivelse till polismyndigheten uppgav AA att han önskade
förhör med de namngivna polismännen. Av handlingarna framgår vidare att
kvinnan vid ett telefonsamtal med en polisman önskade ta tillbaka anmälan samt att
några förhör med polismännen aldrig kom till stånd. AA beslutade att
förundersökning inte skulle inledas.

Ärende 13: I anmälan, som rubricerats som tjänstefel, gjorde en person gällande att
han efter en fotbollsmatch hade blivit biten av en polishund.
                                                                   Dnr 1929-1999   Sid 3 (6)
                                                                       1930-1999



Ärende 14: Föräldrarna till en yngling påstod att deras son hade blivit felaktigt och
dåligt behandlad av uniformerad polispersonal i samband med ett större bråk i
stadens centrala delar och att han kommit att skadas i ena armen.

Ärende 15: När en person skulle friges efter att ha varit omhändertagen enligt LOB
uppmärksammades att 120 kr saknades i förhållande till vad som noterats på
omhändertagandebladet som omhändertagna kontanter.

Ärende 16: Anmälaren gjorde gällande bl.a. att han under en transport i polisbil
hade blivit misshandlad av en polisman. Misshandeln skulle ha bestått i batongslag
samt knytnävsslag.

Ärende 17: Anmälaren gjorde gällande att han under en transport i polisbil hade
fått ta emot två slag, troligen knytnävsslag, från den polisman som satt intill honom
i bilens baksäte.

Ärende 18: I anmälan påstods bl.a. att en polisman hade kastat en strålkastare mot
en bils vindruta så att rutan spräcktes. I AA:s utredningsdirektiv till poli-
smyndigheten sägs bl.a. att man skulle prata med en namngiven polisman som var
på platsen om vad som utspelade sig. Förhör hölls med polismannen varefter AA
beslutade att inleda förundersökning.

I fem ärenden från åren 1997 och 1998 gav AA direktiv om olika
utredningsåtgärder innan han tog ställning till om förundersökning skulle inledas
eller ej. Enligt direktiven till polismyndigheten skulle förhör hållas med andra
personer än målsäganden/anmälaren. I några fall anmodades polismyndigheten att
förhöra den person som i anmälan utpekats som gärningsman och i andra fall
begärdes att polismän skulle avge en promemoria. Sedan begärda kompletterings-
åtgärder utförts beslutade AA att förundersökning inte skulle inledas.

ChefsJO Eklundh beslutade att i särskilda ärenden ta upp åklagarens handläggning
till utredning.

Utredning
Åklagarmyndigheten i Västerås anmodades att inkomma med upplysningar såvitt
gällde åklagarens förfarande att, i stället för att omedelbart ta ställning i frågan om
inledande av förundersökning, ge direktiv till polismyndigheten om en förutredning
samt om utredningens omfattning. Myndigheten skulle vidare redovisa sin be-
dömning av det som kommit fram.

Åklagarmyndigheten i Västerås (överåklagaren BB) kom in med yttranden till
vilket hade fogats upplysningar från chefsåklagaren AA.

AA anförde i upplysningar att en förutredning enligt hans mening behövdes för att
han skulle kunna ta ställning till huruvida förundersökning skulle inledas eller inte i
de aktuella ärendena.

Han anförde dessutom följande.
                                                                         Dnr 1929-1999     Sid 4 (6)
                                                                             1930-1999



      Någon utbildning av hur man handskas med polismål har jag inte fått. Däremot
      har jag år 1991 som extra åklagare med statsåklagarbehörighet vid Regionåklagar-
      myndigheten i Västerås från i polismål mer erfarna kollegor inhämtat att man skulle
      vara mycket försiktig med förundersöknings inledande i polismål. Utpekade poliser
      i Västerås ville bli hörda utan att förundersökning var inledd. Tillvägagångssättet
      att höra poliser utan att förundersökning var inledd var inte ovanligt. Ett tecken på
      detta var att polisfacket i Uppsala år 1991 eller år 1992 framförde ett krav att de fort-
      sättningsvis inte ville bli hörda utan att förundersökning var inledd. Jag vet nu att
      tillvägagångssättet att höra poliser utan att förundersökning inletts inte är acceptabelt
      och jag kommer naturligtvis fortsättningsvis att rätta mig efter detta.
BB anförde i två i huvudsak likalydande yttranden följande.

      Rättsläget
      Remissen gäller frågan om vilka utredningsåtgärder som kan företas till underlag för
      bedömande av om förutsättningar för inledande av förundersökning är uppfyllda. Jag
      vill också ta upp frågan om det kan anses föreligga någon skillnad i detta hänseende
      i ärenden där polismän utpekas som gärningsmän.
      JO har publicerat ett avgörande angående den tillåtna omfattningen av s.k. förutred-
      ning. JO har därvid funnit – i samsyn med Riksåklagaren – att de uppgifter som har
      lämnats av en målsägande i en anmälan normalt skall anses utgöra ett tillräckligt
      underlag för att bedöma om förundersökning skall inledas eller ej. Om uppgifterna
      i anmälan inte ger anledning att anta att ett brott har begåtts skall förundersökning
      således inte inledas. Emellertid kan situationen ibland vara sådan att förunder-
      sökningsledaren har ett legitimt behov av att inhämta kompletterande upplysningar
      som underlag för sitt ställningstagande i förundersökningsfrågan. Det skall dock då
      vara fråga om begränsade, punktvisa åtgärder till komplettering av anmälnings-
      uppgifterna. JO underströk vidare att en förutredning under inga förhållanden får
      sträcka sig längre än vad som krävs för att förundersökningsledaren skall kunna ta
      ställning i frågan om förundersökning skall inledas eller ej, och att det således aldrig
      får bli fråga om att vidta några åtgärder som har karaktär av brottsutredning. Förhör
      med vittnen eller med någon som i en anmälan har utpekats som gärningsman får
      exempelvis aldrig förekomma inom ramen för en förutredning (JO:s ämbets-
      berättelse 1997/98 s. 98 f.)

      Min bedömning
      Chefsåklagaren AA har beträffande – – – anmälningarna föranstaltat om olika
      utredningsåtgärder innan han tog ställning till om förundersökning skulle inledas
      eller ej. Genomgående har åtgärderna inkluderat förhör med andra än
      målsäganden/anmälaren och bland annat avsett de utpekade gärningsmännen. Som
      framgått av det föregående anses sådana åtgärder inte kunna vidtas inom ramen för
      en förutredning.
      Man kan således inte kringgå bestämmelserna om förundersökning genom att
      förklara att en undersökning avser att klarlägga om förundersökning skall inledas.
      Den misstänkte får inte på detta sätt betas de rättssäkerhetsgarantier som rättegångs-
      balken erbjuder (SOU 1967:59 s. 89).
      Finns det då något skäl att anse utrymmet för förutredning större vid anmälningar
      som riktas mot polisman eller annan myndighetsutövare? Som AA redovisat i sina
      upplysningar var det tidigare i den dåvarande Västeråsregionen det normala – och av
      poliserna önskade – att man vid anmälningar mot polismän så långt möjligt undvek
      att delge de utpekade misstanke om brott. Som jag har förstått saken har detta
      förfaringssätt bottnat i uppfattningen att de flesta anmälningar mot poliser är
      grundlösa och huvudsakligen avsedda att vålla förtret för polisen och att ibland
      stärka anmälaren i ärende där denne är misstänkt för brott. Mot denna bakgrund har
      man velat undvika den ”onödiga chikan” som ett formellt inledande av förunder-
      sökning mot polismannen kan innebära för den utpekade. Detta intresse kom att
      medföra ett mycket utdraget förutredningsstadium.
                                                                      Dnr 1929-1999     Sid 5 (6)
                                                                           1930-1999



      Som tidigare anförts är det dock i första hand de rättssäkerhetsgarantier som
      rättegångsbalken erbjuder den för brott utpekade som motiverar att utrymmet för
      förutredning är mycket begränsat. Det finns självfallet inget skäl att beta polismän
      eller andra myndighetsutövare dessa garantier i fall då de anmäls för brott. Enligt
      min mening saknas det därför varje skäl att göra någon åtskillnad i detta hänseende
      beroende på vem den anmälde gärningsmannen är. Något lagstöd för en sådan
      åtskillnad föreligger heller inte.
      Med det begränsade utrymme som funnits för att komplettera de inledande
      anmälningsuppgifterna borde AA enligt min mening i samtliga under avsnitt 1
      upptagna fall ha fattat beslut i frågan om anmälningsuppgifterna gav anledning anta
      att brott som hör under allmänt åtal förövats. Endast om beslutet inneburit att för-
      undersökning inleddes skulle förhör med bevispersoner ha skett. AA förefaller
      numera dela denna uppfattning. Jag har inte funnit anledning att i detta sammanhang
      för vart och ett av de elva ärendena ta ställning till om ärendena omedelbart skulle
      ha skrivits av eller ej.
I fråga om de under avsnitt 2 upptagna ärendena anförde BB bl.a. följande.

      Med det begränsade utrymme som funnits för att komplettera de inledande
      anmälningsuppgifterna borde AA enligt min mening i samtliga under avsnitt 2 ovan
      upptagna remitterade fall ha fattat beslut i frågan om anmälningsuppgifterna gav
      anledning anta att brott som hör under allmänt åtal förövats. AA har nu intagit
      ståndpunkten att förundersökning borde ha inletts i samtliga dessa sju fall. Jag har
      inte funnit skäl att ha någon annan uppfattning. Mot bakgrund av de utrednings-
      uppgifter som rent faktiskt inhämtats i ärendena föreligger enligt min mening inte nu
      anledning att inleda förundersökning i något av dem.
I ett beslut den 24 februari 2000 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bedömning
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och förundersökningskungörelsen (1947:948). Förundersökning skall enligt
23 kap. 1 § första stycket RB inledas så snart det på grund av angivelse eller av
annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har för-
övats. För förundersökningar gäller enligt 23 kap. 4 § RB en objektivitetsprincip.
Kravet på objektivitet gäller självfallet också i fråga om ställningstagande i frågan
om förundersökning skall inledas eller ej.

Tröskeln för att inleda förundersökning har satts lågt. Det räcker med att det
förekommer anledning till misstanke om brott. En förundersökning kan således
inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott
(JO 1953 s. 107). Misstanken måste visserligen avse en konkret brottslig gärning
men det är inte nödvändigt att man känner till brottets alla detaljer och inte heller
exakt när och var det har förövats (Ekelöf, SvJT 1982 s. 658).

Med hänsyn till de lågt ställda krav som gäller för inledande av förundersökning
torde behovet av kompletterande uppgifter inför ställningstagandet om förunder-
sökning skall inledas eller inte i allmänhet vara ringa.

Som åklagarmyndigheten har anfört i sina yttranden är utrymmet att vidta
utredningsåtgärder utanför en förundersöknings ram mycket begränsat. Jag har i
det i yttrandena omnämnda beslutet utvecklat min ståndpunkt i frågan i huvudsak
enligt följande.
                                                                   Dnr 1929-1999      Sid 6 (6)
                                                                      1930-1999



Inom ramen för en s.k. förutredning kan endast punktvisa åtgärder som syftar till
att genom en begränsad komplettering av kända eller påstådda förhållanden berika
beslutsunderlaget i förundersökningsfrågor vidtas. Förundersökningsledaren kan
exempelvis inhämta visst skriftligt material för att få någon fråga särskilt belyst.
Det får vidare anses tillåtet att be anmälaren att lämna kompletterande muntliga
uppgifter i de hänseenden som bedöms vara relevanta i sammanhanget. Jag vill inte
heller utesluta möjligheten av att man i vissa situationer vänder sig direkt till en
målsägande som inte själv är anmälare med önskemål om att få ta del av skriftligt
material eller att få muntliga upplysningar.

Det måste emellertid understrykas att en förutredning under inga förhållanden får
sträcka sig längre än vad som krävs för att förundersökningsledaren skall kunna ta
ställning i frågan om förundersökning skall inledas eller ej. Det får således aldrig
bli fråga om att vidta några åtgärder som har karaktär av brottsutredning. Förhör
med vittnen eller med någon som i en anmälan har pekats ut som gärningsman får
exempelvis aldrig förekomma inom ramen för en förutredning. Det kan tilläggas
att enskilda personer inte heller har någon skyldighet att medverka under en för-
utredning.

Det är av grundläggande betydelse för tilliten till samhällets verksamhet för att
utreda påstådda brott av polismän, och därmed ytterst för allmänhetens förtroende
för polisen, att denna utredningsverksamhet bedrivs på ett i alla hänseenden korrekt
sätt. Den för all brottsutredande verksamhet gällande grundsatsen att handläggning-
en måste ske i sådana former att den inte ger fog för ett ifrågasättande av de utred-
ande myndigheternas objektivitet har här en alldeles särskild tyngd.

I det nyss sagda får anses ligga att åklagaren skyndsamt tar ställning till om för-
undersökning skall inledas så att erforderliga utredningsåtgärder kan vidtas utan
dröjsmål samt möjligheten att säkra bevisning inte går förlorad.

Att inhämta yttranden eller att hålla förhör med berörda polismän innan för-
undersökning inletts innebär inte enbart att bestämmelserna om förundersökning
kringgås. Om förfarande tillämpas gentemot exempelvis en polisman som har
anmälts för brott finns en risk att polismannen medvetet eller omedvetet lämnar
för honom oförmånliga uppgifter, vilka sedermera kan komma att användas mot
honom vid en straffrättslig prövning. Förfarande innebär således en risk för att
polismannens rättssäkerhetsintressen träds för när.

Det kan således konstateras att AA:s handläggning av de i detta ärende aktuella
ärendena på ett anmärkningsvärt sätt avviker från gällande regler. Jag noterar att
AA numera kommit till insikt om att hans handläggning inte varit rättsenlig och det
finns därför skäl att anta att den tillämpade ordningen inte längre kommer att
användas. Någon anledning till ytterligare åtgärder från min sida föreligger inte.
