# Tillämpningen av bestämmelserna i 20 kap. 5 § brottsbalken vid prövning av om förundersökning skulle inledas med anledning av en polisanmälan om förolämpning där det påstods att gärningen inträffat vid en polismyndighet

JO 2000-02-21 dnr 1933-1999

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                       Sid
                                                                            2000-02-21              1933-1999                1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Fråga om tillämpning av bestämmelserna i 20 kap. 5 § brottsbalken vid
                        prövning av om förundersökning skulle inledas med anledning av en
                        polisanmälan om förolämpning i vilken det påstods att gärningen
                        inträffat i samband med utövningen av anställningen vid en polis-
                        myndighet

## Bakgrund

Vid en inspektion vid Polismyndigheten i Västmanlands län, enheten för intern-
                        utredningar, den 17 mars 1999, granskades bl.a. Åklagarkammarens i Västerås,
                        ärende – – –, som avsåg en polisanmälan om förolämpning. Det konstaterades att
                        den anmälde var arbetstagare vid polismyndigheten och att gärningen påstods ha
                        inträffat i samband med utövningen av anställningen vid polismyndigheten. Stats-
                        åklagaren AA beslutade att förundersökning inte skulle inledas med den
                        motiveringen att fall enligt 5 kap. 5 § 1–4 p brottsbalken får åtalas endast av måls-
                        äganden.

                        ChefsJO Eklundh beslutade, med beaktande av innehållet i 20 kap. 5 § brotts-
                        balken, att ta upp frågan om åklagarens beslut att inte inleda förundersökning till
                        utredning i ett särskilt ärende.

## Utredning

Åklagarmyndigheten i Västerås anmodades att inkomma med upplysningar över de
                        överväganden som föregick AA:s beslut. Myndigheten skulle vidare yttra sig och
                        redovisa sin bedömning av det som kommit fram.

                        Åklagarmyndigheten i Västerås (överåklagaren BB) kom in med ett yttrande till
                        vilket hade fogats upplysningar från AA.

                        Under rubriken Allmänt anförde BB följande.

                                  I ärendet har en kvinnlig polis påtalat att ett polisbefäl, i ett rum där hon och sex
                                  manliga kollegor vistades, yttrat ”Fy fan, här luktar det inte ens svett, här luktar det
                                  hora”. Med anledning därav har en anmälan om förolämpning upprättats, varefter
                                  ärendet överlämnats till åklagare för prövning. Statsåklagaren AA har beslutat att
                                  inte inleda förundersökning med motiveringen att fråga inte är om fall enligt 5 kap 5
                                  § 1–4 p brottsbalken, varför brottet endast får åtalas av målsäganden.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 1933-1999     Sid 2 (7)



      Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom
      annat skymfligt beteende mot honom, döms för förolämpning (5 kap 3 § brotts-
      balken). Förolämpning är normalt ett brott där målsäganden ensam äger rätt att
      väcka åtal. Enligt åtalsregeln i 5 kap 5 § brottsbalken får dock allmänt åtal väckas
      för förolämpning om
           1.   gärningen riktas mot ett av flera särskilt uppräknade och skyddade
                intressen,
           2.   målsäganden anger brottet till åtal och
           3.   åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt.
      Utan hinder av vad som annars är föreskrivet får dock åklagare enligt 20 kap 5 §
      första stycket brottsbalken åtala brott varigenom bland annat arbetstagare hos staten
      har åsidosatt vad som åligger honom i utövningen av anställningen. (Ändringen av
      paragrafen från den 1 juli 1999 – SFS 1999:197 – är endast redaktionell såvitt avser
      första stycket; prop. 1998/99:32 s 95.)
Beträffande sina överväganden lämnade AA följande upplysningar.
      Då jag fattade beslutet tillämpade jag de åtalsprövningsregler som finns i brotts-
      balkens 5 kap. Jag förbisåg härvid den bestämmelse som finns i 20 kap 5 § samma
      lag och som skulle ha beaktats i detta ärende. Ordalydelsen i nämnda paragraf tyder
      på en friare åtalsprövning än som följer av den absoluta åtalsplikten. Oavsett detta så
      får polismannens uttalande i nämnda ärende mera ses som ett, låt vara mindre väl
      valt, konstaterande eller skämt än ett kränkande tillmäle riktat mot viss person. Då
      något brott därför inte föreligger föranleder detta ingen ändring av mitt beslut utan
      endast av grunden för detta.
I yttrandet under rubriken Min bedömning anförde BB följande.

      Hur förhåller sig 22 kap till kap brottsbalken?
      Regeln i 20 kap 5 § brottsbalken innebär en utvidgning av åklagarens åtalsrätt.
      Även om man kunde tänka sig att utvidgningen endast tog sikte på någon eller några
      av de eljest gällande begränsningarna – exempelvis så att gärningen även i sådana
      fall måste rikta sig mot skyddat intresse för att falla under allmänt åtal – har jag inte
      kunnat finna stöd för någon annan ståndpunkt än att förolämpning i utövningen av
      offentlig tjänst i sin helhet faller under allmänt åtal. (Exempelvis refereras i prop.
      1975:78 s 100x som gällande rätt att brott varigenom ämbetsman åsidosatt sin
      tjänsteplikt hör under allmänt åtal, utan angivande av några här relevanta begräns-
      ningar. Denna ordning bibehölls enligt samma proposition, s 185y.) Detta förefaller
      också vara den ståndpunkt som Militieombudsmannen intagit i ämbetsberättelsen för
      år 1965, där det på sidan 165 anförs:
                 Jämväl efter den 1 januari 1965, då brottsbalken träder i kraft,
                 skall alltså allmänt brott, varigenom ämbetsman eller krigsman
                 åsidosatt sin tjänsteplikt, åtalas av åklagare utan avseende å att
                 brottet i och för sig endast kan åtalas av målsägande, efter
                 angivelse av målsägande eller sedan vid särskild prövning åtal
                 funnits påkallat ur allmän synpunkt.
      AA har i sina upplysningar förklarat att han förbisett regeln i 20 kap 5 §
      brottsbalken. Jag skulle tro att han därvid är i gott sällskap, eftersom regeln fått
      mycket liten uppmärksamhet. Till stöd för detta vill jag peka på rättsfallet NJA 1997
      s 359. Saken gällde där en värnpliktig fänrik – som således tillhör den personkrets
      som omnämns i 20 kap 5 § första stycket brottsbalken – som smädat en kvinnlig
      underlydande i utövningen av sin befälsställning. HD, som fann förolämpning före-
      ligga, förklarade att fänriken inte kunde dömas för detta brott på talan av allmän
      åklagare under hänvisning till åtalsregeln i 5 kap 5 § brottsbalken.
      Enligt AA tyder ordalydelsen i 20 kap 5 § brottsbalken på att åklagaren i sådana fall
      skulle vara medgiven en större frihet i åtalsfrågan än vad som följer av den absoluta
                                                                          Dnr 1933-1999      Sid 3 (7)



      åtalsplikten. För egen del kan jag inte tolka bestämmelsen på detta sätt – åtalsplikten
      måste också här vara absolut.
      Resonemanget i det föregående leder således till att den anmälda gärningen faller
      under allmänt åtal under förutsättning dels att den är att beteckna som förolämpning
      (eller annat brott), dels att polisbefälet genom förolämpningen åsidosatt vad som
      ålegat honom i utövningen av anställningen.

      Är den anmälda gärningen att beteckna som förolämpning?
      AA har i sina upplysningar ansett att den anmälda gärningen inte svarar mot
      kriterierna för förolämpning. För egen del gör jag följande bedömning. Vid denna
      prövning utgår jag från att anmälningsuppgifterna är korrekta.
      Den kvinnliga polisen har uppenbarligen reagerat för polisbefälets uttalande. Detta
      är inte på något sätt förvånande med hänsyn till ordalydelsen i uttalandet – jag
      tänker då på anspelningen på kvinnors sexuella levnadssätt – och det förhållandet att
      hon var den enda kvinnan i polisgruppen. Frågan blir då om uttalandet kan anses
      innebära förolämpning. Jag noterar här att befälets uttalande inte riktade sig direkt
      till den kvinnliga polisen. Uttalandet hade ingen direkt adressat och det finns an-
      ledning att, som hon själv säger, fråga sig vad han egentligen menade. Det kan dock
      inte anses råda någon tvekan om att uttalandet var helt omotiverat och var klart
      olämpligt med tanke på den respekt för varandra som måste iakttas i umgänget
      mellan kvinnor och män. Att yttrandet fälldes av ett vakthavande befäl, en arbets-
      ledare, gör det inte mindre klandervärt.
      Vid en samlad bedömning finner jag ändå att det inte kan anses att den kvinnliga
      polisen eller någon annan har smädats genom uttalandet. Enligt min mening finns
      det alltså ingen anledning att anta att befälet gjort sig skyldig till brott genom
      uttalandet. AA:s beslut att inte inleda förundersökning borde därför ha vilat på den
      grunden.

      I utövning av anställningen?
      Befälets yttrande har självfallet haft samband med hans tjänsteutövning. Jag vill
      ändå resa frågan om gärningen begåtts i utövningen av anställningen i den mening
      som avses i 20 kap 5 § första stycket brottsbalken. Skulle alltså en motsatt be-
      dömning av gärningen under föregående underrubrik med automatik ha lett till ett
      beslut att inleda förundersökning eftersom gärningen faller under allmänt åtal?
      Som jag tidigare redovisat gäller den utvidgade åtalsrätten om arbetstagaren (eller
      annan som avses) genom brottet har åsidosatt vad som åligger honom i utövningen
      av anställningen. Före 1975 års reformering av ämbetsmannaansvaret var orda-
      lydelsen ”brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin ämbetsplikt”. Jag har inte kun-
      nat finna att den nya ordalydelsen avsetts ge regeln en annan innebörd än tidigare.
      Den utvidgade åtalsrätten har alltså sin grund i ämbetsmannaansvaret som utformats
      för att skydda medborgarna mot maktmissbruk av offentliga tjänstemän och vissa
      andra offentliga befattningshavare. Ämbetsmannaansvaret har således inte som syfte
      att skydda den interna verksamheten vid en myndighet eller primärt förhållandet
      mellan de anställda.
      I detta speciella fall har yttrandet inte riktats mot enskild och, så långt materialet ger
      vid handen, inte heller haft något omedelbart samband med utövandet av befäls-
      ställning. Mot denna bakgrund vill jag för min del sätta i fråga om åtalsregeln i 20
      kap 5 § första stycket brottsbalken över huvud taget äger tillämpning i ett fall som
      det förevarande. Jag lutar för min del snarast åt att en förolämpning i en situation
      som den aktuella inte får åtalas av åklagare annat än under de förutsättningar som
      föreskrivs i åtalsregeln för ärekränkningsbrotten i 5 kap 5 § brottsbalken.
I ett beslut den 21 februari 2000 anförde chefsJO Eklundh följande.
                                                                         Dnr 1933-1999     Sid 4 (7)



Bedömning
Som framgår av BB:s yttrande är huvudregeln att brottet förolämpning inte får
åtalas av någon annan än målsäganden. Från denna huvudregel finns de i yttrandet
angivna undantagen.

5 kap. 5 § första stycket brottsbalken har följande lydelse.

      Brott som avses i 1–3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om målsäganden
      anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, får
      dock åklagare åtala för
          1.   förtal och grovt förtal,
          2.   förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning,
          3.   förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg,
               nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller
          4.   förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes
               homosexuella läggning.
Avsikten med åtalsbestämmelserna i 5 kap. 5 § första stycket brottsbalken var,
enligt vad departementschefen uttalade vid brottsbalkens tillkomst, att uttrycka att
förtal och grovt förtal får åtalas utan hinder av den begränsning som anges i 20 kap.
8 § första stycket rättegångsbalken, dvs. utan att en åklagare dessförinnan efter
angivelse av målsäganden har beslutat att åtal inte skall äga rum (jfr rättsfallet NJA
1982 s. 98). Någon sådan begränsning torde enligt brottsbalkskommentaren inte
heller vara avsedd i fråga om enskilt åtal för förolämpning i de fall där allmänt åtal
numera kan väckas för brottet. Lagtextens avfattning skall även ge uttryck åt att
allmänt åtal är avsett att förekomma endast i undantagsfall (se Lena Holmqvist
m.fl., Brottsbalken, En kommentar, Kap. 1–12, s. 5:31).

Lagtextens restriktiva utformning ger åklagarna stöd för att utan mera ingående
undersökning avvisa obefogade anmälningar. Om en innehavare av en allmän
befattning utsätts för förtal, torde emellertid enligt vad departementschefen anförde
särskilda skäl att väcka allmänt åtal inte sällan föreligga. Samma regler som i fråga
om förtal gäller för åklagares rätt att väcka åtal för förolämpning mot någon i och
för hans myndighetsutövning. Bestämmelsen härom infördes i samband med
upphävandet år 1975 av brottet missfirmelse av tjänsteman, en brottstyp som
bestod i förolämpning och som låg under allmänt åtal (a.a. s. 5:31).

Vid införandet år 1982 av rätten att väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon
med anspelning på hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller tros-
bekännelse underströks att en återhållsam tillämpning av åtalsregeln var åsyftad.
Departementschefen uttalade att det av kravet, att åtal av särskilda skäl skall vara
påkallat ur allmän synpunkt, framgår att allmänt åtal skall väckas endast i mera
svårartade fall av sådana förolämpningar som anspelar på ras eller liknande
kännetecken. Som exempel nämndes att någon vid upprepade tillfällen utsätts för
sådan förolämpning på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde. Samma uttalanden
gjordes när rätt att väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon med anspelning
på att han har homosexuell läggning infördes år 1987 (a.a. s. 5:31).
                                                                         Dnr 1933-1999     Sid 5 (7)



Beträffande brott, som har förövats av arbetstagare hos stat eller kommun eller av
någon annan som avses i 20 kap. 2 § andra stycket 1–4 brottsbalken och som
innebär att gärningsmannen har åsidosatt vad som åligger honom i utövningen av
anställningen eller uppdraget, gäller enligt 20 kap. 5 § första stycket brottsbalken
inte de vanliga reglerna om inskränkning i åklagares åtalsrätt, t.ex. i fråga om krav
på angivelse av målsäganden eller att åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt.
Denna bestämmelse infördes den 1 januari 1976, då det s.k. ämbetsansvaret
avskaffades. Den har härefter blivit föremål för vissa ändringar, vilka emellertid
saknar betydelse i nu aktuellt sammanhang.

Före ämbetsansvarsreformen föreskrevs i 20 kap. 14 § brottsbalken som huvud-
regel att åklagare, utan hinder av vad annars kunde vara föreskrivet, fick åtala ett
brott varigenom en ämbetsman hade åsidosatt sin tjänsteplikt. I och med lag-
ändringen den 1 januari 1976 byttes ordet ”ämbetsman” ut mot ”innehavare av
anställning eller uppdrag som nyss har sagts” samt ordet ”tjänsteplikt” mot ”vad
som åligger honom i utövningen av anställningen eller uppdraget”.

Vad som avses med uttrycket ”åligger honom i anställningen eller uppdraget” är
inte utvecklat i motiven till den aktuella bestämmelsen. Inte heller lagkommentaren
ger något besked i frågan. Av intresse i sammanhanget är emellertid följande ut-
talande under avsnittet gällande rätt i propositionen om ämbetsansvarsreformen: ”I
14 § slutligen föreskrivs att brott varigenom ämbetsman åsidosatt sin ämbetsplikt
med vissa angivna undantag alltid hör under allmänt åtal utan hinder av annars gäl-
lande regler” (prop. 1975:78 s. 100). I motiven till 20 kap. 5 § brottsbalken antyds
intet om att de nyss nämnda ändringarna i lagtextens utformning skulle vara av-
sedda att medföra någon förändring av rättsläget beträffande åklagares åtalsrätt (a.
prop. s. 185 f.). Det är därför naturligt att även i fråga om innebörden av gällande
rätt på området söka ledning i begreppet tjänsteplikt.

I de intill den 1 januari 1976 gällande bestämmelserna om ämbetsbrott förekom
begreppet tjänsteplikt på flera ställen. I Beckmans m.fl. kommentar till Brotts-
balken, del II, 3:e upplagan, anfördes i anslutning till tjänstefelsparagrafen bl.a.
följande (s. 380).
      Åsidosättande av tjänsteplikt är alltså det enda objektiva kriteriet för tjänstefel. Då
      detta kriterium följaktligen erhåller sin största praktiska betydelse i fråga om tjänste-
      fel har i lagtexten angivits de huvudsakliga källorna för att bestämma tjänstepliktens
      innehåll, nämligen allmänna regler i lag, instruktion eller annan författning, särskild
      föreskrift av behörig myndighet varunder ämbetsmannen lyder och i sista hand äm-
      betets beskaffenhet med de varierande krav i skilda avseenden som kan härledas ur
      olika tjänster. I stället för ”särskild föreskrift” använde kommittén uttrycket ”sär-
      skild befallning”. Utbytet skedde därför att ordet befallning ansågs föra tanken på
      militära förhållanden, i vilka emellertid underlåtenhet att lyda befallning betraktas
      som ett från det allmänna tjänstefelet skilt brott. Härav anses, att i 20:4 åsyftas ej
      blott allmänna anvisningar utan även i det särskilda fallet (skriftligen, muntligen
      eller annorledes) meddelade föreskrifter. Även andra källor för bestämmande av
      tjänsteplikt än de i 20:4 angivna kan tänkas. – – –
      Innehållet av de med varje särskild befattning förenade tjänsteplikterna framgår
      vanligen till största delen av uttryckliga bestämmelser i lag, instruktion eller annan
      författning eller av särskilda föreskrifter eller befallningar av förman. Även om man
      därigenom icke erhåller uttömmande ledning, framgår dock i det stora flertalet fall
                                                                        Dnr 1933-1999     Sid 6 (7)



      en bestämd gräns mellan vad som är och icke är föremål för tjänsteplikt. Enligt
      oskrivna regler måste det vara tjänstefel att i tjänsteutövningen ljuga eller använda
      ohyfsade uttryck även om de ej utgör ärekränkning o.s.v. – – –
Av det anförda framgår att begreppet tjänsteplikt var mycket vidsträckt. Om man
i enlighet med vad som nyss har sagts utgår från att de ändringar i brottsbalken som
infördes den 1 januari 1976 inte har varit avsedda att medföra någon förändring
av rättsläget beträffande åklagares åtalsplikt i det här behandlade hänseendet, före-
faller det närmast som om lagstiftarens avsikt har varit att brottsliga gärningar
för vilka gäller särskilda åtalsbegränsningar och som begås inom ramen för ut-
övningen av statlig eller kommunal anställning generellt skall prövas med utgångs-
punkt i bestämmelserna i 20 kap. 5 § brottsbalken. Utanför dessa bestämmelsers
tillämpningsområde skulle således falla endast sådana gärningar av statliga och
kommunala befattningshavare som kan sägas ha ”privat” karaktär.

Syftet med bestämmelsen i 20 kap. 5 § brottsbalken är uppenbarligen att slå vakt
om den offentliga tjänstens integritet. När en statlig befattningshavare vidtar åt-
gärder i anställningen uppträder han inte som enskild individ utan som företrädare
för staten, och det måste då krävas att han uppträder på ett sätt som anstår en sådan.
Det kan inte råda något tvivel om att bestämmelsen är tillämplig när en befattnings-
havare i sin tjänsteutövning begår ett brott riktat mot en utomstående person. Det
är emellertid med hänsyn till det allmänna intresset av att upprätthålla respekten
och förtroendet för den offentliga verksamheten naturligt att anlägga samma be-
traktelsesätt när det gäller handlande som sker inom ramen för tjänsteutövningen,
även om brottet inte är riktat mot någon utomstående eller någon utomstående ens
är närvarande. Av ett sådant synsätt följer att exempelvis gärningar, som består i att
en befattningshavare i sin tjänsteutövning förolämpar en kollega, faller under all-
mänt åtal till följd av regeln i 20 kap. 5 § brottsbalken.

I rättsfallet NJA 1997 s. 359 hade Högsta domstolen att ta ställning till om en
händelse, som i stora drag påminner om den händelse som är aktuell i detta ärende,
utgjorde ett brott. Rättsfallet gällde frågan om en fänrik, som till en kvinnlig värn-
pliktig hade fällt yttranden av sexuell innebörd och som även i övrigt hade uttalat
sig kränkande mot kvinnan, därigenom hade gjort sig skyldig till sexuellt ofred-
ande. Högsta domstolen, som inte ansåg detta vara fallet, konstaterade att fänrikens
yttranden var ägnade att av den kvinnliga värnpliktiga uppfattas som kränkande
samt uttalade att det fanns skäl att se särskilt allvarligt på en gärning där ett manligt
befäl förolämpar en kvinnlig underlydande. Domstolen konstaterade emellertid att
en allmän åklagare enligt 5 kap. 5 § brottsbalken får åtala för ett förolämpnings-
brott endast under vissa särskilda förutsättningar. Enligt bestämmelsen kunde enligt
domstolen inte ens ett fall som det föreliggande komma under allmänt åtal. Frågan
huruvida fänriken skulle dömas för förolämpning kunde således enligt Högsta
domstolens uppfattning prövas endast om kvinnan själv åtalat honom. Av rättsfalls-
referatet framgår inte om Högsta domstolen vid sin prövning beaktat bestämmelsen
i 20 kap. 5 § brottsbalken och följaktligen inte heller vilka överväganden som kan
ha gjorts i denna fråga.

Rättsläget i den här aktuella frågan får mot den angivna bakgrunden anses vara
oklart. Det finns visserligen, av de skäl som har nämnts i det föregående, fog för att
                                                                   Dnr 1933-1999   Sid 7 (7)



hävda att omständigheterna kring den gärning som var föremål för AA:s
bedömning var sådana att en prövning enligt bestämmelserna i 20 kap. 5 § första
stycket brottsbalken borde ha skett. Med hänsyn till att AA:s ställningstagande i
frågan får anses vara väl förenligt med Högsta domstolens här nämnda avgörande
kan han emellertid självfallet inte kritiseras med anledning av detta.

Jag finner inte anledning att gå in på frågan om polisbefälets uttalande är att
bedöma som förolämpning eller ej.

Vad som i övrigt förekommit ger inte anledning till någon åtgärd eller något
uttalande från min sida.
