# Disciplinansvar för en rådman för det sätt på vilket han avfattat domskälen i ett familjerättsligt mål

JO 2011-06-16 dnr 1936-2010

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                      Sid
                                                                           2010-11-15             1936-2010              1 (18)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Disciplinansvar för en rådman för det sätt på vilket han avfattat
                        domskälen i ett familjerättsligt mål


                          Beslutet i korthet: En rådman har i domskälen i ett avgörande rörande vårdnad m.m.
                          inte redovisat vad han grundat sina slutsatser på. Han har dessutom uttryckt sig högst
                          olämpligt och på ett sätt som varit ägnat att framkalla tvivel på rättens opartiskhet. Jag
                          anser att han åsidosatt sina skyldigheter i anställningen på ett sätt som bör föranleda
                          disciplinpåföljd och överlämnar därför ärendet till Statens ansvarsnämnd för prövning.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot BB, rådman vid Attunda tingsrätt, och
                        uppgav sammanfattningsvis att denne inte hade agerat opartiskt i ett mål om
                        vårdnad m.m. i vilket hon var part. Huvudförhandling i målet hölls den 30
                        november 2009 och dom meddelades den 12 januari 2010. BB:s bristande
                        opartiskhet visade sig dels i hur han utformade domskälen, dels i hur han agerade
                        vid huvudförhandlingen i målet. – Till anmälan var den aktuella domen fogad.

## Utredningen

Anteckningar från huvudförhandlingen i tingsrättens mål T 2070-08 begärdes in.

                        Av utredningen framgick att parterna i målet, CC och AA, har tre gemensamma
                        barn, som när domen meddelades var mellan drygt två och fem och ett halvt år
                        gamla. Målet gällde såväl vårdnad som boende och umgänge. Domskälen i målet är
                        utformade på följande sätt (namn på parter och barn här anonymiserade).

                                  Domskäl
                                  CC är överstelöjtnant inom försvarsmakten. I sin tjänst vid försvaret undervisar han
                                  för närvarande vid Försvarshögskolan i konfliktlösning. Han får således anses vara
                                  professionell konfliktlösare. Det är många som försöker uppnå de högre
                                  officersgraderna och prövningen av lämpligheten pågår i många år. Skulle CC ha
                                  uppvisat sådana egenskaper som AA pådyvlar honom hade han inte nått den nivå
                                  han har idag. Redan detta borde borga för att uppfatta honom som en lämplig
                                  vårdnads- boende- och umgängesförälder. Under huvudförhandlingen har han haft
                                  en lugn och saklig framtoning. Han har dessutom visat respekt mot AA och hennes
                                  ombud.
                                  AA är, såsom tingsrätten uppfattat det, tjänsteman och arbetar med ekonomi. Hon
                                  har under huvudförhandlingen uppträtt med dålig impulskontroll. Vid flera tillfällen



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                 Dnr 1936-2010     Sid 2 (18)




har hon fallit kärandeombudet i talet samt haft verbala utfall även mot CC. Hennes
uppträdande har varit sådant att det föranlett flera reprimander från rätten som verkat
för att huvudförhandlingen skulle kunna genomföras under god ordning och
atmosfär av ömsesidig respekt.
Tingsrätten förordnade i juni 2008 om medling. Den mycket erfarne medlaren DD
lämnade den 26 september 2008 ett förslag till överenskommelse om vårdnad,
boende och umgänge beträffande EE och FF samt ett särskilt förslag till
överenskommelse beträffande GG. Det senare behandlade främst umgängesfrågor
men tänktes efter utvärdering leda fram till ett avtal om vårdnad, boende och det
fortsatta umgängets omfattning. CC accepterade förslagen till lösning av
konfliktfrågorna medan AA förkastade dessa. Detta talar enligt tingsrättens mening
för att AA har en klart mera självcentrerad syn på dessa frågor än vad som är
godtagbart ur barnens perspektiv.
Handgemänget mellan parterna den 28 april 2007, vilken var den utlösande
anledningen till separationen, har berörts under huvudförhandlingen. Utan att veta
hur våldsamheterna gått till eller vem som gjort vad, kan ändå sägas att det är
förståeligt att CC i denna situation haft svårt att besinna sig på samma sätt som han
annars synes ha gjort vid konfrontationer mellan dem. Parterna lever nu separerade.
Därmed synes risken för upprepning av våld i hemmen eller på annan plats vara
undanröjd. De inslag av våld som ostridigt förekommit i parternas relation utesluter
enligt tingsrättens mening inte gemensam vårdnad.
Av utredningen, bl.a. förhör med AA:s föräldrar har framgått att dessa tar en stor del
i tillsynen och omvårdnaden om barnen. AA har således inte själv förmåga att svara
upp mot barnens behov därvidlag. Hon väljer att i görligaste mån hålla CC borta från
barnen och engagerar istället sina föräldrar i barntillsynen. Barnens morföräldrar är
säkert väl lämpade för uppgiften och skänker säkerligen barnen en god och
kärleksfull omvårdnad och tillsyn. Barnen har emellertid ett stort behov av kontakt
med sin far, som vill ta en ökad del i deras omvårdnad. Genom att AA:s föräldrar
utgör en resurs för henne som konkurrerar om barnen med CC betas barnen i
betänklig mån från kontakt med sin far.
AA synes, enligt vad som framkommit, vara snar att söka konflikt med CC. Hon
försöker också dra in omgivningen och barnen i dessa onödiga konflikter. Eftersom
hon tidigare visat att hon saknar förmåga att sätta barnens bästa i första rummet
genom att inte tillgodose deras behov av fadern får hon anses olämplig såsom ensam
vårdnadshavare.
Inget har framkommit som talar för att CC skulle vara olämplig som vårdnadshavare
och boendeförälder. Tvärt om framstår han som en ansvarstagande och kärleksfull
förälder som vill ta hand om sina barn. Han kan tillgodose barnens behov av
modern. Han får således anses vara lämplig som vårdnadshavare och
boendeförälder.
Med den erinran mot AA:s förmåga som framgår av det tidigare sagda uppfattar
tingsrätten för närvarande båda föräldrarna som lämpliga som vårdnadshavare och
boendeföräldrar.
Frågan är då om det föreligger en sådan djupgående konflikt mellan parterna att
gemensam vårdnad och växelvis boende är uteslutet. Konflikterna är oftast sökta och
skapade av AA och är inte av djupgående karaktär. Den latenta konfliktvilligheten
hos AA är emellertid betänklig. Båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för
barnens uppfostran och utveckling. Tingsrätten har bibringats den uppfattningen att
AA, om hon tar sig samman istället för att skjuta sina egna aggressioner mot CC i
förgrunden, ändå är i stånd att dämpa konflikten och verka för barnens bästa.
Parterna har tidigare visat en förhållandevis god samarbetsförmåga avseende de två
äldsta barnen. Erforderlig samarbetsförmåga bedöms således föreligga. För barnens
bästa bör gemensam vårdnad råda. Alternativet – om inte detta lyckas – bör vara att
ge CC ensam vårdnad om alla barnen, vilket emellertid för närvarande inte är görligt
eftersom detta kräver ett yrkande därom från honom.
                                                                        Dnr 1936-2010      Sid 3 (18)




      Med detta sagt finner tingsrätten även att båda föräldrarna är i stånd till att
      samarbeta på det sätt som krävs för att växelvis boende för barnen ska fungera.
      Växelvis boende bedöms vara bäst för barnen. De har lika stort behov av båda
      föräldrarna såväl i sitt vardagsliv som under sin fritid.
      AA har, under förutsättning att hon alltjämt har ensam vårdnad om GG, krävt att en
      s.k. kontaktperson ska medverka vid de åtta inledande tillfällena av umgänge med
      CC. En kontaktperson saknar, såvitt kan bedömas, annan positiv funktion i
      sammanhanget än att lugna AA själv. Anskaffande av en sådan skulle ytterligare
      fördröja GG:s rätt att få upprätta en normal kontakt med sin far. Det har således ur
      tingsrättens perspektiv under inga omständigheter varit aktuellt med kontaktperson.
      Tingsrätten anser sig inte böra undanhålla denna upplysning även om frågan faller
      på grund av att tingsrätten förordnar om gemensam vårdnad.
      Vad parterna kommit överens om beträffande skollov och storhelger för FF och EE
      får anses vara till barnens bästa. Tingsrätten ställer sig dock frågande till det av AA
      först under huvudförhandlingen angivna yrkandet som gäller ett ”extra sportlov”
      under vecka 11 efter det att barnen vartannat år tillbringat det ordinarie sportlovet
      tillsammans med CC. Föräldrarna disponerar inte över frågan om barnen, efter det
      att de blivit skolpliktiga, får ta extra ledighet från skolan. Det gör respektive
      skolchef. CC har, för den ”goda sakens skull” förklarat att han är positiv till detta
      udda yrkande. Enligt tingsrättens mening bör GG:s umgänge med respektive
      förälder synkroniseras med syskonens. Det framgår av utredningen att de tre
      syskonen trivs bra tillsammans. Syskonen kan överbrygga GG:s eventuella tvekan
      inför CC.
      Vad tingsrätten förordnat om vårdnad, boende och umgänge ska gälla omedelbart.
      Det vore förödande för barnen om AA genom att överklagadomen skulle kunna
      ytterligare förhala för barnen att knyta an till sin far.

      Rättshjälp
      Rättshjälpsbiträdet, HH, har under huvudförhandlingen anmält att hon nu förbrukat
      de 100 timmar som förmånen av rättshjälp högst omfattar för klienten, om inte annat
      beslutas. Hon har begärt utökat antal timmar rättshjälp med ”t.ex. 20 timmar” för att
      kunna processa även i hovrätten.
      I 34 § rättshjälpslagen (1996:1619) stadgas att rättshjälpen normalt ska upphöra när
      det arbete som biträdet har rätt till ersättning för uppgår till 100timmar. Rätten ska
      genast pröva om rättshjälpen ska upphöra. Om rättshjälpen ska fortsätta, bestämmer
      rätten det antal timmar som förmånen av rättshjälpsbiträde därefter får omfatta.
      CC betalar själv sitt ombud. Han har varken rättshjälp eller rättsskydd. Den
      omständigheten att AA hittills har haft rättshjälp, som hon disponerat genom att helt
      förbruka de tillgängliga 100 timmarna på tingsrättsprocessen, har enligt tingsrättens
      mening inneburit att hon kommit i ett väsentligt bättre processekonomiskt läge än
      CC, som bedöms ha medelgod ekonomi. Det är inte rimligt att processen får fortsätta
      i nästa instans under dessa orättvisa ekonomiska förutsättningar och på statens
      bekostnad. HH har inte rätt till någon ytterligare ersättning för arbete utöver redan
      förbrukade 100 timmar. AA:s rättshjälp ska omedelbart upphöra.
Tingsrätten anmodades att komma in med upplysningar och yttrande över
domskälens utformning. Det skulle därvid framgå om skälen hade utformats i
överensstämmelse med bestämmelsen i 17 kap. 7 § 5 rättegångsbalken (RB) och
om det kunde anses lämpligt eller förenligt med kravet på en domstols opartiskhet
att utforma domskälen på det sätt som skett. Frågeställningen avsåg domskälen i
sin helhet.

Tingsrätten (lagmannen JJ) kom in med ett yttrande till vilket hade fogats
upplysningar från BB.
                                                                         Dnr 1936-2010     Sid 4 (18)




BB uppgav följande.

     När som i förhandenvarande fall barnens föräldrar strider mot varandra i domstol i
     dessa frågor (frågor om vårdnad, boende och umgänge, JO:s anmärkning) ligger det
     i sakens natur att värdera föräldrarnas egenskaper, förmåga och lämplighet därvidlag
     samt bedöma vad som är bäst för barnen. Det är då ofrånkomligt att jämföra den ena
     föräldern med den andra. Denna svåra uppgift som åligger domstolen är givetvis
     grannlaga i förhållande till föräldrarna, som kan finna granskningen obekväm.

     Mitt agerande under huvudförhandlingen
     Erfarenheten av den muntliga förberedelsen som hållits i målet var, enligt den
     domare som var ordförande vid förhandlingen, den att AA hade svårt att tygla sitt
     humör och att någon mera erfaren domare borde sitta som ordförande vid
     huvudförhandlingen, som skedde med nämnd. Jag hoppades att varningarna skulle
     visa sig vara obefogade.
     AA visade sig emellertid vara mycket känslomässigt utagerande och gjorde trots
     flera tillsägelser från mig upprepade verbala utfall mot såväl CC som hans ombud
     KK.
     För att trots allt försöka genomföra huvudförhandlingen under någorlunda god
     ordning nödgades jag upplysa AA om att hon betedde sig olämpligt samt begära att
     hon skulle iaktta ett bättre uppträdande i rätten utan verbala utfall samt låta bli att
     falla CC och framför allt KK i talet när de hade ordet. Eftersom AA i stort sett
     ignorerade mina uppmaningar att iaktta ett bättre uppträdande nödgades jag på
     förekommen anledning gång på gång upprepa uppmaningarna. Jag har inte agerat
     partiskt till förmån för någon i sakfrågorna. Däremot har jag upprätthållit ordningen,
     som om jag inte ingripit, hade gått helt överstyr. Jag hade fullt stöd av samtliga
     nämndemän att agera så som jag gjorde.

     Domskälens utformning
     Inom domarkåren råder generellt den uppfattningen att stor frihet måste råda
     beträffande sättet att utforma domskälen.
     Beträffande de nu aktuella domskälen har rätten inbördes vid muntligöverläggning
     dryftat de frågeställningar som tagits upp i domskälen. Vi har varit överens om de
     värderingar som kommit till uttryck i domskälen, låt vara att det är jag som
     skriftligen utformat skälen.
     Enligt 17 kap 7 § 5 p. rättegångsbalken ska domen ange domskälen med uppgift om
     vad som är bevisat i målet.
     Enligt vad som framgår av Processlagberedningens motiv (NJA II 1943s 210 till
     dåvarande 17 kap 7 § 4 p. som numera motsvarar lagrummets 5 p. rättegångsbalken
     och s 647 ang. 50 kap 23 § rättegångsbalken) är en redogörelse om vad som i målet
     är bevisat av vikt framför allt för att upplysa överrätterna huruvida s.k. tilltrosförhör
     ägt rum i tingsrätten. I den aktuella domen har inte några förhör av denna karaktär
     hållits. Detta framgår av domen. Numera kan överrätterna spela upp de ljud- och
     bildupptagningar som gjorts i tingsrätten och kontrollera bevisningen, vilket borgar
     för en bättre kontroll än tidigare.
     Processlagberedningen anför även att en redogörelse för vad som i målet är bevisat
     även är av betydelse för kontroll av rättens bevisprövning. Hur utförligt
     motiveringen bör göras, är beroende på omständigheterna (NJA II 1943 s 210-211).
     Eftersom ingen av parterna klagade på domen och det inte blivit aktuellt med någon
     överrättskontroll har eventuella brister i det avseendet inte haft någon betydelse.
     Jag menar att Processlagberedningen i motiven generaliserat i sina krav på
     redogörelser i domen för vad som är bevisat. Beredningen har förbisett den
     särställning som de indispositiva familjerättsliga målen har.
     Generellt sett förhåller det sig vanligtvis så att när en dom vunnit lagakraft, endast
     de begränsade möjligheter föreligger som stadgas i reglerna om de särskilda
                                                                   Dnr 1936-2010      Sid 5 (18)




rättsmedlen för att kunna ta upp saken till förnyad prövning. Beträffande de
indispositiva familjerättsliga målen kan emellertid, oavsett tidigare avgöranden i
saken, i obegränsad utsträckning talan väckas på nytt. Jag menar att kravet enligt
rättegångsbalken 17 kap 7 § 5 p. att i domskälen redovisa vad som är bevisat i målet
därför gör sig gällande med mindre styrka i dessa mål.
I den typ av indispositiva mål som här är ifråga gäller det för parterna att inför rätten
söka visa vad som är bäst för barnen vad gäller vårdnad, boende och umgänge samt
vem av parterna som är bäst skickad att ordna tillvaron för barnen så att det blir bäst
för dem. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller
dessförinnan ingår äktenskap. Den framtida tidsrymd rätten har att bedöma i målet
och uppskatta parternas lämplighet och förmåga till att åstadkomma den bästa
tillvaron för barnet kan således bli mycket lång.
Det säger sig självt att det är ogörligt för parterna att kunna överblicka en så lång tid
framåt och på ett nöjaktigt satt omedelbart i målet kunna bevisa förrätten vad som är
bäst för barnet under den långa tid som återstår till myndighetsdagen. Parterna
brukar sällan beröra denna problematik. Endast när ena parten är drabbad av
sjukdom eller något annat handikapp till följd av vilken det kan antas att förmågan
att ta hand om barnet avtar brukar frågan beröras. Ställt på sin spets kan emellertid
sägas att det idag aldrig kan bevisas att vårdnadshavaren eller den som framställer
yrkande därom lever ens i morgon, vilket är en absolut förutsättning för att kunna
ombesörja de förpliktelser som följer med vårdnaden, boendet och umgänget. Vid
sådana omständigheter står det inte i mänsklig makt för rätten att i mål av denna typ
redovisa en så ingående och säker bevisvärdering som är bruklig i dispositiva
tvistemål eller i brottmål. Därför blir utförligheten i domskälen med nödvändighet
lidande.
Rätten har att värdera och bedöma de mer eller mindre osäkra parametrar som
parterna åberopat i målet. Den sålunda åberopade bevisningen bedöms inom den fria
bevisprövningens ram. Rätten brukar göra en sammantagen bedömning med hänsyn
till samtliga relevanta omständigheter och komma fram till ett domslut som synes
vara bäst för barnet. Någon absolut säkerbedömning går emellertid inte att
åstadkomma eftersom flera viktiga faktorer för bedömningen är osäkra.
I det nu aktuella målet gäller tvisten vårdnad, boende och umgänge med tre barn, EE
född 2004, FF född 2005 och GG född 2007. Med hänsyn till det minsta barnet GG
blev den bortre tidsgränsen för vilken rätten vid domfällandet skulle uppskatta och
bedöma parternas lämplighet med barnen den 7 september 2025, d v s drygt femton
år.
Redan detta förhållande talar för att det är orimligt att ställa krav på rätten att i
domen detaljredovisa hur rätten ansett det bevisat vad som är bäst för barnen under
denna tid, när det som sagt inte ens kan bevisas att vårdnadshavarna, föräldrarna,
lever då eller har den hälsa eller förmåga i övrigt som krävs för uppgifterna.
Rätten har i full enighet bestämt domslutet, vilket grundas på en samlad bedömning
av den åberopade bevisningen. Slutsatserna talar mycket för sig själva. Någon
slutsats bygger på vad som är allmänt känt eller veterligt. Andra uppfattningar
bygger på intuitiv bedömning om vad som är bäst för barnen och då kan
uppfattningen vara svår att motivera såsom sprungen ur bevisvärderingen. Influenser
från den åberopade bevisningen skapar en intuition och övertygelse hos rättens olika
ledamöter om vad som är bäst för barnen. Alla bedömningar i domen grundar sig
emellertid på det som förevarit i målet såsom vårdnads-, boende och
umgängesutredningen, samt övrig bevisning innefattande parternas och vittnenas
uppgifter.
Det är inte givet att i en kollegial domstol som har att döma i ett mål omvårdnad,
boende och umgänge, alla ledamöter varav någon eller några kanske har sina rötter i
skilda kulturer och tankesätt, värderar bevisningen exakt på samma sätt. Det är
också skillnad i förmågan att bedöma vad som är relevant mellan professionella
domare och nämndemän, som är lekmän. Trots detta kan de av bevisningen skapade
                                                                          Dnr 1936-2010     Sid 6 (18)




      influenserna ändå vara sådana att rättens ledamöter vid överläggning enar sig om
      samma mening. Det kan således vara svårt att för varje ståndpunkt rätten intar,
      såsom rättens uppfattning exaktredovisa vilken bevisning i ett komplext material
      som väglett ledamöter som inte har exakt samsyn men som samfällt representerar
      rätten och den gemensamma meningen.
      Vad beträffar frågan om upphörande av AA:s rättshjälp förtjänar att påpekas att
      huvudregeln är att förmånen av rättshjälp omfattar högst 100 timmars arbete och att
      tingsrättsprocessen helt förbrukat de tillgängliga timmarna men att processen i
      tingsrätten ändå kunnat avslutas precis inom nämnda ram om100 timmar. Begäran
      om utökat antal timmar gällde uteslutande möjligheten att processa även i hovrätten
      för det fall att AA skulle finna detta angeläget. Det är synnerligen tveksamt om
      tingsrätten bör befatta sig med eller bevilja en sådan begäran när tingsrättsprocessen
      jämt ut klarats av inom den maximala tilldelningen enligt huvudregeln. Målet kunde
      ju ändå avslutas i tingsrätten inom ramen. Hade AA klagat till hovrätten i sak hade
      hon även kunnat överklaga beslutet att låta rättshjälpen upphöra. Det är endast i
      undantagsfall som ett överskridande av de 100 timmarna kommer ifråga och då ska
      detta vara högst befogat. Med facit i hand visade det sig också att ingen av parterna
      klagade på domen. Tingsrätten gjorde således rätt som inte beviljade utökat antal
      timmar. Prövningen av rättshjälpsfrågan har skett i överensstämmelse med gällande
      bestämmelser och praxis.

      Slutord
      I efterhand kan jag inse att det hade varit värdefullt om jag vinnlagt mig om att
      bättre redogöra för varför tingsrätten kommit fram till de slutsatser som redovisats.
      För dem som, liksom parterna, tagit del av materialet torde det ändå stå klart vad
      rätten tagit fasta på. Att rätten kommit fram till det aktuella domslutet har helt och
      hållet grundats på relevanta sakomständigheter. Ingen av rättens ledamöter har
      agerat partiskt. En helt annan fråga är att behov förelegat av att aktivt upprätthålla
      ordningen, vilket för den som är föremål för rättens tillsägelser naturligtvis kan
      missuppfattas.
JJ anförde följande.
      I målet har förekommit förhör med parterna och flera vittnesförhör samt skriftlig
      bevisning men av domen framgår inte, med något undantag, om och iså fall vilken
      betydelse de framlagda bevisen har haft för de slutsatser som domstolen dragit
      rörande olika frågor. Det gäller t.ex. den slutsats som dras av mannens yrke som
      professionell konfliktlösare (s. 11) och bedömningen att han är lämplig som
      vårdnadshavare (s. 13). Andra exempel är att ”konflikterna är oftast sökta och
      skapade av” kvinnan (s. 13) och att nödvändig samarbetsförmåga bedöms föreligga
      (s. 14). Såsom domskälen är utformade är det omöjligt att se om det funnits
      utredning beträffande en viss fråga och i så fall vad den bestått i och hur den
      värderats av tingsrätten.
      En följd av denna brist på redovisning av bevisningen och dess betydelse för de
      slutsatser tingsrätten kommit fram till är att man som läsare kan få intryck av att
      tingsrätten inte är opartisk utan tagit ställning för mannen eftersom de
      ställningstaganden och slutsatser tingsrätten gör till övervägande del utfaller till
      mannens fördel. Till detta intryck bidrar också skrivningar som för en utomstående
      betraktare kan förefalla överflödiga i sammanhanget. Jag tänker här t.ex. på
      upplysningen om tingsrättens ställningstagande i en icke ställd fråga (att alternativet
      till gemensam vårdnad är att ge mannen ensamvårdnad, s. 14) och uppgifterna om
      att mannen själv betalar sitt ombud i avsnittet om rättshjälp (s. 15). Även
      tingsrättens skrivning rörande ett handgemäng ger intryck av att tingsrätten tar
      ställning för mannen. Där anger tingsrätten att den inte vet hur våldsamheterna gått
      till eller vem som gjort vad och i samma mening uttrycks att det ändå kan sägas att
      det är förståeligt att mannen haft svårt att besinna sig.
      Oavsett riktigheten i det slut tingsrätten har kommit till är det väsentligt att parterna
      kan se hur tingsrätten bedömt olika uppgifter. Även om omfattningen på denna
                                                                      Dnr 1936-2010    Sid 7 (18)




      redovisning kan variera är det min uppfattning att domskälen i den angivna domen
      inte utformats i överensstämmelse med 17 kap. 7 § 5 p. rättegångsbalken.
      Att en domstol ska var opartisk är självklart och för förtroendet för domstolarna är
      det viktigt att det även utåt framstår så. Med domskäl som utformats på det sätt som
      i den ifrågavarande domen finns en uppenbar risk att det förtroendet äventyras.
I ett beslut den 15 november 2010 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Inledning
Av den inhämtade utredningen har framgått att tingsrätten, genom rådmannen BB,
formulerat domskälen i ett avgörande om vårdnad m.m. på ett sätt som medfört att
en av parterna upplevt att domstolen brustit i opartiskhet.

Domen inleds med en kort bakgrundsbeskrivning, följd av parternas yrkanden och
grunder, en redovisning av parternas utveckling av talan och en presentation av
utredningen i målet, dvs. vilken muntlig och skriftlig bevisning som åberopats av
parterna. Därefter följer domskälen, dvs. den del av domen där rätten redovisar sin
bedömning.

Jag vill redan inledningsvis framhålla att jag genom mina uttalanden nedan inte tar
ställning i de sakfrågor som tingsrätten hade att bedöma, dvs. frågor om vårdnad,
boende och umgänge. Jag uppehåller mig i stället uteslutande vid frågan om
domskälen är utformade på ett sätt som står i överensstämmelse med de
bestämmelser i bl.a. rättegångsbalken som domstolen varit skyldig att följa.

Domskälens förenlighet med bestämmelserna i 17 kap. 7 § 5 RB
I 17 kap. 7 § RB finns bestämmelser om vad en tvistemålsdom ska innehålla.
Bestämmelserna gäller, med undantag för bl.a. tredskodomar (se 8 §), alla slags
domar.

Enligt bestämmelsens femte punkt ska i domen anges domskälen med uppgift om
vad som är bevisat i målet. Med domskälen avses de skäl som bestämt utgången i
målet såväl i bevisfrågan som i rättsfrågan. Rätten måste således redovisa hur den
värderat den av parterna åberopade bevisningen och upplysa parterna om varför
man ansett att ett visst rättsfaktum är styrkt. Att domskälen redovisas noggrant är
viktigt av flera olika orsaker. En motiverad dom gör det möjligt för såväl parterna
som en bredare allmänhet att kontrollera hur domstolen resonerat, vilket är av
betydelse för förtroendet för rättskipningen. Vid författandet av domskälen kan
domaren också själv kontrollera riktigheten av sina tankegångar. En utförlig
motivering brukar dock anses ha sin största betydelse på grund av möjligheten att
överklaga domen eftersom en sådan motivering underlättar för den tappande att
bedöma om det lönar sig att överklaga och för den högre instansen att bedöma
domens riktighet (se Fitger, Rättegångsbalken, del 1, s. 17:24 f. med där gjorda
hänvisningar för ett utförligare resonemang i denna fråga).

I den aktuella domen redogörs för vilken muntlig och skriftlig bevisning som
åberopats i målet. Beträffande den muntliga bevisningen anges att förhören lagrats
                                                                   Dnr 1936-2010    Sid 8 (18)




i domstolens datasystem och att någon särskild redovisning inte görs i domen för
vad var och en uppgett.

Vad gäller den skriftliga bevisningen framgår bl.a. att CC åberopat delar av, och
AA hela, den vårdnads-, boende- och umgängesutredning som gjorts i målet.

Tingsrätten redovisar sedan i domskälen ett antal omdömen och slutsatser
angående parterna och deras lämplighet som vårdnadshavare. Det anförs bl.a. om
AA att hon synes ”vara snar att söka konflikt med” CC, att hon försöker ”dra in
omgivningen och barnen i dessa onödiga konflikter” och att hon ”tidigare visat att
hon saknar förmåga att sätta barnens bästa i första rummet genom att inte
tillgodose deras behov av fadern”. Beträffande CC anges bl.a. att han får ”anses
vara en professionell konfliktlösare”, att han framstår ”som en ansvarstagande och
kärleksfull förälder som vill ta hand om sina barn” och att han ”kan tillgodose
barnens behov av modern”. Rätten uttalar vidare att AA får anses vara olämplig
som ensam vårdnadshavare, men dock lämplig som vårdnadshavare och
boendeförälder och att CC får anses vara lämplig som vårdnadshavare och
boendeförälder. Slutligen anser rätten att konflikterna mellan parterna oftast är
”sökta och skapade av” AA och inte av djupgående karaktär samt att parternas
samarbetsförmåga är tillräcklig för att gemensam vårdnad och växelvis boende ska
kunna fungera.

Tingsrätten redovisar emellertid inte vad den grundat sin uppfattning om parterna
på. Det finns således ingen hänvisning till att någon i målet hörd person skulle ha
uppgett att parterna hade eller saknade någon av de egenskaper som tillskrivs dem
eller till att detta framkommit genom den skriftliga bevisningen. Det saknas i
domskälen, som upptar ungefär fyra sidor av domen, över huvud taget någon
redogörelse för eller hänvisning till vad som framkommit genom den muntliga eller
skriftliga bevisningen i målet. Beträffande den skriftliga bevisningen kan det
särskilt anmärkas att tingsrätten inte alls redovisar vad som framgår av vårdnads-,
boende- och umgängesutredningen.

Det enda undantaget från vad som nyss konstaterats är att det i domskälen
redovisas att AA:s föräldrar uppgett att de tar stor del i tillsynen och omvårdnaden
av barnen. Av det förhållandet drar tingsrätten slutsatsen att AA själv saknar
”förmåga att svara upp mot barnens behov därvidlag” och anger vidare att genom
kontakterna med morföräldrarna ”betas barnen i betänklig mån från kontakt med
sin far”. Slutsatserna framstår, utan närmare motivering än vad som anges i
domskälen, som anmärkningsvärda.

Vad parter och vittnen uppgett behöver naturligtvis i och för sig inte redovisas
ordagrant och en alltför utförlig redogörelse för vad som kommit fram under
bevisupptagningen riskerar snarare att tynga domen. Inte heller behöver den
skriftliga bevisningen redovisas i detalj. Däremot måste domskälen självfallet vara
utformade så att det är möjligt att förstå vad tingsrätten grundar sina slutsatser på.
                                                                     Dnr 1936-2010      Sid 9 (18)




De aktuella domskälen är utformade på ett sådant sätt att detta inte är möjligt för
vare sig parterna, allmänheten eller en högre instans.

Det kan således inte råda något tvivel om att domskälen inte är utformade på ett
sätt som är förenligt med bestämmelsen i 17 kap. 7 § 5 RB.

Domskälens förenlighet med kravet på domstolens opartiskhet
Vad som kan utgöra jäv för domare regleras i 4 kap. 13 § RB. Enligt vad som
brukar betecknas som bestämmelsens generalklausul, p. 10, ska en domare anses
vara jävig om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba
förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet. Ett exempel på en
omständighet som kan utgöra jäv enligt generalklausulen är om domaren vet med
sig att han eller hon har en förutbestämd uppfattning i målet. Även en domares
uppträdande under rättegången kan under vissa förutsättningar utgöra jäv. Således
kan det föreligga jäv om en domare handlägger ett mål mot en viss person på ett
sådant sätt att domaren, exempelvis genom sin processledning, åsidosätter sina
åligganden i tjänsten och därmed också skapar motsättningar mellan sig själv och
parten. Det kan också tänkas förekomma att domskälen ges en uppseendeväckande
och utmanande utformning, som inte påkallas av själva målet och som därmed
inger parten uppfattningen att domaren varit negativt inställd just mot honom eller
henne. I båda dessa situationer kan domaren således bli jävig genom sitt
handlingssätt (se bl.a. NJA 1993 s. 571, Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstam,
Rättegång I, 8:e uppl., s. 148 och Claes Sandgren, Domares jäv och skiljemans
obehörighet, SvJT 2010 s. 689).

Regeln i 4 kap. 13 § 10 RB bör tolkas i ljuset av bestämmelserna i den Europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna och den praxis som utbildats vid Europadomstolen för mänskliga
rättigheter. Enligt artikel 6.1 i konventionen innefattar rätten till en rättvis rättegång
ett krav på att prövningen ska ske inför en oavhängig och opartisk domstol. När det
gäller opartiskhet har Europadomstolen urskiljt två element, nämligen dels kravet
på att varje domare faktiskt ska döma opartiskt mellan parterna (subjektiv
opartiskhet), dels kravet på att det för en objektiv iakttagare inte får föreligga några
legitima tvivel om domstolens opartiskhet (objektiv opartiskhet). Eftersom det i
regel är omöjligt att visa att en domare i verkligheten brustit i opartiskhet, har
huvudvikten lagts vid det senare elementet – den objektiva opartiskheten – i
flertalet av de fall som behandlats av Europadomstolen. Domstolen brukar sägas
hylla den brittiska maximen ”justice must not only be done, it must also be seen to
be done” (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e uppl., s. 182
och Carl Henrik Ehrenkrona, Europakonventionens betydelse för den svenska
rättegångsordningen, SvJT 1999 s. 486).

Som ovan angetts redovisas i domen över huvud taget inte vad som framkommit
under den bevisupptagning som förekom vid huvudförhandlingen. De omdömen
om parterna som rätten ger uttryck för, vilka i princip alltid är till fördel för CC,
saknar således hänvisning till vad någon förhörsperson sagt eller till vad som
                                                                     Dnr 1936-2010    Sid 10 (18)




framkommit genom den skriftliga bevisningen. Redan detta riskerar att ge intryck
av att rätten tagit ställning för den ena parten och således inte agerat opartiskt. Till
detta intryck bidrar, som också lagmannen ansett i sitt yttrande, att domstolen
dessutom redovisar sin uppfattning, även här till CC:s fördel, i frågor som den
ansett sig inte behöva eller inte kunna pröva.

Tingsrätten inleder sina domskäl med en beskrivning av parternas yrkesbakgrund
och uppförande under huvudförhandlingen. Efter att ha redogjort för CC:s
yrkesbakgrund tar rätten denna till intäkt för att han inte kan ha de egenskaper som
AA ”pådyvlat” honom och att redan hans yrkesbakgrund ”borde borga för att
uppfatta honom som en lämplig vårdnads-, boende- och umgängesförälder”.

Jag kan inte förstå dessa uttalanden på annat sätt än att rätten tycks anse att en
person som nått en viss position i samhället inte kan besitta vissa egenskaper av
mera negativt slag. Att en domare med lång erfarenhet av att döma i bl.a.
familjerättsliga mål och brottmål ger uttryck för en sådan uppfattning, som ju
måste sägas vara direkt felaktig, är djupt bekymmersamt. Det riskerar att ge
upphov till misstankar om att domstolen redan härigenom tagit ställning för den
ena parten. I det aktuella fallet förstärks detta intryck genom det sätt på vilket AA:s
yrkesbakgrund och uppförande därefter redovisas.

Beträffande en händelse i april 2007, där CC ostridigt utövat våld mot AA och där
CC, såvitt framgår av vad som antecknats under rubriken Parternas talan, uppgett
att detta föregåtts av våld mot honom från AA:s sida, skriver tingsrätten att ”utan
att veta hur våldsamheterna gått till eller vem som gjort vad, kan ändå sägas att det
är förståeligt att CC i denna situation haft svårt att besinna sig på samma sätt som
han annars synes ha gjort vid konfrontationer mellan dem”. Eftersom tingsrätten
uttryckligen anger att den inte vet vad som försiggick vid det aktuella tillfället är
det ytterst förvånande att den ändå uttrycker förståelse för den ena partens
agerande, inte minst eftersom detta agerande av den andra parten polisanmälts som
misshandel.

I domskälen anges vidare att AA, om hon får behålla ensam vårdnad om den
yngsta dottern, ”krävt” att dotterns umgänge med CC inledningsvis ska ske i
närvaro av en kontaktperson. Tingsrätten anger vidare att, även om frågan fallit på
grund av att tingsrätten förordnar om gemensam vårdnad, den anser ”sig inte böra
undanhålla” upplysningen att en kontaktperson såvitt kan bedömas saknar ”annan
positiv funktion i sammanhanget än att lugna AA själv” och att det ”ur tingsrättens
perspektiv under inga omständigheter varit aktuellt med en kontaktperson”. Denna
”upplysning” i en fråga som tingsrätten uttryckligen angett sig inte behöva ta
ställning till vid sitt avgörande måste, enligt min mening, anses ägnad att inge AA
uppfattningen att rätten varit negativt inställd till henne.

Tingsrätten avslutar sina domskäl i sakfrågan med att ange att ”det vore förödande
för barnen om AA genom att överklaga domen skulle kunna ytterligare förhala för
barnen att knyta an till sin far”. I fråga om AA:s rättshjälp konstaterar tingsrätten
                                                                   Dnr 1936-2010    Sid 11 (18)




därefter att den omständigheten att AA har rättshjälp har medfört att hon ”kommit i
ett väsentligt bättre processekonomiskt läge än CC, som bedöms ha medelgod
ekonomi” och att det inte är ”rimligt att processen får fortsätta i nästa instans under
dessa orättvisa ekonomiska förutsättningar och på statens bekostnad”.

Huvudregeln beträffande rättshjälp är att den inte omfattar ersättning för mer arbete
än 100 timmar, 15 § rättshjälpslagen (1996:1619). Taket kan överskridas endast i
undantagsfall, 34 § andra stycket samma lag (se prop. 1996/97:9 s. 145 f. och NJA
2000 s. 390 angående förutsättningarna). I stället för att hänvisa till att sådana
förutsättningar saknas har tingsrätten motiverat sitt beslut med att det vore
ekonomiskt orättvist gentemot CC, ”som bedöms ha medelgod ekonomi”. Även i
denna fråga förklarar tingsrätten således sitt ställningstagande på ett sätt som,
särskilt i förening med vad rätten tidigare anfört angående vilka konsekvenser ett
överklagande från AA:s sida skulle få för barnen, ger intryck av att rätten haft en
negativ inställning till AA.

Sammanfattningsvis i denna del anser jag alltså att särskilt nyss redovisade
uttalanden är såväl högst olämpliga i sig som ägnade att framkalla tvivel på rättens
opartiskhet. Domskälen präglas emellertid även i övrigt tämligen genomgående av
en ton som måste uppfattas som nedvärderande gentemot AA.

Fråga om disciplinpåföljd
Domares opartiskhet vid handläggning och avgörande av mål och ärenden är i en
rättsstat av avgörande betydelse såväl för den enskildes rättssäkerhet som för
allmänhetens förtroende för rättskipningen. Det finns därför anledning att se
mycket allvarligt på BB:s handlande. Enligt min uppfattning har han, genom att
avfatta domskäl med de brister såvitt avser fullständighet och uttryckssätt som jag
ovan redovisat, åsidosatt sina skyldigheter i anställningen på ett sätt som utgör
sådan tjänsteförseelse som enligt 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning
bör föranleda disciplinpåföljd.

Jag beslutar därför att överlämna ärendet till Statens ansvarsnämnd för prövning av
denna fråga.

Statens ansvarsnämnds prövning
I ett beslut den 3 maj 2011 ålade Statens ansvarsnämnd BB disciplinpåföljd i form
av varning. Som motivering anförde ansvarsnämnden följande.

Rättslig reglering m.m.
RB:s krav på domskälen och vägledning ifråga om utformningen

RB:s krav på innehållet i en tvistemålsdom finns, såvitt nu är i fråga, i 17 kap.7 §.
Enligt punkt 5 ska i domen anges ”domskälen med uppgift om vad som är bevisat i
målet”.
                                                                      Dnr 1936-2010     Sid 12 (18)




Redan av lagrummets ordalydelse följer, enligt ansvarsnämndens mening, att det
som är bevisat i målet endast är en del av domskälen. Med domskälen avses de skäl
som bestämt utgången i målet såväl i bevisfrågan som i rättsfrågan.

Att domskälen redovisas noggrant är, som JO har påpekat i sin anmälan, viktigt av
flera olika orsaker. En motiverad dom gör det sålunda möjligt för såväl parterna
som en bredare allmänhet att kontrollera hur domstolen har resonerat, vilket är av
betydelse för förtroendet för rättskipningen. Vid författandet av domskälen kan
domaren också själv kontrollera riktigheten av sinatankegångar. En utförlig
motivering brukar dock anses ha sin största betydelse på grund av möjligheten att
överklaga domen eftersom en sådan motivering underlättar för den som har förlorat
målet att bedöma om det lönar sig att överklaga och för den högre instansen att
bedöma domens riktighet. Domskälen kan ha betydelse inte endast för överrättens
bedömning av om en dom ska ändras när den frågan prövas utan också för frågan
om överrätten överhuvudtaget ska ta upp underrättens dom för prövning enligt
reglerna om prövningstillstånd. En högre rätt måste också kunna bedöma vilken
bevisning som utgör s.k. tilltrosbevisning och därför måste läggas fram på visst sätt
efter ett överklagande.

I betänkandet En modernare rättegång (SOU 2001:103) redogörs för de
motiveringskrav som följer av Europakonventionen och den svenska lagstiftningen.
Utredningen konstaterar att rätten, utöver att ange vad som är bevisat, också bör
upplysa varför den har funnit något bevisat. Europadomstolen har också i några fall
uttalat att de nationella domstolarna måste tillräckligt klart upplysa om grunderna
för sina avgöranden.

Rätten bör alltså redovisa hur den bearbetat bevismaterialet. Man ska av domen
kunna få upplysning om hur rätten sammanställt materialet och vilka bevis som
enskilt eller tillsammans styrkt en viss ifrågasatt händelse. Rätten ska i princip
förklara om den grundar en viss slutsats på ett vittnesuttalande, eller motsatsvis
varför det åberopade vittnets utsaga inte kan ligga till grund för en viss slutsats.

En annan fråga är i vilken mån bevismaterialet måste refereras i domen. Det har
sagts att det i och för sig inte är fel att låta referat flyta in i domen, men en fara är
att arbetet med detta tar så mycket tid och kraft i anspråk att de s.k. egentliga
domskälen blir lidande av detta.

Utförligheten i domskälen får dock bero på omständigheterna, dvs. vad saken i det
enskilda fallet kräver. Reglerna i 17 kap. 7 § (liksom för brottmålens del i 30 kap.
5 §) RB drar endast upp en yttre ram och anger minimikraven. Inom ramen för de
nu redovisade reglerna har den enskilde domaren stor frihet att utforma och skriva
en dom.

Hur domstolarna lämpligen bör skriva sina domskäl har debatterats under långtid,
inte minst av domarna själva. Det finns utrymme för olika uppfattningar. I
Förtroendeutredningens betänkande Ökat förtroende för domstolarna – strategier
och förslag (SOU 2008:106) sägs att utbildning i domskrivningsfrågor framöver,
                                                                    Dnr 1936-2010    Sid 13 (18)




också på de enskilda domstolarna, bör ges i betydligt större utsträckning än i dag
och att uppföljningar och kvalitetssäkring bör ske.

I andra upplagan av Domstolsverkets skrift Språk och struktur i domar och beslut
diskuteras bl.a. olika domskrivningsmetoder. Där anges att det förr förekom att
man i domskälen först noggrant redovisade vad alla förhörspersoner sagt och
därefter kort angav att ”på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit är
åtalet/talan styrkt”. Sådana domskäl säger, som också framhålls i skriften, inget om
hur domstolen tänkt, och de förekommer numera mycket sällan. Vidare sägs: Det
finns inget sätt att utforma domskäl som är bra i alla situationer. Inte heller har alla
domare samma uppfattning om hur domskäl bör utformas. Här som annars måste
man laga efter läge och följa sitt eget omdöme. Vissa riktlinjer kan ändå ges. Den
viktigaste utgångspunkten för domskälen är naturligtvis att läsaren ska förstå hur
domstolen resonerat. Den som skriver domen vill dessutom sannolikt inte lägga
ned mer tid på den än nödvändigt. Domskälen bör – det framgår redan av ordet
som sådant – redovisa skälen till att domstolen dragit vissa slutsatser.
Redovisningen bör vara tydlig. Förutom i de fåtaliga mål där det är en ren
rättsfråga som ska besvaras bör det i domskälen, före eller i samband med den
rättsliga bedömningen, anges vilken bevisning som finns i målet samt hur
domstolen värderat bevisningen. – När det gäller redovisningen av muntlig
bevisning är det vanligt att förhörspersonernas utsagor redovisas i detalj i domen,
utsaga för utsaga. Särskilt uppställda, detaljerade redovisningar av förhörsutsagor
är emellertid långt ifrån alltid nödvändiga. Ofta kan man begränsa sig till att väva
in relevanta delar av förhörspersonernas utsagor i själva resonemangen, s.k. vävda
domskäl. Ett sådant sätt att skriva dom tar en viss tid att tillägna sig men är mycket
tidsbesparande när man väl lärt sig det. – Ett sätt att skriva vävda domskäl är att
väva samman redovisningen av vad domstolen funnit utrett om t.ex. ett skeende
med domstolens bedömning av detta skeende. Detta sätt att skriva kräver mycket
av skribenten; det måste även med vävda domskäl bli tydligt vad som är
redovisning av fakta eller berättelser och vad som är domstolens bedömning. Ett
annat, enklare sätt att skriva vävda domskäl är att begränsa de vävda domskälen till
redovisningen av vad domstolen ansett utrett om skeendet, varefter domstolens
bedömning av skeendet redovisas separat.

Domarjäv m.m.
Bestämmelser om domarjäv finns i 4 kap. 13 § RB. Paragrafen innehåller dels en
uppräkning av särskilt angivna förhållanden – t.ex. släktskap till part eller
domarens eventuella privata ekonomiska intresse i ett mål – som medför att en
domare är jävig att handlägga ett mål (punkterna 1–9), dels en allmänt hållen
bestämmelse – en generalklausul – om att en domare är jävig om det annars
föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans
eller hennes opartiskhet i målet (punkten 10).

Av betydelse för tolkningen av generalklausulen är artikel 6.l i
Europakonventionen (se t.ex. NJA 1998 s. 228). Europadomstolen har i sin
rättspraxis urskiljt två element – krav på subjektiv opartiskhet, nämligen att varje
                                                                  Dnr 1936-2010   Sid 14 (18)




domare faktiskt ska döma opartiskt, samt krav på objektiv opartiskhet, som innebär
att det för en objektiv iakttagare inte får föreligga några legitima tvivel om
domstolens opartiskhet. Domstolen ska med andra ord inte bara vara utan också
upplevas som opartisk.

Med partiskhet förstås att domaren låter partsställningen påverka utgången av
målet. Fastän generalklausulen handlar om partiskhet, måste punkten tolkas så att
den även omfattar annan särskild omständighet som inverkar på domarens
oberoende eller oavhängighet i målet. Denna tolkning stöds av artikel 6 i
Europakonventionen. Enligt nämnd artikel ska var och en vid prövningen av hans
civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott vara
berättigad till en förhandling inför en oavhängig och opartisk domstol. Med
oberoende eller oavhängighet förstås att domaren inte får ha sådana bindningar,
eller sådan nytta eller sådant obehag av en viss utgång i målet, att det påverkar
domarens ställningstagande. Det får inte föreligga någon särskild omständighet
som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet och oberoende. Det är
dock inte är tillräckligt att en part saknar förtroende för domaren; det måste finnas
en rimlig grund för partens åsikt (NJA 2010 s. 274).

Något om rättshjälp
Huvudregeln beträffande rättshjälp är, enligt 15 § rättshjälpslagen (1996:1619), att
den inte omfattar ersättning för mer arbete än 100 timmar. Detta tak kan dock,
enligt den s.k. ventil som framgår av 34 § andra stycket, överskridas i
undantagsfall. Exempelvis kan ventilen tillämpas om en ekonomiskt stark motpart i
förhalningssyfte har lyckats fördröja en process.

Av rättshjälpslagens 8 § framgår att en förutsättning för att över huvud taget bevilja
rättshjälp är att det – med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse,
tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt – är rimligt att staten bidrar
till kostnaderna. En prövning av om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna
ska alltså göras redan när rättshjälp ursprungligen begärs. I kommentarerna till
bestämmelsen anges att den rättssökandes eget agerande kan påverka möjligheten
att få rättshjälp i negativ riktning. Bestämmelsen synes i detta avseende ta sikte på
en rättssökande som avsiktligt obstruerar handläggningen av ett mål eller
hanteringen i övrigt av den rättsliga angelägenheten.

Ansvarsnämndens bedömning
Allmänna utgångspunkter för prövningen
Av 34 § lagen (1994:260) om offentlig anställning följer att Statens ansvarsnämnd
prövar bl.a. frågor om disciplinansvar beträffande den som, i likhet med BB, har en
anställning som rådman.

Det kan noteras att inte bara parterna i ärendet utan också modern skrivit till
ansvarsnämnden. Skrivelser från andra än behöriga anmälare (JO, Justitiekanslern
eller anställningsmyndigheten) eller de anmälda beaktas dock inte av nämnden.
                                                                   Dnr 1936-2010      Sid 15 (18)




Parterna har fått del av moderns skrivelse hit, men de har inte berört innehållet i
den.

Disciplinpåföljd kan, enligt 14 § nämnda lag, åläggas en arbetstagare som
uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen när
felet inte är ringa.

Vid bedömningen av om en förseelse i tjänsten är ringa och därför inte bör
föranleda disciplinansvar måste hänsyn tas till vilka krav på noggrannhet och
omsorg som uppgiften innefattade. På domare ställs höga krav på noggrannhet och
omsorg. Det åligger domstolarna och följaktligen domare att på ett rättssäkert och
effektivt sätt avgöra de mål och ärenden de har att handlägga. Av betydelse är
också om försummelsen har orsakat skada eller påtaglig risk för skada. Detta får
vägas mot omständigheter som rör arbetstagaren personligen, t.ex. kunnighet,
utbildning och erfarenhet, eller att han eller hon handlade under tidspress.

Disciplinansvar ska inte komma i fråga för varje avvikelse från vad som kan anses
vara normen.

Det förhållandet att den aktuella anmälan avser utformningen av rättens domskäl
manar till försiktighet vid prövningen i ansvarsnämnden. Huruvida domstolen lagt
relevanta omständigheter till grund för sina bedömningar eller värderat
omständigheterna korrekt eller gjort riktiga bedömningar, som de kommer till
uttryck i domen, är något som i första hand ska prövas av överrätt efter ett
överklagande eller ett extraordinärt rättsmedel. Också frågan om någon av rättens
ledamöter varit jävig är något som det i första hand ankommer på domstol att
avgöra. Det som ansvarsnämnden kan pröva inom ramen för ett arbetsrättsligt
disciplinansvar är i stället främst om några formella fel begåtts vid domens
avfattning.

Som ovan angivits finns vidare en betydande frihet och variation vid avfattning av
domskäl. Vid prövningen måste därför en vid marginal för det tillåtna medges.

Med utgångspunkt från anmälan gör nämnden följande bedömning.

Domskälens förenlighet med bestämmelserna i 17 kap. 7 § 5 RB
Enligt den angivna bestämmelsen ska i domen anges domskälen med uppgift om
vad som är bevisat i målet. Syftet med bestämmelsen är framför allt att möjliggöra
för parterna att förstå rättens resonemang, vilket är av betydelse inte minst för
bedömningen av om en dom ska överklagas. BB uppehåller sig i sitt yttrande
utförligt vid innehållet i bevisningen och vad i denna som gett anledning till
tingsrättens bedömningar och slutsatser. Denna redogörelse är av begränsad
betydelse vid nämndens prövning, eftersom anmälan avser att just en sådan
redovisning saknas i domskälen.

Domskäl kan, som ovan angivits, utformas på olika sätt. Det måste också finnas ett
betydande utrymme för att en domstols domskäl, t.ex. vid ett överklagande eller en
                                                                    Dnr 1936-2010    Sid 16 (18)




senare analys, kan kritiseras, bl.a. med avseende på redovisningen av domstolens
slutsatser och vad som legat till grund för dessa, utan att det kan hävdas att något
formellt fel begåtts av det slag som hävdas i anmälan.

De aktuella domskälen är dock även med denna utgångspunkt för prövningen i
flera avseenden anmärkningsvärda. Det är många gånger svårt att vid en läsning
förstå vad tingsrätten grundat sina slutsatser på. Detta är olyckligt, inte minst
eftersom rätten drar långtgående och i vissa fall kontroversiella slutsatser av
omständigheter som inte redovisas i domen. Det öppnar för misstankar – rätt eller
orätt – att rätten inte grundat sina överväganden på vad som förekommit i målet,
utan på subjektiva värderingar eller förutfattade meningar och det försvårar för
parterna att bedöma om målet ska överklagas.

Det nu sagda gäller inte minst vad som sägs i domen om parternas olika
konfliktbenägenhet, något som förefaller ha varit centralt vid bedömningen i målet.
Det är mycket svårt för en läsare att förstå vad dessa bedömningar grundas på. Än
mer uppenbart gäller detta skrivningen i domen om handgemänget i april 2007. Där
drar rätten slutsatser avseende förutsättningarna för mannen att besinna sig, trots att
rätten, enligt vad som anges i domen, inte känner till hur våldsamheterna gått till
eller vem som gjort vad.

Ansvarsnämnden gör bedömningen att domen i dessa avseenden inte är förenlig
med den angivna bestämmelsen i 17 kap. 7 § 5 RB. Genom att avfatta en dom som
inte ens uppfyller de formella minikraven i 17 kap. 7 § RB har BB i vart fall av
oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter i anställningen.

Domskälens förenlighet med kravet på domstolens opartiskhet
Enligt anmälan har BB genom sitt sätt att uttrycka sig i domen framkallat tvivel om
rättens opartiskhet. Frågan om jäv formellt förelegat är, som ovan angivits, något
som ska prövas av domstol inom ramen för handläggning av det enskilda målet i
den ordning som RB föreskriver. Om en domare agerar på ett sådant sätt att det
riskerar att komma i konflikt med det grundläggande kravet på opartiskhet torde
det dock kunna utgöra ett sådant formellt fel som kan ligga till grund för ett
arbetsrättsligt disciplinansvar.

Domarens opartiskhet och oberoende är fundamental för förtroendet för
domstolarna. En domare ska vid utövningen av domargärningen agera på ett sådant
sätt att detta förtroende upprätthålls. I det ligger att parterna ska behandlas lika och
med respekt. Denna skyldighet omfattar självfallet också domarens utformning av
domar och beslut. Såsom påpekas i anmälan kan ett annat förhållningssätt ytterst
leda till att domaren betraktas som jävig.

Samtidigt är det givetvis så att en part många gånger kan vara mycket kritisk mot
en domares ställningstagande, utan att fördenskull domaren objektivt sett varit
partisk. Det gäller inte minst i familjemål av det slag som är aktuellt i detta ärende,
där en värdering av parternas förutsättningar att svara mot barnets bästa måste
redovisas. Även kontroversiella bedömningar ska således redovisas om de har
                                                                    Dnr 1936-2010      Sid 17 (18)




betydelse för målets utgång, trots att det kan leda till att en part känner sig illa
behandlad eller missbedömd. Det är dock av yttersta vikt för förtroendet för
domstolens opartiskhet att rättens bedömningar redovisas på ett sätt som inte
onödigtvis kan uppfattas som nedlåtande eller nedvärderande för endera parten.

I detta avseende har den aktuella domen uppenbara brister. Domen präglas
generellt av en ton som är nedvärderande mot modern och samtidigt positiv mot
fadern. De olika värderande uttalanden som görs går i många fall betydligt längre
än vad som varit nödvändigt för att ta ställning till olika sakfrågor i målet.

Det sägs exempelvis att modern ”pådyvlar” fadern vissa egenskaper, att hon har en
”klart mer självcentrerad” syn på vissa frågor än vad som är godtagbart ur barnens
perspektiv, att hon är ”snar att söka konflikt” med fadern, att hon försöker dra in
omgivningen och barnen i dessa ”onödiga” konflikter, att konflikterna ofta är
”sökta och skapade” av modern, att hennes latenta konfliktvillighet är ”betänklig”
samt att konflikten kan dämpas ”om hon tar sig samman i stället för att skjuta sina
egna aggressioner mot fadern i förgrunden”.

I domen avfärdas i det närmaste i bryska ordalag moderns yrkande om
kontaktperson, trots att något sådant förordnande aldrig blev aktuellt genom att
makarna tilldömdes gemensam vårdnad. Vad som i domen anges i anslutning till
motiveringen av det interimistiska förordnandet sammantaget med hur rätten
motiverar att moderns rättshjälp omedelbart ska upphöra kan inte uppfattas på
annat sätt än som ett uttryck för ogillande av ett överklagande från modern, något
som det knappast ankommer på rätten att ha synpunkter på.

Om fadern sägs exempelvis å andra sidan att redan hans yrkesmeriter borde borga
för att uppfatta honom som en lämplig vårdnads-, boende- och umgängesförälder.
Beträffande det ovan angivna handgemänget i april 2007anges, trots att rätten
uttryckligen säger sig inte ha närmare kännedom om händelsen, att det är
förståeligt att fadern i denna situation haft svårt att besinna sig.

Vid värdering av domskälen är det viktigt att poängtera att rätten kunnat komma
till motsvarande slutsatser utan att, på det sätt som skett, visa bristande respekt för
den ena parten. Även om vissa av de angivna uttrycken skulle kunna förklaras av
obetänksamhet eller dylikt kan det sätt som domskälen utformats på sammantaget
inte leda till någon annan slutsats än att rätten tagit ställning för fadern och mot
modem även på det känslomässiga planet. BB har, genom sitt ansvar för
domskälens utformning, föranlett att rättens opartiskhet på goda grunder kunnat
sättas i fråga. Härigenom har han åsidosatt en grundläggande regel för domares
utövning av sitt ämbete och till följd härav också på detta sätt i vart fall av
oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter i anställningen.

Kan felen bedömas som ringa?
BB:s uppgifter om den tidigare lagmannens besked i domskrivningsfrågan är
oemotsagda och får godtas. BB har anfört att han förlitade sig på lagmannens
tolkning av lagstiftningens krav och gjort gällande att lagmannens agerande och
                                                                  Dnr 1936-2010    Sid 18 (18)




uppfordran till domarna att hålla sig till lagstiftningens minimikrav – att bara ange
vad som är bevisat och inte hur – måste tillmätas avgörande betydelse vid
bedömningen. Nämnden vill dock betona att ansvaret för utformningen av domen
givetvis alltid vilar på den enskilde domaren som deltagit i avgörandet.

BB har i övrigt om sin arbetssituation och sina förhållanden anfört: Han
tjänstgjorde vid aktuell tid som rådman och enhetschef vid tingsrättens enhet l.
Totalt hade han ett övergripande ansvar för ca 950 mål och ärenden. Den på
familjerätt specialiserade rådman som var tänkt att hålla huvudförhandlingen i
aktuellt mål ville inte ta huvudförhandlingen. Samtidigt var enheten hårt belastad
av många häktade brottmål. I detta läge bestämde han sig för att själv ta
huvudförhandlingen i nu aktuellt mål. – Han har oförvitligt tjänstgjort som
ordinarie domare i över 20 år. Han har nu fyllt 65 år och har tänkt arbeta till 67 år.
Han har aldrig tidigare ådragit sig kritik. Aktuell anmälan är mycket besvärande för
honom. Han har inte tidigare och kommer inte framgent att utforma domskäl på det
sätt som skett. I stället kommer han att, liksom tidigare, tydligare hänvisa till
utredningen i målet.

Även med beaktande av den marginal som, enligt vad som ovan angivits, måste
medges för olika utformning av domskäl och den pressade arbetssituation som BB
beskrivit är de brister som nu angivits så flagranta att felen inte kan bedömas som
ringa. BB ska därför åläggas en disciplinpåföljd för tjänsteförseelse i form av en
varning.
