# Allvarlig kritik mot en chefsöverläkare för att sekretessbelagda uppgifter om en patient har lämnats till Polismyndigheten och
Kronofogdemyndigheten

JO 2020-11-20 dnr 1936-2019

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                      Sid
                                                                         2020-11-20              1936-2019              1 (12)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Allvarlig kritik mot en chefsöverläkare för att sekretessbelagda
                        uppgifter om en patient har lämnats till Polismyndigheten och
                        Kronofogdemyndigheten


                          Beslutet i korthet: Vid en kroppsbesiktning av en patient på en rättspsykiatrisk klinik
                          påträffades en större mängd kontanter. Chefsöverläkaren gjorde en polisanmälan om
                          försök till främjande av flykt och lät även underrätta Kronofogdemyndigheten om
                          fyndet av pengarna samt lämnade i båda fallen ut vissa uppgifter om patientens
                          personliga förhållanden.
                          ChefsJO konstaterar att de uppgifter om patienten som lämnades till Polismyndig-
                          heten och Kronofogdemyndigheten omfattades av sekretess samt att patienten inte
                          hade lämnat sitt samtycke till att uppgifterna lämnades ut. ChefsJO redogör i beslutet
                          för ett antal sekretessbrytande bestämmelser som innebär att hälso- och sjukvårds-
                          personal under vissa förutsättningar får lämna sekretessbelagda uppgifter till andra
                          myndigheter, bl.a. om uppgiften angår misstanke om brott av en viss allvarlighetsgrad
                          eller om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin
                          verksamhet. ChefsJO konstaterar att försök till främjande av flykt inte är ett brott av
                          det slag att uppgifterna kunde lämnas till polisen med stöd av de sekretessbrytande
                          bestämmelserna och att det inte heller varit nödvändigt att lämna ut de aktuella
                          uppgifterna för att kliniken skulle kunna fullgöra sin verksamhet. Det har således inte
                          funnits någon sekretessbrytande bestämmelse som var tillämplig när uppgifterna
                          lämnades ut.
                          Vidare uttalar chefsJO att hon har förståelse för att sekretesslagstiftningen ibland kan
                          vålla bekymmer hos vårdpersonal. I det här fallet hade chefsöverläkaren gjort vissa
                          ansträngningar för att ta reda på vilka lagliga möjligheter som fanns att lämna ut de
                          aktuella uppgifterna. Hans efterforskningar ledde dock inte till något klart besked i
                          sekretessfrågan. ChefsJO framhåller hälso- och sjukvårdssekretessens betydelse för
                          förtroendet för vården och anser att chefsöverläkaren förtjänar allvarlig kritik för att
                          han beslutade att uppgifterna skulle lämnas trots att han var fullt medveten om att det
                          kunde innebära en överträdelse av sekretessbestämmelserna.

## Bakgrund

En patient, AA, var under 2018–2019 intagen för rättspsykiatrisk vård med
                        särskild utskrivningsprövning på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall
                        inom Region Västernorrland. Den 20 december 2018 påträffade personalen vid
                        kliniken en större mängd kontanter på patienten. Pengarna omhändertogs med



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                 Dnr 1936-2019       Sid 2 (12)




stöd av 8 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV, och 21 § lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT.

Den 15 januari 2019 gjorde klinikens chefsöverläkare BB en polisanmälan
riktad mot en annan patient på kliniken, om försök till främjande av flykt. Den
16 januari 2019 informerades Kronofogden om fyndet av pengarna.
Kronofogden fattade samma dag beslut om utmätning och beslagtog
kontanterna. Den 21 januari 2019 informerade chefsöverläkaren AA om
kontakterna med de andra myndigheterna och uppgav att uppgiftslämnandet
kunde ha inneburit en överträdelse av sekretessen. Detta antecknades även i
patientens journal. Den 27 januari 2019 polisanmälde AA chefsöverläkaren för
tjänstefel och sekretessbrott.

Polisen beslutade den 15 januari 2019 att inte inleda någon förundersökning om
den polisanmälan som chefsöverläkaren gjort om försök till främjande av flykt.
Beslutet motiverades med att uppgifterna i ärendet inte gav anledning att anta
att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

Anmälan
I en anmälan som kom in till JO den 14 mars 2019 framförde AA klagomål mot
chefsöverläkaren för hans agerande. I anmälan uppgav han bl.a. att saken även
hade polisanmälts.

Till anmälan fogades ett utdrag ur patientens journal av vilket det bl.a. framgick
att det var chefsöverläkaren själv som hade gjort polisanmälan och kontaktat
Kronofogdemyndigheten, att chefsöverläkaren noterat att han i båda fallen
kunde ha överträtt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) samt att
kliniken beslutat att genomföra en händelseanalys av det inträffade.

Utredning
Inledande utredningsåtgärder
Den aktuella händelseanalysen begärdes in från kliniken och granskades.

Handlingar begärdes även in från Polismyndigheten och Inspektionen för vård
och omsorg (IVO). Av dessa handlingar framgick bl.a. att förundersökningen
med anledning av patientens polisanmälan hade lagts ned den 1 april 2019 efter
att vissa utredningsåtgärder vidtagits. Nedläggningsbeslutet motiverades med
följande: ”Det saknas numera anledning att anta att brott som hör under allmänt
åtal har förövats.” Vidare framgick det att patienten hade anmält händelserna till
IVO men att IVO beslutat att inte utreda saken eftersom ”IVO inte har
skyldighet att utreda denna typ av klagomål enligt patientsäkerhetslagen
(2010:659)”.

Muntliga upplysningar begärdes in från Åklagarmyndigheten, och då framkom
det att det inte hade begärts någon överprövning av nedläggningsbeslutet.
                                                                        Dnr 1936-2019         Sid 3 (12)




Förundersökning
Eftersom det som kommit fram genom utredningen gav mig anledning att anta
att chefsöverläkaren hade gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt enligt
20 kap. 3 § brottsbalken beslutade jag den 13 juni 2019 att inleda en
förundersökning om sådant brott och gav en åklagare i uppdrag att verkställa
utredningen.

Inom ramen för förundersökningen hördes chefsöverläkaren och en annan
person som skäligen misstänkta för brott mot tystnadsplikt. Därutöver begärdes
vissa handlingar in från Kronofogdemyndigheten.

Den 10 december 2019 ansåg jag att det inte längre fanns anledning att fullfölja
förundersökningen och beslutade därför att lägga ned den. Jag upplyste
samtidigt om att jag skulle fortsätta att granska handläggningen inom ramen för
detta ärende.

Begäran om yttrande från regionen
JO begärde därefter att Regionstyrelsen i Region Västernorrland skulle yttra sig
över det som hade kommit fram i ärendet.

I sitt yttrande till JO framförde regionstyrelsen följande:

      Yttrande över remiss från Riksdagens ombudsmän (JO), dnr 1936-2019
      Rättspsykiatriska regionkliniken samt berörd befattningshavare har beretts
      tillfälle att lämna synpunkter på den aktuella handläggningen. Rättspsykiatriska
      regionklinikens synpunkter bifogas till detta yttrande.
      Vad gäller de synpunkter som angår ett eventuellt utlämnande av sekretessbelagd
      information till Kronofogdemyndigheten får följande anföras.
      Regionen delar Rättspsykiatriska regionklinikens bedömning av att vissa
      omständigheter talar för att 10 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen
      (2009:400) skulle kunna vara tillämplig i det aktuella ärendet. Bestämmelsen
      anvisar en möjlighet för myndigheterna att under särskilda förutsättningar lämna
      uppgifter till andra myndigheter utan hinder av sekretess. Den kan således vara
      tillämplig i fall där någon av de övriga undantagsreglerna inte gäller. I det
      aktuella ärendet kan det inte uteslutas att ett utlämnande av de omhändertagna
      kontanterna till patientens mamma skulle ha kunnat medföra ett framtida brott,
      nämligen främjande av flykt (17 kap. 12 § brottsbalken). Ett utlämnande till en
      annan myndighet var därför nödvändigt för att Rättspsykiatriska regionkliniken
      skulle kunna fullgöra sin verksamhet.
      Regionen har inget ytterligare att tillföra till vad Rättspsykiatriska regionkliniken
      anför beträffande de synpunkter som framförs i AA:s anmälan till JO.
      Utifrån vad som ovan angivits är det Regionens uppfattning att verksamheten
      som bedrivs vid Rättspsykiatriska regionkliniken inte brustit i de avseenden som
      anmälaren gör gällande.
Till yttrandet bifogades ett yttrande från kliniken, genom förvaltningschefen, av
vilket bl.a. följande framkom:

      Bakgrundsuppgifter som kan vara relevanta för ärendets handläggning
      Patienten dömdes 2004 […].
                                                                   Dnr 1936-2019        Sid 4 (12)




De första tio åren av den aktuella vårdtiden tillbringade patienten vid andra
kliniker. Under denna tid avvek han vid fyra tillfällen, och han lagfördes två
gånger för brott av liknande slag som dem han tidigare dömts för.
År 2014 överfördes patienten till härvarande klinik. Sedan dess har han avvikit
en gång, och en gång har han dömts för brott av liknande slag som de han
tidigare dömts för. Vad gäller avvikningen noteras att patienten erhöll ett pass –
vilket enligt passlagens bestämmelser inte skulle ha varit möjligt – och sedan
avvek från ett personalledsagat besök hos modern; detta säger något om hans
förmåga att planera och genomföra en avvikning. Han tog sig till Turkiet där han
så småningom greps och placerades i häkte innan han några månader senare
återfördes till härvarande klinik. Vad patienten haft för sig i Turkiet är inte
närmare känt för mig, men kliniken har fått ett protokoll från Antalyas tredje
domstol för grova brottmål där han beskrivs som ”den misstänkte”.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att patienten under den
hittillsvarande vårdtiden avvikit fem gånger och lagförts för brott tre gånger, jag
bedömer att dessa bakgrundsuppgifter är väsentliga i sammanhanget.

Ärendet och dess handläggning
Den 20 december 2018 mottog patienten ett besök av sin mor. Med anledning av
misstanke om att patienten bar på sig otillåten egendom fattade hans överläkare
beslut om ytlig kroppsbesiktning enligt 8 § lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård (LRV) jämförd med 23 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård (LPT). Därvid uppdagades att patienten i sina kalsonger förvarade
kuvert som innehöll fyra sedelbuntar som enligt märkningen innehöll tio tusen
kronor vardera, samt en femte omärkt sedelbunt som också föreföll innehålla
ungefär tio tusen kronor. Enligt en journalanteckning avböjde patienten
erbjudande om att förvara sedelbuntarna i avdelningens kassaskåp, han uppgav
också att han brukat ha dem i sin ficka samt att han tänkt ge dem till modern vid
besöket men att han glömde bort det på grund av att det blev för stressigt.
Den 21 december 2018 beslutade patientens överläkare att de fyra märkta
sedelbuntarna skulle omhändertas enligt 8 § LRV jämförd med 21 § LPT. Därvid
dokumenterades att buntarna innehöll femhundrakronorssedlar som såg ut att
vara i nyskick.
Den 7 januari 2019 genomfördes en strukturerad riskskattning med det
evidensbaserade bedömningsinstrumentet HCR-20. Liksom vid tidigare
skattningar med detta instrument bedömdes det föreligga en hög risk för återfall
av liknande allvarligt slag som den patienten är dömd för.
Den 10 januari 2019 genomfördes en bedömning av patientens rymnings-
benägenhet enligt 6 kap. 1 § Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2006:9) om
säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård eller
rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.
Avvikningsrisken bedömdes vara mycket hög, även vid de fem föregående
bedömningarna uppskattades den som hög.
Värt att notera är också att patienten vid flera tillfällen under denna tid varit mån
om att få besöka en viss optiker.
Den sammanvägda bedömningen, vilken jag delar, var att patientens innehav av
en stor mängd kontanter utgjorde en del i en avvikningsplanering, och att den
mycket höga avvikningsrisken således var konkret och beaktansvärd. Vidare
förelåg en hög risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag i form av […] Att
kontanterna omhändertagits utgjorde dock en väsentlig riskhanteringsåtgärd.
I mitten på januari 2019 framkom att patientens mor skulle komma på besök och
därvid ta med sig de omhändertagna kontanterna. Den riskhanteringsåtgärd som
omhändertagandet utgjorde skulle därvid gå om intet; modern framstår som
aningslös och välvillig i sin inställning till patienten, och kontanterna påträffades
                                                                 Dnr 1936-2019       Sid 5 (12)




ju i anslutning till ett av hennes tidigare besök. Ärendet bedömdes nu som så
komplicerat att klinikens chefsöverläkare BB bistod vid handläggningen.
Den 15 januari 2019 gjorde chefsöverläkare BB en polisanmälan gällande
främjande av flykt. Eftersom patienten under åtskillig tid saknat egna friförmåner
framstod det som sannolikt att någon annan person förmedlat de kontanter han
bar på sig. Polisanmälan riktade sig mot denna person snarare än mot patienten,
men polisen efterfrågade och fick patientens namn och personnummer.
Den 16 januari 2019 lät chefsöverläkare BB kontakta Kronofogden och
informera om att man vid en ytlig kroppsbesiktning påträffat en större mängd
kontanter, och att fyrtiotusen kronor omhändertagits med stöd av 8 § LRV
jämställd med 21 § LPT. Samma dag fattade Kronofogden beslut om utmätning
och kom och hämtade de omhändertagna kontanterna.
Den 21 januari samtalade chefsöverläkare BB med patienten och informerade
om uppgifterna som lämnats till Polisen och Kronofogden, om att
uppgiftslämnandet kan ha inneburit en sekretessöverträdelse, och om
möjligheten att anmäla denna eventuella överträdelse.
Relevant lagstiftning
Patienten är alltså föremål för sluten rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning.
Som nämnts fattade patientens överläkare den 20 december 2018 beslut om ytlig
kroppsbesiktning enligt 8 § LRV jämställd med 23 § LPT, varvid en stor mängd
kontanter påträffades. Kontanterna bedömdes utgöra en otillåten egendom enligt
8 § LRV jämförd med 21 § 1 st. 5 p. LPT, samt JO 1996/97 s. 301. Den
21 december 2018 beslutade samma överläkare att omhänderta fyrtiotusen
kronor av dessa kontanter med stöd av 8 § LRV jämställd med 21 § 2 st. LPT.
Lagen beskriver inte närmare hur omhändertagen egendom av detta slag sedan
ska hanteras.
När det gäller frågan om huruvida uppgiftslämnandet till Polisen och
Kronofogden medförde en sekretessöverträdelse torde 10 kap. 2 § offentlighets-
och sekretesslagen (2009:400) (OSL) kunna beaktas. Enligt denna bestämmelse
utgör sekretess inget hinder för att uppgift lämnas till myndighet om det är
nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin
verksamhet. När det gäller sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings-
prövning syftar denna verksamhet dels till att tillgodose patientens vårdbehov
och dels till att värna det skydd för samhället som är ändamålet med vården.
Även om bestämmelsen förvisso ska tillämpas restriktivt och inte av
effektivitetsskäl, så menar jag att en underlåtenhet att lämna ut uppgifterna
inneburit en så hög och omedelbar risk för avvikning och återfall i […] att
klinikens verksamhet inte kunnat fullgöras.
Enligt 25 kap. 10 § 1 p. OSL gäller inte sekretess vid beslut som avser
frihetsberövande åtgärd enligt lagstiftningen om rättspsykiatrisk vård.
Chefsöverläkare BB har i sin journalanteckning från den 16 januari 2019
beskrivit att uppgifter lämnats ut om att kontanter som påträffats vid ytlig
kroppsbesiktning sedan omhändertagits.
Att ytlig kroppsbesiktning förutsätter ett beslut framgår av 8 § 1 st. LRV jämförd
med 23 § 2 st. LPT. Enligt 8 § 1 st. LRV jämförd med 21 § 2 st. LPT ska
otillåten egendom omhändertas; och även om det inte uttryckligen nämns i lagen
torde omhändertagandet också förutsätta ett beslut (JO 2015/16 s. 501).
Jag menar att beslut om ytlig kroppsbesiktning och omhändertagande av
egendom utgör beslut som avser frihetsberövande åtgärd. Enligt förarbetena
avses förvisso i allmänhet överklagbara beslut om till exempel intagning,
permissioner och utskrivning (prop. 1979/80:2 Del A s. 175 och prop.
1991/92:59 s. 29 f.), i prejudikat nämns även begäran om polishandräckning
(RÅ 2000:6). Å andra sidan syftar frihet enligt regeringsformen (1974:152) inte
                                                                        Dnr 1936-2019       Sid 6 (12)




      bara på rörelsefrihet, och dessutom bör intresset av insyn särskilt tillgodoses när
      vården innefattar myndighetsutövning (prop. 1979/80:2 Del A s. 161 och 163).
      Vidare menar jag att uppgiften om vari den omhändertagna egendomen bestod
      inte omfattas av sekretess. Visserligen gäller sekretess för uppgifter på vilka ett
      beslut som avser frihetsberövande åtgärder grundar sig, men däremot inte för
      uppgifterna i själva beslutet (prop. 1991/92:59 s. 30).
      Bedömning av handläggning
      Jag anser att chefsöverläkare BB:s handläggning av ärendet varit korrekt, och jag
      instämmer i hans beslut att i detta fall lämna ut uppgifter till andra myndigheter.
      Enligt mitt förmenande har chefsöverläkaren inte överträtt sekretessen. Innan
      uppgifterna lämnades ut samrådde chefsöverläkaren med mig just vad gäller
      sekretessfrågan, som en förberedelse hade han dessförinnan konsulterat
      rättskällorna och även överlagt med regionens jurister och med Kronofogden.
      Därvid konstaterades visserligen att denna typ av ärende såvitt känt inte varit
      föremål för rättslig prövning, och denna omständighet föranledde
      chefsöverläkaren att sedan upplysa patienten om att sekretessen kan ha
      överträtts. Att tidigare rättslig prövning saknas innebär emellertid inte per
      automatik att lagstöd saknas. Chefsöverläkarens förberedelse utmynnade i det
      ovan beskrivna juridiska resonemanget, vilket ledde fram till hans bedömning av
      att uppgifterna kunde lämnas ut utan hinder av sekretess.
      Om det skulle visa sig att sekretessen trots allt överskridits då uppgifterna
      lämnades ut menar jag att chefsöverläkarens förberedelser tydliggör att han
      därvid inte handlat uppsåtligt eller av oaktsamhet.
      Synpunkter från berörd befattningshavare
      Den berörda befattningshavaren, det vill säga chefsöverläkare BB, har getts
      tillfälle att lämna synpunkter. Han har också fått ta del av detta underlag.
      –––
      Riktlinjer och rutindokument
      Regionen och kliniken har förvisso riktlinjer eller rutindokument vad gäller
      sekretess, men inga som bedöms vara relevanta för just detta ärende.
AA kommenterade remissvaret.

Rättslig reglering m.m.
En myndighet ska inom sitt verksamhetsområde samverka med andra
myndigheter (8 § förvaltningslagen [2017:900]).

Inom hälso- och sjukvården gäller sekretess för uppgifter om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgifterna kan lämnas ut utan att den enskilde eller någon närstående till
honom eller henne lider men (25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen
[2009:400], OSL). Sekretess gäller dock inte för bl.a. beslut i ärende enligt
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, om beslutet
avser frihetsberövande åtgärd (25 kap. 10 § 1 OSL).

Som huvudregel råder sekretess även mellan myndigheter, om inte annat anges i
OSL eller i lag eller förordning som OSL hänvisar till (8 kap. 1 § OSL). Det är
förbjudet för såväl myndigheter som vissa personer (som har tystnadsplikt) att
röja uppgifter som är sekretessbelagda (2 kap. 1 § OSL).
                                                                    Dnr 1936-2019       Sid 7 (12)




I 10 kap. OSL finns vissa sekretessbrytande bestämmelser om undantag från
sekretess. Sekretess till skydd för en enskild hindrar inte att en uppgift lämnas
ut till en annan enskild eller till en myndighet om den enskilde samtycker till
det (10 kap. 1 § och 12 kap. OSL). Sekretess hindrar inte heller att en uppgift
lämnas ut till en enskild eller till en annan myndighet om det är nödvändigt för
att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet (10 kap. 2 §
OSL).

Hälso- och sjukvården kan vidare med stöd av bestämmelsen i 10 kap. 21 §
OSL till bl.a. Polismyndigheten lämna ut uppgifter som normalt omfattas av
sekretess vid misstanke om vissa brott mot barn. Hälso- och sjukvårdspersonal
får även lämna ut en uppgift till polisen bl.a. enligt 10 kap. 23 § OSL om
misstanken angår

1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år
2. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse
   i två år eller
3. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse
   i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig
   sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).

En sekretessbelagd uppgift får vidare lämnas till en myndighet om det är
uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse
som sekretessen ska skydda (10 kap. 27 § OSL). Det gäller dock inte i fråga om
sekretess enligt bl.a. 25 kap. 1–8 §§ OSL. Sekretessen hindrar inte heller att en
uppgift lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller
förordning (10 kap. 28 § OSL).

Vid sluten psykiatrisk tvångsvård får en patient inte inneha narkotika,
alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, vissa hälsofarliga varor eller
dopningsmedel (21 § lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård, LPT). Av
bestämmelsen framgår även att en patient inte får inneha annan egendom som
kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för vården eller
ordningen på vårdinrättningen. Om sådan egendom påträffas ska den
omhändertas. Om det är nödvändigt får en patient kroppsvisiteras eller ytligt
kroppsbesiktigas bl.a. för kontroll av att han eller hon inte bär på sig sådan
egendom som avses i 21 § (23 § LPT). Dessa bestämmelser gäller även vid
sluten rättspsykiatrisk vård (8 § lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård,
LRV).

Ett omhändertagande av egendom enligt 21 § LPT ska föregås av en bedömning
i det enskilda fallet. I förarbetena till lagstiftningen uttalas att ”annan egendom”
som kan vara till skada för patienten eller till men för vården kan vara t.ex.
gamla läkemedel samt vapen och tillhyggen som kan innebära risker för såväl
patienten som andra patienter och vårdpersonal (se prop. 1990/91:58 s. 262). JO
har i tidigare ärenden gjort bedömningen att begreppet ”annan egendom” även
                                                                 Dnr 1936-2019      Sid 8 (12)




kan anses innefatta pengar eller bankkort (se JO 1996/97 s. 301 och JO 2000/01
s. 343).

Den som bl.a. hjälper en person som är frihetsberövad att komma lös eller
främjar flykten genom att dölja honom eller henne eller genom annan sådan
åtgärd döms för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst ett år (se
17 kap. 12 § brottsbalken). Om brottet är grovt, döms man till fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år. För försök eller förberedelse till bl.a. främjande
av flykt döms det till ansvar enligt 23 kap. (17 kap. 16 § brottsbalken).

Om någon röjer en uppgift som han eller hon är skyldig att hemlighålla enligt
bl.a. lag eller annan författning kan han eller hon dömas för brott mot
tystnadsplikt (20 kap. 3 § brottsbalken). Den som av oaktsamhet begår en sådan
gärning döms till böter. I ringa fall ska dock inte dömas till ansvar.

Bedömning
Inledning
Genom utredningen i ärendet har det kommit fram att chefsöverläkaren den
15 januari 2019 lämnade uppgifter till Polismyndigheten om att en namngiven
medpatient tagit ut ca 50 000 kronor i kontanter till AA för att underlätta en
eventuell flykt från kliniken. Av polisanmälan framgår att en kroppsbesiktning
gjorts på AA efter ett besök och att vårdare hittat kontanterna i AA:s kalsonger.
I anmälan lämnas även vissa andra uppgifter om patienterna, bl.a. om
permissioner och avvikningar. Vidare har utredningen visat att Kronofogde-
myndigheten den 16 januari 2019 underrättades om att personal vid kliniken vid
en kroppsvisitation av den aktuella patienten hade hittat 50 000 kronor som
omhändertagits.

Uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden
inom hälso- och sjukvården är typiskt sett information som är mycket känslig ur
integritetssynpunkt. Utgångspunkten är att sekretess råder för sådana uppgifter
och att det krävs lagstöd för att lämna ut dessa, t.ex. till en annan myndighet.
Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen finns det vissa
sekretessbrytande bestämmelser som innebär att hälso- och sjukvårdspersonal
under vissa förutsättningar får lämna uppgifter ur patientjournaler till
Polismyndigheten, bl.a. om uppgiften angår misstanke om brott av en viss
allvarlighetsgrad eller om det är nödvändigt för att den utlämnande
myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. Sekretessen är av
grundläggande betydelse för att patienter ska kunna känna förtroende för hälso-
och sjukvårdspersonalen.

I de journalanteckningar som chefsöverläkaren upprättat efter de aktuella
händelserna anges att det var han som kontaktade Kronofogdemyndigheten.
Under den förundersökning som jag inledde med anledning av händelserna
framkom dock uppgifter om att det kunde vara en annan person vid kliniken
som lämnat uppgifterna till Kronofogdemyndigheten. I remissvaret har kliniken
                                                                  Dnr 1936-2019       Sid 9 (12)




svarat svävande i den delen och uppgett att chefsöverläkaren ”lät kontakta”
Kronofogdemyndigheten. I min fortsatta bedömning kommer jag mot den
bakgrunden att utgå från att chefsöverläkaren lämnade uppgifterna till
Kronofogdemyndigheten eller att de åtminstone lämnades på uppdrag av
honom.

Omfattades de utlämnade uppgifterna av sekretess?
Föremålet för sekretessen i 25 kap. 1 § OSL är uppgifter om enskildas
hälsotillstånd och andra personliga förhållanden. Bestämmelsen omfattar inte
bara uppgifter som avser vårdbehövande utan också uppgifter som en
vårdbehövande lämnar om andra personer, exempelvis närstående, grannar eller
arbetskamrater (Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen [1 januari
2020, version 21, JUNO], kommentaren till 25 kap. 1 §). Därutöver faller även
uppgifter om ekonomiska förhållanden in under begreppet personliga
förhållanden.

Chefsöverläkaren beslutade att lämna ut uppgifter till Polismyndigheten och
Kronofogdemyndigheten som gäller patientens personliga förhållanden, bl.a. att
han undergått en kroppsvisitation och att kontanter till ett visst värde påträffats
på honom. Till polisen lämnades även vissa uppgifter om en medpatient och om
patientens bakgrund. Detta är alltså uppgifter som omfattas av bestämmelsen i
25 kap. 1 § OSL.

I klinikens yttrande anförs att sekretess inte gällde för vissa av uppgifterna med
hänvisning till bestämmelsen i 25 kap. 10 § 1 OSL om undantag från sekretess
för beslut i ärende enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller
rättspsykiatrisk vård, om beslutet avser frihetsberövande åtgärd. I förarbetena
till den aktuella bestämmelsen uttalas att med frihetsberövande åtgärd avses inte
bara beslut om intagning för tvångsvård utan även t.ex. beslut om utskrivning,
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område och återkallande av sådant
tillstånd (prop. 1979/80:2 Del A s. 175 och prop. 1991/92:59 s. 29 f.). I den
förstnämnda propositionen uttalas även att beslut som blir offentliga i allmänhet
är sådana som kan överklagas till förvaltningsdomstol (s. 175). Beslut som
angår den löpande vården vid ett sjukhus eller någon annan anstalt faller vid
sidan om den särskilda regeln om offentlighet; för att denna ska vara tillämplig
ska beslutet hänföra sig till ett ärende.

I praxis har bestämmelsen i 25 kap. 10 § 1 OSL ansetts omfatta beslut om att
omhänderta en patient för undersökning enligt 4 § LPT och beslut om att begära
polishandräckning enligt 47 § andra stycket 1 samma lag för att undersökningen
skulle kunna genomföras (se RÅ 2000 ref. 6). Däremot har bestämmelsen inte
ansetts tillämplig på utfärdande av ett vårdintyg (se RÅ82 Ab247).

Beslut om ytlig kroppsbesiktning och omhändertagande av egendom kan inte
överklagas (se 32 och 33 §§ LPT) och är enligt min mening inte sådana beslut
enligt LPT som avser frihetsberövande åtgärder. Jag anser således att sekretess
som utgångspunkt råder för uppgifter i sådana beslut. Det har inte kommit fram
                                                                   Dnr 1936-2019       Sid 10 (12)




någon annan omständighet som talar för att de uppgifter som chefsöverläkaren
lämnade till Polismyndigheten och Kronofogdemyndigheten skulle ha varit
undantagna från sekretess. Min bedömning är därför att uppgifterna som
lämnades ut omfattades av sekretess.

Fanns det någon tillämplig sekretessbrytande bestämmelse?
I det här fallet hade patienten inte lämnat samtycke till att uppgifterna lämnades
ut. Frågan är om det fanns någon annan sekretessbrytande bestämmelse som var
tillämplig vid utlämnandet.

Utlämnande vid misstanke om begånget brott
Som framgått av den rättsliga regleringen får uppgifter som angår misstanke om
brott och som är sekretessbelagda under vissa förutsättningar lämnas till bl.a.
Polismyndigheten (se 10 kap. 23 § första stycket OSL). Det gäller dock enbart
om misstanken avser ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff
än fängelse i ett år eller försök till ett brott för vilket det inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år. Exempel på sådana brott är allvarligare
vålds- och sexualbrott såsom mord, dråp, grov misshandel och våldtäkt.
Bestämmelsen medför dock inte någon anmälningsskyldighet för hälso- och
sjukvården utan innebär att det är möjligt för myndigheten att lämna uppgifter i
sådana fall, om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som
lämpligt (se prop. 2005/06:161 s. 79).

I förarbetena till bestämmelsen understryks vikten av att den enskildes
förtroende för hälso- och sjukvården kan upprätthållas och att den enskilde
vågar lämna uppgifter om sina personliga förhållanden till sådana myndigheter
(se prop. 2005/06:161 s. 77 f.). Lagstiftaren ansåg dock att vissa brott är av så
allvarlig art att samhället inte bör vara utestängt från möjligheten att ingripa och
att ett s.k. sekretessgenombrott, även i fråga om den starka sekretess som finns
inom hälso- och sjukvården, därför var motiverat av principiella skäl.

I det här fallet avsåg chefsöverläkarens polisanmälan försök till främjande av
flykt. Straffskalan för det brottet är böter eller fängelse i högst ett år, eller om
brottet är grovt fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Chefsöverläkaren
har därför inte med hänvisning till bestämmelsen i 10 kap. 23 § första
stycket 2 OSL kunnat lämna uppgifter om de inblandade patienterna utan att
beakta hälso- och sjukvårdssekretessen.

Nödvändigt utlämnande
I klinikens yttrande anförs att det varit nödvändigt att lämna ut uppgifterna för
att kliniken skulle kunna fullgöra sin verksamhet, dvs. att bestämmelsen i
10 kap. 2 § OSL om nödvändigt utlämnande varit tillämplig.

Bestämmelsen i 10 kap. 2 § OSL syftar till att förhindra att sekretessregleringen
omöjliggör för en myndighet att sköta de uppgifter som åvilar den. Det är alltså
det intresse som den utlämnande myndigheten har av att lämna uppgiften som
är avgörande, inte vilket intresse den mottagande myndigheten har av uppgiften
                                                                  Dnr 1936-2019      Sid 11 (12)




(se Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen [1 januari 2020, version 21,
JUNO], kommentaren till 10 kap. 2 §).

Enligt förarbetena till bestämmelsen ska den tillämpas restriktivt (se prop.
1979/80:2 Del A s. 465 och 494). Sekretessen får efterges bara i sådana fall där
ett utlämnande av sekretessbelagda uppgifter är en nödvändig förutsättning för
att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra ett visst åliggande. Enbart
en bedömning att effektiviteten i myndighetens handlande sätts ned genom en
föreskriven sekretess får alltså inte leda till att sekretessen åsidosätts (se
Lenberg m.fl., a.a.). Som exempel på situationer när bestämmelsen kan komma
att aktualiseras anges i förarbetena att en myndighet kan vara tvungen att ge en
annan myndighet hemlig information till grund för ett remissyttrande (se prop.
1979/80:2 Del A s. 121 f.). Många gånger måste det ligga inom en myndighets
verksamhet att se till att misstanke om brott blir utredd (se prop. 1979/80:2 Del
A s. 123). Så är exempelvis fallet när misstanke om skattebedrägerier
uppkommer hos Skatteverket. Ett annat exempel är att fall av misstänkt
barnmisshandel kommer till en socialnämnds kännedom. Det ligger i denna
myndighets intresse att få utrett huruvida misshandel verkligen har förekommit,
och i vissa fall måste nämnden se till att brottet beivras. Inom en myndighets
verksamhet ligger också att se till misstanke om förmögenhetsbrott som riktar
sig mot den del av den offentliga verksamheten som företräds av myndigheten
blir utredd. När det gäller hälso- och sjukvården kan det röra sig om en sådan
situation om en patient åberopar förfalskade recept, eftersom gärningen riktar
sig mot hälso- och sjukvården (se JO 1986/87 s. 159).

Utgångspunkten är alltså att bestämmelsen i 10 kap. 2 § OSL ska tillämpas
restriktivt. I praktiken handlar det om situationer av undantagskaraktär (se JO
2015/16 s. 606).

En vårdgivare som bedriver sluten rättspsykiatrisk vård har bl.a. till uppgift att
tillgodose patientens behov av god vård och i förekommande fall även
samhällsskyddet. För att vårdgivaren ska kunna lyckas med sitt uppdrag måste
det finnas förtroende och respekt mellan vårdpersonalen och patienterna.
Vårdgivaren har vidare möjlighet att vidta långtgående tvångsåtgärder med stöd
av LRV och LPT för att t.ex. förhindra att en patient lämnar kliniken.

Försök till främjande av flykt är visserligen ett brott som riktar sig mot det
allmännas verksamhet. Det rör sig dock om ett i detta sammanhang mindre
allvarligt brott. I det här fallet framstår kopplingen mellan det påstådda brottet
och innehavet av kontanterna inte som särskilt stark. Det har inte heller kommit
fram något som tyder på att vårdgivaren varit förhindrad att lösa frågan på ett
sätt som inte hade riskerat att komma i konflikt med sekretessbestämmelserna,
t.ex. genom att vidta säkerhetsåtgärder vid besök och permissioner. Jag
bedömer därför inte att ett utlämnande av de aktuella uppgifterna till polisen
kunde vara nödvändigt för att kliniken skulle kunna fullgöra sina åligganden.
                                                                 Dnr 1936-2019       Sid 12 (12)




Grunden för utlämnandet av uppgifter till Kronofogdemyndigheten
kommenteras inte särskilt i remissvaret. Jag har mycket svårt att förstå varför
uppgiftslämnandet i det fallet skulle ha varit nödvändigt för fullgörandet av
klinikens verksamhet. Chefsöverläkaren har möjlighet att omhänderta bl.a.
egendom som kan vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen
(se 21 § LPT jämförd med 8 § LRV). Sådan egendom kan t.ex. vara kontanter.
Även om jag kan ha förståelse för svårigheterna att förvara en större summa
kontanter vid vårdinrättningen måste det problemet kunna lösas på annat sätt än
genom underrättelse till Kronofogdemyndigheten för beslut om utmätning.

Avslutande synpunkter
Mina slutsatser är således att de uppgifter som lämnades till Polismyndigheten
och Kronofogdemyndigheten omfattades av sekretess samt att det inte fanns
någon sekretessbrytande bestämmelse som var tillämplig när uppgifterna
lämnades ut. Jag har förståelse för att sekretesslagstiftningen ibland kan vålla
bekymmer hos vårdpersonal. I det här fallet har chefsöverläkaren gjort vissa
ansträngningar för att ta reda på vilka lagliga möjligheter som fanns att lämna ut
de aktuella uppgifterna. Utredningen har dock visat att hans efterforskningar
inte ledde till någon klarhet i sekretessfrågan. Chefsöverläkaren beslutade trots
detta att uppgifterna skulle lämnas ut och var då – vilket framgår av patientens
journal – fullt medveten om att det kunde innebära en överträdelse av
sekretessbestämmelserna. Jag vill i sammanhanget framhålla den särskilda
betydelse hälso- och sjukvårdssekretessen har för patienternas förtroende för
vården. Chefsöverläkaren förtjänar allvarlig kritik för sitt agerande.

Vad som i övrigt har kommit fram i ärendet ger inte anledning till några
uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas.
