# Åklagares åtgärd att väcka åtal och yrka ansvar för ett preskriberat brott samt domares åtgärd att utfärda stämning och döma för brottet; även fråga om befattningshavarnas eventuella straffrättsliga ansvar för dessa åtgärder

JO 2003-06-11 dnr 1944-2001

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                      Sid
                                                                      2003-06-11        1944-2001              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Åklagares åtgärd att väcka åtal och yrka ansvar för ett preskriberat brott
                        samt domares åtgärd att utfärda stämning och döma för brottet; även
                        fråga om befattningshavarnas eventuella straffrättsliga ansvar för dessa
                        åtgärder

## Anmälan

I en anmälan från en anonym person uppgavs att ett brott var preskriberat redan när
                        åtal väcktes samt att domstolen ändå hade dömt för brottet. Till anmälan var fogade
                        vissa delar av en dom som hade meddelats av Härnösands tingsrätt (numera
                        Ångermanlands tingsrätt).

                        ChefsJO Eklundh beslutade den 21 maj 2001 att ta upp förhållandena till utredning
                        i ett särskilt ärende.

                        Vissa handlingar och tingsrättens dom samt Hovrättens för Nedre Norrland dom
                        granskades. Vid granskningen noterades i huvudsak följande.

                        Chefsåklagaren AA ansökte den 18 december 2000 vid Umeå tingsrätt om
                        stämning mot BB för olaga hot begånget den 11 november 1998. Den 22 december
                        2000 beslutade dåvarande tingsfiskalen CC att stämning skulle utfärdas. Målet
                        överflyttades sedan till Härnösands tingsrätt där ett mål var anhängigt i vilket BB
                        var häktad för annan brottslighet. Vid huvudförhandlingen den 23 februari 2001
                        yrkade dåvarande assistentåklagaren DD ansvar för bl.a. olaga hot. Genom dom
                        den 2 mars 2001 dömde lagmannen EE med nämnd BB för bl.a. olaga hot till
                        fängelse i tio månader. Hovrätten ändrade den 4 maj 2001 tingsrättens dom på så
                        sätt att åtalet för olaga hot lämnades utan bifall med motiveringen att brottet var
                        preskriberat. Hovrätten bestämde påföljden för övriga i tingsrättens domslut
                        upptagna brott till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan samt uttalade att
                        strafftiden skulle ha bestämts till tio månader om fängelse i stället hade valts som
                        påföljd.

                        Med anledning av vad som kommit fram beslutade chefsJO Eklundh den 9 juli
                        2001 att inleda förundersökning rörande misstanke om tjänstefel.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                   Dnr 1944-2001    Sid 2 (11)



Förundersökningen
Under förundersökningen hölls förhör med AA, dåvarande tf. hovrättsassessorn
CC, kammaråklagaren DD och EE, som därvid samtliga delgavs misstanke om
tjänstefel.

Utredningens resultat
AA
AA delgavs misstanke om tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.

      Chefsåklagaren AA vid Åklagarmyndigheten i Umeå har den 18 december 2000 i
      Åklagarkammarens i Umeå ärende – – – ansökt om stämning vid Umeå tingsrätt mot
      en person för olaga hot, vilken gärning enligt gärningsbeskrivningen skulle ha
      förövats den 11 november 1998. Brottet var vid tidpunkten för åtalets väckande
      preskriberat. AA har alltså vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som
      gäller för uppgiften.
Vid förhöret vitsordade AA de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på
den grunden att gärningen skulle betraktas som ringa. Hon uppgav vidare i
huvudsak följande.

Hon är sedan år 1996 chefsåklagare vid kammaren. Från och med oktober månad
2000 fram till årsskiftet stod myndigheten utan överåklagare. Under den perioden
fullgjorde hon därför, utöver sina ordinarie arbetsuppgifter som chefsåklagare,
uppgifter som ställföreträdande överåklagare. Det ankom därvid på henne att se till
att ärenden hanterades och att remisser besvarades. Hon var vidare ansvarig för
myndighetens ekonomihantering och för tillsynsfrågorna. Däremot hade hon inte
något ansvar för överprövningsärendena. Under Luciaveckan aktualiserades också
ett tjänstetillsättningsärende avseende en ny chefstjänst på den internationella
kammaren, och hon måste vidta vissa beredningsåtgärder i det ärendet inför
tjänsteförslagsnämndens sammanträde den 20 december. Hon hade dessutom sedan
mitten av september varit förundersökningsledare i en omfattande mordutredning
som ledde till åtal och till en huvudförhandling som ägde rum under starkt tryck
från massmedierna. Detta mål begränsade hennes tid för övrig ärendehantering.
Hon arbetade mycket under hösten. Hennes arbetstid uppgick i november till 223
timmar och i december till 168 timmar.

Hon minns det aktuella ärendet. Det kom in till kammaren under år 1998. BB var
en av fem personer som var misstänkta för olika gärningar som hade begåtts på ett
behandlingshem och som handlades i samma ärende. Från början handlades
ärendet av en kammaråklagare men när denne slutade på kammaren lottades
ärendet över på henne i april 2000. Vid den tidpunkten fanns det elva rotlar på
myndigheten av vilka tre var vakanta. Målen på två av de vakanta rotlarna skulle
läggas över på andra handläggare. På en av dessa rotlar fanns en balans om 60
färdiga förundersökningar samt ett antal ärenden som var under handläggning.
Normalt skulle hennes rotel inte innehålla operativa mål av denna karaktär men på
grund av personalsituationen fick hon ”vara med och dra”. Hon gav direktiv till
polisen och successivt kunde de andra misstänkta avföras från utredningen. Denna
tog tid eftersom ingen av de misstänkta var hemmahörande på behandlingshemmet
utan hade placerats där tillfälligt för att få vård. Ett färdigställt
                                                                     Dnr 1944-2001     Sid 3 (11)




förundersökningsprotokoll kom in den 15 december. En av anledningarna till att
misstanken om det olaga hotet kvarstod var att det riktades mot en vårdare på
behandlingshemmet.

Den 18 december var en dag när hon hade möjlighet att arbeta undan det som hade
blivit liggande. Förundersökningsprotokollet rörande BB hade kommit in några
dagar tidigare. Hon reflekterade över att brottsrubriceringen borde ha varit hot mot
tjänsteman. Eftersom ärendet var slutredovisat som olaga hot och hon visste hur
svårdelgiven den misstänkte var, beslutade hon emellertid om åtal för olaga hot. I
allmänhet brukar hon slå upp rättsregler och preskriptionsregler men hon gjorde
inte så i detta fall. Till följd av sin pressade arbetssituation förbisåg hon att
gärningen var preskriberad. Enligt hennes uppfattning borde man ha kunnat göra en
åtalsjustering och få åtalet prövat som hot mot tjänsteman. Ser man sedan till hur
målet kom att handläggas fortsättningsvis kan man konstatera att det ”slunkit
igenom alla säkerhetsventiler”. Att åtalet för brottet ogillades i hovrätten påverkade
inte påföljden, varför den dömde inte lidit någon skada eller förfång.

CC
CC delgavs misstanke om tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.
      I Umeå tingsrätts mål – – – väcktes den 20 december 2000 åtal för olaga hot.
      Gärningen skulle enligt stämningsansökan ha förövats den 11 november 1998. Den
      22 december 2000 beslutade tingsfiskalen CC att stämning skulle utfärdas, vilket
      skedde den 27 december 2000.
      Eftersom brottet var preskriberat redan vid åtalets väckande har CC genom sitt
      förfarande vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för
      uppgiften.
CC vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar. Hon gjorde i
första hand gällande att hon inte hade åsidosatt vad som gäller för uppgiften och i
andra hand att gärningen skulle bedömas som ringa.

Hon uppgav vidare följande. Den 1 mars 2000 tillträdde hon en tjänst som
tingsfiskal vid Umeå tingsrätt och sedan den 1 maj 2001 arbetar hon som
tillförordnad hovrättsassessor i Hovrätten för Övre Norrland. – Vid tingsrätten
arbetade hon i en beredningsorganisation som bestod av lagmannen, en rådman och
en fiskal. Till organisationen var också knutna två notarier och två sekreterare.
Målen lottades på två rotlar. Rotelansvaret låg på de ordinarie domarna. I de
nyinkomna målen lämnade notarierna och sekreterarna förslag till
handläggningsåtgärder. All post hanterades sedan av CC, och det var också hon
som utfärdade stämning i målen. Tanken var att de ordinarie domarna skulle få mer
tid att ägna sig åt rent dömande uppgifter. Förutom posthanteringen hade hon
förhandlingar i stor omfattning. Posthanteringen var periodvis så omfattande att
hon kände att hon hade svårt att hinna med och borde be om hjälp. Hennes
ordinarie brottmålsschema inkluderade två brottmålsdagar under en period av tre
veckor, förberedelser ett par dagar i veckan och sedan mål med häktade
däremellan. Under december månad var lagmannen sjukskriven. Tillförordnad
lagman var chefsrådmannen på miljödomstolen.
                                                                      Dnr 1944-2001      Sid 4 (11)




När CC fick en ny stämningsansökan hade notarien eller sekreteraren vanligen satt
en stämpel på den med alternativ till handläggningsåtgärder och föreslagit vilka
åtgärder som skulle vidtas. Hon gjorde en formaliagranskning och kontrollerade
om det fanns önskemål om försvarare eller behövdes ytterligare personutredning.
Om stämning skulle utfärdas beslutade hon genom att fylla i stämpeln och
underteckna denna. Sekreterarna kunde sedan på delegation skriva under
stämningsansökan.

Hon kommer inte ihåg det aktuella målet. Hon minns inte om hon lade märke till
att gärningen var preskriberad. Arbetssituationen var ansträngd, dels på grund av
lagmannens frånvaro, dels därför att det var dagarna före juluppehållet och hon
hade flera rättsligt svåra domar och beslut att skriva. Den 29 december skulle hon
ge en dom gällande vårdnad och den 22 december ett interimistiskt beslut gällande
umgänge med barn. Från brottmålstinget den 6 december skulle domarna ges den
20 december och från två brottmålsförhandlingar den 7 december skulle domarna
ges den 21 december. Hon var mer arbetstyngd än normalt.

Hon anser inte att hon förfarit vårdslöst. Hon har inte brutit mot någon föreskrift i
samband med att hon utfärdade stämning. Alternativet till att utfärda stämning hade
varit att avvisa stämningsansökan, men eftersom preskription inte är ett
rättegångshinder så hade hon inte den möjligheten. Ett gärningspåstående kan
komma att justeras. Hon vill inte spekulera i vad hon skulle ha kunnat göra, men
hennes handlande kan inte innefatta att hon åsidosatt vad som gäller för uppgiften.

DD
DD delgavs misstanke om tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.
      Sedan åtal väckts vid Umeå tingsrätt för olaga hot flyttades målet över till
      Härnösands tingsrätt för att handläggas i målet – – – (Åklagarkammarens i
      Sundsvall ärende – – – ). Vid huvudförhandlingen den 23 februari 2001 vid
      Härnösands tingsrätt yrkade assistentåklagaren DD ansvar för olaga hot trots att
      brottet var preskriberat redan då åtal väcktes.
      DD har alltså vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för
      uppgiften.
DD vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på den grunden att
han inte hade förfarit vårdslöst. För det fall att hans handlande skulle betraktas som
vårdslöst var vårdslösheten att betrakta som ringa. Gärningen är dessutom att anse
som ringa eftersom den inte påverkade påföljden och den rättsförlust som den
tilltalade orsakades därför var ringa. Han anförde därutöver i huvudsak följande vid
förhöret.

Han anställdes som aspirant i november 1998 och blev assistentåklagare i augusti
1999. Sedan november 1999 har han tjänstgjort i Sundsvall. Den 1 september 2001
utnämndes han till kammaråklagare. I Sundsvall har han haft normal lottning,
vilket inneburit att han haft samma tilldelning av ärenden som kammaråklagarna.
Han har också haft ansvar för ett närpolisområde. Detta har medfört att de
förundersökningar från närpolisområdet som skulle handläggas av åklagare lottades
på honom samt att han ansvarade för uppföljning i form av kvalitetssäkring mot
polisen. Vissa förundersökningar rörande grövre brott handläggs av
                                                                        Dnr 1944-2001     Sid 5 (11)




specialiståklagare, t.ex. ekomål och grövre vålds- eller sexualbrott. Han har inte
haft några begränsningar i fråga om behörigheten att använda tvångsmedel. Han
deltog i dagjoursystemet, men som assistentåklagare har han inte deltagit i annan
jourverksamhet.

BB och ytterligare två personer häktades som misstänkta för grov stöld. De var
misstänkta för ett inbrott i ett bostadshus vid vilket man försökt tillgripa vapen ur
ett vapenskåp. Det var en stor och komplicerad utredning och hans fokus var på
den utredningen. Målet var jobbigare än ”ett vanligt mål”. Han hade inte tidigare
haft mål med tre frihetsberövade. Under denna utredning verkställdes flera
husrannsakningar. Vidare uppkom säkerhetsproblem som bl.a. fick till följd att
rätten höll häktningsförhandlingar på polishuset.

Under utredningen fick han genom frivården kännedom om att det fanns ett öppet
instämt ärende beträffande BB. Han kontaktade åklagarkammaren i Umeå och
pratade med kansliföreståndaren. Han lät därvid hälsa till AA att hon, om hon
bedömde att åtalet kunde flyttas över, kunde göra detta utan ha vidare kontakt med
honom. Några dagar senare fick han höra från kansliet att ett åtal kommit från
Umeå. Inför huvudförhandlingen uppstod problem med att en person som skulle
höras i målet befann sig utomlands. Det gick åt mycket tid för att spåra denne och
att ta reda på om det var möjligt att höra personen utomlands. Han tror att han
använde dagen före huvudförhandlingen till förberedelser. I samband med
inläsningen av målet gick han också igenom det överflyttade åtalet från Umeå. Han
reflekterade inte då över dateringen på stämningsansökan. Det troliga är att
ansvarsyrkandena framställdes först vid huvudförhandlingen och att sedan varje
åtalspunkt gicks igenom för sig. Åtalspunkten gällande det olaga hotet tog ca 15
minuter i anspråk, och det förekom ingen diskussion om att det skulle vara några
problem med den. Såvitt han minns diskuterades inte tidpunkterna för utfärdande
och delgivning av stämning. Försvararen var en av Sundsvalls mest erfarna
brottmålsadvokater.

När han själv stämmer kontrollerar han alltid formalia. Han litar inte på att han kan
saker utantill utan kontrollerar uppgifterna i lagtexten. Med överflyttade åtal gör
han vanligen inte dessa kontroller. Under perioden slutet av januari–februari 2001
var arbetstrycket ganska hårt. Han uppskattar att han under den aktuella perioden
lade ned ca 50 timmar i veckan på arbete. Han hade många mål med
frihetsberövade under de första månaderna det året.

EE
EE delgavs misstanke om tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.

      Lagmannen EE var ordförande under huvudförhandlingen den 23 februari 2001 i
      brottmålet – – – vid Härnösands tingsrätt. Vid förhandlingen yrkades att en av de
      tilltalade skulle dömas för bl.a. olaga hot. Den gärningen var enligt åtalet begången
      den 11 november 1998 och den tilltalade hade fått del av stämningen den 28
      december 2000. Genom en dom den 2 mars 2001 dömdes den tilltalade för brottet.
      Genom att döma den tilltalade för olaga hot, trots att brottet var preskriberat, har EE
      vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för uppgiften.
                                                                   Dnr 1944-2001   Sid 6 (11)




EE bestred ansvar. Han gjorde i första hand gällande att hans handlande inte var
straffbart oaktsamt och i andra hand att gärningen skulle bedömas som ringa. Han
anförde i huvudsak följande.

Han har varit verksam som lagman vid tingsrätten sedan den 1 januari 1994. I det
aktuella målet var tre personer tilltalade. De var häktade för grov stöld, och det var
den åtalspunkten som tog mest tid i anspråk vid huvudförhandlingen som pågick
hela dagen. Det olaga hotet, som var överflyttat från Umeå tingsrätt, tog bara 10–
15 minuter i anspråk. När åklagaren framställde sitt ansvarspåstående tänkte EE att
det egentligen var fråga om hot mot tjänsteman men eftersom gärningen inte hade
någon betydelse för påföljden och det inte hade framställts något
skadeståndsanspråk med anledning av denna åtalspunkt ansåg han att det endast
skulle fördröja förhandlingen att ta upp saken, varför han underlät detta. Gärningen
borde emellertid ha rubricerats som hot mot tjänsteman, vilket också täcktes av
åklagarens gärningsbeskrivning. Den gärningen var inte preskriberad. Det var ett
förbiseende att han inte observerade att brottet var preskriberat. Han insåg detta
först när han läste hovrättens dom. Han trodde att det var femårspreskription för
olaga hot. Gärningen hade ingen betydelse för påföljden.

Under den aktuella tidsperioden genomgick tingsrätten stora organisatoriska
förändringar; den nya inskrivningsmyndigheten hade inrättats, tingsrätten höll på
att flytta till nya lokaler och flera tingsrätter slogs sedan ihop till Ångermanlands
tingsrätt. Han hade varit sjukskriven hela januari månad, och fram till den 15
februari var han sjukskriven på halvtid. Han gick tillbaka i tjänst i förtid när han
insåg att belastningen på de andra domarna blev för stor. Han hade full tilldelning
av mål. Egentligen skulle en domare ha förstärkt tingsrätten och skött hans mål
under omorganisationstiden, men hovrätten kunde inte tillhandahålla någon vikarie.

Sedan samtliga förhör hållits fann chefsJO Eklundh inte längre anledning att anta
att någon av de hörda personerna hade gjort sig skyldig till tjänstefel, varför han
den 1 november 2001 beslutade att lägga ned förundersökningen.

I ett beslut den 11 juni 2003 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Bedömning
AA ansökte den 18 december 2000 om stämning mot en person för olaga hot
begånget den 11 november 1998. Den 22 december 2000 beslutade CC att
stämning skulle utfärdas. Sedan målet överflyttats till Härnösands tingsrätt yrkade
DD ansvar för brottet vid huvudförhandlingen den 23 februari 2001. Genom dom
den 2 mars 2001 dömde EE den tilltalade för bl.a. olaga hot till fängelse i tio
månader.

Straffskalan för olaga hot som inte rubriceras som grovt är böter eller fängelse i
högst ett år (4 kap. 5 § brottsbalken). Av 35 kap. 1 § brottsbalken följer att påföljd
för ett brott med denna straffskala inte får utdömas, om inte den misstänkte häktats
eller fått del av åtalet för brottet inom två år från handlingen. Det olaga hotet var
således preskriberat redan vid tidpunkten för åtals väckande.
                                                                     Dnr 1944-2001    Sid 7 (11)




Det har under förundersökningen gjorts gällande att gärningsbeskrivningen i åtalet
också omfattat brottet hot mot tjänsteman, där preskriptionstiden är fem år. Det
finns emellertid inte anledning att här gå in på denna fråga, eftersom jag har haft att
utgå från den straffrättsliga bedömning av den åtalade gärningen som lagts till
grund för åklagarnas och domstolarnas ställningstaganden.

I det följande redovisas min syn på de åtgärder som vidtagits av var och en av de
personer som tagit befattning med saken.

AA
Ett beslut att väcka åtal måste självfallet föregås av vissa kontrollåtgärder. En
sådan åtgärd är att kontrollera att gärningen inte är preskriberad. I detta fall har AA
underlåtit denna kontroll. Hennes underlåtenhet i detta hänseende är uppenbarligen
resultatet av ett förbiseende. Det kan således konstateras att hon genom att väcka
åtal för ett preskriberat brott av oaktsamhet har åsidosatt vad som gäller för hennes
uppgift som åklagare. Oaktsamheten är inte så obetydlig att den inte är straffbar i
sig.

Fråga uppkommer då om gärningen är att bedöma som ringa och därmed
undantagen från straffansvar. Denna bedömning skall ske främst mot bakgrund av
gärningens betydelse för myndighetsutövningen och gärningsmannens ansvar i
förhållande till denna. Såväl allmänna som enskilda intressen kan enligt vad som
uttalas i förarbetena ha betydelse i sammanhanget. Vid bedömningen är en viktig
faktor i vad mån någon i det enskilda fallet drabbats av skada eller om det har
förelegat en påtaglig risk för skada eller olägenhet av annat slag. En annan viktig
omständighet är vilket mått av självständiga befogenheter som gärningsmannen
haft i förhållande till myndighetsutövningen. Straffansvaret tar i första hand sikte
på gärningar som begås av personer med mera självständigt inflytande över
myndighetsutövningen (prop. 1988/89:113 s. 17).

Av stor vikt är också verksamhetens art. Inom områden där kraven på en korrekt
handläggning är särskilt stora kan det finnas anledning att göra en strängare
bedömning än i andra fall. Detta gäller t.ex. inom rättsväsendet.

Det nu sagda innebär emellertid inte att varje felaktighet som begås av någon med
självständiga befogenheter över myndighetsutövningen skall föranleda ansvar.
Även i dessa fall måste en nyanserad bedömning göras (Brottsbalken, En
kommentar, s. 20:26).

AA är en erfaren åklagare. Det finns därför anledning att ställa höga krav på
hennes handläggning av åtalsfrågor. Det får vidare enligt min mening alltid anses
innebära en skada eller olägenhet för en person att bli föremål för ett åtal i ett fall
när rättsliga förutsättningar för en sådan åtgärd saknas. I det aktuella fallet
medförde AA:s åtalsbeslut att den misstänkte kom att dömas för gärningen vid
rättegången i tingsrätten. Att detta förhållande, såvitt man kan sluta sig till av
hovrättens dom, inte hade någon betydelse för påföljden för den samlade
brottsligheten berättigar inte till slutsatsen att den tilltalade inte vållades någon
skada eller olägenhet genom åtalet.
                                                                     Dnr 1944-2001    Sid 8 (11)




Vid bedömningen av AA:s handlande måste man emellertid också beakta vad hon
har uppgett om att hon under den aktuella tidsperioden hade en extrem arbetsbörda,
som bl.a. innefattade att hon skötte två krävande chefstjänster parallellt. Hon har
upplyst att hon under den aktuella perioden kommit att arbeta betydligt mer än
normalt och att hon fattade åtalsbeslutet i en mycket pressad arbetssituation.

Enligt min mening är det som har framkommit om omständigheterna vid
beslutssituationen av sådan art att AA:s gärning bör bedömas som ringa och att den
därför är fri från ansvar.

CC
CC har beslutat att stämning skulle utfärdas trots att den gärning som det yrkades
ansvar för var preskriberad.

CC har inte kunnat dra sig till minnes det aktuella målet. Hon har därför inte
kunnat redogöra för vilka överväganden hon kan ha gjort i saken. Hon har
emellertid i första hand hävdat att hon inte har åsidosatt vad som gäller för
uppgiften och frågat hur hon skulle ha hanterat saken om hon hade
uppmärksammat att gärningen var preskriberad, eftersom preskription inte är en
avvisningsgrund.

Med uttrycket ”vad som gäller för uppgiften” avses enligt förarbetena regler som
mera konkret tar sikte på hur en viss uppgift skall handläggas (a. prop. s. 24). Det
kan förekomma situationer där ett visst handlingsmönster ter sig så självklart och
naturligt att detta inte uttryckligen har angetts i några författningar eller kan anses
framgå av förarbeten eller prejudikat. Den offentliga verksamheten är omfattande
och det är omöjligt och ofta heller inte önskvärt att ge föreskrifter för alla tänkbara
situationer. Lagstiftaren är ofta hänvisad till att ange vissa riktlinjer och principer
för hur den offentliga verksamheten skall bedrivas. Åtgärder som strider mot
sådana allmänna principer bör inte vara undantagna från straffrättsligt ansvar på
grund av att närmare författningsreglering inte har skett eller på grund av att en
speciell situation inte har uppmärksammats i förarbetena eller blivit föremål för
tidigare bedömning i domstol (a. prop. s. 15). Hänsyn till andra principer än sådana
som kommit till uttryck i lag eller författning skall tas endast i situationer då ett
visst handlingsmönster ter sig självklart och naturligt och då det framstår som
uppenbart oriktigt att detta handlingsmönster inte har iakttagits (a. prop. s. 24).

Frågan hur man skall se på inträffad åtalspreskription i processrättsligt hänseende
har behandlats av JO Bexelius (JO 1959 s. 108; se även Ekelöf, Rättegång II, 8:e
uppl., s. 77 och Brottsbalken, En kommentar, s. 35:12). Efter en undersökning av
teori och praxis konstaterade JO att åtalspreskription inte bör betraktas som ett
rättegångshinder och att rätten i ett sådant fall därför inte kan skilja målet ifrån sig
genom att avvisa åklagarens talan. JO uttalade därefter att den möjlighet som står
rätten till buds är att ta kontakt med åklagaren för att efterhöra hans inställning till
saken. Han konstaterade därefter att det vanligaste i en sådan situation är att
åklagaren lägger ned åtalet varefter målet kan avskrivas.
                                                                   Dnr 1944-2001   Sid 9 (11)




Det är enligt min mening självklart att rätten, om den finner att en åtalad gärning är
preskriberad, inte skall utfärda stämning utan att den ansvarige domaren i stället, i
enlighet med vad JO Bexelius har uttalat, skall ta en kontakt med åklagaren för att
fästa dennes uppmärksamhet på saken. Det är således uppenbart oriktigt att i en
situation av det här aktuella slaget underlåta att ta kontakt med åklagaren före
ställningstagandet i frågan om stämning skall utfärdas.

CC har därför genom att på det sätt som skedde utfärda stämning trots att
gärningen var preskriberad åsidosatt vad som gäller för hennes uppgift som
domare. Det finns inte stöd för att hävda annat än att hennes handlande har haft sin
grund i oaktsamhet. Det har inte förelegat några sådana speciella omständigheter
som medför att oaktsamheten kan anses vara så obetydlig att den inte skulle vara
straffbar i sig.

När det sedan gäller frågan om gärningen är att anse som ringa och därmed fri från
ansvar beaktar jag följande omständigheter.

CC tjänstgjorde vid tidpunkten för händelsen som fiskal. Även hon har berättat om
en stor arbetsbörda. Av hennes redogörelse för arbetsfördelningen inom
beredningsorganisationen framgår att hennes uppfattning i detta hänseende har fog
för sig. Det finns vidare anledning att peka på vad som sägs i 11 § andra stycket
förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion att fördelningen av
domaruppgifter skall ske på ett sådant sätt att arbetsuppgifter inte tilldelas en
tingsfiskal i större omfattning än som är lämpligt med hänsyn till fiskalens
erfarenhet av tjänstgöring i domstol.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att utredningen inte visar annat än att CC:s
arbetssituation vid det aktuella tillfället var sådan att hennes gärning får anses vara
ringa.

DD
Sedan åklagarkammarens i Umeå ärende flyttats över till åklagarkammaren i
Sundsvall kom DD att vid huvudförhandlingen yrka ansvar för bl.a. det olaga hotet.
Han åsidosatte därigenom vid myndighetsutövning vad som gäller för uppgiften.

DD har redogjort för hur han i samband med att han ledde en omfattande
förundersökning mot BB fick kännedom om det aktuella åtalet. Han har uppgett att
han varken vid inläsningen av ärendet inför huvudförhandlingen eller vid själva
förhandlingen uppmärksammade datumuppgiften på stämningsansökan. Det
förekom heller inte någon diskussion i den frågan. Han har vidare berättat att han,
när han själv upprättar stämningsansökningar, alltid kontrollerar formalia men att
han inte gör en sådan kontroll beträffande överflyttade åtal.

Av allmänna straffrättsliga principer följer att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet
inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen. En viss
marginal föreligger mellan det helt aktsamma och det oaktsamma. Vid
bedömningen av huruvida gärningsmannen handlat oaktsamt är det i första hand av
betydelse vilka krav på noggrannhet och omsorg som uppgiften krävt. Detta får
                                                                   Dnr 1944-2001    Sid 10 (11)




såsom i andra motsvarade sammanhang vägas mot omständigheter som hänför sig
till gärningsmannen personligen, t.ex. hans kunnighet, utbildning och erfarenhet
eller att han handlat under tidspress (a. prop. s. 19 f.).

Vid en samlad bedömning av omständigheterna kring DD:s befattning med
ärendet, där jag särskilt beaktar hans begränsade erfarenhet, omfattningen av det
mål som han hade att handlägga samt det förhållandet att han övertog ett åtal som
hade väckts av en erfaren chefsåklagare, gör jag den bedömningen att hans
handlande har haft sin grund i en oaktsamhet som inte kan anses ha nått upp till
nivån för straffbar oaktsamhet. Hans handläggning kan därför inte medföra
straffansvar för honom.

EE
EE var ordförande vid huvudförhandlingen vid tingsrätten och dömde den 2 mars
2001 BB för bl.a. det preskriberade olaga hotet.

Det åligger rätten att självmant beakta reglerna om preskription. Det har inte
framkommit något annat än att EE:s underlåtenhet härvidlag berott på ett
förbiseende. Genom att döma BB för brottet trots att preskription hade inträtt har
EE således av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för hans uppgift som domare.
Oaktsamheten är inte så obetydlig att den inte skulle vara straffbar i sig.

Vid bedömningen av om gärningen kan anses som ringa beaktar jag följande
omständigheter.

En felaktig tillämpning av bestämmelserna om preskription medför påtaglig risk
för att en enskild drabbas av skada eller annan olägenhet. Enligt min mening
innebär det förhållandet att en person felaktigt döms för ett brott i sig att denne
drabbas av en olägenhet eller skada. Felet kom visserligen i detta fall att
uppmärksammas i hovrätten. Man kan emellertid inte ta för givet att ett fel av det
aktuella slaget alltid kommer att upptäckas av en överinstans. Det kan exempelvis
inträffa att en oriktig dom inte överklagas. I det här aktuella fallet tyder vidare det
förhållandet att varken försvararen eller åklagaren synes ha upptäckt felet på att det
förelåg en icke försumbar risk för att detta skulle förbli oupptäckt. Som jag tidigare
har framhållit medför inte det förhållandet, att ett fel av det aktuella slaget har
saknat betydelse för påföljden, att man med fog kan hävda att det inte har
uppkommit någon olägenhet eller skada för den dömde. Enligt min mening är en
korrekt tillämpning av bestämmelserna om preskription av sådan vikt för den
enskilde att en försummelse från en domares sida i detta hänseende kan betraktas
som ett ringa tjänstefel endast om det föreligger någon speciell omständighet som
pekar i mildrande riktning.

EE har uppgett att arbetssituationen vid tingsrätten var synnerligen ansträngd vid
den aktuella tidpunkten. Stora omorganisationer genomfördes samtidigt som han
skulle sköta sina ordinarie domargöromål. Han hade under en period varit helt
sjukskriven, och han hade därefter på grund av arbetsläget vid tingsrätten valt att i
förtid återgå till heltidsarbete från en deltidssjukskrivning. Det kan enligt min
mening inte uteslutas att EE:s sjukdom alltjämt påverkade hans arbetsförmåga vid
                                                                    Dnr 1944-2001    Sid 11 (11)




tiden för huvudförhandlingen. Jag anser mig därför inte kunna hävda annat än att
gärningen är att anse som ringa.

Slutord
Preskriptionsreglerna spelar en viktig roll i det straffrättsliga regelsystemet. Ett skäl
som anförts till att den brottslige efter viss tid tillerkänns ansvarsfrihet är att det
från allmänpreventiv synpunkt inte är lika angeläget att gamla brott blir bestraffade
som att så sker med brott som ännu är aktuella i människors medvetande. Som ett
annat skäl har angetts det önskvärda i att den som efter ett brott har varit laglydig
under en längre tid skall kunna känna sig trygg och inte behöva riskera att den
existens han har byggt upp åt sig går till spillo på grund av brottet. Det har vidare
sagts att för preskriptionsreglerna talar den i humanitet och levnadsvisdom
grundade satsen att man bör låta gömt vara glömt (se Brottsbalken, En kommentar,
s. 35:1 f.). I det här aktuella fallet har försumligheter från fyra olika
befattningshavares sida lett till att BB fällts till ansvar för olaga hot trots att detta
brott var preskriberat. Det finns enligt min mening anledning att se allvarligt på
förfaranden från åklagares och domares sida som innebär att någon åtalas och döms
för ett preskriberat brott. Utredningen i detta ärende har därför skett i
förundersökningens form. Som närmare har utvecklats i det föregående har jag
emellertid funnit att omständigheterna har varit sådana att det saknas grund för att
utkräva straffrättsligt ansvar av någon av de berörda befattningshavarna. Det
förhållandet att jag av detta skäl har lagt ned förundersökningen innebär emellertid
inte att de kan gå fria från kritik för sitt handlande.
