# Kritik mot Kriminalvården för att en intagens närmaste anhöriga inte per telefon underrättats om att ett häktningsbeslut verkställts

JO 2014-04-22 dnr 1944-2013

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2014-04-22              1944-2013               1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabet Fura




                        Kritik mot Kriminalvården för att en intagens närmaste anhöriga inte per
                        telefon underrättats om att ett häktningsbeslut verkställts


                          Beslutet i korthet: I samband med att en person frigavs från ett fängelsestraff verk-
                          ställde Kriminalvården ett beslut att häkta personen. Den aktuella personen frihetsberö-
                          vades på grund av misstanke om brott. I beslutet konstateras att Kriminalvården därför
                          hade till uppgift att fullgöra de skyldigheter som följer av 24 kap. 21 a § rättegångsbalken.
                          Kriminalvården kritiseras för att den frihetsberövades närmaste anhöriga inte per telefon
                          underrättades om frihetsberövandet. I beslutet uttalas att i de situationer när underrättel-
                          se till anhöriga eller närstående ska ske enligt 3 § häktesförordningen (2010:2011) eller
                          24 kap. 21 a § rättegångsbalken ska Kriminalvården på eget initiativ tillfråga den intagne
                          om han eller hon önskar underrätta någon anhörig eller närstående. Vidare uttalas att ut-
                          gångspunkten måste vara att en telefonkontakt är det normala och att det i varje enskilt
                          fall ska göras en individuell bedömning av hur kontakten bör ske. I beslutet uttalas även
                          att häktena bör dokumentera sina ställningstaganden i fråga om huruvida någon anhörig
                          ska underrättas eller inte och i så fall på vilket sätt. Om någon anhörig underrättas genom
                          telefonsamtal bör dokumentationen också omfatta att telefonsamtalet genomförts.

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 3 april 2013, klagade AA på att han nekats att
                        ringa s.k. ankomstsamtal under sin vistelse i häktet Salberga. Han anförde i
                        huvudsak följande.

                        Den 22 mars 2013 blev han ”villkorligt häktad” av Nyköpings tingsrätt i väntan på
                        en dom som skulle meddelas den 28 mars 2013. Den 27 mars 2013 blev han frigi-
                        ven från anstalten Nyköping. Eftersom häktet Nyköping var fullbelagt transporte-
                        rades han till häktet Huddinge och sedan – efter att domen meddelats – till häktet
                        Salberga. Han kom till häktet Salberga den 28 mars 2013 och bad då häktesperso-
                        nalen att få meddela sin sambo BB att han var häktad och var han hade placerats.
                        Trots att han hade haft telefontillstånd till sambon under sin vistelse i anstalten
                        Nyköping fick han inte ringa henne. Han fick inte heller ringa till sin lekmanna-
                        övervakare CC. Han fick beskedet att häktet slutat med s.k. ankomstsamtal och att
                        allt ska skötas med brev. Eftersom det var påsk tog det nästan en vecka för hans
                        brev att nå fram till sambon och lekmannaövervakaren, som var omedvetna om vad
                        som hänt honom.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                       Dnr 1944-2013     Sid 2 (7)




Utredning
Kriminalvården uppmanades att yttra sig över det som AA anfört i sin anmälan.
Vidare uppmanades Kriminalvården att redogöra för

   1. om häktenas rutiner när det gäller att ge en intagen tillfälle att underrätta
      närstående om var han eller hon befinner sig ser olika ut beroende på om
      den intagne berövats friheten på grund av misstanke om brott eller på an-
      nan grund,

   2. om häktena dokumenterar sitt ställningstagande till om, och i så fall på vil-
      ket sätt (brev eller telefon), en intagen får underrätta närstående,

   3. om häktena regelmässigt tar reda på huruvida underrättelse om frihetsberö-
      vandet till närmast anhöriga, enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken, har
      skett genom någon annans försorg.

I remissvaret anförde Kriminalvårdens huvudkontor, genom enhetschefen DD,
följande.

## Sakförhållanden

Uppgifter om sakförhållandena har hämtats in från samtliga regioner, som i sin tur
      hämtat in uppgifter från häktena inom respektive region. Genom utredningen har
      sammanfattningsvis följande kommit fram.

      Häktenas rutiner
      Hanteringen av frågor om underrättelse enligt 3 § häktesförordningen (2010:2011,
      JO:s anm.) respektive 24 kap. 21 a § rättegångsbalken skiljer sig åt mellan häktena.
      Någon enhetlig rutin som tillämpas vid samtliga häkten i landet finns inte. Även vid
      häktena inom en och samma region kan hanteringen se olika ut.
      Vid de flesta häkten görs ingen skillnad utifrån grunden för frihetsberövandet när det
      gäller hur man hanterar frågan om underrättelse. Om det inte föreligger skäl emot
      det, t.ex. på grund av restriktioner, kontaktförbud eller liknande, tillåts intagna vid
      de flesta häkten att lämna underrättelse till anhörig i samband med ankomst. Före-
      trädesvis får sådan underrättelse lämnas per telefon. Vid vissa häkten, bl.a. häktet
      Salberga (som anmälan till JO i detta fall rör), görs dock skillnad i rutinerna på så
      sätt att det endast är intagna som är intagna på annan grund än misstanke om brott
      som ges möjlighet att lämna underrättelse. Den intagne har enligt vad som fram-
      kommit alltid möjlighet att skicka brev, om inte restriktioner lägger hinder i vägen.
      Vid flera häkten tillfrågas den intagne om han eller hon önskar lämna underrättelse
      till anhörig. Vid andra häkten bygger i stället lämnande av underrättelse på att den
      intagne självmant framför önskemål om detta eller att frågan på annat sätt kommer
      upp.
      Även när det gäller frågan om dokumentation skiljer sig rutinerna åt mellan häktena.
      På de flesta håll dokumenteras häktets ställningstagande i frågan om underrättelse
      ska tillåtas eller inte. Vid vissa häkten upprättas beslut när underrättelse nekas. Vid
      andra häkten sker dokumentation endast över genomförda telefonsamtal. Vid en del
      häkten sker överhuvudtaget inte någon dokumentation rörande detta.
      Inget häkte tar enligt vad som framkommit regelmässigt reda på om underrättelse
      om frihetsberövandet till närmast anhörig enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken har
      skett genom någon annan myndighets försorg.
                                                                   Dnr 1944-2013      Sid 3 (7)




Det enskilda fall som anmälan till JO rör
När det gäller det enskilda ärende som anmälan rör har bl.a. följande framkommit.
I samband med huvudförhandling den 22 mars 2013 beslutade Nyköpings tingsrätt
att AA skulle häktas i samband med frigivning från det fängelsestraff som han vid
tidpunkten verkställde. I samband med frigivning från fängelsestraffet den 27 mars
2013 fördes AA från anstalten Nyköping via häktet Huddinge till häktet Salberga,
dit han ankom den 28 mars 2013. Han var då alltså frihetsberövad på grund av
misstanke om brott. Som redovisats ovan har häktet Salberga som rutin att ge intag-
na som frihetsberövats på annan grund än misstanke om brott möjlighet att under-
rätta en närstående via tjänstetelefon. Intagna som berövats friheten på grund av
misstanke om brott ges inte denna möjlighet. Alla intagna kan dock meddela sig
med brev. Någon särskild dokumentation sker inte. AA gavs inte möjlighet att un-
derrätta BB. Däremot framgår av anteckningar i KLAS att han den 4 april 2013 och
den 13 april 2013 ringt till sin lekmannaövervakare CC.

Författningsbestämmelser
Av 24 kap. 21 a § rättegångsbalken framgår att när någon har frihetsberövats genom
gripande enligt 7 § första stycket, genom överlämnande till en polisman enligt 7 §
andra stycket och då inte har frigivits, genom anhållande eller genom häktning enligt
17 §, ska någon av den frihetsberövades närmaste anhöriga eller någon annan person
som står den frihetsberövade särskilt nära underrättas om frihetsberövandet så snart
det kan ske utan men för utredningen. Om den frihetsberövade motsätter sig att nå-
gon underrättas om frihetsberövandet, får underrättelse lämnas bara om det finns
synnerliga skäl. Underrättelse behöver inte lämnas om frihetsberövandet har upp-
hört.
Av 3 § häktesförordningen (2010:2011) framgår att en intagen som har berövats fri-
heten på annan grund än misstanke om brott ska i anslutning till att han eller hon tas
in i en förvaringslokal få tillfälle att underrätta närstående om var han eller hon be-
finner sig, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma gäller när den intagne
flyttats från en förvaringslokal till en annan.
Av allmänna råd till 3 § häktesförordningen i Kriminalvårdens föreskrifter och all-
männa råd om häkte (KVFS 2011:2, FARK Häkte) framgår följande. Den intagnes
rätt att underrätta närstående om var han eller hon befinner sig i anslutning till att
han eller hon tas in i häkte eller flyttas från ett häkte till ett annat bör normalt om-
fatta en person. Hänsyn till brottsoffer eller ett kontaktförbud kan utgöra särskilda
skäl mot att medge en intagen rätt att meddela en viss närstående.
Av 7 kap. 1 § FARK Häkte framgår att i journalen ska dokumenteras alla beslut som
har fattats, viktiga händelser och väsentliga uppgifter om vidtagna eller planerade
åtgärder avseende den intagne. Även uppgifter om omständigheter i övrigt som är av
betydelse för vistelsen i förvaringslokalen ska dokumenteras. Dokumentationen ska
ske så snart som möjligt.

Kriminalvårdens bedömning
Bestämmelsen i 3 § häktesförordningen tar sikte på skyldigheten för Kriminalvården
att ge en intagen – som frihetsberövats på annan grund än misstanke om brott – till-
fälle att underrätta någon närstående om var han eller hon befinner sig. Skyldigheten
gäller både när den intagne tas in i förvaringslokalen och när förflyttning skett till
annan förvaringslokal. Det kan t.ex. röra sig om en utlänning som hålls i förvar och
som placerats i kriminalvårdsanstalt eller häkte, en dömd som på eget initiativ in-
ställt sig i häkte för att verkställa fängelsestraff eller en dömd som förpassats av
polis för samma ändamål. Motsvarande skyldighet gäller enligt 3 § fängelseförord-
ningen (2010:2010) när det gäller en intagen i anstalt.
Det finns inte någon bestämmelse om hur underrättelsen enligt 3 § häktesförord-
ningen ska lämnas. Utgångspunkten bör enligt Kriminalvården vara att underrättel-
sen lämnas genom att den intagne tillåts att ringa ett telefonsamtal till den anhörige.
                                                                        Dnr 1944-2013      Sid 4 (7)




      Om sådant telefonsamtal på grund av särskilda skäl, t.ex. säkerhetsskäl, inte kan til--
      låtas bör underrättelse i många fall istället kunna lämnas genom att den intagne får
      skicka underrättelse per brev.
      För majoriteten intagna i Kriminalvårdens häkten – de som frihetsberövats med
      anledning av misstanke om brott (företrädesvis häktade men i vissa häkten förvaras
      även anhållna) – är dock inte bestämmelsen i 3 § häktesförordningen tillämplig. För
      dessa kan istället underrättelseskyldighet föreligga för Kriminalvården enligt
      bestämmelsen i 24 kap. 21 a § rättegångsbalken, om underrättelseskyldigheten inte
      redan uppfyllts av polisen i samband med föregående gripande eller anhållande. En
      underrättelse enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken kan underlåtas om det är ”till
      men för utredningen”. Något undantag motsvarande ”särskilda skäl” i häktesförord-
      ningen ges således inte i lagtexten. Dock kan de säkerhetsskäl som Kriminalvården
      enligt gällande regelverk har att beakta inverka på formen för underrättelsen (tele-
      fon, brev eller underrättelse genom Kriminalvårdens försorg).
      Den skyldighet som följer av 24 kap. 21 a § rättegångsbalken åvilar i första hand
      polisen. Kriminalvården bör i de allra flesta fall kunna utgå ifrån att polisen fullgjort
      sina skyldigheter enligt nämnda lagrum när en frihetsberövad person överförs till
      Kriminalvården efter att först ha förvarats hos polisen såsom gripen eller anhållen. I
      vissa fall kan dock underrättelseskyldigheten åligga Kriminalvården, t.ex. när en
      person som häktats i sin utevaro grips och omedelbart förs till häktet eller när för-
      hållandena är sådana som i det fall som anmälan i detta ärende rör (jfr vidare nedan).
      Som framgått av utredningen har inte något häkte som rutin att ta reda på om under-
      rättelseskyldigheten fullgjorts. Däremot synes de flesta häkten ändå ge intagna möj-
      lighet att underrätta närstående, oavsett om så redan skett genom polisens försorg,
      under förutsättning att, i förekommande fall, åklagaren medger kontakten på grund
      av restriktioner. Det är naturligtvis viktigt att det finns rutiner vid häktena som
      säkerställer att underrättelseskyldigheten enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken
      verkligen fullgörs av Kriminalvården när det inte skett genom annans försorg. I detta
      avseende bör Kriminalvårdens rutiner förbättras.
      Det finns inte någon uttrycklig skyldighet att upplysa den som frihetsberövats om
      rätten enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken eller 3 § häktesförordningen att under-
      rätta någon anhörig eller annan nära person. Den frihetsberövade ska dock inte
      uttryckligen behöva begära att få lämna underrättelse om frihetsberövandet utan det
      bör vara Kriminalvården som på eget initiativ ska tillfråga den intagne om han eller
      hon önskar underrätta någon anhörig eller närstående (jfr bl.a. JO 1985/86 s. 152
      samt JO:s beslut 2012-11-30 i ärende 3577-2011). Såvitt utredningen visat finns för-
      bättringspotential även i detta avseende.
      När det gäller dokumentation av hanteringen av underrättelser till närstående ser
      rutinerna olika ut vid olika häkten. Dokumentation av frågor kring detta bör ske på
      ett riktigt och likartat sätt inom myndigheten.
      Sammanfattningsvis kan konstateras att det saknas enhetliga rutiner för hur frågor
      om underrättelse till närstående ska hanteras vid häktena. Kriminalvården har för
      avsikt att erinra häktena om de relevanta bestämmelsernas innebörd och tillämp-
      ningsområde samt ta fram gemensamma rutiner för hur dessa frågor ska hanteras för
      att garantera en enhetlig och korrekt tillämpning inom myndigheten.
      När det gäller det enskilda fall som anmälan till JO rör kan konstateras att det ålegat
      Kriminalvården att fullgöra de skyldigheter som följer av 24 kap. 21 a § rättegångs-
      balken när tingsrättens beslut om häktning den 22 mars 2013 verkställdes. Så har
      enligt vad som framkommit inte skett.
AA gavs tillfälle att yttra sig över remissvaret.
                                                                   Dnr 1944-2013    Sid 5 (7)




Bedömning
Rättslig reglering
Kriminalvården har i sitt remissvar redogjort för de bestämmelser som har bety-
delse i ärendet.

Generellt om underrättelse till anhöriga
Som Kriminalvården har redogjort för finns det bestämmelser om att anhöriga
respektive närstående till frihetsberövade personer ska underrättas om
frihetsberövandet dels i 3 § häktesförordningen (2010:2011), dels i 24 kap. 21 a §
rättegångsbalken, RB. Vilken av bestämmelserna som är tillämplig beror på om
frihetsberövandet skett på grund av misstanke om brott eller på annan grund.

Av Kriminalvårdens yttrande framgår att de flesta häkten tillåter intagna att lämna
underrättelse till anhörig i samband med ankomst, oavsett grunden för frihetsberö-
vandet. Detta gäller om det inte föreligger skäl emot det, t.ex. på grund av restrik-
tioner, kontaktförbud eller liknande. Jag har ingen invändning mot att Kriminalvår-
den går utöver den lagstadgade underrättelseskyldigheten på detta sätt. Det kan
dock vara bra att häktespersonalen har klart för sig när det föreligger en skyldighet
att underrätta, eftersom det då bör ställas högre krav på häktet när det gäller initia-
tiv, ställningstagande och dokumentation. Jag kommer nedan att något utveckla
min syn på dessa frågor.

Det ska inte krävas initiativ från den frihetsberövades sida
I de situationer när underrättelse ska ske enligt 3 § häktesförordningen eller 24 kap.
21 a § RB ska – som Kriminalvården anfört – den frihetsberövade inte uttryckligen
behöva begära att få lämna underrättelse om frihetsberövandet till en anhörig. Det
bör i stället vara Kriminalvården som på eget initiativ tillfrågar den intagne om han
eller hon önskar underrätta någon anhörig eller närstående. Detta synsätt kommer
också till uttryck i kommentaren till 24 kap. 21 a § RB, se Fitger m.fl., Rättegångs-
balken (oktober 2013, Zeteo), kommentaren till 24 kap. 21 a § RB.

Ställningstagande till om och på vilket sätt underrättelse ska ske
Som Kriminalvården anfört är det inte närmare reglerat hur närstående ska
underrättas enligt 3 § häktesförordningen. Detsamma gäller för underrättelse till
anhöriga enligt 24 kap. 21 a § RB. Ur den intagnes perspektiv är naturligtvis en
kontakt via telefon oftast att föredra, och utgångspunkten måste vara att en sådan
kontakt är det normala. Jag vill poängtera vikten av att det i varje enskilt fall görs
en individuell bedömning av på vilket sätt kontakten bör ske. Det kan således
aldrig bli tal om att generellt bestämma att en underrättelse enligt nämnda bestäm-
melser endast får ske via brev. Självklart måste också den intagne underrättas om
vad häktet kommit fram till vid bedömningen av om och i så fall hur en anhörig
eller närstående får underrättas. I kommentaren till 24 kap. 21 a § RB påpekas att
författningstexten inte pekar ut vem som ska lämna underrättelsen, polisen eller
den frihetsberövade själv. Den frågan ligger därmed i polisens hand att bedöma,
bl.a. mot bakgrund av utredningsläget, se Fitger m.fl., Rättegångsbalken (oktober
2013, Zeteo), kommentaren till 24 kap. 21 a § RB. Detsamma måste rimligtvis
                                                                  Dnr 1944-2013    Sid 6 (7)




gälla när det är Kriminalvårdens uppgift att fullgöra underrättelseskyldigheten
enligt nämnda bestämmelse.

Dokumentation
Kriminalvården har i sitt yttrande påpekat att dokumentation av frågor kring under-
rättelser till närstående bör ske på ett riktigt och likartat sätt inom myndigheten.
Enligt min uppfattning bör häktena dokumentera sitt ställningstagande i frågan om
underrättelse ska ske eller inte. Vidare bör häktet dokumentera på vilket sätt under-
rättelse ska ske (genom brev eller telefon, genom att den intagne själv ringer eller
genom myndighetens försorg). Om en anhörig underrättas genom telefonsamtal bör
dokumentationen också omfatta att telefonsamtalet genomförts.

Behovet av enhetliga rutiner
Som Kriminalvården påpekat i sitt yttrande är det naturligtvis viktigt att det finns
rutiner vid häktena som säkerställer att underrättelseskyldigheten enligt 24 kap.
21 a § rättegångsbalken verkligen fullgörs av Kriminalvården när detta inte har
gjorts genom någon annans försorg. Det verkar finnas ett behov av förbättrade
rutiner i detta avseende. Kriminalvårdens utredning visar att häktenas rutiner kring
frågor om underrättelse till anhöriga ser olika ut. Jag ser därför positivt på att
Kriminalvården har för avsikt att ta fram gemensamma rutiner för hur dessa frågor
ska hanteras.

Underrättelse till AA:s anhöriga om att häktningsbeslut verkställts
Av utredningen framgår att tingsrättens beslut att häkta AA verkställdes den 27
mars 2013 i samband med att han frigavs från det fängelsestraff som han dessför-
innan hade verkställt. Vidare framgår att AA vid detta tillfälle frihetsberövades på
grund av misstanke om brott. Som Kriminalvården anfört var alltså bestämmelsen
om underrättelse till närstående i 3 § häktesförordningen (2010:2011) inte tillämp-
lig. Däremot var det Kriminalvårdens uppgift att vid verkställandet av häktningsbe-
slutet fullgöra de skyldigheter som följer av 24 kap. 21 a § rättegångsbalken. Enligt
vad som framkommit i utredningen har någon sådan underrättelse till AA:s när-
maste anhöriga inte skett. Kriminalvården förtjänar kritik för detta.

Övrigt
Vid en jämförelse mellan bestämmelserna om underrättelse i 3 § häktesförordning-
en respektive 24 kap. 21 a § RB noteras att underrättelseskyldigheten ser delvis
olika ut. Underrättelseskyldigheten i 3 § häktesförordningen gäller även när den
intagne flyttats från en förvaringslokal till en annan. Någon motsvarighet finns inte
i 24 kap. 21 a § RB. I förarbetena till den sistnämnda bestämmelsen uttalades att
det kanske främsta syftet med underrättelseskyldigheten är att anhöriga och andra
inte ska behöva oroa sig över var deras närstående tagit vägen. Vidare uttalades att
den som har frihetsberövats i många fall kan känna sig bättre till mods av vetska-
pen om att någon närstående vet vart han eller hon befinner sig (prop. 2007/08:47 s
18f). Enligt min mening torde det i många fall finnas starka skäl för de anhöriga till
en frihetsberövad att få vetskap om att den närstående förflyttats till en annan
förvaringslokal. Det är mot denna bakgrund svårt att se att det skulle finnas sakliga
                                                                  Dnr 1944-2013    Sid 7 (7)




skäl för den nyss beskrivna skillnaden i underrättelseskyldigheten. Av denna
anledning finner jag skäl att överlämna en kopia av detta beslut till Justitiedeparte-
mentet och Riksdagens justitieutskott för kännedom.

Ärendet avslutas.
