# Anmälan mot Polismyndigheten i Södermanlands län och åklagare vid Åklagarmyndigheten i Linköping för långsam handläggning av en förundersökning

JO 2003-01-29 dnr 1947-2002

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                    Sid
                                                                      2003-01-29        1947-2002             1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Södermanlands län och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten i Linköping för långsam handläggning av en
                        förundersökning

## Anmälan

I en anmälan till JO, som kom in den 30 maj 2002, framförde AA kritik mot bl.a.
                        Polismyndigheten i Södermanlands län. Enligt anmälan hade hon gjort en
                        polisanmälan om olaga hot och sedan fått besked om att det inte skulle bli något
                        åtal eftersom brottet var preskriberat. Till anmälan fogades en underrättelse från
                        Åklagarmyndigheten i Linköping, åklagarkammaren i Eskilstuna.

## Utredning

Polismyndighetens handlingar i ärendet K4120-00 granskades. Av dessa
                        framgick bl.a. följande. Polisanmälan om olaga hot och skadegörelse kom in till
                        polismyndigheten den 26 februari 2000. Samma dag inleddes förundersökning av
                        polismyndigheten. Den 1 mars 2000 hölls förhör med en misstänkt person. Dagen
                        därpå övertog åklagare ledningen av förundersökningen. Målsägandeförhör hölls
                        den 19 april 2000 och den 5 februari 2002. Ytterligare ett förhör med den miss-
                        tänkte hölls den 3 mars 2002. Förundersökningsprotokollet sammanställdes den 2
                        maj 2002.

                        Av den till anmälan bifogade underrättelsen framgick att kammaråklagaren
                        BB i maj 2002 beslutade att inte väcka åtal i ärendet eftersom brottet var
                        preskriberat.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande angående
                        handläggningen av ärendet. Polismyndigheten kom in med ett yttrande jämte upp-
                        lysningar från rättsenheten.

                        Av upplysningarna framgick bl.a. följande. Vid kontroll i RAR-systemet kunde
                        konstateras att det fanns 36 anmälningar från de inblandande parterna under tiden
                        2000-2001. Vissa av dessa anmälningar hade lagts ned av åklagaren och andra har
                        gått till åtal. Det nu aktuella ärendet K4120-00 lades ned av kammaråklagare BB
                        den 13 maj 2002 med motiveringen preskriberat. Ur straffmätningssynpunkt torde
                        det inte ha någon betydelse om den misstänkte blir fälld för två



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                        Dnr 1947-2002       Sid 2 (4)



eller tre tillfällen av olaga hot. Rent allmänt kan sägas att det inte är lätt att slutföra
en förundersökning i ett ärende när förundersökningen ständigt tillförts nya
anmälningar och motanmälningar. Speciellt svårt är det om de tillförda ärendena
är av samma brottstyp och handlar om i princip samma brott. Dessutom kan det
kompliceras av att kontrahenterna flyttar till eller får arbete i andra kommuner så
att hämtningsinstitutet blir svårhanterbart.

Polismyndigheten anförde att förundersökningen enligt polismyndighetens
bedömning, med hänsyn till rådande omständigheter, hade bedrivits med den
skyndsamhet man rimligen kan begära.

Åklagarkammarens i Eskilstuna diarieblad i ärendet C10-391-00-1 granskades.

Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten i Linköping för upplys-
ningar och yttrande angående handläggningen av åklagarkammarens i Eskilstuna
handläggning av det aktuella ärendet, varvid särskilt skulle anges vilka åtgärder
som åklagaren vidtagit för att driva ärendet framåt. Åklagarmyndigheten kom in
med ett yttrande till vilket hade fogats upplysningar lämnade av kammaråklagaren
BB.

BB
       Ärendet C-10-391-00 aktualiserades vid Åklagarkammaren den 17 februari 2000
       och har förutom K4120-00, som avsåg olaga hot och skadegörelse, omfattat
       anmälningar om olaga hot, ofredande, skadegörelse, brott mot besöksförbudslagen,
       egenmäktighet med barn och misshandel.
       Den 11 november 2000 beslutade extra åklagare CC, som under en tid förstärkte på
       Åklagarkammaren på grund av den höga arbetsbelastningen och då handlade
       ärendet, att lägga ner förundersökningen beträffande ett flertal anmälningar
       angående bland annat olaga hot, skadegörelse, misshandel, överträdelse av besöks-
       förbud och egenmäktighet med barn med motiveringen att brott inte kunde styrkas
       samt att brott inte förelåg.
       I de ärenden som återstod skickades påminnelser till polisen. Den första påminnel-
       sen skickades den 15 januari 2001 och därefter den 20 mars 2001, den 18 september
       2001 och den 16 november 2001. Den 4 december 2001 svarade polisen att ärendet
       skulle kunna redovisas i mitten av januari 2002. Om så hade blivit fallet hade ett
       beslut kunna tagits innan ärendet hade preskriberats vilket skedde den 24 - 26
       februari 2002. Ärendet redovisades emellertid inte från polisen förrän den 6 maj
       2002, efter ytterligare en påminnelse, varvid jag den 7 maj 2002 beslutade att inte
       väcka åtal på grund av preskription. Åtal för olaga hot, ofredande och överträdelse
       av besöksförbud väcktes den 6 juni 2002 efter viss komplettering av förundersök-
       ningen.
       Vad avser det olaga hotet i K4120-00 är min bedömning att beslutet blivit att åtal
       inte hade väckts då brott inte kunde styrkas.
        Sammanfattningsvis har fyra påminnelser skickats till polisen under perioden den
       15 januari 2001 - den 16 november 2001 men polisen har trots detta inte redovisat
       ärendet. Under den aktuella tiden har såväl Polismyndigheten som Åklagarkam-
       maren i Eskilstuna varit hårt arbetsbelastade varför det saknas anledning att tro att
       ytterligare påminnelser från Åklagarkammarens sida hade lett till att polisen gjort en
       annan prioritering.
Åklagarmyndigheten
       Det aktuella målet har omfattat ett tjugotal brottsmisstankar av olika slag vilket
       slutligen resulterat i att åtal väckts i sex fall genom beslut av kammaråklagaren BB
       den 6 juni 2002. Såvitt avser anmälan K4120-00 avseende olaga hot och skade-
                                                                         Dnr 1947-2002     Sid 3 (4)



      görelse har dessa inte lett till åtal eftersom utredningen redovisats först i maj 2002
      då dessa brott redan var preskriberade.
      Det är naturligtvis rent generellt sett inte acceptabelt att brottsutredningar tar en
      sådan tid att de misstänkta brotten hinner preskriberas. Åklagaren har i detta
      avseende naturligtvis ett ansvar för att försöka driva utredningen framåt så att en
      bedömning kan göras i sak om åtal skall väckas eller inte. I detta fall har åklagaren
      ett flertal gånger avgivit påminnelser till polisen och det har inte hjälpt. Hade då
      åklagaren kunnat göra mera? Det är svårt att bedöma nu i efterhand. Den nu aktuella
      brottsanmälan är förvisso inte den enda som polisen i Eskilstuna haft att hantera
      under den nu aktuella tiden. De prioriteringar som i utredningshänseende gjorts i den
      polisiära organisationen undandrar sig min bedömning. Jag kan inte med fog hävda
      att den varit felaktig i det nu aktuella fallet. Ytterligare påminnelser utöver de fyra
      som gjorts hade knappast lett till annat resultat. Jag kan bara konstatera att i det nu
      aktuella fallet har preskription inträtt samtidigt som en stor mängd andra utredningar
      – gällande såväl allvarligare som mindre allvarlig brottslighet än den nu aktuella –
      lett till lagföring.
AA kommenterade remissvaren.

Kopior av de påminnelser som BB hade skickat till polisen inhämtades från
åklagarmyndigheten.

Bedömning
En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned (23
kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken).

Av utredningen framgår att den här aktuella förundersökningen rörde olaga hot och
skadegörelse som påstods ha ägt rum i slutet av februari 2000. I denna vidtogs inga
utredningsåtgärder mellan den 19 april 2000 och den 5 februari 2002. Ärendet låg
således obearbetat under drygt ett år och nio månader. Förundersökningen lades
ned på grund av preskription i maj 2002. De anmälda gärningarna hade emellertid
preskriberats redan i slutet av februari 2002. Ett förhör med den misstänkte hölls i
början av mars 2002, varvid denne delgavs misstanke om de då preskriberade
brotten.

Jag kan mot denna bakgrund inte dela polismyndighetens uppfattning att utred-
ningen bedrivits med den skyndsamhet som man rimligen kan begära. Jag är
visserligen medveten om att arbetssituationen vid flera polismyndigheter under
senare år blivit ansträngd och att man bl.a. därför måste prioritera vissa ärenden
framför andra. Enligt min mening är det emellertid inte acceptabelt att ett ärende
blir liggande under mer än ett år och nio månader utan att några utredningsåtgärder
vidtas i det, och det är självfallet än mindre godtagbart att ett ärende ligger så
lång tid att brottet hinner preskriberas. Det får vidare naturligtvis inte inträffa att
polisen, efter det att preskription har inträtt, håller ett förhör med den misstänkte
och därvid delger denne misstanke om de preskriberade brotten. Polismyndigheten
kan således inte undgå kritik för det inträffade.

Ansvaret för förundersökningen i dess helhet vilar på undersökningsledaren. Han
skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhets-
intressen tas till vara. Undersökningsledaren skall också ge den som biträder
                                                                     Dnr 1947-2002    Sid 4 (4)



honom behövliga direktiv för arbetet (1 a § andra stycket förundersöknings-
kungörelsen).

BB har anfört att hon skickade påminnelser den 15 januari 2001, den 20 mars 2001,
den 18 september 2001 samt den 16 november 2001 till polismyndigheten. I dessa
påminnelser efterfrågades vad som hade hänt i ärendet och när utredningen
beräknades bli färdig. I den sista påminnelsen angavs också att BB inte hade
erhållit något besked med anledning av de tidigare påminnelserna. Av hennes
yttrande framgår vidare att hon i december 2001 fick beskedet att ärendet skulle
kunna slutredovisas i mitten av januari 2002. Åklagarmyndigheten har framhållit
att det är svårt att i efterhand bedöma om ytterligare insatser från åklagarens sida
hade hjälpt men stannat för att ytterligare påminnelser knappast hade lett till annat
resultat.

Det är naturligtvis svårt att i efterhand slå fast att ett alternativt förfaringssätt hade
lett till ett annat resultat. Enligt min mening borde BB emellertid, redan efter det att
hon sänt ett par påminnelser som inte fått önskad effekt, ha insett att det inte var
tillräckligt med skriftliga påminnelser, och detta särskilt med tanke på att hon över
huvud taget inte fått något svar från polisen på sina förfrågningar. En åklagare bör i
en sådan situation inte nöja sig med att bara ånyo skriftligen påminna polisen om
att ärendet ännu inte har redovisats. BB borde i det uppkomna läget exempelvis ha
personligen kontaktat utredaren eller dennes chef för att efterhöra vilka
utredningsåtgärder som vidtagits i ärendet samt för att påminna om att tidpunkten
för preskription närmade sig. Genom en sådan kontakt görs polisen på ett tydligt
sätt uppmärksam på tidsfaktorn, och den innebär också att utredaren påminns om
preskriptionsrisken och om att inga ytterligare utredningsåtgärder skall vidtas
sedan preskription har inträtt. Som har nämnts i det föregående ingår det i
undersökningsledarens övergripande ansvar för förundersökningen att se till att den
enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Hit hör självfallet att vidta de åtgärder
som krävs för att en misstänkt inte skall höras och delges misstanke om brott som
redan är preskriberade.

Av det nu sagda följer att inte heller åklagaren kan undgå kritik för sin hand-
läggning av förundersökningen.

Ärendet avslutas.
