# Allvarlig kritik mot Kriminalvården för att vissa intagna placerade i Fenixbyggnaderna underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt

JO 2021-03-31 dnr 1950-2019

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2021-03-31              1950-2019              1 (19)
Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                        Allvarlig kritik mot Kriminalvården för att vissa intagna placerade i
                        Fenixbyggnaderna underkastas mer ingripande övervakning och
                        kontroll än vad som är nödvändigt


                          Beslutet i korthet: Kriminalvården har tre byggnader med särskilt hög grad av
                          säkerhet och kontroll inrymda i anstalterna Hall, Kumla och Saltvik (s.k. Fenix-
                          byggnader). De byggdes ursprungligen för att ta emot intagna som omfattas av beslut
                          om placering på säkerhetsavdelning enligt 2 kap. 4 § fängelselagen. JO har tidigare
                          kritiserat Kriminalvården för att Fenixbyggnaden i anstalten Saltvik delvis har använts
                          för placering av intagna som inte är säkerhetsplacerade utan som av olika skäl är i
                          behov av skydd. Inom ramen för det här initiativärendet har JO fortsatt att titta på
                          Kriminalvårdens användning av dessa byggnader.
                          Utredningen har visat att Kriminalvården trots tidigare kritik inte vidtagit nödvändiga
                          åtgärder för att förbättra situationen för intagna i behov av skydd som placeras i
                          Fenixbyggnaderna. Dessa intagna underkastas fortfarande mer ingripande
                          övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt. JO finner detta mycket
                          anmärkningsvärt. Vidare får Kriminalvården kritik för att myndigheten beslutade att
                          inrätta skyddsplatser i anstalten Hall trots att det där inte fanns samma möjligheter att
                          anpassa verksamheten för dessa intagna som i anstalten Saltvik. Det har också
                          kommit fram att Kriminalvården under JO:s handläggning beslutat att placera fler
                          grupper av intagna som inte omfattas av beslut om säkerhetsplacering i
                          Fenixbyggnaderna. Det är enligt JO en synnerligen bekymmersam utveckling.
                          JO ifrågasätter inte att Kriminalvården har ett akut behov av fler anstaltsplatser, det
                          talar inte minst den problematiska beläggningssituationen för. Det är dock enligt JO
                          inte en godtagbar anledning för att placera intagna med mer ingripande övervakning
                          och kontroll än vad som är nödvändigt, i strid med fängelselagens bestämmelser. JO
                          understryker att Kriminalvården måste utforma sina anstalter för att kunna tillgodose
                          intagnas behov av t.ex. skydd oavsett vilken grad av övervakning och kontroll den
                          intagne i övrigt har behov av. Hon konstaterar också att Fenixbyggnaderna inte är
                          anpassade för ett flexibelt platsutnyttjande och att det finns tydliga begränsningar i
                          fråga om vilka anpassningar som är möjliga att göra för att kompensera för den slutna
                          miljön.
                          Sammantaget förtjänar Kriminalvården enligt JO allvarlig kritik för de brister som har
                          uppmärksammats inom ramen för ärendet. En kopia av beslutet skickas till regeringen
                          för kännedom.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                       Dnr 1950-2019         Sid 2 (19)




Bakgrund
Sedan 2011 har Kriminalvården tre särskilda byggnader med totalt 72 platser
inrymda i anstalterna Hall, Kumla och Saltvik (nedan benämnda Fenix-
byggnader eller säkerhetsenheter). De byggdes i syfte att ta emot intagna som
bl.a. bedömts ha en varaktig rymningsrisk och som dessutom ansetts vara
särskilt benägna att återfalla i allvarlig brottslighet, dvs. intagna i behov av en
placering på säkerhetsavdelning enligt 2 kap. 4 § fängelselagen (2010:610).
Detta ändamål har haft en stor inverkan på utformningen av den fysiska miljön,
vilket bl.a. beskrivits av JO på följande sätt (se JO 2016/17 s. 174):

      Säkerhetsenheternas mycket bestämda syfte har haft en stor inverkan på
      utformningen av den fysiska miljön. De återfinns i separata byggnader som är
      åtskilda från övriga anstaltsbyggnader med en hög mur. En säkerhetsenhet kan
      därmed sägas vara en anstalt i anstalten. Vid inpassering i säkerhetsenheten
      utförs en särskild inpasseringskontroll. Varje säkerhetsenhet består av fyra små
      avdelningar med sex platser på varje avdelning.
      Avdelningarna är utformade för att vara ”självförsörjande” på så sätt att på av-
      delningen finns en lokal för arbetsdrift, motionsutrymme och rastgård. Tanken är
      att de intagna ska tillbringa sin huvudsakliga tid på avdelningen och inte komma
      i kontakt med andra intagna förutom de som är placerade på samma avdelning.
      För att förhindra rymning eller fritagning är avdelningarnas rastgårdar utformade
      som burar. Slutligen kan nämnas att personalnärvaron är extra hög på
      säkerhetsenheterna, och därtill är de intagnas allmänna utrymmen bild- och
      ljudövervakade.
      Kort sagt är en säkerhetsavdelning den mest kontrollerade miljö en intagen som
      inte är föremål för en avskildhetsplacering kan placeras i.
Under ett antal år har JO uppmärksammat att Kriminalvården beslutat att
använda en del av platserna i Fenixbyggnaderna till placering av andra intagna
än de som omfattas av beslut om placering på säkerhetsavdelning enligt 2 kap.
4 § fängelselagen. I det nämnda beslutet i maj 2016 uttalade dåvarande chefsJO
Elisabet Fura kritik mot Kriminalvården för att vissa av platserna på anstalten
Saltviks säkerhetsenhet använts till att placera intagna med skyddsbehov och
anförde bl.a. följande:

      Den ”omvandling” som Kriminalvården har försökt genomföra genom
      platsbesluten har visat sig svår. Resultatet av det här initiativet understryker att
      det finns tydliga gränser för vilka lättnader som kan införas för de intagna som
      placeras på en säkerhetsenhet utan att omfattas av 2 kap. 4 § fängelselagen. Trots
      införda lättnader utgör säkerhetsenheterna en mycket kontrollerad och övervakad
      miljö.
      Jag är av uppfattningen att den speciella miljö som säkerhetsenheterna utgör inte
      gör dem lämpade för annan placering än placering av intagna som omfattas av
      2 kap. 4 § fängelselagen. Av den anledningen är jag kritisk till att Kriminal-
      vården använder dessa platser för placering av andra kategorier av intagna och
      därmed gör anstaltsvistelsen för dessa intagna mer ingripande än nödvändigt.
      Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller
      förnedrande behandling eller bestraffning (CPT), besökte i samband med sitt
      besök i Sverige i maj 2015 anstalten Saltviks säkerhetsenhet. I rapporten efter
      besöket (s. 31) rekommenderar CPT att åtgärder ska vidtas för att hitta
      alternativa placeringar utanför säkerhetsenheterna för de intagna som är i behov
      av skydd [se CPT/Inf (2016) 1, punkterna 54–61, min anm.]. Jag ansluter mig till
                                                                          Dnr 1950-2019        Sid 3 (19)




      CPT:s rekommendation i detta avseende. Enligt min mening bör Kriminalvården
      omedelbart påbörja arbetet med att hitta alternativa placeringar.
JO har därefter fortsatt att följa Kriminalvårdens användning av platserna i
Fenixbyggnaderna, bl.a. genom att inspektera anstalten Saltvik i november 2017
(dnr 7573-2017). Vid den inspektionen framkom att Kriminalvården hade
vidtagit vissa åtgärder för att förändra situationen för de intagna som var
skyddsplacerade på anstaltens säkerhetsenhet. ChefsJO Elisabeth Rynning
uttalade i protokollet från inspektionen bl.a. följande:

      Sammantaget kan jag efter inspektionen konstatera att det inte har skett några
      märkbara förbättringar av förhållandena för intagna som är skyddsplacerade på
      anstaltens säkerhetsenhet. Tvärtom har flera intagna uppgett att det blivit mer
      restriktivt när det gäller lättnader på enheten under senare år, och att bl.a.
      möjligheterna till aktiviteter utanför enheten har minskat. Jag har dock fått veta
      att det pågår ett arbete med att sätta upp olika dagordningar för personer som är
      skydds- och säkerhetsplacerade för att tydliggöra skillnaderna mellan dessa
      grupper och hitta fler lättnader för intagna på skyddsplats.
      Jag ser positivt på det arbete som pågår i anstalten med att tydliggöra och
      utveckla lättnader för intagna som inte omfattas av 2 kap. 4 § fängelselagen. Jag
      vill dock understryka att jag hittills inte har sett något resultat av det arbetet och
      att situationen för intagna som är skyddsplacerade inte verkar ha förbättrats
      sedan JO:s beslut i maj 2016. Jag är mycket kritisk till det. Kriminalvården bör
      omgående vidta åtgärder för att säkerställa att anstaltsvistelsen för intagna på
      skyddsplats inte blir mer ingripande än nödvändigt.

Initiativ m.m.
Efter en uppföljande inspektion av anstalten Saltvik i augusti 2018
(dnr 6027-2018) beslutade chefsJO Elisabeth Rynning med anledning av de
iakttagelser som gjorts att i ett initiativärende utreda förutsättningarna för att
placera andra grupper av intagna, än de med beslut om säkerhetsplacering, på
Kriminalvårdens säkerhetsenheter. Initiativet har handlagts i detta ärende.
Sedan den 1 januari 2020 ingår Kriminalvården i mitt ansvarsområde och jag
övertog då ärendet.

Utredning
Beslut om anstaltsplacering för samtliga skyddsplacerade på anstalten Saltviks
säkerhetsenhet begärdes in och granskades.

JO:s medarbetare genomförde i augusti och september 2019 inspektioner av
Fenixbyggnaderna i anstalterna Hall och Saltvik, som vid den tidpunkten var de
två platser där intagna med skyddsbehov var placerade i en sådan byggnad.
Iakttagelserna från dessa inspektioner redovisades i två separata
inspektionsprotokoll (dnr 5852-2019 och 6328-2019).

JO begärde därefter att Kriminalvården skulle lämna upplysningar om och yttra
sig över vissa frågor om myndighetens användning av platserna i Fenixbygg-
naderna med inriktning på situationen för skyddsplacerade intagna där.
Frågorna framgår av myndighetens remissvar nedan.
                                                                        Dnr 1950-2019        Sid 4 (19)




I remissvaret anförde Kriminalvården, genom generaldirektören, bl.a. följande
(bilagan har här utelämnats):

       Ärendet m.m.
       JO har begärt att Kriminalvården ska yttra sig över och lämna upplysningar om
       myndighetens användning av platser på säkerhetsenheter (i vardagligt tal kallat
       Fenixbyggnader) för placering av intagna som inte omfattas av bestämmelserna
       om säkerhetsplacering i 2 kap. 4 § fängelselagen (2010:610).
       Uppgifter till stöd för att bereda yttrandet har hämtats in från region Nord och
       region Stockholm samt säkerhetsavdelningen, placeringssektionen, planerings-
       enheten för anstalt och häkte och sektionen för verkställighetsinnehåll i anstalt
       och häkte vid Kriminalvårdens huvudkontor.

       Rättsliga utgångspunkter
       Kriminalvården ska verka för att a) påföljder verkställs på ett säkert, humant och
       effektivt sätt, b) lagföring kan ske på ett effektivt sätt och c) återfall i brott
       förebyggs. Myndigheten ska särskilt vidta åtgärder som syftar till att förhindra
       brottslighet under verkställigheten, förbereda frigivningen, bekämpa
       narkotikamissbruket och anpassa innehållet i verkställigheten efter varje individs
       behov.1
       Anstaltsorganisationen ska vara utformad på så sätt att den tillgodoser dels olika
       behov av övervakning och kontroll, dels de intagnas behov av sysselsättning
       samt främjar en ändamålsenlig planering av de intagnas frigivning. 2
       Varje intagen i häkte eller anstalt ska bemötas med respekt för sitt människo-
       värde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med
       frihetsberövandet. Verkställigheten ska utformas så att negativa följder av
       frihetsberövandet motverkas. I anstalt ska verkställigheten utformas så att den
       intagnes anpassning i samhället underlättas och i den utsträckning det är möjligt,
       med hänsyn till kravet på samhällsskydd, ska verkställigheten särskilt inriktas på
       åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott. 3
       Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än
       vad som följer av fängelse- eller häkteslagen eller som är nödvändiga för att
       ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller
       tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med
       åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. 4 Detta
       utgör de grundläggande ramarna inom vilka Kriminalvården har att utöva sina
       befogenheter (prop. 2009/10:135 s. 121 och s. 183). Alla inskränkningar som kan
       bli aktuella är alltså inte uttryckligen reglerade i fängelse- och häkteslagstift-
       ningen, utan följer av Kriminalvårdens uppgift att bl.a. upprätthålla ordningen
       och säkerheten (se JO dnr 4790-2019).
       Kriminalvården ska som huvudregel besluta om särskilda villkor som är
       nödvändiga av säkerhetsskäl vid bl.a. placering i anstalt. för intagna som avtjänar
       fängelse i lägst fyra år. När det finns särskilda skäl ska myndigheten besluta om
       sådana villkor för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. 5




1 2 § förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården, kriminalvårdsinstruktionen.

2 3 § kriminalvårdsinstruktionen.

3 1 kap. 4 och 5 § fängelselagen och 1 kap. 4 och 5 § häkteslagen (2010:611).

4 1 kap. 6 § fängelselagen och 1 kap. 6 § häkteslagen.

5 1 kap. 7 § första stycket 1 och andra stycket fängelselagen.
                                                                        Dnr 1950-2019        Sid 5 (19)




       En intagen får inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande
       övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att ordningen eller
       säkerheten ska kunna upprätthållas. Vid val av placering ska myndigheten i den
       utsträckning det är möjligt ta hänsyn till den intagnes behov av sysselsättning,
       omvårdnad och lämplig frigivningsplanering. 6
       Vid bedömningen av hur en intagen ska placeras ska risken för rymning,
       fritagning, fortsatt brottslighet, missbruk och annan misskötsamhet och behovet
       av att undvika en olämplig sammansättning av intagna och att i övrigt kunna
       bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalt särskilt beaktas.7
       Det är tillåtet att placera en intagen på en avdelning med särskilt hög grad av
       övervakning och kontroll (säkerhetsavdelning) när det finns en varaktig risk för
       rymning eller fritagning och det kan antas att den intagne är särskilt benägen att
       fortsätta allvarlig brottslig verksamhet. Placering på säkerhetsavdelningen får
       också göras när det kan antas att en sådan placering är nödvändig för att
       förhindra den intagne från allvarlig brottslighet verksamhet under
       anstaltsvistelsen.8

## Upplysningar

Uppgift om platsanvändningen och beläggningsgraden vid Kriminalvårdens tre
       Fenixbyggnader.
       Se bilaga A.
          Av bilagan framkommer att de 72 platserna i Fenixbyggnaden i juni 2020 var
          fördelade enligt följande: 36 säkerhetsplatser med en beläggningsgrad om
          55 procent, 12 skyddsplatser med en beläggningsgrad om 78 procent,
          6 relationsbrottsplatser med en beläggningsgrad om 96 procent,
          6 normalplatser med en beläggningsgrad om 97 procent,
          6 riksmottagningsplatser med en beläggningsgrad om 96 procent och
          6 häktesplatser med en beläggningsgrad om 112 procent [JO:s anm.].

       Uppgift om antal platser som Kriminalvården har tillgång till för intagna med
       skyddsbehov (t.ex. skyddsplatser i Fenixbyggnaderna och s.k. ro-platser), vilka
       olika typer av platser det är och beläggningsgraden vid dessa platser.
       Se bilaga A.
          Av bilagan framkommer att Kriminalvården i juni 2020 hade 12
          skyddsplatser i Fenixbyggnaderna med en beläggningsgrad om 78 procent
          och 58 ro-platser med en beläggningsgrad om 90 procent [JO:s anm.].

       Uppgift om under hur lång tid de intagna med skyddsbehov generellt är placerade i
       en Fenixbyggnad och hur lång strafftid som återstått när dessa intagna har flyttats
       till en annan skyddsplats.
       Av uppgifter hämtade från kriminalvårdsregistret framgår följande. Det finns för
       närvarande tio klienter som är skyddsplacerade [remissvaret är daterat den
       7 september 2020, JO:s anm.]. Av dessa har den klient som varit placerad längst
       haft placeringen sedan 2011 och tre av klienterna har skrivits in under 2020.
       Övriga sex klienter har skrivits in under perioden 2013 till 2019. Kriminalvården
       saknar dock detaljerad information om hur lång tid intagna med skyddsbehov i




6 2 kap. 1 fängelselagen.

7 10 § fängelseförordningen (2010:2010).

8 2 kap. 4 § fängelselagen.
                                                                           Dnr 1950-2019        Sid 6 (19)




       allmänhet är placerade på skyddsplats på säkerhetsenhet eller hur lång strafftid
       som i regel återstår när intagna förflyttas därifrån.

## Yttrande

Vad är det rättsliga stödet för att placera andra intagna än de med beslut om
       säkerhetsplacering i Fenixbyggnaderna? Vilka faktorer är avgör ande för
       användningen av platserna i dessa tre byggnader?
       Intagna med omfattande skyddsbehov kan placeras på säkerhetsenhet med stöd
       av 2 kap. 1 § fängelselagen. Den avgörande faktorn för beslut om placering på
       sådan enhet är att den intagne har ett skyddsbehov som endast kan tillgodoses på
       en sådan enhet. I första hand tillgodoses den intagnes skyddsbehov genom
       placering på normalavdelning där det finns möjlighet att undvika en olämplig
       sammansättning av de intagna. Om det inte är möjligt att tillgodose den intagnes
       skyddsbehov på en normalavdelning undersöker myndigheten om skyddsbehovet
       kan tillgodoses genom placering på en s.k. ro-plats9 eller genom placering på
       annan specialavdelning, t.ex. en avdelning för personer dömda för sexualbrott.
       Intagna som har ett mer omfattande skyddsbehov än vad som är möjligt att
       tillgodose inom ramen för en ro-placering eller placering på specialavdelning
       kan skyddsplaceras på säkerhetsenhet. En placering av en intagen med
       omfattande skyddsbehov på en ro-avdelning skulle t.ex. kunna innebära att den
       intagne behöver placeras i avskildhet av säkerhetsskäl. Ett beslut om
       skyddsplacering fattas enligt Kriminalvårdens arbetsordning i särskild ordning.
       En placering på skyddsenhet blir aktuell först när alla andra möjligheter att
       tillgodose den intagnes skyddsbehov inom ramen för tillgänglig övervakning och
       kontroll är uttömda. Ett sådant skyddsbehov kan t.ex. uppstå när den intagne har
       hoppat av ett kriminellt nätverk, avgett vittnesmål, varit polisinformatör eller
       tidigare varit anställd hos exempelvis polisen eller Kriminalvården.

       Hur hanterar Kriminalvården intagna som är i behov av skydd?
       a. Vilka likheter och skillnader finns mellan de olika typer av s.k. skyddsplatser som
           finns inom Kriminalvården?
            Såväl ro-placering som skyddsplacering på säkerhetsenhet innebär kontakt
            med ett begränsat antal övriga intagna och en noga avvägd
            klientsammansättning. Kontakterna med övriga intagna är dock i regel mer
            begränsade vid en skyddsplacering. Ärenden avseende besöks- och
            telefontillstånd samt hantering av försändelser behandlas likvärdigt, liksom
            ärenden om permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt. Besök
            genomförs i huvudsak i besökslokaler som tillhör anstalternas
            normalavdelningar.
            Säkerhetsenheternas syfte har haft inverkan på utformningen av den fysiska
            miljön på enheterna. De återfinns i separata byggnader åtskilda från övriga
            anstaltsbyggnader, vilket hänger samman med att de ska svara mot mycket
            högt ställda säkerhetskrav. Möjligheterna för skyddsplacerade att använda
            sysselsättningslokaler, rastgårdar och övriga lokaler utanför enheterna är
            därför också begränsade. Det beror på att möjligheterna att förflytta klienter
            med skyddsbehov till lokaler utanför säkerhetsenheterna påverkas av bl.a.
            anstaltens totala tillgång till lokaler, hur dessa används av övriga klienter på
            anstalten och av hur logistiken kring klientförflyttningarna på anstalten ser
            ut. Även de skyddsplacerades möjligheter att delta i olika
            behandlingsprogram utanför enheterna samt att genomföra särskilda
            utslussningsåtgärder är begränsade. Begränsningarna är främst kopplade till




9 För intagna med ett lägre skyddsbehov finns s.k. ro-platser på flera anstalter.
                                                                     Dnr 1950-2019     Sid 7 (19)




     de intagnas skyddsbehov och vilka möjligheter som Kriminalvården har att
     tillgodose detta i samband med t.ex. utslussningsåtgärder och sysselsättning
     utanför säkerhetsenheterna. Kriminalvården vill i sammanhanget särskilt
     framhålla att myndigheten är medveten om att det inte finns något stöd i
     fängelselagen för att neka utslussningsåtgärder med hänvisning till att det
     finns ett skyddsbehov för den intagne. I praktiken är det dock på så sätt att
     den hotbild som finns mot vissa intagna innebär att det skulle vara förenat
     med allvarliga risker såväl för den intagne som för den personal och övriga
     personer som vistas i t.ex. halvvägshus och hem för vård och boende om den
     intagne skulle genomgå utslussningsåtgärd där.
     Därutöver kan nämnas att personaltätheten på säkerhetsenheterna är högre
     än på ro-avdelningar, vilket gör det möjligt att erbjudna intagna där
     aktiviteter tillsammans med personal i högre utsträckning jämfört med vad
     som kan erbjudas placerade på en ro-avdelning.
b.   Är antalet skyddsplatser tillräckligt?
     Myndigheten bedömer att antalet skyddsplatser på säkerhetsenhet är
     tillräckligt. Det planeras dock för en ökning av antalet mindre avdelningar i
     de högre säkerhetsklasserna 1 och 2 inom ramen för den kommande
     kapacitetsökningen. Sådana avdelningar förbättrar myndighetens
     förutsättningar att placera intagna med olika grader av skyddsbehov.
c.   Vilka faktorer är avgörande för om en intagen med skyddsbehov ska placeras i en
     Fenixbyggnad?
     Se svaret under fråga 1.
d.   I vilka avseenden är de andra skyddsplatserna, t.ex. de s.k. ro-platserna inte
     tillräckliga för att tillgodose dessa intagnas behov av skydd?
     När det exempelvis finns en allvarlig hotbild från grov organiserad
     brottslighet gentemot en intagen är det förenat med stora svårigheter att hitta
     en ro-plats som har en lämplig klientsammansättning ur skyddssynpunkt. I
     de fall det ens skulle vara möjligt att i en sådan situation tillgodose
     skyddsbehovet på en ro-avdelning, skulle det krävas att placeringen på ro-
     avdelningen förenades med en högre grad av övervakning och kontroll än
     vad som i regel förekommer på skyddsavdelningarna i säkerhetsenheterna.
     Till skillnad från ro-avdelningarna är säkerhetsenheterna självförsörjande
     och har i regel färre antal intagna. Därför blir behovet av övervakning och
     kontroll av intagna med omfattande skyddsbehov mindre på en
     säkerhetsenhet än på en ro-avdelning.

Vilka särskilda åtgärder vidtas för de intagna som är placerade i en Fenix -byggnad
för att deras anstaltsvistelse inte ska bli mer ingripande än nödvändigt?
a. Vilka skillnader görs mellan intagna som är skyddsplacerade och
     säkerhetsplacerade i dessa byggnader?
     Den fysiska miljön är i stort sett identisk, som exempel kan nämnas
     rastgårdarnas och sysselsättningslokalernas utformning. Skyddsplacerade är
     dock inte underkastade samma övervakning och kontroll som
     säkerhetsplacerade. Samtliga skyddsplacerade har möjlighet att vid ett
     tillfälle per vecka besöka bollhall eller gymnastiksal och bibliotek. Vid
     anstalten Saltvik har skyddsplacerade även möjlighet att använda en större
     rastgård samt besöka bastu och kiosk en gång per vecka. Då
     riskbedömningen för skyddsplacerade i regel ser annorlunda ut än den för
     säkerhetsplacerade finns det även möjlighet för vissa skyddsplacerade vid
     anstalten Saltvik att efter en individuell prövning att få tillgång till fler
     verktyg och redskap vid sysselsättning.
b.   Skiljer sig förutsättningarna för sådana åtgärder mellan de olika anstalterna?
     Ja, vid anstalten Saltvik har t.ex. skyddsplacerade något större möjligheter
     att vistas i lokaler utanför säkerhetsenheten än vad skyddsplacerade vid
     anstalten Hall har. Det beror bl.a. på att promenadgårdarna på de andra
     delarna av Hall saknar insynsskydd, vilket medför att de skyddsplacerade
                                                                    Dnr 1950-2019       Sid 8 (19)




     skulle exponeras för intagna på anstaltens övriga avdelningar om de vistades
     där. Men det beror också på att anstalten Halls sysselsättningslokaler
     används av övriga avdelningar i sådan utsträckning att det inte är möjligt att
     låta de skyddsplacerade använda dessa utan att ta bort sysselsättning för
     andra grupper av intagna.
c.   Hur ser Kriminalvården på att använda andra sysselsättningslokaler och
     rastgårdar än de som finns i eller i anslutning till Fenixbyggnaderna?
     Det är upp till de lokala verksamhetsställena, efter samråd med
     Säkerhetsavdelningen vid Kriminalvårdens huvudkontor, att besluta om att
     skyddsplacerade ska få använda lokaler utanför säkerhetsenheterna. Ett
     sådant beslut kräver dock att det är praktiskt genomförbart med hänsyn till
     ordning och säkerhet.
d.   Under inspektionen 2019 uppgavs att anstalterna Hall och Saltvik i flera
     avseenden behandlar skyddsplacerade i Fenixbyggnaderna på samma sätt som
     de intagna som är placerade vid anstalternas normalavdelningar, t.ex. vad gäller
     promenadtider och innehavsfrågor. Hur resonerar Kriminalvården avseende den
     betydligt mer slutna miljö som en placering i en Fenixbyggnad innebär jämfört
     med en placering på en normalavdelning?
     Genom att skyddsplacerade får tillgång till sysselsättningslokaler utanför
     byggnaden samt bibliotek m.m. kompenseras de begränsningar som
     säkerhetsenheternas fysiska utformning för med sig (se ovan). En
     skyddsplacering i en säkerhetsenhet innebär dock ofrånkomligt mer
     övervakning och kontroll i vissa avseenden (högre personaltäthet) samt
     begränsningar ifråga om bl.a. möjligheter att delta i behandlingsprogram och
     sysselsättning utanför avdelningen.

Risker och behov för intagna med skyddsbehov ser mycket olika ut. Hur hanterar
Kriminalvården detta exempelvis när det gäller personal ens förhållningssätt,
kontroll och tvångsåtgärder samt utrustning vid en s.k. skyddsavdelning i en
Fenix-byggnad?
Det görs individuella risk- och behovsbedömningar inför beslut om placering.
Bedömningarna ligger sedan till grund för hur personalen ska förhålla sig till
respektive intagen. Det finns mycket höga risker förknippade med intagna som
placeras på skyddsavdelning på säkerhetsenhet, vilket påverkar hur personalen
måste förhålla sig till dessa intagna för att det ska vara möjligt att upprätthålla
säkerheten.

Hur bedömer Kriminalvården att genomförandet av beslutet att även införa
skyddsplatser i anstalten Halls Fenix-byggnad har gått? Vilka svårigheter har
myndigheten ställts inför och hur har dessa hanterats?
Kriminalvården bedömer att beslutet har fått avsedd effekt eftersom det på flera
anstalter har behövts skyddsplatser för intagna med omfattande skyddsbehov.
De svårigheter som har uppmärksammats från lokal nivå har bl.a. handlat om att
det saknas tillgång till formellt underlag avseende risk- och hotbildsbedömning
samt att man upplever att placeringsbesluten till sin karaktär är kortfattade.
Personalen har även uppgett att de har upplevt vissa svårigheter att behandla
skyddsplacerade och säkerhetsplacerade i samma byggnad.
Frågeställningarna har omhändertagits av Kriminalvården i ett utrednings-
uppdrag. Uppdraget syftar bl.a. till att avhjälpa dessa brister. Uppdraget ska
slutredovisas den 30 november 2020. Slutredovisningen ska göras i form av ett
förslag till verksamhetsuppdrag till säkerhetsenheterna.
                                                                        Dnr 1950-2019         Sid 9 (19)




      Hur anser Kriminalvården att de 72 platserna i Fenix -byggnaderna ska användas
      framöver? Vilka åtgärder vidtar Kriminalvården för att undvika att andra grupper
      intagna än säkerhetsplacerade intagna placeras där permanent?
      Av myndighetens beslut om inriktning, dnr 2018-28965, framgår att
      grundfördelningen av de 72 platserna i säkerhetsenheterna ska göras enligt
      följande.
      Kriminalvården ska ha 24 säkerhetsplatser vid anstalten Kumla, 18 platser vid
      anstalten Hall och 12 platser vid anstalten Saltvik. Det ska finnas 6 skyddsplatser
      vid anstalten Hall och 12 skyddsplatser vid anstalten Saltvik.
      Därefter har det fattats ytterligare beslut om att inrätta riksmottagningsplatser,
      relationsvåldsplatser, normalplatser och häktesplatser i säkerhetsenheterna
      eftersom det ansträngda beläggningsläget kräver ett flexibelt platsutnyttjande.
      Kriminalvården anser alltså att de 72 platserna på säkerhetsenheterna lämpar sig
      för andra grupper av intagna med omfattande skyddsbehov och andra faktorer
      som medför mycket höga risker. Kriminalvårdens framtida kapacitetsökning
      kommer dock att ge bättre förutsättningar för differentiering och omhänder-
      tagande av klienter skyddsbehov inom samtliga säkerhetsklasser.

      Vilket arbete pågår med att hitta alternativa placeringar för intagn a som är i behov
      av skydd och för närvarande placeras i en Fenix-byggnad?
      Kriminalvården arbetar kontinuerligt med översyn av placeringarna för de
      klienter som är placerade på skyddsplats på säkerhetsenhet. De klienter vars
      risker bedöms kunna hanteras på avdelning eller anstalt med lägre grad av
      säkerhet och kontroll omplaceras. På lokal nivå finns det även möjlighet att
      utreda alternativa placeringar inom ramen för arbetet med
      verkställighetsplaneringen.
En intagen, som var skyddsplacerad i en Fenixbyggnad, har under ärendets
handläggning inkommit med två skrivelser om förhållandena för dessa intagna.

Kriminalvården meddelade den 2 februari 2021 att det utredningsuppdrag för
säkerhetsenheterna som hänvisas till i remissvaret har blivit försenat och
beräknas slutföras först under maj 2021. Jag har även fått veta att det pågår ett
arbete inom Kriminalvården med en förändrad anstaltsklassificering i fyra
säkerhetsklasser.

Rättsliga utgångspunkter
Kriminalvården har redovisat en del av den relevanta rättsliga regleringen. För
att få en överblick anser jag dock att det finns skäl att upprepa den i samband
med beskrivningen av några ytterligare rättsliga utgångspunkter.

Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället
underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas
(1 kap. 5 § första stycket fängelselagen).

Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än
som följer av fängelselagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller
säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast
användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre
ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (1 kap. 6 § fängelselagen).
                                                                  Dnr 1950-2019       Sid 10 (19)




En intagen får inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande
övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller
säkerheten ska kunna upprätthållas. Vid beslut om placering ska, i den
utsträckning det är möjligt, hänsyn tas till den intagnes behov av sysselsättning,
omvårdnad och en lämplig frigivningsplanering (2 kap. 1 § fängelselagen).

Vid bedömningen enligt 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen ska enligt 10 §
fängelseförordningen (2010:2010) följande särskilt beaktas:
1. risken för rymning, fritagning, fortsatt brottslighet, missbruk och annan
    misskötsamhet, och
2. behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna och att i
    övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalt.

Av allmänna råd till 2 kap. 1 § fängelselagen framgår att ett beslut om placering
ska föregås av en helhetsbedömning i varje enskilt fall. Denna bedömning får
inte mynna ut i att en intagen placeras under högre eller lägre grad av
övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller
säkerheten ska kunna upprätthållas. Graden av övervakning och kontroll
framgår i första hand av anstaltens eller avdelningens säkerhetsklass (se
Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd [KVFS 2011:1] om fängelse,
FARK Fängelse).

Vid bedömningen av de risker som framgår av 10 § 1 fängelseförordningen ska
särskilt beaktas
1. karaktären och omfattningen av den intagnas tidigare och aktuella
    brottslighet,
2. utfallet av tidigare och pågående verkställighet,
3. strafftidens längd och återstående verkställighetstid,
4. om den intagne ska utvisas eller avvisas efter frigivning eller saknar
    anknytning till riket,
5. om den intagne är medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt
    nätverk eller grov organiserad brottslighet och
6. den intagnes personliga förhållanden, såsom missbruk eller psykisk ohälsa
    (2 kap. 1 § FARK Fängelse).

I allmänna råd till 10 § 2 fängelseförordningen anges att en olämplig
sammansättning av intagna kan uppkomma t.ex. när det gäller intagna som är
dömda i samma mål eller som är medlemmar i eller har annan koppling till
samma eller rivaliserande kriminella nätverk, om en intagen riskerar att utsättas
för övergrepp av en annan intagen eller om en intagen kan befaras påverka en
annan intagen att allvarligt störa ordningen eller säkerheten. Att behovet av att i
övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalt särskilt ska beaktas
innebär bl.a. att hänsyn kan tas till Kriminalvårdens behov av att ha anstalter
och avdelningar med olika inriktning, t.ex. behandling eller omvårdnad (se
FARK Fängelse).
                                                                   Dnr 1950-2019       Sid 11 (19)




En intagen ska omplaceras till en annan anstalt eller avdelning om graden av
övervakning och kontroll där han eller hon är placerad inte motsvarar vad som
är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas
(2 kap. 3 § första stycket FARK Fängelse).

En intagen får enligt 2 kap. 4 § första stycket fängelselagen placeras på en
avdelning med särskild hög grad av övervakning och kontroll
(säkerhetsavdelning) om
 1. det finns en varaktig risk för att den intagne rymmer eller fritas och det kan
     antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig
     verksamhet, eller
 2. det finns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra den
     intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen i anstalt.

Ett beslut om placering på en säkerhetsavdelning ska omprövas så ofta det finns
anledning till det, dock minst en gång i månaden (2 kap. 4 § andra stycket
fängelselagen).

Bedömning
Inledning
Utgångspunkten vid placering i anstalt är alltså att en intagen inte får placeras så
att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad
som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas
(2 kap. 1 § fängelselagen). Som jag tidigare redogjort för är Kriminalvårdens
Fenixbyggnader den mest kontrollerade miljö som en intagen som inte är
föremål för en avskildhetsplacering kan placeras i. De byggdes i syfte att
inrymma intagna som har behov av att placeras på säkerhetsavdelning, dvs. en
avdelning med särskild hög grad av övervakning och kontroll (se 2 kap. 4 §
fängelselagen). Intagna som är placerade i Fenixbyggnaderna har vidare sämre
möjligheter att delta i behandlingsprogram och sysselsättning utanför
avdelningen samt att genomföra särskilda utslussningsåtgärder.

Som jag beskrivit under Bakgrund har JO under ett antal år uppmärksammat
Kriminalvårdens användning av Fenixbyggnaden i anstalten Saltvik och uttalat
kritik mot att myndigheten använt lokalerna för att placera andra intagna än de
säkerhetsplacerade som byggnaderna var tänkta för. JO:s kritik bottnar i att
Fenixbyggnaderna utgör en så pass kontrollerad och övervakad miljö att
verkställigheten för intagna som inte omfattas av beslut om säkerhetsplacering
blir mer ingripande än nödvändigt (se JO 2016/17 s. 174). Som tidigare
framgått har även CPT uttalat sig om situationen för intagna i behov av skydd
som placerats i Fenixbyggnaderna.

Inom ramen för det här ärendet har JO fortsatt att följa Kriminalvårdens
användning av Fenixbyggnaderna med särskilt fokus på intagna med
skyddsbehov som har placerats där. Fram till den 1 maj 2019 fanns särskilda
avdelningar för dessa intagna (s.k. skyddsavdelningar) enbart i anstalten
                                                                    Dnr 1950-2019       Sid 12 (19)




Saltviks Fenixbyggnad. Under ärendets handläggning har Kriminalvården dock
beslutat att också öppna en skyddsavdelning i anstalten Halls Fenixbyggnad.
Vidare har det framkommit, bl.a. vid JO:s inspektioner, att myndigheten i större
utsträckning än tidigare använder byggnaderna för placeringar av också andra
grupper av intagna, exempelvis s.k. normalintagna och intagna vid
riksmottagningen (se bl.a. dnr 6328-2019, O 36-2019 och JO 2020/21 s. 219).
Detta har även bekräftats i Kriminalvårdens yttrande till JO.

Jag vill redan här framhålla att jag principiellt delar JO:s tidigare uppfattning att
Fenixbyggnaderna inte ska användas för placering av andra intagna än de som
omfattas av beslut om placering på säkerhetsavdelning enligt 2 kap. 4 §
fängelselagen. Det som framkommit vid inspektionerna av Fenixbyggnaderna i
anstalterna Hall och Saltvik har förstärkt bilden av att det är mycket svårt att
anpassa verksamheten där på ett sätt som kompenserar för de begränsningar
som byggnadernas fysiska utformning innebär. Jag kommer nedan att utveckla
mina synpunkter genom att bl.a. uttala mig om de rättsliga förutsättningarna för
placering i Fenixbyggnaderna och om de anpassningar som hittills har införts
för intagna som inte är säkerhetsplacerade. Vidare gör jag vissa uttalanden om
införandet av skyddsplatser i Fenixbyggnaden i anstalten Hall.

Kriminalvårdens användning av platserna i Fenixbyggnaderna
Av Kriminalvårdens redovisning framgår att myndigheten vid tiden för
remissvaret i september 2020 använde de 72 platserna i Fenixbyggnaderna för
placering av sex olika grupper av intagna. Förutom platser för säkerhets-
placerade respektive skyddsplacerade hade myndigheten beslutat att det skulle
finnas relationsvåldsplatser, normalplatser, riksmottagningsplatser och
häktesplatser i dessa byggnader. Kriminalvårdens uppfattning tycks vara att om
myndigheten inte har fattat beslut om att en viss avdelning i en Fenixbyggnad
utgör en säkerhetsavdelning är den inte att anse som en sådan avdelning som
avses i 2 kap. 4 § fängelselagen, oavsett graden av säkerhet och kontroll (se
t.ex. Kriminalvårdens yttrande i JO:s ärende dnr 4266-2019 där jag meddelade
beslut den 20 januari 2020).

Kriminalvårdens resonemang verkar därtill enbart gälla i vissa avseenden och
jag har svårt att se vad det i praktiken innebär annat än att samma fysiska
utrymmen endast ges en annan språklig benämning. Myndigheten omplacerade
exempelvis i september 2019 en intagen, som omfattades av beslut om
säkerhetsplacering enligt 2 kap. 4 § fängelselagen, till ”säkerhetsavdelning i
anstalten Saltvik” trots att någon sådan då inte fanns. Vid den tidpunkten hade
Kriminalvården nämligen beslutat att av de fyra avdelningarna i anstaltens
Fenixbyggnad skulle tre utgöra skyddsavdelningar och en normalavdelning (se
mitt beslut den 17 december 2020 i dnr 87-2020). Jag noterar dessutom att
Kriminalvården fortfarande använder begreppet ”säkerhetsenhet” för att
benämna dessa byggnader.
                                                                      Dnr 1950-2019       Sid 13 (19)




Kriminalvården har i remissvaret i det här ärendet framhållit att den mycket
ansträngda beläggningssituationen gör att myndigheten måste hantera sitt
platsbestånd på ett flexibelt sätt och därmed placera andra kategorier av intagna
än säkerhetsplacerade i Fenixbyggnaderna. Jag inser att beläggningssituationen
innebär stora utmaningar för Kriminalvården och att myndigheten har behov av
att kunna nyttja sina platser på ett flexibelt sätt. Samtidigt får detta inte gå ut
över de intagna. Beläggningssituationen inom myndigheten har under en lång
tid varit föremål för utredning hos JO (ärende dnr O 19-2019).

I sammanhanget vill jag också nämna att jag i juni 2020 kritiserade
Kriminalvården för att intagna i anstalten Hall som tillhört en riskgrupp för
covid-19 erbjudits att vistas på en avdelning i anstaltens Fenixbyggnad, i stället
för på en vanlig normalavdelning (se JO 2020/21 s. 219). Kriminalvårdens
åtgärd ledde till att de intagna tackade nej till att differentieras från andra
intagna, trots att myndigheten gjort en bedömning att det fanns behov av detta,
och dessa intagna fick därmed ett sämre skydd än intagna i en liknande situation
som var placerade i andra anstalter.

De rättsliga förutsättningarna för placering av andra intagna än de med
beslut om säkerhetsplacering i Fenixbyggnaderna
Kriminalvården har anfört att det rättsliga stödet för att placera intagna med
skyddsbehov i Fenixbyggnaderna är den allmänna bestämmelsen i 2 kap. 1 §
fängelselagen, eftersom dessa intagna har ett skyddsbehov som enligt
myndigheten endast kan tillgodoses i en sådan byggnad.

JO har tidigare haft anledning att uttala sig i denna fråga och anförde då bl.a.
följande (se JO 2016/17 s. 174):

      Det är enligt 2 kap. 1 § fängelselagen möjligt att placera en intagen i en mer
      kontrollerad miljö i syfte att kunna upprätthålla ordningen och säkerheten. Den
      uppräkning som finns i 10 § fängelseförordningen om vad som särskilt ska
      beaktas vid placeringen är i och för sig inte uttömmande. Jag kan emellertid
      konstatera att paragrafen huvudsakligen tar sikte på förhållanden i den intagnes
      beteende som kan motivera att han eller hon placeras under en högre grad av
      övervakning eller kontroll. Det naturliga är att en intagen som hotar eller är
      våldsam mot andra intagna blir föremål för en strängare övervakning och
      kontroll.
      De intagna som är placerade på skyddsplats på en säkerhetsenhet avviker från
      detta, eftersom de placeras under strängare kontroll och övervakning, inte på
      grund av sitt eget beteende, utan på grund av risken att andra intagna exempelvis
      kommer att hota eller skada dem. Detta menar jag är principiellt fel. Kriminal-
      vården måste kunna erbjuda intagna som är i behov av skydd placering som inte
      är mer kontrollerad och övervakad i förhållande till den skyddsbehövande än vad
      som skulle vara fallet om han eller hon inte var i behov av skydd.
Jag instämmer i dessa uttalanden och vill tillägga följande. Visserligen anges
det i 10 § fängelseförordningen att behov av att undvika en olämplig
sammansättning av intagna och att i övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig
verksamhet i anstalt också är faktorer som ska beaktas vid placering av intagna.
I förarbetena till 2 kap. 1 § fängelselagen anges även att det ligger i sakens natur
                                                                   Dnr 1950-2019       Sid 14 (19)




att placeringen av en intagen också styrs av andra förhållanden som t.ex. resurs-
och platstillgång men att det saknas skäl att hänvisa till förhållanden av detta
slag i lag (se prop. 2009/10:135 s. 72). Min uppfattning är dock att det inte är
rimligt att faktorer som främst hänför sig till Kriminalvårdens organisation och
resurser ska kunna ligga till grund för ett beslut om en placering med högre grad
av säkerhet och kontroll än vad som annars hade varit fallet för den intagne i
fråga. I enlighet med vad JO tidigare har uttalat vill jag understryka att det är
Kriminalvårdens ansvar och uppgift att ordna placeringar som tillgodoser de
intagnas behov av t.ex. skydd utan att de underkastas mer ingripande
övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt.

Enligt remissvaret har de intagna som skyddsplaceras i Fenixbyggnaderna mer
omfattande skyddsbehov än vad som enligt Kriminalvården är möjligt att
tillgodose inom ramen för t.ex. en ro-placering. En placering av en sådan
intagen på en ro-avdelning skulle därför kunna innebära att den intagne behöver
placeras i avskildhet av säkerhetsskäl. Jag vill här framhålla att det givetvis inte
är acceptabelt att hålla en intagen placerad i avskildhet under en längre tid på
grund av att Kriminalvården inte kan finna en lämplig placering för honom (jfr
bl.a. JO 2007/08 s. 215). Om de avdelningar för intagna i behov av skydd som
finns utanför Fenixbyggnaderna inte anses tillräckligt säkra är det myndighetens
ansvar att åtgärda detta. Det är inte ett godtagbart skäl för att i stället placera
dessa intagna i Fenixbyggnaderna.

För de intagna som har behov av skydd och som placeras i en Fenixbyggnad
fattas beslut om placering på ”skyddsplats på säkerhetsenhet” (se Arbetsordning
för Kriminalvården, gällande från den 1 juli 2020, bil. 1, s. 19). Förutsätt-
ningarna för en sådan placering är inte tydligt reglerade i författning och det
saknas bestämmelser om regelbunden omprövning av sådana beslut (jfr 2 kap.
4 § andra stycket fängelselagen). Jag noterar visserligen att det i Kriminal-
vårdens handbok för placering i anstalt (2012:8) anges att en bedömning av om
skyddsbehov kvarstår bör göras regelbundet och för intagna i skyddsavdelning
på säkerhetsenhet minst var tolfte månad (s. 14 f.). Vidare anges att enheten för
verksamhetsskydd i samband med denna bedömning ska bistå med en
strukturerad och reviderad hotbildsbedömning som också delges klienten. Jag
vill understryka att det är angeläget att Kriminalvården under rådande
förhållanden regelbundet omprövar behovet av skydd för intagna placerade på
skyddsavdelning i en Fenixbyggnad. Enligt min mening är det alltför sällan att
omprövningen sker en gång per år.

Kriminalvården har inte närmare redogjort för det rättsliga stödet för placering
av andra kategorier av intagna, som varken är säkerhets- eller skyddsplacerade,
i Fenixbyggnaderna. Av remissvaret framgår emellertid att myndigheten anser
att ”de 72 platserna på säkerhetsenheterna lämpar sig för andra grupper av
intagna med omfattande skyddsbehov och andra faktorer som medför mycket
höga risker” (min kursivering). Vilka andra faktorer det rör sig om för t.ex.
                                                                       Dnr 1950-2019         Sid 15 (19)




normalintagna eller relationsvåldsdömda är dock över huvud taget inte
beskrivet.

I sammanhanget vill jag peka på vissa uttalanden i förarbetena till 2 kap. 4 §
fängelselagen (se prop. 2009/10:135 s. 74 f.). Regeringen anförde följande:

      För placering av den kategori av intagna som, med hänsyn till samhällsskyddet,
      kräver säkerhetsmässigt förstärkta resurser finns särskilda säkerhetsavdelningar
      inrättade. Sådana avdelningar finns för närvarande vid anstalterna Kumla, Hall
      och Saltvik.
      –––
      Kriterierna för placering på säkerhetsavdelning motsvarar de kriterier som måste
      vara uppfyllda för att avskilja en intagen från andra intagna vid risk för
      fritagningsförsök eller rymning enligt 20 § andra stycket … [lagen (1974:203)
      om kriminalvård i anstalt, numera upphävd, JO:s anm.]. En förutsättning för att
      Kriminalvården ska placera en intagen som uppfyller kriterierna på en
      säkerhetsavdelning, i stället för att avskilja honom eller henne från andra intagna,
      är dock att det finns anledning att anta att risken kommer att bestå under en
      längre tid.
      En intagen får även placeras på en säkerhetsavdelning om det finns särskild
      anledning att anta att det behövs för att hindra honom eller henne från brottslig
      verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt (20 a § andra stycket).
      Vilka kriterier bör gälla?
      I förhållande till övriga anstalter och avdelningar innebär en säkerhetsavdelning
      en mycket högre grad av övervakning och kontroll. Det ligger också i sakens
      natur att placering på en säkerhetsavdelning kan innebära en mer begränsad
      gemensamhet än vad placering på en annan avdelning normalt innebär. Det är
      därför angeläget att kriterierna för placering på en säkerhetsavdelning preciseras
      i lag.
      Regleringen om placering på en säkerhetsavdelning bör ta sin utgångspunkt i att
      samhället ska skyddas mot att grovt kriminella personer rymmer från en anstalt
      eller fritas med hjälp utifrån. Regleringen bör också ta sin utgångspunkt i att
      samhället ska skyddas mot att sådana personer planerar och styr brottslig
      verksamhet inifrån en anstalt eller begår brott där. Den kategori av intagna som
      åsyftas har, bl.a. med tanke på den organiserade och gränsöverskridande
      brottslighetens utveckling, ökat i antal under 2000-talet.
Enligt min mening talar dessa uttalanden tydligt för att lagstiftarens utgångs-
punkt var att enbart säkerhetsplacerade skulle placeras på de avdelningar som
finns i Fenixbyggnaderna.

Förhållandena för intagna på skyddsavdelning i en Fenixbyggnad
JO har i flera ärenden undersökt vilka anpassningar som görs för intagna på
skyddsplats i Fenixbyggnaderna i förhållande till intagna som omfattas av
beslut om placering på säkerhetsavdelning (se det tidigare nämnda beslutet i
JO 2016/17 s. 174 samt protokollen i ärende dnr 7573-2017 och 6027-2018).

Kriminalvården har i det här ärendet gjort gällande att de skyddsplacerade inte
är underkastade samma övervakning och kontroll som de säkerhetsplacerade
samt att de har möjlighet att en gång per vecka besöka bollhall eller
gymnastiksal och bibliotek. Därutöver ska de skyddsplacerade i anstalten
Saltvik kunna använda en större rastgård samt besöka bastu och kiosk en gång
                                                                 Dnr 1950-2019       Sid 16 (19)




per vecka. Vissa skyddsplacerade i den anstalten ska efter en individuell
prövning också kunna få tillgång till fler verktyg och redskap vid sysselsättning.
Vid JO:s inspektioner i augusti och september 2019 gjordes iakttagelser om de
intagnas möjligheter att lämna Fenixbyggnaderna som överensstämmer med
Kriminalvårdens uppgifter. Vidare framkom att skyddsplacerade i anstalten
Saltvik hade stora möjligheter att gå ut på avdelningens rastgård medan
skyddsplacerade i anstalten Hall endast fick gå ut två halvtimmar per dag.

Intagna med skyddsbehov har olika behov och riskerna för rymning, fritagning,
fortsatt brottslighet, missbruk och annan misskötsamhet varierar i hög grad
mellan dem. Det finns uppgifter om att intagna som skulle kunna verkställa sitt
fängelsestraff i en anstalt av säkerhetsklass 2 har placerats på skyddsavdelning i
en Fenixbyggnad (se t.ex. protokollet i JO:s ärende dnr 1844-2013). Samtidigt
finns det andra intagna som näst intill uppfyller kraven för en regelrätt
säkerhetsplacering. Jag har exempelvis noterat att det vid nämnda inspektioner
inom ramen för det här ärendet framkom att flera av de skyddsplacerade intagna
med hänsyn till individuella förhållanden var föremål för ingripande kontroll-
åtgärder i form av bl.a. bevakade telefonsamtal och besök samt att deras
försändelser granskades regelmässigt. Förhållandena för dessa intagna – i
synnerhet i anstalten Hall – skilde sig därför inte nämnvärt från förhållandena
för de intagna som var placerade på anstalternas säkerhetsavdelningar. Det
framkom även uppgifter om att vissa intagnas behov av övervakning och
kontroll ”spillde över” på andra intagna på samma avdelning i form av t.ex.
tätare visitationer och begränsad köksutrustning (se protokollet i ärende
dnr 6328-2019).

En ytterligare omständighet i sammanhanget är att en intagen som är placerad i
Fenixbyggnaderna är fullt medveten om för vilket syfte dessa byggnader är
byggda. Som jag tidigare konstaterat benämner Kriminalvården byggnaden som
säkerhetsenhet, vilket de skyddsplacerade där förstås också känner till. Vid
samtal med ett antal intagna som varit placerade i anstalten Saltviks
Fenixbyggnad under fyra veckor i samband med en ombyggnation framkom
vidare att de upplevde mer övervakning och kontroll i de aktuella lokalerna än
på den normalavdelning i anstalten där de vanligtvis var placerade.

Mina slutsatser är därmed att de skyddsplacerade i anstalten Saltviks Fenix-
byggnad är föremål för ungefär samma anpassningar som vid JO:s tidigare
utredningar, medan de som är placerade i anstalten Halls Fenixbyggnad har
betydligt sämre möjligheter att bl.a. få lämna avdelningen och vistas utomhus.
Som JO tidigare uttalat är de anpassningar som införts i anstalten Saltvik inte på
något sätt tillräckliga för att kompensera för de begränsningar som miljön i en
Fenixbyggnad innebär. Jag finner det mycket anmärkningsvärt att
Kriminalvården inte har vidtagit ytterligare åtgärder i detta avseende.
                                                                      Dnr 1950-2019       Sid 17 (19)




Införandet av skyddsplatser i anstalten Hall
Kriminalvården beslutade alltså den 1 maj 2019 att införa skyddsplatser även i
anstalten Halls Fenixbyggnad. Vid den inspektion av anstalten som gjordes i
september 2019 framkom att det här hade inneburit vissa svårigheter (se
protokollet i ärende dnr 5852-2019). Vid inspektionen hade anstalten Hall tre
säkerhetsavdelningar och en skyddsavdelning i sin Fenixbyggnad. Det framkom
bl.a. att skyddsplaceringarna hade medfört en del frågor som personalen inte var
förberedd på eller van att hantera. Jag har i ett annat ärende också kritiserat
anstalten för att det inledningsvis fanns bristande rutiner för hantering av
försändelser till de skyddsplacerade intagna (se mitt beslut den 4 november
2020 i ärende dnr 330-2020).

Som tidigare redogjorts för har anstalten Hall i lägre grad än anstalten Saltvik
anpassat sin verksamhet för de skyddsplacerade. De intagna som är
skyddsplacerade i anstalten Halls Fenixbyggnad har t.ex. inte samma
möjligheter att lämna sin avdelning för att besöka en större rastgård. Detta beror
delvis på praktiska förutsättningar men även på att aktiviteterna för de
skyddsplacerade i anstalten Hall måste anpassas efter den ordinarie verksamhet
som bedrivs där, dvs. den vid de tre säkerhetsavdelningarna. Ett exempel är att
de intagnas promenadtider ändras varje dag eftersom säkerhetsavdelningarna
inte kan ha fasta tider, trots att det inte finns några säkerhetsmässiga hinder mot
att ha fasta promenadtider för skyddsavdelningen. Anstaltsledningen förklarade
under inspektionen att anstalten har försökt att göra skyddsavdelningen ”så lik
en normalavdelning som möjligt, men placerad på säkerhetsenheten”. Enligt
flera intagna hade personalen i anstalten Hall en hårdare attityd och ett mer
byråkratiskt förhållningssätt än personalen i anstalten Saltvik.

JO har tidigare gjort vissa uttalanden i frågan om lämpligheten av att ha olika
kategorier av intagna i samma Fenixbyggnad och anfört följande (se JO 2016/17
s. 174):

      Av betydelse är även att det är samma personalgrupp som ansvarar för den enda
      säkerhetsavdelning som för närvarande finns i anstalten Saltvik och de tre
      skyddsavdelningarna. Den personal som arbetar på säkerhetsenheterna har sökt
      till denna verksamhet och har genomgått en särskild utbildning. Syftet är så vitt
      jag kan förstå att personal härigenom ska få den kunskap och beredskap som
      krävs för att kunna möta och hantera intagna som Kriminalvården bedömt som
      särskilt krävande.
      Även om det kan finnas en ambition att personalen ska ha olika säkerhetstänk
      beroende av om de befinner sig på säkerhetsavdelningen eller någon av de tre
      skyddsavdelningarna, finns det en gräns för hur stor skillnad som kan göras
      mellan de olika avdelningarna med hänsyn till bl.a. att det är samma fysiska
      miljö som avdelningarna befinner sig i. Det finns därmed en risk för att det
      ”säkerhetstänk” som formar verksamheten på säkerhetsavdelningen spiller över
      på avdelningarna med skyddsplatser.
Samma resonemang gör sig gällande när de gäller de skyddsplatser som har
inrättats i anstalten Halls Fenixbyggnad.
                                                                 Dnr 1950-2019       Sid 18 (19)




Jag kan mot den bakgrunden konstatera att Kriminalvårdens beslut att omvandla
en av avdelningarna i anstalten Halls Fenixbyggnad till en skyddsavdelning har
inneburit svårigheter. Det är uppenbart att anstalten Hall inte har samma
möjligheter som anstalten Saltvik att anpassa verksamheten och att en intagen
som är skyddsplacerad där är föremål för fler begränsningar i sin frihet än en
som har motsvarande placering i anstalten Saltvik. Jag är kritisk till att
Kriminalvården under dessa förhållanden beslutade att inrätta skyddsplatser
även i anstalten Hall.

Möjligheter att kompensera för Fenixbyggnadernas slutna miljö
Det är uppenbart att det är långt ifrån enkelt, om ens möjligt, att genomföra
anpassningar av och i Fenixbyggnaderna för att på ett godtagbart sätt kunna
inrymma vanlig anstaltsverksamhet i säkerhetsklass 1. Anstalten Saltvik har
under flera år gjort vissa sådana försök. Vid den senaste inspektionen i
september 2019 framkom bl.a. att anstalten hade äskat pengar för att kunna
bygga en större promenadgård i anslutning till Fenixbyggnaden. Utifrån vad
som går att utläsa av Kriminalvårdens remissvar tycks någon sådan investering
dessvärre inte vara aktuell.

Enligt min mening skulle det krävas avsevärda förändringar av såväl
verksamheten som den fysiska miljön för att i tillräcklig grad kompensera för de
negativa konsekvenser det innebär för en intagen som inte är säkerhetsplacerad
att vara placerad i en Fenixbyggnad. Sådana intagna bör t.ex. ha samma
möjligheter som andra intagna att delta i behandlingsprogram, sysselsättning
och aktiviteter utanför avdelningen och därmed lämna den slutna miljö som
avdelningarna i Fenixbyggnaderna utgör. De bör inte vara föremål för de
ingripande övervakningsåtgärder som motiveras av att lokalerna ska användas
för säkerhetsplacering och inte heller ha sin utomhusvistelse förlagd till
Fenixbyggnadernas rastgårdar. Anpassningar av det slaget kräver särskilda
investeringar i anstalternas infrastruktur och innebär också en verksamhet som
är mycket personalkrävande.

Slutligen är jag även med sådana anpassningar tveksam till om det är möjligt att
ha både intagna som är säkerhetsplacerade och andra grupper av intagna i
samma Fenixbyggnad utan att detta negativt påverkar de intagna som inte är
säkerhetsplacerade.

Avslutande synpunkter
Kriminalvården har tidigare fått kritik från JO för att intagna som inte omfattas
av beslut om säkerhetsplacering placeras i myndighetens Fenixbyggnader. Även
CPT har rekommenderat Kriminalvården att hitta alternativa placeringar utanför
dessa byggnader för intagna som är i behov av skydd. Utredningen har visat att
Kriminalvården trots detta inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att förbättra
situationen, utan att dessa intagna alltjämt underkastas mer ingripande
övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt. Kriminalvården har inte
heller i sitt remissvar redogjort för några planerade förändringar eller andra
                                                                  Dnr 1950-2019     Sid 19 (19)




kompensatoriska åtgärder. Tvärtom har myndigheten på senare tid beslutat att
placera fler grupper av intagna som inte omfattas av beslut om
säkerhetsplacering i Fenixbyggnaderna. Det är enligt min mening en
synnerligen bekymmersam utveckling.

Jag ifrågasätter inte att Kriminalvården har ett akut behov av ytterligare
anstaltsplatser, inte minst den problematiska beläggningssituationen talar för
det. Det är dock inte en godtagbar anledning för att placera intagna med mer
ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt, i strid med
fängelselagens bestämmelser. Fenixbyggnaderna är inte anpassade för ett
flexibelt platsutnyttjande och, som JO tidigare konstaterat, finns det tydliga
begränsningar i fråga om vilka anpassningar som är möjliga att göra för att
kompensera för den slutna miljön. Vad Kriminalvården än väljer att kalla
platserna i dessa byggnader kvarstår det faktum att det är den mest slutna och
kontrollerade miljö en intagen som inte är avskildhetsplacerad kan placeras i,
och avsikten var aldrig att Fenixbyggnaderna skulle utnyttjas på det sätt som nu
sker.

Sammantaget förtjänar Kriminalvården allvarlig kritik för de brister som jag har
uppmärksammat inom ramen för det här ärendet.

Kriminalvården måste utforma sina anstalter på ett sådant sätt att intagnas
behov av t.ex. skydd kan tillgodoses oavsett vilken grad av övervakning och
kontroll en enskild intagen i övrigt har behov av. Jag ser positivt på att
myndigheten inom ramen för den kommande kapacitetsökningen planerar att
öka antalet mindre avdelningar i de högre säkerhetsklasserna. Det borde ge
Kriminalvården bättre förutsättningar att kunna placera dessa intagna på ett
godtagbart sätt. Inom ramen för den översyn som pågår av anstalternas
säkerhetsklasser kan det enligt min mening finnas anledning för Kriminalvården
att överväga om Fenixbyggnaderna ska ges en egen säkerhetsklassificering, den
högsta. Det skulle kunna skapa en tydligare struktur och förutsebarhet när det
gäller platsanvändningen.

Jag finner skäl att skicka en kopia av detta beslut till regeringen för kännedom.

Vad som i övrigt har kommit fram i ärendet ger inte anledning till några
uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas.
