# Handläggningen hos Riksåklagaren av anmälningar som innehöll påståenden att domare och åklagare gjort sig skyldiga till brott

JO 2001-05-15 dnr 1957-2000

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                     Sid
                                                                       2001-05-15           1957-2000             1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Handläggningen hos Riksåklagaren av anmälningar som innehöll
                        påståenden att domare och åklagare gjort sig skyldiga till brott


                        I ett beslut den 15 maj 2001 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

## Bakgrund

I samband med granskningen av ett annat ärende hos JO framkom att en
                        kammaråklagare hade fattat beslut på Riksåklagarens vägnar i ett ärende som rörde
                        påståenden om brott av domare vid allmän underrätt och av åklagare, däribland en
                        biträdande överåklagare. I samma ärende hos Riksåklagaren hade en byråchef
                        beslutat att en anmälan, som rörde påståenden om brott av regeringsråd och en
                        regeringsrättssekreterare, inte föranledde någon åtgärd från Riksåklagarens sida.

                        Jag beslutade att ta upp vad som förevarit till utredning i ett särskilt ärende.

## Utredning

Av Riksåklagarens akt i ärendet - - - framgick följande.

                        Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Linköping hade till Riksåklagaren
                        överlämnat skrivelser från AA som innefattade påståenden om brott i tjänsten av
                        åklagare – däribland en biträdande överåklagare – och av domare vid allmän
                        underrätt. Den 17 mars 2000 uttalade kammaråklagaren BB i ett beslut fattat på
                        Riksåklagarens vägnar bl.a. att de överlämnade skrivelserna inte föranledde någon
                        åtgärd. Ingen ytterligare åtgärd vidtogs med anledning av AA:s skrivelser.

                        Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm hade till Riksåklagaren
                        överlämnat en anmälan om brott - - - med två bifogade skrivelser från AA.
                        Anmälan och skrivelserna innehöll påståenden om att regeringsråd och en
                        regeringsrättssekreterare hade gjort sig skyldiga till brott i tjänsten. Den 12 april
                        2000 uttalade byråchefen CC i ett beslut att anmälan med bifogade skrivelser inte
                        föranledde någon åtgärd från Riksåklagarens sida.

                        Ärendet remitterades till Riksåklagaren som anmodades att redovisa den rättsliga
                        grunden för och lämpligheten av att kammaråklagare beslutar på Riksåklagarens
                        vägnar i ärenden där domare och överåklagare anmälts för brott.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                        Dnr 1957-2000     Sid 2 (11)




I yttrandet skulle Riksåklagaren också ange anledningen till att en
befattningshavare hos Riksåklagaren hade fattat beslut i ett ärende där regeringsråd
hade anmälts för brott samt den rättsliga grunden för åtgärden.

Riksåklagaren (DD) kom in med ett yttrande. Sedan han i yttrandet hade redogjort
för tillämpliga bestämmelser i bl.a. regeringsformen, rättegångsbalken och
förordningen (1989:947) med instruktionen för Riksåklagaren, anförde han
följande.

      Enligt Riksåklagarens arbetsordning får byråchef/chefsåklagare besluta om att
      avgöra sådana ärenden som inte är av principiellt intresse, av större vikt eller eljest
      av den beskaffenheten att de behöver prövas av riksåklagaren. Kammaråklagare som
      förordnats som biträdande åklagare hos Riksåklagaren får bl.a. besluta om att lämna
      utan åtgärd skrifter där det är uppenbart att skriften inte skall föranleda någon åtgärd
      från riksåklagarens sida.
      BB:s beslut grundar sig på denna rätt enligt arbetsordningen. Efter genomgång av de
      aktuella skrivelserna delar jag uppfattningen att det är uppenbart att de inte skall
      föranleda någon åtgärd. Beslutet bör ses mot bakgrund av att AA fortlöpande
      inkommer med anmälningar med i stort sett samma innehåll mot personer som fattat
      beslut som går honom emot. Det kan tyckas olämpligt att en kammaråklagare fattar
      beslut beträffande anmälningar mot överåklagare och domare. Beslut beträffande
      sådana anmälningar fattas, i de fall det är uppenbart att de inte skall leda till
      förundersökning, normalt av byråchef/chefsåklagare. Beslut beträffande övriga
      sådana anmälningar fattas av riksåklagaren eller biträdande riksåklagaren. Denna
      ordning har tillämpats sedan länge och är enligt min mening såväl rättssäker som
      effektiv. BB:s beslut får ses som ett undantag i den normala beslutsordningen som
      mot ovan angiven bakgrund var befogat.
      CC:s beslut beror uppenbarligen på ett förbiseende. Det formellt riktiga hade
      naturligtvis varit att överlämna anmälan till justitiekanslern eller
      justitieombudsmannen. Även det beslutet måste dock ses mot bakgrund av vad jag
      nyss anfört om karaktären av AA:s skrivelser.
      Jag har med anledning av de aktuella besluten tagit upp dessa hanteringsfrågor till
      diskussion med rättsavdelningen.

Rättslig reglering
I 12 kap. 8 § regeringsformen föreskrivs att åtal för brott i utövningen av tjänst som
ledamot av Högsta domstolen eller Regeringsrätten väcks i Högsta domstolen av
riksdagens ombudsman eller justitiekanslern.

Regler om riksåklagaren finns i 7 kap. rättegångsbalken (RB). Av den systematik
som kommit till användning i rättegångsbalken vid regleringen av åklagaruppgiften
följer att ordet riksåklagaren i balken syftar på innehavaren av befattningen som
riksåklagare och inte på Riksåklagaren som centralmyndighet i åklagarväsendet (se
t.ex. prop 2000/01:92 s. 13 f. och Fitger, Rättegångsbalken, del 1, s. 7:3).

Riksåklagaren är enligt 7 kap. 4 § tredje stycket RB allmän åklagare vid Högsta
domstolen. Härav följer att riksåklagaren är allmän åklagare i mål om ansvar på
grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av en
hovrättsdomare (3 kap. 3 § första stycket RB). Riksåklagaren är enligt 7 kap. 4 §
andra stycket RB också allmän åklagare vid hovrätt i mål som avses i 2 kap. 2 §
första stycket RB. Hit hör mål om ansvar på grund av brott som i utövningen av
tjänsten eller uppdraget har begåtts av en domare i allmän underrätt. I övrigt gäller
                                                                 Dnr 1957-2000   Sid 3 (11)




att allmän åklagare vid allmän underrätt och hovrätt är statsåklagare eller
distriktsåklagare (7 kap. 4 § första stycket RB). Före den 1 januari 1982 var
riksåklagaren exklusivt behörig att uppträda som allmän åklagare vid allmän
underrätt och hovrätt i fråga om brott i tjänsteutövningen också av vissa andra
statliga befattningshavare än domare i allmän underrätt. Hit hörde bl.a. åklagare (se
7 kap. 4 § RB andra stycket i dess tidigare lydelse och 15 kap. 4 § lagen [1976:600]
om offentlig anställning jämförd med 1 § fjärde stycket åklagarinstruktionen
[1974:910]).

Riksåklagaren är således sedan den 1 januari 1982 över huvud taget inte allmän
åklagare vid tingsrätt och allmän åklagare vid hovrätt endast i sådana mål som
avses i 2 kap. 2 § första stycket RB (jfr kommentaren till brottsbalken,
lösbladsupplagan s. 20:98 och prop. 1981/82:34 s. 17). Riksåklagaren har däremot
enligt 7 kap. 5 § RB alltid befogenhet att överta en uppgift som tillkommer en lägre
åklagare (jfr a. prop. s. 16). Denna bestämmelse utgör den rättsliga grunden för det
s.k. överprövningsförfarandet.

Regeringen har i en nyligen framlagd proposition (prop. 2000/01:92) föreslagit
ändringar i 7 kap. 4 § RB som bl.a. innebär att riksåklagaren, vid sidan av lägre
åklagare, kommer att vara allmän åklagare också vid allmän underrätt och vid
hovrätt. Genom den föreslagna lagändringen ges uttryckligt stöd åt den praxis som
synes ha utvecklat sig att riksåklagaren – utan att formellt ha övertagit uppgiften
från en lägre åklagare – uppträder som allmän åklagare vid tingsrätt och hovrätt i
mål om brott i tjänsteutövningen av åklagare (se t.ex. Hovrättens för Västra Sverige
dom den 12 september 2000 i mål B 2189-00 avseende ett tjänstefelsåtal mot en
f.d. chefsåklagare).

I förordningen med instruktion (1989:847) för Riksåklagaren (RÅ- instruktionen)
hänvisas inledningsvis till de bestämmelser om riksåklagarens uppgifter som
åklagare som finns i rättegångsbalken och andra författningar (1 § första stycket).
Enligt 1 § andra stycket för riksåklagaren talan i mål om brott som hör under
allmänt åtal med undantag för mål om brott som i tjänsten har begåtts av statsråd,
justitieråd, regeringsråd, riksdagens ombudsmän, justitiekanslern eller den som
utövar riksåklagarens tjänst.

I Riksåklagarens föreskrifter om handläggningen av anmälningar mot åklagare och
domare m.fl. (RÅFS 1996:1) föreskrivs att anmälningar om brott i tjänsten mot
revisionssekreterare, hovrättsdomare och domare i allmän underrätt skall
överlämnas till Riksåklagaren för handläggning (1 §). Också anmälningar om brott
i tjänsten mot statsråd, justitieråd, regeringsråd, riksdagens ombudsmän,
justitiekanslern och den som utövar riksåklagarens tjänst skall överlämnas till
Riksåklagaren (2 §). Vidare skall anmälningar om brott i tjänsten mot överåklagare
och åklagare som tjänstgör hos riksåklagaren överlämnas till Riksåklagaren för
handläggning (3 §). Anmälningar om brott i tjänsten mot någon annan åklagare
skall handläggas av en överåklagare och av denne överlämnas till Riksåklagaren
om fråga uppkommer om att inleda förundersökning eller att göra anmälan till
Statens ansvarsnämnd (4 §).
                                                                   Dnr 1957-2000   Sid 4 (11)




Hos allmänna åklagare får finnas biträdande åklagare, som i den omfattning som
bestäms i instruktion får utföra uppgifter som tillkommer de åklagare hos vilka de
är anställda. Väckande eller fullföljande av åtal i Högsta domstolen får emellertid
inte beslutas av någon annan än riksåklagaren (7 kap. 1 § andra stycket och 5 §
andra stycket RB). Enligt 10 § första meningen RÅ-instruktionen får riksåklagaren
förordna biträdande åklagare hos sig. Dessa får enligt paragrafens andra mening i
den omfattning som riksåklagaren bestämmer utföra de åklagaruppgifter som
riksåklagaren får utföra, med den nyss angivna begränsningen.

Bland de biträdande åklagarna hos Riksåklagaren intar biträdande riksåklagaren en
särställning. Biträdande riksåklagaren är enligt 4 § RÅ-instruktionen riksåklagarens
ställföreträdare och får, i den omfattning som riksåklagaren bestämmer, utföra de
åklagaruppgifter som riksåklagaren får utföra. Denna bestämmelse anses – trots
den begränsning av möjligheterna att överlåta riksåklagarens åklagaruppgifter till
biträdande åklagare som anges i 7 kap. 5 § andra stycket RB – göra det möjligt för
riksåklagaren att ge biträdande riksåklagaren samma behörighet att fullgöra
åklagaruppgifter som riksåklagaren själv har, dvs. bl.a. att väcka och fullfölja åtal i
Högsta domstolen (jfr prop. 1964:100 s. 265). I den proposition med förslag till
ändringar i 7 kap. RB som har nämnts i det föregående föreslås att frågan om
biträdande (enligt förslaget vice) riksåklagarens ställning regleras direkt i
rättegångsbalken. Någon ändring i sak är härvid inte åsyftad.

Bedömning
Som framgår av vad som har sagts i det föregående har handläggningen av
Riksåklagarens ärende - - - innefattat att byråchefen CC i egenskap av biträdande
åklagare hos Riksåklagaren beslutat att anmälningar om brott i tjänsten riktade mot
regeringsråd och en regeringsrättssekreterare inte skulle föranleda någon åtgärd. I
samma ärende har kammaråklagaren BB, som varit förordnad att ”handlägga
sådana frågor som enligt Riksåklagarens arbetsordning får beslutas av
kammaråklagare som har förordnats som biträdande åklagare hos Riksåklagaren”,
beslutat att anmälningar mot åklagare – bl.a. en biträdande överåklagare – och
domare vid allmän underrätt inte skulle föranleda någon åtgärd.

Anmälningarna mot regeringsråden och regeringsrättssekreteraren
Som tidigare har nämnts är riksåklagaren inte behörig att pröva frågan om åtal skall
väckas med anledning av ett brott i tjänsten av en ledamot av Regeringsrätten, och
riksåklagaren saknar därmed också behörighet att besluta i frågan om
förundersökning skall inledas eller ej med anledning av en anmälan eller misstanke
om ett sådant brott. Behörighet i detta hänseende tillkommer endast justitiekanslern
och riksdagens ombudsmän. Riksåklagaren har mot denna bakgrund i sitt remissvar
förklarat att den formellt riktiga handläggningen från Riksåklagarens sida hade
varit att överlämna anmälan mot regeringsråden till Justitiekanslern eller en
justitieombudsman. Detta uttalande ger anledning till följande kommentarer från
min sida.

Riksdagens ombudsmän (JO) är en del av den konstitutionella kontrollmakten.
Ombudsmännen skall i enlighet med en instruktion som riksdagen beslutar utöva
                                                                     Dnr 1957-2000       Sid 5 (11)




tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar
(12 kap. 6 § regeringsformen). JO är ett organ av extraordinär natur för
medborgarnas rättssäkerhet, vars verksamhet inte är avsedd att ersätta den tillsyn
och rättstillämpning som ankommer på andra organ i samhället. Häri ligger bl.a. att
JO är helt fristående i förhållande till den statliga förvaltningen och de övriga
myndigheter som står under JO:s tillsyn (KU 1975/76:22 s. 48 f.). Tillsynen utövas
enligt 5 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän genom
prövning av klagomål från allmänheten samt genom inspektioner och andra
undersökningar som ombudsmännen finner påkallade.

Det är inte förenligt med JO:s ställning som extraordinärt organ att en myndighet
utan föregående överenskommelse överlämnar ett ärende till JO (jfr 15 § andra
stycket tredje meningen förordningen [1975:1345] med instruktion för
Justitiekanslern och SOU 1985:26 s. 195). Justitiekanslern ingår däremot i likhet
med Riksåklagaren i den ordinära myndighetsorganisation som lyder under
regeringen. Anmälan mot regeringsråden borde därför ha överlämnats till
Justitiekanslern för handläggning.

Som nämnts innefattade anmälan påståenden om brott i tjänsten också av en
regeringsrättssekreterare. I fråga om åtal för brott i utövningen av en sådan
befattning finns inte några särskilda forumregler. I ett fall av detta slag skall åtal
således väckas vid allmän underrätt. Som har nämnts i det föregående är
statsåklagare och distriktsåklagare åklagare vid allmän underrätt. Anmälan mot
regeringsrättssekreteraren skulle därför enligt huvudregeln ha överlämnats till
Åklagarmyndigheten i Stockholm för handläggning.

Det kan sammanfattningsvis i denna del konstateras att CC:s beslut att lämna AA:s
anmälan utan åtgärd inte stod i överensstämmelse med gällande rätt.

Anmälan mot åklagare och mot domare vid allmän underrätt
Jag övergår härefter till att behandla det beslut som avsåg anmälan mot domare vid
allmän underrätt och mot åklagare, bl.a. en biträdande överåklagare. Också detta
beslut fattades av en befattningshavare – i det här fallet en kammaråklagare – som,
även om innebörden av förordnandet för honom inte är helt klar, måste anses ha
varit biträdande åklagare hos Riksåklagaren i den bemärkelse som avses i 7 kap. 1
§ andra stycket och 5 § andra stycket RB.

Riksåklagaren har i remissvaret i denna del hänvisat till vad som föreskrivs om
beslutsbefogenheter i Riksåklagarens arbetsordning. Enligt arbetsordningen får en
byråchef/chefsåklagare vid rättsavdelningen besluta bl.a. om att avgöra sådana
ärenden som inte är av principiellt intresse, av större vikt eller eljest av den
beskaffenheten att de behöver prövas av riksåklagaren. En kammaråklagare vid
rättsavdelningen, som har förordnats som biträdande åklagare hos Riksåklagaren,
får enligt arbetsordningen bl.a. besluta om att lämna utan åtgärd skrifter där det är
uppenbart att skriften inte skall föranleda någon åtgärd från riksåklagarens sida.

Av redogörelsen i det föregående framgår att enligt rättegångsbalken endast
riksåklagaren har behörighet att som allmän åklagare handlägga frågor om ansvar
                                                                     Dnr 1957-2000   Sid 6 (11)




på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av en
domare vid allmän underrätt eller hovrätt. Denna exklusiva behörighet omfattar
samtliga moment i det förfarande som kan föranledas av en anmälan – eller en på
annan grund uppkommen brottsmisstanke – mot en domare. Hit hör således
prövningen av frågan om inledande av förundersökning, uppgiften att vara
förundersökningsledare, prövningen av åtalsfrågan och uppgiften att uppträda som
allmän åklagare i rättegången.

Som tidigare har nämnts avses med uttrycket riksåklagaren i rättegångsbalken den
person som innehar befattningen som riksåklagare och inte centralmyndigheten
Riksåklagaren. Detta följer av rättegångsbalkens syn på den enskilde åklagaren
som en självständig aktör i det straffprocessuella förfarandet (se prop. 2000/01:92
s. 13 och Gunnel Lindberg i Förvaltningsrättslig tidskrift 2000 s. 37 f.). När
lagstiftaren i rättegångsbalken har pekat ut riksåklagaren som exklusivt behörig att
som allmän åklagare föra talan i Högsta domstolen och att vid hovrätt föra talan
mot domare vid allmän underrätt för brott i tjänsteutövningen har detta således sin
grund i att man har velat säkerställa att dessa uppgifter handhas av en särskilt
kvalificerad befattningshavare inom åklagarväsendet. Av betydelse i detta
sammanhang är uppenbarligen bl.a. den centrala roll som de allmänna domstolarna
intar i rättsordningen (jfr prop. 1981/82:34 s. 16 f.). Det är sannolikt av liknande
skäl som riksåklagaren genom föreskrifterna i RÅFS 1996:1 har förbehållit sig
rätten att inleda förundersökning och väcka åtal mot åklagare som är misstänkta för
brott i tjänsten.

I sin roll som allmän åklagare kan riksåklagaren således inte jämföras med en
myndighetschef som med stöd av förvaltningsrättsliga regler kan delegera
uppgiften att handlägga och avgöra huvuddelen av myndighetens löpande ärenden
till underordnad personal.

Synsättet att de på riksåklagaren ankommande åklagaruppgifterna i princip skall
handhas av riksåklagaren personligen kommer till uttryck i lagtexten genom regeln
i 7 kap. 5 § andra stycket RB om biträdande åklagare, att väckande eller
fullföljande av åtal i Högsta domstolen inte får beslutas av någon annan än
riksåklagaren. Denna regel kan emellertid inte läsas motsatsvis på så sätt att
riksåklagaren genom instruktion skulle kunna ges befogenhet att i övrigt fritt
delegera sina i rättegångsbalken fastlagda åklagaruppgifter till biträdande åklagare.
En sådan ordning skulle stå i uppenbar strid med det syfte att få till stånd en särskilt
kvalificerad handläggning av vissa åklagaruppgifter som har varit skälet till att
dessa genom reglerna i 7 kap. 4 § RB har lagts på riksåklagaren.

Frågan om uppgifterna för de biträdande åklagarna hos riksåklagaren behandlades i
samband med riksåklagarämbetets tillkomst i betänkandet (SOU 1946:92) Förslag
till omorganisation av justitiekanslersämbetet och inrättandet av ett
riksåklagarämbete avgivet av inom Justitiedepartementet tillkallade sakkunnige (s.
24 f.)
      För fullgörandet av de uppgifter, som skola åvila RÅ, måste kvalificerade
      arbetskrafter ställas till hans förfogande.
                                                                       Dnr 1957-2000    Sid 7 (11)



      Till en början är att märka att hos RÅ måste finnas ett antal biträdande åklagare med
      främsta uppgift att tillhandagå honom i avseende å åklagartalans utförande i högsta
      domstolen. På dessa biträdande åklagare skall det ankomma att bereda och för RÅ
      föredraga ärenden angående frågor om fullföljd av åtal i högsta domstolen. Beslutar
      RÅ, att målet skall fullföljas, och är målet ej sådant, att RÅ själv bör utföra talan,
      skall han äga att sätta biträdande åklagare i sitt ställe. Vidare skola de biträdande
      åklagarna granska de revisionsinlagor och besvärsinlagor, vilka av högsta domstolen
      för skriftligt genmäle eller förklaring delgivas RÅ. Då det är uteslutet, att RÅ kan
      medhinna att personligen taga del av flertalet av dessa inlagor eller fatta beslut
      angående desamma, bör han kunna överlämna åt biträdande åklagare att på eget
      ansvar avgöra, huruvida genmäle eller förklaring skall avgivas av åklagare, som
      tidigare fört talan i målet, eller av biträdande åklagaren själv. – – –
      Även om de biträdande åklagarnas huvudsakliga uppgift kommer att avse
      åklagartalans förande i högsta domstolen, skall det åligga dem jämväl i övrigt
      tillhandagå honom i ämbetet exempelvis med utförande av talan i ett visst mål i
      underrätt eller i hovrätt eller vid handläggning av visst ärende rörande anmärkning
      mot åklagare.
I samband med förstatligandet av polisen, åklagarväsendet och exekutionsväsendet
år 1965 genomgick åklagarväsendet en genomgripande omorganisation, som bl.a.
innebar en betydande utökning av riksåklagarens arbetsbörda (prop. 1964:100).
Polisberedningen hade mot denna bakgrund föreslagit att det skulle tillskapas en
befattning som avdelningschef med främst administrativa uppgifter. De av
beredningen anförda skälen för detta förslag redovisas i propositionen på följande
sätt (s. 202 f.).

      Polisberedningen erinrar vidare om att riksåklagaren i princip är ensam beslutande i
      de till ämbetet hörande ärendena men att han äger med viss begränsning delegera sin
      beslutanderätt på i första hand byråchef. Ett mycket stort antal av ämbetets ärenden
      är, uttalar beredningen, av invecklad och svårbedömbar beskaffenhet. Ärendena är i
      betydande omfattning av fatalienatur och måste alltså handläggas skyndsamt.
      Åtskilliga ärenden, t.ex. fullföljdsärenden, yttranden till högsta domstolen i
      revisionsmål och remissyttranden i lagstiftningsärenden, är av den beskaffenhet att
      riksåklagaren personligen måste ägna dem avsevärd tid. Även om den förestående
      omorganisationen av åklagarväsendet inte i och för sig väntas inverka på
      omfattningen av de arbetsuppgifter, som ankommer på riksåklagaren i fråga om
      åtalsärenden, medför de väsentligt vidgade uppgifter, som tillförs ämbetet såsom
      chefsmyndighet beträffande tillsyn, administration och ekonomisk förvaltning, att
      riksåklagaren personligen måste ta befattning med ett större antal ärenden än i
      dagens läge. Oaktat riksåklagaren begagnar sig av sin delegationsrätt i stor
      omfattning, är hans arbetsuppgifter så avsevärda att de knappast kan ökas utan men
      för hans lednings- och tillsynsfunktion.
      Mot denna bakgrund har beredningen undersökt möjligheterna att avlasta
      riksåklagaren arbetsuppgifter. Beredningen konstaterar inledningsvis, att
      handläggning av fullföljds- och resningsärenden enligt lag ankommer på
      riksåklagaren som högsta åklagare i riket. Ändring av dessa bestämmelser anses inte
      böra komma i fråga. Riksåklagaren bör personligen avgöra även åtskilliga andra
      ärenden som nu handläggs på åtalssidan. Avgivandet av genmälen bör dock liksom
      f.n. kunna överlåtas på byråchef hos ämbetet i övervägande antalet fall. Vad angår
      överprövningsärenden hänförs till denna ärendegrupp vanligen klagomål över att
      åtal inte anställts, begäran att väckt åtal skall nedläggas samt klagomål över
      åklagares beslut eller annan åtgärd under förundersökning eller eljest felaktigt
      förfarande från åklagares eller utredningspersonals sida. – – – Någon minskning av
      arbetsbördan för riksåklagaren personligen kan enligt beredningens uppfattning inte
      lämpligen nås genom ändrad ordning för handläggning av de överprövningsärenden,
      som även framdeles skall handläggas på åklagarsidan.
                                                                        Dnr 1957-2000    Sid 8 (11)




Departementschefen ansåg för sin del att Polisberedningens förslag knappast på
längre sikt skulle lösa de svårigheter som hängde samman med koncentrationen av
det direkta ansvaret för avgörandet i flertalet ärenden hos riksåklagaren
personligen. Det var därför enligt departementschefen ofrånkomligt att nå en
lösning beträffande ämbetets hela verksamhetsområde (a. prop. s. 265).

      Detta synes inte kunna ske på annat sätt än att ämbetet tillförs inte en administrativ
      souschef utan en befattningshavare som får ställningen som biträdande riksåklagare
      och i den egenskapen i och för sig äger avgöra alla vid ämbetet förekommande
      ärenden. Denne befattningshavare bör fungera som riksåklagarens ställföreträdare
      och vid ledighet eller förfall för riksåklagaren fullgöra dennes ämbetsåligganden. I
      övrigt bör den biträdande riksåklagaren avgöra de ärenden och förrätta de göromål
      som ankommer på honom enligt den fördelning riksåklagaren gör mellan sig och
      den biträdande riksåklagaren.
Genom inrättandet av befattningen som biträdande riksåklagare säkerställdes
således att riksåklagarens uppgifter som allmän åklagare enligt rättegångsbalken
även fortsättningsvis handhades av särskilt kvalificerade befattningshavare. Samma
synsätt avspeglas också i ett propositionsuttalande med anledning av en översyn av
Riksåklagarens organisation som Statskontoret hade gjort på regeringens uppdrag
(prop. 1993/94:100 bil. 3, s. 37 f.).

      Enligt regeringens bedömning bör utgångspunkten vara att riksåklagaren har den
      centrala rollen i bl.a. förändringsarbetet. Därför bör inriktningen vara att
      riksåklagaren mer skall koncentrera sig på övergripande frågor såsom att skapa
      policy och att sörja för utvecklingsfrågor. Biträdande riksåklagaren skall vara
      ställföreträdande Riksåklagare och ha som huvudfunktion att ansvara för den
      löpande juridiska verksamheten.
Uppfattningen att beslutanderätten avseende de på riksåklagaren ankommande
åklagaruppgifterna skall utövas endast av riksåklagaren och biträdande
riksåklagaren personligen kom också, ända fram till åklagarreformen år 1996, till
uttryck i de för riksåklagaren gällande instruktionerna. Närmast före 1996 års
reform föreskrevs i 8 § RÅ-instruktionen att byråcheferna vid enheterna för
åklagarverksamhet och tillsyn var biträdande åklagare hos Riksåklagaren samt att
Riksåklagaren kunde förordna ytterligare biträdande åklagare (SFS 1995:347).
Instruktionens regel om biträdande åklagare var utformad på i princip samma sätt
också i dess tidigare lydelser (se SFS 1994:350), och detsamma gällde 7 §
åklagarinstruktionen (1974:910) i dennas lydelse vid utgången av år 1989. Det
förhållandet att reglerna om biträdande åklagare hos Riksåklagaren före den 1 juli
1996 således inte angav något om vilka uppgifter som fick överlämnas till sådana
åklagare kan inte tolkas på annat sätt än att det – i överensstämmelse med de nyss
återgivna uttalandena om uppgifterna för de biträdande åklagarna hos
Riksåklagaren – saknades rättsligt stöd för att till andra biträdande åklagare än
biträdande riksåklagaren överlämna sådana beslutsbefogenheter som enligt
rättegångsbalken tillkommer riksåklagaren i dennes egenskap av allmän åklagare.

Regeln i 10 § andra meningen RÅ-instruktionen i sin nuvarande lydelse ger ett
intryck av att man har velat fullt ut utnyttja den möjlighet att genom instruktion
tillåta överlämnande av åklagaruppgifter till biträdande åklagare som tycks öppnas
genom regeln i 7 kap. 5 § andra stycket RB. Regeln i instruktionen ställer sålunda
enligt sin ordalydelse inte upp något hinder mot att riksåklagaren i ärenden
                                                                     Dnr 1957-2000    Sid 9 (11)




avseende ansvar för brott i tjänsteutövningen av domare vid allmän underrätt
överlämnar hela handläggningen – innefattande beslut i frågan om förundersökning
skall inledas eller ej och beslut i åtalsfrågan – även till andra biträdande åklagare än
biträdande riksåklagaren.

En verkställighetsföreskrift i en förordning kan emellertid självfallet inte ges ett
vidare tillämpningsområde än den lagregel som utgör den formella grunden för
den. Som framgår av vad som har sagts i det föregående har det inte varit
lagstiftarens avsikt att någon annan biträdande åklagare hos Riksåklagaren än
biträdande riksåklagaren skulle kunna utöva sådana beslutsbefogenheter som nyss
nämnts i fråga om de åklagaruppgifter som enligt 7 kap. 4 § andra stycket RB
ankommer på riksåklagaren. Man bör vid tolkningen av regeln i 7 kap. 5 § andra
stycket RB om överlämnande av uppgifter till biträdande åklagare beakta att denna
är avsedd att gälla också i fråga om åklagarmyndigheterna, där åklagarfunktionen
inte fullgörs av en enda i lagtexten utpekad befattningshavare utan av ett stort antal
allmänna åklagare, och där det finns ett behov av att kunna överlämna
självständiga beslutsbefogenheter också till biträdande åklagare, som därvid
uppträder i eget namn på samma sätt om en allmän åklagare (jfr 4 § andra stycket
och 18 § åklagarförordningen [1996:205]). På den högsta nivån inom
åklagarväsendet finns det däremot inte plats för mer än en allmän åklagare,
nämligen riksåklagaren. Alla beslut på den högsta åklagarnivån är således i rättsligt
hänseende att betrakta som beslut av riksåklagaren. Det nyligen framlagda
förslaget att också biträdande (vice) riksåklagaren i rättegångsbalken skall
betecknas som allmän åklagare är inte avsett att innebära något avsteg från denna
princip (prop. 2000/01:92 s. 14).

Av det nu sagda följer att det inte finns något rättsligt stöd för att tolka regeln i 10 §
andra meningen RÅ-instruktionen som ett bemyndigande för riksåklagaren att
överlämna till andra biträdande åklagare än biträdande riksåklagaren att besluta i
ärenden avseende påstådda brott i tjänsteutövningen av domare vid allmän
underrätt.

Det ligger i sakens natur att varje anmälan om brott som görs hos en
polismyndighet eller en allmän åklagare skall föranleda ett beslut i frågan om
förundersökning skall inledas eller ej. Detta gäller således även om det är
uppenbart att anmälan är ogrundad. Riksåklagaren har i sitt yttrande uppgett att
beslut beträffande andra anmälningar mot överåklagare och domare för brott i
tjänsten än sådana som uppenbart inte skall leda till förundersökning alltid fattas av
riksåklagaren eller biträdande riksåklagaren, medan däremot beslut beträffande
andra anmälningar får fattas av en byråchef eller chefsåklagare. Uppgiften att
besluta i förundersökningsfrågan i ett visst fall där riksåklagaren är exklusivt
behörig allmän åklagare skulle, med det synsättet, således kunna delas upp mellan
olika befattningshavare på så sätt att ett beslut, som innebär att förundersökning
inte inleds, under vissa förutsättningar kan fattas av någon annan än riksåklagaren
eller biträdande riksåklagaren personligen, medan däremot ett beslut att inleda
förundersökning alltid skall fattas av någon av dessa två.
                                                                   Dnr 1957-2000   Sid 10 (11)




En handläggningsordning av det här beskrivna slaget innebär rent praktiskt att det i
första hand blir en uppgift för en lägre befattningshavare i Riksåklagarens kansli att
bedöma om det finns skäl att inleda förundersökning med anledning av en
brottsanmälan mot någon som omfattas av riksåklagarens exklusiva
åklagarbehörighet. Först om denna befattningshavare kommer till resultatet att det
inte är uppenbart att förundersökning inte skall inledas, överlämnas ärendet till
riksåklagaren eller biträdande riksåklagaren. I annat fall avslutas ärendet av den
lägre befattningshavaren genom ett beslut som i sak är att betrakta som ett beslut i
förundersökningsfrågan. Om ett visst ärende kommer att avgöras av riksåklagaren
eller biträdande riksåklagaren eller i stället av den lägre befattningshavaren blir
således beroende av hur den sistnämnde ser på saken.

Det står enligt min mening inte i överensstämmelse med principerna bakom
rättegångsbalkens regler om förundersökning, att man på detta sätt ställer upp
skilda behörighetskrav för beslut att inleda förundersökning respektive att inte
inleda förundersökning avseende en och samma fråga, beroende på hur väl grundad
en brottsanmälan är. Det synsätt som präglar rättegångsbalken är i stället att
prövningen av frågan om förundersökning skall inledas eller ej i ett visst fall skall
ses som en odelbar helhet. Detta innebär att endast den som är behörig att fatta
beslut om inledande av förundersökning får besluta att förundersökning inte skall
inledas. Jag vill här erinra om att jag i annat sammanhang har framfört kritiska
synpunkter på den av riksåklagaren fastlagda ordningen för prövning av
anmälningar mot andra åklagare vid en åklagarmyndighet än överåklagaren, vilken
i sak innebär att ett beslut att inte inleda förundersökning kan fattas av
överåklagaren, medan däremot ett beslut att inleda förundersökning alltid skall
fattas av riksåklagaren eller biträdande riksåklagaren (JO 2000/01 s. 215 f.).

En beslutsordning av nu angivet slag kan således starkt ifrågasättas från rättsliga
utgångspunkter. Den medför vidare en risk för att olika handläggare uppfattar sina
befogenheter på olika sätt och att ärendena därför inte får en likformig behandling.
Det kan inte heller uteslutas att ett beslut som fattas av en lägre biträdande åklagare
– t.ex. på grund av bristande rutin och erfarenhet hos beslutsfattaren – blir ett annat
än vad som skulle ha varit fallet, om det i stället hade fattats av riksåklagaren eller
biträdande riksåklagaren. Det finns i detta sammanhang anledning att framhålla att
ansvaret för att de beslut som fattas i Riksåklagarens namn blir korrekta alltid
ytterst vilar på riksåklagaren personligen. Jag vill vidare erinra om att ett beslut
som har fattats i Riksåklagarens namn som regel är slutgiltigt, oavsett vilken
befattningshavare hos Riksåklagaren som har fattat beslutet. Regleringen i 7 kap. 5
§ första meningen RB tillåter sålunda inte att riksåklagaren överprövar ett beslut
som har fattats av en biträdande åklagare hos honom, eftersom beslutet har fattats
på hans vägnar och således i rättsligt hänseende inte skiljer sig från ett beslut som
har fattats av honom själv. Härtill kommer att möjligheterna att ändra ett
åklagarbeslut efter omprövning är mer begränsade än vad som i allmänhet gäller
enligt förvaltningsrätten (se Gunnel Lindberg a.a. s. 53 f.).

BB:s prövning i det här aktuella fallet innefattade i sak ett ställningstagande i
frågan om förundersökning skulle inledas med anledning av AA:s brottsanmälan
                                                                   Dnr 1957-2000    Sid 11 (11)




mot åklagare och mot domare vid allmän underrätt. Som framgår av vad som har
sagts i det föregående måste regeln i 7 kap. 4 § andra stycket RB tolkas så att den
inte medger att sådana beslut i ärenden av det slag som avses där fattas av någon
annan än riksåklagaren eller biträdande riksåklagaren. Det är enligt min mening
lämpligt att också beslut i förundersökningsfrågan med anledning av hos
Riksåklagaren handlagda brottsanmälningar mot åklagare fattas av någon av dessa
två befattningshavare.

Det inträffade ger mig vidare anledning att framhålla att ett beslut som är föranlett
av en anmälan om brott – och som således avser frågan om det finns anledning att
anta att brott har förekommit – skall utformas på sådant sätt att det klart framgår att
det rör sig om ett ställningstagande i förundersökningsfrågan.

Avslutande synpunkter
Det är av grundläggande betydelse för allmänhetens tillit till samhällets verksamhet
för att utreda påstådda brott av befattningshavare inom rättsväsendet, och därmed
ytterst för allmänhetens förtroende för rättsordningen, att denna verksamhet bedrivs
på ett i alla hänseenden oklanderligt sätt. Det kan självfallet inte godtas att en
byråchef hos Riksåklagaren avgör ett ärende som över huvud taget inte omfattas av
riksåklagarens behörighet. Det finns vidare anledning att från rättsliga
utgångspunkter rikta kritik mot en handläggningsordning som innebär att en
byråchef, chefsåklagare eller – som i detta fall – en kammaråklagare beslutar att
inte vidta någon åtgärd med anledning av en till Riksåklagaren överlämnad
brottsanmälan mot domare vid allmän domstol. Härtill kommer att tillämpningen
av en sådan ordning kan ge såväl anmälaren som allmänheten ett intryck av att
anmälan inte har behandlats med den omsorg som man har rätt att förvänta sig av
rikets högste åklagare. Samma synsätt kan självfallet anläggas också i fråga om
handläggningen hos Riksåklagaren av brottsanmälningar mot åklagare.
