# Riksåklagarens handläggning av ärenden rörande överprövning av olika beslut under förundersökningen mot två polismän med anledning av deras handlande vid ett ingripande mot en person

JO 2001-11-29 dnr 1986-2000

BESLUT
                                                                      Datum              Dnr                      Sid
                                                                      2001-11-29         1986-2000              1 (22)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Riksåklagarens handläggning av det s.k. BB-fallet

## Anmälan

I en skrivelse till Justitiekanslern anmälde AA Riksåklagaren för tjänstefel.
                        Klagomålen avsåg Riksåklagarens handläggning av ärenden rörande överprövning
                        av olika beslut under förundersökningen mot två polismän med anledning av deras
                        handlande vid ett ingripande mot BB i maj 1995. I skrivelsen riktades också kritik
                        mot flera olika beslut som hade fattats av Riksåklagaren i ärendet. AA frågade bl.a.
                        om Riksåklagaren hade tagit ställning till frågan om rättskraft och hur den frågan
                        hade behandlats vid de beslut som fattats om att återuppta förundersökningen efter
                        det att domarna mot polismännen hade vunnit laga kraft.

                        Den 30 maj 2000 överlämnade Justitiekanslern AA:s klagomål till JO efter
                        överenskommelse med chefsJO Eklundh.

## Bakgrund

Av infordrade handlingar, bl.a. Riksåklagarens handlingar i ärendena 1996/1404,
                        1997/1112 och 1999/0884, framgick följande.

                        Den 31 maj 1995 avled BB efter ett polisingripande mot honom i Karlstad. Den 28
                        september 1995 beslutade överåklagaren CC vid dåvarande
                        Regionåklagarmyndigheten i Karlstad att väcka åtal mot två polismän vid
                        Polismyndigheten i Karlstad för vållande till kroppsskada alternativt tjänstefel
                        bestående i att de vid ingripandet genom att använda en tjänstehund på ett icke
                        försvarligt sätt hade orsakat BB skador. I CC:s beslut uttalades vidare att det inte
                        fanns grund för att väcka åtal för vållande till annans död, eftersom dödsorsaken
                        inte med full säkerhet hade kunnat fastställas. Det kunde enligt beslutet inte heller
                        styrkas att någon av polismännen hade misshandlat BB med sparkar eller genom att
                        trampa på honom, eftersom varken inre eller med säkerhet yttre skador på grund av
                        sådan misshandel hade kunnat konstateras.

                        Karlstads tingsrätt dömde den 16 april 1996 de två polismännen för vållande till
                        kroppsskada till dagsböter. Båda överklagade domen. Sedan den ene av dem hade
                        återkallat sitt överklagande, vann domen laga kraft mot honom den 4 oktober 1996.
                        Domen mot den andre polismannen fastställdes av Hovrätten för Västra Sverige i



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                 Dnr 1986-2000    Sid 2 (22)




dom den 24 juni 1997. Denna dom vann laga kraft den 3 september 1997 genom att
Högsta domstolen avslog en framställning om prövningstillstånd.

Riksåklagaren beslutade efter uppgifter i TV-programmet Striptease den 11
september 1996 att granska utredningen. I oktober 1996 återupptog CC
förundersökningen. Genom ett beslut den 5 november 1996 överlämnade
biträdande riksåklagaren DD ärendet till CC för fortsatt handläggning.

CC beslutade den 23 maj 1997 att lägga ned förundersökningen, som avsåg
vållande till annans död och misshandel, och han beslutade samtidigt att inte inleda
förundersökning om tjänstefel bestående i att polismännen inte skulle ha agerat
korrekt när de upptäckte att BB var livlös. Som skäl för nedläggningsbeslutet
anfördes att dödsorsaken inte med full säkerhet hade kunnat fastställas och att
misshandel inte hade kunnat styrkas i vidare grad än vad som påståtts i det tidigare
åtalet för vållande till kroppsskada. Beträffande frågan om ansvar för tjänstefel
anförde han att det inte säkert kunde sägas att BB:s liv skulle ha räddats genom
andra åtgärder av poliserna än de som vidtogs och att han inte heller hade kunnat
finna att polismännen åsidosatt någon uttrycklig föreskrift eller något som i övrigt
kunde anses ha gällt för uppgiften.

I en skrivelse den 21 augusti 1997 begärde BB:s mor hos Riksåklagaren
överprövning av CC:s beslut såvitt avsåg frågan att inte inleda förundersökning
beträffande tjänstefel. Professor EE lämnade därefter viss information till
Riksåklagaren.

Riksåklagaren FF beslutade den 14 november 1997 att återuppta
förundersökningen. Överåklagaren GG hos Riksåklagaren fick i uppdrag att
genomföra utredningen. I beslutet uttalades att FF senare skulle ta ställning till
frågan huruvida förundersökning skulle inledas i fråga om tjänstefel. FF uppdrog
vidare åt GG att se över rutinerna för kontakter mellan polis, åklagare och
rättsläkare i fråga om rättsmedicinska undersökningar mot bakgrund av vad som
kommit fram i ärendet.

Den 21 april 1999 uppdrog biträdande riksåklagaren DD åt GG att fatta beslut i
ärendet. Den 4 maj 1999 beslutade GG att lägga ned förundersökningen.

FF beslutade den 10 juni 1999 på eget initiativ att överpröva GG:s beslut. Han
beslutade därefter den 30 mars 2000 att inte återuppta förundersökningen.

Utredning
Ärendet remitterades till Riksåklagaren för yttrande avseende grunden för beslutet
den 14 november 1997 att återuppta förundersökningen angående vållande till
annans död och misshandel av BB, varvid särskilt skulle anges hur man såg på
rättskraftsproblematiken, samt avseende grunden för att den 30 mars 2000
överpröva det beslut som GG hade fattat den 4 maj 1999.

Riksåklagaren (FF) yttrade sig enligt följande.
                                                                   Dnr 1986-2000     Sid 3 (22)



Grunden för att den 14 november 1997 återuppta förundersökningen
Vad JO vill ha svar på under detta avsnitt är – som jag uppfattar saken – varför en ny
förundersökning inleddes och varför man inte redan under de överväganden som
utmynnade i beslutet den 14 november 1997 bedömde att rättskraftsreglerna gjorde
det omöjligt att få en ny rättslig prövning till stånd.
I mitt beslut den 30 mars 2000 har jag redovisat regleringen av frågan om rättskraft
och samspelet med bestämmelserna om resning. I det följande utgår jag från att
redovisningen där är bekant. Jag vill dock särskilt framhålla att rättskraftsfrågan ofta
är svår att avgöra bl.a. av det skälet att lagtexten ger en mycket begränsad
vägledning för bedömningen av identiteten mellan den tidigare prövade gärningen
och den nya. Det torde också vara så att innebörden av gärningsbegreppet i nu
avsedd mening tolkats olika från tid till annan. Sammanfattningsvis kan sägas att
rättsutvecklingen gått i riktning mot en ökad omfattning av rättskraften och att den i
allt större utsträckning anses vara ett hinder för att väcka nytt åtal. Över huvud är
rättskraftsproblematiken en mycket omdiskuterad fråga inom straffrätten. Jag kan
här nöja mig med att hänvisa till framställningen i kommentaren till
rättegångsbalken (Fitger m.fl. Rättegångsbalken, s. 30:20 f.).
Vid tidpunkten för beslutet den 14 november 1997 var läget bl.a. det att polismännen
HH och JJ genom lagakraftvunna domar dömts för vållande till kroppsskada, HH för
att han låtit den medförda polishunden bita BB vid upprepade tillfällen och JJ för att
han i egenskap av H:s förman låtit bli att avstyra användandet av hunden mot BB. På
grund av nya uppgifter rörande polisingripandet hade dåvarande överåklagaren CC i
oktober 1996 beslutat att återuppta förundersökningen. Centrala frågor både då och
tidigare var vad den direkta orsaken var till BB:s död och om det fanns ett samband
mellan dödsorsaken och yttre våld, framför allt den trampning mot BB:s rygg som
vittnen berättat om. Den återupptagna förundersökningen lades ned den 23 maj 1997
sedan CC funnit att brott inte kunde styrkas i vidare omfattning än som framgått av
beslutet om åtal.
Professorn i rättsmedicin EE lämnade därefter i TV-programmet Striptease uppgifter
som rörde frågan om BB var vid liv när han trampades på ryggen. Han uppgav bl.a.
att revbensbrotten med hänsyn till blödningarna mellan revbenen syntes vara av vital
karaktär, d.v.s. ha uppkommit när BB hade pågående cirkulation och var vid liv, och
att våldet inte kunde utelämnas som en förklaring till varför BB dött. Vid ett
telefonsamtal utvecklade han sina synpunkter och grunden för dessa. Han uppgav
också att en rekonstruktion borde göras och att en ny obduktion kunde bli
nödvändig. De slutsatser som EE drog av det material som han då hade tagit del av
hade inte tidigare förekommit i utredningen.
EE uppgifter hade betydelse dels för frågan om BB utsatts för våld i tiden innan han
avled och dels för om döden orsakats av trampet eller trampet på något avgörande
sätt hade bidragit till att BB dog. På grund av de uppgifter som EE lämnat fanns det
misstankar inte bara om att BB levde när han trampades och orsakats skador av
trampet utan också att trampet varit den avgörande orsaken till att BB avlidit. Vid
bedömningen vägdes givetvis in att EE är en person med synnerligen stor
sakkunskap och erfarenhet i rättsmedicinska frågor.
Underlaget vid tiden för beslutet att återuppta förundersökningen var enligt min
mening sådant att det fanns anledning att anta att en utredning kunde leda fram till
att en brottslig handling som inte omfattades av den tidigare domens rättskraft kunde
styrkas. I det sammanhanget var naturligtvis frågan om dödsorsaken och därmed
sammanhängande uppsåtsfrågor av betydelse. Som jag framhållit i mitt beslut den
30 mars 2000 torde visserligen inte enbart den omständigheten att åklagaren i ett
nytt åtal gör gällande ett annat subjektivt rekvisit innebära att det blir fråga om en ny
gärning i den mening som avses i 30 kap. 9 § rättegångsbalken. Däremot är inte jag
beredd att utan vidare utsträcka rättskraften så långt att en lagakraftvunnen dom för
vållande till kroppsskada genom insättandet av polishunden skulle utesluta ett nytt
åtal rörande uppsåtligt dödande genom annat våld. Även denna möjlighet hade jag
att beakta.
                                                                  Dnr 1986-2000    Sid 4 (22)



Som jag redan berört finns det också ett nära samband mellan reglerna om rättskraft
och bestämmelserna i 58 kap. 3 § rättegångsbalken om resning till men för den
tilltalade. Enligt min mening fanns det mot bakgrund av de uppgifter som EE lämnat
skäl som talade för att det under en fortsatt utredning kunde komma fram sådana
uppgifter som skulle kunna läggas till grund för en begäran om resning.
Jag vill här infoga den rätt självklara synpunkten att syftet med utredningen – här
liksom i andra fall – var att få fram ett så fullgott beslutsunderlag som möjligt. Som
jag berört tidigare är bedömningen av rättskraftsfrågor ofta vansklig. Enligt min
mening torde ett slutligt ställningstagande kunna göras först när det samlade
utredningsresultatet föreligger.
Rättegångsbalkens allmänna regler om förutsättningarna för att inleda en
förundersökning är inte tillämpliga på utredningsåtgärder som vidtas efter en
lagakraftvunnen dom. En lagakraftägande dom kan dock inte anses utgöra hinder
mot ett beslut om att återuppta en brottsutredning under förutsättning att det finns
skäl för detta (jfr JO:s beslut den 22 september 1999 i ärende 4267-1997). Som jag
nyss redovisat ansåg jag att det fanns goda grunder för att återuppta utredningen. Att
en utredning av den omfattning det här var fråga om måste ske inom ramen för en
förundersökning torde vara självklart (jfr bl.a. det angivna JO-beslutet).

Grunden för att överpröva GG:s beslut
Rättegångsförfarandet är uppbyggt så att det under förundersökning och rättegång
inför domstol är en åklagare och inte den åklagarmyndighet där han är anställd som
företräder det allmänna (jfr Fitger, Rättegångsbalken 1, s. 7:3). Det innebär att den
enskilde åklagaren i utövandet av åklagaruppgiften i princip intar en självständig
ställning. En åklagare på samma nivå kan inte ändra en annan åklagares beslut. Inte
heller en högre åklagare kan ge anvisningar som binder en lägre åklagare i ett enskilt
mål. Däremot kan enligt 7 kap. 5 § rättegångsbalken riksåklagaren och statsåklagare
ta över en uppgift som annars åligger en lägre åklagare. Denna bestämmelse ger
riksåklagaren möjlighet att ompröva alla beslut i judiciellt hänseende som fattats av
åklagare på distriktseller statsåklagarnivå. Motsvarande befogenheter har
statsåklagare i förhållande till dem underställda distriktsåklagare. Denna
bestämmelse tillsammans med 7 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt vilken
riksåklagaren är högste åklagare och har ansvaret för och ledningen av
åklagarväsendet, utgör grunden för överprövningsförfarandet.
Jag vill inskjuta att det inte finns några andra författningsbestämmelser än de nu
angivna som reglerar överprövningsförfarandet. Tillämpningen bygger i huvudsak
på uttalanden som gjordes i samband med budgetpropositionen 1984/85 (se prop.
1984/85:100, bil. 4 s. 69 f. och bet. JuU 1984/85:30 s. 3 f.). Av vad som anförs där
framgår att överprövningsförfarandet är avsett att utnyttjas inom tämligen vida
ramar. Jag vill också i detta sammanhang framhålla att det för mig är en främmande
tanke att jag som rikets högste åklagare av formella skäl skulle vara förhindrad att
granska beslut av åklagare som är underställda mig.
Av principen att den enskilde åklagaren fattar sina beslut i judiciella frågor i
egenskap av allmän åklagare och inte som företrädare för en viss myndighet följer
att en överprövning kan göras oberoende av om den beslutsfattande åklagaren och
den överprövande åklagaren är anställda vid en och samma åklagarmyndighet. Så
har t.ex. överåklagarna vid storstadsmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö alltid kunnat överpröva beslut av åklagare vid samma myndighet.
GG var överåklagare vid Regionåklagarmyndigheten i Umeå. I samband med
åklagarväsendets omorganisation den 1 juli 1996 upphörde denna myndighet. Från
och med den 1 juli samma år var GG anställd hos Riksåklagaren och stod till
Riksåklagarens förfogande enligt 5 § första stycket åklagarförordningen (l996:205).
Regeringen beslutade den 11 december 1997 att förflytta GG till en anställning med
fullmakt hos Riksåklagaren.
Under den tid GG stod till Riksåklagarens förfogande fullgjorde han fram till den 1
juli 1997 arbetsuppgifter vid Rikskriminalpolisen. Hans huvudsakliga
arbetsuppgifter därefter bestod i att utföra förundersökningar som gällde misstanke
                                                                       Dnr 1986-2000        Sid 5 (22)



      mot åklagare och domare för brott i utövningen av tjänsten. I sådana fall är det
      Riksåklagaren som beslutar om förundersökning skall inledas eller inte (se 7 kap. 4
      § rättegångsbalken och Riksåklagarens föreskrifter om handläggningen av
      anmälningar mot åklagare och domare m.fl., RÅFS 1996:1). GG hade också
      förordnande att fullgöra åklagaruppgiften i andra mål, bl.a. i ett mål vid
      Åklagarmyndigheten i Västerås som gällde misstankar om tagande av muta, och att
      handlägga överprövningsärenden från samma myndighet.
      Som framgått av det tidigare anförda var överåklagaren CC den som från början var
      åklagare i målet mot HH och JJ. CC beslutade som redan nämnts i oktober 1996 –
      efter tingsrättens dom – att återuppta förundersökningen på grund av nya uppgifter.
      Förundersökningen lades ned genom CC:s beslut den 23 maj 1997.
      Jag har i det föregående redovisat skälen till mitt ställningstagande den 14 november
      1997 att återuppta förundersökningen. Som framgått av det där anförda grundades
      beslutet på att utredningsläget genom EE uppgifter var ett annat än tidigare.
      Uppdraget att genomföra den återupptagna utredningen hade i och för sig kunnat
      lämnas till CC. Eftersom ärendet var inflammerat och tidigare vid flera tillfällen
      varit föremål för CC:s bedömning, valdes att lägga uppgiften på en annan åklagare
      på samma nivå och med samma höga kompetens. Uppdraget till GG kom att
      utformas så att han skulle genomföra den nya utredningen. Av formuleringen
      framgick inte klart att hela åklagaruppgiften överlämnades till honom, d.v.s. att han
      också skulle fatta beslut i åtalsfrågan. Därför förtydligades uppdraget med ett beslut
      den 21 april 1999 att han också skulle fatta beslut i ärendet.
      Som jag redan varit inne på omfattade den återupptagna utredningen nya uppgifter
      som kommit fram efter CC:s beslut den 23 maj 1997. Det finns därför inte heller
      grund för att uppfatta uppdraget till GG som en överprövning av CC:s beslut om
      nedläggande av förundersökningen. Jag vill således betona att uppdraget till GG inte
      innebar att mina beslutsbefogenheter som riksåklagare delegerades till honom i
      ärendet. Såvitt gäller HH var visserligen frågan om resning av hovrättens dom en
      fråga för mig som riksåklagare. Om det framkom skäl för resning även rörande HH,
      hade GG att överlämna det slutliga ställningstagandet i den delen till mig.
      Vad GG skulle pröva var alltså sammanfattningsvis om den återupptagna
      förundersökningen kunde leda till att sådana uppgifter kom fram som kunde
      föranleda åtal för nya brott eller utgöra grund för att överväga frågan om resning.
      Som jag nyss berört hade han att självständigt fullgöra denna uppgift inom ramen
      för sin anställning som allmän åklagare.
      Av det nu sagda följer att det beslut att lägga ned förundersökningen som GG fattade
      den 4 maj 1999 principiellt sett inte skiljer sig i överprövningshänseende från andra
      beslut som fattas av statsåklagare. I egenskap av riksåklagare har jag – som framgått
      av redogörelsen för 7 kap. 5 § rättegångsbalken och överprövningsinstitutet – rätt att
      överpröva sådana beslut. Som jag redan angett har det därvid inte någon betydelse
      att GG var anställd hos Riksåklagaren.
      Så långt den formella sidan av saken. De sakliga skälen för överprövningen var att
      GG:s beslut att lägga ned förundersökningen blivit föremål för kritik och debatt,
      varvid det också gjordes gällande att han förbisett vissa frågeställningar. Olika
      skrivelser kom in hit med begäran om mitt ingripande. I den uppkomna situationen
      ansåg jag det vara min skyldighet som riksåklagare att ta upp beslutet till
      granskning.
I ett beslut den 29 november 2001 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bedömning
Inledning
Detta ärende avser handläggningen hos Riksåklagaren av BB-ärendet efter det att
domarna – en tingsrätts- respektive en hovrättsdom – mot de två polismän som
hade dömts för vållande till kroppsskada i samband med ingripandet mot BB hade
                                                                    Dnr 1986-2000   Sid 6 (22)




vunnit laga kraft den 4 oktober 1996 respektive den 3 september 1997.
Handläggningen av ärendet kan i sina huvuddrag beskrivas på följande sätt.

Sedan professor EE den 16 oktober och den 13 november 1997 till Riksåklagaren
lämnat viss information för att förbättra beslutsunderlaget avseende frågorna om
när och på vilket sätt skadorna på BB uppkommit samt om orsaken till dennes död,
beslutade riksåklagaren FF den 14 november 1997 (diarienr 1997/1112) att
återuppta en av överåklagaren CC den 23 maj 1997 nedlagd förundersökning som
hade avsett vållande till annans död och misshandel. FF uttalade vidare i beslutet
att han senare skulle ta ställning till frågan huruvida förundersökning skulle inledas
i fråga om påstått tjänstefel. Han uppdrog åt överåklagaren GG, som var anställd
hos Riksåklagaren, att genomföra den nya utredningen.

Med anledning av FF:s beslut genomförde GG en omfattande utredning. Under
denna hölls förnyade förhör med ett antal vittnen samt några förhör med tidigare
inte hörda personer. Härutöver förrättade EE och överläkaren KK den 19 februari
1998 en ny utvidgad rättsmedicinsk obduktion. Resultatet av denna redovisades i
ett utlåtande den 14 maj 1998 som kom in till Riksåklagaren den 22 maj 1998.
Vidare inkom yttranden och utlåtanden från ett antal rättsläkare och andra
medicinskt sakkunniga. Också Socialstyrelsens rättsliga råd avgav ett utlåtande.
Vid sin bedömning av det föreliggande materialet fann GG att varken brottet
vållande till annans död eller misshandelsbrott kunde styrkas. Sedan han den 21
april 1999 av biträdande riksåklagaren DD hade fått i uppdrag att besluta i ärendet,
beslutade han därför den 4 maj 1999 att lägga ned förundersökningen. I beslutet
lämnades en utförlig redogörelse för vad som hade kommit fram vid utredningen
och för skälen för åtgärden att lägga ned förundersökningen.

Den 10 juni 1999 beslutade FF på eget initiativ att ta upp GG:s beslut till
överprövning (diarienr 1999/0884). Av Justitiekanslerns beslut den 21 juni 2000 i
ärendet 2491-98-21 m.fl. framgår – utöver vad som upplyses i riksåklagarens
beslut i ärendet – att det i samband med denna utredning lämnades ett uppdrag om
viss rättsmedicinsk undersökning, vars resultat redovisades i ett utlåtande den 15
januari 2000.

I sitt beslut den 30 mars 2000 i överprövningsärendet konstaterade FF att
bestämmelsen i 30 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) om brottmålsdomars rättskraft
utgjorde hinder mot att väcka ett nytt åtal mot polismännen rörande misshandel och
att det sagda torde vara tillämpligt även på andra brottsliga gärningar som kunde
aktualiseras vid polismännens ingripande mot BB, t.ex. annan otillåten
våldsutövning som skulle kunna utgöra vållande till annans död eller underlåtenhet
att vidta tillräckliga återupplivningsåtgärder. I beslutet uttalades vidare att det inte
fanns några förutsättningar för resning. FF beslutade därför att inte återuppta den
av GG nedlagda förundersökningen. Frågorna om de tidigare domarnas rättskraft
och om resning hade dessförinnan inte berörts i något av de beslut som hade fattats
under handläggningen hos Riksåklagaren.

Det kan vidare nämnas att av BB:s mor gjorda resningsansökningar avseende
domarna mot de två polismännen avslogs av Högsta domstolen den 12 mars 2001
                                                                    Dnr 1986-2000    Sid 7 (22)




(Ö 73-01) och av Hovrätten för Västra Sverige den 29 maj 2001 (Ö 1058-01). Till
stöd för ansökningarna hade åberopats en granskningsrapport den 11 januari 2000
av medicine doktorn LL, som hade förekommit också i Riksåklagarens
överprövningsärende.

Den handläggning hos Riksåklagaren som har redovisats i det föregående ger
anledning till ett antal frågor. Den viktigaste av dessa är vilken betydelse som
tillmättes de tidigare domarnas rättskraft vid övervägandena inför beslutet den 14
november 1997 om återupptagande av förundersökningen. En annan fråga som
behandlas i detta ärende gäller de rättsliga möjligheterna för riksåklagaren att med
stöd av bestämmelserna i 7 kap. 5 § RB överpröva ett beslut som har fattats av en
hos Riksåklagaren anställd befattningshavare.

Återupptagandet av förundersökningen
Sedan tiden för överklagande av en dom har gått ut utan att det har förts talan mot
domen, vinner den laga kraft eller rättskraft. Detta innebär att det i princip inte
längre är möjligt att få till stånd någon ändring av domen. Principen om domars
orubblighet är av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet. Den är en
förutsättning för att myndigheter och enskilda skall kunna lägga ett
domstolsavgörande till grund för sitt fortsatta handlande. Reglerna om
brottmålsdomars rättskraft har motiverats också av hänsynen till medborgarnas
personliga trygghet. Den som har fått en fråga om ansvar för en viss gärning
prövad genom en lagakraftvunnen dom skall inte behöva leva under hotet av att
saken när som helst kan tas upp till förnyad prövning (Ekelöf, Rättegång III, 6:e
uppl., s. 154 f.).

När FF den 14 november 1997 beslutade att återuppta förundersökningen mot de
två polismännen avseende vållande till annans död och misshandel, hade som
tidigare nämnts domarna avseende vållande till kroppsskada vunnit laga kraft.
Förutsättningarna för en fortsatt brottsutredning avseende det händelseförlopp som
hade behandlats i dessa domar kom därmed att bli beroende av räckvidden av
domarnas rättskraft.

Bestämmelsen om brottmålsdomars rättskraft återfinns i 30 kap. 9 § första stycket
RB. Sedan tiden för talan mot en sådan dom har gått ut, får enligt detta lagrum
frågan om ansvar för en gärning som prövats genom domen inte tas upp på nytt.
Omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande kan komma till stånd endast efter
resning, återställande av försutten tid eller klagan över domvilla enligt vad som
närmare föreskrivs i 58 och 59 kap. RB.

Med uttrycket gärning i 30 kap. 9 § första stycket RB avses inte bara det eller de
brott som uttryckligen anges i domen utan också sådana nya brott som framstår
som ett annat sätt att rättsligt kvalificera det handlande från den tilltalades sida som
får anses ha omfattats av domstolens prövning. Domens rättskraft omfattar således
också sådana brott. Ekelöf (a.a., s. 161 f.) nämner som exempel på detta att en dom
avseende egenmäktigt förfarande utgör processhinder i fråga om ett nytt åtal
avseende stöld av samma egendom. Som ytterligare ett exempel anförs att det,
sedan någon har fällts till ansvar för enkel stöld, framkommer att stölden förövats
                                                                    Dnr 1986-2000    Sid 8 (22)




genom inbrott och därför skulle rubriceras som grov. Här kan vidare nämnas
rättsfallet NJA 1987 s. 61, där en stämningsansökan avseende ansvar för grov
misshandel avvisades i ett fall då den tilltalade tidigare hade dömts för misshandel
på grund av annat våld mot samme målsägande under de i ansökningen i övrigt
angivna förhållandena. Som skäl för sitt beslut anförde Högsta domstolen att det
nya åtalet, oaktat det avsåg en betydligt svårare misshandel än som tidigare
påståtts, i allt väsentligt avsåg samma händelseförlopp och därmed samma gärning
som tidigare hade prövats (jfr Ekelöf a.a. s. 166 not 279).

Som tidigare nämnts är principen om lagakraftvunna domars orubblighet inte
undantagslös. En omprövning av en sådan dom kan komma till stånd bl.a. efter
resning. Bestämmelserna om resning finns i 58 kap. RB. Om det föreligger någon
av de särskilda omständigheter som anges i kapitlet, kan resning beviljas i ett mål
vid allmän domstol. Om resning beviljas, skall den domstol som beslutar i
resningsfrågan förordna att målet åter skall tas upp vid den domstol som sist dömt i
målet eller – i vissa undantagssituationer – omedelbart ändra domen (7 § första
stycket). Ansökan om resning skall göras hos hovrätten om domen har meddelats
av tingsrätt och annars hos Högsta domstolen (4 § första stycket).

Resning till men för en tilltalad får beviljas bl.a. om det för brottet är föreskrivet
fängelse i mer än ett år samt det åberopas någon omständighet eller bevis, som inte
tidigare har förebringats, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den
tilltalade dömts för brottet eller till att detta hänförts under en väsentligt strängare
straffbestämmelse än den som tillämpats. En ytterligare förutsättning är att parten
gör sannolikt att han inte vid den rätt som meddelat domen eller genom fullföljd
från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han annars haft giltig
ursäkt att inte göra det (3 §). Ansökan om resning i brottmål till men för den
tilltalade skall göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det
förhållande som ansökningen grundas på (4 § andra stycket).

Bestämmelserna om resning i brottmål grundas på uppfattningen att en tilltalad
skall behöva bli underkastad ny rättegång om en avgjord sak endast då starka
samhälleliga skäl gör sig gällande (se NJA II 1940 s. 159). Av detta skäl har
strängare förutsättningar ställts upp för resning till den tilltalades nackdel än för
resning till den tilltalades fördel. Högsta domstolen har i det tidigare nämnda
beslutet med anledning av BB:s mors resningsansökan framhållit att detta
restriktiva synsätt bör återspeglas när bestämmelserna tillämpas. Högsta domstolen
har i ett annat sammanhang uttalat att det torde förhålla sig så att det krävs ett mera
avgörande nytt material för en ny rättegång mot den som har frikänts än för att ge
möjlighet att i efterhand fria någon från en fällande dom (NJA 1998 s. 321).

Av principen att en domstols lagakraftvunna avgörande är orubbligt följer att den
förundersökning som har föregått lagföringen är definitivt avslutad. De regler som
finns i rättegångsbalken om komplettering av förundersökningen efter åtals
väckande eller efter föreläggande av rätten i ett pågående mål är inte tillämpliga i
en sådan situation, och några motsvarande regler finns inte i 58 kap. RB.
                                                                   Dnr 1986-2000    Sid 9 (22)




Det nu sagda innebär inte att en lagakraftvunnen dom utgör ett absolut hinder mot
att åklagaren beslutar att återuppta en förundersökning. Som jag tidigare har
framhållit (JO 2000/2001 s. 69, särskilt s. 74) måste det emellertid krävas mycket
starka skäl för att man skall vidta utredningsåtgärder som syftar till att angripa en
lagakraftägande dom. Några regler som tar sikte på denna situation finns som nyss
nämnts inte. Av rättssäkerhetsskäl måste emellertid utredningsåtgärder av nu nämnt
slag i princip vidtas inom ramen för en återupptagen förundersökning. I de
undantagsfall där det kan anses befogat att vidta utredningsåtgärder i syfte att
angripa en lagakraftvunnen brottmålsdom gäller, på samma sätt som i fråga om
andra förundersökningar, dels att en förundersökning bör bedrivas på sådant sätt att
ingen onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet, dels
att en förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger
och att den skall läggas ned om det inte längre finns anledning att fullfölja den (23
kap. 4 § andra stycket RB).

Det är således av avgörande betydelse såväl för frågan om förundersökning över
huvud taget skall inledas som för frågan hur förundersökningen i förekommande
fall skall inriktas, om de nya brott som är aktuella omfattas av en lagakraftvunnen
doms rättskraft eller ej. Den praktiska innebörden av de regler som här har
redovisats kan beskrivas på följande sätt.

Om en åklagare överväger att aktualisera frågan om ansvar för ett brott som
visserligen inte uttryckligen avses med en lagakraftvunnen dom men som på något
sätt har anknytning till det händelseförlopp som avses med denna, har han att först
och främst ta ställning till om också detta brott omfattas av domens rättskraft. Om
han kommer fram till att så inte är fallet, skall han i enlighet med vad som allmänt
gäller inleda förundersökning avseende brottet (23 kap. 1 § första stycket RB).

Om han däremot gör den bedömningen att det nya brottet omfattas av domens
rättskraft, är hans möjligheter att gå vidare i saken synnerligen begränsade. För att
han skall kunna väcka talan för det nya brottet måste resning beviljas. För detta
krävs, som nyss har nämnts, först och främst att det för brottet är föreskrivet
fängelse i mer än ett år. Åklagaren måste vidare kunna åberopa en ny omständighet
eller ny bevisning som, om den hade förebringats i den tidigare rättegången,
sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade dömts för brottet eller att detta
hade hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som
tillämpats. Detta är emellertid inte tillräckligt. Åklagaren måste också kunna göra
sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid den rätt som
meddelat domen eller genom fullföljd mot den eller att han annars haft giltig ursäkt
för sin underlåtenhet. Han får inte heller ha känt till det förhållande som
resningsansökningen grundas på mer än ett år.

Av principen om domars orubblighet följer att åklagaren har befogad anledning att
vidta utredningsåtgärder i syfte att angripa en lagakraftvunnen dom endast om han
har fått kännedom om tidigare inte kända förhållanden som har sådan tyngd att det
– trots den stora restriktivitet som gäller i fråga om beviljande av resning till men
för den tilltalade – finns skäl att aktualisera resningsfrågan. Det är således inte
förenligt med denna princip att inleda en utredning avseende ett brott som omfattas
                                                                   Dnr 1986-2000   Sid 10 (22)




av en tidigare doms rättskraft för att undersöka om det går att finna några nya
omständigheter eller bevis som skulle kunna läggas till grund för en
resningsansökan.

En annan sak är att polis och åklagare självfallet har full frihet att, efter en dom
genom vilken den tilltalade helt frikänts, återuppta förundersökningen i syfte att
förutsättningslöst fortsätta sökandet efter gärningsmannen. Det kan inte uteslutas
att det vid en sådan utredning framkommer nya omständigheter som är till nackdel
för den person som redan fått sin sak prövad genom den lagakraftägande domen.
Dessa omständigheter måste då bedömas med utgångspunkt i reglerna om resning
till men för den tilltalade (jfr NJA 1998 s. 321).

Av utredningen framgår att FF gjorde överväganden i rättskrafts- och
resningsfrågorna av det slag som nu har nämnts först i beslutet den 30 mars 2000.
En förundersökning avseende det händelseförlopp som avsågs med de
lagakraftvunna domarna hade då bedrivits under ett och ett halvt års tid, och
därefter hade ansvarsfrågan till följd av FF:s beslut att ta upp GG:s beslut till
överprövning hållits öppen i ytterligare tio månader.

I sitt beslut den 30 mars 2000 kom FF, som tidigare nämnts, fram till slutsatsen att
bestämmelsen i 30 kap. 9 § första stycket RB om brottmålsdomars rättskraft
utgjorde hinder mot att väcka ett nytt åtal mot polismännen rörande misshandel och
att detsamma torde gälla även andra brottsliga gärningar som kunde aktualiseras
vid polismännens ingripande mot BB, t.ex. annan otillåten våldsutövning som
skulle kunna utgöra vållande till annans död eller underlåtenhet att vidta tillräckliga
återupplivningsåtgärder.

Jag har inte någon annan uppfattning än FF i fråga om räckvidden av
bestämmelsen i 30 kap. 9 § första stycket RB i det här aktuella fallet. Det kan
tilläggas att Högsta domstolen i sitt beslut med anledning av att BB:s mors ansökan
om resning beträffande hovrättens dom ansåg att vad som hade åberopats i
ansökningen om att BB vid omhändertagandet blivit föremål för ett våld som
orsakat hans död omfattades av domens rättskraft. Hovrätten för Västra Sverige
anslöt sig sedan till Högsta domstolens överväganden i sitt beslut i frågan om
resning beträffande tingsrättens dom.

Som ett skäl till att han inte redan i samband med sina överväganden inför beslutet
den 14 november 1997 bedömde att rättskraftsreglerna gjorde det omöjligt att få en
ny rättslig prövning till stånd, har FF i sitt yttrande till JO anfört att
rättskraftsfrågan ofta är svår att avgöra bl.a. av det skälet att lagtexten ger en
mycket begränsad vägledning för bedömningen av identiteten mellan den tidigare
prövade gärningen och den nya. Han har vidare anfört att rättsutvecklingen gått i
riktning mot en ökad omfattning av rättskraften och att denna i allt större
utsträckning ansetts vara ett hinder för att väcka nytt åtal samt att
rättskraftsproblematiken är en mycket omdiskuterad fråga inom straffprocessrätten.

Det är i och för sig riktigt att lagtexten ensam inte ger någon ledning vid
bedömningen av om en viss gärning är att anse som identisk med en annan i den
                                                                    Dnr 1986-2000   Sid 11 (22)




bemärkelse som åsyftas i 30 kap. 9 § första stycket RB. Av det förhållandet att
rättskraftsfrågorna ägnats stor uppmärksamhet inom straffprocessrätten följer
emellertid att den som vill söka ledning på området har tillgång såväl till en
förhållandevis omfattande rättsvetenskaplig litteratur som till ett antal rättsfall. Det
kan nämnas att det i detta material inte finns något som ger stöd för ett påstående
att rättsläget i fråga om omfattningen av en brottmålsdoms rättskraft skulle ha varit
ett annat i november 1997 än vad det var i mars 2000. Jag kan i detta hänseende
hänvisa till det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1987 s. 61, som i FF:s beslut den 30
mars 2000 åberopas till stöd för det där förda resonemanget i rättskraftsfrågan.

I yttrandet hävdas vidare att underlaget vid tiden för beslutet den 14 november
1997 var sådant att det fanns anledning att anta att en utredning kunde leda fram till
att en brottslig handling som inte omfattades av den tidigare domens rättskraft
kunde styrkas. Det framgår emellertid inte vilka brottsliga handlingar som åsyftas
med detta uttalande. Jag kan för egen del endast konstatera att den återupptagna
förundersökningen inte avsåg några andra brott än misshandel och vållande till
annans död, dvs. brott som enligt den uppfattning som kom till uttryck i beslutet
den 30 mars 2000 omfattades av domarnas rättskraft. Vad som sägs i yttrandet om
att FF också hade att beakta möjligheten av ett nytt åtal rörande uppsåtligt dödande
genom våld avspeglas således inte på något sätt i hans beslut att återuppta
förundersökningen och saknar dessutom stöd i den utredning som förelåg vid tiden
för beslutet den 14 november 1997.

I FF:s yttrande sägs också att ett slutligt ställningstagande i en rättskraftsfråga kan
göras först när det samlade utredningsresultatet föreligger. Bedömningen av
räckvidden av en doms rättskraft i ett visst fall görs emellertid genom en jämförelse
mellan domens innehåll och det eller de nya brott som är aktuella, i detta fall
misshandel, vållande till annans död och eventuellt också tjänstefel. Någon
omfattande utredning av sakförhållandena krävs självfallet inte för att man skall
kunna utföra en intellektuell operation av detta slag. Jag kan i sammanhanget
hänvisa till det beslut av Högsta domstolen med anledning av BB:s mors
resningsansökan som har nämnts i det föregående. Som jag tidigare har framhållit
skall åklagaren inte föranstalta om några egentliga brottsutredningsåtgärder förrän
han har tagit ställning i rättskraftsfrågan. Det står således inte i överensstämmelse
med gällande rätt att vidta åtgärder i brottsutredningssyfte i en situation där man
vid en omsorgsfullt gjord bedömning redan från början kan konstatera att
utredningen inte kan förväntas leda till det åsyftade resultatet.

Av det sagda följer att FF redan i samband med sina överväganden hösten 1997 i
överprövningsfrågan borde ha tagit ställning till omfattningen av de lagakraftvunna
domarnas rättskraft. Som jag tidigare har nämnt har jag inte någon anledning att
ifrågasätta riktigheten av den bedömning i detta hänseende som sedan gjordes i
beslutet den 30 mars 2000, nämligen att de nya brotten – misshandel, vållande till
annans död och tjänstefel – omfattades av domarnas rättskraft. Denna bedömning
borde emellertid, som nyss sagts, ha gjorts drygt två år och fyra månader tidigare.
De fortsatta övervägandena i överprövningsfrågan skulle sedan ha inriktats
                                                                   Dnr 1986-2000    Sid 12 (22)




uteslutande på att utröna om det fanns tillräckligt starka skäl att inleda en utredning
med inriktning på en framställning om resning.

Det ankommer inte på mig att fastslå vad som skulle ha blivit resultatet av sådana
överväganden. Det finns emellertid anledning att notera vad som uttalas i beslutet
den 30 mars 2000 om att det fanns ett betydande utrymme för tvekan i vilken
utsträckning det hade kommit fram nya omständigheter eller ny bevisning i den
mening som avses i 58 kap. 3 § RB. I beslutet pekas i detta sammanhang på att det
redan vid den första obduktionen och genom annan utredning gjordes iakttagelser
som kunde tyda på att BB utsatts för misshandel som kunde vara att bedöma som
grov samt att några nya avgörande vittnesuppgifter inte hade tillkommit. Det sägs
vidare att senare tillkomna rättsmedicinska utlåtanden, inklusive EE och KK:s
slutsatser, i huvudsak utgjorde delvis olika värderingar på grundval av samma
material. I beslutet uttalades sedan sammanfattningsvis att det fanns övervägande
skäl för bedömningen att det inte kommit fram nya bevis eller nya omständigheter i
den mening som avses i 58 kap. 3 § RB.

Jag har inte anledning att ifrågasätta de här redovisade bedömningarna i
resningsfrågan. Det kan i sammanhanget nämnas att ett resonemang av i huvudsak
samma slag återfinns i Högsta domstolens beslut med anledning av BB:s mors
resningsansökan. Utredningen ger närmast vid handen att det redan på hösten 1997
förelåg förutsättningar att föra ett liknande resonemang. Jag vill här erinra om vad
som har sagts i det föregående om den mycket restriktiva hållning som svensk
straffprocessrätt intar i fråga om möjligheterna till resning till men för den
tilltalade. Det skulle enligt min mening knappast från strikt rättsliga
utgångspunkter ha kunnat riktas någon befogad kritik mot ett ställningstagande av
innebörd att de lagakraftvunna domarna utgjorde hinder mot att återuppta
förundersökningen med anledning av den information som EE lämnade den 16
oktober och den 13 november 1997.

Det torde emellertid finnas ett visst utrymme för olika meningar beträffande vilken
betydelse man i det här diskuterade hänseendet borde ha tillmätt EE information.
Om denna hade bedömts vara av sådan art att den kunde tänkas tjäna som grund för
en resningsansökan, hade detta emellertid inte kunnat leda längre än till ett beslut
att återuppta förundersökningen i det enda syftet att närmare undersöka om de
förhållanden som hade angetts av EE utgjorde sådana nya omständigheter eller
bevis som kunde medföra att resning till men för de tilltalade beviljades. Som
framgår av vad som har sagts i det föregående skall en förundersökning som
genomförs i sådant syfte, i enlighet med vad som allmänt gäller, läggas ned så snart
det inte längre finns skäl att fullfölja den. Jag vill vidare erinra om vad som sägs i
FF:s beslut den 30 mars 2000 om att möjligheterna att åberopa EE och KK:s
bedömningar med anledning av obduktionen den 19 februari 1998 under alla
omständigheter upphörde ett år efter det att dessa hade redovisats till
Riksåklagaren, dvs. under senare delen av maj 1999. Efter denna tidpunkt saknades
således, hur man än betraktade dessa bedömningar, förutsättningar att utverka
resning på grundval av den föreliggande utredningen.
                                                                  Dnr 1986-2000   Sid 13 (22)




Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det inte har framkommit några
godtagbara skäl för förfarandet att efter det att de två domarna hade vunnit laga
kraft – i strid med lagstiftarens syfte med reglerna om brottmålsdomars rättskraft
och resning till men för en tilltalad i brottmål – genomföra en omfattande
förundersökning som varit inriktad också på annat än att få fram underlag för ett
ställningstagande i resningsfrågan och att därefter under en icke obetydlig
tidsperiod hålla frågan om ansvar för de dömda öppen, trots att det då borde ha stått
helt klart att det inte fanns några förutsättningar för resning.

Grunden för att överpröva GG:s beslut
I sitt beslut den 4 maj 1999 kom GG till samma resultat som CC hade gjort i det
överprövade beslutet, nämligen att det inte gick att styrka misshandel och vållande
till annans död, och att förundersökningen därför skulle läggas ned. Sedan FF på
eget initiativ hade beslutat att överpröva GG:s beslut, konstaterade han den 30 mars
2000 att det inte fanns någon grund för att återuppta den nedlagda
förundersökningen.

Eftersom GG under den aktuella tidsperioden hade sin anställning hos
Riksåklagaren och inte var förordnad att tjänstgöra vid någon åklagarmyndighet,
uppkommer frågan om det fanns rättsligt stöd för FF:s åtgärd att överpröva GG:s
nedläggningsbeslut. Ledning i denna fråga står att finna i det regelsystem som
gäller för åklagarväsendets organisation och funktionssätt. Dessa regler återfinns i
7 kap. RB, i åklagarförordningen (1996:205) och i förordningen (1989:847) med
instruktion för Riksåklagaren (RÅ-instruktionen).

De i rättegångsbalken fastlagda åklagaruppgifterna ankommer inte, på det sätt som
annars är vanligt inom svensk statsförvaltning, på de myndigheter som finns inom
åklagarväsendet utan på de enskilda åklagarna själva. När det i rättegångsbalken
talas om riksåklagaren avses således innehavaren av befattningen som riksåklagare
och inte Riksåklagaren som centralmyndighet i åklagarväsendet (se t.ex. prop.
2000/01:92 s. 13 f. och Fitger, Rättegångsbalken, del 1, s. 7:3).

Det s.k. överprövningsförfarandet, som inte är närmare reglerat i författning,
grundas på regeln i 7 kap. 5 § första stycket första meningen RB, att riksåklagaren
och statsåklagare får överta uppgifter som tillkommer lägre åklagare. Denna regel
gör det möjligt för en högre åklagare att när som helst överta handläggningen av ett
enskilt ärende från en lägre åklagare. En överprövning innebär att ett beslut som
har fattats av en lägre åklagare blir föremål för en granskning i materiellt
hänseende av en högre åklagare. Alla åklagarbeslut inom ramen för ett
straffprocessuellt förfarande kan bli föremål för överprövning. Som exempel kan
nämnas beslut i åtalsfrågor och beslut att inte inleda eller att lägga ned en
förundersökning. Också beslut i tvångsmedelsfrågor, t.ex. ett anhållningsbeslut,
kan överprövas.

Ett övertagande av ett ärende med stöd av 7 kap. 5 § första stycket första meningen
RB kan avse hela den fortsatta handläggningen eller en viss begränsad
åklagaruppgift i ärendet. I det senare fallet återlämnas detta efter den högre
åklagarens beslut – t.ex. av innebörd att en nedlagd förundersökning skall
                                                                    Dnr 1986-2000    Sid 14 (22)




återupptas – till den lägre åklagarnivån. För en närmare redogörelse för
överprövningsinstitutet kan hänvisas till Gunnel Lindberg i Förvaltningsrättslig
tidskrift 2000 s. 49 f. (se även prop. 1984/85:100, bil. 4, s. 69 f. och prop.
2000/01:92 s. 15 f.).

Regeln i 7 kap. 5 § första stycket första meningen RB avspeglar en funktionell
indelning av åklagaruppgiften i tre beslutsnivåer. Vilka dessa nivåer är framgår av
7 kap. 1 § RB. Det anges där att allmänna åklagare är 1. riksåklagaren, 2.
statsåklagare och 3. distriktsåklagare. Riksåklagaren är enligt 7 kap. 2 § första
stycket RB under regeringen högste åklagare och har i denna egenskap ansvaret för
och ledningen av åklagarväsendet i riket. Under riksåklagaren har enligt andra
stycket i samma paragraf statsåklagarna, var och en inom sitt verksamhetsområde,
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet. Av 7 kap. 4 § RB framgår att
riksåklagaren ensam är allmän åklagare i Högsta domstolen och vid hovrätt i mål
om ansvar på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har
begåtts av domare i allmän underrätt och vissa andra befattningshavare. I övrigt
fullgörs åklagaruppgiften vid underrätt och hovrätt av statsåklagare eller
distriktsåklagare.

Den funktionella tredelning som nu har nämnts motsvarades tidigare av en
organisatorisk indelning av åklagarväsendet i tre nivåer. På den centrala nivån
fanns Riksåklagaren, på den regionala nivån – med undantag för de tre största
städerna – regionåklagarmyndigheterna, var och en med en överåklagare som chef,
och på den lokala nivån de lokala åklagarmyndigheterna, var och en med en
chefsåklagare som chef. Genom 1996 års åklagarreform sammanfördes de två lägre
nivåerna i sex åklagarmyndigheter, var och en indelad i ett antal åklagarkammare.
Den funktionella indelningen i tre beslutsnivåer förändrades däremot inte genom
reformen. Till kategorin statsåklagare hör i den nu gällande organisationen
åklagarmyndigheternas chefer och biträdande chefer, vilka har tjänstetiteln
överåklagare respektive biträdande överåklagare. Övriga allmänna åklagare vid
åklagarmyndigheterna – chefsåklagare, biträdande chefsåklagare och
kammaråklagare – tillhör kategorin distriktsåklagare. En överåklagare som är chef
för en åklagarmyndighet kan således överta ett ärende från en chefsåklagare eller
kammaråklagare vid myndigheten. En chefsåklagare kan däremot inte överpröva
ett beslut av en kammaråklagare vid åklagarkammaren.

När en överåklagare övertar en uppgift exempelvis från en chefsåklagare eller en
kammaråklagare genom att överpröva ett av denne fattat beslut, är detta således
inte ett utflöde av hans ställning som åklagarmyndighetens chef utan något som
följer av de befogenheter som tillkommer honom i hans egenskap av statsåklagare.
Motsvarande synsätt gäller i fråga om riksåklagaren.

Indelningen av åklagaruppgiften i tre beslutsnivåer behålls också i den utformning
som 7 kap. RB får den 1 januari 2002. Visserligen försvinner då kategorierna
statsåklagare och distriktsåklagare ur regelsystemet. I stället föreskrivs emellertid i
det här aktuella hänseendet att överåklagare som är myndighetschefer inom
åklagarväsendet och vice överåklagare till dessa överåklagare får överta uppgifter
som skall utföras av lägre åklagare (7 kap. 5 §). Alltjämt gäller således att rätten att
                                                                     Dnr 1986-2000   Sid 15 (22)




överta uppgifter från lägre åklagare inte är något som automatiskt följer av
chefsuppgiften utan att den är en särskild befogenhet som måste ha stöd i en
bestämmelse i lag.

Ur åklagarförordningen och förordningen (1997:898) med instruktion för
Ekobrottsmyndigheten kan utläsas att alla allmänna åklagare utom riksåklagaren är
verksamma vid någon av åklagarmyndigheterna. I åklagarväsendet finns ett stort
antal allmänna åklagare på stats- och distriktsåklagarnivåerna. Som framgår av 7
kap. 1 § första stycket RB finns det däremot på den högsta nivån inom
åklagarväsendet endast en allmän åklagare, nämligen riksåklagaren.

Hos allmänna åklagare får enligt 7 kap. 1 § andra stycket RB finnas biträdande
åklagare. I 7 kap. 5 § andra stycket RB föreskrivs att biträdande åklagare, i den
omfattning som bestäms i instruktion, får utföra uppgifter som tillkommer de
åklagare hos vilka de är anställda. Väckande eller fullföljande av åtal i Högsta
domstolen får emellertid inte beslutas av någon annan än riksåklagaren.

De biträdande åklagarna vid åklagarmyndigheterna är som regel åklagare under
utbildning och har vanligtvis tjänstetiteln assistentåklagare (4 § andra stycket
åklagarförordningen). Vid åklagarmyndigheterna finns det ett behov av att kunna
överlämna självständiga beslutsbefogenheter till biträdande åklagare, som därvid
uppträder i eget namn på samma sätt som en allmän åklagare (18 §
åklagarförordningen).

Enligt 10 § första meningen RÅ-instruktionen får riksåklagaren förordna
biträdande åklagare hos sig. Dessa åklagare får enligt paragrafens andra mening i
den omfattning som riksåklagaren bestämmer utföra de åklagaruppgifter som
riksåklagaren får utföra, med den i 7 kap. 5 § andra stycket angivna begränsningen.

Av det förhållandet att riksåklagaren är ensam allmän åklagare på den högsta
åklagarnivån följer först och främst att alla andra befattningshavare hos
Riksåklagaren med åklagaruppgifter, oavsett tjänstetitel och organisatorisk
placering, är biträdande åklagare. Det bör i detta sammanhang framhållas att den
enhet för operativ åklagarverksamhet – Riksåklagarens enhet för speciella mål
(RÅ-SPM) – som enligt arbetsordningen för Riksåklagaren finns vid
Riksåklagarens kansli är en enhet som ingår i Riksåklagarens organisation. Det är
här således inte fråga om en sådan självständig åklagarmyndighet som den tidigare
existerande Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, som var en särskild
åklagarmyndighet med hela riket som verksamhetsområde och med en
överåklagare, som hade statsåklagares ställning, som chef.

Att det på den högsta åklagarnivån inte finns någon annan allmän åklagare än
riksåklagaren får vidare till följd att det – i motsats till vad som gäller i fråga om de
biträdande åklagarna vid åklagarmyndigheterna – inte är möjligt att överlämna till
en biträdande åklagare hos Riksåklagaren att besluta i ett ärende i eget namn. Alla
ärenden hos Riksåklagaren avgörs således antingen av riksåklagaren personligen
eller av en biträdande åklagare på riksåklagarens vägnar och i dennes namn.
                                                                     Dnr 1986-2000   Sid 16 (22)




Bland de biträdande åklagarna hos Riksåklagaren intar biträdande riksåklagaren en
särställning. Biträdande riksåklagaren är enligt 4 § RÅ-instruktionen riksåklagarens
ställföreträdare och får, i den omfattning som riksåklagaren bestämmer, utföra de
åklagaruppgifter som riksåklagaren får utföra. Denna bestämmelse anses – trots
den begränsning av möjligheterna att överlåta riksåklagarens åklagaruppgifter till
biträdande åklagare som anges i 7 kap. 5 § andra stycket RB – göra det möjligt för
riksåklagaren att ge biträdande riksåklagaren samma behörighet att fullgöra
åklagaruppgifter som riksåklagaren själv har, dvs. bl.a. att väcka och fullfölja åtal i
Högsta domstolen (jfr prop. 1964:100 s. 265). De ändringar i 7 kap. RB som träder
i kraft den 1 januari 2002 innebär bl.a. att frågan om biträdande (enligt den nya
lydelsen vice) riksåklagarens ställning regleras direkt i rättegångsbalken. Någon
ändring i sak är härvid inte åsyftad. Den omständigheten att vice riksåklagaren i
lagtexten betecknas som allmän åklagare sägs sålunda inte innebära något avsteg
från principen att det på den högsta åklagarnivån skall finnas endast en allmän
åklagare (prop. 2000/01:92 s. 14).

Som jag närmare har utvecklat i ett tidigare beslut (JO 2001/02 s. 120) har
lagstiftarens avsikt inte varit att göra det möjligt för riksåklagaren att delegera sina
i 7 kap. 4 § RB fastlagda uppgifter till någon annan biträdande åklagare än
biträdande riksåklagaren. Som framgår av de förarbetsuttalanden som återges i
beslutet har lagstiftaren, genom att peka ut riksåklagaren som exklusivt behörig att
som allmän åklagare föra talan vid Högsta domstolen och i vissa mål vid hovrätt,
velat säkerställa att dessa uppgifter handhas av en särskilt kvalificerad
befattningshavare inom åklagarväsendet. I sin roll som allmän åklagare kan
riksåklagaren således inte jämföras med en myndighetschef som med stöd av
förvaltningsrättsliga regler kan delegera uppgiften att på myndighetens vägnar
avgöra huvuddelen av dennas löpande ärenden till underordnad personal. I stället
får anses gälla att ingen biträdande åklagare hos riksåklagaren – med undantag för
biträdande riksåklagaren – kan ges behörighet att avgöra ett ärende i vilket
beslutanderätten enligt 7 kap. 4 § rättegångsbalken skall utövas av riksåklagaren.
Hit hör bl.a. ärenden avseende resning i Högsta domstolen.

I den mån en biträdande åklagare med stöd av ett bemyndigande i arbetsordning
eller särskilt beslut beslutar i något annat ärende hos riksåklagaren gör han, som
nyss nämnts, detta i riksåklagarens namn. Eftersom ett sådant beslut har fattats på
den högsta nivån inom åklagarväsendet, skiljer det sig i rättsligt hänseende inte
från ett beslut som har fattats av riksåklagaren själv. Det är exempelvis inte
ovanligt att en biträdande åklagare hos Riksåklagaren fattar beslut med anledning
av en framställning om överprövning i en fråga där ett beslut i saken av en
distriktsåklagare – exempelvis en chefsåklagare eller en kammaråklagare – redan
har överprövats av vederbörande överåklagare. Enligt gällande principer för
överprövningsförfarandet avslås i dessa fall framställningen normalt på formell
grund utan sakprövning (se prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 69 f. och Riksåklagarens
upphävda cirkulär RÅC I:108 om handläggningen av överprövningsärenden avsnitt
3.3). Ett sådant på delegation grundat beslut av en biträdande åklagare hos
Riksåklagaren kan inte överprövas av riksåklagaren eller biträdande riksåklagaren,
eftersom det inte på det sätt som förutsätts i 7 kap. 5 § första stycket RB har fattats
                                                                    Dnr 1986-2000    Sid 17 (22)




på någon av de två lägre nivåerna inom åklagarväsendet, dvs. av en statsåklagare
eller en distriktsåklagare.

FF har i sitt yttrande uttalat att det för honom är en främmande tanke att han som
rikets högste åklagare av formella skäl skulle vara förhindrad att granska beslut av
åklagare som är underställda honom. Jag vill med anledning härav framhålla att det
självfallet står riksåklagaren fritt att exempelvis aktualisera ett tillsynsärende eller
inleda förundersökning mot en hos honom tjänstgörande biträdande åklagare som
har handlat på ett olämpligt eller lagstridigt sätt (jfr 3 § Riksåklagarens föreskrifter
[RÅFS 1996:1] om handläggningen av anmälningar mot åklagare och domare
m.fl.). Som framgår av det nyss sagda medger reglerna i rättegångsbalken däremot
inte att riksåklagaren överprövar ett beslut som en sådan åklagare har fattat i sin
tjänstgöring hos honom.

Av utredningen framgår att GG, sedan han i samband med 1996 års
omorganisation av åklagarväsendet hade lämnat sin befattning som överåklagare
vid Regionåklagarmyndigheten i Umeå, fr.o.m. den 1 juli 1996 var anställd hos
Riksåklagaren, att hans fullmaktsanställning genom ett regeringsbeslut den 11
december 1997 överflyttades till Riksåklagaren samt att han genomförde
utredningen i BB-ärendet inom ramen för sin anställning hos Riksåklagaren.

GG måste mot den här angivna bakgrunden betraktas som en sådan biträdande
åklagare hos Riksåklagaren som åsyftas i 7 kap. 1 § andra stycket och 5 § andra
stycket RB. Att han till följd av reglerna om fullmaktsanställning hade behållit sin
tjänstetitel och det särskilda anställningsskydd som ges genom en fullmakt saknar
betydelse i sammanhanget. Av reglerna i 4 och 5 §§ åklagarförordningen,
sammanställda med det förhållandet att det på den högsta åklagarnivån inte finns
någon annan allmän åklagare än riksåklagaren, följer nämligen att endast en sådan
överåklagare som är chef för en åklagarmyndighet är att betrakta som statsåklagare
i rättegångsbalkens bemärkelse. Att den särskilda ställning i funktionellt hänseende
som tillkommer överåklagarna endast gäller i fråga om de överåklagare som är
myndighetschefer framgår än tydligare av 7 kap. 5 § RB i detta lagrums lydelse
fr.o.m. den 1 januari 2002 (jfr prop. 2000/01:92 s. 17).

FF uppger i sitt yttrande att avsikten med det uppdrag som gavs GG genom beslutet
den 14 november 1997 var att hela åklagaruppgiften skulle överlämnas till denne.
Eftersom det emellertid inte klart framgick att också uppgiften att besluta i
åtalsfrågan omfattades av uppdraget, förtydligades beslutet sedan genom DD:s
beslut den 21 april 1999 att GG skulle fatta beslut i ärendet. Undantag från GG:s
beslutsbefogenheter gjordes enligt FF endast för resningsfrågan. Om det framkom
skäl för resning beträffande hovrättens dom skulle det slutliga ställningstagandet i
den delen överlämnas till riksåklagaren. Jag finner inte anledning att ifrågasätta
riktigheten av detta påstående, även om den nu nämnda begränsningen av GG:s
uppdrag inte på något sätt framgår vare sig av beslutet den 14 november 1997, av
DD:s beslut eller av GG:s nedläggningsbeslut.

Som framgår av det nyss sagda innebär den omständigheten att riksåklagaren
uppdrar åt en hos honom tjänstgörande biträdande åklagare att handlägga och
                                                                    Dnr 1986-2000    Sid 18 (22)




besluta i ett där anhängigt ärende inte att ärendet flyttas ned till en lägre nivå inom
åklagarväsendet på det sätt som blir fallet om ärendet i stället överlämnas till en
åklagare vid någon av åklagarmyndigheterna, t.ex. en överåklagare som är
myndighetschef. Riksåklagaren har således hela tiden kvar det yttersta ansvaret för
ärendet. Av Riksåklagarens diarium framgår också att GG:s utredning ägde rum
inom ramen för Riksåklagarens ärende 1997/1112.

Saken hade varit en annan om det hade överlämnats till GG att på eget ansvar och i
eget namn handlägga ärendet exempelvis med stöd av ett förordnande att vid
åklagarmyndigheten i Västerås fullgöra på överåklagaren ankommande uppgifter.
Det hade i så fall med fog kunnat hävdas att han vid handläggningen av ärendet
hade haft en sådan ställning som statsåklagare som åsyftas i 7 kap. 1 § RB och att
hans beslut därför skulle kunna överprövas av riksåklagaren. Det hade emellertid
inte heller med en sådan lösning varit möjligt att överlämna till honom att besluta i
resningsfrågan avseende hovrättsdomen, eftersom, i enlighet med vad som tidigare
sagts, beslut i sådana frågor inte får fattas av någon annan än riksåklagaren eller
biträdande riksåklagaren.

Eftersom GG:s nedläggningsbeslut den 4 maj 1999 således i rättsligt hänseende var
att jämställa med ett beslut fattat av riksåklagaren personligen, saknade FF:s beslut
den 10 juni samma år att ta upp GG:s beslut till överprövning stöd i lag.

Frågan är då om det hade varit möjligt för FF att ompröva GG:s beslut på någon
annan rättslig grund än reglerna i 7 kap. 5 § RB om högre åklagares rätt att överta
lägre åklagares uppgifter. Det bör då först nämnas att reglerna om omprövning i 27
§ förvaltningslagen (1986:223) inte är tillämpliga i åklagarväsendets
brottsbekämpande verksamhet (se 32 § nämnda lag). Ett åklagarbeslut anses
visserligen enligt etablerad praxis kunna omprövas också av den åklagare som har
fattat det ursprungliga beslutet eller av någon annan åklagare på samma nivå.
Hänsynen till inblandade parter och till stabiliteten i rättslivet kräver emellertid att
ett beslut får omprövas på detta sätt, endast om det har tillkommit nya
omständigheter (se Gunnel Lindberg a.a. s. 52 f., prop. 1984/85:100, bil. 4, s. 69 f.
och Fitger, Rättegångsbalken del. 1 s. 7:15). En sådan omständighet kan vara att
nya fakta, t.ex. ny skriftlig bevisning eller uppgifter från ett tidigare okänt vittne,
kommer i dagen.

Att beslutsfattaren själv eller en med denne sidoordnad åklagare efter en förnyad
rättslig analys kommer till en annan ståndpunkt än den som har lagts till grund för
det tidigare beslutet anses däremot inte utgöra en sådan ny omständighet som kan
läggas till grund för omprövning av det tidigare beslutet. Detta kan i ett sådant fall
inte ändras annat än inom ramen för ett överprövningsförfarande. Undantag
härifrån görs endast beträffande fall där det är uppenbart att det tidigare beslutet
helt saknar lagstöd och att ett vidhållande av detta skulle kunna medföra disciplin-
eller straffansvar för åklagaren i fråga.

FF har i sitt yttrande som enda skäl för sitt beslut att ta upp GG:s
nedläggningsbeslut till förnyad prövning anfört att detta hade blivit föremål för
kritik och debatt, varvid det också hade gjorts gällande att GG hade förbisett vissa
                                                                   Dnr 1986-2000    Sid 19 (22)




frågeställningar. Som framgår av det nyss sagda är de av FF anförda skälen inte
sådana att de enligt gällande praxis kunde motivera en omprövning av
nedläggningsbeslutet. Det finns inte heller i övrigt någonting i utredningen som
tyder på att det mellan tidpunkten för GG:s nedläggningsbeslut och FF:s beslut att
ta upp saken till förnyad prövning hade framkommit några nya sakomständigheter
som hade kunnat läggas till grund för en omprövning av det tidigare beslutet.
Tvärtom framgår det av beslutet den 30 mars 2000 att några sådana omständigheter
inte förelåg.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att det efter GG:s nedläggningsbeslut inte
fanns något rättsligt stöd för att på grundval av föreliggande material få till stånd
ett ytterligare beslut i ärendet hos Riksåklagaren.

Det finns anledning att ägna någon uppmärksamhet också åt en annan aspekt på
beslutet att uppdra åt GG att besluta i ärendet. FF har i sitt yttrande uppgett att det
uppdrag som han genom beslutet den 14 november 1997 gav GG innebar att denne
skulle undersöka dels om det fanns grund för att väcka ett nytt åtal med anledning
av ingripandet mot BB, dels om det fanns förutsättningar att ansöka om resning
avseende de två lagakraftvunna domarna. Som framgår av vad som har sagts i det
föregående var FF:s uppdrag till GG emellertid avgränsat på sådant sätt att det i
själva verket avsåg endast sådana frågor som omfattades av de tidigare domarnas
rättskraft. I sak framstår således GG:s beslut att lägga ned förundersökningen i sin
helhet som ett beslut att inte gå vidare i resningsfrågan.

Som har nämnts i det föregående tillhör uppgiften att besluta i frågor om resning
vid Högsta domstolen de på riksåklagaren ankommande arbetsuppgifter som inte
kan delegeras till någon annan biträdande åklagare hos honom än biträdande
riksåklagaren. FF synes vara av den uppfattningen att denna exklusiva behörighet
endast omfattar beslut att göra framställningar om resning, medan det däremot
skulle vara möjligt att delegera uppgiften att i ett ärende om ifrågasatt resning
besluta att en sådan framställning inte skall göras. Jag kan inte dela denna
uppfattning. Av det synsätt som präglar rättegångsbalken följer att prövningen av
frågan om det skall göras en framställning om resning hos Högsta domstolen eller
inte måste ses som en odelbar helhet (jfr JO 2001/02 s. 120).

Enligt min mening har således endast en befattningshavare, som är behörig att fatta
beslut att göra en framställning om resning, behörighet att med anledning av en
väckt fråga om resning besluta att en sådan framställning inte skall göras. Det var
därför inte rättsligen möjligt för riksåklagaren eller biträdande riksåklagaren att
uppdra åt GG att besluta i ärendet i den mån detta innefattade någon form av
ställningstagande i resningsfrågan avseende hovrättsdomen.

Jag vill emellertid inte utesluta möjligheten av att DD:s beslut den 21 april 1999
innefattade ett tyst ställningstagande i resningsfrågan av innebörd att någon
framställning om resning inte skulle göras. Som framgår av det föregående
förefaller nämligen rättskrafts- och resningsfrågorna på något sätt ha varit aktuella
under ärendets hela handläggning hos Riksåklagaren, trots att dessa frågor inte på
något sätt berörs i de olika beslut som fattats i ärendet före beslutet den 30 mars
                                                                     Dnr 1986-2000   Sid 20 (22)




2000. Eftersom jag inte har funnit anledning att särskilt utreda den nu nämnda
frågan, avstår jag från att göra några ytterligare uttalanden i den.

Sammanfattning och avslutande anmärkningar
Detta ärende avser handläggningen hos Riksåklagaren av BB-ärendet efter det att
de domar genom vilka två polismän hade fällts till ansvar för sitt handlande i
samband med ingripandet mot BB hade vunnit laga kraft.

Principen om domars orubblighet, som den kommer till uttryck i svensk
straffprocessrätt, innebär att det endast i fall av utpräglad undantagskaraktär är
möjligt att få till stånd en ändring av en domstols dom efter det att tidsfristen för att
överklaga den har löpt ut och domen således har vunnit laga kraft eller rättskraft.
Denna princip är en förutsättning för att myndigheter och enskilda skall kunna
lägga ett domstolsavgörande till grund för sitt fortsatta handlande, och den är
därmed av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet och för
allmänhetens tillit till samhällets rättskipande verksamhet.

Principen om domars orubblighet är av särskilt stor betydelse för den enskildes
rättssäkerhet i de fall där det uppkommer en fråga om att utkräva straffansvar med
anledning av ett skeende som redan har prövats av domstol genom en
lagakraftvunnen dom. Ett typfall är att det har kommit fram ny bevisning mot en
person som helt frikänts genom domen. En därmed besläktad situation är att det
görs gällande att den tilltalade har gjort sig skyldig till något annat brott med
anknytning till det aktuella händelseförloppet än det eller de brott som uttryckligen
behandlats i domen.

Styrkan av skyddet för den enskilde mot att i ett fall av senast nämnt slag bli
föremål för ett nytt åtal bestäms dels av vad som skall anses ha varit omfattat av
domstolens prövning, dels av i vilken utsträckning lagstiftaren har gjort det möjligt
att angripa en lagakraftvunnen dom med hjälp av ett extraordinärt förfarande.

I det första av dessa hänseenden intar svensk rätt den ståndpunkten att den
prövning som har gjorts genom den tidigare domen skall anses omfatta inte bara
det eller de brott som uttryckligen anges i den, utan också andra brott, som har en
tillräckligt nära anknytning till det händelseförlopp som varit aktuellt i målet för att
kunna betraktas som identiska med den gärning som har bedömts i detta. Den
lagakraftvunna domen utgör således hinder mot ett nytt åtal för sådana brott.

Allmänt gäller att gärningsbegreppet av hänsyn till den tilltalades rättssäkerhet har
getts en vidsträckt tolkning i doktrin och rättspraxis. I rättspraxis har exempelvis en
misshandelsdom befunnits utgöra hinder mot ett nytt åtal mot den tilltalade
avseende annat, betydligt grövre våld, som utövats inom ramen för det
händelseförlopp som varit aktuellt i målet.

Möjligheterna att genom resning till men för den tilltalade angripa en
lagakraftvunnen dom är synnerligen begränsade. Härav följer att det krävs mycket
starka skäl för att en åklagare skall få vidta utredningsåtgärder i sådant syfte. Det
kan inte anses stå i överensstämmelse med gällande rätt att återuppta en
                                                                   Dnr 1986-2000   Sid 21 (22)




förundersökning i avsikt att få till stånd ett beslut om resning till men för den
tilltalade, om det inte redan från början föreligger ett välgrundat antagande att
utredningen kommer att resultera i att resning beviljas. En utredning som företas
utan att denna förutsättning är uppfylld skulle stå i strid inte bara med respekten för
den tilltalades rättssäkerhet och hänsynen till målsägande, vittnen, sakkunniga och
andra berörda personer utan också med intresset av att samhällets brottsutredande
resurser inte tas i anspråk i onödan.

Om en åklagare överväger att väcka åtal mot någon för ett brott, som på något sätt
har anknytning till ett händelseförlopp som varit aktuellt i en lagakraftvunnen dom,
måste han således först och främst undersöka om det nya brottet omfattas av
domens rättskraft. Om han kommer fram till att det förhåller sig på detta sätt, blir
hans nästa åtgärd att bedöma om det har kommit fram nya omständigheter av sådan
art att de skulle kunna läggas till grund för en ansökan om resning. Först sedan han
har konstaterat att så är fallet, har han en godtagbar anledning att vidta några
utredningsåtgärder i egentlig mening i syfte att angripa den lagakraftvunna domen.

Det första beslutet under den handläggning hos Riksåklagaren med anledning av
ingripandet mot BB som är föremål för bedömning i detta ärende fattades den 14
november 1997, då riksåklagaren FF med anledning av nytillkommen
rättsmedicinsk information lämnad av professor EE beslutade att en nedlagd
förundersökning avseende misshandel och vållande till annans död skulle
återupptas. Vid denna tidpunkt hade domarna mot de två polismännen – en
tingsrättsdom respektive en hovrättsdom – avseende vållande till kroppsskada
vunnit laga kraft. FF överlämnade samtidigt åt en hos Riksåklagaren anställd
befattningshavare att genomföra utredningen. Sedan denne efter en omfattande
utredning hade beslutat att lägga ned förundersökningen den 4 maj 1999, tog FF
den 10 juni 1999 på nytt upp frågan om ytterligare straffrättsligt ansvar med
anledning av ingripandet mot BB. Denna fråga hölls sedan öppen fram till den 30
mars 2000, då FF i ett beslut konstaterade dels att de brott som varit föremål för
utredning under den återupptagna förundersökningen omfattades av de tidigare
domarnas rättskraft, dels att förutsättningar för resning inte förelåg. De
omständigheter som anfördes till grund för resonemanget i resningsfrågan var av
sådant slag att det synes ha varit möjligt att föra ett liknande resonemang redan på
grundval av det material som förelåg den 14 november 1997. Vidare hade
möjligheterna att i ett resningsärende åberopa de uppgifter som hade tillförts
utredningen genom en av bl.a. EE förrättad obduktion under alla förhållanden
upphört i slutet av maj 1999.

Det finns inte någon anledning att ifrågasätta de rättsliga resonemangen i beslutet
den 30 mars 2000. Det är emellertid tydligt att den handläggning hos
Riksåklagaren som här har redovisats inte följer det nyss beskrivna mönstret för
hur en åklagare bör handlägga nya ansvarsfrågor med anknytning till ett skeende
som redan har prövats genom en lagakraftvunnen dom. Det har inte under
utredningen här framkommit någon omständighet som kan anses utgöra en
godtagbar förklaring till att frågan om ytterligare straffrättsligt ansvar med
anledning av ingripandet mot BB handlades hos Riksåklagaren på det sätt som
                                                                  Dnr 1986-2000    Sid 22 (22)




skett. Jag har därför inte kunnat finna annat än att handläggningen har stått i strid
med lagstiftarens syfte med reglerna om brottmålsdomars rättskraft och om resning
till men för den tilltalade. Handläggningen har fått till följd att såväl de dömda som
BB:s anhöriga under lång tid har hållits i ovisshet om den slutliga utgången i
ansvarsfrågorna med det lidande som detta kan antas ha medfört för dem.

En omständighet som i väsentlig mån bidrog till att handläggningen av ärendet
drog ut på tiden var FF:s beslut den 10 juni 1999 att överpröva beslutet den 4 maj
1999 att lägga ned den förundersökning som återupptogs genom beslutet den 14
november 1997. Detta nedläggningsbeslut hade som nyss nämnts fattats av en hos
Riksåklagaren anställd befattningshavare, som av biträdande riksåklagaren DD
hade fått i uppdrag att besluta i ärendet. Överprövningen resulterade sedan i FF:s
beslut den 30 mars 2000.

Eftersom den befattningshavare som fattade nedläggningsbeslutet var att anse som
biträdande åklagare hos Riksåklagaren, var detta beslut i rättsligt hänseende att
jämställa med ett beslut av riksåklagaren personligen. Den regel i rättegångsbalken,
som ger en högre åklagare rätt att överta ett ärende från en lägre åklagare och som
utgör grunden för överprövningsförfarandet, var därför inte tillämplig. Eftersom
det efter nedläggningsbeslutet inte hade framkommit några nya sakomständigheter
i ärendet, var det, enligt på rättssäkerhetsskäl grundad rättspraxis, inte heller
möjligt för riksåklagaren att ompröva nedläggningsbeslutet på annan grund. FF
hade således inte något rättsligt stöd för att på det sätt som skedde ta upp
ansvarsfrågan till förnyad prövning.

Beslutet den 4 maj 1999 att lägga ned förundersökningen måste i sin helhet
betraktas som ett ställningstagande i resningsfrågan. Av rättegångsbalkens regler
följer emellertid att beslut i en resningsfråga som avser en hovrättsdom får fattas
endast av riksåklagaren – eller biträdande riksåklagaren – personligen. Det var
därför inte rättsligen möjligt att på det sätt som skedde överlämna åt den
befattningshavare som hade verkställt utredningen att besluta i ärendet, i den mån
beslutet gällde frågan om resning avseende hovrättsdomen.

Handläggningen hos Riksåklagaren av ärendet om ingripandet mot BB uppvisar
allvarliga brister i olika hänseenden. Det är tydligt att de beslut och åtgärder i
övrigt som förekommit i ärendet, innan detta avslutades genom beslutet den 30
mars 2000, inte föregåtts av den rättsliga analys som omständigheterna hade bort
föranleda. Det kan sammanfattningsvis konstateras att ärendet inte har handlagts
med den omsorg och eftertanke som man har rätt att förvänta av landets högste
åklagare.

Anmärkning
I en ändring i 10 § förordningen (1989:847) med instruktion för Riksåklagaren som
trädde i kraft den 1 juni 2002 sägs att de allmänna åklagare som Riksåklagaren har
bestämt skall vara anställda eller placerade vid Riksåklagaren fullgör de
åklagaruppgifter som skall utföras av annan allmän åklagare än riksåklagaren eller
vice riksåklagaren (SFS 2002:178).
