# Uttalanden om polis och åklagares handläggning av ärenden om besöksförbud

JO 2007-02-16 dnr 2005-2005

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2007-02-16         2005-2005              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om polis och åklagares handläggning av ärenden om
                        besöksförbud

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot åklagares vid
                        Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Göteborg, och 2:a åklagarkammaren i
                        Göteborg handläggning av ett ärende gällande besöksförbud. Han var missnöjd
                        med att ärendet inte hade handlagts skyndsamt, att han inte hade underrättats om de
                        uppgifter som tillförts ärendet och fått möjlighet att yttra sig över dessa innan
                        beslut meddelades, att besluten var bristfälligt motiverade, att ärendet
                        överlämnades till rätten för prövning utan att han hade begärt det samt att hans
                        begäran att få ta del av handlingarna i ärendet inte handlagts tillräckligt skyndsamt.

## Utredning

Handlingar i utvecklingscentrums ärende ÅM 2005/1100 och ÅM 2005/1605 samt
                        åklagarkammarens ärende C2-17-3834-04 inhämtades och granskades.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten i Västra
                        Götaland för upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet.
                        Åklagarmyndigheten (dåvarande vice riksåklagaren BB) kom in med yttrande
                        jämte upplysningar från bl.a. dåvarande överåklagaren CC och kammaråklagaren
                        DD. Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren EE) kom in med yttrande.

                        I ett beslut den 16 februari 2007 anförde chefsJO Melin följande.

## Bedömning

Flertalet handläggningsregler i förvaltningslagen gäller inte i åklagarmyndighetens
                        brottsbekämpande verksamhet (32 § förvaltningslagen [1986:223]). Vid lagen om
                        besöksförbuds tillkomst anfördes i förarbetena att ärenden om besöksförbud
                        utgjorde ett nytt inslag i åklagarnas uppgifter. Det kunde därför diskuteras om
                        sådana ärenden omfattades av nyss nämnda bestämmelse. För att undvika
                        oklarheter skulle det i lagen om besöksförbud tas in uttryckliga bestämmelser om
                        vilka regler i förvaltningslagen som var tillämpliga (prop. 1987/88:137 s. 28). För
                        handläggningen av ärenden om besöksförbud gäller således enligt lagen (1988:688)
                        om besöksförbud regler om partsinsyn (10 §), kommunikation (11 §), motivering



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                  Dnr 2005-2005   Sid 2 (6)




av beslut (12 §) och omprövning (23 §) liksom förvaltningslagens regler om bl.a.
tolk, ombud, muntlig handläggning och rättelse (13 §). Härtill kommer att flera av
rättegångsbalkens regler om utredningen i tillämpliga delar gäller också i dessa
ärenden (9 §).

Handläggningstiden såvitt avser de ursprungliga ansökningarna om
besöksförbud
AA:s m.fl. ansökningar om besöksförbud kom in till 2:a åklagarkammaren i
Göteborg den 15 november 2004 och beslut meddelades den 14 januari 2005,
således två månader senare.

Enligt 6 a § lagen om besöksförbud skall frågor om besöksförbud handläggas
skyndsamt. I 5 § förordningen (1988:691) om tillämpning av lagen om
besöksförbud föreskrivs att Åklagarmyndigheten (före den 1 januari 2005
riksåklagaren) får meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av lagen.
Enligt de föreskrifter som gäller för åklagarväsendet skall beslut i fråga om
besöksförbud meddelas inom en vecka från det att ansökan om besöksförbud
kommit in till eller av annan anledning tagits upp vid en åklagarkammare, om inte
särskilda skäl föreligger med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra
omständigheter (RÅFS 1997:7; numera ÅFS 2005:27).

Av utredningen framgår att DD dagen efter att ansökningarna kommit in utfärdade
skriftliga direktiv till polisen att hålla förhör med de personer som ansökt om
besöksförbud. Hon påpekade i direktivet särskilt att ärendet skulle utredas med
förtur då det avsåg besöksförbud. Jag kan dela Åklagarmyndighetens uppfattning
att en åklagare, i syfte att påskynda polisens utredningsåtgärder, också bör ange att
beslut i frågan om besöksförbud skall vara fattat inom en vecka. De begärda
förhören genomfördes och DD gav den 26 november 2004 muntliga direktiv att FF
skulle höras. Den 6 december 2004 skickade polisen en kallelse till förhör den 10
december 2004.

Det har inte framkommit vad som kan ha varit anledningen till att polisen
avvaktade med att skicka kallelsen i tio dagar. De givna direktiven har inte
dokumenterats och det har inte framgått om DD även i detta skede särskilt påtalade
att åtgärden skulle vidtas skyndsamt. Jag kan emellertid konstatera att, för att en
åklagare skall kunna upprätthålla det krav på en skyndsam handläggning som är
förskriven, en kallelse till förhör inte kan få anstå i tio dagar.

Eftersom FF inte inställde sig vare sig den 10 december 2004 eller till
förhörstillfället den 17 december 2004 beslutade DD den 20 december 2004 att FF
skulle hämtas till förhör. Det har inte framkommit om det förekom några kontakter
mellan DD och polisen under tiden från den 26 november till den 20 december
2004. Jag kan endast konstatera att DD under denna tid borde ha hört efter med
polisen hur utredningen fortskred. Med hänsyn till det skyndsamhetskrav som är
föreskrivet är handläggningstiden i denna del inte godtagbar. Det finns i
                                                                   Dnr 2005-2005    Sid 3 (6)




sammanhanget även anledning att understryka vikten av att givna direktiv
dokumenteras.

Sedan flera försök att hämta FF hade misslyckats kunde hämtningen verkställas
den 14 januari 2005 och ett förhör genomfördes. Samma dag beslutade DD att inte
meddela FF besöksförbud.

Jag har inte någon erinran mot att DD gjorde bedömningen att ett förhör skulle
hållas med FF innan hon fattade beslut. Mot bakgrund av att ett flertal
hämtningsförsök genomfördes innan förhöret kunde komma till stånd finner jag
inte anledning att kritisera DD för det dröjsmål i handläggningen som uppstod
mellan den 20 december 2004 och den 14 januari 2005 då hon fattade beslut i
ärendet.

Kommunicering
DD fattade beslut i ärendet utan att underrätta AA m.fl. om de uppgifter som FF
och en annan person lämnat vid förhör och således utan att ha berett dem tillfälle
att yttra sig över detta. Hon har uppgett att hon ansåg att det var uppenbart
obehövligt.

Innan frågan om besöksförbud prövas skall, enligt 11 § lagen om besöksförbud,
den mot vilken förbudet avses gälla samt den som förbudet avses skydda
underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom
själv och beredas tillfälle att yttra sig över dem. Frågan får dock avgöras utan att så
har skett, om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars
skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte
kan uppskjutas. Åklagaren bestämmer hur underrättelse skall ske.
Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 §
sekretesslagen (1980:100).

Huvudregeln är således att kommunikation skall ske och att det om
handläggningen inte i vissa avseenden försvåras krävs starka skäl för att underlåta
detta. I likhet med Åklagarmyndigheten anser jag att det är tvivelaktigt om det
kunde anses uppenbart obehövligt att i detta skede kommunicera uppgifterna med
sökandena. Det finns emellertid utrymme för var för sig godtagbara bedömningar i
frågan och jag finner inte anledning att kritisera DD för hennes handläggning i
denna del.

Motivering av beslut
I beslutet den 14 januari 2005 angav DD som motivering till sitt ställningstagande
att inte meddela besöksförbud att det för närvarande inte fanns risk att FF kommer
att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet
avser att skydda.

AA har klagat på att motiveringen inte uppfyller de krav som ställs i lagen om
besöksförbud och tillämpliga delar av förvaltningslagen. Förvaltningslagens regler
om bl.a. en myndighets skyldighet att motivera sina beslut gäller, som jag
                                                                   Dnr 2005-2005    Sid 4 (6)




inledningsvis konstaterat, inte i åklagares brottsbekämpande verksamhet. Det är
likväl sedan lång tid brukligt att åklagare motiverar sina beslut att inte inleda eller
att lägga ned en förundersökning. Det sker oftast kortfattat och på ett standardiserat
sätt.

Enligt 12 § lagen om besöksförbud skall emellertid ett beslut varigenom åklagaren
avgör ett ärende om besöksförbud vara skriftligt och bl.a. ange de skäl som har
bestämt utgången. Av 13 § samma lag följer att vissa av de undantag från
motiveringsskyldigheten som framgår av 20 § förvaltningslagen är tillämpliga
också i dessa ärenden. Detta innebär att skälen för beslutet kan utelämnas bl.a. om
beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan anledning är
uppenbart obehövligt att upplysa om skälen, om det är nödvändigt med hänsyn till
enskildas personliga förhållanden eller om ärendet är så brådskande att det inte
finns tid att utforma skälen. Har skälen utelämnats bör åklagaren på begäran om
möjligt upplysa om dem i efterhand.

Beträffande motiveringsskyldigheten anfördes i förarbetena att det är viktigt att
både den som åläggs förbudet och den som förbudet avser att skydda kan utläsa
gränserna för förbudet och vad som har varit avgörande för åklagarens beslut.
Motiveringsskyldigheten bör emellertid inte sträcka sig längre än den som i
allmänhet gäller enligt förvaltningslagen (prop. 1987/88:137 s. 28).

I förarbetena till förvaltningslagen uttalade departementschefen att lagen i princip
inte ställer upp något krav på att besluten skall innehålla detaljerade redogörelser
för sakförhållandena i ärendena och vidlyftiga resonemang om hur dessa
förhållanden bedömts rättsligen av myndigheten. Det är ”de springande punkterna”
som skall komma fram i motiveringen. Motiveringen torde därför i ett stort antal
fall kunna göras kort (prop. 1971:30 s. 493). I doktrinen har motiverings-
skyldigheten angetts innebära att det är ”hjärtpunkterna” i skälen som skall
redovisas i beslutet – det må avse faktabedömning, rättstillämpning eller
användning av skönsbefogenheter. Beslutet måste göra begripligt för parten vilka
faktiska förhållanden som är avgörande, vilka rättsregler som är tillämpliga och hur
myndigheten har resonerat på de punkter där meningarna går isär (Hellners m.fl.,
Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 215). Allmänt kan sägas att det inte
är tillräckligt att i beslut som går parten emot bara hänvisa till den lagtext som är
tillämplig. Principen är att det av beslutet skall gå att utläsa vad som i det enskilda
fallet varit avgörande för utgången (JO 1990/91 s. 101).

DD motiverade sitt beslut att inte meddela besöksförbud genom att ange att de
lagliga förutsättningarna för att meddela ett sådant förbud för närvarande inte
förelåg. En så begränsad motivering uppfyller inte de krav som ställs i lagen om
besöksförbud.

Det har inte i ärendet gjorts gällande att någon av de situationer i vilka undantag
kan göras från den principiella motiveringsskyldigheten varit för handen. Jag kan
inte heller för min del finna att så varit fallet.
                                                                 Dnr 2005-2005   Sid 5 (6)




DD borde således ha utvecklat de skäl som bestämt utgången. Jag noterar att hon
nu i remissvaret har gjort detta.

Handläggningen med anledning av AA:s begäran om omprövning m.m.
I en skrivelse den 15 februari 2005, ställd till överåklagaren, begärde AA att DD:s
beslut skulle omprövas. Han uppgav därvid att handläggningen skulle ske
skyndsamt och även i övrigt enligt reglerna i lagen om besöksförbud. Innan beslut
fattades önskade han ta del av de uppgifter som tillförts ärendet genom annan och
få tillfälle att yttra sig. Slutligen önskade han kopia av samtliga handlingar i
ärendet, eventuellt mot avgift.

I skrivelsen framförde AA också kritik mot DD:s handläggning av ärendet och
uppgav att denna inte skett i enlighet med gällande bestämmelser. Vidare
framförde han synpunkter på en brottsrubricering i en förundersökning med
anledning av hans brottsanmälningar av FF. Han begärde en förklaring till
rubriceringen och att denna skulle ”rättas”.

CC har uppgett att en sekreterare omgående begärde in polis-och åklagarakterna
från åklagarkammaren. Det kom emellertid att dröja tre veckor innan dessa inkom.
Under den tiden påmindes inte kammaren om begäran. En anledning till detta kan
vara att ärenden hos utvecklingscentrum, vid denna tidpunkt, inte lottades på
handläggare förrän polis- och åklagarakter i förekommande fall hade inkommit.
Såväl CC som Åklagarmyndigheten har konstaterat att det tagit alltför lång tid
innan handlingarna kom till utvecklingscentrum. Rutinerna har nu ändrats.

Akterna inkom den 10 mars 2005 och påföljande dag fattade CC beslut. I den del
ärendet avsåg begäran om omprövning av besöksförbud och att få ta del av
handlingar i ärendet överlämnades detta till 2:a åklagarkammaren i Göteborg.
Därutöver konstaterade CC att det inte framkommit sådana fel i handläggningen att
det fanns anledning att anta att brott hade förövats av åklagaren. Vidare ändrade
hon brottsrubriceringen.

När AA:s skrivelse kom in till utvecklingscentrum väntade CC på att akterna skulle
inkomma innan hon fattade beslut i någon del. Enligt min uppfattning borde
emellertid hans skrivelse, i den del den avsåg begäran om att besöksförbud skulle
utfärdas, omedelbart ha överlämnats till åklagarkammaren för ställningstagande.
Om så hade skett, hade åklagarkammaren även mera omgående kunnat ta ställning
till AA:s begäran om insyn i aktmaterialet. Jag är starkt kritisk till att så inte
skedde. Dröjsmålet medförde att AA:s begäran om besöksförbud och begäran att få
ta del av handlingarna i ärendet inte kunde handläggas med den skyndsamhet som
krävs.

När DD erhöll AA:s förnyade begäran om att besöksförbud skulle meddelas ansåg
hon, som jag uppfattar henne, att det även nu var uppenbart obehövligt att
kommunicera de uppgifter som tillförts ärendet genom annan, trots att AA begärt
att få ta del av dessa och att få yttra sig över dem. Jag vill med anledning därav
framhålla vikten av att skilja mellan parts rätt till insyn, å ena sidan, och
                                                                  Dnr 2005-2005   Sid 6 (6)




myndighetens skyldighet att kommunicera uppgifter med part, å den andra. En
sökandes rätt att på egen begäran få insyn i aktmaterialet kan över huvud taget inte
begränsas av annat skäl än att uppgifter som begärs utlämnade omfattas av
sekretess enligt 14 kap. 5 § sekretesslagen (10 § lagen om besöksförbud). Det är
endast från myndighetens principiella skyldighet att självmant underrätta part om
uppgifter som tillförts ärendet genom annan, och att bereda honom tillfälle att yttra
sig över dessa uppgifter, som undantag kan göras bl.a. för det fall att en sådan
kommunikation bedöms vara uppenbart obehövlig (11 § lagen om besöksförbud).

DD borde således ha tillställt AA de uppgifter som tillförts ärendet och som utan
hinder av sekretess kunde lämnas ut. När så skedde borde hon också ha berett
honom tillfälle att yttra sig över dessa uppgifter. DD meddelade i stället beslut och
tillställde AA de begärda handlingarna vid expedieringen av beslutet. En sådan
handläggning är som framgått felaktig och medför att de grundläggande
rättssäkerhetsintressen som motiverar reglerna om partsinsyn och kommunikation
satts åt sidan.

Samma dag som DD beslutade att inte ändra sitt tidigare beslut översände hon, med
hänvisning till 14 § lagen om besöksförbud, ärendet till tingsrätten för prövning.
Hon uppgav i skrivelsen till tingsrätten att hon uppfattat att AA begärt detta. Hon
har i sina upplysningar hit angett att hon inte hade anledning att tro annat än att AA
önskade rättens prövning.

Av nyss nämnda bestämmelse följer att ett överlämnande till tingsrätten förutsätter
att den som beslutet avser att skydda eller den som har ålagts besöksförbudet
begärt tingsrättens prövning. Jag kan, mot bakgrund av att AA i den skrivelse i
vilken han bl.a. begärde omprövning uttryckt sitt missnöje med beslutet att inte
meddela besöksförbud och angett att han i första hand begärde omprövning av
beslutet inom åklagarkammaren, ha viss förståelse för att DD antagit att han
önskade en prövning av tingsrätten för det fall att hon inte heller vid sin förnyade
prövning fann skäl att meddela besöksförbud. Vid minsta tvivel i en sådan fråga
bör åklagaren, enligt min uppfattning, försöka få kontakt med personen i fråga för
att höra efter om en sådan prövning begärs.

AA hade emellertid inte uttryckligen begärt att få saken prövad av domstol vilket,
som nyss nämnts, är en förutsättning. Det var därför, som Åklagarmyndigheten
också angett, fel att överlämna ärendet till tingsrätten.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att såväl DD som CC förtjänar kritik för den
bristfälliga handläggningen av AA:s framställningar.
