# Kritik mot Polismyndigheten för att ca 500 manliga resenärer på en passagerarfärja hölls kvar utan att det fanns något stöd i lag för det

JO 2017-12-27 dnr 2015-2016

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2017-12-27              2015-2016              1 (13)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten för att ca 500 manliga resenärer på en
                        passagerarfärja hölls kvar utan att det fanns något stöd i lag för det


                          Beslutet i korthet: Den 30 mars 2016 beordrades flera polispatruller till Värtahamnen
                          i Stockholm med anledning av en misstänkt grov våldtäkt ombord på en
                          passagerarfärja. När färjan hade anlänt till hamnen fattade en polisinspektör beslut
                          om att samtliga manliga passagerare skulle genomgå en kroppsbesiktning enligt
                          28 kap. 12 § rättegångsbalken. Därefter fick alla kvinnor lämna färjan medan ca 500
                          manliga passagerare hölls kvar. De fick därefter en och en placera sig framför en
                          glasruta med tonat glas i det s.k. tullfiltret för att målsäganden, som befann sig på
                          andra sidan glasrutan, skulle försöka identifiera de misstänkta gärningsmännen.
                          Målsäganden pekade inte ut någon av de män som passerade glasrutan. Tre
                          misstänkta män greps i stället ombord på färjan.
                          En av de män som befann sig på färjan anmälde polisen till JO och ifrågasatte
                          kvarhållandet av honom. Han angav bl.a. att han blev kvarhållen i ca en och en halv
                          timme och att han på grund av det missade sitt flyg.
                          Enligt JO är det uppenbart att samtliga manliga passagerare inte kunde misstänkas
                          för våldtäkten. Det fanns därför inte förutsättningar att besluta om kroppsbesiktning av
                          dem. JO uttalar vidare att åtgärden att låta målsäganden iaktta männen genom en
                          glasruta inte kan anses utgöra en kroppsbesiktning i rättegångsbalkens mening.
                          I beslutet överväger JO om det funnits rättsliga förutsättningar att hålla kvar männen
                          med stöd av någon annan bestämmelse i rättegångsbalken eller på någon annan
                          grund och konstaterar att det inte funnits något sådant stöd.
                          JO uttalar att det inte är acceptabelt att polisen har vidtagit en åtgärd som saknat stöd
                          i lag och fått till följd att ett stort antal personer fått sin rörelsefrihet inskränkt.
                          Polismyndigheten kritiseras för att de manliga passagerarna hölls kvar vid
                          avstigningen på det sätt som skedde. Polismyndigheten kritiseras också för att det
                          beslut som fattades inte dokumenterades.
                          Enligt JO visar granskningen att det kan finnas behov av bestämmelser som ger
                          polisen möjlighet att i en brottsutredning hålla kvar personer på en viss plats i andra
                          situationer än som följer av den lagstiftning som finns i dag. Mot denna bakgrund
                          lämnas beslutet till Justitiedepartementet.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                  Dnr 2015-2016       Sid 2 (13)

## Anmälan och bakgrund

Bakgrund
Den 30 mars 2016 beordrades flera polispatruller till Värtahamnen i Stockholm
med anledning av en misstänkt grov våldtäkt ombord på en passagerarfärja
mellan kl. 1 och 5 natten till den 30 mars 2016. Färjan ankom till Värtahamnen
kl. 18 samma dag. Enligt den händelserapport som upprättades i samband med
anmälan kunde målsäganden inte lämna något närmare signalement på
gärningsmännen, men uppgav att hon skulle kunna peka ut dem. I samband med
att passagerarna skulle stiga av färjan fattade polisen beslut om att de manliga
passagerarna – ca 500 – en och en skulle placera sig framför en glasruta med
tonat glas i det s.k. tullfiltret. Syftet med detta var att målsäganden, som befann
sig på andra sidan glasrutan, skulle försöka identifiera de misstänkta
gärningsmännen. Målsäganden pekade inte ut någon av de män som passerade
glasrutan. Tre misstänkta män greps i stället ombord på färjan.

Anmälan
AA, som var en av de män som ankom med färjan till Stockholm, förde i en
anmälan till JO fram klagomål mot Polismyndigheten, polisregion Stockholm,
för att han i samband med att han skulle lämna färjan blev kvarhållen av polisen
under cirka en och en halv timme. Han uppgav i huvudsak följande.

Han och övriga manliga resenärer blev kvarhållna i gången mellan färjan och
terminalen. De fick ingen information om varför. Efter ca 30 minuter fick de
besked om att de skulle släppa förbi alla kvinnor, vilket tog 30–40 minuter.
Därefter tvingades alla män att passera ett fönster och iakttogs där en kort stund
innan de tilläts gå ut i terminalen. Han har senare fått höra att det skulle ha
begåtts en våldtäkt på färjan och att avsikten med kvarhållandet var att ett vittne
skulle försöka identifiera de misstänkta gärningsmännen. Han anser att polisen
borde ha låtit de män som inte alls stämde överens med signalementet på
gärningsmännen lämna färjan. På grund av att han hölls kvar missade han sitt
flyg till Malmö. Han fick ta ett senare flyg, vilket kostade honom ca 1 200
kronor.

## Utredning

Utredning
Polismyndigheten (BB) yttrade sig över den rättsliga grunden för beslutet att
hålla kvar de manliga passagerarna och proportionaliteten av åtgärden samt
dokumentationen av beslutet. Inför yttrandet hade upplysningar hämtats in från
polisinspektören CC.

Polismyndigheten redovisade följande upplysningar från CC. Ett beslut om
kvarhållande fattades med anledning av att samtliga manliga passagerare
ombord på färjan skulle genomgå en kroppsbesiktning enligt bestämmelserna i
rättegångsbalken. För att minimera eventuella störningar för passagerarna
ansåg man att det mest lämpliga tillvägagångssättet att genomföra
kroppsbesiktningen på var att först låta kvinnorna lämna färjan och därefter låta
samtliga män ombord passera genom tullfiltret. Åtgärden var att betrakta som
                                                                        Dnr 2015-2016         Sid 3 (13)




en rent ytlig kroppsbesiktning. Hon bedömde att detta tillvägagångssätt var det
minst inskränkande för passagerarnas grundlagsskyddade rättigheter med
beaktande av de rådande omständigheterna samt säkerställandet av
förundersökningen.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Brottsutredningen som föranledde kvarhållandet av passagerarna ombord på
      färjan avser misstanke om grov våldtäkt. Brottet ska ha begåtts ombord på färjan
      när denna befann sig ute på öppet hav. Ombord på färjan befann sig vid tillfället
      ca 1 000 passagerare, varav omkring hälften män, där det stora flertalet var i
      tjugoårsåldern eftersom färjan var ute på en s.k. studentkryssning. När
      Polismyndigheten tog emot anropet om det misstänkta brottet beordrades två
      patruller till Värtahamnen för att ta upp anmälan. Ytterligare en patrull anslöt
      därefter för att bistå utredningen. Väl på plats hade polispatrullerna att sätta sig
      in i händelseförloppet och vidta nödvändiga utredningsåtgärder, bl.a. inhämta
      information från målsäganden och delar av besättningen, säkerställa den
      misstänkta brottsplatsen (aktuell hytt på färjan) samt, om möjligt, identifiera
      eventuella gärningsmän.
      Polisinspektör CC har i sina yttranden anfört att hon, i egenskap av yttre befäl,
      fattade beslut om att samtliga manliga passagerare skulle kvarhållas i väntan på
      att kroppsbesiktigas. Kroppsbesiktningarna verkställdes därefter genom att de
      manliga passagerarna vid avstigning passerade genom tullfiltret.
      Polismyndigheten anser emellertid inte att det förelåg grund för beslut om
      kroppsbesiktning då inte samtliga manliga passagerare ombord var att betrakta
      som skäligen misstänkta, se 28 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken (RB). I
      doktrinen har bl.a. uttalats att det krävs påtagliga, objektiva, faktiska och
      konkreta omständigheter som pekar mot en person, för att misstankegraden ska
      nå upp till skäligen misstänkt [T. Bring & C. Diesen, Förundersökning, s.168].
      Polismyndigheten anser inte heller att åtgärden som vidtogs är att bedöma som
      kroppsbesiktning. Polismyndigheten konstaterar att JO tidigare har framhållit att
      en polisman utan stöd av några rättsliga regler på samma sätt som varje annan
      person har rätt att betrakta en person så länge granskningen inte blir så
      påträngande att den kan bestraffas som ofredande (JO 2001/02 s. 86). Att studera
      personer när dessa passerar ett tullfilter i samband med att de stiger av färjan
      anser Polismyndigheten inte är att bedöma som en kroppsbesiktning enligt
      bestämmelserna i rättegångsbalken. Polismyndigheten konstaterar även att det
      inte finns dokumenterat i utredningsmaterialet att någon åtgärd i form av
      kroppsbesiktning har vidtagits.
      Polismyndigheten är av uppfattningen att polismän som ingriper, självmant eller
      efter andras begäran, får kvarhålla personer på plats en kort stund för att bilda sig
      en uppfattning om vad som har inträffat. Detta framför allt med anledning av att
      en misstänkt gärningsman annars skulle tillåtas lämna platsen innan polismännen
      hunnit sätta sig in i händelseförloppet. Risken skulle därigenom vara stor att
      brottet inte klarades upp. Ett stöd för detta framgår av JO:s beslut i ärende 2069-
      1995 [och i T. Bring & C. Diesen, Förundersökning, s. 270]. I ärendet hade polis
      larmats till en lägenhet med anledning av bråk. På väg in i lägenheten möttes
      polismännen av två män som var på väg ut ur lägenheten. Polismannen som hade
      befälet för ingripandet beordrade att de två männen skulle kvarhållas tills man
      tagit reda på vad som hade hänt. De två männen kvarhölls därför i 5–10 minuter,
      till dess att polisbefälet hann sätta sig in i händelseförloppet. JO uttalade ingen
      kritik över att männen kvarhölls de 5–10 minuter som gick innan polismännen
      fick händelseförloppet klart för sig.
      Polismyndigheten konstaterar att det i förevarande situation har rört sig om ett
      kvarhållande av passagerarna ombord på färjan under ca 1,5 timme, vilket är en
      åtgärd som bör vidtas med beaktande av, och ställas i proportion till, de i
                                                                  Dnr 2015-2016        Sid 4 (13)




regeringsformen föreskrivna rättigheterna. Det rör sig således om en längre tid
än de 5–10 minuter som var fallet i ovan nämnda JO-beslut. Polismyndigheten
konstaterar emellertid att situationen skiljer sig markant åt i förhållande till
situationen i nämnda JO-beslut. I förevarande fall har det rört misstanke om ett
mycket grovt brott (lägst fyra år i straffskalan) ombord på en färja med ett
mycket stort antal passagerare där flera icke identifierade personer uppgetts vara
inblandade i det misstänkta brottet. Situationen har således varit mycket svår att
överblicka. Som ovan nämnts har JO tidigare uttalat att polismän som ingriper på
platsen vid ett misstänkt brott bör kunna kvarhålla personer på platsen, och
förhindra att misstänkta gärningsmän avviker, för att få händelseförloppet klart
för sig. Någon övre tidsgräns för denna typ av kvarhållande har inte preciserats
närmare av JO. Polismyndigheten anser att beroende på vilken typ av brott det är
frågan om och vilka omständigheter som råder när polisen kommer till platsen,
så bör tiden för kvarhållandet kunna variera.
Mot bakgrund av de mycket speciella omständigheter som förelåg på platsen för
det misstänkta brottet i förevarande fall – bl.a. det stora antalet människor
ombord på färjan, att det rörde sig om ett mycket grovt brott och att
gärningsmännen fortfarande befann sig ombord på färjan – är det
Polismyndighetens bedömning att tiden för ett kvarhållande av passagerarna bör
kunna överstiga de 5–10 minuter som JO tidigare har uttalat sig om.
Polismyndigheten vill här även påpeka att man som passagerare vanligtvis får
räkna med att det även under normala förhållanden tar en avsevärd tid att
genomföra en avstigning från en så pass stor färja som det var frågan om. Den
väntetid om 1,5 timme som har uppgivits i anmälan bör inte nödvändigtvis
enkom ha förorsakats av Polismyndigheten.
Sammantaget anser Polismyndigheten att åtgärderna som polismännen på plats
har vidtagit har varit nödvändiga för att klargöra händelseförloppet, säkerställa
förundersökningen och för att förhindra att misstänkta gärningsmän gavs tillfälle
att avvika från brottsplatsen. Att passagerarna till följd av detta har kvarhållits
ombord på färjan en tid är visserligen beklagligt men bör samtidigt läsas in i
kontexten att det var fråga om det initiala skedet av en utredning gällande ett
grovt sexualbrott. Enligt Polismyndigheten medför förhållandena i det enskilda
fallet att åtgärden att kvarhålla varit proportionerlig. Vad gäller dokumentationen
av de beslut som har fattats och de åtgärder som har vidtagits konstaterar
Polismyndigheten att denna inte har varit klar och tydlig. Berörda
befattningshavare har således brustit i sin dokumentationsskyldighet.
Avslutningsvis vill Polismyndigheten även påtala den möjlighet att företa
personell husrannsakan i transportmedel (inklusive båtar) på viss plats som
föreskrivs i 28 kap. 2 a § RB. Bestämmelsen syftar till att söka efter någon som
ska gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, vilket var fallet i förevarande
situation. För tillämpning av bestämmelsen krävs även att det ska finnas särskild
anledning att anta att den sökte kan komma att passera platsen i fråga, vilket
innebär att åtgärden ska föregås av en sannolikhetsprövning. Sannolikheten att i
förevarande situation påträffa gärningsmännen ombord på färjan bedömer
Polismyndigheten som mycket stor eftersom ingen passagerare hade haft
möjlighet att lämna färjan på öppet hav. Således konstaterar Polismyndigheten
att bestämmelsen är, om än inte direkt tillämplig på situationen i fråga, av
intresse vid bedömningen av polisens agerande, inte minst med anledning av att
Polismyndigheten av erfarenhet vet att en tillämpning av denna bestämmelse
vanligtvis resulterar i långa köer/förseningar på de platser man genomför
husrannsakningarna.
                                                                 Dnr 2015-2016      Sid 5 (13)




Rättslig reglering
Regeringsformen m.m.
I 2 kap. regeringsformen (RF) finns bestämmelser om medborgarnas
grundläggande fri- och rättigheter. Var och en är gentemot det allmänna
skyddad mot ett påtvingat kroppsligt ingrepp och mot kroppsvisitation (2 kap.
6 § RF). Uttrycket kroppsligt ingrepp avser främst våld mot människokroppen
men också läkarundersökningar, mindre ingrepp som vaccinering och
blodprovstagning samt liknande åtgärder som brukar betecknas som
kroppsbesiktning (prop. l975/76:209 s. 147).

Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som
är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom
riket och att lämna det (2 kap. 8 § RF).

Skyddet enligt 2 kap. 6 och 8 §§ RF kan begränsas genom lag (2 kap. 20 § RF).
Den bestämmelsen ger uttryck för den s.k. legalitetsprincipen och innebär i
detta sammanhang att användning av tvångsmedel förutsätter en bestämmelse i
lag som medger intrång i den enskildes rättssfär.

Begränsningar enligt 2 kap. 20 § RF får göras endast för att tillgodose ändamål
som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
den (2 kap. 21 § RF). Denna s.k. ändamålsprincip ska återspeglas i
lagstiftningen genom att det för varje enskilt tvångsmedel anges för vilket eller
vilka ändamål detta får användas.

För andra än svenska medborgare här i riket får särskilda begränsningar göras
genom lag i fråga om bl.a. skyddet mot kroppsligt ingrepp och skyddet mot
frihetsberövande (2 kap. 25 § RF).

Även i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som är direkt tillämplig
som svensk rätt, finns regler som garanterar skydd mot frihetsberövanden
(artikel 5) och inskränkningar i rörelsefriheten (artikel 2 i fjärde
tilläggsprotokollet) som inte har stöd i lag eller som strider mot konventionen.

Bestämmelser om förundersökning och frihetsinskränkande
tvångsmedel i rättegångsbalken
I 23 kap. rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om förundersökning i
brottmål. Möjligheten att använda tvångsmedel under en förundersökning
regleras i 24–28 kap. (se 23 kap. 16 § RB). Grundläggande bestämmelser för
användning av tvångsmedel som på olika sätt är frihetsinskränkande finns
framför allt i 23–25 och 28 kap.

I 24 kap. finns bestämmelser om häktning, anhållande och gripande och i 25
kap. regleras tvångsmedlen övervakning, reseförbud och anmälningsskyldighet.
                                                                    Dnr 2015-2016      Sid 6 (13)




I 28 kap. finns bestämmelser om husrannsakan samt om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning.

När det gäller de frågeställningar som aktualiseras i detta ärende finns det
anledning att särskilt redogöra för följande bestämmelser.

En förundersökning ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke
eller orsakas kostnad eller olägenhet (23 kap. 4 § andra stycket RB).

Under en förundersökning får förhör hållas med var och en som kan antas
lämna uppgifter av betydelse för en utredning (23 kap. 6 § RB). Att delta i
förhör som hålls inom ramen för en förundersökning är en allmän medborgerlig
skyldighet (prop. 1990/91:129 s. 11). Den som ska förhöras kan i vissa fall
hämtas till förhöret med tvång (23 kap. 7 § RB).

Den som befinner sig på en plats där ett brott förövas är på tillsägelse av en
polis skyldig att följa med till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar
personen utan giltig orsak att göra det får polisen ta med honom eller henne till
förhöret. Bestämmelsen tar sikte på alla personer som befinner sig på en
brottsplats och inte endast den som kan misstänkas för brottet. Samma
skyldighet gäller för den som befinner sig inom ett område i anslutning till den
plats där ett allvarligt brott nyligen förövats. (Se 23 kap. 8 § RB.)

Det kan ibland vara svårt för en polis att avgöra vem eller vilka i en grupp som
har gjort sig skyldiga till brott. I en sådan situation har polisen möjlighet att ta
med alla i gruppen till ett förhör, om de inte frivilligt följer med. Polisen har på
så sätt möjlighet att genom förhör med samtliga i gruppen utröna vem eller
vilka som kan misstänkas för brott. (Se prop. 1990/91:129 s. 12.)

Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör
längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för
brottet är tillgänglig för fortsatt förhör är han eller hon skyldig att stanna kvar
ytterligare sex timmar. (Se 23 kap. 9 § RB.)

För att söka efter någon som bl.a. ska gripas som misstänkt för brott får en
husrannsakan göras i ett transportmedel på en viss plats, om det finns särskild
anledning att anta att den sökte kan komma att passera platsen. För att detta ska
få ske krävs dock att misstankarna avser ett brott som det inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i fyra år för. Bestämmelsen gäller inte endast
husrannsakan i bilar utan också i t.ex. tåg, tunnelbana, båtar och flygplan. (Se
28 kap. 2 a § RB och prop. 1990/91:129 s. 28.)

Den grundläggande förutsättningen för husrannsakan i ett transportmedel enligt
denna bestämmelse är att det finns ett verkställbart beslut om häktning eller
anhållande i frånvaro eller att det annars finns rättsliga förutsättningar för att
omedelbart gripa den misstänkte om han eller hon påträffas. Beslut om
husrannsakan i ett transportmedel får således inte fattas för att söka efter en
okänd gärningsman; det krävs åtminstone ett tillräckligt särskiljande
                                                                   Dnr 2015-2016       Sid 7 (13)




signalement som gör sökandet meningsfullt. (Se Lindberg, Rättegångsbalk
(1942:740) 28 kap. 2 a §, Lexino 2017-10-01.)

Den som skäligen kan misstänkas för ett brott som det kan följa fängelse på får
kroppsbesiktigas, bl.a. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse
för utredningen av brottet. I vissa fall får en kroppsbesiktning även göras av
annan än den skäligen misstänkte. En förutsättning för att det ska få ske är att
det finns synnerlig anledning att anta bl.a. att det är av betydelse för utredning
av brottet. Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens
yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av
sådana prov. Den som ska kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp
till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar. (Se 28
kap. 11 och 12 §§ samt 13 a § andra stycket RB.)

När tvångsmedel används gäller främst fyra allmänna principer; legalitets-,
ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna. Legalitetsprincipen
innebär att tvångsåtgärder som frihetsberövande och husrannsakan måste ha ett
uttryckligt stöd i lag. Ändamålsprincipen innebär att ett tvångsmedel inte får
användas i något annat syfte än det som tvångsmedlet beslutats för.
Behovsprincipen innebär att ett tvångsmedel inte bör förekomma om det inte är
nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden. Proportionalitetsprincipen
innebär att ett tvångsmedel får tillgripas endast om skälen för åtgärden uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse. Dessa principer gäller i huvudsak också när det
gäller t.ex. medtagande till förhör enligt 23 kap. 8 § RB (se Fitger m.fl.,
Rättegångsbalken, 20 juni 2017, Zeteo, kommentaren till 23 kap. 16 §).

Inskränkningar i någons rörelsefrihet utan uttryckligt stöd i lag
Trots avsaknad av uttryckliga bestämmelser har det av reglerna för vissa
tvångsmedel underförstått ansetts följa en rätt att inskränka enskildas
rörelsefrihet. Med en lagstadgad rätt att använda tvångsmedel har det ansetts
följa en befogenhet att också vidta vissa ingrepp eller andra åtgärder – även om
dess utförs tvångsvis – som är nödvändiga för att rätten att bruka tvångsmedel
ska bli verkningsfull (bet. 1983/84:JuU27 s. 40 f.). Åtgärderna anses då utgöra
ett led i verkställigheten av det aktuella tvångsmedelsbeslutet, t.ex. ett beslut om
kroppsbesiktning. JO har dock vid flera tillfällen kritiserat detta synsätt med
hänsyn till bl.a. legalitetsprincipen. (Se prop. 2015/16:68 s. 60 f. och
hänvisningarna där.)

Den 1 juli 2016 infördes bestämmelser som uttryckligen ger polisen rätt att ta
med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där
åtgärden kan genomföras och att hålla kvar den som ska kroppsvisiteras. I
förarbetena konstaterade regeringen att det rådde viss osäkerhet om vilket stöd
det fanns för att vidta de aktuella tvångsåtgärderna och att konstitutionella
hänsyn fick anses tala särskilt starkt för att dessa inskränkningar i den enskildes
rörelsefrihet inte endast borde följa tolkningsvis av bestämmelserna om
                                                                   Dnr 2015-2016       Sid 8 (13)




kroppsvisitation och kroppsbesiktning. (Se prop. 2015/16:68 s. 60 f.) I fråga om
kroppsbesiktning finns det sedan 1994 bestämmelser som ger en uttrycklig rätt
för polisen att med tvång hålla kvar den som ska genomgå en sådan
undersökning under viss tid.

I ett äldre JO-beslut har ett visst ingrepp i enskildas rörelsefrihet godtagits utan
uttryckligt stöd i lag. Beslutet handlade om en husrannsakan i en klubblokal för
att söka efter en person. JO uttalade att det i en sådan situation kan vara
nödvändigt att göra en identitetskontroll av personer som påträffas och som kan
tänkas vara den som eftersökts. Enligt JO kunde ett förfarande som inneburit att
gästerna i lokalen uppmanats att lämna den en och en eller i mindre grupper,
och att de gäster som passade in på den eftersöktes signalement fått uppge sin
identitet omedelbart efter att de lämnat lokalen, ha inneburit en så ringa
olägenhet att den kunde innefattas i vad polisen har rätt att göra med stöd av
reglerna om personell husrannsakan. Att samtliga personer som påträffades i
lokalen fördes ut ur den och därefter fick genomgå identitetskontroll medan de
låg ned på marken samtidigt som de bevakades av poliser utrustade med
förstärkningsvapen var dock inte godtagbart och kritiserades av JO. (Se JO
1992/93 s. 119, särskilt s. 125, dnr 1551-1990.)

Polislagen
En polis som verkställer en tjänsteuppgift ska iaktta vad som föreskrivs i lag
eller annan författning och ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas ska detta ske
endast i den form och i den utsträckning som behövs för att det avsedda
resultatet ska uppnås. Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande
fri- och rättigheter som anges i 2 kap. regeringsformen får inte grundas enbart
på det som nu sagts. (Se 8 § polislagen.)

Enligt förarbetena till den aktuella bestämmelsen har lagstiftarens avsikt varit
att tillsägelser som inte medför något ingrepp i den enskildes grundlagsfästa fri-
och rättigheter ska kunna grundas på paragrafens första stycke (se prop.
1983/84:111 s. 74 f. och 78). Innebörden av denna s.k. befallningsrätt är oklar
men sträcker sig inte utanför de gränser som gäller för polislagens
tillämpningsområde. Polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten
anses ha fått en i princip fullständig och uttömmande reglering i 23–28 kap.
rättegångsbalken och ligger därför utanför polislagens tillämpningsområde (se
SOU 1982:63 s. 38, 41, 78 och 80).

Polisen kan alltså inte ge en befallning med stöd av bestämmelserna i 8 §
polislagen i sin brottsutredande verksamhet. En anvisning eller tillsägelse i
denna verksamhet måste i stället ha sin grund i någon av de befogenheter som
polisen har enligt rättegångsbalken, t.ex. att ta med en person till förhör, att
verkställa ett beslut om husrannsakan eller att genomföra en kroppsvisitation
eller en kroppsbesiktning. Om det inte finns stöd i en uttrycklig regel i
rättegångsbalken för ett ingripande mot någon i polisens brottsutredande
                                                                   Dnr 2015-2016       Sid 9 (13)




verksamhet har en polis inte några andra rättsliga möjligheter att agera mot
denne än vilken annan person som helst. (Se JO 2001/02 s. 76, särskilt s. 85 f.,
dnr 1208-1999.)

Vittneskonfrontation
En vittneskonfrontation kan genomföras för att t.ex. undersöka om målsäganden
eller ett vittne kan identifiera en viss person.

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser om vittneskonfrontationer i
rättegångsbalken. En vittneskonfrontation anses dock vara att betrakta som ett
förhör av vittnet. Reglerna om förhör i rättegångsbalken och
förundersökningskungörelsen (FUK) ska alltså i tillämpliga delar gälla även för
vittneskonfrontationer. I 6 § andra stycket FUK finns en bestämmelse som
anger att hämtning till förhör av den som ska höras som vittne i vissa fall får ske
om vittnet behöver inställa sig på en viss plats för konfrontation. Några
särskilda bestämmelser som tar sikte på den misstänkte i samband med en
vittneskonfrontation finns inte.

Det vanligaste sättet att genomföra en vittneskonfrontation är att ett foto eller en
bild, en videoupptagning eller levande personer (s.k. personkonfrontation) visas
för vittnet. För att en personkonfrontation ska kunna genomföras krävs normalt
att den misstänkte personligen finns på plats och att han eller hon vill medverka.
En form av vittneskonfrontation som kan bli aktuell i ett tidigt skede av en
brottsutredning är att ett vittne sitter i en polisbil eller står på en undanskymd
plats och pekar ut den misstänkte. Det krävs ingen särskild misstankegrad för att
en vittneskonfrontation ska vara tillåten. (Se Rikspolisstyrelsens rapport
Vittneskonfrontation, 2005:2, s. 2, 3, 6 och 7.)

Dokumentation
Vid en förundersökning ska det föras protokoll över det som har förekommit
som är av betydelse för utredningen (23 kap. 21 § RB). Beslut om uppgifter
som rör användande av tvångsmedel ska antecknas i
förundersökningsprotokollet (20 § FUK). Protokollet ska ge en trogen bild av
vad som förekommit vid förundersökningen (22 § FUK). Det ska föras ett
särskilt protokoll över en kroppsbesiktning (28 kap. 13 § RB).

## Bedömning

Bedömning
Utgångspunkter
Av utredningen har kommit fram att ca 500 män på en passagerarfärja under
viss tid hölls kvar vid ankomsten till Stockholm för att möjliggöra identifiering
av de personer som misstänktes för en grov våldtäkt ombord. I samband med att
de lämnade färjan var de tvungna att passera framför en tonad glasruta, för att
ge målsäganden möjlighet att identifiera de misstänkta gärningsmännen. AA har
uppskattat att det tog cirka en och en halv timme innan han fick lämna färjan.
Han har uppgett att han stod långt fram i kön. Jag har ingen anledning att
                                                                   Dnr 2015-2016        Sid 10 (13)




ifrågasätta dessa uppgifter. Min utgångspunkt är att flertalet män hade kunnat
lämna färjan snabbare om polisen inte beslutat att vidta den aktuella åtgärden.

Vid min fortsatta bedömning av det inträffade utgår jag från att polisens åtgärd
utgjorde en sådan inskränkning i enskildas rörelsefrihet som enligt
regeringsformen förutsätter en bestämmelse i lag och att åtgärden i sin helhet
var att hänföra till det område som regleras i rättegångsbalken.

Har det funnits rättsliga förutsättningar för åtgärden med stöd av
bestämmelserna om kroppsbesiktning?
Det var polisinspektören CC som beslutade att samtliga män skulle hållas kvar
ombord på färjan. Hon har i ett yttrande till Polismyndigheten uppgett att hon
gjorde bedömningen att samtliga manliga passagerare ombord på färjan var
skäligen misstänkta för grov våldtäkt och att hon fattade beslut om att de skulle
genomgå en kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § RB.

För att en person ska anses skäligen misstänkt för ett brott krävs det att det finns
konkreta omständigheter som med viss styrka pekar på att den misstänkte har
begått den gärning som misstanken avser (se t.ex. JO 2009/10 s. 72, dnr 1516-
2007, och JO 2012/13 s. 144, dnr 5834-2010). Bedömningen måste göras för
varje misstänkt för sig med utgångspunkt i dennes handlande och det krävs
alltså att det finns en individuell brottsmisstanke. Personella tvångsmedel får
aldrig rikta sig mot en okänd krets av personer, eftersom det då finns en
uppenbar risk att verkställigheten kommer att drabba även helt oskyldiga (se
Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje uppl. s. 767).
Straffprocessuella tvångsmedel kan inte heller rikta sig mot en grupp som sådan
(JO 1991/92 s. 52, dnr 1407-1987, särskilt s. 62).

I detta fall är det uppenbart att samtliga manliga passagerare inte kunde
misstänkas för våldtäkten. Som Polismyndigheten har konstaterat fanns det
därför inte förutsättningar att besluta om kroppsbesiktning av dem. Jag
instämmer också i Polismyndighetens bedömning att åtgärden att låta
målsäganden iaktta männen genom en glasruta inte kan anses utgöra en
kroppsbesiktning i rättegångsbalkens mening.

Har det funnits rättsliga förutsättningar för åtgärden med stöd av någon
annan bestämmelse i rättegångsbalken?
I samband med ett allvarligt brott har polisen möjlighet att genomföra kontroller
runt det område där brottet har begåtts i syfte att leta efter misstänkta eller att
fråga personer som passerar om eventuella iakttagelser som kan vara av
betydelse för utredningen av brottet.

Syftet med den aktuella åtgärden och polisens ingripande var att med hjälp av
målsäganden identifiera de misstänkta gärningsmännen. Av redogörelsen för
den rättsliga regleringen framgår att bestämmelserna om medtagande till förhör
i 23 kap. 8 § RB i och för sig medger ingripande mot alla personer som befinner
sig på en brottsplats eller i anslutning till en sådan plats, och inte endast mot den
                                                                   Dnr 2015-2016       Sid 11 (13)




som kan misstänkas för brottet. Syftet med de bestämmelserna är dock att hålla
förhör med dessa personer. Den kan därför knappast tillämpas i en situation som
den nu aktuella. Polisens åtgärd syftade ju inte till att hålla förhör med de
manliga passagerarna.

Med stöd av bestämmelsen i 28 kap. 2 a § RB kan en husrannsakan genomföras
i ett transportmedel för att t.ex. leta efter en person som ska gripas. Om det rör
sig om ett transportmedel i passagerartrafik kan åtgärden komma att omfatta ett
stort antal personer, och den kan då få till följd att samtliga passagerares
rörelsefrihet inskränks under den tid det tar att genomföra åtgärden. En
förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas är dock att polisen har
en uppfattning om vem man letar efter redan när åtgärden inleds. Den kan
därför inte tillämpas i en sådan situation som det var fråga om i detta fall.

Den åtgärd som polisen genomförde hade vissa likheter med en
vittneskonfrontation. Som framgått ovan har polisen dock inte rätt att hålla kvar
en misstänkt enbart för att genomföra en vittneskonfrontation. En sådan åtgärd
förutsätter normalt frivillig medverkan för den som inte är frihetsberövad.
Åtgärden hade alltså inte heller kunnat genomföras med stöd av de
bestämmelser som möjliggör en vittneskonfrontation.

Jag kan alltså konstatera att det varken i reglerna om kroppsbesiktning eller i
någon annan bestämmelse i rättegångsbalken som det finns anledning att
överväga i detta sammanhang finns något uttryckligt stöd för den åtgärd som
polisen genomförde. Jag kan också konstatera att det redan av det skälet inte
heller hade funnits förutsättningar att hålla kvar de manliga resenärerna i
enlighet med synsättet att en sådan åtgärd i vissa fall kan vidtas som ett led i
verkställigheten av ett tvångsmedelsbeslut som fattats i laga ordning.

Har det funnits rättsligt stöd för åtgärden på någon annan grund?
Polismyndigheten har i sin bedömning gett uttryck för uppfattningen att polisen
har rätt att hålla kvar personer på en plats för att bilda sig en uppfattning om vad
som har inträffat. Stödet för detta har, i vart fall indirekt, hämtats från JO:s
beslut den 19 september 1996 (dnr 2069-1995) och ett uttalande i litteraturen
(se Bring och Diesen, Förundersökning, fjärde uppl. s. 270 f.). De angivna
författarna för också fram uppfattningen att det förmodligen är så att människor
får finna sig i att bli utsatta för mycket kortvariga frihetsinskränkningar av polis
för att man inledningsvis ska kunna bedöma om en händelse är ett brott och om
det finns misstanke mot någon speciell person. Enligt författarna är det
antagligen på det sättet praktiskt polisarbete bedrivs, och ett annorlunda synsätt
skulle leda till orimliga konsekvenser vad avser polisens förmåga att ingripa
mot och klara upp brott. (Se a.a. s. 271.)

Polismyndigheten har anfört att tiden för ett kvarhållande av detta slag bör
kunna variera beroende på vilken typ av brott det är fråga om och vilka
omständigheter som råder när polisen kommer till platsen. Myndigheten har
mot bakgrund av de speciella förhållanden som rådde i detta fall gjort
                                                                  Dnr 2015-2016       Sid 12 (13)




bedömningen att åtgärden att hålla kvar de manliga passagerare som anlände
med färjan var proportionerlig trots att den pågick längre än de 5–10 minuter
som det handlade om i JO:s beslut.

Det beslut som Polismyndigheten hänvisat till behandlade frågan om det fanns
rättslig grund för att gripa en person som gjort motstånd vid ett ingripande mot
honom. JO uttalade sig inte särskilt om det kvarhållande av denne och en annan
man som föregick gripandet. Det framgår däremot av beslutet att männen fick
stanna kvar i 5–10 minuter innan det stod klart att endast en av dem var skäligen
misstänkt för den misshandel som föranlett polisingripandet. Beslutet utgör inte
något stöd för att polisen skulle ha rätt att hålla kvar personer på en brottsplats
på det sätt som skett här.

Jag utesluter inte att det kan finnas utrymme för polisen att inledningsvis
begränsa en persons rörelsefrihet när polisen anländer till en brottsplats även om
det inte finns någon bestämmelse som uttryckligen anger att det får ske. Ett
visst stöd för denna uppfattning finns i den proposition som låg till grund för de
lagändringar i fråga om kroppsbesiktning och kroppsvisitation som berörts ovan
(se prop. 2015/16:68 s. 64). En sådan begränsning av någons rörelsefrihet kan
dock endast vara helt kortvarig och inte under några förhållanden pågå så länge
som kvarhållandet gjorde i detta fall. Jag är dessutom mycket tveksam till om
det utrymme som kan finnas överhuvudtaget kan bli aktuellt när det handlar om
flera hundra personer.

Min slutsats blir därmed att polisens åtgärd att hålla kvar alla manliga resenärer
i samband med att de skulle lämna färjan inte har varit lagenlig.

Dokumentation
Det har genom utredningen kommit fram att det funnits brister i
dokumentationen av ärendet. Det finns t.ex. ingen dokumentation av det beslut
om kroppsbesiktning som CC har uppgett att hon fattade. Polismyndigheten har
själv konstaterat att berörda befattningshavare har brustit i sin
dokumentationsskyldighet eftersom dokumentationen av de beslut som fattats
och de åtgärder som vidtagits inte varit klar och tydlig.

Kritik mot Polismyndigheten
De aktuella misstankarna avsåg ett allvarligt brott, och de misstänkta
gärningsmännen fanns med all säkerhet kvar ombord på färjan. Möjligheten att
utreda brottet skulle självfallet minska om de misstänkta gärningsmännen hade
tillåtits lämna färjan. Jag har mot den bakgrunden en viss förståelse för att
polisen vidtog åtgärder för att de misstänkta skulle kunna identifieras av
målsäganden. Å andra sidan kan jag konstatera att de misstänkta
gärningsmännen inte greps genom att målsäganden pekade ut dem utan genom
att den hytt där våldtäkten skulle ha begåtts låstes och bevakades.

Det är under alla förhållanden ett grundläggande rättssäkerhetskrav att regler
om tvångsmedel hanteras korrekt och tillämpas endast i den situation de är
                                                                     Dnr 2015-2016        Sid 13 (13)




avsedda för. Det är också en självklarhet att en polis som använder tvångsmedel
mot någon alltid måste ha klart för sig vilka rättsliga förutsättningar som gäller
för att tvångsmedlet ska kunna tillämpas. Det är vidare ett grundläggande krav
ur bl.a. kontrollsynpunkt att alla beslut och ingripanden dokumenteras i enlighet
med de regler som gäller.

CC:s beslut har inneburit att polisen vidtagit en åtgärd som saknat stöd i lag och
fått till följd att ett stort antal personer fått sin rörelsefrihet inskränkt. Detta är
givetvis inte acceptabelt. Polismyndigheten ska kritiseras för att de manliga
passagerarna hölls kvar vid avstigningen på det sätt som skedde och för de
dokumentationsbrister som förekommit.

Avslutande synpunkter
Det är från allmänna synpunkter angeläget att polisen kan bedriva ett effektivt
utredningsarbete när ett allvarligt brott har begåtts. Det kan vara av avgörande
betydelse för polisens möjligheter att klara upp ett allvarligt brott att
utredningen påbörjas så snart som möjligt efter att brottet har inträffat. Det är
dock aldrig acceptabelt att tvångsingripanden görs utan att det finns stöd för
dem i lagstiftningen.

Min granskning i detta ärende visar att det kan finnas behov av bestämmelser
som ger polisen möjlighet att i en brottsutredning hålla kvar personer på en viss
plats i andra situationer än som följer av den lagstiftning som finns i dag. Mot
den bakgrunden överlämnar jag beslutet till Justitiedepartementet.

Ärendet avslutas.
