# Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Umeå, och Polismyndigheten i Västerbottens län rörande handläggningen av ett ungdomsärende

JO 2008-03-31 dnr 2018-2007

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                    Sid
                                                                           2008-03-31            2018-2007             1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Umeå,
                        och Polismyndigheten i Västerbottens län rörande handläggningen av
                        ett ungdomsärende

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot åklagare vid Åklagarmyndig-
                        heten, åklagarkammaren i Umeå, och Polismyndigheten i Västerbottens län för
                        långsam handläggning av ett ärende, där hennes femtonårige son, BB, och två
                        jämnåriga kamrater, CC och DD, var misstänkta. Hon uppgav att en polisanmälan
                        rörande egenmäktigt förfarande hade gjorts i december 2005 och beslut i
                        åtalsfrågan hade, i maj 2007, fortfarande inte fattats.

## Utredning

Handlingar i åklagarkammarens ärende 701A-4192-05 och polismyndighetens
                        ärende K25236-05 infordrades och granskades. Av dessa framgick bl.a.
                        följande. Den 19 december 2005 gjordes en polisanmälan med anledning av att
                        personal på en skola hittat tillgripna böcker och ett bankomatkort i ett elevskåp.
                        Förundersökning inleddes några dagar senare. I januari 2006 övertog åklagare
                        förundersökningsledarskapet. Utredningsåtgärder vidtogs och i mars 2006 delgavs
                        tre pojkar under 18 år misstanke om stöld alternativt egenmäktigt förfarande
                        alternativt häleri. Sedan ytterligare utredningsåtgärder vidtagits beslutade kammar-
                        åklagaren EE den 16 november att förundersökningen såvitt avsåg misstankar mot
                        CC och DD skulle läggas ned då det inte gick att bevisa att de gjort sig skyldiga till
                        brott. Ärendet slutredovisades i december 2006 till åklagare.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten och polismyndigheten för
                        upplysningar och yttrande över handläggningen av förundersökningen.

                        Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren FF) kom in med ett remissvar av vilket
                        det framgick att upplysningar inhämtats från kammaråklagaren GG (se bilaga) och
                        chefsåklagaren HH (här utlämnade). Vidare framgick att EE, som först handlagt
                        ärendet, var tjänstledig och därför inte kunde lämna upplysningar.
                        Åklagarmyndigheten gjorde följande bedömning.

                                  BB delgavs misstanke om stöld alternativt häleri alternativt egenmäktigt
                                  förfarande den 17 mars 2006 och därigenom utlöstes den aktuella tidsfristen.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 2018-2007     Sid 2 (7)



      Förundersökningsprotokoll avseende egenmäktigt förfarande inkom till åklagar-
      kammaren den 27 december 2006. Åtal väcktes för bl.a. egenmäktigt förfarande den
      7 juni 2007, således drygt ett år och två månader efter att fristen började löpa.
      Förundersökningen har under de första månaderna fördröjts genom att polisen på
      ett anmärkningsvärt sätt inte redovisat handlingarna till åklagaren förrän i maj 2006,
      således efter att tidsfristen löpt ut. När åklagaren EE blivit varse detta borde det ha
      föranlett särskild aktivitet. Ärendet har sedan fördröjts på grund av
      dels tillkommande brottsmisstankar under sommaren och hösten 2006, dels att
      polisen på ett helt oacceptabelt sätt inte redovisat de kompletterande förhören förrän
      i november 2006, omkring fem månader efter att dessa hållits. I november 2006
      synes EE ha rubricerat aktuell gärning som egenmäktigt förfarande. Åklagarens
      ställningstagande härvidlag innebär, enligt min bedömning, att åklagaren ansåg att
      det inte längre var fråga om brott av sådant slag för vilket tidsfristen gällde. Med
      hänsyn till att tiden sedan länge var försutten har det dock ingen egentlig betydelse
      för bedömningen av detta ärende.
      Kammarchefen och kammaråklagaren GG har anfört att det främsta skälet till att
      handläggningen av ärendet dragit ut på tiden har varit att aktuellt ärende skulle
      samordnas med tillkommande, mer allvarliga, brottsmisstankar än det ifrågasatta
      ärendet. Enligt min mening är det i vissa fall ett helt godtagbart skäl att avvakta med
      åtalsbeslut för att kunna göra en rimlig bedömning av samtliga ärenden. Detta gäller
      särskilt i ungdomsmål. Med hänsyn till hur påföljdssystemet ser ut för ungdomar är
      det mer angeläget för ungdomar än vuxna att man har en samlad bild av
      brottsligheten när reaktionen härför avgörs. I ungdomsmålen är det därför i många
      situationer motiverat att avvakta andra brottsutredningar även om därmed tidsfristen
      överskrids. I sådana fall måste dock åklagaren vidtaga åtgärder för att påskynda
      handläggningen av ärendet i dess helhet så att åklagaren kan ta ställning till den
      sammantagna brottsligheten. Att som i detta fall avvakta beslut i åtalsfrågan under
      nästintill ett halvår är dock inte rimligt.
      Kammarchefen har pekat på att arbetssituationen vid kammaren varit mycket
      ansträngd, en bild jag kan bekräfta. Trots betydande ansträngningar från kammarens
      sida och med myndighetens understöd är kammaren en av de tyngst belastade i
      landet. Aktuellt ärende vittnar om vikten av kontroll över ärenden i allmänhet och
      fristärenden i synnerhet. Kontrollen har i detta fall brustit och ansvaret härför har
      åvilat de handläggande åklagarna och kammarchefen. Jag vill i detta sammanhang
      särskilt peka på att Riksåklagaren numera har meddelat föreskrifter om rotelvård
      (ÅFS 2007:5), vilka skall ge stöd åt åklagarna om hur bevakning och uppföljning av
      ärenden skall ske samt bidra till bättre kontroll. Det under våren 2007 införda
      ärendesystemet, Cåbra, ger handläggande åklagare och kammarchefer en bättre
      överblick och kontroll av ärendena.
Polismyndigheten (tillförordnade länspolismästaren JJ) kom in med ett remissvar i
vilket upplystes bl.a. att pojkarna varit misstänkta i andra ärenden under år 2006.
Två av dem hade varit misstänkta i ett ärende gällande skadegörelse som
redovisades genom ett förundersökningsprotokoll till åklagarkammaren den 4
december 2006. I ett ärende gällande övergrepp i rättssak var två av pojkarna
misstänkta. Den förundersökningen lades ned genom beslut den 29 april 2007. En
av pojkarna hade också varit misstänkt för brott mot knivlagen och för stöld. Dessa
förundersökningar redovisades till åklagarkammaren genom förundersöknings-
protokoll den 13 december 2006 respektive den 13 juni 2007. Vidare angavs
följande under rubriken bedömning.

      Utredningen i ärendet har handlagts vid ett närpolisområde inom polismyndigheten.
      Polismyndighetens bedömning är att närpolisområdet har kompetens och resurser för
      att bedriva denna typ av utredningsverksamhet. Utredningsverksamhet med unga
      lagöverträdare är en prioriterad uppgift vid närpolisområdena inom
      polismyndigheten.
                                                                        Dnr 2018-2007     Sid 3 (7)



      Polismyndigheten kan konstatera att handläggningen av ärendet K25236-05 har
      bedrivits på ett sådant sätt att det har uppstått ett flertal långa tidsintervaller där
      utredningsåtgärder inte genomförts. Handläggningen har således inte bedrivits i
      enlighet med det särskilda skyndsamhetskrav som föreskrivs i 4 § LUL och den s.k.
      sexveckorsfristen har överskridits. Det kan konstateras att det utöver utredningen i
      K25236-05 även pågått andra utredningar där CC, DD och BB varit misstänkta.
      I enlighet med de nämnda förarbetsuttalandena kan denna omständighet i vissa
      undantagsfall motivera att den uppställda tidsfristen överskrids. Polismyndigheten
      anser dock inte att detta motiverat att den uppställda tidsfristen överskridits på det
      sätt som gjorts i K25236-05. Polismyndigheten anser inte heller att utredningen i
      ärendet varit av sådan art eller att det funnits andra särskilda omständigheter som
      motiverat att utredningen pågått så länge som den gjort.
      Polismyndigheten anser att det är beklagligt och mycket allvarligt att hand-
      läggningen i ärendet tagit så lång tid. Med anledning av detta avser polismyndig-
      heten att informera berörd personal inom myndigheten om innebörden av aktuell
      bestämmelse i LUL och vikten av att uppställda tidsfrister hålls i dessa ärenden.
      Det kan vidare nämnas att polismyndigheten under maj månad 2007 tillsatt en
      arbetsgrupp som skall ta fram ett underlag för en vidareutveckling av Polisens
      Nationella Utredningskoncept, PNU. Utredningen skall beakta hur utrednings-
      processen fungerar, hur utredningssystemet är organiserat och hur de olika
      utredningsfunktionerna fungerar. Kartläggningen skall redovisas den 5 september
      2007 till länspolismästaren.
      Utöver de nämnda åtgärderna kommer polismyndigheten under år 2007 att tillföra
      ytterligare resurser till utredningar avseende unga lagöverträdare.

Rättslig reglering
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken framgår att en förundersökning ska
bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.

Enligt 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL), i dess lydelse före den 1 januari 2007, ska en förundersökning mot den som
inte fyllt 18 år och som gäller brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än
sex månader bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen ska avslutas
och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från
dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rätte-
gångsbalken. Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn
till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

I 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK) föreskrivs att det är
undersökningsledaren som har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han
eller hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara.

Bedömning
Av utredningen framgår att sedan förundersökning inletts av polisen i december
2006 och ärendet därefter lottats över till åklagarkammaren, gav förundersöknings-
ledaren EE den 19 januari 2006 direktiv. Förhör hölls sedan med ett par vittnen
innan BB och CC, som båda var 15 år, den 17 mars 2006 delgavs misstanke om
stöld alternativt häleri alternativt egenmäktigt förfarande. Den 28 mars delgavs
DD, som också var 15 år, misstanke om samma brott. I och med dessa åtgärder
började sexveckorsfristen i ärendet att löpa. Beslut i åtalsfrågan skulle således ha
                                                                   Dnr 2018-2007   Sid 4 (7)



fattats, om man i det aktuella fallet räknar från dagen när DD delgavs misstanke,
den 9 maj 2006. Under mars och april hördes ytterligare två vittnen. Först dagen
efter det att sexveckorsfristen löpt ut fick åklagaren del av förhörsutskrifterna.

Den korta tidsfrist som gäller i denna typ av ärenden innebär att det är av särskild
vikt att samarbetet mellan polis och åklagare fungerar väl. Det är därför självfallet
angeläget att polisen utan dröjsmål informerar åklagaren om de åtgärder som
vidtagits. Anledningen till att det kom att dröja lång tid innan förhörsutskrifterna
skickades över till åklagaren har inte framkommit och det är inte meningsfullt att
utreda saken ytterligare. Jag kan konstatera att en handläggning som den aktuella
givetvis omöjliggör för åklagaren att fatta beslut inom den givna tidsfristen.

Det särskilda ansvar som en åklagare har i egenskap av förundersökningsledare,
innebär också att denne måste följa upp givna direktiv. Såvitt framkommit har inte
EE påmint i saken under perioden från januari till maj 2006. Även om
arbetssituationen under den tiden varit ansträngd hade hon naturligtvis behövt göra
detta. Numera gäller, som Åklagarmyndigheten angett, föreskrifter och allmänna
råd om bevakning och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående
förundersökningar (ÅFS 2007:5).

Cirka en vecka efter det att förhören inkom i maj 2006 gav EE nya direktiv. De
misstänkta kom sedan att under juni och juli höras på nytt. Först efter en
påminnelse i november har förhörsutskrifterna från dessa förhör skickats till
åklagaren för ställningstagande. Inte heller i denna del har anledningen till
dröjsmålet med att översända utskrifterna framkommit. Jag konstaterar också att
EE borde ha påmint om sina direktiv tidigare.

I november beslutade EE att lägga ned förundersökningen beträffande CC och DD.
Åklagarmyndigheten har angett att EE i november rubricerade gärningen som
egenmäktigt förfarande vilket i och för sig medfört att 4 § LUL inte längre var
tillämplig. Jag delar dock myndighetens uppfattning att det med hänsyn till att
tiden sedan länge var försutten dock inte har någon egentlig betydelse för
bedömningen av ärendet.

Kort efter att EE lagt ned förundersökningen i vissa delar övertog GG
förundersökningsledarskapet. Som förklaring till att han inte fattade beslut i
åtalsfrågan beträffande BB förrän i juni 2007, trots att förundersökningen
slutredovisades till honom i december 2006, har han uppgett att det pågick andra
förundersökningar med mer allvarliga brottsmisstankar som det aktuella ärendet
skulle samordnas med. Han har också uppgett att ärendet under våren felaktigt var
registrerat som ”öppet” i åklagarkammarens diarium.

Som Åklagarmyndigheten angett kan det i ungdomsmål vara motiverat att avvakta
andra pågående brottsutredningar även om tidsfristen därmed överskrids. Eftersom
tidsfristen i 4 § LUL måste ha gällt även beträffande övriga förundersökningar är
det, som myndigheten påpekat, emellertid nödvändigt att åklagaren i en sådan
situation vidtar åtgärder för att påskynda handläggningen av ärendet i dess helhet
så att ett ställningstagande till den sammantagna brottsligheten kan göras. Åklagar-
                                                                    Dnr 2018-2007    Sid 5 (7)



myndigheten har anfört att det i det aktuella fallet inte var rimligt att avvakta beslut
i åtalsfrågan under nästintill ett halvår. Huruvida den felaktiga registreringen av
ärendet under våren 2007 också bidragit till att handläggningen fördröjts har inte
framkommit men det är givetvis viktigt att ärenden registreras på ett korrekt sätt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det inte är acceptabelt att det dröjde över
ett år från det att BB delgavs misstanke om brott innan beslut i åtalsfrågan förelåg.
Såväl åklagarna som polismyndigheten förtjänar kritik för den långsamma
handläggningen.

Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inte någon ytterligare åtgärd
eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.

–––

BILAGA
Upplysningar från kammaråklagaren GG
  1.    Ärendet (K 25236-05) inkommer till åklagarkammaren i Umeå den 28
        december 2005 och lottas på kå EE. Det finns fler misstänkta och fler
        brottsmisstankar i ärendet.

  2.    Direktiv i K 25236-05 expedieras den 19 januari 2006.

  3.    Förhör enligt direktiv inkommer till kammaren den 10 maj 2006. Av
        förhören framgår att BB av polis delgetts misstanke om brott den 17 mars
        2006.

  4.    Nya direktiv expedieras till polisen den 19 maj 2006.

  5.    Påminnelse skickas den 7 november 2006.

  6.    Nya förhör inkommer till kammaren den 13 november 2006.

  7.    Kå EE lägger ned förundersökningen i K 25236-05 beträffande två
        medmisstänkta och lämnar slutdirektiv beträffande BB den 16 november
        2006. Det finns dock andra öppna brottsmisstankar i ärendet.

  8.    Den 1 december 2006 går kå EE på barnledighet och hennes ärenden lottas
        över på annan åklagare (kå KK).

  9.    Den 4 december 2006 lottas dock ärendet 701A-4192-05 över på
        undertecknad då jag har ett öppet ärende, 701A-3086-06, på en
        medmisstänkt som förekommit i aktuellt K-ärende och som alltjämt
        förekommer under andra K-ärenden i 4192-05.

 10.    Förundersökningen i K 25236-05 redovisas till åklagaren den 27 december
        2006. Vid konverteringen till Cåbra har dock ärendet av någon anledning
        registrerats som öppet varför undertecknad den 29 april 2007, i samband
                                                                   Dnr 2018-2007   Sid 6 (7)



        med att jag får andra K-ärenden med samhörighet redovisade, registrerar
        ärendet som slutredovisat.

11.     Den 8 maj 2007 begärs yttranden jml 11 § LuL in från socialnämnden.
        Gärningen i K 25236-05 hade enligt undertecknads bedömning inte ensam
        ett tillräckligt straffvärde för att kräva inhämtande av ett yttrande utan det
        är kombinationen med den tillkommande gärningen i annat K-ärende som
        föranleder att yttrandet begärs.

12.     Yttrandena inkommer den 1 juni 2006.

13.     Åtal väcks beträffande dels gärningen i K 25236-05 och dels andra
        gärningar och ansökan om stämning inges till tingsrätten den 7 juni 2007.

Beträffande handläggningen av det specifika ärendet K 25236-05 kan samman-
fattningsvis noteras att fram till slutredovisningen ligger den huvudsakliga
tidsåtgången när ärendet finns hos polisen. Handläggande åklagare har vid varje
tillfälle i huvudsak agerat inom en vecka från det att ärendet kommit åter från
polisen. Åklagarkammaren förfogar som bekant inte över polisens resurser.

Vad gäller tiden mellan slutredovisning till åtal så kan konstateras att det funnits
och, under resans gång, tillkommit flera brottsmisstankar beträffande såväl aktuella
BB som andra i samordnade ärenden misstänkta. Det kan av dagboksblad
konstateras att den sista förundersökningen redovisades den 18 maj 2007 (rör
medmisstänkt). Vidare har ärendet legat en månad hos socialnämnden för yttrande.

Ärendet visar på en vanlig komplikation vid hantering av ungdomsmål. Man får in
ett mer eller mindre komplicerat ärende med flera misstankar och flera misstänkta.
Den eller de misstänkta begår sedan nya brott i en eller flera nya konstellationer
och snabbt har ärendet svällt ut. Här blir det hela tiden en avvägning och i viss mån
också en konflikt mellan att klara sexveckorsfristen och att klara det samordnings-
krav som även gäller för ungdomar, d v s att i möjligaste mån lagföra dem för all
brottslighet vid ett och samma tillfälle. I förevarande fall har de tillkommande
gärningarna i stora delar varit att betrakta som allvarligare än den i K 25236-05,
vilket spelat in i beslutet att avvakta med att väcka åtal i de slutredovisade delarna
till dess alla ärenden var redovisade och socialnämnden lämnat sina yttranden.
Undertecknad har således, efter att jag övertog handläggningen från en kollega,
gjort bedömningen att kravet på samordning och en samlad lagföring vägt tyngst i
detta fall.

Angående åtgärder från kammarens sida för att iaktta sexveckorsfristen.
När det gäller att iaktta bevakningsfrister och ligga på polisen med påminnelser är
det nya ärendehanteringssystemet Cåbra till stor hjälp och används numera
regelmässigt. Det har därigenom blivit lättare att förnya påminnelser även i en
mycket pressad arbetssituation eftersom man inte längre behöver gå igenom ärende
för ärende utan får allt s a s serverat på skärmen.

Den från årsskiftet nya lagregleringen angående när yttranden enligt 11 § LuL skall
inhämtas innebär att yttrandena numera alltid inhämtas i samband med delgivning
                                                                    Dnr 2018-2007   Sid 7 (7)



av brottsmisstanken, även om det innebär att socialnämnden ibland får yttra sig i
”onödan” då det senare visar sig att man inte kan styrka brott. Tidigare fanns en
tendens till att vänta med att kräva in yttranden till dess man visste att brott kunde
styrkas, vilket inte sällan var i samband med att man lämnade direktiv om att
ärendet skulle slutdelges till polisen eller, vid polisledda förundersökningar, efter
att ärendet slutredovisats.
