# Kritik mot psykiatrin inom tre regioner för rutiner som innebär att samtliga patienter med diagnosen adhd måste gå med på övervakade
urinprovskontroller för att komma i fråga för behandling med centralstimulerande läkemedel

JO 2020-06-04 dnr 2050-2018

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                     Sid
                                                                          2020-06-04               2050-2018,            1 (21)
Chefsjustitieombudsmannen                                                                          4579-2018 och 34-2019
Elisabeth Rynning




                        Kritik mot psykiatrin inom tre regioner för rutiner som innebär att
                        samtliga patienter med diagnosen adhd måste gå med på övervakade
                        urinprovskontroller för att komma i fråga för behandling med
                        centralstimulerande läkemedel


                          Beslutet i korthet: De tre anmälda regionerna tillämpar rutiner som innebär att det är
                          obligatoriskt för samtliga patienter med diagnosen adhd att under övervakning lämna
                          urinprov för att få behandling med centralstimulerande läkemedel.
                          ChefsJO anser att det inte är berättigat att uppställa ett generellt krav på regelbunden
                          urinprovtagning som förutsättning för den aktuella behandlingen och uttalar därför
                          kritik mot regionerna för att de har upprättat och tillämpat riktlinjer som ställer sådana
                          krav. ChefsJO framhåller vikten av tillfredsställande information för att patienterna ska
                          ha möjlighet att fatta välgrundade beslut och frivilligheten i vården ska kunna
                          garanteras. Obehöriga påtryckningar får inte förekomma, men provtagning kan efter
                          en individuell bedömning utgöra en nödvändig förutsättning för att en viss behandling
                          ska vara förenlig med grundläggande patientsäkerhetskrav.
                          ChefsJO förutsätter att regionerna ändrar de nuvarande riktlinjerna så att kravet på
                          individuella bedömningar och reell frivillighet tydligt framgår. ChefsJO anser också att
                          Socialstyrelsen och Läkemedelsverket bör komplettera sina rekommendationer så att
                          det uttryckligen framgår att drogscreening (urin- eller blodprov) förutsätter en
                          individuell bedömning och tillfredsställande information till patienten.


                        Bakgrund och anmälningar till JO
                        JO fick under 2018 in tre anmälningar riktade mot vårdgivare inom tre olika
                        regioner. Anmälarna framförde synpunkter på att sjukvården som villkor för att
                        de ska få adhd-medicin utskriven, kräver att de rutinmässigt ska lämna urinprov
                        för att påvisa drogfrihet trots att ingen av dem har något missbruk.

                        I en anmälan som kom in till JO den 20 mars 2018 framförde AA klagomål mot
                        psykiatrin inom Region Västernorrland och uppgav i huvudsak följande:

                        För att få tillgång till adhd-medicin måste han två gånger per år gå med på att
                        lämna urinprov. Provtagningen övervakas av sjukvårdspersonal och detta sker
                        trots att han inte har några missbruksproblem. AA uppfattar rutinen som




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                 Dnr 2050-2018 m.fl.      Sid 2 (21)




kränkande och ifrågasätter även lagligheten av den. Han vill kräva regionen på
skadestånd med anledning av det inträffade.

I en komplettering till anmälan som inkom till JO den 6 april 2018, anförde AA
att även hans 16-årige son tvingas genomgå samma typ av kontroller för att få
sin medicin för adhd, trots att detta inte godkänts av vårdnadshavarna.

I en anmälan som kom in till JO den 3 juli 2018 framförde BB klagomål mot
Psykiatrimottagning Väster inom Västra Götalandsregionen. Han anförde bl.a.
följande:

Mottagningen kräver övervakade urinprov för att han som patient ens ska
komma ifråga för en adhd-utredning. När han motsatte sig detta svarade läkaren
att det är rutin och att samtliga patienter måste lämna urinprov innan de kan bli
aktuella för utredning. Själv har han tidigare fått medicinen utskriven av en
läkare utanför Göteborg och har aldrig varit tvungen att lämna urinprov. När
den läkaren gick i pension bytte BB till den aktuella mottagningen som då
krävde att han skulle utredas på nytt trots att han redan hade en diagnos och
välfungerande medicinering. Rutinen genomförs alltså även för personer som
sedan länge har använt medicinen och som har en välordnad livssituation utan
minsta tecken på missbruk. BB anser att förfarandet står i strid med 2 kap. 6 §
regeringsformen som säger att varje medborgare gentemot det allmänna är
skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Den aktuella rutinen är även
kränkande och diskriminerande mot en hel patientgrupp som misstänkliggörs
som missbrukare.

I en anmälan som kom in till JO den 29 december 2018 framförde CC klagomål
mot Sigtuna/Upplands Väsby psykiatriska mottagning inom Region Stockholm.
Hon uppgav i huvudsak följande:

CC har vid upprepade tillfällen tvingats till övervakade urinprovskontroller.
Detta har varit ett krav för att få läkemedelsbehandling, inte för att hon är miss-
brukare utan för att hon har adhd. Hon anser att kliniken genom detta förfarande
inte följer lagen.

Utredning
Ärendena remitterades till respektive region för yttrande. Yttrandena redovisas
nedan. De bilagor som regionerna har hänvisat till i sina yttranden har dock inte
tagits med här.

Regionernas remissvar
Region Västernorrland
      Regionen har i remiss 2018-03-29 från JO förelagts att yttra sig över en patients
      vid Länsverksamhet Psykiatri i Sundsvall till JO 2018-03-30 ingiven anmälan.
      Patienten vårdas med stöd av hälso- och sjukvårdslagen.
      Patienten har i anmälan i huvudsak anfört att det är kränkande att utan att det
      föreligger någon misstanke om drogberoende i det enskilda fallet, för att få den
      medicin man jämväl enligt läkarna anses behöva, två gånger per år tvingas genomgå
                                                                       Dnr 2050-2018 m.fl.        Sid 3 (21)




      bevakade urinprovtagningar. Patienten ifrågasätter jämväl lagligheten beträffande
      detta förfarande.
      Regionen har vidare i en från JO 2018-04-09 erhållen efterremiss förelagts att
      yttra sig över en av samma patient till JO 2018-04-06 inlämnad anmälan där
      denne i huvudsak ifrågasätter att hans 16 årige son numer också för att erhålla adhd
      medicin tvingas genomgå återkommande drogtester. Patienten ifrågasätter här
      vidare lagligheten i att tvinga en 16 åring att genomgå drogtester för att få adhd
      medicin utan att samtycke från föräldrarna finns beträffande detta.
      Verksamhetschefen för Länsverksamhet Psykiatri har i ärendet avgivit ett särskilt
      yttrande daterat 2018-04-18, vilket bifogas regionens yttrande. Verksamhetschefen
      har i detta yttrande bland annat anfört följande: "Syftet med drogscreening är givetvis
      att identifiera ett eventuellt drogmissbruk av andra droger eller läkemedel, men inte
      för att anklaga någon för att vara misstänkt missbrukare. Rutinen finns för att säker-
      ställa att man inte ordinerar och förskriver narkotikaklassade läkemedel i kombi-
      nation med andra droger som skulle kunna vara en dödlig kombination".
      Vid Länsverksamhet Psykiatri finns framtagen en skriftlig rutin av innebörd att
      det inför och vid förskrivning av narkotikaklassade läkemedel genom övervakade
      urinprov ska säkerställas att patienten är drogfri. Dessa prov genomförs två
      gånger per år. Rutinen/riktlinjen Insättning och uppföljning vid centralstimulantia-
      behandling fastställdes 2016-08-26 och är giltig t o m 2018-08-26. Riktlinjen
      bifogas detta yttrande.
      Enligt regionens uppfattning utgör de i sammanhanget återkommande drogtesten inget
      sådant tvång som står i konflikt med bestämmelserna i 2 kap. 6 § regerings-
      formen. Patienten kan avstå från att genomgå aktuell drogscreening.
      Utifrån att det är ett välkänt faktum att ett intag av narkotikaklassad adhd-
      medicin i samband med eventuellt annat intag av okänt narkotiskt medel kan
      vara mycket farligt för hjärtat blir dock konsekvensen av att patienten inte är villig
      att drogtesta sig att förskrivande läkare för att inte riskera patientens säkerhet vägrar
      att förskriva aktuell narkotikaklassad adhd-medicin. Se i sammanhanget
      bestämmelserna i 3 kap. l och 2 §§ och 6 kap. 2 § 1st. i patientsäkerhetslagen.
      Läkemedelsverkets behandlingsföreskrifter anger att drogfrihet ska säkerställas
      till exempel genom drogscreening i urin/saliv inför läkemedelsbehandling med adhd-
      medicin (Information från Läkemedelsverket 2:2016).
      Utifrån de stora patientrisker som finns vid adhd-medicinering och eventuellt
      samtidigt intag av andra narkotikaklassade preparat är det regionens uppfattning
      att det föreligger ett behov av att företaga ovan beskriven drogscreening med visst
      lämplig intervall.
      Angående JO:s föreläggande i efterremiss av 2018-04-09 vill Regionen anföra föl-
      jande:
      Utifrån att varken sonens eller den behandlande läkarens namn är angivna i anmälan
      kan vad som anförs där endast besvaras i generella ordalag. Det anges att det är den
      behandlande läkarens rutin att inför förskrivning av, som kan förstås, concerta,
      kontrollera eventuell förekomst av drogmissbruk. Detta är enligt regionens
      uppfattning i överensstämmelse med vad som ovan anförts angående grunderna
      för genomförande av drogtest i där aktuell situation. Behovet av att för patient-
      säkerhetens skull säkerställa att narkotikaklassad adhd-medicin inte förskrivs om
      aktuell patient brukar annan narkotika är ju inte mindre för att patienten är under
      18 år.
      När det gäller frågan om behovet av vårdnadshavares samtycke i beskriven
      situation för en person som är 16 år är det regionens uppfattning att detta inte är
      ett absolut krav. En bedömning i varje enskilt fall utifrån den underåriges ålder och
      mognad behöver företagas jämlikt patientlagen l kap. 8 §. I här beskrivet fall har vi
      ingen dokumenterad information angående hur situationen har hanterats.
AA gavs tillfälle att kommentera remissvaret.
                                                                     Dnr 2050-2018 m.fl.        Sid 4 (21)




Västra götalandsregionen
      Justitieombudsmannen (JO) har tagit emot en anmälan mot Psykiatri-
      mottagningen Väster, från en patient. Patienten har invändningar mot att
      verksamheten kräver övervakade urinprov av patienter för att inleda utredning
      om eventuellt neuropsykiatriskt funktionshinder, adhd. Patienten menar att
      övervakat urinprov utgör ett påtvingat kroppsligt ingrepp, vilket skulle strida mot
      grundlagen. JO har begärt styrelsens yttrande över det till JO inkomna
      klagomålet.
       Verksamheten menar att de riktlinjer som finns för att utredning och behandling
       av vuxna med adhd är tydliga med att drogfrihet måste säkerställas. Den enda
       möjligheten som har funnits för detta inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset
       har varit att säkerställa drogfrihet genom urinprov. Från oktober 2018 finns
       möjlighet att säkra drogfrihet genom salivprov. Efter en försöksperiod för att
       säkerställa korrekta rutiner planerar verksamheten för ett breddinförande av den
       nyinförda testmetoden.
       Verksamheten menar att kravet på övervakat drogtest inte utgör ett påtvingat
       kroppsligt ingrepp enligt lagens mening.

       Fördjupad beskrivning av ärendet
       När det gäller adhd så finns en hög samsjuklighet med missbruk och beroende,
       och de flesta av de läkemedel som kan bli aktuella är potenta läkemedel som
       även kan användas i missbrukssyfte. De riktlinjer som är framtagna av såväl
       Socialstyrelsen som av Västra Götalandsregionen, är väldigt tydliga med att
       vården måste säkra så att det föreligger en drogfrihet innan eventuell behandling
       kan påbörjas.
       Riktlinjerna anger inte hur detta skall ske i detalj, utan det är upp till vårdgivaren
       att avgöra hur verifiering av drogfrihet skall ske. Det är svårt att verifiera
       drogfrihet utan att göra det via någon form av provtagning.
       Det är möjligt att den kliniska bedömningen är så säker att vården kan utesluta
       missbruk bara genom den. Men då har vårdgivaren gjort det valet att den ställer
       sig bakom en bedömning utan att ha fått det verifierat via ett prov. Verksamheten
       menar att kravet på övervakat drogtest inte utgör ett påtvingat kroppsligt ingrepp
       enligt lagens mening.
       De frågeställningar som uppkommer i verksamheten är följande:
       1. Ska prov tas enbart om man har en tydlig misstanke? I det fallet så behöver
       vårdgivaren bevisa varför man har en misstanke. Om man inte kan redogöra för
       hur misstanke om missbruk ser ut så kan man inte ta ett prov.
       2. Ska man avstå från prov endast om man är helt säker att patienten inte har ett
       missbruk? Här kan man likställa det med att patienten måste "bevisa" för
       vårdgivaren varför vårdgivaren ska avstå ett prov.
       Såväl nationella som regionala riktlinjer är skrivna utifrån situation nummer två.
       Regional medicinsk riktlinje "adhd-behandling, vuxna" (bilaga 3) anger tydligt
       att drogfrihet ska säkerställas, till exempel genom drogscreening i urin/saliv.
       Sahlgrenska Universitetssjukhuset tillämpar riktlinjerna genom att alltid avkräva
       provtagning av de patienter som är aktuella för adhd-utredning. Det är enheten
       för klinisk-kemi som genomför provtagningen på uppdrag av
       psykiatrimottagningen. Provtagningen genomförs enligt klinisk-kemis rutiner.
       För att ett urinprov skall ha något bevisvärde måste det genomföras under
       övervakning men nya metoder utvecklas ständigt och inom klinisk-kemi finns
       det nu möjlighet att via ett salivprov avgöra om drogfrihet föreligger. Sedan
       oktober 2018 pågår det en försöksverksamhet med att den psykiatriska verksam-
       heten själva genomför ett salivprov och sedan skickar provet för analys till
       enheten för Klinisk-kemi.
                                                                    Dnr 2050-2018 m.fl.        Sid 5 (21)




      Efter försöksperioden skall de praktiska frågorna kring salivprovtagning
      utvärderas och sjukhusgemensamma rutiner tas fram. Verksamheten planerar
      efter detta för ett breddinförande.
      Förhoppningen är att patienterna skall uppleva provtagningen som mindre
      integritetskränkande och att det skall bli lättare att hantera och analysera större
      volymer av prov för att säkerställa drogfrihet.
BB gavs tillfälle att kommentera remissvaret.
Region Stockholm
     Styrelsen för Stockholms läns sjukvårdsområde har uppmanats att yttra sig över
     anmälan från Riksdagens ombudsmän (JO) som avser krav på urinprov i
     samband med läkemedelsbehandling mot adhd.
      Anmälan till JO gjordes av patienten CC och riktas mot Sigtuna/Upplands Väsby
      psykiatriska mottagning. Anmälaren hävdar att mottagningen inte följer lagen
      (2 kap 6 § regeringsformen, hälso- och sjukvårdslagen och diskrimineringslagen).
      Verksamhetschefen på berörd vårdenhet har betts att inkomma med yttrande
      med anledning av anmälan. Yttrande upprättat av läkarchefen Emanuele Del
      Giudice har inkommit från enheten.
      Enligt 6 kap 2 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad
      mot påtvingat kroppsligt ingrepp.
      5 kap hälso- och sjukvårdslagen innehåller bestämmelser om hur hälso- och
      sjukvården skall organiseras och bedrivas. Enligt 5 kap. 1 § HSL skall hälso- och
      sjukvårdsverksamhet bedrivas så att kraven på god vård uppfylls enl. 6 kap 1 §.
      Patientsäkerhetslagen stadgar att hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt
      arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
      Diskrimineringslagen syftar till att motverka diskriminering och främja lika
      rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck,
      etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller
      ålder.

## Förvaltningens synpunkter

Enligt Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer om läkemedel vid
      adhd ska drogfrihet säkerställas inför läkemedelsbehandling. Med hänsyn till
      läkemedlens verkningsmekanismer måste risken för allvarliga biverkningar vid
      kombination med droger, skadligt bruk och beroende samt felaktig användning
      (till exempel spridning) värderas före och under behandling.
      Det är av största vikt att vården så långt som möjligt genomförs i samråd med
      patienten, och att patienten visas omsorg och respekt.
      Personalen ska enligt 3 kap. l § patientlagen (2014:821) ge individuellt anpassad
      information till patienten om att urinprov krävs enligt såväl Läkemedelsverkets
      behandlingsrekommendationer, Socialstyrelsens beslutsstöd om läkemedels-
      behandling hos barn och vuxna, samt de riktlinjer som gäller för Stockholms läns
      sjukvårdsområde, SLSO.
      Sjukvårdsområdet bedömer att kravet på urinprov och sättet som detta sker på är
      nödvändigt och rättsenligt för att kunna ge medicinen och garantera patientens
      hälsa.
      Det är fråga om frivillig vård, där patienten fritt får ta ställning till behandlingen
      och den provtagning som krävs för att kunna ge behandlingen på ett patientsäkert
      sätt. Det är därmed inte fråga om ett påtvingat kroppsligt ingrepp i regerings-
      formens mening. Urinprov krävs för alla patienter som erbjuds behandling med
      denna typ av läkemedel, oavsett diagnos. Kravet på urinprov utgör därmed inte
      någon form av diskriminering.
                                                                Dnr 2050-2018 m.fl.      Sid 6 (21)




      Vid en samlad bedömning anser således sjukvårdsområdet att enhetens åtgärder
      vid urinprovstagning är rättsenliga och nödvändiga för att kunna ge denna typ av
      läkemedelsbehandling på ett patientsäkert sätt.
CC gavs tillfälle att kommentera remissvaret.
Ärendena remitterades därefter till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen. JO
begärde att remissvaren särskilt skulle fokusera på följande frågor:

1. Känner Läkemedelsverket/Socialstyrelsen till om denna typ av generella
urinprovtagningar avseende personer med adhd tillämpas i samtliga landets
regioner?
2. Har Läkemedelsverket/Socialstyrelsen någon kännedom om hur ofta
urinprovtagningen sker och om frekvensen är densamma i hela landet eller om
det förekommer variationer (om denna typ av provtagning bara sker i de
regioner som är aktuella i ärendet gäller frågan i stället dem)? Sker
urinprovtagning även när det gäller personer under 18 år?
3. Är det av patientsäkerhetsskäl nödvändigt att det i varje enskilt fall sker
kontinuerlig uppföljning i form av provtagning för att styrka drogfrihet?
4. Kan det finnas andra orsaker – än den enskilda patientens säkerhet – till att
samtliga patienter med diagnosen adhd får lämna urinprov för att styrka
drogfrihet?
5. Är det ur tillförlitlighetssynpunkt avgörande hur provtagningen går till, dvs.
genom övervakade eller oövervakade urinprov, salivprov etc.?
6. Känner Läkemedelsverket/Socialstyrelsen till om det krävs att patienter
styrker drogfrihet då den aktuella medicinen förskrivs av andra orsaker än
diagnosen adhd och om det krävs att patienter styrker drogfrihet vid
förskrivning av andra narkotikaklassade läkemedel oberoende av diagnos? Om
det finns skillnader önskas en redogörelse för vad dessa beror på.
7. Känner Läkemedelsverket/Socialstyrelsen till vilken behandling, om någon,
en person med diagnosen adhd kan erbjudas om urinprovet inte styrker
drogfrihet?
8. Såväl Läkemedelsverket som Socialstyrelsen har lämnat rekommendationer
när det gäller läkemedelsbehandling vid adhd (Läkemedelsverkets
behandlingsrekommendation Läkemedel vid adhd och Socialstyrelsens
rekommendation Läkemedelsbehandling av adhd hos barn och vuxna). Finns
det någon skillnad på hur dessa rekommendationer ska tolkas med avseende på
behovet av provtagning för att styrka drogfrihet?
9. Ser Läkemedelsverket/Socialstyrelsen ett behov av bindande föreskrifter när
det gäller att personer diagnostiserade med adhd ska styrka drogfrihet för att få
behandling med narkotikaklassade läkemedel?

Läkemedelsverkets remissvar

## Sammanfattning

Justitieombudsmannen (JO) har bett Läkemedelsverket att yttra sig över anmäl-
      ningar som kommit in till JO rörande krav på övervakade urinprov för att få
      medicin för behandling av adhd förskriven. Som framgår nedan under avsnittet
      ”Frågeställningar” är Läkemedelsverkets uppfattning att provtagning för att
                                                                               Dnr 2050-2018 m.fl.       Sid 7 (21)




           styrka drogfrihet inte är nödvändigt i varje enskilt fall hos personer med adhd.
           För patienter med adhd och samsjuklighet i form av skadligt bruk eller beroende
           måste riskerna vid förskrivning beaktas särskilt. Krav på drogfrihet bör huvud-
           sakligen styras av säkerhetsaspekter och är en del av den enskilde patientens
           behandlingsplan.
           Läkemedelsverket besvarar nedan JO:s frågeställningar utifrån den numrering av
           frågorna som JO har gjort.

           Frågeställningar
           1. Läkemedelsverket känner inte till om generella urinprovtagningar för drogtest
           avseende personer med adhd tillämpas i landets samtliga regioner eller enbart i
           de regioner som är aktuella i ärendet.
           2. Läkemedelsverket har ingen kännedom om hur ofta urinprovtagningar för
           drogtest tillämpas i landets regioner. Det ligger utanför Läkemedelsverkets
           ansvarsområde att samla in hälsodata om drogscreening, typ av drogtest,
           provtagningsfrekvens eller åldersgrupper.
           3. Läkemedelsverkets uppfattning är att provtagning för att styrka drogfrihet inte
           är nödvändigt i varje enskilt fall hos personer med adhd. Som framgår av
           Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation1 ska en individuell
           behandlingsplan utformas med definierad målsättning för läkemedels-
           behandlingen och för uppföljningen av effekter och biverkningar. 2 För patienter
           med adhd som samtidigt har komplicerande samsjuklighet i form av skadligt
           bruk eller beroende måste riskerna vid förskrivning beaktas särskilt.
           Läkemedelsverket har reglerat krav på förskrivarkompetens för centralstimule-
           rande läkemedel vid adhd.3 Läkemedelsverket rekommenderar därutöver att
           förskrivning av dessa läkemedel, i samband med adhd och samsjuklighet i form
           av skadligt bruk eller beroende, görs av förskrivare med kunskap om
           handläggning av sådan samsjuklighet. 4
           I behandlingsrekommendationen betonas att andra samtidigt förekommande
           tillstånd bör vara behandlade och i stabil fas innan läkemedelsbehandling för
           adhd initieras. Innan beslut om läkemedelsbehandling fattas ska ett flertal
           parametrar beaktas i bedömningen av patienten. Bland dessa parametrar anges
           skadligt bruk eller beroende av alkohol eller narkotika. Om drogfrihet är ett
           uppsatt behandlingsmål hos en enskild individ ska drogfrihet säkerställas, till
           exempel genom drogscreening av urin eller saliv. 5
           Under behandlingstiden och i enlighet med de extra riskminimerande åtgärder
           som definieras i respektive läkemedels riskhanteringsplaner anser Läkemedels-
           verket att läkemedelsbehandlingens effekter, biverkningar och interaktionsrisker
           bör utvärderas regelbundet. Effekterna av alla läkemedel mot adhd motiverar
           kontroller av blodtryck och puls, längd- och viktutveckling, hjärt-kärlstatus samt
           upptäckt av eventuell felanvändning, langning eller skadligt bruk av central-
           stimulerande läkemedel eller andra substanser. 6 Kontrollerna rekommenderas
           såväl vid behandlingsstart som regelbundet under behandlingstiden. Tid-
           punkterna för uppföljning behöver anpassas individuellt beroende på exempelvis




1
    Läkemedel vid adhd ̶ behandlingsrekommendation. Information från Läkemedelsverket 2016;27(2):13–24.
2
    A.a. faktaruta 1, s. 15.
3
    Läkemedelsverkets föreskrifter HSLF-FS 2017:74 om begränsningar av förordnande och utlämnande av vissa läkemedel.
4
    Läkemedel vid adhd ̶ behandlingsrekommendation . Information från Läkemedelsverket 2016;27(2):17
5
    A.a. faktaruta 1, s. 15.
6
    A.a. s. 19.
                                                                                Dnr 2050-2018 m.fl.         Sid 8 (21)




           patientens ålder, tillståndets svårighetsgrad och den sociala situationen. Tät
           kontakt rekommenderas när så är motiverat. 7 Krav på drogfrihet bör
           huvudsakligen styras av säkerhetsaspekter 8 och är en del av den enskilde
           patientens behandlingsplan.
           4. Läkemedelsverket anser inte att det, inom ramen för Läkemedelsverkets
           verksamhetsuppdrag, finns andra orsaker till att lämna drogtest än patient-
           säkerhet.
           5. Läkemedelsverket har inte givit någon mer detaljerad vägledning i
           behandlingsrekommendationen än rådet att säkerställa drogfrihet genom drog-
           screening av urin/saliv hos patienter med adhd och komplicerande samsjuklighet
           i form av skadligt bruk eller beroende.
           Det finns drogtester i form av urin- och salivprov som kan utföras på plats och
           ger ett omgående provsvar, så kallade snabbtester. Socialstyrelsen bedömer dessa
           patientnära tester som inte tillräckligt tillförlitliga för att ligga till grund för
           beslut om åtgärder vid exempelvis kontraktsvård eller tvångsvård. För att påvisa
           intag av narkotika rekommenderar Socialstyrelsen i första hand användning av
           urinprov som analyseras vid laboratorier under kvalitetssäkrade förhållanden.
           Som ett lägre prioriterat alternativ kan salivprov som analyseras vid laboratorier
           erbjudas. Rekommendationsgraden är lägre för salivprov beroende på lägre
           känslighet samt kortare detektionstid än urinprov. Salivprov anses vara enklare
           och lättare att övervaka samt innebära mindre risk för fusk och upplevelse av
           integritetsintrång.9
           6. Fri förskrivningsrätt möjliggör att centralstimulerande läkemedel även kan
           förskrivas av andra orsaker än diagnosen adhd, det vill säga utanför godkänd
           indikation. Detta medför ett större ansvar för den enskilda läkaren vid
           bedömning och uppföljning av det enskilda fallet. Det finns exempelvis
           betydande erfarenhet av centralstimulerande läkemedel vid behandling av
           diagnosen narkolepsi och vid olika former av hypersomni. 10 Läkemedelsverket
           känner inte till om det krävs att patienter som behandlas för narkolepsi eller
           andra diagnoser ska styrka drogfrihet i samband med läkemedelsförskrivning
           eller under behandlingstiden.
           Vid förskrivning av andra narkotikaklassade läkemedel oberoende av diagnos
           gör förskrivande läkare en individuell riskbedömning i enlighet med den
           godkända produktinformationen för varje läkemedel. Bedömningen innefattar
           bland annat att ta ställning till vilka kontroller behandlingen motiverar. Inom
           exempelvis beroendevården och kontraktsvården, där drogfrihet är ett uppsatt
           behandlingsmål, är drogtester ett sätt att följa upp behandlingsföljsamhet.
           7. Personer med diagnosen adhd och pågående skadligt bruk eller beroende av
           droger kan erbjudas behandling med andra icke-centralstimulerande läkemedel
           utan beroendepotential eller interaktionsproblematik, eller enbart icke-
           farmakologiska behandlingsinsatser. Även behandling med centralstimulerande
           läkemedel kan dock i det enskilda fallet övervägas, trots påvisad drog-




7
    A.a. s. 19.
8
  Krav på drogfrihet bör styras huvudsakligen av hänsyn till säkerhetsaspekter. Behandlingseffekten förefaller inte vara
beroende av eventuell drogfrihet i enlighet med den systematiska kartläggning av vetenskaplig kunskap som utgjorde en
av grunderna till Läkemedelsverkets behandlings-rekommendation (Franck, Johan. Behandling av adhd vid samtidigt
skadligt bruk/beroende av alkohol eller narkotika. Information från Läkemedelsverket 2016;27(2)52-55. ref 12: Cunill R,
Castells X, Tobias A, et al. Pharmacological treatment of attention deficit hyperactivity disorder with co-morbid drug
dependence. J Psychopharmacol. 2015;29:15–23).
9
  Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende – Centrala rekommendationer; Socialstyrelsen; 2017.
10
     Läkemedelsbehandling av narkolepsi – ett kunskapsdokument. Information från Läkemedelsverket 2013;24(4):21–27.
                                                                Dnr 2050-2018 m.fl.       Sid 9 (21)




     användning. Om urinprovet inte styrker drogfrihet finns ett större uppföljnings-
     behov.
     8. Under perioden 2013–2015 ingick Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, Statens
     beredning för medicinsk och social utvärdering, Folkhälsomyndigheten och
     Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket i ett samarbete enligt regerings-
     uppdraget ”Samordnad kunskapsstyrning inom psykisk ohälsa”
     (dnr S2012/3905/FS). Kunskapsstöden Läkemedelsbehandling av adhd hos barn
     och vuxna – Stöd för beslut om behandling, Socialstyrelsen; 2014 samt
     Läkemedel vid adhd – behandlingsrekommendation, Läkemedelsverket 2016,
     vilka det också hänvisas till i det aktuella ärendet, är båda ett resultat av det
     nämnda myndighetssamarbetet. Läkemedelsverket har inte observerat någon
     skillnad när det gäller hur dessa rekommendationer ska tolkas med avseende på
     behovet av provtagning för att styrka drogfrihet.
     9. Läkemedelsverkets uppfattning är, som framgår ovan, att provtagning för att
     styrka drogfrihet inte är nödvändigt i varje enskilt fall hos personer med adhd.
     För patienter med adhd och samsjuklighet i form av skadligt bruk eller beroende
     måste riskerna vid förskrivning beaktas särskilt. Krav på drogfrihet bör
     huvudsakligen styras av säkerhetsaspekter och är en del av den enskilde
     patientens behandlingsplan. Mot denna bakgrund, särskilt med hänsyn till att
     krav på drogfrihet bör vara en del av den enskilde patientens behandlingsplan,
     anser inte Läkemedelsverket att det finns något behov av bindande föreskrifter i
     fråga om att personer som är diagnostiserade med adhd ska styrka drogfrihet för
     att få behandling med narkotikaklassade läkemedel.
     Det kan också noteras att Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) tidigare har
     kritiserat en region runt information om drogtestning vid adhd-behandling
     (dnr 8.5-18144/2018-4).
Socialstyrelsens remissvar
     JO har i remiss den 27 juni 2019 begärt att Socialstyrelsen yttrar sig över vad
     som kommit fram i anmälningar till JO och regionernas remissvar om
     övervakade urinprov för att få medicin för behandling av adhd.
     JO har i remissen angivit några frågeställningar som Socialstyrelsen ombeds att
     särskilt fokusera på i remissvaret.

     Tillämpliga bestämmelser m.m.
     Skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp
     Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen, RF, är varje medborgare
     gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Skyddet får
     under vissa förutsättningar begränsas genom lag (2 kap. 20 § RF).
     God och säker vård
     Av 5 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, framgår att hälso- och
     sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Det innebär
     bl.a. att hälso- och sjukvården ska vara av god kvalitet, bygga på respekt för
     patientens självbestämmande och integritet och att patientens behov av
     kontinuitet och säkerhet i vården ska tillgodoses.
     Av 6 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL, framgår att hälso- och
     sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och
     beprövad erfarenhet. Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i
     samråd med patienten och patienten ska visas omtanke och respekt. Av 2 §
     samma kapitel framgår att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen själv
     bär ansvar för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter. Detta innebär ingen
     inskränkning i vårdgivarens ansvar enligt PSL eller annan författning.
     Samtycke och information
     Av 4 kap. 2 § patientlagen (2014:821), PL, framgår att hälso- och sjukvård inte
     får ges utan patientens samtycke, om inte annat följer av lag. Innan samtycke
                                                             Dnr 2050-2018 m.fl.     Sid 10 (21)




inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap. PL. Patienten får när som
helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller
behandling ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan
medföra. Är patienten ett barn ska, enligt 4 kap. 3 § PL, barnets inställning till
den aktuella vården eller behandlingen så lång som möjligt klarläggas. Barnets
inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och
mognad.
Ordination av läkemedel
Av 6 kap 2 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2017:37)
om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården framgår att
den som ordinerar ett läkemedel ska säkerställa att ordinationen är lämplig med
utgångspunkt i patientens behov. Detta innebär att den som ordinerar särskilt ska
göra en lämplighetsbedömning där hänsyn tas till patientens hälsotillstånd, ålder,
kön, överkänslighet, läkemedelsanvändning och andra pågående behandlingar
och utredningar. Vid bedömningen ska även läkemedlets kontraindikationer och
andra viktiga faktorer beaktas. En lämplighetsbedömning ska göras vid varje
beslut som förändrar behandlingen d.v.s. vid såväl insättning eller utsättning av
ett läkemedel, som vid ändring eller förlängning av en pågående läkemedels-
behandling.
Enligt 6 kap. 5 § HLSF-FS 2017:37 ska den som ordinerar ett läkemedel planera
för en uppföljning av den ordinerade läkemedelsbehandlingen, i vilket ingår att
bestämma tidpunkten för ställningstagande till eventuell fortsättning av
behandlingen.

Socialstyrelsens allmänna synpunkter
En ordination (beslut) om läkemedelsbehandling ska, liksom all annan
behandling, grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Behandlingen ska så
långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten och med
respekt för patientens självbestämmande och integritet.
Den läkare som ska ordinera ett läkemedel ansvarar för att behandlingen är
lämplig för den enskilde patienten och ska bedöma patientens behov utifrån ett
helhetsperspektiv. Vid lämplighetsbedömningen ska läkaren särskilt beakta de
faktorer som räknas upp i 6 kap. 2 § HSLF-FS 2017:37. Uppräkningen är inte
uttömmande vilket innebär att även andra faktorer som är relevanta för
läkemedelsbehandlingen i det enskilda fallet ska beaktas, t.ex. eventuellt
drogbruk- eller beroende hos patienter som ordineras behandling med ett central-
stimulerande läkemedel. I läkarens ansvar ingår också att bedöma vilka under-
sökningar som behövs för att kunna ställa rätt diagnos och för att kunna ordinera
lämpligt läkemedel.
Läkaren som ordinerar läkemedlet ska också planera för en uppföljning av
läkemedelsbehandlingen. I detta ansvar ingår att bedöma vilka medicinska
undersökningar som behöver göras vid uppföljningen för att säkerställa att
patientens läkemedelsbehandling är ändamålsenlig och säker.
Om drogfrihet behöver säkerställas genom urinprovtagning måste det ske med
patientens samtycke. När det gäller barn och deras möjligheter att lämna
samtycke till provtagning, utan att vårdnadshavarnas samtycke också inhämtas,
får detta bedömas i varje enskilt fall utifrån barnets ålder och mognad. För att
patienten ska kunna lämna ett informerat samtycke till urinprovtagningen är det
viktigt att patienten får information t.ex. om syftet med provtagningen, vilken
metod som kommer att användas, varför provtagningen ska vara övervakad och i
övrigt hur provtagningen går till.
Om urinprov för drogtestning inte kan tas på grund av att patienten inte
samtycker måste den ansvarige läkaren göra ett individuellt ställningstagande till
om diagnostisering och eventuell läkemedelsbehandling kan genomföras på ett
patientsäkert sätt utan att drogfrihet har säkerställts genom urinprov.
                                                                                 Dnr 2050-2018 m.fl.         Sid 11 (21)




        Socialstyrelsens svar på JO:s särskilda frågeställningar


        1.    Känner Socialstyrelsen till om denna typ av generella
              urinprovtagningar avseende personer med adhd tillämpas i samtliga
              landets regioner?
              Socialstyrelsen har inga uppgifter om vilka regioner som tillämpar generella
              urinprovtagningar för att säkerställa drogfrihet hos patienter inför
              läkemedelsbehandling med centralstimulerande läkemedel.

        2.    Har Socialstyrelsen någon kännedom om hur ofta urinprovtagningen
              sker och om frekvensen är densamma i hela landet eller om det
              förekommer variationer (om denna typ av provtagning bara sker i de
              regioner som är aktuella i ärendet gäller frågan i stället dem)? Sker
              urinprovtagning även när det gäller personer under 18 år?
              Socialstyrelsen saknar kännedom om i vilken utsträckning och med vilken
              frekvens urinprovtagning för att styrka drogfrihet används i sjukvården,
              varken för vuxna eller barn. Vi vet inte heller vilka skillnader som finns
              mellan olika regioner, sjukhus eller kliniker. Av Läkemedelsverkets
              rekommendationer framgår att det saknas data för att kunna fastställa ett
              optimalt tidsintervall mellan kontrollerna (avser uppföljning överlag och inte
              enbart drogscreening). Tidpunkterna för uppföljning behöver därför
              anpassas individuellt beroende på exempelvis patientens ålder, tillståndets
              svårighetsgrad och den sociala situationen. Vidare skriver Läkemedelsverket
              i sina rekommendationer att i klinisk praxis är intervallen, efter genomförd
              dostitrering11, ofta var tredje eller sjätte månad. Tätare kontroller kan vara
              motiverat vid dosjustering eller misstänkt biverkan. Uppföljning
              inkluderande en läkemedelsgenomgång av läkare bör ske minst en gång per
              år.

        3.    Är det av patientsäkerhetsskäl nödvändigt att det i varje enskilt fall
              sker kontinuerlig uppföljning i form av provtagning för att styrka
              drogfrihet?
              Som nämnts ovan behöver såväl behandling som uppföljning anpassas indi-
              viduellt, varför behovet av urinprovtagning för att säkerställa drogfrihet och
              frekvensen av sådana prover lämpligen bör individualiseras utifrån den
              enskilde patientens riskprofil. En patient med ökad risk för
              missbruk/beroende kan behöva följas upp oftare än en patient med låg risk.
              Det är den läkare som ordinerar läkemedelsbehandlingen som ska planera
              för att behandlingen följs upp. I ansvaret ingår att för varje enskilt fall
              bedöma vilka undersökningar och eventuella prover som behövs för att
              säkerställa att patienten får en ändamålsenlig och säker läkemedels-
              behandling.

        4.    Kan det finnas andra orsaker – än den enskilda patientens säkerhet –
              till att samtliga patienter med diagnosen adhd får lämna urinprov för
              att styrka drogfrihet?
              Socialstyrelsen kan inte se att det kan finnas andra skäl till att säkerställa
              drogfrihet genom urinprovtagning än att den enskilde patienten ska kunna
              ges en ändamålsenlig och säker läkemedelsbehandling. Patienten ska
              informeras om syftet med urinprovtagningen. Om syftet är annat än att




11
  Dostitrering kan förklaras med att man börjar med en låg dos och sedan ökar dosen lite i taget tills man har nått den
dos som ger bästa effekten med minsta möjliga biverkningar.
                                                                                Dnr 2050-2018 m.fl.           Sid 12 (21)




                kunna ge patienten en god och säker vård ska patienten informeras om skälet
                till provtagningen.

          5.    Är det ur tillförlitlighetssynpunkt avgörande hur provtagningen går till,
                dvs. genom övervakade eller oövervakade urinprov, salivprov etc.?
                En möjlighet att påvisa intag av alkohol och narkotika är användning av
                medicinska test, t.ex. urin-, blod- och salivprov. Medicinska test omfattar
                provtagning med efterföljande analytisk undersökning. Det är avgörande att
                resultaten av proverna är tillförlitliga för att t.ex. kunna utgöra underlag för
                diagnostik och behandlingsuppföljning. Socialstyrelsen publicerade 2019 en
                uppdaterad version av de Nationella riktlinjerna för vård och stöd vid
                missbruk och beroende som innehåller rekommendationer om användning
                av bedömningsinstrument och medicinska tester för att identifiera och
                påvisa intag av alkohol och narkotika.12 Av riktlinjerna framgår att det är
                viktigt att provtagningen för narkotika i urin utförs under kvalitetssäkrade
                förhållanden. Att säkerställa att personen inte kan manipulera provet torde
                ingå i kvalitetssäkringen. Huruvida det bör ske genom att provtagningen
                övervakas eller om det kan säkerställas genom att andra åtgärder vidtas
                framgår inte av riktlinjerna.

          6.    Känner Socialstyrelsen till om det krävs att patienter styrker drogfrihet
                då den aktuella medicinen förskrivs av andra orsaker än diagnosen
                adhd och om det krävs att patienter styrker drogfrihet vid förskrivning
                av andra narkotikaklassade läkemedel oberoende av diagnos? Om det
                finns skillnader önskas en redogörelse för vad dessa beror på.
                Socialstyrelsen har inte kännedom om i vilken utsträckning hälso- och sjuk-
                vården använder urinprovtagning för att kontrollera drogfrihet vid
                förskrivning av narkotikaklassade läkemedel generellt. Som nämnts tidigare
                är det den som ordinerar ett läkemedel som ska göra en lämplighets-
                bedömning i varje enskilt fall och bedöma vilka undersökningar och prover
                som behövs för att säkerställa att patienten får en ändamålsenlig och säker
                läkemedelsbehandling. De läkemedel som är registrerade för behandling av
                adhd i Sverige har endast adhd som godkänd indikation för behandling. Om
                dessa läkemedel förskrivs till patienter av andra orsaker än adhd är det i så
                fall utanför godkänd indikation s.k. off-label. Huruvida hälso- och
                sjukvården i sådana fall kräver att drogfrihet ska styrkas känner
                Socialstyrelsen inte till.

          7.    Känner Socialstyrelsen till vilken behandling, om någon, en person med
                diagnosen adhd kan erbjudas om urinprovet inte styrker drogfrihet?
                För personer med adhd och samtidigt substansbruksyndrom13 kan hälso- och
                sjukvården, enligt Socialstyrelsens rekommendationer14, erbjuda
                läkemedelsbehandling med centralt verkande sympatomimetika.
                Läkemedelsbehandlingen bör erbjudas som en del i ett behandlingsprogram.
                Behandling med centralt verkande sympatomimetika av personer med
                substansbruk-syndrom är förenat med särskilda svårigheter och risker.
                Därför bör läkemedelsbehandling av adhd för dessa personer utredas,
                förskrivas och följas upp av läkare som även har erfarenhet av behandling av
                substansbruksyndrom, eller har handledning av läkare med sådan erfarenhet.




12
   https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/nationella-
riktlinjer/2019-1-16.pdf

13
     I DSM-5 ersätter substansbrukssyndrom DSM-IV diagnoserna substansmissbruk respektive substansberoende.
14
     Läkemedelsbehandling av adhd hos barn och vuxna, Stöd för beslut om behandling, Socialstyrelsen, 2014.
                                                                              Dnr 2050-2018 m.fl.        Sid 13 (21)




                Det finns också ett godkänt läkemedel för behandling av adhd som inte är
                narkotikaklassat (atomoxetin) som kan övervägas i vissa fall
                (rekommendationsgrad D enligt Läkemedelsverkets behandlings-
                rekommendationer).

          8.    Såväl Läkemedelsverket som Socialstyrelsen har lämnat rekommen-
                dationer när det gäller läkemedelsbehandling vid adhd. Finns det någon
                skillnad på hur dessa rekommendationer ska tolkas med avseende på
                behovet av provtagning för att styrka drogfrihet?
                Socialstyrelsen har gett ut beslutsstödet - Läkemedelsbehandling av adhd
                hos barn och vuxna, Stöd för beslut om behandling. Beslutsstödet omfattar
                behandling med läkemedel som Läkemedelsverket har godkänt för in-
                dikationen adhd. Syftet med rekommendationerna i beslutsstödet är att bidra
                till att läkemedelsbehandling av adhd erbjuds utifrån bästa tillgängliga
                kunskap och på ett jämlikt sätt. Beslutsstödet är ett komplement till Social-
                styrelsens kunskapsstöd – Stöd till barn, ungdomar och vuxna med adhd 15,
                som ger ett brett kunskapsstöd om utredning, diagnostik, bemötande och
                behandling av personer med adhd. För detaljerade rekommendationer om
                läkemedelsbehandling hänvisas till Läkemedelsverkets behandlings-
                rekommendation – Läkemedelsbehandling av adhd.16 Det finns en
                principiell skillnad mellan de två myndigheternas rekommendationer.
                Socialstyrelsens rekommendationer rör enbart beslutet om att erbjuda
                läkemedelsbehandling av adhd. Av beslutsstödet framgår också vad som bör
                göras vid utredning och diagnostik och under behandling med centralsti-
                mulantia. För information om val av specifikt preparat, om hur en
                behandling bör genomföras och om eventuell kompletterande läkemedels-
                behandling hänvisar Socialstyrelsen till Läkemedelsverkets behandlings-
                rekommendationer och till FASS.

               Det finns en principiell skillnad mellan de två myndigheternas
               rekommendationer. Socialstyrelsens rekommendationer rör enbart beslutet
               om att erbjuda läkemedelsbehandling av adhd. Av beslutsstödet framgår
               också vad som bör göras vid utredning och diagnostik och under behandling
               med centralstimulantia. För information om val av specifikt preparat, om hur
               en behandling bör genomföras och om eventuell kompletterande läkemedels-
               behandling hänvisar Socialstyrelsen till Läkemedelsverkets behandlings-
               rekommendationer och till FASS.

               Av såväl Socialstyrelsens som Läkemedelsverkets rekommendationer
               framgår att en undersökning av eventuellt drogbruk eller beroende hos
               personen som kan påverka effekten av eller riskerna med
               läkemedelsbehandling av adhd bör göras inför beslut om behandling.
               Socialstyrelsen har i sina rekommendationer inte angivit vilka metoder som
               ska användas vid undersökning av eventuellt drogbruk eller beroende. I detta
               avseende är Läkemedelsverkets rekommendationer mer specifika genom att
               ange exempel på metod för att säkerställa drogfrihet.




15
     https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/kunskapsstod/2014-10-42.pdf
16
   https://lakemedelsverket.se/upload/halso-och-
sjukvard/behandlingsrekommendationer/Lakemedel_%20vid_adhd_behandlingsrekommendation.pdf
                                                                    Dnr 2050-2018 m.fl.     Sid 14 (21)




      9.   Ser Socialstyrelsen ett behov av bindande föreskrifter när det gäller att
           personer diagnostiserade med adhd ska styrka drogfrihet för att få be-
           handling med narkotikaklassade läkemedel?
           Vården och behandlingen av patienter ska ha vetenskap och beprövad
           erfarenhet som grund och utgå från den enskilde patientens behov. Det krävs
           således en individuell bedömning av hälso- och sjukvårdspersonalen i varje
           enskilt fall. Det är svårt att i bindande föreskrifter beskriva hur sådana be-
           dömningar ska göras.

           Det är Socialstyrelsens uppfattning att det inte är lämpligt att i författning
           reglera hur vården ska utföras. Den medicinska utvecklingen går snabbt
           framåt och det finns en uppenbar risk att alltför detaljstyrande föreskrifter
           kan hindra utvecklingen till nackdel för patienterna. Lämpligare är i så fall
           att behandla frågan om drogtester vid läkemedelsbehandling av adhd i
           behandlingsrekommendationer eller annat kunskapsstöd.
JO har även tagit del av ett beslut från Inspektionen för vård och omsorg (IVO)
som meddelades den 1 juli 2019, sedan IVO med anledning av en anmälan hade
egeninitierat ett tillsynsärende mot Region Västernorrland. Ärendet gällde
regionens villkor för medicinering med centralstimulerande läkemedel. IVO
konstaterade i beslutet att informationen i samband med förskrivning av central-
stimulerande läkemedel är olämpligt formulerad då patienter kan få
uppfattningen att urinprovtagning inte är frivillig.

Rättslig reglering
Regeringsformen
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen, RF, är var och en gentemot det allmänna
skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp.

Av 2 kap. 20 § RF framgår att följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som
medges i 21–24 §§, begränsas genom lag:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten
och föreningsfriheten (1 § första stycket 1–5),
2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot kropps-
visitation, husrannsakan och liknande intrång, mot intrång i förtroliga
försändelser och meddelanden samt i övrigt mot intrång som innebär
övervakning och kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 §),
3. rörelsefriheten (8 §),
4. offentligheten vid en domstolsförhandling (11 § andra stycket).

Hälso- och sjukvårdslagen
Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska enligt hälso- och sjukvårdslagen
(2017:30), HSL, bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Enligt 5 kap.
1 § HSL innebär det att vården särskilt ska

1.vara av god kvalitet med en god hygienisk standard,
2. tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen,
5. vara lättillgänglig.
                                                              Dnr 2050-2018 m.fl.     Sid 15 (21)




Patientsäkerhetslagen
Enligt 3 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL, ska vårdgivaren
planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på
god vård i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) upprätthålls.

Vårdgivaren ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter
drabbas av vårdskador (3 kap. 2 § 1 PSL).

Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet (6 kap. 1 § PSL). En patient ska
ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav.
Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med
patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.

Patientlagen
Enligt 1 kap. 6 § andra stycket patientlagen (2014:821), PL, ska vården ges med
respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans
värdighet.

Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god
kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet (1 kap. 7 § PL).

När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas
(1 kap. 8 § PL).

Enligt 3 kap. 1 § PL ska patienten få information om

1. sitt hälsotillstånd,
2. de metoder som finns för undersökning, vård och behandling,
3. de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning,
4. vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård,
5. det förväntade vård- och behandlingsförloppet,
6. väsentliga risker för komplikationer och biverkningar,
7. eftervård,
8. metoder för att förebygga sjukdom eller skada.

Av 3 kap. 2 § PL framgår att patienten även ska få information om

1. möjligheten att välja behandlingsalternativ, fast läkarkontakt samt vårdgivare
och utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård,
2. möjligheten att få en ny medicinsk bedömning och en fast vårdkontakt,
3. vårdgarantin,
4. möjligheten att hos Försäkringskassan få upplysningar om vård i ett annat
land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz.

Patientens självbestämmande och integritet ska respekteras (4 kap. 1 § PL).
                                                              Dnr 2050-2018 m.fl.      Sid 16 (21)




Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer
av denna eller någon annan lag (4 kap. 2 § PL). Innan samtycke inhämtas ska
patienten få information enligt 3 kap. Patienten kan, om inte annat särskilt följer
av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt
visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får när som
helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller
behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan
medföra.

När patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller
behandlingen så långt som möjligt klarläggas (4 kap. 3 § PL). Barnets
inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och
mognad.

Föräldrabalken
Av 6 kap. 1 § föräldrabalken, FB, framgår att barn har rätt till omvårdnad,
trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och
egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller
annan kränkande behandling.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga
förhållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda (6 kap.
2 § andra stycket FB). Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får
den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och
utbildning.

Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets
personliga angelägenheter (6 kap. 11 § FB). Vårdnadshavaren ska därvid i takt
med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets
synpunkter och önskemål.

Bedömning
Inledning
Vårdgivare inom de tre anmälda regionerna kräver av patienter med diagnosen
adhd att de rutinmässigt genomgår övervakade urinprovskontroller för att få
medicinera med centralstimulerande läkemedel. Syftet med kontrollerna är att
utesluta drogmissbruk och att förhindra förskrivning av läkemedel som kan vara
farliga för patienten. Anmälarna har bl.a. anfört att de känt sig tvingade att
lämna urinprov trots att de inte haft någon missbruksproblematik, att de har
uppfattat den övervakade urinprovtagningen som integritetskränkande och att
åtgärden är att betrakta som ett påtvingat kroppsligt ingrepp enligt 2 kap.
6 § RF.

Regionerna har när det gäller stödet för provtagningarna hänvisat till Läkemedels-
verkets behandlingsrekommendationer om läkemedel vid adhd och Socialstyrelsens
beslutsstöd Läkemedelsbehandling av adhd hos barn och vuxna, samt till regionala
                                                               Dnr 2050-2018 m.fl.      Sid 17 (21)




riktlinjer. I de riktlinjer som regionerna själva har upprättat framgår att
drogscreening är en förutsättning för läkemedelsbehandling. Av Läkemedelsverkets
och Socialstyrelsens rekommendationer framgår i huvudsak att drogfrihet ska
säkerställas vid behandling med centralstimulerande läkemedel och att detta kan ske
t.ex. genom urin- eller blodprov.

Samtliga tre regioner har uppgett att de inte anser att förfarandet strider mot lag
eftersom det är frivilligt att lämna urinprov. De har även framhållit betydelsen
av att det kan säkerställas att patienterna inte använder droger av något slag,
eftersom det är förenat med allvarliga risker att kombinera denna typ av läke-
medel med droger.

Enligt Socialstyrelsen och Läkemedelsverket är dock provtagning för att styrka
drogfrihet inte nödvändigt i varje enskilt fall. Socialstyrelsen och Läkemedels-
verket anser att såväl behandling som uppföljning ska anpassas individuellt.

Kravet på frivillighet
Utgångspunkten för all hälso- och sjukvård är att det krävs samtycke av
patienten till planerade vårdåtgärder och att vården alltså inte får utövas genom
tvång (se bl.a. 4 kap. 1 ̶ 2 §§ patientlagen). Från detta krav finns lagreglerade
undantag, exempelvis när det gäller vissa åtgärder som vidtas inom den
psykiatriska tvångsvården.

Skyddet mot påtvingade åtgärder från det allmännas sida kommer till uttryck
redan i den svenska grundlagen. Genom 2 kap. 6 § RF tillförsäkras således var
och en skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Detta skydd får enligt 20 § i
samma kapitel endast begränsas genom lag. JO har i tidigare beslut kommit till
slutsatsen att urinprov är ett sådant kroppsligt ingrepp som omfattas av
grundlagsskyddet (se bl.a. JO 1984/85 s. 227, JO 2009/10 s. 39 och JO 2010/11
s. 509). Jag gör ingen annan bedömning. Om en urinprovtagning är att betrakta
som påtvingad krävs alltså stöd i lag för att åtgärden ska vara tillåten.

Grundlagens skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp bör tolkas så att det
skyddar också mot att en befattningshavare – utan att använda våld eller vara
beredd att använda tvång i egentlig bemärkelse – uppträder på ett sätt som får
till följd att någon med fog uppfattar sig vara tvungen att underkasta sig
provtagning. I vissa fall kan det alltså vara fråga om ett påtvingat ingrepp trots
att den enskilde har sagt ja till att åtgärden genomförs, men ingreppet ändå inte
är helt frivilligt. Den enskilde kan exempelvis samtycka till ett ingrepp för att
det finns ett underliggande hot eller en hotfullhet hos den myndighet som vidtar
åtgärden (se Bull/Sterzel, Regeringsformen – en kommentar, 2019, s. 72). Dessa
situationer bör bedömas som att ett giltigt samtycke inte getts, för att inte
grundlagsskyddet ska kunna kringgås i praktiken. I tveksamma situationer får
hänsyn tas till den konkreta situationen, den information som den enskilde fått
om sina handlingsalternativ och dennes förmåga att fatta ett informerat beslut i
frågan. Det gäller således att undvika att enskilda av olika skäl ”frivilligt” avstår
                                                               Dnr 2050-2018 m.fl.     Sid 18 (21)




från grundlagsskyddade rättigheter samtidigt som inte varje sådant samtycke
måste vara ogiltigt.

För att det ska vara fråga om verklig frivillighet krävs alltså att den enskilde, på
ett för denne begripligt sätt, har fått så mycket information om den planerade
åtgärden att det är tydligt för denne vilka handlingsalternativ som står till buds
och mot denna bakgrund kan fatta ett välgrundat beslut, utan att utsättas för
några obehöriga påtryckningar.

Det grundläggande kravet på frivillighet i hälso- och sjukvården hindrar
emellertid inte att många behandlingsåtgärder endast kan genomföras under
förutsättning att patienten är beredd att underkasta sig vissa undersökningar
eller provtagningar. Hälso- och sjukvårdpersonalen har enligt 6 kap. 1 § PSL en
lagstadgad skyldighet att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet, samt att ge patienten sakkunnig och omsorgs-
full hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Det innebär bl.a. att en läkare
av patientsäkerhetsskäl inte får tillmötesgå patientens eventuella önskemål om
vård- eller behandlingsåtgärder – exempelvis läkemedelsförskrivning – som inte
är förenliga med kravet på sakkunnig vård i enlighet med vetenskap och
beprövad erfarenhet.

Regionernas riktlinjer och de aktuella urinprovtagningarna
Anmälarna har uppgett att de har känt sig tvingade att lämna urinprov eftersom
de annars inte skulle bli ordinerade de centralstimulerande läkemedel som de är
i behov av med anledning av diagnosen adhd. Urinproven lämnas under
övervakning av sjukvårdspersonal och anmälarna upplever rutinen som mycket
integritetskränkande. Samtliga regioner har bekräftat anmälarnas uppgifter om
att de för att få dessa läkemedel utskrivna med viss regelbundenhet måste lämna
urinprov och att samma krav ställs på samtliga patienter med diagnosen adhd.
Det görs alltså inte några individuella bedömningar av behovet av att genomgå
drogtester. Enligt regionerna är det inte fråga om något tvång eftersom
urinproven är frivilliga och de patienter som lämnar urinprov får anses ha
samtyckt till åtgärden. Regionerna har dock inte närmare redogjort för hur
patienternas frivillighet har kunnat säkerställas.

Läkemedelsverkets och Socialstyrelsens uppfattning är att en individuell
bedömning av behovet av urinprovtagning ska göras och att provtagning för att
säkerställa drogfrihet alltså inte är nödvändig i varje enskilt fall. Dessutom
menar myndigheterna att behovet av att genomföra drogtester och frekvensen
av dessa ska utgå från varje patients individuella behandlingsplan. Enligt
Läkemedelsverkets och Socialstyrelsens uppfattning finns det inga andra skäl
till urinprovtagningen än den enskilda patientens säkerhet. Mot denna bakgrund
framstår det enligt min mening inte som berättigat av hälso- och sjukvården att
uppställa ett generellt krav på regelbunden urinprovtagning.

Eftersom de aktuella läkemedlen inte bör kombineras med någon form av
droger är det givetvis nödvändigt att behandlande läkare informerar patienten
                                                              Dnr 2050-2018 m.fl.      Sid 19 (21)




om kravet på drogfrihet och det eventuella behovet av urinprovtagning för att
styrka drogfriheten. Som framgått ovan ska information även lämnas om vilka
handlingsalternativ som står till buds för patienten, t.ex. om andra typer av
läkemedel kan förskrivas för det fall att drogfrihet inte kan styrkas. I dessa
ärenden har det inte framkommit vilken information patienterna fick utöver att
det ställdes krav på urinprovtagning. Jag kan därmed inte bedöma om hälso-
och sjukvårdslagstiftningens och regeringsformens krav på information och
frivillighet har uppfyllts i de enskilda fallen. Jag vill ändå understryka vikten av
tydlig och noggrann information för att den enskilde patienten ska ges möjlighet
att fatta ett så välgrundat beslut som möjligt.

Om en behandlande läkare bedömer att en patient inte förväntas kunna avhålla
sig från droger ska läkaren, med utgångspunkt i vetenskap och beprövad
erfarenhet, avgöra vilken behandling som kan komma i fråga för att patientens
säkerhet inte ska äventyras. Jag noterar i sammanhanget att Läkemedelsverket
rekommenderar att förskrivning av de aktuella läkemedlen, i samband med adhd
och samsjuklighet i form av skadligt bruk eller beroende, görs av förskrivare
med kunskap om handläggning av sådan samsjuklighet (Läkemedel vid adhd –
behandlingsrekommendation. Information från Läkemedelsverket 2: 2016). Det
är alltså viktigt att ansvarig läkare har den erfarenhet och kompetens som krävs
för att kunna göra en så korrekt bedömning som möjligt.

Sammantaget är jag kritisk till att regionerna har upprättat och tillämpat
riktlinjer som ställer krav på att samtliga patienter med diagnosen adhd ska
lämna urinprov för att styrka drogfrihet. Jag förutsätter att regionerna ändrar de
nuvarande riktlinjerna så att kravet på individuella bedömningar och reell
frivillighet tydligt framgår. Även Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets
rekommendationer bör kompletteras så att det uttryckligen framgår att
drogscreening (t.ex. urin- eller blodprov) förutsätter en individuell bedömning
och tillfredsställande information till patienten.

Samtycke och underåriga patienter
AA har i sin anmälan även framfört klagomål om att hans 16-årige son har
tvingats lämna urinprover utan samtycke från vårdnadshavarna. Region
Västernorrland har uppgett att vårdnadshavarnas samtycke i en situation som
denna inte är ett absolut krav och att en bedömning utifrån den underåriges
ålder och mognad måste göras i varje enskilt fall. Eftersom regionen inte har
haft tillgång till vare sig patientens eller den behandlande läkarens namn avser
yttrandet endast frågan i allmänhet och inte den specifika patienten.

Enligt 6 kap. 1 § FB har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.
De ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas
för kränkande behandling. Av 6 kap. 2 § andra stycket FB framgår att den som
har vårdnaden om ett barn också har ansvar för dess personliga förhållanden
och för att dess behov enligt 1 § blir tillgodosedda. För att kunna utöva vårdna-
den har vårdnadshavaren också enligt 6 kap. 11 § FB en rätt och skyldighet att
                                                              Dnr 2050-2018 m.fl.     Sid 20 (21)




bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Av 6 kap.
11 § FB framgår att vårdnadshavaren i takt med att barnet blir äldre och
utvecklas ska ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Sådan
hänsyn ska tas även i förhållande till olika vårdåtgärder. Av 4 kap. 3 § PL
framgår att barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så
långt som möjligt ska klarläggas och att barnets inställning ska tillmätas
betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

I förarbetena till patientlagen uttalas att vilken mognad som krävs för att ett
barns inställning ska tillmätas betydelse måste bedömas vid varje enskilt
tillfälle och är beroende av åtgärdens art och angelägenhetsgrad (prop.
2013/14:106 s. 66). Vidare understryks att även då ett barn är moget nog att
själv fatta beslut om viss vård eller behandling bör hälso- och sjukvårds-
personalen sträva efter att ändå involvera vårdnadshavarna, om inte barnet
motsätter sig det eller det inte kan anses vara till barnets bästa. Vårdnads-
havarna har även fortsättningsvis ett lagstadgat ansvar för barnet, som kan vara i
behov av råd och stöd i större utsträckning än en vuxen patient.

Eftersom jag saknar information om de närmare omständigheterna kring
medicineringen av AA:s son uttalar jag mig inte om huruvida vårdnadshavarna
borde ha involverats i detta fall. Jag vill dock framhålla att hälso- och
sjukvårdspersonal som träffar underåriga patienter alltid måste ställa sig frågan i
vilken mån den underårige själv kan besluta om åtgärden eller om personalen
bör be om vårdnadshavarnas samtycke, samt vilken information som i övrigt
bör lämnas till vårdnadshavarna.

Tillvägagångssättet vid urinprovtagning
Anmälarna har uppgett att de övervakade urinprovtagningarna har upplevts som
förnedrande och integritetskränkande. Inom Västra Götalandsregionen pågick
vid tiden för remissvaret sedan oktober 2018 en försöksverksamhet med
salivprov inom den psykiatriska verksamheten. Enligt Socialstyrelsens
rekommendationer ska dock urinprov som analyseras vid laboratorier under
kvalitetssäkrade förhållanden användas i första hand (se Nationella riktlinjer för
vård och stöd vid missbruk och beroende – Centrala rekommendationer;
Socialstyrelsen; 2017, s. 8). Som ett lägre prioriterat alternativ kan salivprov
som analyseras vid laboratorier komma ifråga. Rekommendationsgraden är
lägre för salivprov beroende på lägre känslighet samt kortare detektionstid än
urinprov. Det verkar alltså i nuläget inte finnas något likvärdigt alternativ till
urinprovtagning.

När det gäller tillvägagångsättet vid urinprovtagning har samtliga remiss-
instanser i ärendena konstaterat att provtagningen kräver övervakning av
patienten för att testresultatet ska kunna säkerställas. Jag finner inte anledning
att ifrågasätta den bedömningen. Jag vill emellertid betona att provtagningarna
måste ske med största möjliga hänsyn till patienten. Detta innebär bland annat
att personalen måste visa stor respekt för patientens integritet. JO har tidigare
                                                            Dnr 2050-2018 m.fl.    Sid 21 (21)




uttalat att den personal som är ansvarig för sådan övervakning bör vara av
samma kön som patienten (se bl.a. JO 2011/12 s. 471). Jag delar den
uppfattningen men har förståelse för att det inte alltid är möjligt.

Avslutande synpunkter
I min bedömning ovan kommer jag fram till att det inte var berättigat av
regionerna att uppställa ett generellt krav på regelbundna urinprov som
förutsättning för den aktuella behandlingen. Jag framhåller även vikten av
tillfredsställande information för att patienterna ska ha möjlighet att fatta
välgrundade beslut och frivilligheten i vården ska kunna garanteras. Obehöriga
påtryckningar eller sanktioner får inte förekomma, men provtagning kan efter
en individuell bedömning utgöra en nödvändig förutsättning för att en viss
behandling ska vara förenlig med grundläggande patientsäkerhetskrav.

Varken Socialstyrelsen eller Läkemedelsverket har enligt sina remissvar någon
uppfattning om i vilken utsträckning liknande obligatorisk drogscreening
förekommer även i andra regioner än de som är aktuella i dessa tre ärenden. JO
har dock, bl.a. via några av anmälarna i dessa ärenden, fått uppgifter om att så
är fallet. Det är enligt min mening angeläget att Socialstyrelsens och
Läkemedelsverkets rekommendationer om läkemedelsbehandling vid adhd
snarast förtydligas så att det uttryckligen framgår att denna typ av kroppsligt
ingrepp för att säkerställa drogfrihet förutsätter en individuell bedömning och
tydlig information till patienten.

Avslutningsvis vill jag upplysa om att JO inte prövar frågor om skadestånd.

Ärendena avslutas.
