# Kritik mot Ekobrottsmyndigheten för dröjsmål med att fatta beslut i frågan om förundersökning skulle inledas

JO 2007-09-25 dnr 2094-2006

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                       Sid
                                                                           2007-09-25            2094-2006                1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Ekobrottsmyndigheten för dröjsmål med att fatta beslut i
                        frågan om förundersökning skulle inledas

## Anmälan

I en anmälan, som inkom till JO den 2 maj 2006, uppgav AA att han i november
                        2004 anmälde till Ekobrottsmyndigheten att ett bolag var utsatt för s.k. bolags-
                        plundring. Han bifogade skriftlig bevisning och uppgifter om gärningsmännens
                        identiteter. Han kände inte till vad som därefter hänt i ärendet.

## Utredning

Handlingar i Ekobrottsmyndighetens ärende 921-346-04 infordrades och
                        granskades. Av dessa framgick att AA:s anmälan inkom till Ekobrottsmyndigheten
                        den 9 december 2004 och att beslut i frågan om förundersökning skulle inledas
                        ännu – i maj 2005 – inte hade fattats.

                        Ekobrottsmyndigheten anmodades att lämna upplysningar och yttrande över
                        handläggningen av ärendet. Yttranden inkom från myndigheten (generaldirektören
                        BB) samt från chefsåklagaren CC och kammaråklagaren DD, vari anfördes bl.a.
                        följande.

                        DD
                                  Saken avser tidsutdräkt med att fatta beslut huruvida förundersökning skulle inledas
                                  eller inte i ett visst ärende. I ärendet har förekommit en anmälan samt en mot-
                                  anmälan där respektive parter inom ett bolag uttalat brottsmisstankar mot varandra.
                                  Utgångspunkt för mitt agerande har varit att ingen skulle drabbas av rättsförluster
                                  genom ett förhastat beslut.
                                  Jag har behövt ytterligare information för att fatta beslut i förundersökningsfrågan.
                                  Det har pågått tvist om vem som rätteligen skulle vara behörig registrerad före-
                                  trädare för bolaget. Sakfrågan i denna del var under behandling hos Bolagsverket
                                  och Handens tingsrätt. Denna frågas avgörande har haft grundläggande betydelse för
                                  om brott kunnat misstänkas och även i så fall om brottets rättsliga rubricering. Jag
                                  har därmed gjort bedömningen att domstolens avgörande borde avvaktas innan
                                  beslut togs i förundersökningsfrågan. Jag har haft betydligt sämre förutsättningar än
                                  domstolen att inom ramen för en så kallad förutredning kunna göra en bedömning i
                                  frågan. Tvisten drog ut på tiden och företaget försattes i konkurs innan tvisten
                                  slutligen avgjordes.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 2094-2006     Sid 2 (4)



     Ett tidigt beslut hade enligt min bedömning löpt risk att vila på en rättsosäker grund
     oavsett om förundersökning inletts eller ej. Ett avskrivningsbeslut hade sannolikt
     resulterat i en begäran om överprövning.
     Jag har i maj 2005 i samband med myndighetens interna uppföljning av status i
     ärenden inkomna före 1 mars 2005 i särskilt upprättad promemoria angett skälen
     till varför inte något beslut fattats i förundersökningsfrågan. Promemorian under-
     ställdes staben, men föranledde i detta skede ingen reaktion, varför jag antog att
     förfarandet i det enskilda fallet godtagits. Jag har dessutom gjort bedömningen att
     tidsutdräkten under tiden efter juli 2005 med hänvisning till bolagets konkurs inte
     skulle medföra några rättsförluster i ärendet. Konkursförvaltaren ges i samband med
     konkursutredningen tillgång till bolagets befintliga räkenskapsmaterial. Jag har inte
     bedömt det som motiverat att föregripa eller genom anspråk på material fördröja den
     utredning som konkursförvaltaren därvid företar.
CC
     När förundersökning skall inledas är reglerat i Rättegångsbalken och i Förunder-
     sökningskungörelsen. Att förundersökningsbeslut bör fattas snart efter att ett brott
     identifierats är uppenbart. Jag instämmer i att detta normalt bör kunna ske inom en
     tidsrymd av 30 dagar.
     Om anmälan innehåller brister eller är oklar kan komplettering av denna enligt
     praxis ske genom s.k. förutredning, som naturligtvis bör ske inom rimlig tid.
     I detta fall förelåg utöver anmälan även en motanmälan. Det fanns med andra ord två
     läger som tvistade med varandra. Det rådde oklarhet om vem som ägde företräda
     bolaget. Enligt uppgift från Bolagsverket fanns tre pågående diarieförda ärenden
     som rörde bolaget om ändringsanmälningar beträffande företrädare/firmateckning.
     Tre ansökningar om stämning med yrkanden om ogiltigförklaring av bolagsstämmo-
     beslut och avskedande och om skadestånd hade lämnats in till Handens tingsrätt.
     Bolagsverket gjorde inga ändringar i registreringen av företrädare/firmatecknare
     förrän tingsrättens dom fallit i saken. Ett eventuellt brotts rättsliga rubricering
     påverkades av vem som var behörig företrädare för bolaget. Åklagaren ansåg att
     rättssäkerheten krävde att en visst brott kunde identifieras för att beslut skulle kunna
     fattas om att inleda förundersökning. Åklagaren bedömde också att saken om vem
     som var behörig företrädare lämpligare avgjordes inom ramen för en tvistemåls-
     förhandling än genom en bedömning efter genomförd förutredning. Han bestämde
     sig därför för att av rättssäkerhetsskäl avvakta med sitt ställningstagande till dess att
     tvisten var avgjord. Vid en avvägning mellan rättssäkerhetsintresset och önskan om
     att fatta beslut snabbt, fick rättssäkerhetsintresset fälla avgörandet.
     För min del, som kammarchef, delade jag denna bedömning. Åklagaren skrev med
     utgångspunkt från en analys gjord av en ekorevisor en promemoria där han för-
     klarade sitt ställningstagande. Promemorian skickades tjänstevägen till staben.
     Staben reagerade inte på innehållet i promemorian, varför åklagaren – och jag själv
     – antog att förfaringssättet hade accepterats. Företaget hann dock gå i konkurs innan
     tvisten avgjordes.
     En kammaråklagare utövar själv myndighet och fattar självständiga beslut. Jag, som
     har varit informerad om handläggningen av ärendet, kan inte bestämma när och hur
     en åklagare skall fatta beslut. Jag kan dock i min arbetsledande funktion lotta om
     ärendet till annan åklagare. Om jag gör detta med avsikt att ett visst beslut skall
     fattas, tangerar jag dock att i praktiken utföra en överprövning. Jag saknar behörig-
     het att överpröva ett ärende. Detta kan endast överåklagare göra. Vederbörande
     kammaråklagare och jag själv utgick dock från att staben varit informerad om att
     åklagaren avvaktade med beslutet i förundersökningsfrågan och om skälen till detta.
     Möjlighet har således hela tiden funnits att flytta handläggningen till annan åklagare
     och till högre åklagare.
     Som ansvarig kammarchef tar jag självfallet fullt ansvar för hur ärendet har
     hanterats och om jag kan anses ha brustit i uppföljningen på kammaren.
                                                                         Dnr 2094-2006     Sid 3 (4)



BB
      Ekobrottsmyndighetens bedömning är att brottsanmälningarna vanligen håller
      sådan kvalitet att det närmast är fråga om undantagsfall där det inte utan ytterligare
      utredning dessförinnan, är möjligt att ta ställning till huruvida förutsättningarna för
      att inleda förundersökning är uppfyllda. I de fall anmälaren är annan än konkurs-
      förvaltare eller Skatteverket torde det emellertid kunna vara något mer före-
      kommande att brottsanmälningarna inte håller sådan kvalitet att det är möjligt att
      direkt ta ställning om förundersökning skall inledas.
      I den ursprungliga brottsanmälan görs gällande att två namngivna personer gjort
       sig skyldiga till konkreta brottsliga gärningar, vilka närmast torde kunna vara att
      bedöma som bedrägeri och osant intygande. Omständigheterna kring de påstådda
      brotten är dock oklara i så motto att det hänvisas till handlingar vilka inte är bi-
      fogade till brottsanmälan. Bilden kompliceras ytterligare av den motanmälan som
      inkommer cirka en månad senare. Även denna anmälan innehåller påståenden om
      konkreta brottsliga gärningar, vilka skulle kunna vara att bedöma som bokförings-
      brott, skattebrott och förskingring, alternativt trolöshet mot huvudman. I brotts-
      anmälan sker hänvisningar till handlingar vilka inte bifogats anmälan. Sammantaget
      ger de två anmälningarna intryck av att det rått starka motsättningar mellan två
      fraktioner i bolagets styrelse.
      Jag tar inom ramen för detta yttrande inte ställning till om det föreliggande
      materialet är tillräckligt för att kunna fatta beslut i frågan om förundersökning bör
      inledas för något brott. Om den ansvariga åklagaren gjort bedömningen att besluts-
      underlaget varit otillräckligt, vilket rimligen måste ha skett eftersom något beslut i
      förundersökningsfrågan inte fattats, borde han emellertid senast en kort tid efter att
      den andra brottsanmälningen inkommit ha föranstaltat om en begränsad förutredning
      i syfte att bredda beslutsunderlaget. Senast några månader därefter borde han ha tagit
      ställning till om det förelåg skäl för att inleda förundersökning. Det är riktigt att
      vissa åtgärder vidtagits och dessa får antas ha skett inom ramen för någon form av
      förutredning. Åtgärderna har emellertid varit utdragna i tiden och inte legat till grund
      för något beslut i förundersökningsfrågan. Min uppfattning är att det inte torde vara
      förenligt med gällande regelverk som åklagare och förundersökningsledare att be-
      driva förutredning under sådan lång tid och utan att vidta utredningsåtgärder med
      mer konkret syfte än vad som kommit att bli fallet i detta ärende.
      Myndigheten bedriver ett fortgående arbete för att minska genomströmningstiderna.
      Det arbetet sker på flera sätt. När det gäller tiden för beslut i förundersökningsfrågan
      framgår av myndighetens verksamhetsplan för 2005 att tiden från anmälan till beslut
      i genomsnitt inte skall överstiga 30 dagar i projektärenden. Att detta även gäller för
      innevarande år framgår av årets verksamhetsplan. Därutöver kan i detta samman-
      hang nämnas att jag den 13 april 2005 fattade beslut angående handläggningen av
      äldre ärenden. Detta innebar att beslut i förundersökningsfrågan skulle fattas inom
      en månad i samtliga ärenden med brottsanmälningar vilka inkommit före den 1 mars
      2005.
      Jag kan konstatera att detta ärende inte handlagts enligt gällande rutiner och att den
      ansvarige kammarchefen torde vara ansvarig för den bristande uppföljningen.
      Ärendet är numera överflyttat på en åklagare som är särskilt avdelad för att
      handlägga äldre ärenden.
Under ärendets handläggning hos JO upplyste Ekobrottsmyndigheten att beslut i
förundersökningsfrågan fattades den 19 oktober 2006.

AA yttrade sig över Ekobrottsmyndighetens remissvar.

Bedömning
Enligt 23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken skall förundersökning inledas så
snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har förövats. En förundersökning kan således
                                                                    Dnr 2094-2006   Sid 4 (4)



inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett
brott. Det ankommer alltid på förundersökningsledaren att omgående ta ställning
till om uppgifterna i en brottsanmälan utgör tillräcklig grund för ett beslut i för-
undersökningsfrågan samt att – om detta inte skulle vara fallet – föranstalta om de
förutredningsåtgärder som krävs för att man så snabbt som möjligt skall få fram
erforderligt beslutsunderlag. Det är viktigt – inte minst för möjligheten att säkra
bevisning – att åklagaren skyndsamt tar ställning till om förundersökning skall
inledas så att behövliga utredningsåtgärder kan vidtas utan dröjsmål.

I det aktuella ärendet dröjde det cirka ett år och tio månader från det att den första
anmälan gjordes till dess att åklagare fattade beslut i frågan om förundersökning
skulle inledas.

Av DD:s redogörelse framgår att ärendet var särpräglat på så sätt att frågan om
vem som rätteligen var att anse som behörig företrädare för bolaget var föremål för
tvist vid domstol. Jag saknar underlag för att bedöma om situationen var sådan, att
det vid en viss utgång i tvisten saknades anledning att anta att brott hade förövats.
Om så var fallet, stod DD inför valet att antingen fatta beslut om att inte inleda
förundersökning eller avvakta att målet avgjordes. Jag kan i och för sig förstå att
han vid sådant förhållande önskade avvakta domstolens avgörande.

DD har vidare uppgett att han i maj 2005 upprättade och tillställde Eko-
brottsmyndighetens stab en promemoria i vilken han redovisade de bedömningar
han gjort. Promemorian avslutades med att beslut i frågan om förundersökning
skulle inledas borde anstå i avvaktan på att frågan om behörig firmatecknare kunde
fastställas. Promemorian föranledde emellertid inte någon reaktion och jag har
därför viss förståelse för att DD fick uppfattningen att myndighetens ledning
instämde i hans bedömning av hur ärendet borde handläggas.

En sådan handläggning som förekommit i detta fall, som i realiteten innebar att
ingen åtgärd alls vidtogs kan emellertid inte, trots nyss redovisade omständigheter,
få fortgå under så lång tid som det här varit fråga om.

BB har också för sin del anfört att DD – för det fall att han bedömde
beslutsunderlaget som otillräckligt – inom en kortare tid efter att anmälningarna
kommit in borde ha föranstaltat om förutredning och senast några månader därefter
ha tagit ställning till om förundersökning skulle inledas eller inte. Hennes be-
dömning synes således vara att andra åtgärder än att invänta domstolens avgörande
kunde ha gett underlag för en prövning av om det fanns anledning anta att brott
hade begåtts.

Mot nu angiven bakgrund kan DD inte undgå kritik för sin handläggning av
ärendet. Inte heller CC, som varit införstådd med handläggningen och inte reagerat
däröver, kan undgå viss kritik.

Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inte någon ytterligare åtgärd
eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
