# Initiativärende mot en länsstyrelse angående handläggning av ärenden om tillstånd till dumpning

JO 2007-12-11 dnr 2109-2007

BESLUT
                                                                             Datum                Dnr                    Sid
                                                                             2007-12-11           2109-2007             1 (5)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Initiativärende mot en länsstyrelse angående handläggning av ärenden
                        om tillstånd till dumpning

## Initiativet

I en artikel i Göteborgs-Posten den 29 april 2007 fanns uppgifter om att
                        Länsstyrelsen i Västra Götalands län regelmässigt handlägger och fattar beslut om
                        tillstånd till dumpning.

                        Enligt 15 kap. 31 § miljöbalken, MB, gäller förbud mot dumpning av avfall inom
                        Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Avfall får inte heller dumpas från
                        svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Av 15 kap. 33 § MB framgår att
                        regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer genom beslut i det
                        enskilda fallet får medge dispens från förbudet, om avfallet kan dumpas utan
                        olägenhet för människors hälsa och miljön. Av 46 § första stycket
                        avfallsförordningen (2001:1063) framgår att frågor om dispens från
                        dumpningsförbudet prövas av Naturvårdsverket efter att ha hört Fiskeriverket.

                        Med anledning av uppgifterna i artikeln och mot bakgrund av de nyss nämnda
                        bestämmelserna beslöt jag att ta upp saken till utredning.

## Utredning

Länsstyrelsen anmodades att yttra sig mot bakgrund av uppgifterna i artikeln och
                        de nyss nämnda bestämmelserna.

                        Länsstyrelsen anförde i huvudsak följande i sitt remissvar (bilagor uteslutna).
                                  –––
                                  Länsstyrelsens ståndpunkt är att regelverket är komplicerat och att länsstyrelsens
                                  tillämpning överensstämmer med lagstiftningen. Länsstyrelsen menar också att
                                  miljöskyddskraven blir tillgodosedda på bästa sätt genom länsstyrelsens
                                  prövningsförfarande. Förfarandet är dessutom kostnadseffektivt ur
                                  samhällsekonomisk synpunkt.

                                  Den rättsliga regleringen av dumpning av avfall i vatten


                                  Lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten (dumpningslagen)
                                  gällde under åren 1972 till 1989. Vad som avses med sådant avfall som



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                 Dnr 2109-2007      Sid 2 (5)




dumpningslagen är tillämplig på har behandlats i förarbetena till lagen,
prop.1971:160 s. 13 ff under specialmotiveringen till 1 §. Där anförs följande.
       Avfallsbegreppet är svårt att ange tydligt. Den föreslagna lagstiftningen tar
       närmast sikte på avfall från industrier och annan likartad verksamhet i form
       av olika slags giftiga produkter. Men avfallsbegreppet omfattar även
       utrangerade bilar, järnskrot, gummidäck e.d. Något krav på att avfallet kan
       medföra förgiftning eller annan skada har som tidigare nämnts inte uppställts.
       Åtgärder som tippning av sådana muddringsmassor eller sten- och
       jordmassor som inte innehåller avfall omfattas inte av lagen. (Här kursiverat)
       Eftersom sådana åtgärder utgör miljöfarlig verksamhet i miljöskyddslagens
       mening kan man dock ingripa med stöd av den lagen.
Av 1 § miljöskyddslagen framgår att lagen inte är tillämplig på sådant utsläpp av
avfall som avses i dumpningslagen.
Tippning (eller med synonyma ord, dumpning eller utsläpp) av icke förorenade
avfall har sedan åtminstone 1981 varit förprövningspliktigt enligt miljöskyddslagen,
se bilagan till miljöskyddsförordningen (1981:574), punkt 2.3. Enligt den
efterföljande versionen av miljöskyddsförordningen (1989:364) erhöll det aktuella
avsnittet följande lydelse från och med den 1 juli 1989:
– utsläpp av fast avfall eller något annat fast ämne från mark, byggnad eller
anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller uppläggning av ett sådant
ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten, punkt
92.04 prövningsnivå B2 .
Miljöskyddsförordningen ändrades från och med den 1 juli 1994 och fick i berörda
delar följande lydelse:
– utsläpp av fast avfall eller något annat fast ämne från mark, byggnad eller
anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller uppläggning av ett sådant
ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten och där
föroreningsrisken inte bedöms som ringa – punkt 92.04-01, prövningsnivå B
– uppläggning av fast avfall eller något annat fast ämne på ett sätt som kan förorena
mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken bedöms som ringa –
punkt 92.04-02, prövningsnivå C3 .
Den risk för förorening som här avses är grumling och annan fysisk påverkan på
växt- och djurliv i vattnet.
Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. Samtidigt upphörde bland annat
miljöskyddslagen och dumpningslagen att gälla. Bestämmelserna i dumpningslagen
överfördes till miljöbalkens kapitel om avfall, se 15 kap. 31–33 §§. Av
kommentaren till balken (Bengtsson m.fl., Miljöbalken En kommentar, del 1, 15:43)
framgår följande. Prövningsnivå B innebär att tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen.
3 Prövningsnivå C innebär att anmälan skall göras till den kommunala
miljönämnden.
       Genom bestämmelserna har lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av
       avfall i vatten införlivats i MB:s avfallskapitel. Detta har skett utan att
       bestämmelserna har ändrats i sak. Äldre förarbeten kan därmed fortfarande
       sägas vara tillämpliga.
Miljööverdomstolen har i flera domar uttalat att äldre förarbeten och rättspraxis är
relevanta vid prövningar enligt miljöbalken när äldre bestämmelser utan någon
förändring har överförts till balken, se exempelvis Miljööverdomstolens dom den 2
juni 2005 i mål M 6671-04.
I miljöbalken har emellertid utsläpp eller uppläggning av muddermassor även
reglerats i 9 kap. och i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och
hälsoskydd (FMH), på ett sätt som mycket liknar den tidigare regleringen i
miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen.
                                                                  Dnr 2109-2007      Sid 3 (5)




Förprövningsplikten enligt balken regleras i bilagan till FMH. Den ursprungliga
lydelsen av berörd del av förordningen var
– uppläggning eller utsläpp av fast avfall (omfattar inte farligt avfall) eller något
annat fast ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten
och där föroreningsrisken inte bedöms som ringa – prövningskod (SNI.kod) 90.007-
1B
– uppläggning eller utsläpp av fast avfall (omfattar inte farligt avfall) eller något
annat fast ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten
och där föroreningsrisken bedöms som ringa – 90.007-2 C.
Bilagan till FMH har ändrats ett flertal gånger. De angivna delarna av bilagan har
sedan den 1 december 2001 (SFS 2001:748) följande lydelse.
– uppläggning av inert avfall för anläggningsändamål, muddringsmassor eller inert
avfall som uppkommer vid gruv- eller täktverksamhet, på ett sätt som kan förorena
mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken inte är endast ringa
– 90.007-1 B
– uppläggning av inert avfall för anläggningsändamål, muddringsmassor eller inert
avfall som uppkommer vid gruv- eller täktverksamhet, på ett sätt som kan förorena
mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken är ringa – 90.007-2
C.
Av Naturvårdsverkets läsanvisning till förteckningen över miljöfarliga verksamheter
(Allmänna Råd 99:1) framgår att prövningspunkterna omfattar ”engångsuppläggning
av massor såväl på land som i vattenområde”. I senare läsanvisningar har det
citerade textavsnittet tagits bort.
En helt ny bilaga till förordningen träder i kraft den 1 januari 2008 (SFS
2007:674).
Problemen med dubbelprövning av muddertippningsärenden uppmärksammades
av Miljöbalkskommittén. Den 1 juli 2002 gjordes en ändring i 21 kap. 3 §
miljöbalken bland annat i syfte att göra det möjligt för en miljödomstol att pröva
tippning av muddermassor om den tippningen har ett samband med ett annat ärende
som domstolen har att pröva, prop. 2001/02:65, sid 47–48, SFS 2002:175. Genom
en ändring i 19 kap. 3 § miljöbalken som gäller från den 1 augusti 2005 är det
möjligt för en länsstyrelse som prövar ett tillståndsärende att samtidigt pröva ett
ärende om dumpning enligt 15 kap. 31 § miljöbalken. Därmed kan en tidsödande
och ineffektiv dubbelprövning undvikas.

Länsstyrelsens uppfattning om rättsläget
Länsstyrelsen har sedan flera årtionden tillämpat regelverket på så sätt att
länsstyrelsen prövar ärenden om tippning av rena muddermassor såsom miljöfarlig
verksamhet. Om tippningen görs för att bli av med mudder som för ägaren utgör ett
avfall så anser länsstyrelsen att denna kvittblivning är en miljöfarlig verksamhet
enligt 9 kap. miljöbalken. (Om de uppgrävda massorna nyttiggörs för exempelvis
byggande av en hamn är detta nyttiggörande en i allmänhet tillståndspliktig
vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken, men detta är en annan frågeställning än
den som föranlett JO-ärendet.) Prövningen skedde tidigare enligt miljöskyddslagen
och efter balkens tillkomst enligt bestämmelserna i 9 kap. miljöbalken och
förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
Det finns således i miljöbalken två olika sätt för miljöprövningen av dumpning av
muddermassor, dels ett förbud enligt 15 kap. 31 § miljöbalken med en
dispensmöjlighet som prövas av Naturvårdsverket och dels en tillstånds- eller
anmälningsprövning enligt 9 kap. miljöbalken där prövningen sker av länsstyrelsen
eller den kommunala miljönämnden. Ett förbud med en dispensprövning är generellt
sett ett strängare regelverk än en tillåtlighetsprövning men skillnaden i de konkreta
fallen när det gäller tippning av icke förorenade muddermassor bör inte överdrivas.
                                                                        Dnr 2109-2007     Sid 4 (5)




      Vad som kan tala för att muddertippning sedan den 1 december 2001 inte är
      tillståndspliktig enligt 9 kap. miljöbalken är att ordalydelsen för den åtgärd som är
      förprövningspliktig ändrades i bilagan till förordningen från ”uppläggning eller
      utsläpp” till ”uppläggning”. Även Naturvårdsverkets läsanvisningar ändrades på ett
      sätt som kan tolkas att utsläpp av rena muddermassor i vatten inte längre omfattas
      av tillståndsplikt eller anmälningsplikt enligt 9 kap. miljöbalken. Emellertid
      ändrades inte den grundläggande ordalydelsen i 5 § FMH där det i punkt 3
      fortfarande föreskrivs förbud i vissa fall att bedriva tillståndspliktig verksamhet som
      innebär att ”… släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen”.
      Länsstyrelsen har som sagt under lång tid fattat beslut i muddertippningsärenden
      enligt det förfarande som har föranlett JO att begära ett yttrande från länsstyrelsen.
      Regelsystemet är som framgår ovan mycket krångligt och kraven för tillstånd eller
      anmälan för dumpning har ofta ändrats. Uttalanden i propositionen till
      dumpningslagen pekar på att dumpning av rena massor bör prövas som miljöfarlig
      verksamhet. Naturvårdsverkets läsanvisningar från 1999 till FMH-bilagan måste
      rimligen tolkas som att muddertippning i vatten som kan orsaka skadlig grumling är
      en tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet. Genom att ordet ”utsläpp” ströks från
      den aktuella SNI-koden några år efter balkens ikraftträdande har möjligen avsikten,
      eller i vart fall en effekt kunnat bli, att en länsstyrelse, som i egenskap av
      tillsynsmyndighet för vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken prövar en fråga
      om att få muddra, inte längre skulle ha rätt att samtidigt även pröva frågan om
      tippning av muddret. Såvitt länsstyrelsen känner till har de ofta och i detaljer
      ändrade formuleringarna av prövningskriterierna inte uttryckligen givits den
      innebörden att en länsstyrelse inte längre skulle vara behörig att pröva dumpning av
      rena muddermassor. Såsom har påpekats ovan är dumpningslagen enligt lagens
      förarbeten inte tillämplig på sådan dumpning.
      Naturvårdsverket har känt till den praxis som har tillämpats av Länsstyrelsen. Det
      har inte framförts någon kritik till länsstyrelsen mot förfarandet.
      Det går således att finna stöd för att prövning av ett ärende om dumpning av
      muddermassor antingen kan prövas hos Naturvårdsverket enligt 15 kap. eller hos
      länsstyrelsen enligt 9 kap. varvid länsstyrelsen enligt 19 kap. 3 § även kan pröva
      ärendet enligt 15 kap. miljöbalken. Ingendera av modellerna förefaller vara fel. Vad
      som dock verkar uppenbart är att prövningen som ju syftar till att undvika
      miljöolägenheter bör vara enklare och effektivare hos länsstyrelsen som ofta har stor
      erfarenhet av förhållandena på platserna för muddringen beträffande eventuellt
      tidigare dumpningar på platsen, bottenförhållandena, fiske, friluftsliv med mera.
      Prövningsförfarandet effektiviseras om länsstyrelsen kan ta ställning till både
      muddring och muddertippning i ett och samma beslut jämfört med om länsstyrelsen
      enbart prövar muddringen och frågan om tippningen av samma muddermassor
      dispensprövas av Naturvårdsverket.
      –––
Naturvårdsverket anmodades därefter att yttra sig i ärendet. I verkets yttrande den
14 november 2007 anfördes följande.
      –––

      Naturvårdsverkets ställningstagande
      Naturvårdsverket anser att det tydligt framgår av gällande lagstiftning att
      Naturvårdsverket är den myndighet som prövar frågor om dispens från
      dumpningsförbudet. Vidare framgår att en ansökan om dispens från
      dumpningsförbudet under vissa förutsättningar får prövas av en miljödomstol.
                                                                       Dnr 2109-2007    Sid 5 (5)




      Skäl
      Frågan om dumpning är reglerad i flera konventioner som Sverige har ratificerat (se
      t.ex. Londonkonventionen, SÖ 1974:8 och SÖ 2000:48) och ett generellt förbud mot
      dumpning har funnits i Sverige sedan början av 1970-talet.
      Enligt 15 kap. 31 § miljöbalken får avfall inte dumpas inom Sveriges sjöterritorium
      och ekonomiska zon. Av 15 kap. 33 § framgår att regeringen eller den myndighet
      som regeringen bestämmer genom beslut i det enskilda fallet får medge dispens från
      dumpningsförbudet, om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa
      och miljön.
      Enligt 46 § avfallsförordningen prövas frågor om dispens från dumpningsförbudet
      av Naturvårdsverket efter att ha hört Fiskeriverket.
      Av 21 kap. 3 § miljöbalken framgår att ärenden som annars skulle ha prövats av en
      förvaltningsmyndighet eller kommun under vissa förutsättningar får prövas av en
      miljödomstol. I 19 kap. 3 § miljöbalken, som innehåller bestämmelser om
      länsstyrelsens prövning, hänvisas till vad som sägs i 21 kap. 3 § när det är fråga om
      ärenden som annars skulle ha prövats av en kommun.
      Ordalydelsen i 19 kap. 3 § miljöbalken medger således inte att länsstyrelsen prövar
      ett ärende som annars skulle ha prövats av Naturvårdsverket.
      Enligt Naturvårdsverkets uppfattning är det tydligt i lagstiftningen att
      dumpningsfrågor ska prövas enligt 15 kap. miljöbalken och att det är
      Naturvårdsverket som är prövningsmyndighet. Naturvårdsverket delar inte
      länsstyrelsens uppfattning att dumpning kan prövas även enligt 9 kap. miljöbalken.
      ”Uppläggning” enligt bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig
      verksamhet och hälsoskydd omfattas inte av dumpningsbestämmelserna eftersom
      det som avses är uppläggning i områden som normalt sett inte täcks av vatten.
      Naturvårdsverket utreder för närvarande en ändring av bestämmelserna som skulle
      innebära att länsstyrelsen i stället för Naturvårdsverket pekas ut som den myndighet
      som prövar frågor om dispens från dumpningsförbudet.

Bedömning
Av länsstyrelsens remissvar framgår att myndigheten sedan länge har fattat beslut i
dumpningsärenden, i vart fall avseende rena muddermassor, med hänvisning till
reglerna i 9 kap. miljöbalken samt att länsstyrelsen också anser att en länsstyrelse
även kan vara behörig att pröva ett dumpningsärende enligt 15 kap. miljöbalken.

Jag har inte någon annan uppfattning än Naturvårdsverket i fråga om behörigheten
att pröva frågor om dispens från dumpningsförbudet. Det föreligger således enligt
min mening inte formella förutsättningar för länsstyrelsen att ge dispenser av detta
slag. Jag är därför kritisk till länsstyrelsens handläggning härvidlag men finner inte
tillräcklig anledning att gå vidare i den saken. Jag noterar dock att en ändring av
den aktuella regleringen för närvarande utreds av Naturvårdsverket varvid
naturligtvis de skäl för en annan ordning som länsstyrelsen här har fört fram kan
komma att övervägas.

Ärendet avslutas.
