# Kritik mot polisen med anledning av ett ingripande i samband med en demonstration

JO 2008-04-10 dnr 2128-2006

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                     Sid
                                                                       2008-04-10          2128-2006              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot polisen med anledning av ett ingripande i samband med en
                        demonstration

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten i Västra Götaland.
                        Han var missnöjd med hur polisen, enligt uppgift i en s.k. blogg, hade agerat i
                        samband med en demonstration i Göteborg den 1 maj 2006.

## Utredning

En utskrift av den aktuella bloggen gjordes. Vidare inhämtades ett
                        omhändertagandeblad från Polismyndigheten i Västra Götaland.

                        Av utredningen framgick bl.a. följande. I samband med en förstamajdemonstration
                        som utgick från Järntorget i Göteborg hade tre personer, medlemmar i Liberala
                        partiet, ställt sig så att de skulle synas för dem som gick i förstamajtåget och hållit
                        upp en banderoll med texten ”Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter
                        digna ner” (ett citat ur Internationalen). Därefter förflyttade sig de tre
                        medlemmarna till Götaplatsen, som var förstamajtågens slutdestination. På
                        Götaplatsen ställde de sig i trappan mot Konserthuset och vecklade åter ut
                        banderollen. – Enligt uppgift i bloggen ville de tre personerna demonstrera mot
                        socialdemokraterna; de stod tysta med sin banderoll högst uppe på trappan och
                        utgjorde inte något hot mot den allmänna ordningen. – Förfarandet väckte dock
                        missnöje hos några av deltagarna i förstamajtåget och ledde slutligen till att polis
                        tillkallades. Polisen anmanade de tre medlemmarna att ta bort banderollen eller att
                        ställa sig på annan plats. Då detta inte åtlyddes beslutade polisen att avlägsna en av
                        de tre medlemmarna från Götaplatsen till Redbergsplatsen. Som grund för beslutet
                        angavs i rapporten att mannen ”störde ordningen genom banderoll på Götaplatsen.
                        Motdemonstration. Provocerade folk, vägrade lämna platsen.”

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över den
                        aktuella händelsen.

                        Polismyndigheten (länspolismästaren BB) inkom med ett yttrande och anförde bl.a.
                        följande.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                  Dnr 2128-2006      Sid 2 (7)




Händelseförlopp
Polismyndigheten beviljade Göteborgs Socialdemokratiska Partidistrikt tillstånd till
en allmän sammankomst den 1 maj 2006. Programmet omfattade bland annat ett
demonstrationståg från Olof Palmes Plats till Götaplatsen med ett avslutande möte
på Götaplatsen.
En grupp s.k. cykelpoliser hade till uppgift att svara för ordningen på Götaplatsen.
Tre yngre män ställde sig på Konserthustrappan med en banderoll mellan sig med
texten: ”Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner.”
Männen väckte uppmärksamhet och irritation bland de demonstrerande
socialdemokraterna och stämningen blev hätsk. Polisen ingrep mot männen och
uppmanade dem att lämna platsen men de vägrade att göra detta. Polisen avlägsnade
då den mest aktive av dem enligt 13 § polislagen, varefter de två kvarvarande rullade
ihop banderollen och gick därifrån.

Bedömning
En demonstration är ofta att bedöma som en allmän sammankomst för vilken det
krävs tillstånd men det kan även finnas demonstrationer som inte är att anse som
allmänna sammankomster. Den grundlagsskyddade rätten att demonstrera kräver
inte att en demonstration sker som en allmän sammankomst.
Flera faktorer är av betydelse för bedömningen om en sammankomst skall anses
vara allmän. Deltagarantalet är en sådan faktor. Om det endast rör sig om ett fåtal
deltagare talar detta för att sammankomsten inte bör anses vara allmän. En annan
faktor av betydelse för denna bedömning är om sammankomsten vänder sig till
allmänheten. Har anordnaren inte på förhand annonserat om demonstrationen eller
på annat sätt informerat om att den skall äga rum talar detta för att den inte är
anordnad för allmänheten och därför inte bör anses vara en allmän sammankomst.
Övervägande skäl talar för att de tre männens demonstration inte bör anses ha varit
en allmän sammankomst. De hade av allt att döma inte för avsikt att anordna den för
allmänheten, eftersom de inte verkar ha vidtagit några åtgärder i förväg för att sprida
kännedom om den. De hade enligt egen uppgift inte ansökt om tillstånd att
demonstrera. Det var tydligt att inga andra än de själva skulle delta. Inte heller anslöt
sig någon spontant till demonstrationen när den pågick.
Det innebär att ett ingripande mot männen inte kunde ske med stöd av
bestämmelserna om allmänna sammankomster. Det var ändå uppenbart att det var
nödvändigt att ingripa mot dem. När de kom fram till Götaplatsen ställde de sig på
trappan till Konserthuset fullt synliga för alla. De störde ordningen genom att skapa
oro och irritera deltagarna i socialdemokraternas demonstration. Det fanns en
påtaglig risk för att det skulle bli bråk om inte polisen vidtog några åtgärder.
Göteborgs Socialdemokratiska Partidistrikt hade beviljats tillstånd att demonstrera
och få disponera Götaplatsen för ändamålet. Det var polisens uppgift att se till att
demonstrationen kunde genomföras enligt tillståndet och att ordningen och
säkerheten i samband därmed upprätthölls. Som mötes- eller demonstrations–
deltagare eller åskådare är man skyldig att följa polisens anvisningar och
uppmaningar.
Polisen får anses haft befogenhet att ingripa enligt 13 § polislagen mot männen och
som den minst ingripande åtgärden avvisa dem från socialdemokraternas
demonstrationsområde som omfattade Götaplatsen men också en del av
Kungsportsavenyn dit demonstrationståget sträckte sig. Visserligen innebar ett
avvisande att männens demonstration skulle komma att upplösas, men polisen hade
knappast något annat val för att kunna upprätthålla ordningen.
Männen hade redan på Järntorget klart och tydligt visat att de ville stå på en plats där
de var väl synliga för alla som gick i de olika demonstrationstågen. Det framstår som
högst osannolikt att polispersonalen skulle ha lyckats med att få dem att frivilligt
välja en annan plats längre ned efter Kungsportsavenyn utanför Domus eller Valand.
Även om dessa platser bör ha varit lämpliga ur ordningssynpunkt vid det här
                                                                        Dnr 2128-2006      Sid 3 (7)




      tillfället hade platserna med all sannolikhet inte godtagits, eftersom männen i så fall
      hade hamnat utom synhåll för mötesdeltagarna på Götaplatsen. Idén med deras
      demonstration hade gått förlorad.
      Männen vägrade att låta sig avvisas. Då återstod inget annat än att avlägsna
      åtminstone den mest aktive bland dem för att förhindra bråk och fortsatta störningar,
      även om demonstrationen som en direkt följd av avlägsnandet upplöstes. Polisen får
      anses ha varit berättigad till detta. Åtgärden framstår som både försvarlig och
      nödvändig.
      Det kan tyckas att vissa demonstrationer har ett sämre rättsskydd och kan upplösas
      på svagare grunder än andra beroende på om de bedöms vara allmänna
      sammankomster eller inte. I praktiken bör det emellertid knappast bli någon skillnad.
      Tillämpningen av 8 och 13 §§ polislagen förutsätter att polisen visar största respekt
      för demonstrationsrätten så långt det är möjligt och inte ingriper med strängare
      medel än vad som är absolut nödvändigt av hänsyn till ordningen och säkerheten vid
      demonstrationen.
      En av männen avlägsnades till Redbergsplatsen. Innan han sattes in i polisbilen
      kroppsvisiterades han av säkerhetsskäl enligt 19 § polislagen. När det gäller platsen
      dit avlägsnandet skedde synes Redbergsplatsen väl vald med hänsyn till ändamålet
      med åtgärden. Platsen ligger tillräckligt långt från Götaplatsen för att det inte skulle
      vara alltför enkelt att återvända och störa demonstrationen på nytt samtidigt som det
      inte var förenat med några större besvär att ta sig därifrån med hjälp av allmänna
      kommunikationer.
I ett beslut den 10 april 2008 anförde chefsJO Melin följande.

Rättslig reglering
Regeringsformen m.m.
I 2 kap. regeringsformen (RF) finns bestämmelser om medborgarnas
grundläggande fri- och rättigheter. Enligt 2 kap. 1 § första stycket 1, 3 och 4 RF är
varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, mötes- frihet
och demonstrationsfrihet. Dessa bestämmelser tillförsäkrar den enskilde en frihet
att bl.a. i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka
tankar, åsikter och känslor samt att anordna och bevista sammankomster och att
anordna och delta i demonstrationer på allmän plats. Dessa fri- och rättigheter får
inom vissa ramar begränsas genom lag (2 kap. 12–14 §§ RF). Sådan begränsning
får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Den får vidare aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till
det ändamål som har föranlett begränsningen och inte heller sträcka sig så långt att
den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös,
kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 § andra stycket RF). Beträffande
mötes- och demonstrationsfriheterna gäller närmare att dessa får begränsas av
hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller
till trafiken och att i övrigt får dessa friheter endast begränsas av hänsyn till rikets
säkerhet eller för att motverka farsot (2 kap. 14 § första stycket RF). Begränsningar
av mötes- och demonstrationsfriheterna av det slag som åsyftas i den nyssnämnda
bestämmelsen finns – såvitt avser allmänna sammankomster – i 2 kap. ordnings-
lagen (1993:1617). En allmän sammankomst får upplösas bl.a. om det uppkommer
svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i
                                                                   Dnr 2128-2006     Sid 4 (7)




dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de
närvarande eller allvarlig störning av trafiken (2 kap. 23 § första stycket 1).
Sammankomsten får endast upplösas om mindre ingripande åtgärder har visat sig
otillräckliga (2 kap. 24 §).

Enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna gäller att var och en har rätt till yttrandefrihet och att
denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och
tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser
(artikel 10). Rätten att demonstrera och anordna opinionsmöten behandlas i artikel
11 i vilken det bl.a. slås fast att var och en har rätt till frihet att delta i fredliga
sammankomster. Dessa friheter får inte underkastas andra inskränkningar än
sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga
med hänsyn till vissa särskilt uppräknade intressen, bland dem allmän säkerhet och
förebyggande av oordning eller brott.

Polislagen
Enligt 13 § polislagen (1984:387) gäller att om någon genom sitt uppträdande stör
den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får en polisman
avvisa eller avlägsna honom från ett visst område eller utrymme, när det är
nödvändigt för att ordningen ska upprätthållas. Detsamma gäller om en sådan
åtgärd behövs för att en straffbelagd gärning ska kunna avvärjas. Är en sådan
åtgärd otillräcklig för att det avsedda resultatet ska uppnås, får personen tillfälligt
omhändertas. Som framgår direkt av lagtexten, har åtgärderna att avvisa eller
avlägsna någon från platsen således företräde framför beslut om omhändertagande.

Bedömning
Av utredningen framgår att tre medlemmar av Liberala partiet – under en
förstamajdemonstration anordnad av Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt –
ställde sig på för förstamajtåget väl synlig plats och höll upp en banderoll på vilken
ett citat ur Internationalen hade tryckts. Polismyndigheten har uppgett att
banderollen väckte irritation hos förstamajdemonstranterna och att stämningen blev
hätsk. Någon eller några uppmanade de tre att ta ned den. Banderollen togs
emellertid inte ned och polis tillkallades. Polisen uppmanade de tre att ta ned
banderollen. När denna uppmaning inte åtlyddes – och viss ytterligare ordväxling
förekommit – avlägsnades en av de tre till Redbergsplatsen. De övriga två tog då
ned banderollen.

Det kan inledningsvis konstateras att de tre personerna med sin banderoll
gemensamt manifesterade en åsikt på allmän plats, dvs. att de demonstrerade.
Vidare är det klart att polisens ingripande i praktiken innebar att demonstrationen
upplöstes.

Polismyndigheten har gjort bedömningen att demonstrationen – bl.a. med hänsyn
till det ringa antalet deltagare – inte kan anses ha utgjort en allmän sammankomst,
varför bestämmelserna om bl.a. upplösning av sådan sammankomst i 2 kap.
                                                                 Dnr 2128-2006    Sid 5 (7)




ordningslagen inte är tillämpliga. Det är förvisso en tämligen vitt omfattad
ståndpunkt att vissa sammankomster är för små för att betecknas som allmänna och
att de därför inte omfattas av det skydd mot upplösning som ordningslagen
erbjuder (se t.ex. Persson m.fl., Ordningslagen, 2:a uppl. s. 36 samt JO 1975 s. 92).
Det kan emellertid anföras goda argument för att ordningslagens regelsystem är
tillämpligt även på mindre sammankomster (se Bull, Mötes- och demonstrations-
friheten, 1997, s. 526 f.).

Oavsett vilken ståndpunkt man intar i frågan om ordningslagens räckvidd, måste
bedömningen av när ett ingripande mot en demonstration kan ske ta sin
utgångspunkt i det i regeringsformen och Europakonventionen givna skyddet för
den fria åsiktsbildningen i vid mening. I förarbetena till regleringen i 2 kap. RF
framhålls att det demokratiska styrelsesättet inte kan bli annat än en tom form, om
de enskilda medborgarna inte har en vidsträckt frihet att ta del i opinionsbildningen
i samhället genom att uttrycka sina åsikter, bilda föreningar, delta i
demonstrationer etc. (SOU 1975:75 s. 89). Lagstiftaren har därför eftersträvat att ge
den enskildes grundläggande fri- och rättigheter ett starkt skydd.

Beslut om att upplösa en allmän sammankomst kan endast fattas med stöd av
reglerna i 2 kap. 22–24 §§ ordningslagen, dvs. bl.a. om svårare oordning
uppkommit. Vissa åtgärder som polisen kan vidta med stöd av bestämmelser i
polislagen och regler om straffprocessuella tvångsmedel i rättegångsbalken mot
den som stör den allmänna ordningen eller begår brott kan emellertid undantagsvis
i praktiken medföra att en demonstration upplöses, t.ex. om det är fråga om en
enmansdemonstration. Det är dock viktigt att hålla i åtanke att föremålet för de
åtgärder som får vidtas med stöd av bestämmelserna i ordningslagen är själva
demonstrationen medan föremålet för åtgärder enligt rättegångsbalken och
polislagen är den enskilde som begår brott eller stör den allmänna ordningen. Att
ett ingripande enligt de sistnämnda bestämmelserna mot en enskild i vissa fall kan
få konsekvenser för demonstrationen som sådan är oundvikligt. Det förhållandet att
någon deltar i en demonstration kan nämligen inte anses innebära att denne är
fredad mot polisingripanden.

Även om ett ingripande således kan ske även mot en enskild som utövar sin
grundlagsfästa rätt att demonstrera men som stör ordningen eller begår brott måste
polisen likväl, när ett sådant ingripande övervägs, tillämpa bl.a. 13 § polislagen
med all tillbörlig respekt för demonstrationsrätten och avstå från ingripande i annat
än helt självklara fall (jfr JO 1975 s. 92).

Jag övergår nu till att pröva polisens ingripande i förevarande ärende.

Rätten att anordna och delta i en demonstration inbegriper självfallet också en rätt
att anordna och delta i en motdemonstration. En demonstration måste emellertid
kunna genomföras utan att deltagarna riskerar att utsättas för våld från
meningsmotståndare. Om det finns en sådan risk, kan detta avhålla individer eller
grupper från att öppet uttrycka sina åsikter. Rätten att anordna en
                                                                 Dnr 2128-2006    Sid 6 (7)




motdemonstration innefattar därför givetvis inte en rätt att hindra att
huvuddemonstrationen genomförs (se JO 2007/08 s. 140 och där gjorda
hänvisningar).

När ett demonstrationstillstånd har beviljats krävs att polismyndigheten avdelar de
resurser och vidtar de åtgärder i övrigt som krävs för att demonstrationen ska
kunna genomföras i enlighet med det fattade beslutet. Polismyndigheten hade
således en skyldighet att vidta rimliga åtgärder för att det socialdemokratiska
partidistriktets demonstration skulle kunna genomföras.

I enlighet med vad som sagts ovan hade emellertid också medlemmarna i Liberala
partiet rätt att – så länge inte huvuddemonstrationens genomförande hindrades – ge
uttryck för sin uppfattning. De får också anses ha haft rätt att genomföra sin
manifestation i omedelbar anslutning till förstamajdemonstrationen. Det budskap
som de framförde – i form av ett citat ur arbetarrörelsens kampsång
Internationalen, fjärde versen – var ju nämligen sådant att det måste betraktas som
en slags kommentar till huvuddemonstrationen (jfr det principiella resonemanget i
Europadomstolens dom den 29 september 2006 i målet Öllinger mot Österrike om
rätten att anordna en motdemonstration för att protestera mot en sedan tidigare
tillståndsgiven huvuddemonstration). Polisen var således inte berättigad att ingripa
mot dem av det skälet att de anordnat en motdemonstration. Det kan också
framhållas att utredningen inte heller ger något som helst stöd för att
motdemonstrationen hindrade huvuddemonstrationens genomförande.

Enligt polismyndigheten var det dock nödvändigt att ingripa mot de tre
motdemonstranterna eftersom de störde ordningen genom att skapa oro och irritera
deltagarna i förstamajdemonstrationen. Det fanns vidare en påtaglig risk för att det
skulle bli bråk om polisen inte vidtog åtgärder. Polisen får därför, enligt
myndigheten, anses ha haft befogenhet för ingripandet genom bestämmelserna i
13 § polislagen.

Jag kan till en början konstatera att motdemonstranterna inte förefaller ha varit
våldsamma, hotfulla eller högljudda. Det har inte ens påståtts att de vid tillfället
agerade på något annat sätt än att de vecklade ut en banderoll, med text hämtad
från Internationalen, på en för deltagarna i förstamajtåget väl synlig plats. I
polismyndighetens egen dokumentation av ingripandet mot den avlägsnade
personen har ju också antecknats att denne endast ”störde ordningen genom
banderoll på Götaplatsen” och – får man anta – därigenom ”provocerade folk”. Det
står alltså klart att det var budskapet på banderollen som gav upphov till irritation
bland några av deltagarna i förstamajdemonstrationen och att diskussion uppstod
parterna emellan. Som framgått måste polisen, i en situation som den aktuella,
tillämpa 13 § polislagen med stor försiktighet, och därvid överväga om andra
möjligheter står till buds för att lösa en inträffad eller befarad konflikt. Möjligen
hade situationen kunnat lösas på ett smidigt sätt om polisen hade lagt sig vinn om
att förklara för de personer i förstamajtåget som upprördes över texten på
banderollen att även de tre motdemonstranterna hade rätt att framföra sin åsikt. Jag
                                                                    Dnr 2128-2006    Sid 7 (7)




kan alltså inte godta polismyndighetens bedömning att det, på sätt som fordras för
en tillämpning av 13 § polislagen, var nödvändigt att ingripa mot de tre
motdemonstranterna för att upprätthålla ordningen på platsen. Det kan tilläggas att
de ordningsstörningar som möjligen kunde befaras framstår som bagatellartade –
inte minst vid en jämförelse med de motsättningar som polisen inte sällan har att
hantera vid andra demonstrationer, t.ex. i samband med den s.k. Salemmarschen.

Jag anser således att utredningen inte visar att det fanns tillräckligt stöd för polisen
att avvisa eller avlägsna någon av motdemonstranterna med stöd av 13 §
polislagen, vare sig i syfte att säkerställa att huvuddemonstrationen kunde
genomföras enligt tillståndsbeslutet eller av annat skäl.

Med hänsyn till att det nyssnämnda ingripandet rent faktiskt ledde till att Liberala
partiets demonstration upplöstes, vilket anmärkningsvärt nog också synes ha varit
syftet med åtgärden, har ingripandet inneburit en kränkning av den avlägsnades och
övriga motdemonstranters yttrande- och demonstrationsfrihet. För detta ingripande
förtjänar polisen kritik.
