# En granskning av Säkerhetspolisens verkställighet av ett regeringsbeslut om avvisning av två egyptiska medborgare

JO 2005-03-22 dnr 2169-2004

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                     Sid
                                                                       2005-03-22           2169-2004             1 (29)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En granskning av Säkerhetspolisens verkställighet av ett
                        regeringsbeslut om avvisning av två egyptiska medborgare

                        1 JO:s KRITIK I SAMMANFATTNING
                        Min granskning av Säkerhetspolisens verkställighet av regeringens beslut om
                        avvisning av två egyptiska medborgare, AA och BB, den 18 december

                        2001 visar att Säkerhetspolisens handläggning av ärendet varit behäftad med
                        allvarliga brister. Jag har därför funnit anledning att rikta synnerligen allvarlig
                        kritik mot Säkerhetspolisen. Kritiken kan sammanfattas på följande sätt.

                        • Överlämnande av myndighetsutövning

                        Säkerhetspolisen förlorade redan på Bromma flygplats kontrollen över
                        verkställigheten och gav därmed amerikanska tjänstemän fria händer att vidta
                        myndighetsåtgärder på svenskt territorium. Ett sådant överlämnande av svensk
                        myndighetsutövning till utländska tjänstemän är inte förenligt med svensk lag.

                        • Förnedrande behandling

                        Verkställigheten genomfördes på ett inhumant och därmed oacceptabelt sätt. Det
                        sätt på vilket AA och BB behandlades är främmande för svenskt polisarbete och
                        kan inte tolereras. De åtgärder som vidtogs mot de båda männen var i vissa fall
                        olagliga och måste sammantagna karakteriseras som förnedrande. Det kan
                        ifrågasättas om inte verkställigheten genomfördes på ett sätt som utgjorde en
                        kränkning av artikel 3 i Europakonventionen. Säkerhetspolisen borde ha ingripit
                        mot den inhumana behandlingen.

                        • Passivitet

                        Säkerhetspolisens hantering av ärendet präglades av en genomgående passivitet –
                        från det att erbjudandet om att få använda ett amerikanskt flygplan togs emot till
                        dess att verkställigheten avslutades. Som exempel kan nämnas att Säkerhetspolisen
                        underlät att begära besked om vad det amerikanska kravet på att få genomföra en
                        säkerhetskontroll innebar.

                        • Bristfällig organisation



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                   Dnr 2169-2004   Sid 2 (29)




Det saknades en utpekad insatschef på Bromma flygplats. De närvarande
säkerhetspoliserna hade samtliga en relativt underordnad tjänsteställning. Ingen av
dem upplevde sig vara ytterst ansvarig för verkställigheten. De uppvisade också en
påtaglig undfallenhet inför de amerikanska tjänstemännen.

2 BAKGRUND OCH UTREDNING
2.1 Inledning
Under våren 2001 påbörjade Säkerhetspolisen (SÄPO) ett ärende rörande två
egyptiska medborgare, AA och BB. Säkerhetspolisen bedrev därefter under ett
halvt års tid visst spanings- och utredningsarbete beträffande de båda männen.
Samtidigt handlades vid Migrationsverket ansökningar om asyl från AA och BB.
Migrationsverket ansåg emellertid att ärendet var av den arten att det borde avgöras
av regeringen. Ärendet överlämnades därför under hösten 2001 till
Regeringskansliet för fortsatt handläggning.

Den 18 december 2001 beslutade regeringen att avslå AA:s och BB:s ansökningar
om uppehålls- och arbetstillstånd och att de båda männen skulle avvisas. Vidare
beslutades att avvisningarna skulle verkställas omgående av Säkerhetspolisen och
att verkställigheten skulle ske till Egypten. I besluten angavs bl.a. att AA och BB
haft ledande ställningar i en organisation som gjort sig skyldig till terrorhandlingar
och att de kunde anses som ansvariga för den aktuella organisationens handlingar.
Redan samma dag omhändertogs AA och BB och fördes till Bromma flygplats för
vidare transport till Kairo med ett amerikanskt flygplan. Ombord på planet fanns,
förutom svenska och egyptiska tjänstemän, också amerikansk bevakningspersonal.
Innan planet lämnade flygplatsen utförde de amerikanska tjänstemännen en
säkerhetskontroll av AA och BB inne på flygplatsens polisstation. Vid denna
kontroll kom olika vålds- och tvångsåtgärder till användning.

Sedan TV 4 i programmet Kalla Fakta skildrat avvisningen beslutade jag den 25
maj 2004 att ta upp saken till utredning som ett initiativärende.

2.2 JO:s granskning och åklagares prövning av ärendet m.m.
2.2.1 Omfattningen av JO:s granskning
I lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän finns bestämmelser
om omfattningen av och gränserna för JO:s tillsyn. Av lagen följer bl.a. att statliga
myndigheter och tjänstemän och andra befattningshavare vid sådana myndigheter
står under JO:s tillsyn medan regeringen eller statsråd inte omfattas av tillsynen.
Det kan också nämnas att JO:s tillsyn endast omfattar svenska myndigheter.

Jag har i detta ärende granskat hur Säkerhetspolisen verkställt regeringens beslut
om avvisning. Utredningen har således inriktats på att klarlägga vad som inträffade
på Bromma flygplats och på vilket sätt avvisningen av de båda egyptierna
genomfördes. Centrala delar i utredningen är Säkerhetspolisens handlande i
samband med att utländska tjänstemän vidtog myndighetsåtgärder på svenskt
territorium och den vålds- och tvångsmedelsanvändning som förekom.
                                                                 Dnr 2169-2004    Sid 3 (29)




Säkerhetspolisens spanings- och utredningsarbete månaderna före avvisningen
kommer jag däremot inte att beröra närmare.

Med hänsyn till gränserna för JO:s tillsyn omfattar granskningen alltså inte
regeringens avvisningsbeslut och därmed inte heller underlaget för detta.
Följaktligen görs inte några uttalanden i fråga om misstankarna mot AA och BB.
Av samma skäl berörs inte frågan om verkställighet av avvisningen var möjlig med
hänsyn till bestämmelserna i 8 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) och Sveriges
konventionsåtaganden och således inte heller frågan om värdet av den egyptiska
s.k. garantin. Vidare omfattar granskningen inte regeringens åtgärder för att följa
upp de åtaganden som gjordes i garantin eller regeringens yttranden till
internationella granskningsorgan.

Regeringens handläggning av avvisningen av AA och BB är föremål för
konstitutionsutskottets granskning.

2.2.2 Åklagares prövning av ärendet
Den aktuella händelsen anmäldes av en enskild person till polis och åklagare för

## Bedömning

bedömning av om brott hade begåtts i samband med att Säkerhetspolisen
verkställde regeringens avvisningsbeslut. Den 18 juni 2004 beslutade vice
chefsåklagaren CC att inte inleda förundersökning eftersom det saknades anledning
att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats av företrädare för svensk
polis (dnr C00-7-565-04). I beslutet noterades att när det gällde utländska
medborgares agerande vid verkställigheten ombord på luftfartyget överlämnades
ärendet till Överåklagaren i Stockholm.

Dåvarande tf. överåklagaren DD gjorde därefter inom ramen för sin
tillsynsverksamhet bl.a. en överprövning av CC:s beslut. I ett beslut den 3
november 2004 fann DD att de vidtagna åtgärderna, med hänsyn till att det –
särskilt vid aktuell tidpunkt – fanns stränga krav på säkerhets- och skyddsåtgärder,
inte kunde anses stå i strid med de allmänna principer som gäller för
polisingripanden. Hon noterade särskilt i beslutet att det omfattade de åtgärder som
vidtagits av utländsk personal eftersom denna inte utövat någon självständig
verksamhet vid tillfället. Vidare gjorde DD den bedömningen att det inte förelåg
anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats av
befälhavaren på det utländska luftfartyget (dnr 100 2004/0653).

2.3 Utredningsåtgärder
Till en början fordrades handlingar in från Säkerhetspolisen och Regeringskansliet
(Utrikes- och Justitiedepartementen) i ärendet. Därefter inhämtades muntliga
upplysningar från polisöverintendenten EE, polisintendenten FF och fem andra
befattningshavare vid Säkerhetspolisen samt från inspektören GG vid
Polismyndigheten i Stockholms län, gränskontrollen Bromma flygplats, och
advokaten HH, ombud för BB. Vidare förevisade GG polisens lokaler vid Bromma
flygplats för JO. Därefter anmodades Säkerhetspolisen att skriftligen yttra sig över
vissa givna frågeställningar. Säkerhetspolisen kom in med ett remissvar till vilket
                                                                   Dnr 2169-2004   Sid 4 (29)




hade fogats skriftliga yttranden från EE och FF samt från två andra
befattningshavare vid Säkerhetspolisen. Slutligen infordrades vissa kompletterande
handlingar från Säkerhetspolisen.

2.4 Utredningens resultat
Vid JO:s granskning har tämligen omfattande information om den aktuella
händelsen kommit fram. I det följande lämnas en löpande redogörelse för
handläggningen av ärendet och för de huvudsakliga omständigheter som bedömts
ha betydelse för de frågor som omfattas av min prövning.

2.4.1 Inledande åtgärder
I maj 2001 påbörjade Säkerhetspolisen spanings- och utredningsarbete beträffande
AA och BB. AA uppehöll sig då i Karlstad och BB i Stockholm. FF hade det
övergripande ansvaret för handläggningen av ärendet.

Vid denna tidpunkt handlades ansökningar om asyl från AA och BB vid
Migrationsverket. I juni 2001 föredrog Säkerhetspolisen sitt ärende i vissa delar för
företrädare för Migrationsverket, och i slutet av oktober 2001 lämnade
Säkerhetspolisen erinringar mot AA:s och BB:s ansökningar om asyl.
Migrationsverket överlämnade därefter i början av november 2001, med stöd av 7
kap. 11 § utlänningslagen, ärendet till regeringen. Under samma månad föredrog
Säkerhetspolisen ärendet för tjänstemän vid Utrikesdepartementets enhet för
migration och asylpolitik (MAP-enheten).

I november 2001 gjorde Säkerhetspolisen bedömningen att det kunde bli aktuellt
med en avvisning. En planering för verkställighet påbörjades, t.ex. i fråga om hur
omhändertagandena i Karlstad respektive Stockholm skulle ske och hur den
efterföljande transporten till Egypten skulle äga rum. Inledningsvis angavs att
något regeringsbeslut inte kunde förväntas förrän i januari 2002. Enligt uppgifter i
Säkerhetspolisens akt fanns det därefter planer på att regeringen skulle fatta beslut i
frågan den 13 december 2001, varför avresan planerades att äga rum den 15
december. Utrikesdepartementet meddelade sedan den 5 december att beslut inte
kunde väntas förrän den 20 december.

Utrikesdepartementet och Säkerhetspolisen synes alltså fortlöpande ha diskuterat
bl.a. när ett regeringsbeslut kunde komma att fattas i ärendet. Den 14 december
2001 noterades på dagboksbladet i Säkerhetspolisens ärende:”Medd fr UD – beslut
tisdag!” (dvs. den 18 december) och ”Plan bokat onsd 0815” (dvs. den 19
december) samt ”Plats bokad Kronoberg ti-onsd”. Säkerhetspolisen hade kontaktat
kriminalvårdens transporttjänst för biträde med flygtransporten av AA och BB till
Egypten. Transporten beställdes och avresan bokades till morgonen den 19
december 2001. Enligt Säkerhetspolisen var det svårt att före den tidpunkten få
flygtider genom Europa. FF har uppgett att han någon tid före den 17 december
2001 informerades om att regeringen avsåg att behandla saken den 18 december
2001, vilket innebar att avvisningen inte skulle kunna ske i direkt anslutning till
beslutet. Viss tid innan avvisningsbeslutet fattades fick Säkerhetspolisen emellertid
                                                                  Dnr 2169-2004   Sid 5 (29)




ett erbjudande från den amerikanska underrättelsetjänsten, Central Intelligence
Agency (CIA), om att få tillgång till ett plan som uppgavs ha s.k. direktaccess
genom hela Europa utan mellanlandningar. Verkställigheten skulle då kunna ske i
omedelbar anslutning till regeringens beslut den 18 december 2001. FF har uppgett
att det inte ställdes några villkor från amerikansk sida för att Säkerhetspolisen
skulle få nyttja det aktuella flygplanet. Han förutsatte nog – eftersom det var ett
amerikanskt flygplan – att det skulle finnas viss amerikansk personal ombord på
planet men också att Säkerhetspolisens personal skulle följa med. Enligt FF var det
dock fråga om en ”ren transporttjänst” som amerikanarna erbjöd och det nämndes
inte att amerikansk personal av särskilt slag skulle följa med planet.

2.4.2 Säkerhetspolisens föredragning för utrikesministern den 17 december 2001
Måndagen den 17 december 2001 föredrog Säkerhetspolisen ärendet för dåvarande
utrikesministern JJ. Närvarande från Säkerhetspolisen var FF och
säkerhetspolismannen KK, som var handläggare av ärendet. Från
Utrikesdepartementets sida medverkade ett flertal personer, bland dem
statssekreteraren LL och utrikesrådet MM samt personal från MAP-enheten.

Efter en föredragning av personal från MAP-enheten redogjorde
säkerhetspolismannen KK för ärendet ur Säkerhetspolisens perspektiv. Denne har
uppgett att utrikesministern föreföll nöjd med föredragningen och med de skäl
Säkerhetspolisen presenterade för avslag på ansökningarna om asyl. – Företrädare
för Säkerhetspolisen har hos JO lämnat följande uppgifter rörande vad som
diskuterades beträffande verkställigheten. FF presenterade de två
transportmöjligheter som fanns: det bokade flygplanet den 19 december 2001 och
det amerikanska erbjudandet. Eftersom det av säkerhetsskäl ansågs att avvisningen
borde ske i omedelbar anslutning till regeringsbeslutet ansågs alternativet med det
bokade planet den 19 december 2001 inte vara tillfyllest; det ställdes krav på att
beslutet skulle verkställas direkt. Enligt FF var säkerhetsaspekten något som
troligen både Regeringskansliet och Säkerhetspolisen fäste avseende vid under
föredragningen. Han upplevde det som att man från Regeringskansliets sida var
ganska orolig över ärendet. Vid föredragningen uppgav FF att om det amerikanska
erbjudandet accepterades kunde verkställighet ske redan på kvällen den 18
december 2001. Enligt FF drog sig utrikesministern då åt sidan med sina närmaste
enhetschefer och diskuterade saken, varefter hon gav klartecken till att anta det
amerikanska erbjudandet genom att uttala ”vi kör så”. Även om FF var medveten
om att regeringen eller ett statsråd inte kunde ta ett myndighetsbeslut uppfattade
han uttalandet som en ”direkt signal”. Också säkerhetspolismannen KK har uppgett
att utrikesministern var positiv till att anta det amerikanska erbjudandet. Enligt
säkerhetspolismannen KK ställde utrikesministern frågan om någon av hennes
medarbetare var av annan åsikt och, när så inte var fallet, sade hon ”Då gör vi så, vi
tar det amerikanska erbjudandet” eller något liknande. EE har uppgett att hon
informerades om att de båda transportalternativen hade nämnts vid föredragningen.
– HH har uppgett att UD:s handläggare nämnt för honom att det vid
föredragningen fanns en oro för att antingen FN:s kommitté mot tortyr eller
                                                                 Dnr 2169-2004    Sid 6 (29)




Europadomstolen skulle hinna meddela ett inhibitionsbeslut innan verkställighet
kom att ske. I ärendet finns också en uppgift om att man skulle ha befarat
fritagningsförsök.

På dagboksbladet i Säkerhetspolisens akt noterades den 17 december 2001 bl.a.
”Föredragning UD/JJ – Ut Min vill ha verkst tisd kväll – Ja till att best plan gm
USA”. I en av Säkerhetspolisen upprättad promemoria den 7 februari 2002
antecknades: ”Efter visst samråd med UD-personal gav utrikesminister JJ därefter
sitt godkännande till att SÄPO/RPS utnyttjade USA:s erbjudande om hjälp med
transporten av AA och BB.” I en promemoria den 12 februari 2002 anförde
dåvarande säkerhetspolischefen NN: ”Företrädare för Utrikesdepartementet var
införstådda med vem som skulle stå för transporten.”

I maj/juni 2004 gjorde Utrikesdepartementet en intern kartläggning av vad som
nämndes vid föredragningen i den nu aktuella frågan. Av utredningen, som bestod i
att ett antal UD-anställda fick redovisa sina minnen av föredragningen, framgick
bl.a. följande. En person var mycket osäker på om verkställigheten diskuterades
men ansåg att om så skedde var det snarare tal om ett egyptiskt plan. Hans
minnesbild var vidare att han blev förvånad när han fick reda på att ett amerikanskt
flygplan medverkat. Några hade inte någon minnesbild av att verkställighetsfrågan
över huvud taget diskuterades på annat sätt än att verkställigheten skulle ske snabbt
och utföras av Säkerhetspolisen. Vissa kom ihåg att det var tal om problem med
logistiken eller luftrummet Stockholm–Kairo. Enligt en person skulle amerikanerna
vara behjälpliga med detta medan en annan uppgav att Säkerhetspolisen behövde
hjälp, förmodligen av ”kollegorna i väst”. En person hade en stark minnesbild av
att han hade talat med FF vid något tillfälle före mötet och att denne då nämnt att
Säkerhetspolisen inte kunde ordna svensk flygtransport med så kort varsel varför
de måste försöka få tag på ett utländskt flygplan. Troligen informerades
utrikesministern om detta före föredragningen så att hon skulle vara beredd på
frågan. Utrikesministern hade, såvitt han kom ihåg, inte någon synpunkt på vem
som borde sköta transporten. Han mindes inte om de diskuterade någon speciell
nationalitet på flygplanet men var rätt övertygad om att åtminstone utrikesministern
skulle ha ”lyft rätt ordentligt på ögonbrynen om SÄPO sagt att det skulle vara just
ett amerikanskt flygplan”. Samma person hade också gjort en minnesanteckning
om att FF efter verkställigheten ringt och meddelat att allt gått bra men att planet
visat sig vara amerikanskt och inte egyptiskt. – Vid en sammanfattande bedömning
av de lämnade uppgifterna fanns det, enligt Utrikesdepartementet, inte något stöd
för påståendet att Säkerhetspolisen vid föredragningen skulle ha nämnt att
verkställigheten skulle ske med ett amerikanskt flygplan eller med amerikansk
medverkan. Däremot kunde uppgifterna tyda på att man skulle få amerikansk hjälp
med att ordna luftrum för flygrutten. Vidare påtalades att det också var frågan om
olika ”informationskulturer”.

Efter föredragningen kontaktade Säkerhetspolisen den amerikanska
underrättelsetjänsten.
                                                                 Dnr 2169-2004   Sid 7 (29)




2.4.3 Verkställighetsdagen den 18 december 2001
Vid lunchtid tisdagen den 18 december 2001 sammanträffade säkerhets-
polismannen OO – som hade planerat verkställigheten – med amerikanska
tjänstemän på Bromma flygplats. Vid mötet underrättades han om att
bevakningspersonal fanns ombord på flygplanet som beräknades anlända till
Bromma omkring kl. 21.00. Amerikanerna uppgav också att det inte fanns plats
ombord på planet för svenska poliser. Säkerhetspolismannen OO har uppgett att
han då betonat att det var ”vår verkställighet så vi måste åka med”. Amerikanerna
ordnade därefter så att befattningshavare vid Säkerhetspolisen skulle kunna följa
med transporten.

Vid sammanträffandet upplystes vidare att bevakningspersonal ombord på planet
kunde ha huvor på sig samt att de önskade genomföra en säkerhetskontroll av AA
och BB före ombordstigningen. Utan en sådan kontroll fick männen inte
transporteras med flygplanet. Enligt säkerhetspolismannen OO var det frågan om
en skyddsvisitation; något annat diskuterades inte. Eftersom amerikanerna helst
ville ha tillgång till en lokal för att utföra säkerhetskontrollen kontaktades
gränspolisen på Bromma flygplats, varvid det bestämdes att kontrollen kunde
genomföras där.

Säkerhetspolismannen OO kontaktade FF och meddelade honom att de
amerikanska tjänstemännen önskade genomföra en egen säkerhetskontroll på
Bromma. Enligt säkerhetspolismannen OO hade FF inte någon erinran mot detta.
FF har uppgett att det är troligt att han kontaktades i saken men att han inte har
någon minnesbild av att så skedde. Han har vidare uppgett att, ”rent hypotetiskt”,
han nog hade ansett det var ”ganska okey” med en skyddsvisitation innan man tog
ombord egyptierna på flygplanet men ”givetvis under ledning av, så att säga,
deltagande av svensk personal”.

Senare under dagen beslutade regeringen, med stöd av utlänningslagen, att avslå
AA:s och BB:s ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd och att de båda
männen skulle avvisas. Vidare beslutades att Säkerhetspolisen skulle verkställa
avvisningarna omgående och att verkställigheten skulle ske till Egypten. Enligt
Säkerhetspolisens dagboksblad i ärendet anmäldes regeringens beslut dit kl. 15.10.

Som övergripande ansvarig för ärendet befann sig FF under hela dagen centralt på
Säkerhetspolisen i Stockholm. Kl. 16.43 beslutade han att AA och BB skulle tas i
förvar. På begäran av Säkerhetspolisen beslutade Migrationsverket att BB, som
befann sig i Stockholm, fick placeras i häkte eller polisarrest i avvaktan på
verkställigheten. Som grund för begäran anfördes både säkerhetsskäl och s.k.
transporttekniska skäl. Ungefär samtidigt informerades de enheter som skulle
omhänderta de avvisade männen vilka båda, som redan nämnts, sedan tidigare var
föremål för spaning.

Säkerhetspolisen omhändertog AA tämligen omgående vid en busshållplats i
Karlstad. En skyddsvisitation utfördes men det påträffades inte några vapen eller
                                                                 Dnr 2169-2004   Sid 8 (29)




andra farliga föremål. AA underrättades om beslutet på sitt modersmål, placerades
i ett fordon och fördes till Bromma flygplats. Enligt dagboksbladet var AA ”gripen
& delgiven” kl. 16.55. Inget våld användes vid omhändertagandet och AA belades
inte heller med handfängsel under transporten till Bromma. Från Karlstad medtogs
också medicin som AA behövde för magproblem.

Den nationella insatsstyrkan omhändertog BB omkring kl. 17.00 på dennes
arbetsplats i Stockholm. Han fördes därefter till Kronobergshäktet där han
förvarades i avvaktan på vidare transport till Bromma flygplats. Också BB
skyddsvisiterades samt underrättades om regeringens beslut på sitt modersmål.
Efter någon timme på häktet transporterades BB till Bromma av insatsstyrkan. Han
var då belagd med handfängsel. Inget våld synes dock i övrigt ha använts vid
omhändertagandet.

Enligt säkerhetspolismannen OO:s logg, daterad den 21 december 2001, över
transporten av AA och BB anlände fordonstransporterna till Bromma flygplats kl.
20.20 respektive kl. 20.30. Efter lotsning in på det stängda flygplatsområdet av
behörig personal parkerades fordonen utanför flygplatsens polisstation där man
avvaktade en stund. Enligt en befattningshavare vid Säkerhetspolisen blev BB
upprörd när han förstod att de befann sig på en flygplats och yttrade då på sitt
modersmål bl.a. att blod skulle flyta.

På flygplatsen fanns vid tillfället fem tjänstemän från Säkerhetspolisen, bland dem
säkerhetspolismännen KK och OO. Ingen av dessa fem hade någon högre tjänste-
ställning och inte heller hade någon av dem pekats ut som insatschef. Till
flygplatsen kom även de amerikanska tjänstemän som säkerhetspolismannen OO
hade träffat tidigare under dagen. De skulle se till att allt fungerade enligt
överenskommelsen, och de höll sig hela tiden i bakgrunden. Därutöver var
gränspolisen GG samt viss personal från den nationella insatsstyrkan och polisen i
Karlstad närvarande.

Strax före kl. 21.00 landade det amerikanska flygplanet. Säkerhetspolismannen OO
mötte vid flygplanstrappan. Ombord på planet fanns, förutom flygplansbesätt-
ningen, sju eller åtta personer som utgjorde bevakningspersonal, bland dem en
läkare och två egyptiska tjänstemän. Säkerhetspolismannen OO informerade de
amerikanska tjänstemännen om att AA och BB väntade i fordonen framför
polisstationen, varefter amerikanerna transporterades dit.

Bevakningspersonalen, som samtliga var maskerade med huvor, gick därefter fram
till fordonen där AA och BB satt. Först fördes den ene av männen in på
polisstationen av bevakningspersonalen. Därinne, i ett litet omklädningsrum,
utförde de amerikanska tjänstemännen den s.k. säkerhetskontrollen. Enligt uppgift
var läkaren närvarande i omklädningsrummet. När kontrollen var slutförd hämtades
den andre mannen och samma procedur upprepades.

Genom utredningen har kommit fram att säkerhetskontrollen bestod av i vart fall
följande moment. AA och BB kroppsvisiterades, deras kläder klipptes upp och
                                                                  Dnr 2169-2004   Sid 9 (29)




lades i påsar, deras hår genomsöktes liksom munhålor och öron. Vidare belades de
med hand- och fotfängsel och kläddes på var sin overall samt fotograferades.
Slutligen träddes löst sittande huvor utan hål för ögonen över deras huvuden. AA
och BB fördes därefter barfota ut från polisstationen och transporterades vidare till
flygplanet.

HH har därutöver uppgett att BB berättat att bevakningspersonalen böjde honom
framåt inne i omklädningsrummet, varvid han kände att något fördes in i
ändtarmen. Därefter satte man på honom en blöja. Enligt HH kände sig BB därefter
lugnare, som ”en muskelavslappning i hela kroppen”. BB var dock klarvaken under
transporten. HH har också uppgett att BB skall ha försetts med både ögonbindel
och huva samt tvingats ligga i en obekväm ställning ombord på flygplanet.

Säkerhetspolismannen OO har uppgett att han ”har för sig” att han bad två av sina
kolleger att iaktta respektive säkerhetskontroll så att de ”liksom har ett grepp om”
vad som hände. Omklädningsrummet rymde endast ett fåtal personer. Under tiden
säkerhetskontrollen genomfördes stod OO själv en bit bort och såg inte vad som
hände. De två befattningshavare vid Säkerhetspolisen, en civilanställd tolk och en
säkerhetspolisman, som följde med bevakningspersonalen till omklädningsrummet
har uppgett att de inte såg AA och BB få stolpiller och blöjor. Av deras
upplysningar framgår emellertid att det var trångt i omklädningsrummet och att de
därför hade svårigheter att hela tiden ha uppsikt över händelserna. Säkerhetspolis-
mannen har uppgett att han på grund av trängseln lämnade omklädningsrummet
redan efter en kort stund. Han såg därför inte ens att kläderna klipptes upp. Tolken
har uppgett att han var närvarande under hela skeendet men, när BB var avklädd,
vände sig bort under ca 20 sekunder. När han åter vände sig om var denne redan i
princip färdigklädd. Enligt de båda befattningshavarna genomförde
bevakningspersonalen säkerhetskontrollerna snabbt, effektivt och professionellt.
Medlemmarna i bevakningspersonalen talade inte med varandra utan
kommunicerade via tecken. Inte heller någon av de andra befattningshavarna vid
Säkerhetspolisen som var närvarande på Bromma uppger sig ha noterat eller
upplysts om att AA och BB skulle ha fått stolpiller och blöjor.

De båda männen fördes sedan till flygplanet. Strax före kl. 22.00 lämnade planet
Bromma för färd mot Egypten. Två befattningshavare vid Säkerhetspolisen befann
sig ombord på planet: säkerhetspolismannen OO och den civilanställde tolken. Det
var från början avsett att tre personer skulle följa med till Egypten men flygplanets
befälhavare meddelade i ett sent skede att det endast fanns utrymme för två
personer från Säkerhetspolisen. AA och BB placerades i planets bakre del, lades på
var sin madrass och spändes fast med bälten. Hand- och fotfängslen samt huvorna
togs inte av under transporten till Egypten.

I säkerhetspolismannen OO:s logg över transporten antecknades i denna del
”Bevakning av dem skedde hela tiden och bevakarna bytte av varandra varannan
timme. Den medföljande läkaren inspekterade dem kontinuerligt. (Troligen erhöll
AA och BB något lugnande från läkaren i samband med avfärden)”. Enligt
                                                                 Dnr 2169-2004   Sid 10 (29)




säkerhetspolismannen OO skall noteringen i loggen ses som en spekulation från
hans sida eftersom männen ”kunde ha fått det för att läkaren var med”. Han såg
dock inte att så skedde.

Säkerhetspolismannen OO upprättade också en promemoria, daterad den 18
december 2001, över åtgärder i samband med avvisningen. I denna noterades att
kroppsvisitationen och fängselbeläggningen skedde på flygplanets befälhavares
uttryckliga order. Vidare antecknades att åtgärden att förse AA och BB med huvor
liksom bevakningspersonalens maskering hade förklarats med en policy som
fastslagits, med utgångspunkt från händelserna den 11 september 2001, gällande
transport av avvisade med terroristanknytning.

Omkring kl. 03.00 landade flygplanet i Kario. AA och BB gick av planet och togs
emot av företrädare för egyptiska myndigheter. De kördes därefter bort i en
transitbuss. Säkerhetspolisen ansåg därmed att verkställigheten var avslutad.

2.4.4 Efterföljande åtgärder
Vid hemkomsten till Sverige hölls ett möte hos Säkerhetspolisen om
verkställigheten. Närvarande på mötet var bl.a. säkerhetspolismannen OO, FF och
EE. Vid mötet upplystes bl.a. att egyptierna hade försetts med huvor. Enligt EE
förekom det eventuellt också en diskussion om användandet av blöjor och om att
någon av egyptierna var dålig i magen varför denne skulle ha haft blöja. Hon har
emellertid uttryckt osäkerhet på den punkten. Även FF har uttryckt osäkerhet om
vad som diskuterades vid mötet men tror att frågan om blöjor och medicinering
togs upp mot bakgrund av noteringen om lugnande medel i säkerhetspolismannen
OO:s logg över transporten.

Säkerhetspolismannen OO föredrog därefter ärendet för NN. Som tidigare sagts
upprättade NN i februari 2002 en promemoria angående avvisningen. Han uttalade
där bl.a. att han inte kunde finna någon grund för klander av dem som medverkat
vid avvisningen. Promemorian expedierades till Justitiedepartementet som den 12
april 2002 gjorde en rättslig bedömning av Säkerhetspolisens hantering av
verkställigheten. Justitiedepartementet godtog i princip Säkerhetspolisens
handläggning och anmärkte att departementets bedömning överensstämde med den
bedömning som NN hade gjort.

2.5 JO:s remiss till Säkerhetspolisen
Ärendet remitterades till Säkerhetspolisen som anmodades att yttra sig i
nedanstående hänseenden.

1. Vilka rättsliga förutsättningar finns för att låta utländska tjänstemän biträda
svensk polis i samband med verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut och
för att låta dessa vidta tvångsåtgärder på svenskt territorium? – Vilka överväganden
gjorde Säkerhetspolisen rörande dessa frågor i det aktuella ärendet?
                                                                      Dnr 2169-2004     Sid 11 (29)




2. Vilka rättsliga förutsättningar finns för vålds- och tvångsmedelsanvändning vid
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut (s.k. förpassningsresor)? – Var
de tvångsåtgärder som vidtogs i det aktuella fallet erforderliga och acceptabla?

3. Vilken bedömning gjorde Säkerhetspolisen av hur dess tjänstemän agerade vid
tillfället?



4. Hade någon av de svenska polismän som var närvarande på Bromma flygplats
ett chefsansvar för verkställigheten, dvs. var att betrakta som insatschef? – Om
inte, vilken var anledningen till att så inte var fallet?

5. Vilken bedömning gjorde Säkerhetspolisen i fråga om vem som hade den
faktiska kontrollen över verkställigheten från det att de båda egyptierna förts till
Bromma flygplats?

2.6 Säkerhetspolisens remissvar
Säkerhetspolisen (säkerhetspolischefen PP) gav in ett remissvar till vilket hade
fogats skriftliga yttranden från EE och FF samt från säkerhetspoliserna KK och OO
(yttrandena utelämnade). Efter en inledande redogörelse för de rättsliga
förutsättningarna anförde PP följande.

      Händelserna på Bromma
      De tjänstemän vid Säkerhetspolisen som genomfört verkställigheten har hörts av JO
      i ärendet och då lämnat uppgifter som från olika perspektiv berör de aktuella
      frågeställningarna. Jag har i remissärendet hos Säkerhetspolisen berett dessa
      tjänstemän tillfälle att lämna ytterligare underlag för bedömningen av de frågor som
      JO har aktualiserat. De yttranden som har kommit in bifogas detta yttrande. Två
      tjänstemän har meddelat att de inte har något att tillföra utöver vad de tidigare har
      anfört. Den dåvarande chefen för Säkerhetspolisen, generaldirektören NN, har inte
      kommit in med något yttrande. Det gör det naturligtvis svårt för mig att nu tre år
      senare göra en förnyad bedömning av de överväganden som Säkerhetspolisen på
      ledningsnivå redan vid tiden för verkställigheten gjort i de frågor som JO har
      aktualiserat.
      Säkerhetspolisen har alltså i den promemoria, som NN överlämnat till
      Justitiedepartementet rörande omständigheterna vid verkställigheten, gjort en
      bedömning av det aktuella ärendet i linje med de frågor som JO har väckt.
      Promemorian har upprättats på grundval av de faktiska förhållanden om
      verkställigheten som då var kända och som i huvudsak inte har förändrats över tiden.
      Jag får därför hänvisa till denna promemoria. Justitiedepartementet har med
      utgångspunkt i denna redogörelse i en promemoria den 12 april 2002 tagit ställning
      till vilka åtgärder som var befogade med anledning av verkställigheten.
      Justitiedepartementet fann därvid att de åtgärder som vidtogs inte uppenbart var
      oförenliga med svensk lag, samtidigt som åtgärderna stod i mindre god
      överensstämmelse med svenskt polisarbete. Departementets slutsatser föredrogs för
      justitieministern den 26 mars 2002. Justitiedepartementet vidtog inga åtgärder med
      anledning av vad som redovisats i Säkerhetspolisens promemoria.
      I NN:s promemoria berörs dock inte frågan om chefsansvar. Av det underlag jag har
      inhämtat framgår att det inte fanns någon särskilt utpekad insatschef på Bromma
      flygplats. Av allt att döma gjorde Säkerhetspolisen inför verkställigheten
                                                                  Dnr 2169-2004     Sid 12 (29)




bedömningen att det inte var fråga om en sådan insats att det fanns skäl att peka ut
någon insatschef på Bromma flygplats.
När det gäller Säkerhetspolisens tjänstemäns agerande kan vidare erinras om att
verkställigheten även har granskats av åklagare och att överåklagaren i Stockholm i
ett överprövningsärende – – – inte funnit anledning att inleda förundersökning på
grund av de åtgärder som vidtogs i samband med verkställigheten. Jag utgår från att
denna prövning omfattat den användning av våld som förekommit i ärendet.

Erfarenheter och åtgärder
Justitiedepartementets överväganden och andra slutsatser som kan dras med
anledning av verkställigheten, leder enligt min uppfattning till att Säkerhetspolisen i
vissa hänseenden måste utveckla och ytterligare förbättra såväl beslutsprocessen
som det operativa genomförandet i verkställighetsärenden.
En effektiv bekämpning av terrorism förutsätter självklart att Sverige aktivt deltar i
det internationella arbetet inom området. Detta får dock givetvis aldrig leda till
utländsk myndighetsutövning i Sverige. Verkställighet av ett svenskt avvisnings-
eller utvisningsbeslut är enligt mitt synsätt en fråga väsensskild från det
internationella samarbetet. Det är för mig främmande att anlita utländska luftfartyg
med utländsk säkerhetspersonal på det sätt som skett i detta ärende. Säkerhetspolisen
skall ha den fulla kontrollen över verkställigheten, dock med beaktande av den roll
befälhavaren på ett luftfartyg har.
Rikspolisstyrelsen utarbetar för närvarande föreskrifter och allmänna råd beträffande
polismyndigheternas åligganden och hantering av ärenden angående verkställighet
av avvisnings- och utvisningsbeslut. Ett av avsnitten kommer att behandla
förpassningsresor med flygplan. I avvaktan på att föreskriften utfärdas utfärdade
Rikspolisstyrelsen den 14 oktober 2004 ett cirkulärmeddelande som handledning vid
förpassningsresor med flyg. Säkerhetspolisen kommer givetvis att följa denna.
Enligt min bedömning framstår vissa av de åtgärder som vidtogs efter att de två
egyptierna anlänt till Bromma flygplats som alltför långtgående i förhållande till de
reella risker som fanns, särskilt som Säkerhetspolisens personal redan skydds-
visiterat de två personerna. Det förekom också andra brister i handläggningen av
ärendet, t.ex. att utländska tjänstemän genomförde åtgärder utan tillräcklig
medverkan av svensk polis och att det inte fanns någon utpekad insatschef på
Bromma flygplats.
Det kan naturligtvis inte uteslutas att det, inom ramen för det viktiga internationella
samarbetet rörande terrorismbekämpning, i något fall kan bli aktuellt att utländska
tjänstemän närvarar vid olika åtgärder i Sverige, t.ex. förhör. Mot bakgrund bl.a. av
de erfarenheter som kan dras av det aktuella ärendet, kommer då emellertid
Säkerhetspolisen i förväg noggrant överväga i vilken utsträckning och på vilket sätt
dessa tjänstemän skall medverka, samt informera om de förutsättningar som gäller.
Jag vill i detta sammanhang också peka på vissa förändringar av struktur och
arbetsformer som sammantaget kommer att bidra till att öka kvalitén och säkerheten
i den operativa verksamheten vid Säkerhetspolisen, alltså även
verkställighetsärenden.
Säkerhetspolisens ledning omorganiseras och förstärks för närvarande för att ge
möjlighet till en strategisk planering av verksamheten liksom till en väsentligt
förstärkt kontroll och uppföljning av den operativa verksamheten. Den nya
strukturen kommer att ge bättre möjligheter till en djupare analys av olika tänkbara
alternativa händelseförlopp, liksom till bättre riskanalyser vid komplicerade
operationer.
Besluts- och ansvarsfördelning inom Säkerhetspolisen kommer att förtydligas så att
ansvaret för att genomföra den operativa verksamheten entydigt kommer att vila på
den enhetschef som ansvarar för ett visst verksamhetsområde. Det kommer att
ställas nya och förstärkta krav på dokumentation och redovisning av operativa
                                                                        Dnr 2169-2004     Sid 13 (29)




      ärenden. Härigenom kommer uppföljning och kontroll i efterhand av känsliga och
      svåra operationer att underlättas.
      Generaldirektören kommer att förfoga över en särskild enhet för internkontroll,
      vilken skall stödja ledningen i frågor om inriktning och risker beträffande större och
      känsliga operationer samt följa och utvärdera kvalitet, säkerhet och effektivitet i de
      enskilda operationerna. Enheten kommer att bestå av seniora höga chefer med
      betydande erfarenhet från operativ verksamhet. Till enheten kommer att knytas
      juridisk expertis från rättsenheten. Säkerhetspolisen har i dag en god allmän-
      kompetens inom folkrätt och mänskliga rättigheter för de frågor som berör vår
      verksamhet, men ytterligare specialistkompetens på hög nivå kommer att tillföras
      inom dessa områden.
      Under 2005 påbörjas ett omfattande utbildningsprogram för nyanställda, vilket
      syftar till att ge såväl en förstärkt grundutbildning som utbildning på specialistnivå.
      Till utbildningsprogrammet kommer att kopplas ett program för vidareutbildning av
      all personal. Väsentliga inslag i utbildningen kommer att vara internationell straff-
      och processrätt, folkrätt och mänskliga rättigheter. Vid särskilda seminarier kommer
      också de nya regelverk som tar sikte på bekämpning av terrorism att behandlas.

3 JO:s BEDÖMNING
3.1 Säkerhetspolisens handlande i samband med att amerikanska
tjänstemän vidtog myndighetsåtgärder på svensk mark m.m.
3.1.1 Rättslig reglering
Regeringsformen (RF) bygger på förutsättningen att rättskipnings- och
förvaltningsuppgifter ombesörjs av svenska myndigheter. Den konstitutionella
utgångspunkten är således att på svenskt territorium har i princip endast svensk
polis befogenhet att utöva t.ex. våld och tvång mot enskilda eller att i andra former
utöva myndighet (jfr SOU 2003:25 s. 194). Riksdagen kan emellertid besluta om
undantag från denna princip (10 kap. 5 § fjärde stycket RF).

Ett sådant undantag har gjorts genom lagen (2000:343) om internationellt polisiärt
samarbete som infördes till följd av Sveriges tillträde till Schengensamarbetet. I
denna lag finns bestämmelser som ger utländska tjänstemän laglig rätt att under
vissa omständigheter vidta åtgärder på svenskt territorium när det är frågan om s.k.
gränsöverskridande efterföljande och övervakning.

Det finns emellertid inte något undantag från nämnda princip när det gäller
polisens verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. I dessa situationer
gäller alltså den grundläggande regeln att endast svensk polis kan utöva myndighet
på svenskt territorium. Frågan har nyligen varit föremål för överväganden i en
statlig utredning. Den 4 april 2002 tillsattes en särskild utredare med uppdrag att
utreda vissa frågor beträffande verkställighet av beslut om avvisning och utvisning.

## Utredning

Utredningen, som antog namnet Utredningen om översyn av regler och praxis vid
verkställighet av avvisnings- och utvisningsfrågor (Verkställighetsutredningen),
lämnade sitt betänkande Verkställighet vid oklar identitet m.m. (SOU 2003:25) i
mars 2003. I betänkandet gjordes följande bedömning i denna fråga (s. 199).

      Utredningens bedömning är att den grundprincip som gällande regelverk vilar på,
      nämligen att myndighetsutövning endast kan utövas av det lands tjänstemän vars
      territorium man befinner sig på, är ändamålsenlig. Utredningens uppfattning är
      därför att det i nuläget saknas anledning att överväga eventuella
                                                                       Dnr 2169-2004     Sid 14 (29)




      författningsändringar som möjliggör för utländska tjänstemän att utöva tvång på
      svenskt territorium utöver vad som är möjligt enligt gällande ordning.
Den ordning som nu gäller har varit föremål för bedömning i några tidigare JO-
beslut. I ett ärende beträffande den öppna polisverksamheten (JO 1974 s. 93)
uttalade JO Wigelius bl.a. följande.

      Deltagande [av utländsk personal] kan aktualiseras i en rad olika fall. Sannolikt finns
      det anledning att visa en liberal inställning till utländsk medverkan, men när det
      gäller de närmare formerna för deltagande kan det i vissa avseenden föreligga skäl
      för en mer restriktiv hållning. En allmän strävan bör givetvis vara att i möjlig mån
      inte tillåta sådana former av medverkan i vilka den utländske polismannen antingen
      på grund av bristande kännedom om de bestämmelser som reglerar den svenska
      polisverksamheten eller eljest kan komma att begå handlingar som skulle vara att
      bedöma som tjänstefel om de begåtts av en svensk polisman. Det är självfallet också
      av stor betydelse att alla former av medverkan blir föremål för en fortlöpande
      kontroll från svensk sida, vilket väl i princip torde böra innebära krav på att allt
      deltagande skall utövas i närvaro av svensk polisman.
Motsvarande resonemang fördes i ärende JO 1984/85 s. 131. I ett ärende rörande
Säkerhetspolisens kontakter med utländska säkerhetstjänster (JO 1993/94 s. 88)
anslöt sig chefsJO Eklundh till de ovan redovisade uttalandena. Han betonade
särskilt att den rättsliga regleringen på området inte medger att utländska polismän
bedriver polisverksamhet här i landet annat än i form av biträde åt svensk polis,
och att sådana polismäns medverkan i svensk polisverksamhet skall alltid äga rum i
närvaro av svenska polismän.

Det bör nämnas att det i dessa tidigare JO-ärenden huvudsakligen varit fråga om
utländska polismäns medverkan vid förhör som hållits här i landet.

I en inom Justitiedepartementet nyligen utarbetad promemoria om internationell
rättslig hjälp i brottmål (Ds 2004:50) uttalas att en grundläggande förutsättning
både för utländska polisers medverkan i Sverige och svenska polisers medverkan
utomlands är att det inte får vara fråga om åtgärder som enligt svensk rätt är att
anse som myndighetsutövning. Vidare anförs, med hänvisning till JO:s ovan
nämnda beslut, att denna allmänna princip får anses gälla om det inte finns
föreskrifter som medger mer långtgående åtgärder, så som sker i t.ex. lagen om
internationellt polisiärt samarbete (s. 116 f.).

I Säkerhetspolisens arbetsordning föreskrivs bl.a. att samarbete med utländska
tjänster eller andra myndigheter inte får innebära utländsk myndighetsutövning i
Sverige.

Som nyss redovisats fann Verkställighetsutredningen inte anledning att föreslå
några författningsändringar i detta avseende. Däremot föreslogs att ansvariga
myndigheter borde utfärda föreskrifter om hur berörda tjänstemän skall agera vid
verkställighetstransporter. Mot denna bakgrund utfärdade Rikspolisstyrelsen i
februari 2005 föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut som sker med flygplan (FAP 638-1). I dessa föreskrivs att
polismyndigheten är verkställande myndighet även när den biträds av en utländsk
myndighet (15 §). Vidare föreskrivs att säkerhetskontroll som innefattar
                                                                         Dnr 2169-2004     Sid 15 (29)




kroppsvisitation och andra åtgärder som kräver lagstöd skall på svenskt territorium
alltid utföras av svensk polis (17 §). Som ett allmänt råd under sistnämnda
föreskrift uttalas att utländsk polis eller annan tjänsteman som företräder en
utländsk myndighet i verkställighetssammanhang kan ha anledning att på svenskt
territorium biträda svensk polis, t.ex. i ärenden enligt lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll. Detta kan förekomma i fall där en annan stat lämnar bistånd
genom att tillhandahålla transport. Som ett allmänt råd under 17 § nämns också att
en utländsk polis eller annan tjänsteman på uppmaning av flygplanets befälhavare
eller i en akut situation får använda sig av tvångsåtgärder ombord på flygplanet.

Verkställighetsutredningen tog i sitt betänkande upp en annan aspekt som kan ha
viss betydelse i sammanhanget, nämligen frågan om befälhavarens ställning och
befogenheter ombord på ett flygplan.

Enligt 5 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297) har befälhavaren på ett luftfartyg den
högsta myndigheten ombord. Befälhavaren får vidta de åtgärder som behövs för att
avvärja fara om någon genom sitt uppträdande utgör en omedelbar fara för
luftfartygets säkerhet eller för säkerheten ombord. För att genomföra dessa åtgärder
får befälhavaren inte använda strängare medel än förhållandena kräver och våld får
tillgripas endast när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips, skall den
lindrigaste form användas som kan förväntas leda till det avsedda resultatet, och
våld får inte brukas längre än vad som är absolut nödvändigt. Medlemmar av
besättningen skall lämna befälhavaren den hjälp han behöver. Passagerare får efter
anmaning av befälhavaren lämna sådan hjälp. Om en åtgärd med hänsyn till den
föreliggande faran måste vidtas omedelbart, får besättningsmän och passagerare
själva genomföra den utan anmaning av befälhavaren (5 kap. 4 §). Befälhavaren får
också vägra att ta ombord besättningsmedlemmar, passagerare och gods när
omständigheterna kräver det (5 kap. 3 §). En befälhavare på ett utländskt luftfartyg
har samma behörighet även inom svenskt område (5 kap. 6 §).

Med beaktande av dessa bestämmelser uttalade Verkställighetsutredningen
följande (s. 199).
      Om det är fråga om ett utländskt flygplan kan det krävas vissa säkerhetskontroller
      för att personen i fråga över huvud taget skall få tillåtelse att gå ombord på planet för
      transport ut ur landet. I fall där sådana säkerhetskontroller innefattar kroppsvisitation
      eller andra påtvingade kroppsliga ingrepp, som kräver författningsstöd, torde dock
      åtgärderna inte kunna utföras på svenskt territorium av utländska tjänstemän utan
      sådant författningsstöd. Med hänsyn till flygkaptenens ansvar för säkerheten ombord
      och de regler som berättigar denne att i vissa fall använda sig av våld är det
      emellertid inte uteslutet att utländska tjänstemän, på kaptenens uppmaning eller i ett
      akutläge, har rätt att använda sig av visst tvång.
Det kan påpekas att i Justitiedepartementets promemoria i april 2002 om den nu
aktuella verkställigheten nämndes avslutningsvis att regeringen några dagar
tidigare hade tillkallat en särskild utredare som skulle se över regler och praxis vid
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut, dvs. Verkställighetsutredningen.
Vidare anfördes att erfarenheterna av Egypten-ärendet hade vägts in under
beredningsarbetet med direktiven till utredningen.
                                                                  Dnr 2169-2004   Sid 16 (29)




Avslutningsvis kan nämnas att det inte finns några bestämmelser som reglerar
polisens möjligheter att använda utländska luftfartyg vid verkställighet av
avvisnings- och utvisningsbeslut.

3.1.2 Bedömning
Den svenska polisen har sedan lång tid tillbaka ett omfattande internationellt
samarbete med polis i andra länder och med internationella polisorganisationer.
Detta samarbete sker t.ex. genom medverkan i Interpol, Europol och Schengen-
samarbetet, genom åtaganden i internationella konventioner, genom bilaterala
överenskommelser eller genom enbart utbyte av polisiär värdefull information. Det
förefaller också som om det internationella polisiära samarbetet intensifieras såväl
inom ramen för Europeiska unionen som på ett vidare internationellt plan. Ett
sådant samarbete kan givetvis ha goda skäl för sig och vara nödvändigt för att
förebygga och bekämpa terrorism och annan gränsöverskridande brottslighet.

Naturligtvis gäller detta internationella samarbete i hög grad också
Säkerhetspolisens arbete. Det framhölls exempelvis i en rapport år 1989 om
Säkerhetspolisens arbetsmetoder att det internationella samarbetet är av stor
betydelse för att säkerhetstjänsten skall kunna bedrivas effektivt, bl.a. på
terrorismbekämpningens område (SOU 1989:18 s. 61). Sverige har också
ratificerat olika konventioner avseende kampen mot den internationella
terrorismen, t.ex. Förenta nationernas internationella konvention om bekämpande
av finansiering av terrorism.

Det är således inte i sig anmärkningsvärt om Säkerhetspolisen under spanings- och
utredningsarbetet beträffande AA och BB haft kontakter med andra länders
säkerhetstjänster. Det är emellertid en annan sak när ett sådant samarbete övergår
från att endast handla om utbyte av information till att utländsk polis eller
säkerhetstjänst ges möjlighet till aktiv delaktighet i svensk polisverksamhet och
myndighetsutövning här i landet. Verkställighet av ett svenskt avvisnings- eller
utvisningsbeslut är, som PP anfört, en fråga som är väsensskild från internationellt
samarbete i övrigt.

Jag vill inledningsvis framhålla att enbart det förhållandet att utländsk polis eller
utländska tjänstemän är närvarande när svensk polis företar en myndighetsåtgärd
inte står i strid med gällande lagstiftning. Jag kan således tänka mig situationer när
exempelvis en utländsk säkerhetstjänsteman på detta sätt biträder svensk polis i s.k.
terroristärenden, t.ex. genom att närvara och ställa kompletterande frågor vid
förhör (jfr uttalandena i JO 1974 s. 93 och JO 1993/94 s. 88). En annan tänkbar
situation är att en utländsk polisman närvarar vid en husrannsakan utförd av svensk
polis. Jag har inte heller någon invändning mot att en utländsk tjänsteman
medföljer vid verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Det är
emellertid viktigt att framhålla att det i dessa fall inte är frågan om något annat än
att den faktiska myndighetsutövningen utförs av svensk polis och att de utländska
tjänstemännen håller sig i bakgrunden och intar en i huvudsak passiv roll.
                                                                   Dnr 2169-2004     Sid 17 (29)




Utredningen i det nu aktuella ärendet visar emellertid att under den korta tid,
omkring en timme, som de amerikanska och egyptiska tjänstemännen befann sig på
svensk mark var förhållandet det omvända. De svenska säkerhetspolismännen höll
sig i bakgrunden medan de amerikanska tjänstemännen på egen hand vidtog
myndighetsåtgärder genom att t.ex. använda tvångsmedel som kroppsvisitation och
kroppsbesiktning samt visst våld i form av fängselbeläggning. Jag utvecklar nedan
i avsnitt 3.2 mina synpunkter på den vålds- och tvångsmedelsanvändning som
förekom vid verkställigheten.

Innan jag går in på frågan om det förhållandet att amerikanska tjänstemän vidtog
myndighetsåtgärder på svenskt territorium var rättsenligt eller inte, finns det skäl
att även något beröra anledningen till att det amerikanska erbjudandet kom att
antas.

Utredningen ger vid handen, som tidigare redovisats, att Utrikesdepartementet och
Säkerhetspolisen fr.o.m. november 2001 hade fortlöpande diskussioner om bl.a. när
ett regeringsbeslut i frågan kunde komma att fattas. Exempelvis har i ärendet
kommit fram att besked först gavs om att något beslut inte kunde förväntas förrän i
januari 2002. Av uppgifter i Säkerhetspolisens akt framgår att därefter fanns planer
på att regeringen skulle fatta beslut i frågan den 13 december 2001, varför avresan
planerades att äga rum den 15 december. Utrikesdepartementet meddelade sedan
den 5 december att beslut inte kunde väntas förrän den 20 december. Detta besked
måste emellertid också ha reviderats eftersom departementet den 14 december
meddelade att regeringen hade för avsikt att fatta beslut i ärendet endast fyra dagar
senare.

Planeringen synes således ha varit allt annat än god. Den bristfälliga
framförhållningen förefaller ha varit en bidragande orsak till att det amerikanska
erbjudandet över huvud taget kom att aktualiseras.

Utredningen visar nämligen att när Säkerhetspolisen skulle boka ett plan på
sedvanligt sätt via kriminalvårdens transporttjänst var det svårt att med kort varsel
få flygtider genom Europa på beslutsdagen den 18 december 2001. Det inbokade
planet kunde avgå först på morgonen den 19 december, varför plats bokades för
AA och BB på Kronobergshäktet natten mellan den 18 och den 19 december.
Svårigheten att tillgodose önskemålet om transport i omedelbar anslutning till det
förväntade regeringsbeslutet får antas ha föranlett att Säkerhetspolisen endast kort
tid före avvisningsbeslutet fick ett erbjudande från CIA om att redan på
verkställighetsdagen kunna få nyttja ett amerikanskt flygplan som hade
direktaccess genom Europa.

En fråga är om detta erbjudande diskuterades vid föredragningen i
Utrikesdepartementet den 17 december 2001. Som framgår av utredningen har
Säkerhetspolisen och Utrikesdepartementet skilda uppfattningar i saken. FF och
säkerhetspolismannen KK har båda uppgett att de två transportmöjligheterna
presenterades vid mötet och att utrikesministern gett ”klartecken” till att anta det
                                                                  Dnr 2169-2004   Sid 18 (29)




amerikanska erbjudandet. Utrikesdepartementet har å sin sida hävdat att det inte
finns något stöd för påståendet att Säkerhetspolisen skulle ha nämnt det
amerikanska alternativet vid föredragningen. Jag kan konstatera att den utredning
som Utrikesdepartementet har gjort i saken ägde rum i maj/juni 2004, dvs. omkring
två och ett halvt år efter händelsen, att dess sagesmäns minnesbilder synes vara
oklara och starkt divergerande samt att de av Säkerhetspolisen lämnade uppgifterna
stöds av en dagboksanteckning och annan skriftlig dokumentation upprättad i nära
samband med mötet. Vid en bedömning utifrån de uppgifter som stått till mitt
förfogande talar således mycket för att utrikesministern vid mötet informerades om
det alternativ som innebar att ett amerikanskt flygplan användes vid
verkställigheten och att Säkerhetspolisen uppfattade sig ha fått ett sådant förfarande
godtaget.

Det finns skäl att betona att det naturligtvis är Säkerhetspolisen som bär det fulla
ansvaret för hur verkställigheten kom att genomföras. Det är enligt min mening
likväl förståeligt att Säkerhetspolisen vid valet av transport även vägde in vad man
kommit att uppfatta vara utrikesministerns inställning i frågan.

Jag vill redan här framhålla att det knappast kan resas någon principiell invändning
mot att ett utländskt flygplan används vid verkställighet av ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut, även om det givetvis kan finnas situationer när ett sådant
förfarande kan framstå som mindre lämpligt.

Det står vidare klart att det vid föredragningen den 17 december 2001 inte nämndes
något om att utländsk bevakningspersonal skulle komma att medverka vid
verkställigheten. Såvitt kommit fram var detta en uppgift som lämnades till
Säkerhetspolisen först vid lunchtid den 18 december 2001.

Jag har mot denna bakgrund inte funnit skäl att gå vidare i utredningen av vad som
diskuterades vid föredragningen för utrikesministern. Härtill kommer, som nämnts
redan inledningsvis, att statsråd inte står under JO:s tillsyn.

När det så gäller Säkerhetspolisens accepterande av det amerikanska erbjudandet
finns det skäl att påminna om att USA, efter terrorattacken den 11 september 2001,
påbörjade vad som betecknats som ett krig mot terrorismen. Det kan därför med
fog hävdas att det förhållandet att det var frågan om ett erbjudande från den
amerikanska underrättelsetjänsten om transport med ett amerikanskt flygplan
endast tre månader efter terrorattacken hade bort föranleda uttryckliga frågor från
Säkerhetspolisens sida om erbjudandet var förbundet med krav på särskilda
arrangemang från säkerhetssynpunkt. Om sådana frågor hade ställts när
erbjudandet togs emot hade förmodligen kraven på medverkan av amerikansk
bevakningspersonal och på att få genomföra en säkerhetskontroll kunnat tas med i
bedömningen av om erbjudandet borde antas eller inte. Frågor av det slaget borde
ha kunnat besvaras, inte minst mot bakgrund av att det förefaller ha funnits en
amerikansk policy, utformad med utgångspunkt i händelserna den 11 september
2001, gällande transport av avvisade med terroristanknytning.
                                                                   Dnr 2169-2004   Sid 19 (29)




FF, som var den som skötte kontakterna med CIA, har uppgett att det från
amerikansk sida inte ställdes några villkor för att Säkerhetspolisen skulle få nyttja
det amerikanska flygplanet. Det har emellertid under min utredning inte lämnats
några uppgifter som tyder på att det över huvud taget förts någon diskussion om
detta. Det förefaller i stället ha varit så att Säkerhetspolisen närmast passivt mottog
erbjudandet utan att efterforska vad det i praktiken innebar och endast utgick från
att det handlade om en ”ren transporttjänst”. Den omständigheten att det, enligt EE,
nog var första gången som Säkerhetspolisen använde sig av ett utländskt flygplan i
ett fall av detta slag borde ha resulterat i överväganden av vilka problem i bl.a.
rättsligt hänseende som ett accepterande av det amerikanska erbjudandet skulle
kunna föra med sig. Säkerhetspolisens underlåtenhet i detta hänseende är
anmärkningsvärd.

Det finns härefter anledning att beröra vad som inträffade i anslutning till
säkerhetspolismannen OO:s möte på Bromma vid lunchtid den 18 december 2001.
Såvitt är utrett var det nämligen först då som Säkerhetspolisen informerades om att
bevakningspersonal skulle komma att följa med flygplanet, att denna personal
kunde ha huvor på sig och att personalen önskade göra en egen säkerhetskontroll
av AA och BB samt att det inte fanns plats ombord på planet för några svenska
polismän. Denna information borde ha ingett betydande farhågor om
Säkerhetspolisens möjligheter att behålla kontrollen över verkställigheten. Det var
därför helt otillräckligt att Säkerhetspolisen endast klargjorde den svenska polisens
ansvar för verkställigheten genom att kräva att ett par företrädare för myndigheten
skulle ha möjlighet att följa med i planet till Egypten. Informationen om
omfattningen av det amerikanska engagemanget borde i vart fall ha föranlett
ansvariga hos Säkerhetspolisen att omedelbart utse en insatschef i tillräckligt hög
tjänsteställning för att på plats kunna säkerställa att svensk polis i alla avseenden
behöll kontrollen över skeendet på Bromma och under resan till Egypten. Vidare
borde Säkerhetspolisen senast i detta skede ha begärt besked om vad
säkerhetskontrollen skulle komma att innefatta. Om så hade skett, borde
Säkerhetspolisen ha hunnit göra en rättslig bedömning av om – och i så fall i vilken
utsträckning – en sådan kontroll kunde godtas.

Utredningen tyder på att säkerhetspolismannen OO informerade FF och att denne
utan vidare efterforskningar och överväganden godkände att en säkerhetskontroll
fick ske. Återigen agerade Säkerhetspolisen passivt. Säkerhetspolismannen OO har
förvisso uppgett att det endast var tal om en skyddsvisitation men
händelseutvecklingen visar att kontrollen inte stannade vid en sådan och att de av
de amerikanska tjänstemännen vidtagna åtgärderna utfördes enligt ett till synes väl
inarbetat mönster. Den omständigheten att amerikanerna önskade tillgång till en
lokal borde också ha ingett tvivel om att det endast var fråga om en sedvanlig
skyddsvisitation.

Den närmare innebörden av det amerikanska kravet på säkerhetskontroll tycks
således inte ha stått klar för Säkerhetspolisen förrän i och med att kontrollen
genomfördes på Bromma flygplats – om ens då.
                                                                  Dnr 2169-2004   Sid 20 (29)




Jag övergår nu till att diskutera frågan om Säkerhetspolisens handlande i samband
med de amerikanska tjänstemännens agerande på svenskt territorium var förenligt
med svensk lag.

Som framgår av redovisningen av den rättsliga regleringen är rättsläget på området
tämligen klart. I den mån svensk lag inte föreskriver annat bygger den svenska
rättsordningen på förutsättningen att polisverksamhet här i landet ombesörjs av
svensk polis. Den nu gällande ordningen tillåter alltså inte att utländska tjänstemän
bedriver polisverksamhet här i landet annat än i form av biträde åt svensk polis och
att sådana tjänstemäns medverkan i svensk polisverksamhet alltid skall äga rum i
närvaro av svenska polismän.

Ett starkt skäl till att inte frångå denna ordning är det straffrättsliga
tjänstefelsansvaret som endast gäller vid svensk myndighetsutövning (20 kap. 1 §
brottsbalken). I fall då det – till följd av överenskommelse med andra stater –
föreskrivits en möjlighet för utländska polismän att vidta vissa myndighetsåtgärder
i Sverige har detta ansvar utsträckts till att omfatta också sådana polismän. Av 12 §
lagen om internationellt polisiärt samarbete (Schengensamarbetet) följer att
utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige är underkastade ansvar för
tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit
fråga om svensk myndighetsutövning. De utländska tjänstemännen jämställs
således i detta hänseende med svenska polismän. Enligt min uppfattning är det inte
godtagbart med en ordning som möjliggör att utländska tjänstemän vidtar
myndighetsåtgärder här i landet utan att vara underkastade brottsbalkens regler om
straffrättsligt ansvar för tjänstefel. Det kan därutöver förtjäna att framhållas att
även skadeståndsrättsliga problem kan uppkomma om utländska tjänstemän vållar
skada här i landet (jfr 13 § lagen om internationellt polisiärt samarbete).

FF har i sitt yttrande hit väckt frågan om det, med hänsyn till den internationella
utveckling som ägt rum under senare år såväl inom som utanför EU, skett någon
förändring i synen på i vilken utsträckning utländska tjänstemän från annan
säkerhets- eller underrättelsetjänst kan delta i verksamhet i Sverige. Som redan
framgått måste den frågan besvaras nekande. JO:s tidigare redovisade uttalanden i
dessa frågor äger fortfarande giltighet och synes också ha vunnit allmän anslutning.
Jag kan för min del inte heller se något skäl till att undanta Säkerhetspolisen från
den gällande ordningen. Det kan tvärtom finnas anledning att vara särskilt restriktiv
med att tillåta att utländsk säkerhets- och underrättelsetjänst är verksam på svenskt
territorium. Min uppfattning är vidare att när det internationella polissamarbetet
växer i omfattning och intensitet ökar behovet av fasta och tydliga regler.

En annan fråga som aktualiserats i ärendet är om luftfartslagens bestämmelser i 5
kap. kunnat åberopas som stöd för de amerikanska tjänstemännens agerande på
svensk mark. Verkställighetsutredningens uttalande, att det med hänsyn till
flygkaptenens ansvar för säkerheten ombord och de regler som berättigar denne att
i vissa fall använda sig av våld inte är uteslutet att utländska tjänstemän på
                                                                  Dnr 2169-2004     Sid 21 (29)




kaptenens uppmaning eller i ett akutläge har rätt att använda sig av visst tvång,
skulle kunna tolkas på detta sätt.

Luftfartslagen ger emellertid endast befälhavaren, och i princip enligt dennes
bestämmande besättningsmedlemmar och passagerare, befogenhet att använda våld
för att upprätthålla ordning och säkerhet ombord på luftfartyget. Våld får därvid
tillgripas endast när andra medel inte hjälper och får inte brukas längre än som är
absolut nödvändigt. Befälhavaren saknar däremot rätt att beordra våldsanvändning
mot någon som inte befinner sig ombord på flygplanet. Hans befogenhet därvidlag
inskränker sig till att han har rätt att vägra ta ombord passagerare, när
omständigheterna kräver det. Om befälhavaren med stöd av denna befogenhet på
en svensk flygplats kräver att en passagerare underkastas en tvångsåtgärd för att tas
ombord, kan åtgärden självfallet inte vidtas av någon annan än av svensk polis (jfr
17 § i FAP 638-1).

Också jag ansluter mig således till den allmänt rådande uppfattningen att det, i den
mån svensk lag inte föreskriver annat, enligt gällande rätt inte är tillåtet att
utländska tjänstemän bedriver polisverksamhet här i landet annat än i form av
biträde åt svensk polis och att sådana tjänstemäns medverkan i svensk
polisverksamhet alltid skall äga rum i närvaro av svenska polismän. Enligt min
mening finns det särskilt starka skäl att slå vakt om denna ordning när den
polisverksamhet som det är fråga om kan innebära att våld eller tvångsåtgärder
kommer till användning mot enskilda.

Utredningen i ärendet visar att de amerikanska tjänstemännen inte endast biträdde
Säkerhetspolisen vid verkställigheten utan att de i realiteten övertog och
kontrollerade denna så snart de anlände till Bromma flygplats. Visserligen var
Säkerhetspolisen närvarande men dess befattningshavare höll sig helt passiva i

## Anmälan och bakgrund

bakgrunden medan de amerikanska tjänstemännen tilläts att på egen hand
genomföra säkerhetskontrollerna. Ett sådant fullständigt överlämnande av
myndighetsutövning på svenskt territorium till utländska tjänstemän är inte
förenligt med svensk lag.

Säkerhetspolisen kan inte heller anses ha haft kontrollen över verkställigheten
ombord på flygplanet. En verkställighet av en avvisning är inte avslutad förrän de
avvisade personerna mottagits i destinationslandet. Svensk polis har således det
fulla ansvaret för verkställigheten intill den tidpunkten. I ärendet har kommit fram
att Säkerhetspolisen först inte ens skulle kunna beredas plats ombord på flygplanet
men att det efter invändningar från svenskt håll godtogs att två svenska tjänstemän
följde med. Av de två som utsågs att följa med hade den ene inte något uttalat
chefsansvar och den andre var en civilanställd tolk utan polismans befogenhet.
Detta skall ses i ljuset av den omfattande i första hand amerikanska närvaron.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att Säkerhetspolisen redan på Bromma
flygplats förlorade kontrollen över verkställigheten. De närvarande
säkerhetspoliserna överlät i realiteten verkställigheten på amerikanska tjänstemän
                                                                     Dnr 2169-2004    Sid 22 (29)




och gav dem fria händer att vidta myndighetsåtgärder. Ett sådant förfarande saknar
stöd i lag.

3.2 Vålds- och tvångsmedelsanvändning m.m.
3.2.1 Rättslig reglering
Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller sedan år 1994 som lag här i
landet. I artikel 3 slås fast att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning. En definition av begreppet tortyr finns i
Förenta nationernas konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning, den s.k. tortyrkonventionen (se även
Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2002, s. 71 f.).

Vidare finns i 2 kap. RF bestämmelser om medborgarnas grundläggande fri- och
rättigheter. Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a.
påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation (6 §). Uttrycket kroppsligt
ingrepp avser främst våld mot människokroppen men också läkarundersökningar,
smärre ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt liknande företeelser
som brukar betecknas som kroppsbesiktning (prop. 1975/76:209 s. 147).
Kroppsbesiktning definieras i sin tur som en undersökning av människokroppens
yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av
sådana prov (28 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken, RB). Med kropps-
visitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av
väskor, paket och andra föremål som någon bär med sig (28 kap. 11 § tredje
stycket RB).

Utlänning här i riket är, om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag, likställd
med svensk medborgare i nu angivna avseenden (2 kap. 22 § andra stycket 3 RF).

Polisens användning av våld och tvångsmedel innebär en begränsning av det ovan
nämnda skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation. Sådana
begränsningar får ske endast genom lag (2 kap. 12 § första stycket RF).

I utlänningslagen saknas bestämmelser om vålds- och tvångsmedelsanvändning vid
verkställighet av avvisningsbeslut. I de fall då det fordras medverkan av polis vid
en verkställighet får i stället de regler som gäller för polisens verksamhet i
allmänhet tillämpas.

Det kan först nämnas att vid alla former av polisingripanden måste behovs- och
proportionalitetsprinciperna i 8 § första stycket polislagen (1984:387) beaktas.
Enligt detta lagrum skall en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift under
iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning, ingripa på ett sätt
som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Om
tvång måste användas får detta endast ske i den form och den utsträckning som
behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.
                                                                  Dnr 2169-2004   Sid 23 (29)




Lagstöd för polisens befogenhet att använda våld finns i 10 § polislagen. Enligt
denna bestämmelse får en polisman, i den mån andra medel är otillräckliga och det
med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en
tjänsteåtgärd, bl.a. om han möts med våld eller hot om våld (punkt 1), någon som
skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker
undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett
sådant frihetsberövande (punkt 2), det är fråga om att avvärja en straffbelagd
handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande
skada i miljön (punkt 3), åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den
inte kan genomföras utan våld (punkt 7).

Polisens befogenhet att belägga någon med fängsel regleras i 10 a § polislagen
jämförd med 15 § första stycket lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. Enligt den sistnämnda bestämmelsen får en häktad beläggas med
fängsel under transport och annars under vistelse utanför förvaringslokalen, om det
är nödvändigt av säkerhetsskäl och i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande
av den häktade, om andra medel visar sig otillräckliga och det är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till den häktades egen eller annans säkerhet till liv eller
hälsa. En polisman har, enligt 10 a § polislagen, samma rätt att belägga någon med
fängsel då han omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet. Med
fängsel menas normalt ett tekniskt hjälpmedel som binder samman händer eller
fötter (Berggren och Munck, Polislagen, 4:e uppl., s. 80). Enligt
Kriminalvårdsstyrelsens handbok om säkerhet och ordningsfrågor kan där följande
typer av fängsel användas: handfängsel, fotfängsel, midjefängsel, plastfängsel, bår
samt spännbälte.

Utanför det lagreglerade området finns det, bortsett från de speciella situationer
som avses i 24 kap. brottsbalken om allmänna grunder för ansvarsfrihet, inte något
utrymme för våldsanvändning från polisens sida.

Bestämmelserna i polislagen om polisens rätt att använda våld kan inte tillämpas på
utländska polismän. En annan sak är att en sådan polisman, i likhet med var och en,
skall vara fri från ansvar om han kommer en svensk polisman till hjälp (se 24 kap.
5 § brottsbalken, jfr även SOU 1987:14 s. 185).

I polislagen finns en bestämmelse om kroppsvisitation. En polisman som med laga
stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till
ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig bl.a. av
säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand (19
§). Sådan visitation som behövs från ordnings- och säkerhetssynpunkt när någon
har berövats friheten av polisen brukar i dagligt tal kallas för skyddsvisitation (se
Berggren och Munck, s. 120 f.). Kroppsbesiktning kan däremot inte utföras med
stöd av bestämmelser i polislagen.
                                                                  Dnr 2169-2004   Sid 24 (29)




I 6 kap. utlänningslagen finns bestämmelser om bl.a. förvar. Om en utlänning är
tagen i förvar och placerad i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest äger
reglerna i 2 och 2a–2c §§ lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning tillämpning (6 kap. 20 § andra stycket
utlänningslagen).

Det saknas bestämmelser som tar sikte på att ge polisen rätt att maskera sig vid
ingripanden. En sådan åtgärd är, möjligen med undantag för vad som kan
förekomma i den nationella insatsstyrkans verksamhet, främmande för den öppna
polisverksamheten. Det har emellertid ansetts att det med hänsyn till
Säkerhetspolisens arbetsuppgifter ofta krävs att sådan polis använder metoder som
sällan förekommer i den öppna verksamheten. Som ett exempel kan nämnas att
anställda hos Säkerhetspolisen ibland måste uppträda under annan identitet bl.a. i
syfte att skydda dem och deras anhöriga från att bli utsatta för hot och andra
repressalier (se bl.a. JO 1993/94 s. 88 och SOU 1990:51 s. 153).

Det finns också s.k. skyddsregler för den civila luftfarten, se t.ex. lagen
(2004:1100) om luftfartsskydd som trädde i kraft den 1 januari 2005. Med stöd av
denna lag kan kroppsvisitation i vissa fall utföras vid en säkerhetskontroll på en
flygplats. Liknande regler fanns tidigare i lagen (1970:926) om särskild kontroll på
flygplats.

I de av Rikspolisstyrelsen nyligen utfärdade föreskrifterna och allmänna råden om
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut som sker med flygplan (FAP
638-1) anges att om en utlänning av utländska myndigheter under ett
verkställighetsförfarande behandlas på ett sätt som uppenbarligen strider mot vad
som enligt svensk rättsuppfattning uppfattas som acceptabelt, skall den
befattningshavare vid polismyndigheten som ansvarar för verkställigheten
omedelbart ingripa. Polismyndigheten skall i sådant fall snarast överväga om
verkställigheten skall avbrytas (3 §, jfr även 16 §). Som allmänt råd under 3 §
uttalas att om en behandling av utlänningen som avses i föreskriften bedöms vara
av helt kort varaktighet och någon upprepning inte förväntas ske, bör
verkställigheten inte avbrytas.

3.2.2 Bedömning
Jag vill inledningsvis framhålla att det för mig är en självklarhet att polisen i en
demokratisk rättsstat skall behandla den som är föremål för en polisiär åtgärd på ett
humant och värdigt sätt. Detta innebär att inte någon får utsättas för en kränkande
eller förnedrande behandling vid ett polisingripande. I Europakonventionen har,
som nämnts, också som en undantagslös regel slagits fast att ingen får utsättas för
bl.a. omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3). Utgångspunkten för
bedömningen i det följande är således denna grundläggande värdering och
respekten för varje individs fri- och rättigheter.

Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen finns det lagliga
förutsättningar för polisen att använda våld och i viss mån tvångsmedel vid
                                                                    Dnr 2169-2004   Sid 25 (29)




verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Sådan användning, t.ex.
fängselbeläggning, får emellertid inte ske slentrianmässigt utan det måste i varje
enskilt fall göras en bedömning av om situationen kräver att sådana medel tillgrips.
Det finns därför anledning att närmare pröva om de åtgärder som vidtogs
beträffande AA och BB stod i överensstämmelse med svensk lagstiftning och, om
så var fallet, om de var nödvändiga.

I ärendet har kommit fram att svensk polis skyddsvisiterade AA och BB när de
omhändertogs. Därefter utsattes de för en säkerhetskontroll på Bromma flygplats
utförd av de amerikanska tjänstemännen. Som tidigare framgått bestod denna
kontroll av i vart fall följande moment. AA och BB kroppsvisiterades, deras kläder
klipptes upp och lades i påsar, deras hår genomsöktes och munhålor och öron
kontrollerades. Vidare belades de med hand- och fotfängsel och ikläddes var sin
overall samt fotograferades. Slutligen försågs de med löst sittande huvor utan hål
för ögonen. De fördes därefter barfota ut från polisstationen till flygplanet där de
lades på var sin madrass och spändes fast med bälten. Hand- och fotfängslen samt
huvorna togs inte av under transporten till Egypten.

Vad gäller kroppsvisitationen kan nämnas att det av bl.a. säkerhetsskäl är ett
naturligt led i polisens arbete att skyddsvisitera personer som blir föremål för
omhändertaganden. Jag har därför inte någon erinran mot Säkerhetspolisens
skyddsvisitation av AA och BB och kan också, med hänsyn till de regler och
säkerhetskrav som gäller för flygtrafiken, godta att en andra kroppsvisitation
skedde omedelbart före ombordstigningen på flygplanet.

Jag har vidare förståelse för att det med hänsyn till säkerheten ombord på ett
flygplan kan finnas skäl att belägga personer med fängsel under en
förpassningsresa. Jag har därför inte någon invändning mot åtgärden att belägga
AA och BB med handfängsel under flygresan till Egypten. Behovet av att
därutöver även använda fotfängsel framstår emellertid inte som särskilt påtagligt.
AA och BB hade inte under något skede av verkställigheten satt sig till motvärn,
vare sig aktivt eller passivt, eller visat någon tendens att vilja fly. De var dessutom
ständigt omgivna av amerikanska, svenska och egyptiska tjänstemän i stort antal.
Den enda incident som inträffade var det yttrande som BB fällde på flygplatsen.

Åtgärden att genomsöka AA:s och BB:s hår och kontrollera deras munhålor och
öron är att betrakta som en kroppsbesiktning. Något lagstöd för att vidta en sådan
tvångsåtgärd i det nu aktuella fallet finns inte. AA och BB försågs också med
huvor. Ett sådant förfarande är främmande för svensk polisverksamhet, även om
jag dessvärre på senare tid i något enstaka fall kunnat konstatera att liknande
företeelser ägt rum här i landet. Säkerhetspolisen har i sitt remissvar, i likhet med
Justitiedepartementet i promemorian från april 2002, anfört att användande av
huvor närmast är att bedöma med utgångspunkt i 10 § polislagen. Enligt min
mening talar det mesta för att en sådan åtgärd inte kan hänföras till regleringen i
denna bestämmelse utan i stället får anses vara oreglerad. Även om åtgärden skulle
vara att bedöma enligt 10 § polislagen är det i det aktuella fallet uppenbart att den
                                                                   Dnr 2169-2004    Sid 26 (29)




inte var ett nödvändigt led i tjänsteuppgiften (jfr Berggren och Munck, s. 71). Det
är dessutom enligt min bedömning alldeles klart att förutsättningarna för
våldsanvändning i punkten 7, som Säkerhetspolisen särskilt hänvisat till, inte var
uppfyllda. Alltså saknades rättsligt stöd för åtgärden. I detta sammanhang kan
nämnas att i FN:s allmänna principer till skydd för personer som är berövade
friheten framhålls bl.a. att en frihetsberövad person inte får fråntas möjligheten att
använda sina sinnen, syn och hörsel, eller att orientera sig i tid och rum.

Det förhållandet att de amerikanska tjänstemännen var maskerade föranleder inte
någon annan kommentar från min sida än att, som framgår av redogörelsen för den
rättsliga regleringen, detta är en åtgärd som i princip inte godtas här i landet.

Det har också gjorts gällande att AA och BB inne i omklädningsrummet skulle ha
tvångsmedicinerats per rectum med något lugnande medel och även försetts med
blöjor innan de kläddes i overall. De nu hörda befattningshavarna vid
Säkerhetspolisen, inbegripet de båda som följde med till omklädningsrummet, har
emellertid uppgett att de varken på plats iakttog eller i efterhand upplystes om att
så skett. Deras berättelser lämnar emellertid utrymme för att en sådan åtgärd kan ha
vidtagits utan att Säkerhetspolisens personal noterat det. För att tvångsmedicinering
ägde rum talar de uppgifter som BB lämnat till HH och den anteckning som
säkerhetspolismannen OO gjorde i loggen över verkställigheten, ”Troligen erhöll
AA och BB något lugnande från läkaren i samband med avfärden”.
Säkerhetspolismannen OO har uppgett att anteckningen var en spekulation från
hans sida men han har inte, enligt min uppfattning, kunnat lämna någon rimlig
förklaring till vad den spekulationen i så fall grundades på. Jag tvingas likväl
konstatera att utredningen inte med säkerhet har kunnat klarlägga om en så
ingripande åtgärd som tvångsmedicinering förekommit eller inte. Detsamma gäller
påståendet att de båda männen försågs med blöjor.

Den osäkerhet som således råder på denna punkt är, som jag ser det, en följd av de
brister som funnits i hur insatsen organiserades från Säkerhetspolisens sida.
Eftersom svensk polis inte ens noga övervakade de åtgärder som de utländska
tjänstemännen vidtog, har det inte varit möjligt att i efterhand belägga eller avfärda
påståenden om tvångsmedicinering.

Även om utredningen alltså inte kunnat klarlägga hur det förhållit sig i detta
avseende, vill jag nämna att tvångsmedicinering är ett sådant påtvingat kroppsligt
ingrepp som avses i 2 kap. 6 § RF och som alltså kräver lagstöd för att vara tillåtet.
Något sådant stöd finns inte i polislagen. I förarbetena till lagen framhålls särskilt
att det aldrig kan vara en försvarlig metod i ett samhälle av vår typ att polisen
skulle betvinga människor med psykofarmaka eller andra mediciner för att
verkställa en viss tjänsteåtgärd. Metoder av detta slag bör inte kunna härledas från
polislagen utan betraktas som otillåtna. Vidare uttalades att detta inte utesluter
möjligheten att en domstol med stöd av den allmänna regeln om nöd i brottsbalken
skulle kunna anse det försvarligt att en polisman i ett exceptionellt fall har gett en
                                                                    Dnr 2169-2004   Sid 27 (29)




människa medicin mot hennes vilja i en akut nödsituation (prop. 1983/84:111
s. 92 f.).

Tvångsmedicinering i ett fall som det förevarande skulle således vara olaglig.

Det finns vidare anledning för mig att pröva om behandlingen av AA och BB under
verkställigheten varit förenlig med förbudet mot tortyr och mot omänsklig eller
förnedrande behandling i bl.a. Europakonventionen. Jag vill i den frågan först
framhålla att det såväl av tortyrkonventionen som av Europadomstolens praxis
rörande den åtskillnad som i artikel 3 i Europakonventionen görs mellan tortyr och
annan otillåten behandling framgår att begreppet tortyr har reserverats för fall av
uppsåtligt tillfogande av allvarlig smärta eller svårt lidande i syfte att bl.a.
framtvinga information från någon eller för att bestraffa eller skrämma denne (se
t.ex. Europadomstolens avgörande den 27 juni 2000 i målet Salman mot Turkiet).
Jag anser för min del att den behandling som AA och BB fick utstå i Sverige och
under färden till Egypten inte kan vara att betrakta som tortyr.

För att ett handlande på annat sätt skall stå i strid med artikel 3 i Europa-
konventionen har Europadomstolen ansett att behandlingen, när hänsyn tagits till
samtliga omständigheter som t.ex. den tid under vilken behandlingen pågått, dess
effekter på offrets fysiska eller mentala hälsa liksom offrets ålder och hälso-
tillstånd, måste ha uppnått en viss svårhetsgrad (se t.ex. dom den 18 januari 1978 i
målet Irland mot Storbritannien). När det särskilt gäller frågan om en behandling
varit att anse som förnedrande har domstolen beaktat om dess syfte varit att
förnedra personen i fråga liksom behandlingens påverkan på den utsattes
personlighet. Det måste, när behandlingen förekommit i samband med ett
frihetsberövande, vara fråga om en kränkning som går utöver den förnedring som
ett frihetsberövande oundvikligen är förenat med (se t.ex. dom den 12 mars 2003 i
målet Öcalan mot Turkiet). Det kan särskilt nämnas att domstolen i det nu nämnda
avgörandet ansåg att det förhållandet att mannen under en flygtransport från Kenya
till Turkiet av säkerhetsskäl försågs med ögonbindel och belades med handfängsel
inte innebar en kränkning av artikel 3 i Europakonventionen.

Jag anser likväl att den behandling som AA och BB sammantaget fick utstå, från
det att de kläddes av genom att kläderna klipptes upp och de försågs med huvor på
Bromma flygplats till dess att de, alltjämt försedda med huvor och fängsel,
fastspända vid madrasser anlände till Kairo, måste karakteriseras som förnedrande.
Det kan inte uteslutas att behandlingen, även om den huvudsakligen må ha
motiverats av säkerhetsskäl, också kan ha haft till syfte att förnedra. Enligt min
uppfattning kan det därför ifrågasättas om inte verkställigheten genomfördes på ett
sätt som utgjorde en kränkning av artikel 3 i Europakonventionen. Oavsett hur det
förhåller sig med den saken, står det i vart fall klart att verkställigheten kom att
genomföras på ett inhumant och därmed oacceptabelt sätt.

Jag har tidigare konstaterat att det saknades rättsligt stöd för att låta de amerikanska
tjänstemännen vidta myndighetsåtgärder på svensk mark. Säkerhetspolisen borde
                                                                      Dnr 2169-2004    Sid 28 (29)




därför, som jag redan framhållit, på eftermiddagen den 18 december 2001 ha
reagerat när krav ställdes på att en säkerhetskontroll skulle genomföras. Som
framgått förhöll sig emellertid företrädare för Säkerhetspolisen passiva i denna
fråga. De befattningshavare som var närvarande på Bromma flygplats blev därför
överrumplade av kontrollens innebörd. Jag kan av det skälet – och med hänsyn till
att kontrollen genomfördes mycket snabbt – ha förståelse för att de närvarande
säkerhetspoliserna inte gjorde någon analys av de vidtagna åtgärdernas rätts-
enlighet. De borde emellertid, även utan en sådan analys, ha insett att det fanns skäl
att ingripa mot den inhumana behandling som AA och BB utsattes för.

Vissa andra omständigheter kan antas ha bidragit till att Säkerhetspolisen lät det
inträffade passera. För det första fanns det inte någon utpekad insatschef på
Bromma flygplats. Det fick till följd att ingen av de där närvarande svenska
befattningshavarna – vilka samtliga befann sig i en relativt underordnad tjänste-
ställning – upplevde sig vara ytterst ansvarig för verkställigheten. Också PP har
påtalat denna brist. Det kan inte uteslutas att ett befäl i relativt hög tjänsteställning
kunde ha påverkat skeendet. Nu uppvisade i stället de svenska säkerhetspoliserna
en påtaglig undfallenhet inför de amerikanska tjänstemännen. Den otydliga
organisationen från svenskt håll kan också ha bidragit till att de amerikanska
tjänstemännen inte ansåg sig behöva informera Säkerhetspolisen närmare om vad
som skulle komma att ske. För det andra går det inte att bortse från att de
närvarande säkerhetspoliserna kan ha känt sig pressade av att de visste att
regeringen beslutat om omedelbar verkställighet och att det från bl.a.
Utrikesdepartementets sida bedömts angeläget att verkställigheten skulle ske
samma dag som beslutet fattades.

Det är främst mot denna bakgrund som jag, om än med viss tvekan, valt att stanna
vid de kritiska uttalanden som förekommer i detta beslut.

3.3 Avslutande synpunkter
Det har förekommit uppgifter i den allmänna debatten enligt vilka det inträffade
skulle ha utgjort en av de första amerikanska fångtransporterna i jakten på förmo-
dade terrorister efter den 11 september 2001, och att de amerikanska tjänstemän
som deltog ingick i ett specialkommando som genomförde s.k. extraordinary
renditions. Med detta begrepp avses närmast det förhållandet att personer som
misstänks vara terrorister i hemlighet och utan lagstöd förs till vissa med USA
samarbetande stater för att där förhöras under brutala former. I t.ex. Seymour M.
Hersh, Chain of Command – The Road from 9/11 to Abu Ghraib, London 2004,
sägs om händelserna på Bromma flygplats bl.a. att “American operatives
participated in what amounted to the kidnapping of two Egyptians” (s. 53).

Min uppfattning är att verkställigheten av AA och BB inte kan betraktas som en
sådan transport. Det är viktigt att komma ihåg att Säkerhetspolisen bedrev visst
spanings- och utredningsarbete, att Migrationsverket utredde männens asyl-
ansökningar och, framför allt, att regeringen med stöd av utlänningslagen beslutade
att avslå AA:s och BB:s ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd och att de
                                                                    Dnr 2169-2004    Sid 29 (29)




båda männen skulle avvisas till sitt hemland. Det var alltså inte fråga om att
”amerikanska agenter” på egen hand förde bort de båda männen.

Vid internationellt polisiärt samarbete är det viktigt att beakta de rättsliga aspekter
och begränsningar som finns. Det är uppenbart att Säkerhetspolisen inte tillräckligt
väl övervägde vilka svårigheter som kunde vara förenade med att anta det
amerikanska erbjudandet. Jag har i beslutet redogjort för de betydande bristerna i
Säkerhetspolisens handläggning av verkställighetsärendet. Enligt min uppfattning
är den mest påfallande bristen den genomgående passivitet som Säkerhetspolisen
uppvisade. Denna brist, tillsammans med den omständigheten att det inte fanns
någon utpekad insatschef på Bromma flygplats, medförde som jag ser det att
Säkerhetspolisen förlorade kontrollen över händelseutvecklingen.

Jag har också framhållit att AA och BB kom att behandlas inhumant. Jag vill
understryka att en sådan behandling är främmande för svenskt polisarbete och inte
kan tolereras.

Utländska tjänstemän som biträder svensk polis här i landet är i princip inte
berättigade att utöva våld och får inte använda tvångsmedel. Om utländska
tjänstemän likväl vidtar sådana åtgärder eller, som i förevarande fall, går så långt
som till att handla på ett sätt som inte är godtagbart enligt vår rättsuppfattning skall
den svenska polisen omedelbart se till att åtgärderna avbryts. Jag anser att
Säkerhetspolisen i detta fall således borde ha avbrutit förfarandet. Verkställigheten
hade i så fall bort kunna genomföras med det flygplan som var berett till avfärd
påföljande dags morgon.

Jag finner slutligen skäl att kommentera vad säkerhetspolismännen KK och OO
anfört i yttranden som getts in till JO. De ger i viktiga avseenden inte uttryck för
självkritisk reflexion. Enligt deras uppfattning hade t.ex. Säkerhetspolisen kontroll
över verkställigheten. Dessutom har säkerhetspolismannen OO uppgett att
verkställigheten av AA och BB ”inte var så långtgående att den utsatte de berörda
för mer obehag än vad som kan anses nödvändigt utifrån den tjänsteåtgärd som
skulle verkställas”. Jag finner denna brist på ett eget kritiskt förhållningssätt
oroväckande, särskilt i en verksamhet som präglas av slutenhet och brist på insyn.
Jag noterar samtidigt med tillfredsställelse att PP å sin sida uttalat att det för honom
är främmande att anlita utländska luftfartyg med utländsk säkerhetspersonal på det
sätt som skett i ärendet.

Jag utgår från att Säkerhetspolisen vidtar kraftfulla åtgärder för att undvika en
upprepning av det inträffade. Som framgår av remissvaret har också redan ett
arbete med omorganisering av verksamheten, förstärkning av den interna
kontrollen och utbildning påbörjats. Till detta kommer Rikspolisstyrelsens nyligen
utfärdade föreskrifter och allmänna råd på området.

Med den synnerligen allvarliga kritik som jag finner anledning att rikta mot
Säkerhetspolisen avslutas ärendet.
