# "Fallet AA" - en granskning av bl.a. objektivitetsprincipens tillämpning under förundersökning och rättegång samt av Riksåklagarens handläggning av ett ärende gällande resning

JO 2006-07-07 dnr 2181-2005

## Beslut

BESLUT
                                                                        Datum             Dnr                     Sid
                                                                        2006-07-07        2181-2005             1 (52)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        ”Fallet AA” – en granskning av bl.a. objektivitetsprincipens tillämpning
                        under förundersökning och rättegång samt av Riksåklagarens
                        handläggning av ett ärende gällande resning

                        JO:s kritik i sammanfattning
                        Jag har vid den granskning som detta beslut inrymmer funnit anledning att
                        allvarligt kritisera kammaråklagaren BB för att ha brustit i objektivitet genom att

                             –    inte upplysa de misstänkta och försvararna om att det fanns utrednings-
                                  material som inte tagits in i förundersökningsprotokollet och för en
                                  närmast vilseledande uppgift i fråga om existensen av sådant ytterligare
                                  material,

                             –    inte i förundersökningsprotokollet redovisa visst utredningsmaterial av
                                  betydelse och för att på en punkt ha gjort ett ensidigt urval i den
                                  redovisning som gjordes,

                             –    inte lämna de misstänkta och försvararna information om de komplette-
                                  rande förundersökningsåtgärder som vidtogs i tiden efter tingsrättens dom.

                        Jag har vidare riktat mycket allvarlig kritik mot dåvarande vice riksåklagaren CC
                        bl.a. för att hon

                             –    handlagt frågan om återupptagande av förundersökningen på ett sätt som
                                  fördröjt ställningstagandet i frågan,

                             –    trots kännedom om en rad nya omständigheter som i vart fall sammantagna
                                  tveklöst gav upphov till tvivel på att hovrättens fällande dom var riktig,
                                  under alltför lång tid underlät att återuppta förundersökningen.

                        Hennes handlande och underlåtenhet är av särskilt allvarligt slag med hänsyn till att
                        de dömda avtjänade straff.

                        Jag har också funnit anledning att allvarligt kritisera främst befattningshavare vid
                        Polismyndigheten i Skåne för hanteringen av de dömdas framställningar om att få
                        del av utredningsmaterial. Det felaktiga handlandet har bl.a. bestått i att ombud för
                        en av de dömda fått oklara besked och i ett fall, genom polismästaren DD:s beslut,



 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                    Dnr 2181-2005   Sid 2 (52)




fått i sak felaktiga besked om vilka handlingar som förvarades hos
polismyndigheten.

Slutligen är jag kritisk till att de dömda inte senast i samband med att de fick del av
protokollet över den återupptagna förundersökningen informerades om att det
fanns ytterligare material i slasken och att de kunde få ta del av detta.

## Anmälan och bakgrund

Initiativet m.m.
I TV-programmet ”Uppdrag granskning” den 10 maj 2005 granskades vad som i
medierna betecknats som ”fallet AA”. ”AA”, som i programmet framträdde under
sitt riktiga namn, EE, hade i maj 2002 dömts till åtta års fängelse av Hovrätten över
Skåne och Blekinge för bl.a. sexuella övergrepp mot sin dotter, FF. I samma
rättegång dömdes även GG till fem och ett halvt års fängelse för sexuella
övergrepp mot samma flicka. Sedan Högsta domstolen beviljat resning i oktober
2004, frikändes EE och GG genom en dom meddelad av hovrätten den 21
december 2004. I TV-programmet gjordes gällande bl.a. att åklagare under
rättegången i tingsrätt och hovrätt undanhållit betydelsefulla uppgifter för försvaret,
att dåvarande vice riksåklagaren CC – trots att nya uppgifter framkom under tid när
de dömda avtjänade straff – under lång tid avstått från att återuppta
förundersökningen samt att försvaret till en början förvägrats att få ta del av allt
förundersökningsmaterial, främst sådant överskotts- eller sidomaterial som inte
tagits in i förundersökningsprotokollet (i vardagligt tal ofta kallat slasken). Jag har
valt att i huvudsak ansluta till detta vardagliga språkbruk.

Med anledning av dessa uppgifter beslutade jag den 13 maj 2005 att ta upp
åklagares handläggning till utredning i ett särskilt ärende.

Ett omfattande skriftligt material från bl.a. polisen, Åklagarmyndigheten och
Högsta domstolen infordrades och granskades.

Den 27 oktober 2005 beslutade jag att inte inleda förundersökning mot någon
befattningshavare som stod under min tillsyn då jag inte fann anledning att anta att
någon gjort sig skyldig till brott. Därefter begärdes upplysningar och yttrande från
Åklagarmyndigheten.

Vid genomgången av materialet noterades att EE och hans försvarare vid flera
tillfällen hos polisen begärt att få ta del av utredningsmaterial och vägrats detta. Jag
beslutade därför att också ta upp Polismyndighetens i Skåne handläggning av
framställningar om att få ta del av utredningsmaterial. Polismyndigheten
anmodades att lämna upplysningar och yttrande i saken.

Det bör redan inledningsvis nämnas att vid den tid då de händelser som är aktuella
i detta ärende inträffade var Riksåklagaren en egen myndighet inom
åklagarväsendet. Sedan den 1 januari 2005 är emellertid Åklagarmyndigheten en
enda myndighet under ledning av riksåklagaren.
                                                                      Dnr 2181-2005       Sid 3 (52)




”Fallet AA” i korthet
Händelseförloppet i fallet kan nu i efterhand och i yttersta korthet beskrivas enligt
följande.

EE åtalades för att vid ett flertal tillfällen ha utsatt sin dotter, FF, för brott. Han
skulle dels själv ha utsatt dottern för allvarliga vålds- och sexualbrott, dels ha
överlämnat henne till andra – bland dem GG, ”HH”och ”JJ” – som också begått
sådana brott mot henne. Flickan var då mellan 6 och 14 år gammal. Åtalet
grundades i allt väsentligt på FF:s berättelse.

Bland de uppgifter som FF lämnade under förundersökningen fanns bl.a. ett besök
på en ”porrklubb” där ”HH” arbetade, en beskrivning av ”HH:s” utseende och ett
övergrepp som ”HH” begått mot henne i Klippan. Trots efterforskningar kunde det
inte fastställas vilken porrklubb det kunde vara fråga om. Inte heller kunde ”HH”
identifieras eller brottsplatsen i Klippan lokaliseras.

Tingsrätten fann att det inte kunde råda något tvivel om att FF var trovärdig, fällde
EE och GG till ansvar på flertalet åtalspunkter och dömde dem till långa
fängelsestraff. Både de dömda och åklagaren överklagade tingsrättens dom.

Före och under tiden för huvudförhandlingen i hovrätten lämnade FF nya uppgifter,
bl.a. om ett övergrepp som ”HH” skulle ha tvingat henne till i Västervik och om ett
telefonnummer som hon använt för att komma i kontakt med ”HH”. Vid en s.k.
vallning i Västervik pekade FF ut en lägenhet som knappast kunde vara
brottsplatsen. Vid en fotokonfrontation pekade hon ut ”HH”, men personen i fråga
hade uppenbarligen inget med saken att skaffa. Telefonnumret visade sig tillhöra
ett företag som knappast kunde antas ha någon roll att spela i sammanhanget. De
misstänkta och deras försvarare informerades inte om de nya uppgifterna och
således inte heller domstolen.

Även hovrätten ansåg att det inte kunde råda något tvivel om att FF var trovärdig
och skärpte de utdömda straffen.

Sedan hovrättens dom vunnit laga kraft i juni 2002 framkom under hösten samma
år och våren 2003 en rad nya omständigheter, bland dem följande. I två brev tog FF
tillbaka sina beskyllningar mot EE och GG. Hon förnekade därefter först att hon
skrivit breven och påstod sedan att hon förmåtts skriva dem och att uppgifterna i
dem var osanna. I december 2002 pekade FF ut en bekant, ”JJ”, som ”HH” för att i
februari 2003 uppge att ”HH” var hennes egen mor, KK. I december 2002
berättade FF också att hon bevittnat ett slags ritualmord som ”HH” utfört; något
brottsoffer eller någon brottsplats kunde emellertid inte identifieras. – I februari
2003 redovisades också nära kopplingar mellan målet mot EE och GG och en
annan förundersökning som lagts ned.

Riksåklagaren fick successivt kännedom om de nya omständigheterna och hade i
maj 2003 kännedom om samtliga. Den 28 november samma år beslutade vice
riksåklagaren att återuppta förundersökningen.
                                                                   Dnr 2181-2005    Sid 4 (52)




I oktober 2004 beviljade Högsta domstolen resning på ansökan av EE och GG.
Genom dom i hovrätten i december 2004 frikändes de dömda.

JO:s granskning
Det aktuella målet har ur olika aspekter i skilda sammanhang varit föremål för
såväl myndigheters handläggning som allmän diskussion. Senast har fallet
granskats i Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt i rapporten ”Felaktigt dömda”
som utarbetats av en projektgrupp under ledning av professorn LL. I rapporten görs
bl.a. en kritisk genomgång av domstolarnas bevisvärdering i målet.

Mitt initiativ föranleddes främst av påståenden om att såväl åklagaren inför och
under den ordinära processen som riksåklagaren vid handläggning av frågan om
resning skulle ha handlat i strid med objektivitetsprincipen. Initiativet vidgades
därefter, som framgått, till att också avse polisens handläggning av de
framställningar om att få ta del av utredningsmaterial som ombud för de dömda
gjort. Mitt beslut behandlar således ingalunda ”fallet AA” ur alla aspekter.
Granskningen kan sammanfattningsvis sägas vara inriktad på att försöka besvara
frågor i tre olika avseenden.

För det första: Hur tillgodosågs de misstänktas rätt till insyn i den utredning som
skedde under förundersökning och rättegång i tingsrätt och hovrätt? Fick de
kännedom om allt relevant material?

För det andra: Hur hanterades hos Riksåklagaren de nya omständigheter som kom
fram efter hovrättens fällande dom? Kan riksåklagaren anses ha haft en skyldighet
att undersöka om det fanns förutsättningar för resning till förmån för de dömda?
Borde förundersökningen ha återupptagits tidigare än som skedde?

För det tredje: Hur hanterade polis och åklagare framställningar från de dömdas
ombud om att få ta del av utredningsmaterial?

Allmänt om objektivitetsprincipen och den misstänktes rätt till ett
effektivt försvar
Ett flertal bestämmelser i rättegångsbalken syftar ytterst till att en oskyldig person
inte skall kunna dömas för brott. Det finns därför en rad regler som skall göra det
möjligt för en misstänkt att försvara sig mot anklagelser för brott och som ställer
krav på hur de brottsutredande myndigheterna bedriver sitt arbete. Även av artikel
6 i Europakonventionen – och inte minst av de avgöranden rörande dess tolkning
som meddelats av Europadomstolen – framgår bestämda krav i dessa avseenden.

Vad som främst aktualiseras i detta ärende är två delvis sammanhängande aspekter
på en rättvis rättegång, nämligen dels den för åklagare gällande objektivitets-
principen, dels den misstänktes och försvararens rätt till insyn under förunder-
sökning och rättegång.

I 23 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) föreskrivs att vid en förundersökning skall inte
blott de omständigheter, som talar emot den misstänkte, utan även de som är
                                                                      Dnr 2181-2005     Sid 5 (52)




gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratas.
Undersökningen bör så bedrivas att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller
får vidkännas kostnad eller olägenhet.

En förundersökning skall således bedrivas med objektivitet. Omständigheter och
bevis skall tillvaratas oavsett om de är till den misstänktes nackdel eller till hans
fördel. Objektivitetskravet innebär t.ex. att, om undersökningsledaren låter inhämta
viss utredning som talar till den misstänktes förmån, denna utredning inte får hållas
utanför förundersökningen (Peter Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 23:21). Enligt
min uppfattning bör objektivitetskravet förstås också i den bemärkelsen, att även
omständigheter som inte entydigt talar till den misstänktes förmån men som skulle
kunna vara av betydelse för hans försvar skall tas till vara och redovisas.

Av bestämmelsen i 23 kap. 4 § RB framgår inte annat än att objektivitetsprincipen
gäller under förundersökningen. Per-Olof Ekelöf har uttalat att enligt hans mening
gäller den också under huvudförhandlingen (Rättegång I, 7:e uppl., s. 66). Enligt
Thomas Bring m.fl. gäller objektivitetsprincipen, formulerad i 20 kap. 2 § tredje
stycket RB, av vilken följer att åklagare i högre rätt kan fullfölja talan även till den
misstänktes förmån, och 23 kap. 4 § RB, för både polis och åklagare såväl före som
under rättegången (Förundersökning, 3:e uppl., s. 70). Samma uppfattning har
också framförts av Maths Heuman i Brottets beivrande där han uttalar att åklagaren
är förpliktad till objektivitet också vid fattandet av beslut i åtalsfrågan och att
åklagarens objektivitet bör vara för handen under samtliga faser av domstols-
förfarandet (s. 123 och 126). JO har tidigare uttalat att objektivitetsprincipen också
gäller som utgångspunkt när ställning skall tas till om förundersökning bör
återupptas sedan en fällande dom i brottmål vunnit laga kraft (JO 2000/01 s. 69).

I och med att åklagaren fattar beslut om att väcka åtal har han tagit ställning i
skuldfrågan och det är naturligt att åklagaren under en huvudförhandling främst
argumenterar för det åtal han väckt. När en misstänkt biträds av försvarare är det
också givetvis denne som i första hand har till uppgift att belysa de förhållanden
som talar till förmån för den tilltalade. Om en misstänkt har en försvarare bidrar
detta även till att principen om parternas likställdhet i många brottmål bättre kan
upprätthållas.

Det får emellertid anses vara ett krav att åklagaren även under huvudförhandlingen
förhåller sig objektiv och griper in för att undvika att en person felaktigt döms för
ett brott. I de mål där en tilltalad inte biträds av försvarare är det av särskild vikt att
åklagaren under processen även belyser de delar av materialet som talar till den
tilltalades fördel.

Oavsett om en försvarare är närvarande eller inte har emellertid åklagaren alltid en
redovisningsplikt som följer av objektivitetsprincipen. Detta innebär att fakta som
gynnar försvaret och som framkommer under förundersökningen eller därefter inte
kan undanhållas försvaret och domstolen (jfr Bring m.fl., a.a., s. 71).
                                                                     Dnr 2181-2005    Sid 6 (52)




Jag delar den ståndpunkt som intagits i doktrinen att objektivitetsprincipen gäller
under hela rättsprocessen. Åklagaruppgiften består ytterst i att på statsmaktens
uppdrag verka för det allmänna intresset av att enskilda som begår brott lagförs och
straffas. Åklagar- och polisväsendena förfogar över avsevärda av staten tilldelade
resurser för det ändamålet. Staten har emellertid inte något legitimt straffanspråk
annat än i förhållande till den mot vilken det föreligger övertygande bevisning i
skuldfrågan. Det är visserligen i sista hand domstolen som har att avgöra om så är
fallet. Det hindrar emellertid inte att var och en som anförtrotts ett uppdrag som
syftar till att fullfölja statens anspråk på att straffa den som begått brott måste iaktta
objektivitet och saklighet i sin verksamhet. Det gäller vid utredningen av om brott
har begåtts och av vem som i så fall bär det straffrättsliga ansvaret, vid bedöm-
ningen av om åtal skall väckas och av hur det i så fall bör utformas, vid utförandet
av talan inför domstol liksom vid prövning av om nya omständigheter eller bevis
kan tala för att en fällande brottmålsdom som vunnit laga kraft är oriktig.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall var och en, vid prövningen av hans
civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara
berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en
oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Vidare gäller att var och
en som blivit anklagad för brott har vissa minimirättigheter, bl.a. att få tillräcklig
tid och möjlighet att förbereda sitt försvar (artikel 6.3 b).

Den grundläggande rättigheten i artikel 6 är rätten till en rättvis rättegång, ofta
betecknad som rätten till fair trial. I brottmål skall processen grundas på principen
att den som är oskyldig inte skall kunna dömas för brott, och för att denna princip
skall få ett reellt innehåll måste den tilltalade tillerkännas de rättigheter som kan
anses nödvändiga för att han skall kunna försvara sig på ett fullgott sätt.
Utmärkande för en rättvis rättegång är att parterna är likställda i processen och att
proceduren inte gynnar den ene på den andres bekostnad. Principen om parternas
likställdhet (equality of arms) gäller inte bara i tvistemål utan också i brottmål där
emellertid innebörden av principen är en annan. Vad som krävs i brottmål är inte
att den tilltalade och åklagaren skall ha samma processuella rättigheter utan att den
tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför
domstolen. Att den tilltalade i vissa avseenden favoriseras (in dubio pro reo) är i
själva verket nödvändigt för att eliminera risken för att han befinns skyldig till ett
brott som han inte har begått. Principen om ett kontradiktoriskt förfarande
(adversial procedure) har ett nära samband med principen om parternas likställdhet,
eftersom det kontradiktoriska förfarandet syftar till att garantera att båda parter får
kännedom om allt material i processen, får tillfälle att framföra sina synpunkter på
detta material samt har lika goda möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin
talan i processen (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2:a
uppl., s. 194 ff.).
                                                                  Dnr 2181-2005   Sid 7 (52)




Handläggningen vid åklagarkammaren i Helsingborg
Händelseförloppet fram till hovrättens fällande dom
Sedan FF, född år 1985, under tid som hon var placerad på behandlingshem,
berättat bl.a. för en där verksam terapeut att hon utsatts för sexuella övergrepp
gjordes en polisanmälan hos Polismyndigheten i Jönköpings län av
socialförvaltningen i Värnamo kommun. I maj 2000 inleddes förundersökning
rörande misstanke om grov våldtäkt. Övergreppen skulle ha ägt rum från det att FF
var ca 6 år gammal till dess hon fyllde 14 år. Förutom att fadern, EE, skulle ha
utnyttjat FF, berättade hon också att han skulle ha medverkat till att andra personer
hade utnyttjat henne sexuellt. FF namngav tre män och en kvinna som
gärningsmän. Under våren 2001 övertogs förundersökningsledningen av
kammaråklagaren BB vid åklagarkammaren i Helsingborg. Hon kom att biträdas
av polisinspektörerna MM och NN vid Polismyndigheten i Skåne.

Under förundersökningen hölls ett flertal förhör med FF. Två av de män som FF
uppgett skulle ha utsatt henne för brott, utöver hennes far, identifierades. Försök
gjordes också att identifiera de övriga två uppgivna gärningsmännen, ”JJ” och
”HH”. Detta lyckades emellertid inte. Polismyndigheten i Skåne begärde och fick i
dessa delar hjälp från andra polismyndigheter, bl.a. Polismyndigheten i Stockholms
län, där man framför allt sökte efter en ”porrklubb” där ”HH” skulle ha arbetat.
Polisen lyckades emellertid inte fastställa vilken klubb det skulle ha varit fråga om.
Polisen gjorde också försök att finna uppgivna brottsplatser i såväl Klippan som
Höganäs, dock utan att kunna fastställa var övergreppen skulle ha ägt rum eller
utan att kunna knyta några av ”gärningsmännen” till de adresser som FF sade sig
känna igen som brottsplatser. Med hänsyn till att FF flyttat åtskilliga gånger under
de år då övergreppen skulle ha ägt rum lades även resurser på att kartlägga hennes
och familjens boendeförhållanden. FF läkarundersöktes och åtskilliga förhör hölls
med personer i hennes omgivning.

I september 2001 anhölls och häktades FF:s far och de två andra identifierade
männen, GG och OO. Den 22 november 2001 väckte BB åtal mot dem. Åtalet
omfattade 17 åtalspunkter och avsåg misshandel samt sexuella övergrepp vid ett
tillfälle år 1992, vid upprepade tillfällen från april 1993 till försommaren 1995 och
slutligen vid ett tillfälle under år 1999. Förundersökningen fortsatte i den del den
avsåg ytterligare gärningsmän, bland dem ”HH”.

I samband med att förundersökningen avslutades mot EE, GG och OO
sammanställdes ett preliminärt förundersökningsprotokoll som den 13 november
2001 skriftligen delgavs de misstänkta och deras försvarare. Av en utrednings-
anteckning framgår att BB bestämde vilket utredningsmaterial som skulle tas med i
protokollet. Det angavs i protokollet att undersökningsprotokoll beträffande
beslagtaget gods inte redovisades då de inte tillförde utredningen något av intresse.
I övrigt fanns inte någon uppgift om att det fanns ytterligare material som inte hade
tagits med i protokollet.
                                                                    Dnr 2181-2005    Sid 8 (52)




Huvudförhandlingen i tingsrätten påbörjades i november 2001 och pågick under
flera dagar. Dom i målet meddelades beträffande EE och OO den 15 januari 2002.
Tingsrätten ogillade några åtalspunkter men dömde EE till sex års fängelse för bl.a.
ett flertal fall av sexuella övergrepp. OO frikändes. Den 8 februari 2002 dömdes
GG till fem års fängelse för sexuella övergrepp mot FF. Även såvitt avsåg honom
ogillade tingsrätten några åtalspunkter.

Tingsrätten konstaterade i sina domskäl att bevisningen i huvudsak inskränkte sig
till målsägandens uppgifter. Vid bedömningen av hennes trovärdighet tog
tingsrätten fasta på vad som iakttagits under de långa och ingående förhör som
hållits med henne samt vad terapeuten uppgett när denne hörts som vittne.
Sammanfattningsvis fann tingsrätten att det inte kunde råda någon tvekan om att
FF var trovärdig. Tingsrätten resonerade därefter beträffande varje åtalspunkt kring
frågan om uppgifternas tillförlitlighet och ansåg på flera punkter att FF:s berättelse
var så tillförlitlig att den räckte för fällande dom. På några punkter fann emellertid
tingsrätten att enbart FF:s berättelser inte kunde läggas till grund för fällande dom.
Detta gällde t.ex. de övergrepp som skulle ha ägt rum i Klippan där FF lämnat
alltför olika uppgifter under polisförhör och förhören i domstolen (åtalspunkterna
7–8). Tingsrätten ogillade även de åtal (åtalspunkterna 16–17) som avsåg att EE
skulle ha medverkat till att ”HH” kunnat utnyttja FF sexuellt i bl.a. Klippan.

Såväl EE och GG som BB överklagade domarna.

Den 8 februari 2002 begärde EE:s offentlige försvarare, advokaten PP, att
ytterligare fyra förhör skulle hållas inför förhandlingen i hovrätten, bl.a. skulle en
pojkvän till FF höras om sin eventuella sexuella relation med henne. Med
anledning av PP:s begäran hölls ytterligare förhör och ett tilläggsprotokoll
upprättades den 26 februari 2002 som skickades till de misstänkta och deras
försvarare.

Under den tid som förflöt mellan tingsrättens dom och avslutandet av
huvudförhandlingen i hovrätten vidtogs också flera förundersökningsåtgärder för
att identifiera ”HH”. Förhör hölls med FF med anledning av att hon berättat att hon
träffat ”HH” vid fler tillfällen än hon tidigare uppgett, bl.a. i Västervik. En s.k.
vallning med FF genomfördes i Västervik för att identifiera den lägenhet där de
skulle ha träffats och där ”HH” även skulle ha utsatt FF för övergrepp. Den
lägenhet som FF därvid pekade ut bedömdes emellertid inte kunna utgöra
brottsplatsen. Det företogs också en fotokonfrontation vid vilken FF pekade ut en
kvinna såsom varande ”HH”. Personen i fråga kunde inte ha något med saken att
skaffa. Vidare vidtogs åtgärder för att försöka spåra ”HH” med hjälp av ett
telefonnummer som FF lämnat uppgift om. Telefonnumret visade sig emellertid
tillhöra ett företag som bedömdes inte kunna ha någon roll att spela i
sammanhanget. FF tillfrågades i ett av förhören om sin relation med den ovan
nämnda pojkvännen.
                                                                        Dnr 2181-2005    Sid 9 (52)




De misstänkta och deras försvarare informerades inte om att dessa utrednings-
åtgärder hade vidtagits.

Förhandlingen i hovrätten påbörjades den 6 mars 2002 och pågick även den i flera
dagar. Under sakframställningen upplyste BB att förundersökningen beträffande
icke identifierade gärningsmän fortsatte. Hon uppgav inte vilka åtgärder som
vidtagits eller var planerade. Varken domstolen eller försvararna ställde dock några
frågor i detta avseende. Hovrätten meddelade dom den 3 maj 2002. Hovrätten fann
att FF var trovärdig och gjorde, liksom tingsrätten, för varje gärningspåstående en

## Bedömning

bedömning av tillförlitligheten av hennes uppgifter. EE och GG dömdes för
ytterligare gärningar och längre fängelsestraff utmättes. OO frikändes.

JO:s remiss
        Såvitt avser handläggningen av förundersökningen vid åklagarkammaren i
        Helsingborg anmodades Åklagarmyndigheten i remissen att lämna upplysningar och
        yttra sig i följande avseenden.
        – Vilka överväganden föregick BB:s ställningstagande i fråga om vilka handlingar
        som skulle tas med i det ursprungliga förundersökningsprotokollet och på vilket sätt
        underrättades de misstänkta och deras försvarare om vad som i övrigt förekommit
        under förundersökningen innan beslut i åtalsfrågan fattades? I förekommande fall
        önskades besked om hur underrättelsen dokumenterades.
        I redogörelsen skulle särskilt anges vilka överväganden som gjordes beträffande
        material med anknytning till målsägandens uppgifter om besök på en ”porrklubb”,
        försöken att identifiera en person som målsäganden kallat ”HH” och försöken att
        lokalisera en brottsplats i Klippan.
        – I vilken utsträckning och på vilket sätt underrättades de misstänkta och deras
        försvarare om vad som framkom i samband med de förundersökningsåtgärder som
        vidtogs i tiden mellan tingsrättsförhandlingen och hovrättsförhandlingens
        avslutande?
        I redogörelsen skulle särskilt anges vilka överväganden som gjordes beträffande
        material med anknytning till målsägandens uppgifter att hon träffat ”HH” vid
        ytterligare två tillfällen – i Västervik och på Öland – hennes utpekande av ”HH” vid
        en fotokonfrontation och förekomsten av ett telefonnummer till ”HH”. Vidare skulle
        de överväganden anges som gjordes beträffande det förhör i vilket målsäganden
        tillfrågades om sin relation med en jämnårig pojke med anledning av att en av
        försvararna begärt komplettering gällande den kontakten. I förekommande fall
        önskades även här besked om hur underrättelsen dokumenterades.
Granskningens inriktning
Den misstänktes och försvararens rätt till insyn i den utredning som polis och
åklagare bedrivit är, som redan framhållits, av central betydelse för den misstänktes
möjligheter att försvara sig och därmed för en rättvis rättegång. Eftersom det är
polis och åklagare som besitter all information ankommer det på förundersöknings-
ledaren att med iakttagande av objektivitetsprincipen tillgodose denna rätt.

De frågeställningar som behandlas i detta avsnitt är således i korthet följande.

    –    Informerade BB de misstänkta och deras försvarare om att det fanns
         ytterligare utredningsmaterial som inte tagits in i
         förundersökningsprotokollet?
                                                                    Dnr 2181-2005    Sid 10 (52)




    –   Skedde urvalet av vad som skulle redovisas i förundersökningsprotokollet
        på ett objektivt och rättvisande sätt?

    –   Informerade BB de misstänkta och deras försvarare om de ytterligare
        utredningsåtgärder som vidtogs efter huvudförhandlingen i tingsrätten?

Rättslig reglering
Av 23 kap. 1 § RB framgår att en förundersökning skall inledas så snart det på
grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör
under allmänt åtal har förövats. Under förundersökning skall enligt 23 kap. 2 § RB
utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl
föreligger för åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevisningen vid
huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang.

Enligt 23 kap. 18 § RB första stycket skall, när en förundersökning kommit så långt
att någon skäligen kan misstänkas för brottet, denne underrättas om
brottsmisstanken då han hörs. Den misstänkte och hans försvarare har, enligt
samma lagrum, rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för

## Utredning

utredningen, ta del av vad som förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt
att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser
nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och
hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas,
innan detta har skett.

Syftet med att den misstänkte underrättas om brottsmisstanken är att han skall
kunna utnyttja sin rätt till biträde av försvarare och även i övrigt ta till vara sina
intressen. Underrättelsen bildar också startpunkten för den misstänktes möjlighet
till insyn i förundersökningen.

Rätten att ta del av vad som förekommit vid undersökningen, att yttra sig över
materialet och att ange den utredning som man från försvarets sida anser önskvärd
är av grundläggande betydelse för att den misstänktes intressen skall kunna
tillgodoses. Rätten att ta del av vad som förekommit innebär emellertid inte någon
rättighet att få ta del av eller få avskrift eller kopia av de handlingar i vilka
uppgiften finns. Riksåklagaren har framhållit att den successiva insynen kan
fullgöras på olika sätt och måste grundas på allmänna överväganden och ske på ett
med hänsyn till utredningen lämpligt sätt (RÅ Metodfrågor 1995:2 s. 42).

Förundersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet (1 a §
FUK). Det är förundersökningsledaren som under en pågående förundersökning
har att pröva om uppgifter kan lämnas till den misstänkte och som därvid har att
kunna motivera varför ett röjande av en viss uppgift skulle vara till nackdel för
utredningen (JO 1992/93 s. 202). Förundersökningsledaren bär också det yttersta
ansvaret för att slutdelgivningen går rätt till (jfr JO 1996/97 s. 64).
                                                                    Dnr 2181-2005   Sid 11 (52)




Den underrättelse som skall ske innan åtal beslutas brukar betecknas slutdel-
givning. Underrättelseskyldigheten syftar ytterst till att ge den misstänkte en
möjlighet att förhindra ett obefogat åtal (jfr JO 1956 s. 86).

Det framgår inte av 23 kap. 18 § RB hur underrättelsen skall utformas eller på
vilket sätt den misstänkte och hans försvarare skall få tillfälle att ta del av
materialet. Ett vanligt förfarande är att den misstänkte och hans försvarare i
anslutning till att de underrättas om sin rätt får var sitt exemplar av det preliminära
förundersökningsprotokollet. Om materialet är mycket omfattande kan man välja
den lösningen att den misstänkte och hans försvarare ges upplysning om hur och
när de kan få tillfälle att ta del av materialet i t.ex. polismyndighetens lokaler (se
bl.a. JO 1996/97 s. 74).

Det är inte alltid nödvändigt att underrättelsen formligen delges enligt delgivnings-
lagen. Bestämmelser om förfarandet vid underrättelsen finns i 12 a § förunder-
sökningskungörelsen (1947:948, FUK). Där framgår bl.a. att underrättelse skall
delges den misstänkte enligt delgivningslagen om det för brottet är föreskrivet
svårare straff än fängelse sex månader.

I 23 kap. 21 § första stycket RB föreskrivs att det vid förundersökningen skall föras
protokoll över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen. Av fjärde
stycket framgår att så snart åtal har beslutats har den misstänkte eller hans
försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll från förundersökningen.
Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan
särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.

Det som är betydelselöst för utredningen skall inte tas med i protokollet. Vid
bedömningen av vilka uppgifter som kan anses vara utan betydelse är det viktigt att
den i 23 kap. 4 § föreskrivna objektivitetsprincipen beaktas. Den som för
protokollet måste alltså vara uppmärksam på att det inte ur protokollet utmönstras
uppgifter som ur försvarets synvinkel kan framstå som betydelsefulla. Den
omständigheten att någon som hörs under förundersökningen inte har några
upplysningar att lämna är inte alltid betydelselös för utredningen och för försvaret
(Fitger, a.a., del 2, s. 23:72).

I 20–23 §§ FUK finns närmare bestämmelser om protokollet. Där stadgas bl.a. att i
protokollet skall antecknas utsagor av hörda personer samt erforderliga upplys-
ningar om dem och att protokollet skall avfattas så att det ger en trogen bild av vad
som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet (20 och 22 §§).
Vidare föreskrivs att innan åklagare fattar beslut i åtalsfrågan skall protokollet över
den förundersökning som verkställts före beslutet ha erhållit slutlig avfattning
(23 §).

Bestämmelserna i 23 kap. 21 § fjärde stycket RB torde i princip omfatta även
sådant material som ansetts vara betydelselöst och därför inte tagits med i
protokollet (jfr JO 1964 s. 212). Om annat inte överenskommits bör åklagaren till
försvararen överlämna ett likadant exemplar av förundersökningsprotokollet som
                                                                      Dnr 2181-2005     Sid 12 (52)




det som ges in till domstolen (RÅFS 1988:2). Om vissa delar av materialet avskiljts
från protokollet och försvararen vill ta del av detta, får han vända sig till åklagaren.
Åklagaren bör på ett sådant exemplar av protokollet som inte är fullständigt
markera detta genom en anteckning eller stämpel på framsidan av protokollet
(Fitger, a.a., del 2, s. 23:74 d). Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande erinrat om att
RÅFS 1988:2 har upphört att gälla men att dess innehåll i sak har fortsatt giltighet.

I JO 1964 s. 212 var frågan om förhör med målsäganden redovisats på ett korrekt
sätt föremål för JO:s granskning. I den aktuella förundersökningen hade tre förhör
hållits med målsäganden. Uppgifterna från två av förhören redovisades i
förundersökningsprotokollet endast i en kort sammanfattning medan ett av
förhören var fullständigt återgivet. I beslutet uttalade JO Bexelius bl.a. följande.
      ”… bedömningen, om en utsaga är av betydelse eller icke, (bör självfallet) ske under
      beaktande av att i förundersökningsprotokollet skall redovisas inte endast material
      som stöder ett åtalsbeslut utan även material som kan tänkas tala till den misstänktes
      förmån. Denna synpunkt bör föranleda en undersökningsledare att iaktta varsamhet
      när han vid förundersökningsprotokolls utformning utmönstrar material såsom utan
      betydelse för utredningen, ty han kan icke alltid påräkna att han fullt ut överblickar
      vad som från försvarets synpunkt kan framstå som betydelsefullt … (Det må fram-
      hållas) att det är av värde att … det i förundersökningsprotokollet klart markeras att
      visst utredningsmaterial sovrats bort. En försvarare kan då, om han finner sakens
      beskaffenhet så påkalla, begära att få del av det i protokollet redovisade materialet.
      Är han förordnad redan under förundersökningsskedet, är han – enligt vad som följer
      av ordalagen i 23 kap. 18 § RB – berättigad att få taga del av allt vad som före-
      kommit vid undersökningen, oavsett om alla detaljer i detta material komma att
      inflyta i förundersökningsprotokollet eller ej. Blir han förordnad senare bör han av
      uppenbara skäl inte vara sämre ställd i detta hänseende, även om det då får anses
      ankomma på honom själv att ta erforderligt initiativ.”
Det kan nämnas att Riksåklagaren ansett att det således inte är möjligt att undan-
hålla sådant som finns i utredningen även om undersökningsledaren anser att det av
olika skäl inte bör ingå i förundersökningsprotokollet. En utsaga från ett vittne,
som endast lämnar för den misstänkte besvärande omständigheter, kan alltså inte
undanhållas därför att åklagaren inte avser att höra vittnet i den kommande
rättegången på grund av risk för övergrepp (RÅ Metodfrågor 95:2 s. 48). Det finns
inte något krav på att den misstänkte och hans försvarare faktiskt tar del av
utredningen utan det räcker att de underrättas om sin möjlighet att ta del av
utredningen och om när och hur det kan ske (JO 1967 s. 83).

Från Europadomstolens praxis kan nämnas, som redan inledningsvis framhållits,
att domstolen ansett det vara grundläggande för rätten till en rättvis rättegång att
denna är kontradiktorisk och att åklagare och försvar är likställda i processuellt
hänseende. Rätten till en kontradiktorisk process innebär i brottmål att både
åklagare och försvarare måste ges möjlighet att ha kännedom om och yttra sig över
vad den andra parten har anfört och över bevisning som presenterats av motparten
(dom den 28 augusti 1991 i målet Brandstetter mot Österrike). Det åligger vidare
åklagaren att låta försvaret ta del av all bevisning som åklagaren innehar oavsett
om den talar till den misstänktes förmån eller nackdel (dom den 16 december 1992
i målet Edwards mot Storbritannien). Den misstänktes rätt till insyn är visserligen
                                                                   Dnr 2181-2005    Sid 13 (52)




inte absolut. Motstående intressen som kan behöva beaktas är bl.a. risk för
hämndaktioner mot vittnen, skydd för andra individers grundläggande rättigheter
och skydd för polisiära utredningsmetoder (domar den 26 mars 1996 i målet
Doorson mot Nederländerna och den 23 april 1997 i målet Van Mechelen m.fl. mot
Nederländerna). I de båda sistnämnda avgörandena slås emellertid fast att de
svårigheter som kan drabba försvaret genom en begränsning av dess rättigheter på
ett fullgott sätt måste motverkas genom andra processuella arrangemang. Det kan i
vart fall inte komma i fråga att åklagaren själv, efter en avvägning mellan
försvarets intressen och det allmänna intresset av att hemlighålla viss information,
avgör om försvaret skall beredas insyn eller ej. En sådan prövning måste i
förekommande fall göras av den domstol som har att pröva brottmålet i sak (dom
den 16 februari 2000 i målet Rowe och Davis mot Storbritannien).

Vidare kan nämnas att i det nyss nämnda målet Brandstetter mot Österrike gjorde
regeringen gällande att försvararen på grund av en i Österrike väl etablerad praxis
måste ha känt till existensen av ett visst dokument och därför kunde ha begärt att få
ta del av det. Domstolen fann att denna praxis fordrade vaksamhet och
ansträngning från försvarets sida och därför inte tillräckligt tillgodosåg den
tilltalades rätt till insyn.

I de fall en förundersökning inte leder till att åklagaren beslutar att väcka åtal har
varken den misstänkte eller hans försvarare någon ovillkorlig rätt att enligt 23 kap.
18 § RB ta del av uppgifter ur den nedlagda förundersökningen. Detta gäller
oavsett om åklagaren fattat beslut om att lägga ned förundersökningen eller att inte
väcka åtal liksom om förundersökningen lett fram till åtal i någon annan del (prop.
1986/87:89 s. 145). Den misstänktes insynsrätt enligt 23 kap. 18 § synes ha upphört
att gälla i dessa situationer eftersom det inte kan anses kvarstå någon misstanke (jfr
JO 1999/2000 s. 392). Den misstänkte och hans försvarare har inte heller någon rätt
att ta del av sådant material som enbart avser någon annan misstänkt (Fitger, a.a.,
23:74 d).

Om ytterligare utredning erfordras sedan åtal väckts följer av 23 kap. 23 § RB att
övriga bestämmelser i 23 kap. skall gälla i tillämpliga delar. Detta innebär bl.a. att
den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att ta del av vad som
förekommit under den kompletterande utredningen innan materialet ges in till
rätten liksom att objektivitetsprincipen skall tillämpas.

JO:s bedömning
Slutdelgivningen
Förundersökningen såvitt avsåg EE, GG och OO (i det följande EE m.fl.)
avslutades under hösten 2001 och åklagaren väckte åtal mot dem den 22 november
samma år. I samband med att förundersökningen avslutades sammanställdes ett
preliminärt förundersökningsprotokoll som delgavs såväl de misstänkta som deras
försvarare. Förundersökningen fortsatte därefter i de delar den avsåg andra icke
identifierade gärningsmän, i första hand de som av FF kallats ”HH” och ”JJ”.
                                                                    Dnr 2181-2005   Sid 14 (52)




BB har uppgett att utgångspunkten vid sammanställandet av
förundersökningsprotokollet var att allt utredningsmaterial som tagits fram under
förundersökningen och som rörde misstankarna mot EE m.fl. skulle ingå. Material
som hon bedömde inte tillförde utredningen något togs emellertid inte med,
exempelvis promemorior och utredningsanteckningar av innebörd att en viss
person inte kunnat lämna uppgifter i saken. Dokument som hade karaktären av
spaningsmaterial samt underlag beträffande okända gärningsmän redovisades inte
heller för att inte äventyra den fortsatta förundersökningen, trots att en del av det
materialet enligt BB:s uppfattning hade kunnat användas för att stärka
målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet.

BB har vidare uppgett att delgivningen av förundersökningen skedde i två steg. På
begäran av en av försvararna översändes först utskrifter av målsägandeförhören per
post. Det sammanställda förundersökningsprotokollet överlämnades senare utan
särskild underrättelse om att det i ärendet också fanns en slask. BB har i denna del
anfört att det inte bedömdes som nödvändigt med hänsyn till att de misstänkta
biträddes av erfarna offentliga försvarare. Däremot upplystes muntligen att
videoupptagningar från förhör med målsäganden fanns att tillgå.

Innan åtal väcks skall, som framgått, slutdelgivning ske. Senast vid den tidpunkten
skall den misstänkte och försvararen få tillfälle att ta del av hela utredningen. Syftet
med den åtgärden är, som tidigare sagts, ytterst att ge den misstänkte en möjlighet
att förhindra obefogade åtal men givetvis också att ge den misstänkte och
försvararen möjlighet att korrigera missuppfattningar, kräva ytterligare utrednings-
åtgärder och förbereda sitt försvar inför en kommande rättegång. Det är vanligt
förekommande att slutdelgivningen, som i det aktuella fallet, sker genom att den
misstänkte och försvararen får del av ett preliminärt förundersökningsprotokoll.
Det är också vanligt att protokollet sammanställs så att endast de handlingar som
bedöms vara av betydelse för utredningen tas med, medan andra handlingar och
uppgifter sorteras bort.

För att rätten att ta del av hela utredningen inte skall bli en chimär fordras
emellertid att den misstänkte och försvararen får klart för sig om det, utöver de
handlingar som förevisas dem antingen i ett preliminärt förundersökningsprotokoll
eller på annat sätt, finns ytterligare material. Om ingen sådan information ges
ligger det nära till hands att den som underrättas drar slutsatsen att det redovisade
materialet innefattar allt som förekommit under förundersökningen. Det måste
således framgå av t.ex. det preliminära förundersökningsprotokollet att handlingar
som åklagaren bedömt sakna betydelse har sorterats bort. Detta gäller oavsett om
den misstänkte företräds av en erfaren försvarare eller inte. Att underlåta att lämna
sådan information strider inte bara mot 23 kap. 18 § RB utan står också, enligt min
uppfattning, i strid med artikel 6 i Europakonventionen (se främst domarna i de
tidigare nämnda målen Edwards mot Storbritannien och Brandstetter mot
Österrike). När den misstänkte och hans försvarare väl informerats om att
ytterligare utredningsmaterial finns kan de avgöra om de vill ta del av detta eller
inte.
                                                                     Dnr 2181-2005    Sid 15 (52)




I förevarande fall hade det på försättsbladet till det preliminära förundersöknings-
protokollet antecknats att undersökningsprotokoll beträffande beslagtaget gods inte
redovisades då de inte tillförde utredningen något. Därutöver fanns inte någon
uppgift om att ytterligare material hade sorterats bort. För mig framstår denna
upplysning som närmast vilseledande. Den kunde föranleda slutsatsen att inget
annat material än vissa uppgifter om beslagtaget gods hade sorterats bort.

Jag noterar att riksåklagaren i sitt yttrande tillkännagett sin avsikt att utarbeta
riktlinjer för hur den misstänkte och försvaret skall informeras om utrednings-
material som inte tagits in i förundersökningsprotokollet. Det finns, som
riksåklagaren påpekat, särskilt i vissa slag av ärenden avgränsningsproblem som
kan behandlas inom ramen för sådana riktlinjer. Frågan är emellertid hur tydliga
anvisningar som kan ges. Vilka avgränsningar som kan behöva göras måste kanske
till slut bli en fråga för den enskilde förundersökningsledarens omdöme och
bedömning. Det viktiga är att den som gör bedömningen vinnlägger sig om att
iaktta objektivitetsprincipen och att inte någon uppgift som skulle kunna ha
betydelse för frågan om den misstänktes skuld förblir okänd för försvaret.

Sammanfattningsvis finner jag anledning till kritik mot BB för att hon inte
informerade de misstänkta och deras försvarare om att det fanns ytterligare
utredningsmaterial som inte tagits in i förundersökningsprotokollet. Den uppgift
som likväl lämnades i detta avseende var närmast ägnad att vilseleda de misstänkta
och försvararna.

Förundersökningsledarens urval av handlingar att ingå i förundersöknings-
protokollet
Förundersökningen var som framgått mycket omfattande. Min granskning i ärendet
har uteslutande inriktats på det material som i stället för att ingå i
förundersökningsprotokollet fördes till slasken. Även detta material har varit
omfattande. Att i ett tillsynsärende som det aktuella granska varje enskilt
övervägande låter sig inte göras. Dessutom kan konstateras att visst material som
fanns i slasken är av sådant slag att det förefaller korrekt att det inte togs in i
förundersökningsprotokollet.

Min granskning har begränsat sig till handlingar och uppgifter rörande försöken att
lokalisera en brottsplats i Klippan liksom försöken att identifiera ”HH” och de
åtgärder som vidtogs för att finna en porrklubb som målsäganden skulle ha besökt
tillsammans med fadern och där de skulle ha träffat ”HH”. Detta material har
återfunnits i slasken och synes inte fullt ut ha redovisats för de tilltalade eller deras
försvarare i samband med slutdelgivningen.

BB har beträffande sitt ställningstagande att inte ta med materialet i
förundersökningsprotokollet uppgett att hon nu inte kan minnas några särskilda
överväganden utöver de generella överväganden som hon gjorde och som
redovisats ovan.
                                                                    Dnr 2181-2005   Sid 16 (52)




Som framgår av avsnittet om den rättsliga regleringen skall protokollet avfattas så
att det ger en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen av
betydelse för målet. Det urval som ofta måste ske skall göras med iakttagande av
objektivitetsprincipen. Som Fitger uttalat måste undersökningsledaren vara vaksam
på att inte utmönstra sådant som från försvarets synpunkt kan framstå som
betydelsefullt.

När BB bestämde vad som skulle ingå i förundersökningsprotokollet måste hon ha
haft klart för sig att hon avsåg att åtala EE för medhjälp till brott begångna av bl.a.
”HH”. Hon måste också ha varit medveten om att de kommande åtalen i huvudsak
skulle komma att bygga på FF:s berättelser och att hennes trovärdighet därför var
av avgörande betydelse. Det var således bl.a. utifrån dessa insikter som hon hade
att göra sina överväganden i frågan om vad som skulle ingå i protokollet.

KLIPPAN

En av de händelser som förundersökningen syftade till att klarlägga var om FF
skulle ha blivit sexuellt utnyttjad av ”HH” i Klippan och om EE då skulle ha
medverkat till detta brott. EE kom sedermera att åtalas för medhjälp till grovt
sexuellt utnyttjande (åtalspunkten 17) bestående i att han bl.a. skulle ha
transporterat FF till Klippan och överlämnat henne till ”HH” som förgrep sig på
henne.

Under förundersökningen gjordes försök att lokalisera brottsplatsen i Klippan. Det
genomfördes en s.k. vallning med FF i Klippan och ett antal personer med
anknytning till den fastighet som hon pekade ut liksom ett antal andra personer i
Klippan hördes. Av dessa utredningsåtgärder redovisades i förundersöknings-
protokollet viss del av de protokoll som upprättades vid vallningen och en
promemoria avseende ett samtal med fastighetsägaren, vid vilket han bl.a. lämnat
uppgift om att en person vid namn ”HH” skulle ha bott i fastigheten under några
månader någon gång under åren 1993–1995.

De övriga förhör som genomfördes i denna del – med fastighetsskötare, grannar,
brevbärare och distriktssköterska m.fl. – gav inte en entydig bild av om en kvinna
som kunde ha varit ”HH” bott i fastigheten. Några personer kände inte till någon
kvinna med det namnet och bl.a. fastighetsskötaren som fick se en teckning
föreställande ”HH” kände inte igen kvinnan på bilden. Att under sådana
omständigheter endast ta med en promemoria som talar för att en kvinna som
skulle kunna vara ”HH” bott i den aktuella fastigheten under viss tid gav en
felaktig bild av vad som förevarit under utredningen.

”HH”

EE kom att åtalas för medhjälp till grovt sexuellt utnyttjande av underårig i två fall
bestående i att han skulle ha medverkat till att ”HH” kunnat förgripa sig på FF (en
av dessa gärningar var den nyss nämnda i Klippan). En förutsättning för att någon
skall kunna dömas för medhjälp till ett brott är att en brottslig gärning objektivt sett
                                                                 Dnr 2181-2005   Sid 17 (52)




har kommit till stånd. Åklagarens påstående var att ”HH” var gärningsman. För att
EE skulle kunna fällas till ansvar på dessa punkter krävdes således att ”HH” utfört
en brottslig gärning. De åtgärder som vidtogs i syfte att klarlägga ”HH:s” identitet
och om FF utsatts för brott från hennes sida var således av omedelbar betydelse för
utredningen mot EE.

FF:s uppgifter om ”HH” var också sådana att de kunde ha betydelse för bedöm-
ningen av målsägandens trovärdighet i stort. För den händelse att FF skulle ha
lämnat uppgifter som gav anledning att ifrågasätta ”HH:s” existens så kunde det ha
betydelse även för bedömningen av FF:s trovärdighet när det gällde andra uppgifter
som hon lämnat.

Åtskilliga förhör hölls med olika personer i syfte att identifiera ”HH”. Jag har mot
nyss angivna bakgrund utomordentligt svårt att förstå att BB ansåg att detta
material inte skulle ingå i förundersökningsprotokollet. Det är också med stor
förvåning som jag konstaterat att Åklagarmyndigheten i sitt yttrande hit ansett att
uppgifterna om ”HH:s” identitet inte ”hörde hemma i det förundersöknings-
protokoll som sammanställdes”. Uppgifter om utredningsåtgärder som vidtagits för
att identifiera ”HH” skulle givetvis ha redovisats. Jag vill här erinra om Fitgers
ovan återgivna uttalande att den omständigheten att någon som hörs under
förundersökningen inte har några upplysningar att lämna inte alltid är betydelselös
för utredningen och för försvaret.

PORRKLUBBEN

Förundersökningen syftade i den del den avsåg att försöka lokalisera en porrklubb
inte till att utreda om något brott begåtts där. FF hade berättat att hon och EE
besökte en porrklubb, troligen i Stockholm, där ”HH” dansade och strippade.
Enligt FF skulle EE även ha ingått ett ”avtal” med ägaren till porrklubben om att
FF skulle arbeta där när hon blev äldre. När FF berättade om en grov våldtäkt som
skulle ha ägt rum i Höganäs våren 1995 (åtalspunkten 6) uppgav hon att EE vid det
tillfället skulle ha uppmanat henne att dansa som ”HH” gjorde på porrklubben.

Polisen i Helsingborg vände sig till andra polismyndigheter i Sverige och bad om
hjälp med att försöka lokalisera porrklubben, dess ägare och ”HH”. Även dessa
utredningsåtgärder syftade således bl.a. till att identifiera ”HH”. Främst
Stockholmspolisen synes ha lagt ned stora resurser på att försöka finna klubben och
personerna i fråga. Polisen lyckades emellertid inte fastställa vilken klubb det
skulle ha varit frågan om. Även om uppgifterna kring porrklubben inte hade bäring
på något direkt övergrepp var frågan om identifieringen av ”HH” som angetts ovan
av omedelbar betydelse för EE. Uppgifterna kunde också ha betydelse för
bedömningen av FF:s allmänna trovärdighet. De borde därför ha redovisats i
förundersökningsprotokollet.

Huruvida de utredningsåtgärder som vidtagits för att efterforska ”HH” och
porrklubben skulle ha redovisats fullständigt eller sammanställts i en promemoria
                                                                   Dnr 2181-2005    Sid 18 (52)




av vilken hade framgått att åtgärder vidtagits och resultatet av dessa är en
bedömningsfråga som jag inte har någon synpunkt på.

Det finns anledning att påpeka att det av såväl tingsrättens som hovrättens dom
framgår att de misslyckade försöken att identifiera ”HH” och att finna porrklubben
omnämnts under förhandlingarna. Uppgifterna kan således inte sägas ha
undanhållits försvaret och domstolarna. De borde likväl ha redovisats i
förundersökningsprotokollet för att ge de misstänkta och försvararna tillräcklig tid
att överväga uppgifternas betydelse inför den kommande rättegången.

Sammanfattningsvis finner jag skäl att kritisera BB för att hon i
förundersökningsprotokollet inte i någon form redovisade uppgifter om ”HH:s”
identitet och besöket på en porrklubb, liksom för att hon beträffande brottsplatsen i
Klippan valde att endast redovisa en uppgift som kunde stödja åtalet men underlät
att redovisa övriga uppgifter.

Utredningsåtgärder vidtagna efter tingsrättens dom m.m.
Sedan tingsrätten meddelat dom i målet begärde PP att vissa ytterligare
utredningsåtgärder skulle vidtas, bl.a. skulle en pojkvän till FF höras om sin
eventuella sexuella relation med henne och en kusin till FF höras om vad FF sagt
till henne om den relationen. Med anledning av PP:s begäran hölls ytterligare
förhör och ett tilläggsprotokoll upprättades som skickades till de misstänkta och
deras försvarare innan förhandlingen i hovrätten inleddes.

Därutöver vidtogs ytterligare utredningsåtgärder i tiden mellan tingsrättens dom
och förhandlingen i hovrätten. I ett av de förhör som hölls med FF under denna tid
tillfrågades också hon om sin sexuella relation med pojkvännen. Vid förhöret
uppgavs att anledningen till att dessa frågor ställdes var PP:s begäran. De uppgifter
som FF lämnade redovisades dock inte för de misstänkta och deras försvarare, vare
sig i tilläggsprotokollet eller på annat sätt.

PP hade i och för sig inte begärt att FF skulle tillfrågas om sin relation med
pojkvännen. Anledningen till att frågorna ställdes till FF var emellertid hans
begäran. I ett sådant fall borde givetvis frågan om de misstänktas rätt till insyn ha
behandlats på samma sätt som om kompletteringen hade begärts av försvaret.
Uppgifterna skulle, som Åklagarmyndigheten också angett, ha redovisats för de
misstänkta och deras försvarare i samband med att de fick tilläggsprotokollet.

Med anledning av nya uppgifter som FF lämnade vidtogs, som tidigare nämnts,
ytterligare utredningsåtgärder i tiden mellan tingsrättens dom och hovrätts-
förhandlingen, bl.a. hölls ytterligare förhör med FF. Hon uppgav då att hon vid en
tidigare gjord fotokonfrontation hade känt igen ”HH” på en av bilderna men inte
berättat detta. Hon berättade också om ytterligare övergrepp som ”HH” skulle ha
gjort sig skyldig till i bl.a. Västervik.

En fotokonfrontation och en vallning i Västervik genomfördes. Vid fotokonfron-
tationen pekade FF ut en kvinna såsom varande ”HH”. Under vallningen pekade
                                                                   Dnr 2181-2005    Sid 19 (52)




hon ut en fastighet i Västervik där övergreppen skulle ha ägt rum. Information om
den person som FF pekat ut samt uppgifter om de två lägenheter som ansågs vara
tänkbara brottsplatser inhämtades därefter. Ett förhör hölls också med en lägenhets-
innehavares släkting. Under tid som förhandlingen i hovrätten pågick fick BB
kännedom om att FF berättat att hon besökt ”HH” på porrklubben vid ytterligare ett
tillfälle och BB fick också uppgift om ett telefonnummer som FF skulle ha använt
för att få kontakt med ”HH”. Åtgärder vidtogs för att med hjälp av telefonnumret
identifiera ”HH”. Dessa utredningsåtgärder redovisades inte för de åtalade eller
deras försvarare.

De nya misstankar om brott som FF hördes om i tiden mellan tingsrättens dom och
hovrättsförhandlingen avsåg inte gärningar som, såvitt framkommit, EE skulle ha
varit delaktig i. Någon direkt på rättegångsbalkens regler (23 kap. 18 och 23 §§)
grundad rätt till insyn synes därför inte ha förelegat.

Även om det inte föreligger någon sådan rätt till insyn måste emellertid en
åklagare, om denne tar del av material från en annan pågående förundersökning
som är av intresse för den utredning han bedriver, inför slutdelgivningen överväga
om materialet kan ha betydelse för det åtal han står i begrepp att väcka och
försvaret därför bör få del av uppgifterna. Om materialet eller uppgifterna är till
den misstänktes nackdel kan åklagaren vilja åberopa t.ex. förhör med en person
som hörts i den andra utredningen för att styrka sitt åtal. De utredningsåtgärder som
vidtagits i denna del skall då försvaret få del av.

Därutöver följer av objektivitetsprincipen att åklagaren måste pröva om
uppgifterna i den andra förundersökningen skulle kunna vara av betydelse för den
misstänktes försvar. Om så är fallet är åklagaren i princip skyldig att låta dessa
uppgifter komma till försvarets kännedom. Vid de överväganden som måste göras
för att bedöma utredningsmaterialet måste en misstänkt persons rätt till en rättvis
rättegång och till ett effektivt försvar – en rätt som ligger till grund för
rättegångsbalkens regelsystem och som följer av artikel 6 i Europakonventionen –
väga tungt. I ett sådant fall måste det brottsbekämpningsintresse som reglerna om
förundersökningssekretess syftar till att säkerställa få vika för den misstänktes rätt
till en rättvis rättegång.

En motsvarande skyldighet gäller givetvis också för det fall att uppgifterna
framkommer sedan en person åtalats. En åklagare som innan dom är meddelad i ett
mål får kännedom om uppgifter som kan vara av betydelse för frågan om den
misstänktes skuld har därför samma upplysningsskyldighet. Det nu sagda innebär
givetvis inte att en åklagare som får kännedom om uppgifter av det slaget sedan
domen vunnit laga kraft inte skulle vara skyldig att uppmärksamma sådana
omständigheter.

Brottsmisstankarna som utreddes i tiden mellan tingsrättens dom och hovrätts-
förhandlingarna hade ett nära samband med de gärningar som EE m.fl. stod åtalade
för och de utredningsåtgärder som vidtogs syftade i stor utsträckning till att
                                                                 Dnr 2181-2005   Sid 20 (52)




identifiera ”HH”. Som redogjorts för ovan var frågan om ”HH:s” identitet av
avgörande betydelse för EE. De nya uppgifter som framkom mellan tingsrättens
dom och hovrättsförhandlingen borde därför ha redovisats för försvaret.

BB har uppgivit att hon ”redovisade utredningsåtgärderna” genom att
sakframställningsvis i hovrätten ange att utredningen beträffande okända gärnings-
män fortsatt. Hon var beredd att på fråga från försvaret eller rätten närmare
redogöra för vari utredningsåtgärderna bestått. Jag har inte anledning att betvivla
detta. Att under pågående huvudförhandling möjligen inbjuda till frågor är
emellertid något annat än att före förhandlingen självmant lämna fullständiga
upplysningar om vidtagna utredningsåtgärder. Endast i det senare fallet ges
försvaret möjlighet att fullt ut bedöma de nya uppgifternas betydelse och att med
hänsyn även till dem förbereda rättegången i nästa instans.

Sammanfattningsvis finner jag skäl att kritisera BB för att de utredningsåtgärder
som vidtogs efter huvudförhandlingen i tingsrätten – bl.a. vallningen i Västervik
och försöken att identifiera ”HH” vid en fotokonfrontation och via ett
telefonnummer – inte redovisats för de misstänkta och deras försvarare i anslutning
till att de vidtagits.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i denna del (avsnitt 6) finner jag att
BB förtjänar allvarlig kritik, med hänsyn till att samtliga brister har det gemensamt
att de medfört att de misstänkta och deras försvarare inte fått kännedom om
omständigheter som kunnat ha betydelse för de misstänktas försvar mot de
anklagelser som riktades mot dem. BB har härigenom brustit i objektivitet.

Handläggningen hos Riksåklagaren
Händelseförloppet efter hovrättens fällande dom
Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 3 maj 2002 vann laga kraft,
beträffande EE den 31 maj 2002, och beträffande GG, som hade överklagat till
Högsta domstolen, den 17 juni 2002, när domstolen beslutade att inte meddela
prövningstillstånd i målet.

Sommaren 2002 skrev FF till PP och tog tillbaka sina beskyllningar mot fadern och
GG. När hon konfronterades med de nya uppgifterna förnekade hon inledningsvis
att det var hon som hade skrivit brevet. En förundersökning rörande misstanke om
”urkundsförfalskning” inleddes. I en skrivelse den 29 augusti 2002 begärde
advokaten QQ, EE:s dåvarande ombud, att Riksåklagaren skulle se till att det
aktuella brevet bevarades i original. Dessutom uppgav hon att en ansökan om
resning så småningom skulle inges. Den 12 september 2002 beslutade
Riksåklagaren, genom dåvarande byråchefen RR, att begäran inte föranledde någon
åtgärd. En kopia av beslutet skickades till åklagarkammaren i Helsingborg.

Den 29 november 2002 skrev BB till Riksåklagaren och refererade till det nyss
nämnda beslutet. Hon bifogade en kopia av FF:s brev samt handlingar från
förundersökningen rörande urkundsförfalskning. Bland dem fanns ett sakkunnig-
                                                                   Dnr 2181-2005   Sid 21 (52)




utlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium i vilket konstaterades att
sekret/DNA från frimärket härrörde från FF om man bortsåg från möjligheten att
det kom från en nära släkting till henne.

I en skrivelse som inkom till Riksåklagaren den 6 december 2002 upplyste BB att
hon två dagar tidigare hade pratat med FF som då vidgått att det var hon som hade
skrivit brevet. FF hade uppgett att innehållet i brevet var osant och att hon inte hade
ljugit om vad hon utsatts för. Som förklaring till att hon skrivit brevet hade hon
berättat att det var ”jobbigt” med domen mot fadern och att hon då ”fått makt över
honom”. BB gjorde en notering om att detta skulle jämföras med uppgifter i domen
att fadern hade stark makt över dottern. FF var vidare besviken på att ingen i
hennes familj hade tagit kontakt med henne sedan domen vunnit laga kraft. FF
hade också berättat att ”HH:s” riktiga namn var ”JJ” och att de också hade träffats i
Nybro i september samma år. ”JJ” skulle vid det tillfället ha gett FF en tablett och
sagt att det kunde bli ”jobbigt” när ”de skulle ha ut dem”. FF hade även berättat att
hon skrivit ytterligare ett brev till PP. Den 11 december 2002 fick Riksåklagaren,
genom BB:s förmedling, en kopia av EE:s resningsansökan som några dagar
tidigare getts in till Högsta domstolen.

BB ringde den 12 december 2002 till Riksåklagaren och berättade att
Polismyndigheten i Jönköpings län några dagar tidigare hade inlett en förunder-
sökning angående misstanke om mord med anledning av att FF hade uppgett att
hon hade bevittnat ett mord på en liten flicka. Såväl EE som ”HH” skulle ha
deltagit i brottet. Mordet skulle ha ägt rum under tid som EE hade begått brott mot
henne. Utredningen befann sig i ett tidigt stadium och BB uppgav att hon skulle
följa hur den utvecklades. Uppgifterna dokumenterades inte hos Riksåklagaren.

Den 13 december 2002 beslutade CC att inte återuppta förundersökningen. Hon
redogjorde i beslutet för de uppgifter som framkommit beträffande de brev som FF
skrivit och konstaterade att det kunde övervägas att hålla förhör med FF. Det fanns
dock inte anledning att anta att vidare utredning skulle motivera att resning
beviljades till förmån för EE varför förundersökningen inte skulle återupptas.
Kopior av beslutet skickades till QQ, åklagarkammaren i Helsingborg och Högsta
domstolen.

Högsta domstolen avslog EE:s resningsansökan i ett beslut den 20 januari 2003.

Den 10 februari 2003 överlämnade överåklagaren SS en promemoria upprättad av
kammaråklagaren TT vid åklagarkammaren i Helsingborg till Riksåklagaren.
Promemorian innehöll TT:s redogörelse för de åtgärder han vidtagit i en annan
förundersökning rörande misstanke om bl.a. grov våldtäkt samt skälen till att han
beslutat att lägga ned denna.

I TT:s promemoria redovisades också de beröringspunkter som fanns mellan
målsäganden UU i den nedlagda förundersökningen och FF. I huvudsak angavs att
flickorna hade varit placerade på samma behandlingshem sedan december 1999.
De hade från slutet av år 2000 till våren 2002 delat rum. År 2000 firade de sportlov
                                                                 Dnr 2181-2005   Sid 22 (52)




tillsammans med andra från behandlingshemmet utomlands. Båda hade i terapi hos
samma terapeut berättat om övergrepp som de utsatts för. TT ifrågasatte om
suggestiva yttranden till UU under samtalen mellan henne och terapeuten kunde ha
påverkat flickan. Vidare ifrågasatte han om UU och FF kunnat påverka varandra
eftersom terapeutens samtal med flickorna enligt honom följde varandra som ”hand
i handske” under tiden februari–april 2000. Båda flickornas ärenden initierades hos
myndigheterna av terapeuten kring den 14 april 2000. Andra beröringspunkter var
att båda flickorna hade läst boken ”Spökflickan” som bl.a. handlar om
incestproblematik. FF hade läst boken sommaren/hösten 2001 och UU någon gång
under år 2002. Enligt TT fanns sekvenser i boken som stämde väl överens med
uppgifter som UU lämnat om sexuella övergrepp som hon utsatts för och med den
beskrivning som FF lämnat om det mord hon skulle ha bevittnat. TT upplyste
också att man i utredningen angående mord i det läget inte funnit belägg för FF:s
påståenden.

Riksåklagaren köpte in boken ”Spökflickan”.

I slutet av mars 2003, sedan en föredragning för CC ägt rum, fick BB i uppgift att
utföra en analys av vilken betydelse uppgifterna i TT:s promemoria och innehållet i
boken ”Spökflickan” kunde ha för den lagakraftvunna domen i målet mot EE. Det
angavs att relevanta uppgifter från förundersökningen angående mord även borde
beaktas. Frågan ställdes om det var sannolikt att det nya materialet var sådant att
det, om resning beviljades, skulle leda till annan utgång. Det betonades särskilt att
fråga endast var om en analys och att inga åtgärder som skulle kräva beslut om att
återuppta förundersökningen skulle vidtas.

BB redovisade uppdraget den 23 maj 2003. Hon hade då tagit del av promemorian,
läst boken, sett videoupptagningar av förhör med FF och varit med vid ett
sammanträde i mordutredningen. Hon uppgav inledningsvis att det förhållandet att
FF och UU delat rum på behandlingshemmet varit känt för domstolarna. FF hade,
på fråga under förhandlingarna om de två berättat för varandra om sina
upplevelser, svarat att de endast hade talat med terapeuten om händelserna. BB
uppgav vidare att hon inte kunnat finna att det förelåg någon likhet mellan
gärningar och personer i EE:s mål, å ena sidan, och i ”Spökflickan”, å den andra,
annat än i fråga om vissa detaljer, såsom att ”mörkt hår” och ”drogning”
förekommit. Hon hade heller inte funnit någon överensstämmelse mellan de
gärningar FF beskrivit och vad UU samt författaren till ”Spökflickan” berättat.

Beträffande mordutredningen angav hon att efterforskningar gjorts angående
eventuellt offer men att man för närvarande inte hade kännedom om någon
försvunnen person som kunde vara offer för mordet. Undersökning med likhundar i
huset där kroppen skulle ha placerats hade inte heller gett något resultat. Hon
redogjorde i denna del slutligen för vilka utredningsåtgärder som planerades, bl.a.
skulle utredning företas om tänkbar brottsplats, vissa förhör äga rum och en
psykologutredning och bedömning av FF göras.
                                                                  Dnr 2181-2005    Sid 23 (52)




BB upplyste också att FF i förhör i februari 2003 uppgett att ”HH” var FF:s
mamma. Slutligen angav BB att hon ansåg att en bedömning av FF:s trovärdighet
och tillförlitlighet borde göras av någon annan eftersom hon hade drivit
processerna. Hon påpekade dock att flera förhållanden, såsom FF:s svårigheter att
under utredningen och rättegångarna tala om ”HH”, nu hade fått en förklaring som
hon och utredningsmännen uppfattade som rimlig.

CC beslutade därefter att inhämta överåklagaren SS:s synpunkter på de uppgifter
som BB lämnat. Det angavs därvid att uppgifter också skulle inhämtas från TT. SS
erhöll uppdraget den 10 juni 2003 och synpunkterna skulle lämnas senast i mitten
av juli 2003.

SS inkom i mitten av juli 2003 med en redogörelse och uppgav då att han inte hade
tillgång till akterna i den pågående mordutredningen och följaktligen hade endast
begränsade möjligheter att lämna annat än några mer ytliga synpunkter. Han ansåg
att det var av större värde att sammanställa TT:s uppgifter med dem som framgick
av BB:s analys.

I sitt bifogade yttrande hänvisade TT till de uppgifter han lämnat i sin promemoria.
Han uppgav också att AN:s samtal med terapeuten dokumenterats genom
videoinspelningar medan samtalen med FF inte spelats in på video. Hans yttrande
avslutades med att han påpekade att han inte hade någon uppfattning om vilken
betydelse de omständigheter han framfört i sin promemoria kunde ha haft vid
domstolarnas trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömning av FF:s och terapeutens
utsagor för det fall att dessa varit kända för domstolarna. Såvitt han kände till hade
emellertid domstolarna och försvararna inte haft kännedom om detaljerna kring
beröringspunkterna ”terapeuten–AN–A–Spökflickan”.

Synpunkterna från TT och BB väckte enligt SS tre frågeställningar. Han frågade
sig om det fanns anledning att ifrågasätta TT:s beslut i materiellt hänseende att inte
driva förundersökningen beträffande UU vidare, vilket han inte ansåg. Vidare
frågade han sig om förundersökningen rörande misstanken om mord borde
fortsätta, vilket han ansåg att den borde. Slutligen frågade han sig om det fanns skäl
för resning beträffande hovrättens dom mot EE och GG. Svaret på den frågan var
enligt SS mer tveksamt.

Själv ansåg han sig med sin begränsade insikt i ”målfakta” inte kunna göra en
helhetsbedömning. Viktigt var emellertid, enligt SS, att EE och hans ombud fick
full insikt om alla omständigheter beträffande de beröringspunkter som kommit
fram och som sannolikt inte, åtminstone inte i sina detaljer, varit kända för
motsidan vid tidpunkten för domstolsförhandlingarna. Om förundersökningen
återupptogs blev det ett naturligt inslag i denna med en delgivning. ”Knäckfrågan”
var dock enligt SS om det fanns anledning anta att vad som kunde komma fram i
en återupptagen förundersökning kunde motivera att Högsta domstolen beviljade
resning. Till detta ställde han sig mycket tveksam. Slutligen uttalade SS att om
riksåklagaren stannade för att inte återuppta förundersökningen skulle möjligen en
                                                                   Dnr 2181-2005    Sid 24 (52)




lösning vara att EE:s ombud delgavs innehållet i promemoriorna och yttrandena för
att säkerställa att ombudet hade ett fullständigt underlag för ett eget
ställningstagande i frågan om det fanns skäl att på nytt ansöka om resning.

Den 3 september 2003 beslutade CC att det för närvarande inte fanns skäl att
återuppta förundersökningen. I beslutet anfördes att den pågående
förundersökningen rörande mord var av stor betydelse för övervägandena i frågan
och att en annan bedömning därför kunde komma att göras beroende på
utvecklingen i det ärendet. Av den anledningen uppdrogs åt åklagare vid åklagar-
kammaren i Helsingborg att fortlöpande följa utvecklingen i mordutredningen och
rapportera när förundersökningen lades ned eller avslutades. Riksåklagaren skulle
också underrättas om händelser under förundersökningen som bedömdes ha
betydelse för EE:s dom. Underrättelse skulle, i vilket fall som helst, lämnas en
gång i månaden och första gången den 1 oktober 2003.

På grund av ett missförstånd inkom vice chefsåklagaren VV vid åklagarkammaren
i Helsingborg först den 3 november 2003 med en promemoria av vilken framgick
att han vid samtal med polis i Jönköping fått information om att den
psykologutredning av FF som hade begärts inte hade genomförts. Anledningen till
detta skulle vara att ”Uppdrag granskning” hade visat intresse för FF och bl.a.
besökt hennes skola. FF:s fostermor ville av den orsaken att man avvaktade med
utredningen. Mordutredningen vilade därför i avvaktan på psykologutredningen.
Till promemorian bifogades begäran om en sådan utredning.

Den 28 november 2003 beslutade CC att förundersökningen skulle återupptas och
uppdrog åt SS att utföra denna och vidta de åtgärder som krävdes. Därefter skulle
ärendet redovisas till Riksåklagaren för ställningstagande. I beslutet uttalades att de
nya omständigheter som framkommit hade sådan styrka att hon vid en
sammanvägd bedömning nu fann att utredningsåtgärder borde vidtas i syfte att
undersöka om det fanns anledning att ansöka om resning. Hos Riksåklagaren
bestämdes i samband med beslutet att dåvarande tf. vice riksåklagaren XX skulle
leda förundersökningen.

JO:s remiss
Såvitt avser handläggningen hos Riksåklagaren anmodades Åklagarmyndigheten i
remissen att lämna upplysningar och yttra sig i följande avseenden.

Vilka överväganden föranledde det beslut som fattades den 13 december 2002 att
förundersökningen inte skulle återupptas? Vilka åtgärder vidtogs hos
Riksåklagaren med anledning av de uppgifter som kom fram i tiden efter beslutet?
Vilka bedömningar gjordes under denna tid hos Riksåklagaren i fråga om det fanns
skäl att återuppta förundersökningen för att klarlägga om det fanns förutsättningar
för resning? Vilka överväganden gjordes i samma fråga sedan SS den 18 juli 2003
på Riksåklagarens begäran inkommit med synpunkter på handläggningen? Vilka
överväganden föregick dels det beslut som fattades den 3 september att inte
                                                                  Dnr 2181-2005   Sid 25 (52)




återuppta förundersökningen, dels det beslut som fattades den 28 november 2003
att återuppta densamma?

Granskningens inriktning
Huvudregeln är att en brottmålsdom som vunnit laga kraft inte skall kunna rubbas.
En ny prövning av samma sak kan emellertid komma till stånd efter resning som är
ett s.k. extraordinärt rättsmedel, vilket i sin tur förutsätter att nya omständigheter
eller bevis har framkommit. Under hösten 2002 och våren 2003 fick Riksåklagaren,
som framgått, kännedom om ett antal nya uppgifter, bl.a. om likheter mellan ”fallet
AA” och en nedlagd förundersökning, om att FF påstått att ”HH” gjort sig skyldig
till ett slags ritualmord och om att FF i förhör sagt att ”HH” i själva verket var
hennes mamma. Riksåklagarens roll i ärenden rörande resning är i stora stycken
oreglerad. Den 28 november 2003 beslutade CC att återuppta förundersökningen
för att utreda om det kunde finnas förutsättningar för resning i målet.

De frågeställningar som behandlas i denna del är därför i korthet huvudsakligen
följande.

    –   Är riksåklagaren skyldig att ta ställning till om förundersökningen skall
        återupptas när nya omständigheter framkommer? När kan i så fall en sådan
        skyldighet anses uppkomma?

    –   Var de åtgärder som CC vidtog och de beslut hon fattade nödvändiga och
        korrekta? Borde förundersökningen ha återupptagits tidigare än som
        skedde?

Rättslig reglering
Principen om lagakraftvunna domars orubblighet kommer beträffande brottmåls-
domar till uttryck i 30 kap. 9 § RB. Där stadgas att sedan tid för talan mot dom
utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen
prövats, ånyo upptagas. En ny prövning av en dom som vunnit laga kraft kan
komma till stånd endast om domstol beslutar om resning eller återställande av
försutten tid alternativt bifaller en klagan över domvilla.

Intresset av orubblighetsprincipens upprätthållande framträder inte med samma
styrka i alla situationer. Detta avspeglar sig i lagens resningsförutsättningar, som
har getts en delvis olikartad utformning för dels resning i tvistemål (58 kap. 1 §
RB), dels resning i brottmål till förmån för tilltalad (58 kap. 2 § RB) och dels
resning i brottmål till nackdel för tilltalad (58 kap. 3 § RB). Det har också kommit
till uttryck i bestämmelserna om frister för ansökan om resning. För ansökan om
resning till förmån för tilltalad har över huvud ingen frist föreskrivits (Welamson,
Rättegång VI, 3:e uppl., s. 211).

Av intresse i förevarande fall är bestämmelsen i 58 kap. 2 § 4 RB, av vilken
framgår att sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas till
förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis, som inte
tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett
                                                                    Dnr 2181-2005   Sid 26 (52)




till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare
straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det, med hänsyn till vad sålunda
och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den
tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts. Den senare regeln, som inte
ställer upp något krav på att det nya materialet sannolikt skulle ha lett till en annan
utgång, har kommit att benämnas tilläggsregeln.

Motsvarande bestämmelser såvitt avser resning i tvistemål och resning till nackdel
för den tilltalade finns i 58 kap. 1 § 3 och 58 kap. 3 § 2 RB. Någon motsvarighet
till den nyss nämnda tilläggsregeln finns inte i dessa bestämmelser.

Det finns flera andra skillnader mellan å ena sidan resning i tvistemål och i
brottmål till nackdel för den tilltalade och å andra sidan resning till förmån för den
tilltalade såvitt avser den resningsgrund som består i åberopande av nya
omständigheter eller bevis. I tvistemål och i brottmål till nackdel för tilltalad krävs
att part haft giltig ursäkt att inte tidigare i målet åberopa omständigheten eller
beviset. För resning till nackdel för den tilltalade krävs vidare att för brottet är
föreskrivet fängelse i mer än ett år och, om domen varit fällande, att det blir fråga
om tillämpning av en väsentligt strängare straffbestämmelse.

Enligt uttalanden i motiven är syftet med tilläggsregeln att, särskilt i grova
brottmål, resning i enstaka fall skall kunna beviljas även då de nya
omständigheterna eller bevisen icke är av den styrka att de sannolikt skulle ha lett
till annan utgång i skuldfrågan men de likväl är ägnade att framkalla tvivelsmål om
domens riktighet i detta hänseende (SOU 1938:44 s. 575, NJA II 1940 s. 158 och
171).

I doktrinen har Welamson uttalat följande gällande tillämpningen av tilläggsregeln.
Den kan rimligtvis inte ges en tolkning enligt vilken kravet på sannolikhet skall
nedsättas generellt. I så fall skulle ju huvudbestämmelsen med dess sannolikhets-
krav bli helt meningslös. I stället måste tilläggsregelns rekvisit ”synnerliga skäl”
och hänvisningen till vad ”i övrigt förekommer” ges tillämpningen att sanno-
likhetskravet nedsätts endast när särskilda omständigheter föreligger. Den
omständigheten att domen avser ett allvarligt brott, är typiskt sett ett skäl för
tillämpning av tilläggsregeln; upprätthållandet av en oriktig straffdom är
naturligtvis allvarligare ju grövre brott den gäller. Det finns särskild anledning till
försiktighet vid tolkning av rättsfall när Högsta domstolen beviljat resning med
stöd av tilläggsregeln utan att vare sig åberopa någon särskild omständighet utöver
betydelsen av det nya materialet i relation till det tidigare eller uttala att det nya
materialet inte sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Man kan då misstänka
att Högsta domstolen funnit sannolikhetskravet i och för sig uppfyllt men före-
dragit att motivera resningsbeslutet med synnerliga skäl för att inte onödigtvis ge
en alltför tydlig anvisning om vad utgången efter resning borde bli (a.a., s. 228 f.).

I NJA 1992 s. 625 uttalade Högsta domstolen att med hänsyn till det uppställda
kravet på synnerliga skäl i tilläggsregeln, och med beaktande av att resning är ett
                                                                   Dnr 2181-2005   Sid 27 (52)




extraordinärt rättsmedel, bör denna regel ges en restriktiv tillämpning. Den bör i
fall av ny bevisning användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda
omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till
brottet. En sådan särskild omständighet kan vara att resonemanget i den dom
resningsansökningen avser verkar mindre övertygande i belysning av de nya
bevisen. Enbart det förhållandet att någon som hörts i brottmålet ändrat sin
berättelse kan däremot inte utgöra en sådan särskild omständighet som föranleder
att tilläggsregeln tillämpas; det måste också finnas något som innefattar en
plausibel förklaring till att berättelsen ändras. Högsta domstolen har därefter i NJA
1998 s. 148 på nytt uttalat att tilläggsregeln skall tillämpas restriktivt.

En tilltalad som dömts till tio års fängelse för att under en tid av närmare tio år ha
gjort sig skyldig till ett stort antal sexuella övergrepp mot sin dotter beviljades
resning med stöd av tilläggsregeln (NJA 1993 C 181). Ansvarspåståendena hade
grundat sig på målsägandens uppgifter. Det förelåg inte några direkta vittnes-
iakttagelser och inte heller någon teknisk bevisning. Trovärdigheten av måls-
ägandens uppgifter hade därför varit av avgörande betydelse. Till stöd för sin
resningsansökan angav den dömde att det framkommit nya omständigheter som
gjorde att målsäganden inte kunde anses trovärdig. Han hänvisade därvid till att
hon efter domen vid polisförhör hade lämnat uppgifter om att ytterligare allvarliga
brott, i väsentliga avseenden av samma typ som hon tidigare anmält, begåtts mot
henne av ett stort antal personer. Förundersökningen hade lagts ned då brott inte
skulle komma att kunna styrkas. Riksåklagaren hade i förklaring till Högsta
domstolen anfört att målsägandens nya uppgifter allmänt sett var osannolika samt
att de i vissa delar var synnerligen anmärkningsvärda och inte syntes förankrade i
verkligheten. Högsta domstolen uttalade att då tilltron till målsägandens uppgifter
varit av avgörande betydelse vid domstolarnas bevisvärdering fick det med hänsyn
till brottets art anses påkallat att medge den dömde en förnyad prövning av
ansvarsfrågan mot bakgrund av målsägandens nya uppgifter. Synnerliga skäl att
bifalla resningsansökningen förelåg.

Högsta domstolen har också i ett flertal ärenden haft att pröva resningsansökningar
när barn återtagit beskyllningar mot en för sexualbrott dömd person, se t.ex. NJA
1999 C 47 och 2000 C 50 i vilka resning beviljades och NJA 2003 C 14, 2003 C
22, 2004 N 47 och 2005 N 2 i vilka fall resning inte beviljades. I vart fall i fyra av
dessa ärenden synes förundersökningen ha återupptagits och vissa utrednings-
åtgärder vidtagits med anledning av målsägandens ändrade uppgifter. Ett ytterlig-
are aktuellt exempel är Högsta domstolens beslut den 17 maj 2006 att inte bevilja
resning sedan en nu vuxen man återtagit uppgifter som han sex sju år gammal
lämnat om sexuella övergrepp från faderns sida. Av beslutet framgår att vad som
betecknas som en kompletterande förundersökning ägt rum under vilken förhör
hållits med sonen (Ö 1510-04).

Den som vill ansöka om resning skall enligt 58 kap. 4 § RB göra detta skriftligen
hos hovrätten, om domen meddelats av tingsrätt, och i annat fall hos Högsta
domstolen. Den som är behörig att överklaga en dom torde också vara behörig att
                                                                    Dnr 2181-2005   Sid 28 (52)




ansöka om resning (NJA II 1943 s. 731). Det innebär att den dömde, målsäganden
och åklagaren kan ansöka om resning i brottmål.

Endast riksåklagaren är allmän åklagare i Högsta domstolen (7 kap. 4 § andra
stycket RB). Det innebär att ingen annan åklagare än riksåklagaren är behörig att
ansöka om resning avseende en hovrättsdom.

För att undersöka om nya omständigheter eller bevis som framkommit sedan en
hovrättsdom vunnit laga kraft bör föranleda riksåklagaren att ansöka om resning
eller att tillstyrka en sådan ansökan från annan kan olika utredningsåtgärder behöva
vidtas. JO har tidigare konstaterat att utrymmet för att vidta sådana åtgärder utanför
en förundersöknings ram är mycket begränsat. De måste därför väsentligen vidtas
sedan riksåklagaren beslutat att återuppta förundersökningen (se JO 2000/01 s. 69).
När det gäller möjligheten att återuppta en förundersökning efter en lagakraft-
vunnen dom bör gälla att, om den tidigare domen varit fällande och frågan är om
den tilltalade bör få resning till sin förmån, det inte rimligen kan krävas skäl av
samma styrka som i flertalet situationer då en sådan syftar till att utreda möjlig-
heterna till resning till en tilltalads nackdel (se Fitger, Rättegångsbalken, del 4, s.
7:e avd:9).

Bedömning
Återupptagande av förundersökning sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft
Ingen annan åklagare än riksåklagaren är, som nyss konstaterats, behörig att ansöka
om resning beträffande en lagakraftvunnen dom som har meddelats av en hovrätt.
Det innebär, som JO tidigare uttalat (JO 2000/01 s. 69), att det ankommer på denne
att, om en enskild person som har fällts till ansvar för brott i resningssyfte begär att
utredningsåtgärder skall vidtas, med utgångspunkt i den för åklagarna gällande
objektivitetsprincipen ta ställning till om framställningen skall föranleda att
förundersökningen återupptas.

Beslutsfattandet i det aktuella ärendet hos Riksåklagaren var emellertid inte
föranlett av någon framställan från EE eller GG med begäran om ytterligare
utredningsåtgärder utan av att BB underställde Riksåklagaren viss information.
Enligt min uppfattning saknar det betydelse för vilka krav som kan ställas på
riksåklagarens handläggning om denne får kännedom om nya omständigheter
genom en enskilds begäran om ytterligare utredningsåtgärder eller på annat sätt.
Oavsett hur informationen lämnas uppkommer således en principiell skyldighet att
med utgångspunkt i objektivitetsprincipen ta ställning till om uppgifterna bör
föranleda ett återupptagande av förundersökningen. Eftersom CC vid två tillfällen
under ärendets handläggning, efter att ha fått information från åklagare, beslutade
att inte återuppta förundersökningen förefaller det klart att även
Åklagarmyndigheten ansett att det föreligger en sådan skyldighet.

Riksåklagaren har således en principiell skyldighet att ta ställning till om nya
omständigheter eller bevis bör föranleda att förundersökningen återupptas. Det är
däremot givetvis inte möjligt att generellt ange när riksåklagaren kan anses vara
                                                                     Dnr 2181-2005    Sid 29 (52)




skyldig att återuppta en förundersökning. Några riktlinjer för prövningen kan
emellertid anges.

Utgångspunkten vid bedömningen av om en ny omständighet eller ett nytt bevis
skall föranleda ett återupptagande av förundersökningen är givetvis vad som
fordras för resning. Syftet med ett eventuellt återupptagande är ju att ta reda på om
det finns skäl för resning. När det gäller resning till förmån för tilltalad blir därför
tilläggsregeln av särskild betydelse. Enligt denna regel får resning beviljas även
utan att man kan sluta sig till att de nya omständigheterna eller bevisen som
åberopas sannolikt skulle ha lett till en frikännande eller mildare dom. Dess
innebörd är i stället att det är tillräckligt att de nya omständigheterna eller bevisen
är ägnade att framkalla tvivel på att den tilltalade verkligen gjort sig skyldig till det
brott som han eller hon dömts för.

Tilläggsregeln kan visserligen sägas ha karaktär av undantagsbestämmelse genom
att den för sin tillämpning fordrar att det föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva
skuldfrågan. Det har tidigare antagits, främst med hänsyn till uttalanden av
Processlagberedningen vid dess tillkomst, att avsikten varit att regeln skall kunna
tillämpas i enstaka fall då den ifrågasatta domen gällt grov brottslighet och när det
funnits betydande meningsskiljaktigheter bland de domare som dömt i målet. När
det gäller senare rättspraxis finns det anledning att utgå från Högsta domstolens
tidigare redovisade avgörande (NJA 1992 s. 625) i vilket domstolen uttalat att
tilläggsregeln ”med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med
beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel bör … ges en restriktiv
tillämpning”. Högsta domstolen drar, som framgått, slutsatsen att regeln bör
användas endast om nya bevis ”till följd av särskilda omständigheter” är ägnade att
framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld. En sådan särskild omständighet kan
vara, sägs det vidare, att resonemanget i den dom resningsansökan avser verkar
mindre övertygande i belysning av de nya bevisen. Enbart det förhållandet att
någon som hörts i brottmålet ändrat sin berättelse kan däremot inte utgöra en sådan
särskild omständighet; det måste också finnas något som innefattar en plausibel
förklaring till att berättelsen ändras.

Jag konstaterar att tilläggsregeln knappast längre kan betraktas som en bestäm-
melse som enbart träffar vissa enstaka, närmast udda, fall av domar rörande grov
brottslighet. Högsta domstolen anger i det nyss refererade avgörandet att regeln bör
kunna tillämpas om domskälen i den ifrågasatta domen verkar mindre övertygande
i belysning av ny bevisning. Vad som fordras förefaller således, noga taget, vara en
prövning av de nya omständigheter eller bevis som åberopas i förhållande till de
skäl som bär upp den tidigare domen. Om en sådan prövning ger anledning till
tvivel om den tidigare domens riktighet såvitt gäller den tilltalades skuld kan
resning beviljas. Det kan förtjäna att nämnas att dåvarande justitierådet Bertil
Bengtsson redan före 1992 års avgörande funnit Högsta domstolens praxis tyda på
att tilläggsregeln ”idag knappast utgör en sådan undantagsregel för särpräglade fall
som man tidigare ansett” (Resning i brottmål vid synnerliga skäl i Process och
exekution, Vänbok till Robert Boman, s. 16). Enligt min mening är det också i hög
                                                                          Dnr 2181-2005      Sid 30 (52)




grad rimligt att tilläggsregeln ges en sådan något mera vidsträckt tillämpning. Det
skulle riskera att allvarligt urholka tilltron till domstolarnas rättskipning om
fällande brottmålsdomar, särskilt de som föranlett längre fängelsestraff, vilkas
riktighet med fog kan ifrågasättas, inte blir föremål för ny prövning. Ekelöf har
uttryckt synpunkten på följande sätt:

      ”Det är också ett misstag att tro att en vidsträckt rätt till resning äventyrar
      domstolarnas auktoritet och därmed aktningen för lag och rätt. Att det
      överhuvudtaget förekommer oriktiga domar har visserligen skadliga verkningar i
      detta hänseende. Men finns det skäl att anta en straffdom vara oriktig, är det långt
      bättre att målet upptas till förnyad prövning än att saken tystas ned. Rättskänslan
      kräver att rättvisa blir skipad, och är det av betydelse för den allmänna laglydnaden
      att detta krav tillfredsställs, bör man även av detta skäl i vidsträckt omfattning tillåta
      resning till förmån för den tilltalade.” (Rättsmedlen, 11:e uppl., s. 136).
Det kan, som Åklagarmyndigheten angett, förekomma att en ny omständighet är av
sådant slag att den direkt ger anledning till en ansökan om resning i målet. I de
fallen krävs naturligtvis inte att förundersökningen återupptas. I de flesta fall torde
det emellertid krävas ytterligare utredningsåtgärder för att klarlägga om det nya
materialet är sådant att grund för resning föreligger.

Åklagarmyndigheten har angett att det nya materialet – om det är riktigt – skall ha
en sådan betydelse i förhållande till den bevisning som presenterades i den tidigare
rättegången att det kan utgöra grund för resning. Welamson har, när det gäller vilka
krav som bör ställas på det nya materialet för att resning skall kunna beviljas,
uttalat att detta måste ha ett visst bevisvärde. Hur stort detta värde skall vara kan
emellertid inte ens teoretiskt anges generellt. Det är nämligen klart att det nya
materialets värde måste sättas i relation till värdet av den tidigare förebragta
bevisningen. Ju mer övertygande den tidigare förebragta bevisningen till stöd för
domen ter sig, desto större krav måste ställas på det nya materialet för att resning
skall kunna komma i fråga (a.a., s. 226). Den ståndpunkten är väl förenlig med den
utgångspunkt för prövningen som får anses följa av Högsta domstolens ovan
redovisade avgörande. Självfallet måste liknande hänsyn tas även vid bedömningen
av om en förundersökning skall återupptas.

Åklagarmyndigheten har vidare angett att särskild försiktighet bör iakttas med att i
efterhand ompröva trovärdigheten hos ett vittne eller en målsägande. Beträffande
sin praxis i fråga om när en förundersökning bör återupptas har myndigheten,
utöver vad som nyss nämnts, uppgett att i de fall då nya omständigheter eller bevis
endast har bärkraft på målsägandens trovärdighet och inte direkt på de händelser
som den tilltalade dömts för anser riksåklagaren att det, principiellt sett, bör krävas
mycket speciella omständigheter för att resning skall beviljas. För att det skall
anses föreligga tillräckligt starka skäl för fortsatta utredningsåtgärder bör således,
enligt Åklagarmyndigheten, nya omständigheter vara så konkreta och ha en sådan
betydelse samt ny bevisning vara så stark att det som framkommit – om det är
riktigt – i princip kan förväntas leda till bifall till en ansökan om resning. Enligt
Åklagarmyndigheten kan man möjligen dra en parallell med vad som krävs för att
väcka åtal, så att förundersökningen skall återupptas om riksåklagaren på objektiva
                                                                   Dnr 2181-2005   Sid 31 (52)




grunder – om den fortsatta utredningen bekräftar innehållet i det nya materialet –
kan emotse bifall till en resningsansökan.

Vad Åklagarmyndigheten anfört måste, enligt min mening, för att tjäna som
allmänna utgångspunkter för bedömningen nyanseras i främst två avseenden.

Det är, för det första, givet att det fordras särskild försiktighet vid en omprövning i
efterhand av en målsägandes eller ett vittnes utsaga, dels därför att inte sällan lång
tid förflutit sedan de händelser som föranlett åtalet inträffade, dels eftersom endast
domarna i de ursprungliga rättegångarna haft det underlag för en trovärdighets- och
tillförlitlighetsbedömning som möjligheten att i rättssalen iaktta förhörspersoners
uppträdande och ordval under förhör och motförhör ger. Samtidigt måste det hållas
i minnet, som också Åklagarmyndigheten framhållit, att bevisningen i vissa slag av
mål – inte minst sexualbrottmål – väsentligen kan bestå av uppgifter som t.ex. en
målsägande lämnat (jfr NJA 1991 s. 83). Om i en sådan situation nya
omständigheter och bevis ger upphov till någon grad av tvivel rörande
målsägandens trovärdighet måste självfallet prövas om tvivlet är av sådant slag att
skälen för den ifrågasatta domen förefaller mindre övertygande. En sådan prövning
torde mera sällan kunna göras utan att målsäganden inom ramen för en
återupptagen förundersökning hörs närmare om främst de nya uppgifterna.

Det låter sig, för det andra, väl sägas att en förundersökning inte bör återupptas
med mindre än att de nya uppgifterna är sådana att de – om de bekräftas – bör
kunna föranleda att resning beviljas. Det är emellertid viktigt att de överväganden
som en sådan bedömning fordrar sker med hänsyn tagen även till de mera
vidsträckta möjligheter till resning som tilläggsregeln ger. Det är således på intet
sätt tillräckligt att avgöra om de nya uppgifterna sannolikt skulle kunna leda till en
friande eller mildrande dom. Det är fråga om en betydligt mera grannlaga
bedömning, nämligen av vilken grad av tvivel på den tidigare domens bärkraft som
de nya uppgifterna skulle kunna föra med sig. En sådan bedömning torde ofta
fordra att utredningsåtgärder vidtas inom ramen för en återupptagen
förundersökning.

Principen om lagakraftvunna domars orubblighet är, som JO tidigare framhållit (JO
2000/01 s. 69 och 2002/03 s. 116), av grundläggande betydelse för rättsordningens
stabilitet och det fordras därför i allmänhet mycket starka skäl för att vidta
utredningsåtgärder som syftar till att angripa en brottmålsdom som vunnit laga
kraft. Principen är, som nämns i JO:s sist nämnda beslut (s. 136), av särskilt stor
betydelse för den enskildes rättssäkerhet i de fall där det uppkommer en fråga om
att utkräva straffansvar med anledning av ett skeende som redan har prövats av
domstol genom en lagakraftvunnen dom. Det finns emellertid anledning att skilja
mellan resning till nackdel för tilltalad och resning till förmån för tilltalad.
Eftersom möjligheterna till resning är betydligt större i det senare fallet kan det
oftare finnas anledning att återuppta en förundersökning när det kan bli fråga om
resning till en tilltalads förmån.
                                                                   Dnr 2181-2005    Sid 32 (52)




Fredrik Wersäll har uppgett att många resningsärenden hör till de mest besvärliga
och grannlaga som man ställs inför som riksåklagare. Två var för sig viktiga
intressen ställs mot varandra: intresset av lagakraftvunna domars orubblighet mot
intresset av att undanröja materiellt oriktiga domar. Även om dessa intressen kan
sägas kollidera måste, som jag redan antytt, självfallet intresset av att materiellt
felaktiga fällande brottmålsdomar inte blir bestående ha företräde. Jag vill också
gärna framhålla att de båda nu berörda intressena inte i allt är så motstridiga som
det ibland antas. Även alltför högt ställda krav för att undersöka om det finns skäl
att ansöka om resning till en tilltalads förmån kan nämligen riskera att påverka
rättsordningens stabilitet negativt genom att allmänhetens tilltro till rättskipningen
minskar.

Åklagarmyndigheten har i remissvaret angett att även i fall då Högsta domstolen
kommunicerar en resningsansökan som innehåller en begäran om kompletterande
utredningsåtgärder, avstår riksåklagaren numera normalt från att föranstalta om
detta även då goda skäl talar för en sådan komplettering. Jag vill med anledning av
detta erinra om vad jag ovan anfört om riksåklagarens principiella skyldighet att
med utgångspunkt i objektivitetsprincipen ta ställning till om nya uppgifter
föranleder någon åtgärd från riksåklagarens sida.

Vice riksåklagarens beslut i ärendet
Det finns inledningsvis anledning att erinra om att EE och GG dömdes till
långvariga fängelsestraff för vålds- och sexualbrott begångna mot FF. En central
roll i flera av gärningspåståendena hade en kvinna som kallades ”HH”. Hon var
inte identifierad vid tiden för huvudförhandling och dom i tingsrätt och hovrätt.
Med några få undantag saknades stödbevisning. Av avgörande betydelse var
således tilltron till de uppgifter som FF själv lämnade. I domarna angavs att det inte
kunde råda något tvivel om att flickan var trovärdig.

När CC den 13 december 2002 beslutade att inte återuppta förundersökningen hade
hon fått information om tre nya omständigheter som hade anknytning till EE:s mål.
Det var innehållet i FF:s brev liksom det förhållandet att FF först förnekat att hon
skrivit dem och därefter förklarat att deras innehåll var osant, uppgiften att ”HH”
var en viss utpekad person och det förhållandet att efter uppgifter från FF en
förundersökning rörande mord inletts. Hon kände också till att EE hade ansökt om
resning eftersom hon fått del av hans resningsansökan. Av denna framgick att år
1995 hade ett barnpsykiatriskt utlåtande avgetts beträffande FF och år 1999 hade
en psykologbedömning gjorts.

De nya omständigheterna föranledde CC att ta ställning till om förundersökningen
skulle återupptas. Hon har uppgett att hon beträffande breven och de förklaringar
som FF på eget initiativ lämnat gjorde bedömningen att det inte fanns anledning att
anta att vidare utredning skulle motivera att resning beviljades till förmån för EE
Vidare har hon angett att det inte heller fanns skäl för riksåklagaren att på grund av
uppgifterna om mord i ett så tidigt skede fatta beslut i frågan om återupptagande av
förundersökningen i syfte att utreda förutsättningarna för att ansöka om resning.
                                                                   Dnr 2181-2005     Sid 33 (52)




Det kunde självfallet, som CC konstaterade i beslutet, ha övervägts att inom ramen
för en återupptagen förundersökning hålla förhör med FF. I de tidigare redovisade
resningsärendena där målsäganden har återtagit sina uppgifter har i de flesta fall
förundersökningen återupptagits och förhör hållits med målsäganden. Mot
bakgrund av vad CC uppgett finner jag emellertid inte tillräcklig anledning att rikta
kritik mot hennes beslut den 13 december 2002. Hennes åtgärd att lämna en kopia
av beslutet till Högsta domstolen återkommer jag dock till nedan.

Det som sedan inträffade var att Riksåklagaren i februari fick del av TT:s
promemoria. I denna redovisades tidigare inte kända kopplingar mellan en annan
förundersökning rörande incest (med UU som målsägande) och målet mot EE samt
de kopplingar som TT ansåg förelåg mellan boken ”Spökflickan” och målet mot
EE och förundersökningen angående mord. Vidare erhölls upplysningar om att
förundersökningen rörande mord, som då pågått i två månader, dittills inte hade
gett något belägg för FF:s uppgifter.

CC har uppgett att det bedömdes nödvändigt att därefter inhämta först BB:s
bedömning av de nya uppgifternas betydelse och därefter SS:s synpunkter. I mitten
av juli 2003 hade dessa yttranden inkommit. BB hade uppgett att hon inte fann att
det förelåg någon överensstämmelse mellan de gärningar FF beskrivit och vad UU
och författaren till ”Spökflickan” berättat. Hon redovisade också planerade
utredningsåtgärder i mordutredningen. Dessutom hade BB uppgett att FF berättat
att ”HH” var hennes mamma, en uppgift som CC angett bedömdes som ny och
förvånande. SS angav att han inte kunde göra någon helhetsbedömning men
uttalade att han var tveksam till om det som i en återupptagen förundersökning
kunde komma fram skulle motivera att resning beviljades. Han ansåg dock att det
var viktigt att EE och dennes ombud fick full kännedom om alla detaljer
beträffande de beröringspunkter som kommit fram.

När det gäller uppdraget till BB, kan jag ha viss förståelse för att CC inför sitt
ställningstagande till om det fanns skäl att återuppta en omfattande
förundersökning kunde behöva inhämta i vart fall upplysningar och synpunkter
från den handläggande åklagaren.

Jag är emellertid kritisk till hur BB:s uppdrag utformades. Det angavs vara att göra
en analys av TT:s uppgifter i förhållande till den lagakraftvunna domen och ta
ställning i frågan om det nya materialet sannolikt skulle kunna, om resning
beviljades, leda till en annan utgång.

Det förefaller, för det första, som om BB anförtroddes den analyserande uppgift
som det åvilade CC att utföra. Det är givetvis en uppgift för riksåklagaren eller den
som är i hans ställe att bedöma nya uppgifter i ljuset av tidigare domskäl. En annan
sak är att den handläggande åklagaren kan lämna upplysningar om det tidigare
utredningsmaterialet till stöd för en sådan bedömning. Jag noterar också att BB
själv ansåg att en bedömning av FF:s trovärdighet och tillförlitlighet borde göras av
någon annan.
                                                                   Dnr 2181-2005   Sid 34 (52)




Ett så omfattande uppdrag som lämnades till BB tar dessutom åtskillig tid i
anspråk. Hennes yttrande i saken kom heller inte Riksåklagaren till handa förrän
efter inemot två månader. Det finns anledning att framhålla att de dömda under
denna tid avtjänade fängelsestraff. Det är självfallet så, att analysen av vilken
betydelse som nya omständigheter kan ha under sådana förhållanden måste göras
så skyndsamt som över huvud taget är möjligt.

Det var, för det andra, när nu ett sådant analyserande uppdrag trots allt lämnades,
olämpligt att avgränsa uppdraget på det sätt som skedde. Det hade givetvis bort
omfatta samtliga relevanta resningsförutsättningar och således även frågan om de
nya uppgifterna kunde medföra tvivel på den fällande domens riktighet. Det borde
också ha omfattat samtliga vid den aktuella tidpunkten kända nya omständigheter,
såsom FF:s brev och successiva utpekanden av ”HH”.

Jag konstaterar således att Riksåklagarens handläggning borde ha kunnat ske
betydligt snabbare om BB:s medverkan inskränkts till att lämna upplysningar om
den tidigare förundersökningens innehåll och om senare vidtagna
utredningsåtgärder. Om så skett, hade BB t.ex. omgående kunnat lämna
information om att FF pekat ut sin mor såsom varande ”HH”. Den uppgiften
lämnades nämligen i ett förhör den 13 februari 2003 vid vilket BB var närvarande.
Nu synes den uppgiften ha kommit till riksåklagarens kännedom först genom BB:s
yttrande den 23 maj samma år.

Jag är än mer kritisk till åtgärden att därefter begära SS:s synpunkter, särskilt som
denne inte var insatt i materialet på samma sätt som BB och inte heller, som han
själv påpekade, hade tillgång till akterna i mordutredningen. Åtgärden medförde
också att handläggningen ytterligare drog ut på tiden. CC har inte närmare
utvecklat skälen till att hon ansåg sig behöva detta kompletterande underlag.

Det kom sedan att dröja till den 3 september 2003 innan CC beslutade att det då
inte fanns skäl att återuppta förundersökningen. Hon har beträffande detta beslut
anfört att de nya uppgifter som framkommit var av sådan karaktär att de talade mot
hovrättens trovärdighetsbedömning. De bedömdes dock inte ha sådan styrka att de
var ägnade att framkalla tvivel om domens riktighet på ett sådant sätt att de
motiverade en återupptagen förundersökning. Läget bedömdes emellertid vara
sådant att vad som framkommit motiverade ett beslut i frågan. Eftersom det kunde
bli aktuellt med ett återupptagande av förundersökningen för det fall att
mordutredningen inte ledde någon vart ansågs det nödvändigt att uppdra åt
åklagarkammaren i Helsingborg att rapportera hur förundersökningen utvecklades.
Beslutet kunde också, enligt CC, sägas ha varit ett försök att sätta press på polisen.

En bedömning av om det finns anledning att återuppta en förundersökning för att
utreda om det finns skäl att ansöka om resning måste givetvis göras med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Jag kan emellertid konstatera att sedan BB
yttrat sig i maj 2003 hade CC kännedom om bl.a. följande omständigheter. Tilltron
till FF:s uppgifter hade varit avgörande för hovrättens bedömning att EE och GG
                                                                  Dnr 2181-2005   Sid 35 (52)




gjort sig skyldiga till brott. Efter hovrättens dom hade FF i två brev tagit tillbaka
sina tidigare påståenden. Hon hade först förnekat att hon skrivit dem men, sedan
kriminalteknisk utredning visat att hon medverkat till deras framställning, uppgett
att hon skrivit breven. FF hade i december 2002 pekat ut en bekant person såsom
varande ”HH” för att senare, i februari 2003, uppge att ”HH” i själva verket var
hennes mor. TT hade, som nämnts, redovisat en rad omständigheter rörande
samband mellan FF och UU, terapeutens roll och boken ”Spökflickan”. FF hade i
december uppgett att hon tvingats bevittna ett mord med rituella inslag som ”HH”
skulle ha utfört. Dessa uppgifter hade ännu, närmare sex månader senare, inte i
något avseende kunnat beläggas. Trots ett flertal utredningsåtgärder hade inte något
offer anträffats och inte heller hade den plats där liket skulle ha lagts kunnat
verifieras. En ledande rättspsykiater hade, inom mordutredningens ram, förordat att
FF borde bli föremål för en psykologbedömning. Genom den kopia av EE:s
resningsansökan som hon fått del av, hade CC också kännedom om resultaten av de
psykologbedömningar som FF hade genomgått vid två tillfällen under 1990-talet.

Jag kan inte finna annat än att de nya omständigheterna sammantagna var sådana
att de tveklöst gav upphov till tvivel på att hovrättens fällande dom var riktig och
således motiverade ett återupptagande av förundersökningen. CC borde därför, i
vart fall sedan hon hunnit överväga betydelsen av de ytterligare uppgifter som BB
lämnade i maj, ha förordnat om att förundersökningen skulle återupptas.

CC beslutade sedermera den 28 november 2003 att förundersökningen skulle
återupptas.

Åklagarmyndigheten har såvitt avser perioden mellan den 3 september och den 28
november 2003 anfört att omständigheterna i efterhand kan framstå som oföränd-
rade. Stilleståndet i den samtidigt pågående mordutredningen innebar dock i sig en
förändring av läget. Den tid som gick utan att misstankarna kunde konkretiseras
ytterligare var en faktor som var ägnad att minska mordutredningens åter-
verkningar på frågan om återupptagande. Bristen på stöd för målsägandens
uppgifter om mordet blev med tiden ytterligare en omständighet till stöd för en
utredning av förutsättningar för resning.

Jag kan endast konstatera att CC beslutade att återuppta förundersökningen utan att
någon synbar ytterligare omständighet tillkommit, förutom att ytterligare tid
förflutit utan att mordutredningen hade avancerat, och efter det att mer än tre
veckor passerat sedan uppgifter om stilleståndet i mordutredningen inkom.

Jag vill avslutningsvis i denna del kommentera CC:s åtgärd att skicka en kopia av
sitt beslut den 13 december 2002 att inte återuppta förundersökningen till Högsta
domstolen. Frågan omfattas i och för sig inte av remissen till Åklagarmyndigheten
men CC har i remissvaret uppehållit sig kring detta och också motiverat varför så
kom att ske. Hon har uppgett att EE som en av många grunder för sin
resningsansökan hade angett breven från FF. Med anledning av att BB hade fått
kompletterande uppgifter från FF som hon redovisat för Riksåklagaren tillställdes
                                                                Dnr 2181-2005     Sid 36 (52)




Högsta domstolen en kopia av beslutet. Därutöver har hon motiverat sitt
ställningstagande att i beslutet inte nämna något om mordutredningen och de nya
uppgifterna om ”HH:s” identitet med att det pågick förundersökningar i båda dessa
ärenden och sekretess således förelåg för uppgifterna. Det faktum att EE på andra
grunder ansökt om resning bedömdes inte innebära att uppgifterna skulle lämnas
till Högsta domstolen.

CC hade således tillgång till andra uppgifter, både vad gällde mordutredningen och
”HH:s” påstådda identitet, än de som redovisades i beslutet. Hon har också angett
att hon beaktade dessa uppgifter vid beslutsfattandet. Jag har i och för sig, med
hänsyn till det läge i vilket förundersökningen rörande misstanke om mord befann
sig, inte några synpunkter på att hon då inte ansåg sig kunna vidareförmedla
uppgifterna till EE. Om hon emellertid inte ansåg sig kunna redovisa samtliga
överväganden som föranlett beslutet, borde beslutet inte ha tillställts Högsta
domstolen.

Sammanfattningsvis förtjänar CC mycket allvarlig kritik för den utdragna
handläggningen och för dröjsmålet med att återuppta förundersökningen.

Hon överlämnade, i ett skede då hon ägde kunskap om flertalet nya omständig-
heter, till BB att bedöma de nya uppgifternas betydelse och beslutade därefter att
inhämta synpunkter från SS. Dessa åtgärder kan inte ha annat än fördröjt
Riksåklagarens handläggning med drygt tre månader. Därefter kom det att dröja
cirka en och en halv månad innan CC bestämde sig för att inte återuppta
förundersökningen och ytterligare inemot tre månader innan hon till sist beslutade
att återuppta förundersökningen. CC bedrev således inte handläggningen med
erforderlig skyndsamhet. Hon borde senast i juni 2003 ha övervägt de nya
omständigheterna, vilka samtliga vid den tidpunkten var kända för henne, och då
funnit att förundersökningen omgående borde återupptas.

Det allvarliga i hennes felbedömningar förstärks av det förhållandet att de dömda
under Riksåklagarens utdragna handläggning avtjänade fängelsestraff.

Slutligen åsidosatte CC sin objektivitetsplikt när hon oombedd överlämnade sitt
beslut den 13 december 2002 till Högsta domstolen utan att i beslutet redovisa
samtliga omständigheter som hon grundat sitt ställningstagande på.

Handläggningen av de dömdas framställningar om att få del av
utredningsmaterial
De dömdas framställningar
I en skrivelse, som kom in till åklagarkammaren i Helsingborg den 8 augusti 2002,
begärde QQ, som ombud för EE, bl.a. att få ta del av allt överskottsmaterial eller
slasken i hans ärende. Hon önskade också kopior av samtliga videobandade förhör
med målsäganden. Av skrivelsen framgick att QQ biträdde EE med en ansökan om
resning. QQ uppgav också att hon skickade en kopia av brevet till förhörsledaren
vid Polismyndigheten i Skåne.
                                                                   Dnr 2181-2005   Sid 37 (52)




Vice chefsåklagaren VV vid åklagarkammaren upplyste QQ i en skrivelse den 12
augusti 2002 att hennes begäran att få ut visst utredningsmaterial handlades av
polisen i Helsingborg eftersom det efterfrågade materialet förvarades där.

Polismyndigheten, genom polisintendenten YY, beslutade den 10 september 2002
att QQ skulle få ta del av de begärda handlingarna med vissa undantag samt att hon
skulle erhålla kopior av videoinspelade förhör. Till de handlingar som skickades
över bifogades en förteckning över handlingar som helt eller delvis med stöd av 5
kap. 1 § eller 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) inte lämnades ut. QQ upplystes
i beslutet också om att slasken i utredningen innehöll flera hundra sidor och att
utredningen var avslutad beträffande tre gärningsmän men i övrigt fortfarande var
öppen. Polismyndighetens beslut överklagades inte.

I en skrivelse som inkom till polismyndigheten den 24 november 2003 begärde
advokaten ZZ, som ombud för EE, att få ta del av allt material som tillförts ärendet
K48244-01 efter huvudförhandlingen i hovrätten den 3 maj 2002. Vidare önskade
han få besked om det efter förhandlingen i hovrätten förekommit ytterligare
efterforskningar avseende den stripteaseklubb som FF skulle ha besökt under våren
1995. För det fall att det förekommit ville han ha en redogörelse för utfallet av
dem. Slutligen efterfrågade han uppgift om det beslutats om förundersökning mot
någon eller några personer i anledning av vad FF berättat i ärendet samt i så fall
vilka ärendenummer dessa utredningar tilldelats.

Den 22 december 2003 beslutade polismyndigheten, genom polisintendenten ÅÅ,
att med stöd av 5 kap. 1 § samt 9 kap. 17 § 1 p sekretesslagen avslå
framställningen. I den del begäran avsåg handlingar som tillförts ärendet efter den
3 maj 2003 angavs att det, oavsett om det till ärendet tillförts handlingar eller inte,
förelåg förundersökningssekretess för dessa varför de inte kunde lämnas ut.
Beträffande förfrågningarna om utredningsåtgärder vidtagits avseende
stripteaseklubben uppgavs att även sådana åtgärder och utfallet av dessa, oavsett
om de utförts eller inte, omfattades av förundersökningssekretess. Såvitt gällde
frågan om det inletts förundersökning mot någon eller några personer med
anledning av vad som framkommit i ärendet anförde polismyndigheten att en sådan
uppgift i första hand omfattades av förundersökningssekretess och i andra hand av
sekretess till skydd för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden.

Sedan ZZ överklagat polismyndighetens beslut upphävde Kammarrätten i
Göteborg den 30 juni 2004 beslutet och visade målet åter för ny prövning.
Kammarrätten anförde bl.a. att EE som part i brottmålet i hovrätten haft rätt till
insyn enligt 14 kap. 5 § sekretesslagen och att fråga var om rätten till kvalificerad
insyn bestod efter det att domen vunnit laga kraft. Kammarrätten konstaterade
därvid att EE haft rätt till partsinsyn såväl i den utredning som föregått
Riksåklagarens beslut den 13 december 2002 att inte återuppta förundersökningen,
som i den ytterligare utredning som företagits efter Riksåklagarens nyss nämnda
beslut. Då prövningen av EE:s begäran skulle göras gentemot innehållet i 14 kap. 5
                                                                Dnr 2181-2005   Sid 38 (52)




§ sekretesslagen och denna i första hand ankom på polismyndigheten
återförvisades målet dit.

Polismyndigheten begärde därefter att ZZ närmare skulle ange vilka uppgifter han
önskade få del av i de delar kammarrätten återförvisat målet till polismyndigheten.
I en skrivelse den 3 september 2004 uppgav ZZ att EE ville ha del av samtliga
handlingar och utredningsmaterial i ärende K48244-01 som inte ingick i
förundersökningsprotokollet och som inte redovisats för denne tidigare i det ovan
nämnda beslutet den 10 september 2002, samtliga handlingar i ärende K118934-01
som inte redovisats i tilläggsprotokollet den 18 mars 2004 samt samtliga
handlingar i övriga ärenden som kunde tänkas ha påbörjats i anledning av de
uppgifter som framkommit i utredningen i ärende K48244-01. ZZ upplyste även
polismyndigheten om att ett resningsärende var anhängigt i Högsta domstolen och
att Riksåklagaren hade kompletterat förundersökningen i ärendet K48244-01 med
ett tilläggsprotokoll.

Den 8 september 2004 beslutade polismyndigheten, genom polismästaren DD, att
begäran inte kunde bifallas eftersom polismyndigheten inte hade några sådana
handlingar eller uppgifter som avsågs i kammarrättens beslut. DD angav därutöver
att EE:s begäran efter kompletteringen, enligt polismyndighetens mening, var
densamma som hans ursprungliga begäran. Vidare angavs att polismyndigheten
uppfattade ”kammarrättens beslut i strikt mening” och då konstaterade att den
utredning som föregått Riksåklagarens beslut den 13 december 2002 inte vidtogs i
Polisområde Nordvästra Skåne varför några handlingar eller uppgifter i den delen
inte förvarades av myndigheten. Polismyndigheten konstaterade även att någon s.k.
förutredning med EE som part inte heller företagits vid polisområdet. Några
handlingar eller uppgifter att lämna ut fanns följaktligen inte förvarade vid
polisområdet.

I en skrivelse som inkom till kammarrätten den 23 september 2004 uppgav EE att
han ännu inte fått ta del av några handlingar enligt kammarrättens beslut och
hemställde att kammarrätten skulle anmoda polismyndigheten att omgående skicka
honom de handlingar han begärt. Han specificerade därvid att han ville ha tillgång
till allt överskottsmaterial och sekretessbelagda handlingar i fyra angivna K-
ärenden (polismyndighetens ärendebeteckning; JO:s anm.) och ett C-ärende
(åklagarkammarens diarienummer; JO:s anm.).

Den 27 september 2004 skrev kammarrätten till polismyndigheten och angav att
EE:s handling vidarebefordrades till polismyndigheten för handläggning. I
kammarrättens skrivelse framhölls att en prövning om en handling skall lämnas ut
skall ske skyndsamt. I ett svar den 22 oktober 2004 uppgav polismyndigheten,
genom DD, att ärende K48244-01 fanns hos Åklagarmyndigheten i Malmö där EE
genom sitt ombud hade tillgång till utredningen i dess helhet samt att övriga
ärenden inte var hänförliga till akter eller handlingar som fanns vid
polismyndigheten.
                                                                  Dnr 2181-2005     Sid 39 (52)




I ett beslut den 1 november 2004 avvisade kammarrätten EE:s yrkanden och
anförde att polismyndigheten, såvitt framgick, sedan målet återförvisats dit ännu
inte hade fattat något nytt beslut att till någon del vägra att lämna ut handlingarna
vare sig i ärende K48244-01 eller i övriga av EE angivna ärenden. Kammarrätten
konstaterade att domstolen därför inte kunde pröva EE:s framställning i denna del.

Förutom den ovan nämnda begäran som gavs in till polismyndigheten inkom den 3
mars 2004 en skrivelse till Riksåklagaren från ZZ. I denna upplyste ZZ att han
företrädde EE som hade för avsikt att ansöka om resning. Vidare angav han att i
samband med upprättandet av resningsansökan hade det framkommit uppgifter om
att ”HH” numera identifierats som målsägandens mor. ZZ uppgav att han fått
uppgift om att ett ärende handlades hos Riksåklagaren som rörde EE och som
innehöll uppgifterna om ”HH:s” identitet. I ärendet skulle även förekomma
ytterligare material av betydelse för bedömningen av målsägandens tidigare
lämnade utsagor om övergrepp. EE hemställde att Riksåklagaren skulle tillställa
honom eventuell anmälan som låg till grund för Riksåklagarens behandling av
ärendet, det utredningsmaterial som utvisade att ”HH” identifierats samt övriga
uppgifter av betydelse för bedömningen av målsägandens trovärdighet i det
aktuella resningsärendet.

Riksåklagaren begärde in yttrande från SS som hade Riksåklagarens uppdrag att
utföra den återupptagna förundersökningen och vidta de åtgärder som krävdes.

I ett yttrande till Riksåklagaren föreslog SS att EE, genom sitt ombud, skulle få
besked om att förundersökningen återupptagits för att utröna om det förelåg skäl
för Riksåklagaren att begära resning till EE:s förmån och att flera
utredningsåtgärder återstod att genomföra. Vidare borde han få del av de förhör
som hållits med FF och andra personer samt de anteckningar som förts vid
behandlingshemmet med anledning av mordmisstankarna. Han borde också få del
av det utredningsmaterial som inhämtats i ärendet rörande misstankarna om
urkundsförfalskning.

I ett beslut den 8 mars 2004 upplyste Riksåklagaren att förundersökningen, med
anledning av att nya omständigheter framkommit, återupptagits och fortfarande
pågick. Det konstaterades att EE:s begäran skulle prövas som en fråga om
partsinsyn enligt reglerna i rättegångsbalken. Beslutet om återupptagande av
förundersökningen skulle utlämnas till EE. I övrigt uppdrogs åt SS att låta EE ta
del av vad som dittills förekommit vid undersökningen i den utsträckning som
redovisats i hans yttrande till Riksåklagaren. Detta borde ske genom att EE fick
tillfälle att ta del av materialet i åklagar- eller polismyndighetens lokaler.

ZZ bereddes påföljande dag tillfälle att i Åklagarmyndighetens i Malmö lokaler
läsa bl.a. sex förhör som hållits med FF från den 22 januari 2002 till den 13
februari 2003, sju förhör som hållits med andra personer under perioden den 19
december 2002 till den 27 mars 2003, anteckningar från möten på FF:s
                                                                     Dnr 2181-2005    Sid 40 (52)




behandlingshem den 31 januari 2003 och den 7 februari 2003 samt handlingarna
rörande anmälan om urkundsförfalskning.

I en skrivelse den 26 maj 2004 till Åklagarmyndigheten i Malmö begärde
advokaten ÄÄ, som ombud för GG, att med stöd av 23 kap. 18 § RB få ta del av all
information som framkommit sedan förundersökningen återupptagits. Han
hemställde även om att få ta del av innehållet i slasken.

Kammaråklagaren ÖÖ, som biträdde SS, upplyste ÄÄ i en skrivelse den 2 juni
2004 att den kompletterande förundersökningen i det närmaste var klar och att
materialet hade sammanställts i ett tillägg till det ursprungliga
förundersökningsprotokollet. Vidare upplystes att de handlingar ur polisens
överskottsmaterial som med utgångspunkt från vad som tidigare förevarit och vad
som tillkommit efter hovrättens dom ansetts vara av intresse ingick i en bilaga till
protokollet. Riksåklagaren hade fått del av protokollet. ÖÖ angav slutligen att han
varit i kontakt med handläggaren hos Riksåklagaren, chefsåklagaren AAA, och fått
beskedet att det då inte var aktuellt med någon delgivning enligt 23 kap. 18 § RB
men att GG och EE inom en snar framtid skulle få del av
förundersökningsmaterialet. I en framställning den 3 juni 2004 begärde ÄÄ på nytt
att få ta del av innehållet i det preliminära förundersökningsprotokollet samt
slasken.

Den 8 juni 2004 tillställdes EE och GG förundersökningsprotokollet med bilagor.
En av bilagorna innehöll sådant överskottsmaterial från den ursprungliga
förundersökningen som bedömdes vara relevant för frågan om resning. Vidare
fanns som en bilaga till en promemoria, i vilken ÖÖ redogjort för ärendet, en
sammanfattning av överskottsmaterialet. EE och GG underrättades inte om att det
fanns ytterligare material i slasken som inte redovisades. Detta framgick dock
indirekt av sammanfattningen.

Sedan resning beviljats begärde EE inför den nya hovrättsförhandlingen i oktober
2004 att få ta del av vissa handlingar ur överskottsmaterialet från den ursprungliga
förundersökningen. Åklagarmyndigheten i Malmö inhämtade då allt sådant
material från polisen varefter parterna fick ta del av materialet vid besök på
åklagarmyndigheten.

JO:s remiss
      Såvitt avser handläggningen i denna del anmodades Åklagarmyndigheten i remissen
      att lämna upplysningar och yttra sig i följande avseenden.
      – Vilka överväganden föranledde VV:s ställningstagande att besvara QQ:s begäran
      om att få ta del av visst utredningsmaterial med att ange att begäran handlades av
      polisen i Helsingborg eftersom det efterfrågade materialet förvarades där?
      – Vilka rättsliga överväganden gjordes beträffande hanteringen av framställningarna
      från ZZ och ÄÄ under våren 2004 samt vilka bedömningar gjordes i fråga om vilket
      material som skulle göras tillgängligt?
      – När slutdelgavs de dömda och deras ombud tilläggsprotokollet i den återupptagna
      förundersökningen? Underrättades de i samband därmed om att det fanns ytterligare
      överskottsmaterial utöver det som hade redovisats? Erhöll ombuden, och i så fall
                                                                       Dnr 2181-2005      Sid 41 (52)




        när, hela den s.k. slasken och samtliga de handlingar som inkommit/upprättats i
        tiden mellan tingsrättsförhandlingen och den första hovrättsförhandlingens
        avslutande?
        Polismyndigheten anmodades att lämna upplysningar och yttra sig om
        handläggningen av QQ:s framställning i augusti 2002 samt ZZ:s framställning i
        november 2003.
Granskningens inriktning
De frågor som aktualiseras i denna del är främst följande.

    –    Hur bör en begäran från en person som varit misstänkt och sedermera
         dömts för viss brottslighet om att få ta del av handlingar ur det tidigare
         utredningsmaterialet hanteras?

    –    Vilken rätt till insyn har en dömd person i en återupptagen
         förundersökning?

    –    Hur kunde det komma sig att de dömda och deras ombud först i oktober
         2004, dvs. när Högsta domstolen stod i begrepp att fatta beslut i
         resningsfrågan, fick del av allt utredningsmaterial?

Rättslig reglering
I 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) finns grundläggande regler om allmänna
handlingars offentlighet. Enligt 2 kap. 12 § TF skall en allmän handling som får
lämnas ut – som alltså inte omfattas av sekretess – på begäran genast eller så snart
som möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den som önskar ta del av den. Den
som önskar kan mot avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den
lämnas ut (2 kap. 13 § TF). En begäran att ta del av allmän handling skall enligt 2
kap. 14 § TF göras hos den myndighet som förvarar handlingen. Regler om
förfarandet vid prövningen av en framställning om utlämnande av allmän handling
finns i 15 kap. 6 § sekretesslagen. Där framgår bl.a. att den som gjort framställan
har, om denna avslås, rätt att få ett formligt beslut av myndigheten vilket kan
överklagas. Ett överklagande sker i flertalet fall hos kammarrätt (15 kap. 7 §
sekretesslagen).

En misstänkts särskilda rätt till insyn regleras, som framgått under avsnitt 6.4, i
rättegångsbalken. När en person har delgetts misstanke om brott uppkommer enligt
23 kap. 18 § RB en rätt till insyn i förundersökningen. I den mån det inte utgör men
för utredningen har den misstänkte rätt att fortlöpande ta del av vad som före-
kommit. Innan åklagaren fattar beslut om att väcka åtal har den misstänkte rätt att
få del av förundersökningsmaterialet i dess helhet (slutdelgivning).

Den misstänktes rätt att ta del av utredningen innebär inte att han också har rätt att
få kopia av handlingar som ingår i materialet. En sådan rätt uppstår först i och med
att åklagaren beslutar att väcka åtal (23 kap. 21 § fjärde stycket RB). Rätten att få
en kopia av materialet har ansetts omfatta inte bara det sammanställda förunders-
ökningsprotokollet utan även sådant material som åklagaren kan ha valt att inte
redovisa i protokollet (Fitger, a.a., s. 23:74 c, JO 1964 s. 212).
                                                                    Dnr 2181-2005    Sid 42 (52)




Om en förundersökning läggs ned har den tidigare misstänkte ingen ovillkorlig rätt
att enligt 23 kap. 18 § RB få del av materialet eller att få någon avskrift av för-
undersökningsprotokollet eller övriga handlingar enligt 23 kap. 21 § fjärde stycket
RB. Den tidigare misstänktes insynsrätt enligt 23 kap. 18 § RB upphör att gälla
eftersom det inte kan anses kvarstå någon misstanke. Rätten att enligt
rättegångsbalken få avskrift av förundersökningsprotokoll uppkommer först sedan
åtal väckts. Detta innebär också att en misstänkt inte har någon obetingad rätt att få
del av protokollet beträffande den del av förundersökningen som inte lett till åtal
även om han åtalas i andra delar (prop. 1986/87:89 s. 145).

I fråga om själva rättegången är det, som också tidigare har framhållits, en
grundläggande princip i svensk rätt att den som är part i ett mål skall ha rätt att ta
del av allt material i målet. Denna princip har ansetts så självklar att den inte direkt
uttryckts i RB.

I 14 kap. 5 § sekretesslagen finns bestämmelser som reglerar konflikten mellan
sekretesslagens bestämmelser om sekretess och den rätt till insyn som kan följa av
andra bestämmelser t.ex. i förvaltningslagen eller i rättegångsbalken.

I lagrummets första stycke föreskrivs att sekretess inte hindrar den som är part i ett
mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet att ta del av handling eller
annat material i mål eller ärende om det inte av hänsyn till allmänt eller enskilt
intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I så
fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet
innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det
kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda. Av andra
stycket framgår bl.a. att sekretess inte innebär någon begränsning i parts rätt enligt
rättegångsbalken att ta del av alla omständigheter som läggs till grund för
avgörande av mål eller ärende.

Det råder i vissa avseenden delade meningar om bestämmelsens rätta innebörd. Det
föreligger visserligen, i vart fall numera, enighet om att bestämmelsen inte i sig ger
någon rätt att ta del av material eller att få ut någon handling utan denna rätt måste
framgå av annan lagstiftning eller följa av allmänna rättsgrundsatser. I frågan om
bestämmelsen är tillämplig i förundersökningar finns delade meningar beroende på
om man anser att en förundersökning är ett ärende i vilket en misstänkt är part eller
inte (se SOU 2003:99 s. 189 f.).

Regeringsrätten har i flera avgöranden uttalat att en förundersökning utgör ett av
åklagarmyndigheten handlagt ärende, i vilket den misstänkte är part. Domstolen
har ansett att en person som varit misstänkt har, sedan en förundersökning lagts ned
eller en förutredning avslutats, en på allmänna rättsgrundsatser grundad rätt till
insyn i materialet om denne har beaktansvärda skäl för sin begäran (se bl.a. RÅ
1995 ref. 28 och 2001 ref. 27).

I betänkandet Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53) uttalade
utredningen, att enligt dess mening kan den som vill ha insyn i ett avslutat ärende
                                                                    Dnr 2181-2005    Sid 43 (52)




inte tillerkännas mera långtgående rättigheter än han skulle ha haft om ärendet
fortfarande hade pågått. En misstänkts rätt till insyn i en förundersökning blir
därför beroende av om han med stöd av 23 kap. 18 § RB haft sådan rätt (s. 415).

Det kan förtjäna att nämnas att Ekosekretessutredningen ansett att det finns behov
av att klarlägga förhållandet mellan sekretesslagens reglering och rättegångs-
balkens (a.a., s. 417). Det förslag till ändrad lydelse av 14 kap. 5 § sekretesslagen
som utredningen lämnade har emellertid inte lett till lagstiftning, bl.a. av det skälet
att ett förtydligande ansågs kräva ytterligare överväganden (prop. 2001/02:191 s.
68). Förslaget syftade bl.a. till att klargöra att om rätten att ta del av omständigheter
eller handlingar följer av rättegångsbalken är sekretesslagens reglering över huvud
taget inte tillämplig. Offentlighets- och sekretesskommittén har därefter i sitt
huvudbetänkande anfört bl.a. att ”det emellertid inte alltid (är) så tydligt vad
rättegångsbalken säger om partsinsyn i olika frågor och det råder inte sällan
oenighet om hur långt en parts rätt till insyn verkligen sträcker sig” och att enligt
dess uppfattning bör någon ändring av 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen
övervägas först när det klarlagts vilken reell insynsrätt som föreligger enligt
rättegångsbalken (SOU 2003:99 s. 199).

Bedömning
Det kan först nämnas att polismyndigheten i sitt yttrande uppehållit sig något kring
handläggningstiden avseende EE:s framställningar. Min granskning begränsar sig
emellertid i huvudsak till frågan om vilka regler som skulle tillämpas när den
dömde begärde att få ut material och till om den prövning som skedde var korrekt.
Allmänt kan konstateras att en begäran att få del av handlingar alltid skall
handläggas skyndsamt. Saken föranleder därutöver inte något uttalande från min
sida.

Jag vill inledningsvis framhålla, som antytts under avsnittet om den rättsliga
regleringen, att vissa av de frågor som aktualiseras i detta avsnitt liksom en rad
angränsande problem i stor utsträckning inte är klart och entydigt reglerade. Det
gäller främst vissa frågor om parts insynsrätt enligt rättegångsbalken och om denna
rätts förhållande till bestämmelserna i sekretesslagen. Vissa av dessa problem har
fått lösas i rättspraxis och med utnyttjande av, som JO tidigare uttryckt saken, det
utrymme för mera principiella resonemang om partsinsynen med utgångspunkt i de
allmänna rättssäkerhetskrav som kommer till uttryck bl.a. i Europakonventionen
(JO 1995/96 s. 29). I samma avgörande konstaterade JO också att det är en allmän
uppfattning att bestämmelserna i 14 kap. 5 § sekretesslagen är svåra att tolka och
tillämpa.

Det nu sagda gäller i hög grad frågan om en dömd persons rätt till insyn i den
utredning som förekommit under lagföringen. Jag kommer givetvis att ge till känna
en uppfattning i frågan men vill på intet sätt påstå att de rättsliga komplikationer
som frågan rymmer därigenom är lösta. De har heller inte varit möjliga att lösa
inom ramen för ett granskningsärende som rymmer så många olika frågeställningar
som detta. Jag ansluter mig därför till tidigare framställda önskemål om att det
                                                                    Dnr 2181-2005   Sid 44 (52)




komplex av frågor som rör parts rätt till insyn i ett brottmålsförfarande bör bli
föremål för mera ingående överväganden och överlämnar av det skälet en kopia av
detta beslut till Justitiedepartementet.

Begäran i augusti 2002
Den 7 augusti 2002 begärde QQ i en skrivelse till åklagarkammaren i Helsingborg
att få ta del av allt överskottsmaterial eller slasken i EE:s ärende. Hon skickade en
kopia av brevet till polismyndigheten.

Hovrättens dom den 3 maj 2002 hade vid den tidpunkten vunnit laga kraft mot EE.

Som berörts under avsnittet om den rättsliga regleringen finns det olikheter mellan
de regler som blir tillämpliga beroende på om begäran skall prövas i enlighet med
bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen eller som en begäran grundad på rätten
till insyn enligt rättegångsbalken.

I samband med den slutdelgivning som skedde innan åtal väcktes mot EE hade han
en på rättegångsbalkens regler grundad kvalificerad rätt till insyn i det
utredningsmaterialet som då fanns. Jag menar att han utan tvekan hade en
motsvarande rätt till insyn i de utredningsåtgärder som därefter vidtogs innan
hovrättens dom vann laga kraft.

Sedan domen mot EE vunnit laga kraft och således principiellt var att anse som
orubblig var emellertid den förundersökning som föregått lagföringen definitivt
avslutad (JO 2000/01 s. 69). Härav följer i sin tur att bestämmelserna i 23 kap.
rättegångsbalken enligt sin ordalydelse inte längre var direkt tillämpliga. Jag
tvingas därför konstatera att det mesta tyder på att en parts begäran om insyn sedan
en dom vunnit laga kraft måste handläggas som en framställning med stöd av
tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingars offentlighet.

Jag har tidigare framhållit, att den rätt till insyn som en misstänkt har vid
slutdelgivningen och senare under rättegången är av grundläggande betydelse för
en rättssäker process. Den som står under åtal skall genom att beredas sådan insyn
ges möjlighet att försvara sig mot de anklagelser som riktas mot honom. Det är
givet att särskilt den som anser sig vara felaktigt dömd alltjämt har intresse av att ta
del av material ur den utredning som föregått den fällande domen. Den
kvalificerade insynsrätt som en misstänkt således har borde inte i ett slag kunna
berövas den som vill nagelfara den utredning som lett fram till åtal och dom mot
honom. Utan denna rätt tvingas han att i stället förlita sig på den rätt som
tillkommer var och en att begära att få del av handlingar med stöd av reglerna om
allmänna handlingars offentlighet. Den dömdes rätt till insyn i ett avslutat ärende
borde inte vara vare sig mera långtgående eller mera begränsad än den han skulle
ha haft om ärendet fortfarande hade pågått. En dömd persons begäran att få del av
material ur den förundersökning som legat till grund för åtalet borde därför
bedömas på samma sätt oavsett om begäran om insyn framställs i samband med
slutdelgivning eller vid ett senare tillfälle.
                                                                   Dnr 2181-2005   Sid 45 (52)




Enligt min mening borde således en dömd person vara bevarad vid den rätt till
insyn som han haft under förundersökning och rättegång och frågan regleras i
rättegångsbalken. För att så skall bli fallet torde fordras ett utrednings- och
lagstiftningsarbete av det slag som jag nyss har efterlyst.

I avsaknad av lagstöd för att en sådan begäran som EE:s skall hanteras som en
begäran om insyn grundad på rättegångsbalkens regelverk är jag således, som
framgått, närmast böjd att anse att den i stället får hanteras enligt reglerna i
tryckfrihetsförordningen. Detta innebär bl.a. att det är den myndighet som förvarar
handlingen som har att pröva utlämnandefrågan och att, om den dömdes begäran
avslås, det finns en möjlighet att överklaga beslutet. Vid den sekretessprövning
som då blir aktuell bör det emellertid finnas utrymme för att beakta att den
misstänkte vid slutdelgivning och senare under rättegången haft en kvalificerad rätt
till insyn i materialet.

Jag konstaterar att med det synsätt jag nu redogjort för finns det inte anledning att
rikta kritik mot VV:s besked till QQ. Polismyndigheten borde dock, som jag nyss
anfört, vid sin bedömning ha beaktat den rätt som EE tidigare haft. Mot bakgrund
av det långt ifrån klara rättsläge som råder finns det emellertid inte anledning att
rikta kritik mot myndigheten för att så inte synes ha skett.

Begäran i november 2003
ZZ:s begäran i november 2003 avsåg i första hand material som skulle ha tillförts
EE:s ärende (K48244-01) efter det att hovrätten meddelade dom den 3 maj 2003.
Begäran avsåg således i denna del en förundersökning som avslutats redan i
november 2002. Något sådant fanns, såvitt framkommit, inte vid
polismyndigheten. Polismyndigheten hade då haft att ge ZZ det beskedet.

ZZ ville vidare få besked om det förekommit efterforskningar och i så fall vilka
åtgärder som vidtagits avseende stripteaseklubben efter förhandlingen i hovrätten.
Det ankom då på polismyndigheten att ta reda på om några sådana åtgärder
vidtagits vid myndigheten. Såvitt kommit till JO:s kännedom företogs inga
utredningsåtgärder vid polismyndigheten beträffande den aktuella klubben i tiden
efter hovrättens förhandling. Om så var fallet borde ZZ även i denna del fått
beskedet att några sådana handlingar eller uppgifter inte fanns.

ZZ begärde slutligen att få uppgift om förundersökning inletts mot någon eller
några personer med anledning av vad FF berättat i EE:s ärende.

I förekommande fall önskades upplysning om ärendenumret.

En förundersökning inleds för att utreda om ett visst handlande innefattar ett brott
och syftar bl.a. till att klarlägga vem som kan misstänkas för brottet. En förunder-
sökning inleds således inte mot viss person. ZZ:s begäran får därför uppfattas så,
att han önskade få uppgift om någon utredning med annat ärendenummer än det
han själv angav initierats med anledning av FF:s uppgifter om övergrepp.
                                                                   Dnr 2181-2005    Sid 46 (52)




Polismyndigheten har uppgett att det i förundersökningen som initierats med
anledning av FF:s uppgifter om övergrepp ingick, utöver ärende K48244-01 som
hänvisats till i ZZ:s skrivelse, fyra ytterligare ärenden (med vissa
ärendebeteckningar) vilka avsåg olika brottstillfällen. I samtliga dessa ärenden var
EE delgiven misstanke om brott. ZZ kunde därför givetvis ha fått uppgift om de
aktuella ärendenumren. Samtliga dessa ärenden och deras beteckningar torde
emellertid ha varit kända för ZZ eftersom de var omnämnda i stämningsansökan.
Det finns därför anledning att tro att det inte var dessa ärendenummer som ZZ
sökte efter. Något annat ärende som initierats med anledning av FF:s uppgifter
fanns emellertid inte vid polismyndigheten, varför ZZ utöver den nyss nämnda
informationen borde ha fått det beskedet.

Nu fick ZZ i stället ett beslut med de kryptiska formuleringarna att det förelåg
sekretess ”oavsett om det till ärendet tillförts handlingar eller inte” och ”oavsett om
(utredningsåtgärder) utförts eller inte”. Om ZZ hade getts korrekta besked från
början hade möjligen överklagandet till kammarrätten kunnat undvikas och ZZ i
stället kunnat vända sig till andra myndigheter för att få den information han
uppenbarligen sökte efter.

Sedan kammarrätten prövat överklagandet återförvisades ärendet till polis-
myndigheten. Myndigheten begärde då att ZZ skulle precisera vilket material han
önskade få del av. När ZZ:s svar kom in till polismyndigheten den 3 september
2004 var resningsärendet anhängigt i Högsta domstolen och EE hade fått del av
materialet i den återupptagna förundersökningen.

Av ZZ:s svarsskrivelse framgick att den begäran han nu framställde var betydligt
vidare än den ursprungliga som kammarrätten prövat. Trots detta angav DD i
polismyndighetens beslut att begäran efter precisering var densamma som tidigare.
Hur han kommit till den slutsatsen är helt obegripligt. Polismyndigheten har inte
kommenterat detta.

Myndigheten borde ha prövat ZZ:s begäran i den del som den avsåg annat material
än det som omfattades av den ursprungliga begäran som en ny framställning.
Denna kunde inte förstås på annat sätt än att han önskade få del av allt material
som försvaret inte tidigare tagit del av i samtliga ärenden som initierats med
anledning av FF:s uppgifter. Det framgår av polismyndighetens yttrande till JO att
vid tiden för DD:s beslut fanns handlingarna i utredningen fortfarande hos
myndigheten. DD:s besked i beslutet den 8 september 2004 var alltså i sak oriktigt.

Man kan förmoda att det var den uteblivna prövningen av ZZ:s nya framställning
som föranledde EE att den 23 september 2004 skriva till kammarrätten och begära
att kammarrätten skulle anmoda polismyndigheten att omgående skicka honom
överskottsmaterial och sekretessbelagda handlingar i polismyndighetens ärenden
och i åklagarkammarens ärende.

Kammarrätten vidarebefordrade i slutet av september EE:s handling till
polismyndigheten för handläggning och framhöll därvid att en prövning om en
                                                                 Dnr 2181-2005   Sid 47 (52)




handling skall lämnas ut skulle ske skyndsamt. Inte heller nu gjordes någon
prövning av saken vid polismyndigheten. Det dröjde i stället nästan en månad
innan DD, utan att meddela kammarrätten att han fattat ett beslut den 8 september
2004, upplyste att ärendet då fanns hos Åklagarmyndigheten i Malmö där EE
genom sitt ombud hade tillgång till utredningen i dess helhet.

Av Åklagarmyndighetens yttrande framgår att ZZ och EE först i oktober 2004
genom Åklagarmyndighetens försorg fick del av allt överskottsmaterial.

Sammanfattningsvis, finner jag skäl att rikta allvarlig kritik mot polismyndigheten
för felaktigheter och brister i handläggningen av de framställningar om utlämnande
av utredningsmaterial som gjordes av ZZ som ombud för EE. Kritiken gäller
myndighetens beslut den 22 december 2003 som utformats på ett sätt som inte gav
ZZ tydligt besked om vilka handlingar som förvarades hos myndigheten. Den
allvarligaste kritiken gäller emellertid polismästaren DD:s handläggning sedan
kammarrätten i juni 2004 återförvisat målet till polismyndigheten och dennes
beslut den 8 september 2004. Jag har konstaterat att han i beslutet gett ett i sak
oriktigt besked i fråga om vilka handlingar som förvarades hos polismyndigheten.
En sådan handläggning är naturligtvis oacceptabel.

Begäran att få ta del av material under våren 2004
Som konstaterats under närmast föregående avsnitt följer av principen att en
domstols lagakraftvunna avgörande är orubbligt, att den förundersökning som har
föregått lagföringen är avslutad. De regler som finns i rättegångsbalken om
komplettering av förundersökningen efter åtals väckande eller efter föreläggande
av rätten i ett pågående mål är inte tillämpliga i en sådan situation, och några
motsvarande regler finns inte i 58 kap. RB. Av rättssäkerhetsskäl måste emellertid
utredningsåtgärder som vidtas i syfte att angripa en lagakraftvunnen dom i princip
vidtas inom ramen för en återupptagen förundersökning. Härav följer, som också
Åklagarmyndigheten har ansett, att reglerna i 23 kap. RB och förundersöknings-
kungörelsen i tillämpliga delar skall iakttagas.

Den misstänktes rätt till insyn inträder enligt 23 kap. 18 § RB i och med att han
delges misstanke om brott. Under en återupptagen förundersökning som syftar till
att utreda om det finns förutsättningar för att ansöka om resning till en persons
förmån är det givetvis inte aktuellt att delge den dömde någon misstanke. Det är
emellertid principiellt fråga om att återuppta den förundersökning som tidigare
avslutats genom beslut i åtalsfrågan. Enligt min uppfattning är den dömde då
alltjämt bevarad vid den rätt till insyn som han haft under förundersökningens
tidigare skede alltsedan han en gång delgavs misstanke om brott. Sker ytterligare
utredning inom ramen för en återupptagen förundersökning har således den dömde
redan vid tiden för återupptagandet en fortgående rätt till insyn. Även i dessa fall
gäller dock rätten till insyn under förundersökningen i den mån det kan ske utan
men för utredningen.
                                                                   Dnr 2181-2005   Sid 48 (52)




Vid bedömningen av om utlämnandet av en uppgift kan medföra men måste
emellertid syftet med förundersökningen beaktas. Risken för att utlämnande av
uppgifter skulle innebära men för utredningen i en förundersökning som syftar till
att utreda om det finns förutsättningar för resning till någons förmån torde vara
betydligt mindre än i en ordinär förundersökning som syftar till att utreda viss
brottslighet. Ytterst blir detta emellertid en bedömning som förundersöknings-
ledaren måste göra.

ZZ begärde den 3 mars 2004 att Riksåklagaren skulle tillställa honom eventuell
anmälan som låg till grund för Riksåklagarens behandling av ärendet, det
utredningsmaterial som utvisade att ”HH” identifierats samt övriga uppgifter av
betydelse för bedömningen av målsägandens trovärdighet i det aktuella
resningsärendet.

Av SS:s yttrande till Riksåklagaren och Riksåklagarens beslut framgår att begäran
prövades som en fråga om partsinsyn utifrån den framställan ZZ hade gjort. För
egen del konstaterar jag att vad som avsågs med begäran i den del den gällde
”uppgifter för bedömning av målsägandens trovärdighet” inte framstår som helt
klart. Jag vill därför påpeka att i den mån en framställan om att få del av visst
material på något sätt framstår som oklar så har den utlämnande myndigheten att
begära besked av sökanden om vad hans begäran avser. Mot bakgrund av hur ZZ:s
begäran var formulerad finner jag inte skäl att kritisera Åklagarmyndigheten för
dess hantering av frågan utan konstaterar att ZZ fick ta del av visst material vid
Åklagarmyndigheten i Malmö.

I slutet av maj 2004 begärde ÄÄ att med stöd av 23 kap. 18 § RB få ta del av all
information som framkommit sedan förundersökningen återupptagits och
innehållet i slasken.

Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande inte kommenterat handläggningen av denna
framställning. Jag konstaterar att Riksåklagaren vid den tidpunkten hade fått del av
den komplettering till det ursprungliga förundersökningsprotokollet som
sammanställts. Mot bakgrund av att förundersökningsprotokollet den 8 juni 2004
tillställdes GG finner jag inte heller här skäl till kritik. Det kan dock anmärkas att
ÄÄ:s framställning förmodligen avsåg hela slasken i den tidigare avslutade
förundersökningen. Det hade bort klargöras om detta var avsikten. Jag konstaterar
emellertid att till förundersökningsprotokollet fogades en bilaga med handlingar ur
denna slask.

Jag vill avslutningsvis i denna del kommentera redovisningen av materialet för EE
och GG.

En återupptagen förundersökning bör, när de kompletterande utredningsåtgärderna
vidtagits, utmynna i att riksåklagaren i ett beslut redovisar sin bedömning i frågan
om utredningsresultatet föranleder åklagarsidan att verka för resning eller ej. Ett
sådant beslut kan undvaras om ett resningsärende vid den tidpunkten redan är
anhängigt i Högsta domstolen. Så var fallet i det aktuella ärendet varför jag inte har
                                                                  Dnr 2181-2005     Sid 49 (52)




någon synpunkt på att beslut inte fattades. Fråga är då om en motsvarighet till
slutdelgivning enligt 23 kap. 18 § RB bör ske inför riksåklagarens
ställningstagande.

Åklagarmyndigheten har angett att någon ”slutdelgivning i vanlig mening” inte
skedde. Emellertid framgår av de lämnade upplysningarna att Åklagarmyndigheten
anser att när en utredning i en återupptagen förundersökning är färdigställd bör den
dömde få ta del av förundersökningsmaterialet innan riksåklagaren tar ställning i
frågan om ansökan om resning skall ges in.

Det beslut som avslutar en återupptagen förundersökning kan närmast jämföras
med ett åtalsbeslut. Även om en jämförelse inte kan göras fullt ut med en
misstänkts behov av att få rådrum inför ett eventuellt åtalsbeslut så har också en
dömd person ett i högsta grad befogat intresse av att få ta del av alla de uppgifter
som framkommit under den återupptagna förundersökningen. Den dömde har
förstås också möjlighet att efter att han tagit del av det nya utredningsmaterialet
begära att ytterligare utredningsåtgärder vidtas. Om en sådan begäran görs
ankommer det på riksåklagaren att ta ställning till den. Det förefaller mot denna
bakgrund lämpligt att den dömde innan riksåklagaren fattar sitt beslut får del av allt
det material som framkommit i den återupptagna förundersökningen. Detta synes
också vara Åklagarmyndighetens uppfattning. Sammanfattningsvis är det min
uppfattning att en slutdelgivning i princip bör ske även i dessa ärenden.

Den 8 juni 2004 översändes, som nyss nämnts, förundersökningsprotokollet till EE
och GG.

Med tanke på att det måste ha stått klart för Riksåklagaren att EE och GG inte
tidigare getts möjlighet att ta del av allt överskottsmaterial är det i hög grad
förvånande att Riksåklagaren inte såg till att de i samband med att den
återupptagna förundersökningen redovisades för dem informerades om att det
fanns ytterligare överskottsmaterial och att de, om de så önskade, skulle få
möjlighet att ta del av detta material. Det var nog långt ifrån givet för ombuden att
det fanns ytterligare material och mot bakgrund av hur deras försök att få ut
uppgifter tidigare hanterats framstod det nog inte heller som självklart för dem att
de skulle få del av materialet.

I oktober 2004 gjordes allt material tillgängligt för EE och GG. Det hade då gått
drygt två år sedan QQ framställde EE:s första begäran om insyn i slasken.

Sammanfattningsvis när det gäller Riksåklagarens handläggning av ombudens
framställningar om att få ta del av såväl tidigare som nytt utredningsmaterial är jag
kritisk till att myndigheten inte, senast i samband med att protokollet över den
återupptagna förundersökningen överlämnades till ombuden den 8 juni 2004,
informerade dem om att det fanns ytterligare material i slasken och att de kunde få
ta del av detta.
                                                                    Dnr 2181-2005       Sid 50 (52)




Avslutande synpunkter
Jag vill avslutningsvis på ett par punkter ge ett sammanfattande uttryck för de mera
allmänna slutsatser som jag anser att detta granskningsärende ger upphov till.

Den första gäller en misstänkts rätt till ett effektivt försvar mot en anklagelse för
brott inför och under det ordinära rättegångsförfarandet.

Flera regler i rättegångsbalken motiveras, som jag tidigare konstaterat, ytterst av en
strävan efter rättssäkerhet i den meningen att en misstänkt skall ges goda
möjligheter att försvara sig och oriktiga domar bl.a. därigenom undvikas. Exempel
på sådana regler är rätten att biträdas av en offentlig försvarare (21 kap. RB), att
begära kompletterande utredning (23 kap. 18 § andra stycket RB), att åberopa egen
bevisning (45 kap. 10 § första stycket RB) och att under huvudförhandling förhöra
av åklagaren åberopade vittnen (36 kap. 17 § andra stycket RB). Även artikel 6 i
Europakonventionen – och Europadomstolens praxis rörande den bestämmelsens
närmare innebörd – ställer krav på hur förundersökning och rättegång skall ske.

Det framgår tydligt av det aktuella ärendet att rätten för den misstänkte och
försvararen att få insyn i allt förundersökningsmaterial är grundläggande för
flertalet övriga processuella rättigheter och för en rättssäker handläggning i stort.
Det står t.ex. klart att utan en sådan insyn försvåras den misstänktes möjligheter att
avgöra om ytterligare utredningsåtgärder behöver vidtas och om andra vittnen än
de av åklagaren åberopade behöver höras.

Det är därför av avgörande betydelse för en fortsatt rättssäker process att den
misstänkte och försvararen senast i samband med slutdelgivningen informeras om
förundersökningen i dess helhet. Grundregeln måste vara att det är den misstänkte
och försvararen – inte polis och åklagare – som har att avgöra om en viss uppgift är
av betydelse eller inte. Jag vill erinra om att t.ex. en utredningsåtgärd som inte lett
till förväntat resultat kan te sig betydelselös från åklagarens synpunkt, även om
denne vinnlägger sig om att se objektivt på saken, men likväl kan te sig intressant
ur försvarets perspektiv, antingen i sig eller som uppslag till fortsatta
efterforskningar.

Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla vikten av att en misstänkt och
försvararen får ta del av varje uppgift som skulle kunna ha betydelse för försvaret i
förhållande till det åtal som åklagaren står i begrepp att väcka, oavsett om
uppgiften härrör från förundersökningen rörande den misstänkte, från samma
förundersökning rörande annan misstänkt gärningsman eller från en annan
förundersökning. Min uppfattning är, som tidigare nämnts, att vid en eventuell
konflikt mellan, å ena sidan, behovet av sekretess i en ännu pågående
förundersökning för att kunna lagföra en viss gärningsman och, å den andra, en
annan misstänkts rätt att ta del av uppgifter för att förbereda sitt försvar inför ett
förestående åtal efter avslutad förundersökning, det senare intresset principiellt
måste ges företräde.
                                                                  Dnr 2181-2005       Sid 51 (52)




Härtill kommer att jag anser att det borde ges uttryckligt stöd i rättegångsbalken för
att även en dömd person skall ha rätt till fullständig insyn i det material som tagits
fram i den utredning som föregått åtal och dom.

Min andra slutsats gäller riksåklagarens roll när en fråga om resning aktualiseras.
Denne har i sitt yttrande hit anfört bl.a. följande. Lagstiftarens utgångspunkt har
varit att det är den som vill angripa en lagakraftvunnen dom som har att visa att den
är felaktig. Vid fällande domar är det alltså i grunden den dömdes sak att göra
sannolikt att domen i väsentlig del är oriktig. Riksåklagaren är därvid den dömdes
motpart. Dessa förhållanden hindrar dock inte att även denna åklagaruppgift skall
fullgöras utan ovidkommande hänsyn och med ett särskilt ansvar för att medverka
till att undanröja rättsfel. Med den reglering som finns kan det inte sägas vara
åklagarväsendets uppgift att söka efter förhållanden som skulle kunna ligga till
grund för ett angrepp på en lagakraftvunnen dom. Inte heller är det normalt en
åklagaruppgift att utreda påståenden om resningsgrundande förhållanden eller att
ansöka om resning till den dömdes förmån. Om det inte föreligger entydiga bevis i
friande riktning måste utgångspunkten vara att riksåklagaren skall motsätta sig
resning.

Jag förstår riksåklagarens ståndpunkt så, att åklagarsidans uppgift i första hand är
att slå vakt om orubblighetsprincipen.

En sådan utgångspunkt är givetvis rimlig för företrädare för en myndighet, vars
uppgift bl.a. är att tillgodose det allmänna intresset av att brott utreds och
brottslingar lagförs, att värna målsägandens rätt och att medverka till att statens
straffanspråk upprätthålls. Det kan också förefalla naturligt att åklagarväsendet,
sedan en av dess befattningshavare med framgång fullföljt sin lagföringsuppgift,
hävdar huvudregeln om lagakraftvunna domars orubblighet.

Min uppfattning är emellertid att nuvarande ordning fordrar ett betydligt mer aktivt
handlande från riksåklagarens sida än som kommer till uttryck i den nyss angivna
ståndpunkten och, särskilt, än som förekommit i ”fallet AA”. I en situation då nya
omständigheter eller bevis framkommer som ger anledning att hysa tvivel på en
fällande hovrättsdoms riktighet finns det nämligen praktiskt sett inte någon annan
än riksåklagaren som har erforderliga möjligheter att granska det nya materialet i
ljuset av den tidigare domen. Riksåklagaren har, särskilt inom ramen för en
återupptagen förundersökning, tillgång till åklagar-och polisväsendenas samlade
resurser. Den dömde saknar, å andra sidan, särskilt om han avtjänar fängelsestraff,
möjlighet att låta undersöka det nya materialets bärkraft. Offentlig försvarare kan
med nuvarande regler inte förordnas för ett sådant uppdrag. Den dömde är således i
en sådan situation helt hänvisad till att antingen försöka förmå t.ex. en advokat att,
åtminstone till en början, utan ersättning gå igenom handlingarna i målet eller
hoppas på att någon ihärdig journalist skall intressera sig för fallet. Det är enligt
min mening orimligt att hur väl en utredning av förutsättningarna för resning görs –
och därmed hur väl underbyggd en eventuell resningsansökan kan komma att bli –
                                                                    Dnr 2181-2005    Sid 52 (52)




får bero av sådana tillfälligheter som om någon privatperson väljer att engagera sig
i saken.

Det kan dessutom med fog hävdas att vid tvivel på att ett avgörande i en statens
domstol är riktigt, det principiellt måste vara en uppgift för ett statens organ att
utreda hur starkt detta tvivel är och att, i förekommande fall, medverka till att
rättelse sker. Det är möjligt att riksåklagarens uppgift skulle kunna renodlas till att
slå vakt om orubblighetsprincipen om det i vårt land fanns en ordning med en
fristående instans för i första hand utredning av om det finns förutsättningar för att
ansöka om resning och eventuellt också för prövning av om resning skall beviljas.
Så är t.ex. fallet i Danmark (Den saerlige klageret), i Norge (Kommisjonen for
gjenopptakelse av straffesaker) och i England (the Criminal Cases Review
Commission). Jag vill inte inom ramen för detta granskningsärende ta ställning till
behovet av en nyordning utan nöjer mig med att konstatera att utan en sådan från
parterna fristående instans tvingas riksåklagaren, av såväl principiella som
praktiska skäl, att axla uppgiften att vara den dömdes motpart och samtidigt bära
det yttersta ansvaret för att utreda om nya omständigheter är av sådant slag att de
motiverar en ansökan om resning till den dömdes förmån.
